Publicerad Lämna en kommentar

Varför tränar du?

Träning blir lätt ett måste, jag måste träna min hund för att… tja, fyll i själv. Jag misstänker att du har några anledningar? Vad anledningen är är egentligen oviktigt, det som är intressant är att vi tränar för att vi “måste”.

Just nu är jag och Totoro mitt i en ganska intensiv tävlingsperiod. Inför att han skulle fylla 1 år och därmed bli gammal nog att tävla anmälde jag oss till alla noseworktävlingar som fanns tillgängliga inom några timmars bilresa hemifrån. Det är svårt att få plats på tävlingarna som regel, så man kan behöva försöka många gånger för att ha tur att få plats. Jag hoppades på att vi skulle få åtminstone en av platserna, kanske två. Vi fick plats på alla fem… Så det som var tänkt att bli en liten mjukstart blev istället en riktig tävlingssommar.

“Jag gillar att tävla! Jag har uppfunnit en egen tävlingsgren: ‘kast med liten gympasko’. Mitt rekord är 14,3 meter.”

Totoro är som sagt nyss fyllda 1 år och inte särskilt mogen för sin ålder. Att tävla med något slags förhoppning på resultat är det inte frågan om, vi är ute och tränar på upplevelsen, på att vara på tävling, titta på allt som händer, och försöka göra sådant vi i vanliga fall gör hemma eller tillsammans med våra välbekanta träningskompisar. Tävlingsdjävulen ligger inte för mig. Jag blir just inte biten av jakten på resultat (och jag håller ett öga på mina motivatorer som vi diskuterat tidigare i bloggen), så att vi inte har någon som helst chans att vinna någon tävling stör inte mig.

Det betyder inte att jag är en magisk enhörning som inte borde bli bättre på något. Det betyder bara att mina riskabla mönster ligger någon annanstans.

Varför tränar du inte?

Någon som drivs av ett behov att prestera på tävling hade kunnat hamna i en enorm press av att ha fem tävlingar på lite drygt en månad. Oj så mycket träning vi måste hinna med! Hur ska vi hinna!? Någon som ser resultat som något sekundärt riskerar istället att inte ändra på något alls…

Det är svårt att tävla – det är ju därför jag ville träna på det. Ska vi göra något svårt är det viktigt att även ha någon trygghet i situationen. Har ni funderat någon gång på vad en hund upplever när vi åker på tävling? Vad förstår de? Vad tror de händer? Var är vi, varför, vad gör alla andra här? Det kan inte vara lätt att bara bli placerad i en kaotisk situation utan någon som helst förklaring. Då kan det vara bra att i alla fall uppgiften är bekant! Och att det är något hunden gillar och känner sig bra på.

Det är en god anledning att träna extra inför tävling. Jag vill att Totoro ska vänja sig vid miljön och upplevelsen, och ha en kul utflykt där han får göra roliga saker. Men ger jag honom de bästa förutsättningarna om jag inte lägger lite extra krut på att göra själva noseworkandet extra kul? Nej. Eftersom jag givetvis vill ge honom de bästa förutsättningarna “måste” vi alltså träna!

Där är det: vi måste träna.

Men det är ju inte sant! Vi “måste” träna för att det inte ska vara oschysst av mig att åka på tävling med honom. Men vi måste ju inte tävla… Hatar jag träningen så är knappast svaret att tvinga mig igenom den ändå om inte orsaken i sin tur är tvingande. Jag vill alltså träna? Mja… Träna tävlingsmässigt, träna för resultat, tider och prestation? Det är inte riktigt något jag tycker är kul. Men det finns andra sätt att träna som ger Totoro precis de erfarenheter jag vill han ska få – gömman är ett spännande mysterium, när han hittar den händer fantastiska saker, och han är extremt imponerande – och kan hjälpa honom att få en bra upplevelse av tävlingsdagen.

Åsa och jag har skapat Hjältehundarnas Monsterjakt som bygger på de här tankarna. Det är kul, hundarna är hjältar, det finns möjlighet till massor med intressant träning, men det liknar inte tävling. Nu kan ju inte Totoro gå den eftersom matte tänker jobba då, men det är faktiskt en typ av träning vi gör då och då. Kanske inte med synliga monster, men jag har ibland hörts viska något om att “hitta skurkarna”… För att det är ju ganska fånigt hela grejen, eller hur? Vi har gömt något som hunden ska hitta, varför då? För att det är kul! Annars kan det nog få va.

Måste, måste, måste

Det finns måsten i hundträning. Jag måste träna min hund att åtminstone acceptera enkel hantering hos veterinären. Jag måste kanske träna min hund så han får ett aktivt och roligt liv (men jag skulle nog ifrågasätta det, om det är ett måste att alls göra roliga saker med hunden så kanske jag skulle titta på om jag måste ha hund). Men måsten tar som regel slut långt tidigare än vi inser – vi hittar på en massa tvång för att se till att vi “gör rätt” enligt vad för regler vi nu satt upp. Men dessa måsten blir lätt en rökridå. De döljer att vi egentligen skulle kunna ha kul och göra samma saker helt frivilligt! För att vi älskar att hitta på roliga saker med våra hundar, inte för att vi måste.

Det är faktiskt inte så mycket man måste. Och det kan vara intressant – och kanske befriande – att ta sig en titt på alla måsten ibland och se om några går att sticka hål på? Totoro har gått två tävlingar nu och har tre kvar i augusti. Om jag skulle börja känna att åh nej, nu måste vi träna för det också, suck? Då vore det faktiskt bara att låta bli att tävla – man måste inte!

Ibland vill man bara få kontakt med sin inre valp och gå en skogspromenad istället.

Nu har det mesta handlat om vad jag måste och inte. Totoro måste såklart inte heller. Han måste inte leta eukalyptus, han måste inte visa att han hittat, och han måste verkligen inte åka på tävling. Jag ser det som att jag ger honom förslag och hans engagemang är hans svar. Gillar han noseworkträning? Japp. Gillar han att vara på tävlingsplatser? Japp. Gillar han att tävla? Jag är inte så säker på att han ser skillnaden där – det är nog bara ett träningstillfälle fast med nya människor? Och det är ju sant!

Publicerad Lämna en kommentar

Gästblogg: tips från hundfrisören!

