Publicerad 2 kommentarer

Förebyggarens miniparlör

I måndagens blogg skrev Åsa om vikten av att agera förebyggande istället för att reagera efter något redan gått fel. Det låter ju jättebra, eller hur? Och det är det också, men innan man fått in det i vardagstänket är det inte alltid så lätt… Den omedelbara känslan när hunden gör något vi inte ville den skulle göra är som regel “men varför gör du så här – mot mig?!”

Och i ärlighetens namn handlar även det där varför om mig mer än om hunden. Frågan är inte – som den borde vara – “vad motiverade dig att utföra det här beteendet”, utan snarare “du har fått mig att må dåligt, skäms du inte ens?” vilket inte hjälper någon av oss. Men bara för att det ofta är den naturliga reaktionen betyder det såklart inte att det är den enda spontana reaktion vi kan ha. Det går att träna om våra beteenden också!

Steg ett är vilja. Men jag förutsätter att alla som läste Åsas måndagsblogg redan vill vara förebyggare, givetvis. Steg två kan vara ett stort steg, lär dig tänka-prata-leva ABC i alla situationer. Men jag är ju klickertränare och vill gärna ha mååååånga steg på vägen istället, så det här kommer att handla om steg 1.5: lär dig några fraser utantill så du inte känner dig helt borttappad på vägen till turistinformationen.

Det ska vara här någonstans…

Något är fel, señor

  • Hunden springer fram till andra hundar istället för att träna med dig. Upplevelse: hundskrället vill skämma ut dig och visa vilken dålig pli du har! Verklighet: hunden lämnar träning med dig, där den får belöningar för att utföra beteenden du ber om, för att istället vara social med andra hundar. Situation: det är bättre att springa till den andra hunden än stanna med dig, dina belöningar är mindre värda än social kontakt med andra hundar (variera ditt belöningsvärde, var inte förutsägbar), eller de beteenden du ber om är för svåra att utföra och hunden tar hellre en förstärkare av mindre värde än stannar med dig och sliter för något den känner att den inte klarar av (gör träningsupplägget enklare), eller din hund är känslig för förändringar och att någon inkräktade på området där ni tränade måste kollas av för att se till att det inte är någon fara (störningsträna din hund och höj självförtroendet), eller din hund är trött (ge en paus tidigare).
  • Hunden gör utfall och skäller mot mötande på promenad. Upplevelse: hunden saboterar vad som kunde ha varit en mysig promenad med helt orimliga beteenden som bara förstör! Verklighet: det var ingen mysig promenad för hunden, den agerar under hot. Hunden är i Saving Private Ryan, på helspänn med faror överallt och ingen möjlighet att stoppa det som händer – men den kan åtminstone försöka försvara sig mot varje enskild motståndare ni stöter på! Situation: din hund mår dåligt och kämpar för sin överlevnad, främlingar är farliga (motbetinga och håll samma avstånd som du skulle hålla till ett krig), eller utrustningen gör ont när ni möter någon (kolla upp så hunden är frisk och inte skadad, använd väl sittande sele, kanske ryckdämpare i en period, lär hunden gå i koppel utan att dra och korrigera absolut inte “fel” i kopplet), eller hunden är så sjuk eller skadad att den känner sig utsatt (behandla sjukdom/skada och undvik under tiden situationer och miljöer där hunden kan känna behov av att försvara sig)
  • Hunden ylar och skäller när den är ensam hemma. Upplevelse: den galna hunden vill få er vräkta! Verklighet: hunden är skräckslagen och försöker ropa på hjälp. Situation: hunden upplever att den är inlåst, övergiven och glömd, den förstår inte att du kommer att komma tillbaka (börja med att lära hunden slappna av i ett rum om du går in i ett annat), eller den hör ljud den inte vet vad den ska göra med när du inte är där och kan säga att det är ok att grannarna dammsuger (lämna radio, youtube eller något igång för att skapa ett konstant bakgrundsbrus), eller hunden har generellt svårt att slappna av och kan det inte alls när den inte har dig där som hjälp (träna avslappningsövningar och rigga chillhörnor hemma som bara är till för att slappa på).

Jag vill ha, fräulein

  • Hunden stjäl mat som står framme. Upplevelse: hundkräket är en tjuv som inte respekterar gränser! Verklighet: hunden ville ha något att äta, där fanns något att äta. Enkelt. Situation: du lämnar din tallrik på bordet för att hämta något och hunden passar på att äta av maten du lämnat (lämna inte mat tillgänglig, om det finns mat i det fria tillhör det den första som hittar det), eller du lämnar rester i kastrullen på bänken medan du äter framför TVn så hunden hoppar upp på bänken och äter resterna (lämna inte mat tillgänglig, om det finns mat i det fria tillhör det den första som hittar det), eller du ställer bara ner hundmatssäcken öppen i hallen en liten stund medan du gör något annat så hunden äter sig brakmätt (lämna inte mat tillgänglig, om det finns mat i det fria tillhör det den första som hittar det). Den här är inte svår, hunden har rätt. Lämnar du maten tillgänglig är det helt rimligt att anta att du just lämnat den.
  • Hunden jobbar bara för de bästa belöningarna. Upplevelse: den giriga hunden är så snorkig och petig att den minsann inte ens sätter sig ner om du inte har en hel grillad kyckling i handen! Verklighet: hunden har lärt sig att passivitet är det som belönas mest av allt. Situation: du tränar genom att locka med belöningen hunden får för utfört beteende (sluta lockträna, testa