Mitt namn är Jessica Schiött och jag är hundfrisör på Hundarnas Salong i Helsingborg. Hundfrisör, det är faktiskt ett yrke även om många blir förvånade över mitt svar när de frågar: ”Vad jobbar du med egentligen?”.

Jag och en av mina hundar, Abbe.

Vad innebär det att vara hundfrisör?

Mitt jobb innefattar mer än ”lite gull med hundar”, päls och pälsvård är ett brett område med flera olika sanningar, gamla myter och mycket fördomar. En hundfrisör klipper klor & päls, badar och fönar, borstar och kammar ur, torkar hundrumpor och tar bort all möjlig omöjlig smuts som fastnat på omöjliga ställen. Vissa hundfrisörer klämmer analsäckar och rengör öron. Dessa två sistnämnda undviker jag då det enligt mitt tycke är något för veterinär att konstatera och guida hundägare till rätt tillvägagångssätt.
Hundfrisörer ska ha kunskap om vilka olika sorters pälstyper det finns, ha god kännedom om raser och rasstandard, vara flexibla och kunna hund. Läsa hund och hundspråk. Det där sista är superviktigt, att Läsa Hund, att ha fingertoppskänsla och kunna hantera individer utifrån vad just de behöver.

Att respektera hundens känslor

I min vardag möter jag många djur som blivit felhanterade, främst av sina ägare och sedan av människor som jobbar med hundar. Oftast handlar det om att lösa uppgiften kloklippning. Att hålla fast ett djur för att få löst en uppgift är en dålig idé, speciellt om det är en uppgift som mer eller mindre är återkommande i hundens liv. Som då t.ex. att klippa klor.
Börja istället mjukt, utan tvång, lugn röst och belöningar Bästa belöningen är att ge din hund dens supergodis. Med andra ord det absolut godaste godiset som finns. Eller superleken om din hund inte är speciellt matmotiverad så kanske ni ska leka med den roligaste leksaken istället? Om man håller fast hunden så kommer ni möjligen få uppgiften löst för denna gång men känslan av att inte ha kontroll kommer växa sig starkare och till sist kan det bli rent omöjligt att klippa klorna på hunden.
Dessa hundar som blivit tilltryckta och överkörda i sina känslor kan omvändas, vissa lättare än andra. Med rätt känsla och att vara lyhörd kan man få de flesta med på noterna. I vissa fall brukar jag tänka att jag ska kratsa hovarna på en fjording, för det var vad jag gjorde som ung. Det var alltid fjordhästar, tjocka och egensinniga. Man får fjäska och ge godis, lirka och ibland kan en liten lätt viktknuff hjälpa. Men som med hästar måste man få med dom på noterna för annars går det inte. Uteslut helt banningar och ordet ”Nej”. Använd istället positiva ord, med lugn röst lyfter du djuret till skyarna och talar om vilken superhjälte hen är!

Pälsvård för långhåriga hundar

Sen har vi det där om päls, hundens hår. Om du har en långhårig ras, eller en lockig hund som lätt trasslar och blir tovig, och du vill ha den långhårig så bör du lägga fem minuter av din tid dagligen på att borsta igenom. När du anser att pälsen är färdig så testar du att dra igenom med en bredtandad kam, alltså en med lite mellanrum mellan pinnarna, om kammen fastnar i pälsen så behöver du borsta mer.
Varför jag anser att du kan ägna fem minuter om dagen på pälsvård är för att du får in en rutin, hunden blir van och vid ett regelbundet underhåll så går jobbet snabbt och smärtfritt. Lite som att städa huset, ett genomsmutsigt hus tar längre tid att städa än ett som städades för inte så längesedan. Inte för att pälsvård ska jämföras med städning. Pälsvård bör vara lite roligare, försök i alla fall att göra något roligt ihop efteråt.
Regelbunden pälsvård ökar dessutom din kännedom om din hund, du kan tidigt upptäcka eventuella bulor, knottror eller kanske spruckna trampdynor. Roströda fläckar kan indikera på smärta eller allergi. Är det ofta jättetovigt på samma ställe? Kan det vara ett problemområde där hunden kliar eller slickar mycket? Dock om tovorna sitter just där ni har hundens utrustning (halsband, sele, täcke) så kan det vara orsaken, utrustningen rör sig under promenad och trasslar pälsen.

Pälsvård för korthåriga hundar

Korthåriga hundar kan behöva ett bad då och då, vid fällningsperioder så hjälper en grundlig dusch. Använd gärna ett schampo som är för fällning, dessa heter ofta något med ”shed” som betyder fällning på engelska. Det kan även vara värt att lämna in på salong där man blåser igenom pälsen med en stark fön och får därför bort en hel del underull. Om din hund fäller året om kan du prova lägga till B-vitamin i din hunds mat.

“Alltså… det där med bad är faktiskt inte så dumt! En rejäl lerpöl svalkar i flera timmar efteråt!”

Att raka eller att inte raka – det är frågan!

Sen har vi den där eviga myten om svalkande päls som skyddar mot värme, ofta är det dubbelpälsarna som har den myten efter sig. Med dubbelpälsarna menar jag t.ex collies, spetshundar, goldens, new foundlands m.fl.
Om det är mitt i sommaren och jag tar på mig en pälsmössa så kommer jag bli dundervarm om huvudet, mössan värmer men skyddar dock mot UV-strålar och det gör även hundens päls. Det är härifrån jag tror myten startat. Skyddet mot skadliga strålar är något annat än att skydda mot värme. Varmt ute = ännu varmare under pälsen. Så enkelt är det.
Dock därmed inte sagt att en dubbelpälsad måste rakas ner, vi kan hålla våra collies och nuffar långhåriga om vi kammar ur ullen. Utan regelbunden kamning stannar ullen under täckhåren och det blir dålig luftcirkulation (varmt), hunden tar dessutom lång tid att torka efter ett bad och hudproblem kan uppstå som t.ex. hotspots.

Vad mer påverkar pälsen?

Kastrering/sterilisering påverkar pälsen. Detta är 100% sant och det är lite ledsamt att inte alla hundägare är helt införstådda med vilken förändring det kan bli, speciellt på fluffiga stora hundar som ska klara arktiska förhållanden… Deras päls kan bli katastrofal efter en kastrering.
Pälsen blir sliten och stor, lite tråkig och utan glans. Manen och byxorna bak blir tjocka och tovar gärna, jag har några kundhundar som inte klarar att kammas igenom för pälsen är i så dålig kondition. De klipps kort på regelbunden basis för det är det mest humana. Jag gillar inte att slita och dra i en päls bara för att man tycker det är snyggast och rasstandarden säger att hunden ska se ut på ett visst vis. På min salong arbetar vi utifrån djurets förutsättningar och utifrån vad som är schysstast gentemot djuret och inte vad omgivningen tycker.

Några snabbtips

  • Välj frisyr och pälsvård efter din hund, efter ert intresse för borstning eller efter vilka aktiviteter ni gör ihop. Har du en ömhårad skogsmulle så är nog en kort och enkel frisyr bättre än den långa frisyren.
  • Lyssna på din hund. Vill den inte lyfta tassen i den vinkel du önskar, kan du göra momentet annorlunda eller ska möjligen en expert (t.ex. fysioterapeut) titta på din hund för att utesluta problematik i rörelseapparaten?
  • Bada hunden när den är smutsig. De flesta hundar bor idag inomhus och i samhällen med mycket föroreningar, då måste de också tvättas oftare än vad man sa förr (ca 3-4ggr/år).
  • Har din hund tråkig och glanslös päls så beror det troligtvis på maten, antingen kan det hjälpa med kosttillskott eller så behövs ett foderbyte.
  • Spara inte päls på vintern utan att sköta pälsvården. Ibland tror man att det är bäst att spara så mycket päls som möjligt om vinterhalvåret och sedan klippa på vårkanten, när allt tovat ihop till en stor filt över hela kroppen. Hunden har troligtvis fryst hela vintern för att trasslig päls tar tid att torka, tovorna har troligt dragit i huden och gjort ont. Klipp kort och köp ett täcke istället (som tvättas mellan varven och hålls torrt till nästa promenad).
  • Roströda fläckar i pälsen, runt ögon/tassar/kön/öron/mun, är missfärgningar som indikerar att något är i obalans. Det kan bero på allergi, maten, smärta (hunden slickar där det gör ont och salivet missfärgar pälsen till rostrött). Undersök varför.

Ta hand om varandra och sköt om varandra. Ha kul & beröm din hund, prata med en utbildad h-märkt hundfrisör i ditt område om du behöver råd. /Jessica på HundarnasSalong.com

Publicerad Lämna en kommentar

Att gå utanför sin comfort zone

I helgen har jag funderat över comfort zones. Jag hittar inget bra på svenska som betyder samma sak… Trygghetszon? Trygghetsssfär? Bekvämlighetszon? Men ni vet vad jag menar. Att göra trygga, bekväma saker där man vet utgången. En trevlig plats. En plats där inget ändras, och man alltid vet vad man kan förvänta sig.

Och det är just det som är mitt problem med comfort zones. Inget förändras. Om du gör som du alltid har gjort så får det det du alltid fått (med lite variation eftersom vi inte lever i ett labb utan i en föränderlig miljö). Jag vill ha MER, jag vill bli BÄTTRE, jag vill UTVECKLAS! Därför utmanar jag min comfort zone. Ofta.

Att göra något nytt känns läskigt. Jag tror att det gör de för de allra flesta. Men grejen är den att när jag har gjort nya saker några gånger så är de inte nya längre, utan blir en del av min comfort zone! Den har blivit lite större. Jag får ett lite friare liv, vågar lite mer, utvecklas framåt.

För varje gång jag går utanför min comfort zone och lyckas, förändras min syn på både mig själv och min värld. Jag tar kontrollen, jag styr världen dit jag vill! Ibland i pyttesmå steg, ibland i lite större. Det spelar liksom ingen roll, så länge jag jobbar i rätt riktning!

Ju mer kontroll jag får, ju fler gånger jag lyckas, desto mindre katastrofalt blir det om jag företar mig något som INTE går som jag tänkte mig. För det händer givetvis – ganska ofta. Men eftersom jag har många lyckanden att landa på så landar jag mjukt.

Anledningen till att comfort zones snurrar i mitt huvud just nu beror på tre saker:

  1. Vi startar den lärarledda versionen av självförtroendekursen i dag, vilket gör att både självförtroende och självkänsla är föremål för mitt absoluta intresse.
  2. Vi gjorde (som ni säkert har sett) doftprov i lördags, och det kopplar direkt till det här med comfort zones för både mig och mina fyrbeningar.
  3. Lägret i förra veckan som bjöd på en massa nya saker för alla inblandade – och det var just det som var lite nytt och crazy som blev mest uppskattat av både tvåbeningar och fyrbeningar.

Jag tror att hundar också har comfort zones, och att det är supernyttigt för dem att utmana sina gränser. Men de behöver hjälp att göra det på en lagom nivå! Att under kontrollerade former öva sig på att släppa kontrollen och sedan återfå den, upplever jag är stärkande – så länge det är på rätt nivå. Man lär sig bäst på att lyckas, inte på att misslyckas. Man växer som individ av att möta utmaningar, men inte överväldigas av dem. Lite som att åka karusell, för vissa räcker det med tufftufftåget medans andra väljer fritt fall. Det ska kittla i magen men inte ge panik!

Denna veckan har jag satt just comfort zones som tema. Ni tolkar det precis som ni vill! För min egen del så:

  • Startar jag en dog parkour kurs på onsdag, och kommer att jobba med att förstora comfort zonen för fyra härliga hundar och deras förare.
  • Jag kommer att fördjupa mig i ett nytt program och lära mig layouta böcker. Helt fascinerad av saker som optimal radlängd, hur marginaler bör förhålla sig till sidans uppbyggnad, eller var jag bäst placerar sidnumret. Inlärningskurva på väg spikrakt uppåt.
  • Jag har anmält mig till en copywriterkurs och ska skriva och bli kritiserad. Jag kan inte skriva copy. Än.
  • Och jag ska starta en marknadsföringskampanj för Eslövs Hundevent 14-15 september, där en massa riktigt bra hundinstruktörer samlas (inklusive oss, så klart). Är jag en markadsföringsmänniska? Nope! Men jag tänker att det kan jag ju bli! (Kika in redan nu och anmäl vetja!)

Passa på att titta på denna filmen, och fundera över om och hur du vill jobba med din egen comfort zone i veckan.

Publicerad 4 kommentarer

Du har den hund du förtjänar?

Är inte ett uttryck jag är så förtjust i. Du har den hund du skapat? Lite bättre, men fortfarande problematiskt. Saken är den att visst, vi formar absolut våra hundar på många sätt! Hunden kommer med vissa förutsättningar, genetiska/epigenetiska såväl som bakgrund/miljö (ja även valpen är redan kraftigt påverkad av den miljö där den börjat livet), men resten är miljöpåverkan. Och i den miljön är vi en gigantisk faktor. Men jag skulle hävda att majoriteten av den påverkan är fullständigt omedveten…

Och inte bara det, även när vi aktivt försöker påverka hunden är det kanske inte så ofta som resultat matchar målsättning? Jag försöker lära hunden att snurra snabbt motsols, istället tycks jag mest träna på att stå till och glo fundersamt, alternativt skälla frustrerat. Eller jag försöker lära hunden att inte rusa ut genom grinden men istället verkar jag bara lära honom att rivstarta och klämma sig igenom mindre och mindre öppning… Varför?

En del av förklaringen ligger såklart i träningsanalysen. Jag har inte definierat målbeteendet tydligt, jag har inte fungerande förstärkare, det finns konkurrerande förstärkare som är starkare, jag använder straff i min träning (sorry, det är ett fall av genväg = senväg, man bygger in problem som visar sig där man inte förstår dem), min tajming är fel, osv. Men en annan del, som vi ofta missar? Jag ser inte min hund!

“Min matte gör jätteroliga aktivitetsleksaker med återvinningsplasten! Knepigheten är en del av utmaningen, idag fick jag gnaga mig in. hon är för rolig!”

Ingen är så blind

… som hundägare. Och nej, jag hånar er inte, jag gör det här jag med. Förklarar vem/vad min hund är. Han är en corso. Han är bara 1 år. Lite korkad. Har svårt med impulskontrollen. Klumpig. Han orkar inte så mycket. Älskar kamplek. Glad. Lite väl långsam. Och tusen andra beskrivningar. Är det här lögner? Nej, till stor del är det helt korrekt! Men. Och här har vi själva grejen: är det alltid sant?

Nej.

Totoro är relativt sett långsammare än många andra hundar, det är sant. Men hur snabb han är varierar! En dag slänger han sig in i uppgifter, en annan dag lufsar han omkring. Om jag vill höja hans tempo generellt gäller det att kunna se just variationen. När jag tänker på vad min hund är kan jag inte se klart på vad han gör. En del saker blir jag helt blind för (kanske han inte alls tycker kamplek är kul just idag?) medan andra saker blir satta i relation.

Tillräckligt osnabbt för att vara en långsam hund. Han förstod inte vad jag menade för han är korkad. Jag tränar inte den hund jag har framför mig utan bilden av honom, min hund som jag föreställer mig honom. Det gör det svårt – eller rentav omöjligt – att förändra något. Jag blir också blind för min egen påverkan, jag kan inte se hur jag får honom att bli långsammare och långsammare med min tajming eftersom jag redan har bestämt mig för att jag tränar en långsam hund och anpassar min träning till den “sanningen”.

Skillnad på sanning och sanning

Ja, hundar har de förutsättningar de har givetvis! Det finns mängder med absoluta sanningar – Totoro väger 47 kg, han är avsevärt mycket större än en genomsnittlig chihuahua. Jag måste ta hänsyn till detta när jag planerar både vad vi kan träna och hur. Han bör verkligen inte träna på att balansera på en glasskål, det kan vara farligt. Men det är allt beskrivningarna bör användas till, faktiska, konkreta begränsningar som är viktiga. Resten? Det är smog.

Kvävande, förblindande, giftigt.

Det som inte hjälper dig är onödigt att släpa omkring på, släpp det! Granska dina “min hund”-sanningar, hur många av dem beskriver något absolut? Min hund är en hane? OK, den kan du få ha kvar om än den inte är så viktig i de flesta fall. Min hund är godistokig? Varning! Det är inte alltid sant, släpp den. Min hund är snäll/aggressiv? Herregud, det där är livsfarligt, den sanningen måste dö, grävas ner och glömmas bort.

“Jag ska ge dig för ‘långsam’. Och ‘korkad’? DU är korkad, tvåbening!”

Konsten att öppna ögonen

Min absoluta favoritförfattare är Terry Pratchett. Han har skrivit så mycket fantastiskt att jag blir nästan förlamad när jag försöker citera honom, eftersom jag egentligen skulle vilja välja nästan allt, men i det här sammanhanget tänker jag på vad han kallar First Sight:

First Sight is when you can see what’s really there, not what your heid tells you ought to be there.

Wee Free Men, Terry Pratchett

Och till det lägger han Second Thoughts, metatankar, tankar om vad man tänker:

Second Thoughts to watch the First Thoughts to check that they were thinking right.

Wintersmith, Terry Pratchett

Så fort jag säger att min hund är något så gör jag mig blind, och jag behöver tänka på hur jag tänker för att hitta de här fällorna. Hundträning är att försöka ändra på beteenden, utveckla vissa, byta ut andra. Det kan vi inte göra utan att se på både hunden och oss själva med helt öppna ögon – utan Förstasyn kan vi bara följa i de hjulspår vi har bestämt är där, fortsätta att befästa mönster oavsett vad vi hellre skulle vilja göra.

Så hur gör vi då? Dels är det en träningssak, du måste helt enkelt (enkelt men inte lätt!) träna dig själv att observera när du beskriver din hund – för dig själv eller för andra. Steg ett är att bli medveten. Och det handlar inte om att hitta de beskrivningar som är fel eller negativa! Värdera dem inte, bara observera att du beskriver: du målar en förenklad bild över verkligheten och döljer därigenom variation och komplexitet. När du märker att du gör det – när dina Andratankar fått lite muskler och är redo att ta i och jobba ordentligt – då kan du faktiskt släppa de “sanningar” som inte gör någon nytta. Men först måste du hitta dem.

“Förstasyn, Andratankar…det är jobbigt att förändra sig! När är det rast?”

Bryt mönstren!

Ruska om vardagen lite. Eller mycket! Bryt era rutiner, gå 10.45-promenaden kl 9 istället. Lägg upp en hög med trehundra godisar och sätt målet att använda upp det som belöningar under dagen. Dansa till och från bilen! Prova en helt ny hundsport, bara ett pass. Är det något som tar emot? Bra! Där har du förmodligen en “sanning” som hindrar dig.

Leta efter de begränsningar du satt upp för er – de flesta är inte sanna! Inte alls sanna, men din övertygelse har gjort dem till en sanning. Du har format hunden, genom din bild, att passa in i mallen du skapat. Det har blivit sant, men det behöver inte fortsätta vara så. Förändring är spännande och roligt!

Och inte minst… Vem är din hund jämfört med vem han skulle kunna vara? Vad finns det för oväntade personlighetsdrag du aldrig anat? På vilka nya sätt kan han blomma ut? Jag vet inte, du vet inte, han vet inte – ta reda på det!

Publicerad Lämna en kommentar

Lördagsbloggen: Åsa och kelparna

Veckans planering föll som ett korthus. Jag fick ett gäng deadlines som tog mer jobb än beräknat, och tiden som jag avsatt till hundträning blev istället långa skogspromenader för att vila och återhämta huvudet.

“Jag har tränat platsliggning alldeles på egen hand! NÅGON måste ju ta ansvar här…”

Och det måste få vara OK, det med. Ibland händer livet och planeringen kastas omkull. Det är bara att planera om, ingen skada skedd. If at first you don’t succeed…

Jo, vi kom iväg på ETT träningspass, tack vare att vi gått kurs. Utomhussök!
Valle briljerade, han har verkligen fattat grejen. Snabba, effektiva sök med bra markeringar.
Midori började bra, men sa sedan “läskigt” och checkade ur – precis som hon gjort vid ett par tillfällen tidigare. Men idag hade vi en plan som fungerade! Hon fick en superenkel “kan inte misslyckas”-övning som boostade henne rejält, och sedan var hon på G! För henne är noseworken rent självförtroendearbete. Ett sätt att bli tryggare i sin självständighet, hantera nya miljöer, och få känna sig duktig.
Båda hundarna har fått plats på doftprov på lördag. Det ska bli väldigt roligt att se hur de reagerar!

Jag behöver skriva ner saker för att mitt huvud ska fungera ordentligt, så min sysselsättning ikväll är dessa planeringsmallarna:

De kommer från planeringspaketet för Lk1 och det sparar en massa tankekraft för mig att ha färdiggjorda mallar att fundera runt. Jag skriver med olika färger, ritar lite bilder, antecknar på baksidan, och låter saker och ting falla på plats inne i huvudet under tiden. Perfekt!

Nästa vecka

Blir det lite fokus på kartongsök på olika platser, för att förbereda för doftprovet. För Midori kommer vi också att fokusera på uthållighet i fria följet och detaljen höger om halt, och fortsätta att i makligt tempo jobba med ställande under gång. Och så är det fokus på rutan – springa järnet rakt igenom!

Tisdag – torsdag har vi sommarläger med freestyle, rallylydnad och kroppskontroll, så hon kommer att jobba en del som demohund. Men under lunchen och efter passen kommer jag att ta lite tid åt vår egen träning! Vill du hänga på förresten? Det finns två platser kvar… Garanterat roligt utlovas!

Mina uppgifter under veckan:

  • Fundera över och fylla i mina mallar (ikväll)
  • Tre pass kartongsök på olika platser
  • 10 minuters detaljträning varje kväll – koncentrationsövningar, ställande under gång, och höger om halt
  • 15 minuters ruta och FF-träning vid minst 5 tillfällen under veckan

Det kommer att bli en rolig vecka!

Publicerad Lämna en kommentar

Självförtroende för hundar

Denna veckan handlar det om självförtroende. Varför då? Därför att det här med att tro på sig själv och sin egen förmåga gör livet både enklare och roligare. Ökat självförtroende avspeglar sig i hela hundens liv – den blir tryggare i olika miljöer, säkrare på att hantera nya eller stressande situationer, och tar för sig mer. Bättre livskvalitet helt enkelt.

Totoro är nog den självsäkraste hund jag känner. Han är helt övertygad om sin egen förträfflighet! Givetvis är det till viss del medfött, men Ulrika tränar också medvetet på ett sätt som stärker hans övertygelse om att han kan ALLT.

Vad är självförtroende?

Etiketter är sällan bra, att sätta etiketten “gott självförtroende” eller “dåligt självförtroende” på en hund gör ofta hunden en otjänst – då låser vi oss vid att “hunden är så här, och det går inte att ändra”. FEL! Det handlar inte om vad hunden “är”, utan vad den gör och hur den känner sig – och DET kan vi hjälpa hunden att ändra.
En etikett är också farlig eftersom vi alla får olika tankar och associationer, och tolkar etiketten på olika sätt. Väldigt öppet för missförstånd! Därför vill jag börja med att definiera vad jag menar när jag pratar om självförtroende.

Självförtroende =
tro på sin förmåga att lyckas med det man företar sig och hantera vad som än händer.

Givetvis kan det brytas ner i betydligt mindre beståndsdelar än så, men ovanstående är essensen av det jag pratar om. Tro på sin förmåga att lyckas med det man företar sig och hantera vad som än händer.

Bristande självförtroende – hur ser vi det?

Motsatsen till att tro på sin egen förmåga är att vara övertygad om att man kommer att misslyckas. Att tro att man saknar kontroll när “världen händer”.

Vi kan se det på hundens kroppsspråk – den gör sig liten, blir passiv, backar undan. Eller så gör den tvärt om – försöker skrämmas! Jag föredrar utåtagerande hundar, de tror fortfarande på sin förmåga att förändra sin omvärld även om deras känsloläge inte är så trevligt för något. De hundarna som ger upp, drar sig undan, kopplar bort världen – för dem blöder mitt hjärta extra mycket. Det måste vara fruktansvärt att leva i en värld där allting känns som ett potentiellt hot, och ens enda utväg är att inte märkas.

Tack och lov är det ganska ovanligt att jag träffar hundar som gett upp helt och hållet, men jag träffar en hel del som tror att de behöver försvara sig mot eller gömma sig för världen i vissa situationer. I hundmöten. När det kommer främmande. När underlaget rör sig, när skjutbanan är igång, när andra hundar blir upprörda.
Väldigt få hundar är helt trygga ALLTID i ALLA situationer! Det är helt normalt. Men det betyder inte att vi inte kan hjälpa dem att må ännu bättre!

Vi vet att försiktighet, osäkerhet, rädsla, kalla det vad du vill, är något som nedärvs väldigt lätt. En fallenhet för att “se världen i svart” kan alltså ligga i generna. Men det är också något som hunden lär sig av erfarenheter – om egna initiativ är något som aldrig uppmuntras, om hundens egna idéer straffas, om hunden ska “synas men inte märkas” – då är risken stor att hunden upplever världen som en osäker plats.

Midori är känslig för ljud. Skott, åska, och när det var som värst också baktändande bilar och saker som välte. Ljudrädsla är ofta medfödd, och i hennes fall späddes rädslan dessutom på efter att jag gjort ett par dåliga val på hennes Mentaltest. Tyvärr är det mycket lättare att vara efterklok än föreklok. Men hon har numera så gott självförtroende att hon är sitt vanliga glada jag till 99%!

Hur kan vi hjälpa hundar med dåligt självförtroende?

Hur bygger man upp en hunds självförtroende då? På samma sätt som en människas: man gör träning där individen får lyckas. Där den lär sig att kontrollera både sin omgivning och sin kropp. Man ser till att hundens idéer är BRA idéer som leder till bra saker, att hundens initiativ lönar sig.

Vi har mycket att vinna på att faktiskt inte träna på själva problemen, utan istället höja hundens självförtroende i helt andra situationer. Att lite i taget ändra hur den ser på sin omvärld och sin egen förmåga att uppnå saker och reda ut situationer. Det är ganska häftigt att se hur nosarbete kan påverka hundmöten, hur ökad kroppskontroll kan påverka trygghet i nya miljöer, eller hur “ljud-trick” kan påverka skotträdsla!

Och alla de där reglerna för “bättre ledarskap”? Skippa dem (om du inte redan har gjort det)! Tro mig – er relation kommer bara att tjäna på att hunden får större kontroll och valfrihet i sitt liv. En osäker hund behöver inte en “stark flockledare”, den behöver trygghet och tilltro till sin egen förmåga.

Alla hundar mår bra av bättre självförtroende!

Möjligtvis med undantag av Totoro, som Ulrika hävdar antagligen kommer att döda henne om han blir mer självsäker. Alltså inte för att han är elak eller blir arg, utan för att han är stor, och klumpig, och gillar att leka häftigt och intensivt…

Men i övrigt är jag övertygad om att alla hundar mår bra av en självförtroende-boost! Extra viktigt upplever jag att det är för:

  • Valpar/unghundar som börjar lära sig hur världen fungerar
  • Omplaceringshundar som har hamnat i en helt ny värld
  • Hundar med medfödd eller inlärd osäkerhet
  • Hundar som behöver kunna vistas i miljöer som de upplever som krävande
  • Hundar som förväntas prestera något – på träning/tävling eller i jobb
Olivia får jobba med nosen, och den superroliga uppgiften “hitta eukalyptus” gör att hon utan problem och med glädje rör sig i en miljö som tidigare varit läskig för henne. Hon vet att hon kommer att klara det!

Vill du ge din hund bättre självförtroende? GODA NYHETER!

Det är inte helt ovanligt att man som hundägare får bedömningen “Din hund gör xxx för att hen är osäker. Du behöver jobba med hundens självförtroende.” Men man får inga konkreta råd… Det har man som hundägare inte så mycket nytta av, mer än att man kanske blir lite ledsen över att ens hund uppenbarligen har en brist. Och det är ju synd, när det inte alls behöver vara vidare svårt eller komplicerat, utan är roligt och givande!

Vi tröttnade på att ge ett halvdant svar på frågan “hur ger jag min hund bättre självförtroende?” och skapade en kurs. En självstudiekurs online med 16 olika övningar i fyra olika kategorier: nos, target, kroppskontroll, kontrollera sin omgivning. Och ett par bonusgrejer…

Vill du ha en hund med Totoros självförtroende? Eller det kanske räcker med Midoris?

Onsdag 17/7 kl 19 släpper vi kursen – och de 10 första som köper den får 100:- rabatt! YEY!

Skriv in det i kalendern redan nu, så att du inte missar det. Och gilla vår FB-sida så ser du direkt när kursen kommer ut. Onsdag kl 19. Be there!

Publicerad Lämna en kommentar

Utvärdering och omplanering

En massa hjärtan blev det på inlägget där jag frågade om ni ville att jag skulle lördagsblogga om vår träning, jag bad om 30 och fick 60! TACK! Så här kommer första avsnittet i “Vår väg mot tävling”.

“Vi bara vet att vi har fått mer träning i veckan. Inte fel alls!”

Målet för veckan

Jag startade funderandet redan i måndags, i detta inlägget. Veckan är ju inte slut än, men med tanke på att blogginläggen kommer att komma på lördagar så lägger jag om dagarna lördag – fredag istället för måndag – söndag. Så här har det sett ut hittills:

Måndag: Kurs i utomhussök på kvällen. Utmaning med labyrint för Valle, självförtroendeövningar för Midori som blivit skrämd av skott vid just NW på klubben flera gånger. Hann med kort lydnadsträning innan kursen.
Tisdag: Behållarsök på kartonger i trädgården, upplägg a la vittringspinnar.
Onsdag: Vilodag för Valle, Mi filmat till onlinekurs.
Torsdag: Tripp till brukshundklubb för att kolla av moment. Glömde koner. Check på resten med en VÄLDIGT entusiastisk Mi, och Valle skadade sig (sträckning?).
Fredag: Mi filmat för kurs, Valle fortfarande påverkad.

Så målet nådde vi inte riktigt, men nära!

Utvärdering

Valle: Anledningen att han inte tränar/tävlar är just att han har problem med kroppen. Jag hade lyckats förtränga det, men det blev smärtsamt tydligt att han inte klarar mer uppstyrd träning där han gör som jag ber honom – han behöver kunna välja helt själv hur han hanterar sin kropp. De häftiga lekbelöningarna som han älskar behöver också hållas på ett minimum – han tar helt enkelt i för mycket och huvudet vill mer än kroppen klarar av. Då är det in sak att “skydda honom från sig själv” genom att inte sätta honom i sådana lägen. Vi stryker rallytävlingen och kör vidare med NW.

Midori: Överraskande bra!

  • Fritt följ med attityd och fokus – mer helhetsträning och mer detaljträning i stegförflyttningar.
  • Ställandet är hennes svåraste. Det gick troll i momentet totalt, och vi har byggt om det från början. Inte tävlingsklart.
  • Inkallning med trygg stadga, bra fart. Lite för bra fart, missar ingången med någon dm. Vi kommer att träna med target för perfekt placering av tassarna, för att bygga om rörelsemönstret.
  • Läggandet är förvånansvärt bra. Vi behöver vakta på ljud i uppsittet.
  • Apporteringen behöver filas på ingångarna, och vakta på stadgan…det är KUL att apportera!
  • Hoppet behöver tränas på korrekta avstånd, och vakta på ljud + target i ingången för att få den perfekt.
  • Fjärrdirigeringen behöver störningstränas, och filas på riktigt fina rörelser. Ett moment där hon har möjlighet att verkligen glänsa!

Rutan och konen kräver då koner, som jag hade glömt hemma…men konen brukar hon sätta perfekt, och rutan vet jag att vi behöver jobba med suget ut (stannar gärna precis innan). Jag vill också träna på omdirigering till rutan, ifall det skulle behövas. Och om allt funkar bra så blir det sitt i grupp, ett moment som hon varit stensäker på men som jag behöver träna i olika miljöer för störningarnas skull.

Plan för veckan som kommer

För Valles del blir det mer utomhussök på tisdag, och båda ska få ett par kartongsök på olika platser.

Jag ska skriva ut planerngsmallarna för Lk1 och göra en noggrannare planering för Mi. Jag gillar att sitta och tänka och skriva i lugn och ro, det hjälper min hjärna att fokusera på rätt saker. När vi sedan går ut och tränar så vet jag redan vad vi behöver träna, och kan göra sådant vi faktiskt behöver göra och inte bara det som känns roligast för stunden 😀

Och ett träningspass varje dag med fokus på tävlingslydnad vill jag få till med Mi. Långt eller kort spelar ingen roll. För henne gäller verkligen mängdträning för att få energinivån under kontroll!

“Tävlingsträning är KUL! En massa häftiga moment, och man får springa typ jättemycket!”
Publicerad Lämna en kommentar

Anmäld till tävling. Vad händer nu?

Jag har ofta kaos på insidan av skallen. Allt liksom ligger i en enda röra, och det som flyter upp till toppen är sällan det som jag faktiskt behöver här och nu. Därför behöver jag struktur på utsidan, i form av planering.

Jag är för tillfället anmäld till ett doftprov med båda kelparna (förutsatt att vi kommer med), en rallytävling med båda kelparna, och en lydnadstävling med Midori. Bara på kul, för att se var vi ligger. Men att jag inte bryr mig om resultatet betyder inte att jag inte tänker träna! Det är ju liksom en av grejerna med att anmäla – att träna med ett mål i sikte 🙂

“Tack och lov för tävlingar, så det kan bli lite vettig träning för tvåbeningen! Själv kan jag redan allt.”

Jag brukar använda mig av fyra steg: FUNDERA över målsättning och var vi ligger idag. PLANERA vad/hur/när jag ska träna och vilka uppgifter jag behöver utföra för att nå målet. TRÄNA. UTVÄRDERA hur det gick – vad ska upprepas, vad ska ändras?

Just nu är jag i fundera-fasen. Målsättning, dagsläge.

Doftprov 27/7.
Det hade varit coolt om Valle klarar sitt doftprov och får lov att börja tävla. Han är ganska säker så det finns en realistisk chans. Målsättningen är att förbereda honom så bra att han känner igen situationen och sätter på nosen.
Midori är mycket mer av ett wild card i noseworken – ibland vill hon, ibland inte. Målsättningen är att ge henne en trevlig upplevelse på ett nytt ställe, oavsett om hon använder nosen eller inte.

Tävlingslydnad klass 1 24/8.
Målsättningen är att genomföra alla moment utom ställandet med engagemang, säkerhet och glädje.
Jag behöver checka av momenten – jag vet att vi har tappat svängarna i fotgåendet och att stadgan är obefintlig, att hennes tandoperation har gett henne lite bry med apporten, att ställandet inte kommer att bli klart, och att vi behöver träna MYCKET helhet för att få ner ljudnivån till en acceptabel nivå.

Rallylydnad 1/9, fortsättningsklass för Valle, mästarklass för Mi.
Målsättningen är för Valle att behålla hans humör på topp – oavsett om jag behöver bryta eller kan slutföra banan – och för Midori att hjälpa henne att hålla fokus och attityd genom hela banan.
Ytterligare en momentcheck, en för varje hund. Valle behöver träna korta banor och bygga motivation. Midori ska inte börja med rallyn förren lydnaden är klar – hon kan momenten och behöver bara fräscha upp lite. Våra svårigheter är desamma oavsett gren: stadga, stadga och stadga.

“Ska JAG tävla rally? Men, det är den andra kelpiens grej! Hur tänkte du nu?”

Planering för veckan som kommer:

  • Två pass med kartongsök i olika miljöer
  • Check på tävlingslydnaden Midori
  • Check på rallylydnaden Valle

Utvärdering och ny planering på söndag.

VI ÄR PÅ G!

Publicerad 1 kommentar

Gästblogg från TormarpaLilly

Vem är jag? Lilly Norfeldt heter jag, och jag driver en av Sveriges största hundbloggar. En Göteborgare som pluggade konst och litteratur i Paris och sedan hamnade i Våxtorp. En kontrast som gjorde min förvirrade och ledsna hjärna gott och även möjliggjorde hundägarskapet. Hundägarskapet blev till hundföretagande, livet i Våxtorp blev familjeliv och min konstnärliga sida får jag ut genom mina sociala medier.

Förutom att skapa innehåll till blogg, instagram och youtube jobbar jag som hundinstruktör och är även mamma 24/7. Detta inlägg kommer att handla om bloggande och varför jag anser att vi behöver bli fler inom hunderiet!

Hur många träningsbloggar finns det? Och hur många matbloggar? Mode? Oändligt, om du frågar mig. Och jag undrar varför det inte finns så många hundbloggar. Jag tänker inte att det ska finnas lika många – men fler än vad vi har nu åtminstone.

Man kan säga att jag startade mina kanaler för att jag själv saknade dem när jag skaffade min första hund. Så min drivkraft ligger i att skapa lättillgängligt innehåll för folk som INTE vanligtvis skulle följa hundkonton. Med andra ord, de som förmodligen behöver det mest. Och som jag själv, när jag var nybliven hundägare.

Och även om jag många gånger tänker att det finns så himla många som skulle kunna säga bättre saker än jag så orkade jag inte vänta mer. ”Jag får väl göra det själv då”, tänkte jag. För jag behövde en hundblogg. En som inte dömer, som inte är präktig – men som ändå ger bra kunskap och kanske en trevlig stund att inspireras av. En klassisk blogg – fast med hundträning.

Och jag vill ha fler! Jag blir SÅ glad när jag ser att grymma hundtränare startar bloggar (som den ni läser nu!). Det behövs! Olika människor behöver höra samma sak från olika personer för att förstå. Så är det ju, samma mattelärare i skolan kunde förklara för din bänkkompis så hen förstod, medan du satt och slet. Och så var det ombytta roller med någon annan lärare.

Om vi tänker att målet är att nå ut med kul och glad hundträning – då behöver vi vara fler olika hundbloggare. Eller för all del – instagram och facebook och youtube. Hundägarna finns överallt och vi behöver nå dem! Det finns plats. Jag vill ha fler konton och kanaler inom hunderiet. Fler som ”bara” är trevliga att läsa med fina bilder, och fler som ger tips om aktivering, och fler som visar träning. Och det är bra om vi som tränar modernt visar detta!

Här är några tips från mig om du funderar på att börja blogga, eller som blir taggad på att nå ut på instagram eller facebook:

  • Visa vem du är. Ditt ansikte. Jag vill veta vem som skriver till mig. Vems text jag läser. Seriöst, detta är viktigt.
  • Blogga hellre en gång per månad men varje månad än att skriva 3 inlägg ena veckan och sen ingenting på en vecka. Man måste inte publicera direkt, men att jag som läsare vet när nästa inlägg kommer är viktigt.
  • Bara gör det! Hallå, tror ni Paulo Roberto tänker att ”åh nej, Kalle Zackari la upp om marklyft i måndags, då kan inte jag skriva om samma”? Knappast. Gör din grej. Det finns inte obegränsat med övningar och tips, men DU kan göra dem på DITT sätt. Och om många olika sätt visas så kommer de att bli mer tillgängliga för fler.

Klara, färdiga, GÅ!

/Lilly

Här hittar du mig:
Bloggen
Instagram
Youtube

Publicerad Lämna en kommentar

Lek är kul!

Finns det något roligare än att leka med hunden? Nä. OK, det var veckans blogg! Vi ses nästa måndag.

Aj…

Jaja, liiiiite mer kanske jag har att säga om ämnet ändå… Lek är just lek, men det finns ett visst mått av allvar i det också. Dels är det en värdefull belöning för oss som gillar att träna fram beteenden, dels är det en aktivitetshöjare som rentav kan bli stressande om man inte är försiktig, och dels är det inte helt riskfritt.

Jag har en ung cane corso. Snart ett år, snart 50 kg. När jag hämtade honom vid 8 veckor vägde han 8 kg – det är vad många hundar väger som vuxna. Därefter gick han upp ungefär ett till två kilo per vecka tills han gick över 40-kilosgränsen, då började tillväxttakten lugna ner sig lite. Kan ni tänka er hur många blåmärken jag har samlat på mig under den här tiden?

Lekregler

Lek är bara lek om det är roligt. Lek är inte någon särskild aktivitet, inte något specifikt mönster, inte något som måste vara på något särskilt sätt – men det måste vara roligt. Hunden måste ha kul (tyvärr blir lek ibland något som “ska göras” och vi fastnar i mönster istället för att faktiskt leka), och vi måste ha kul. Det är inte kul att vara rädd för att bli skadad…

Så Totoro och jag har regler för vår lek.

  • Slutar den ena så slutar den andra. Endera av oss kan när som helst avbryta leken.
  • Om man gör illa eller skräms så kollar man av att den andra vill leka igen.
  • Inte använda full styrka.
  • Lyssna och anpassa i farten
Det är liksom lite power bakom när Totoro dundrar rakt in i en leksak. Förhoppningsvis leksak…

Va?

Punkt 1 betyder bara att om en av oss slutar leka och går och gör något annat så accepterar vi det. Det är inte snällt att följa efter och tjata. Inte superenkelt för nån av just oss två, vi tenderar att bli ganska intensiva och envisa så för oss behöver det här vara punkt 1.

Punkt 2 betyder att om någon av oss ryggar undan eller skriker (fast det är bara jag…) så är leken slut. Direkt. Den kanske är slut bara två sekunder, men den startar bara om den som stoppade bjuder in igen. För det mesta är det Totoro som biter mig, men det har hänt att jag trampat på honom, knuffat för hårt, snärtat till med en leksak, osv. Det är inte kul om man är rädd eller har ont.

Tredje punkten betyder bara att det är just lek det handlar om. Vi leker fysiskt, mycket morr, vrål, bit och knuff, det måste vara på låtsas. Totoro är stark nog att knäcka ben, om han skulle ta i på riktigt har han ihjäl mig. Men även om han “bara” leker med mig som med en annan hund så kan han skada mig, jag har ingen skyddande päls och mina reflexer är löjligt långsamma i jämförelse. Han måste vara extra försiktig med mig. Och för all del jag med honom, han är starkare och snabbare än jag men mina händer kan nypas och dra. Jag måste vara försiktig.

Och sista punkten är helt enkelt att det är bättre att vara lyhörda och få flyt i leken än att hålla på att stoppa upp och be om ursäkt hela tiden. Varna innan det börjar göra för ont, växla beteenden, ta mikropauser. Kort sagt, ha hjärnan med och se till att även den andra har kul.

Men hur?

Lek är lek. Det är lek för att det är roligt. Det betyder i praktiken att den belöning som upprätthåller lekbeteendet är lekbeteendet. Helt enkelt: belöningen för att leka “rätt” är att vi leker. Leken avbryts om vi gör något fel. Inte svårare än så.

Så mycket som möjligt ska vara lek, det tycker både Åsa och jag. Det genomsyrar vardagen, träningen och de långsiktiga målen, allt vi gör med hundarna har lek i grunden. Så pass att vi inte alltid tänker på det. Men vi har tänkt på det till sommarens läger, det finns ett par platser kvar så passa på att komma och leka med oss – alla ska ha kul!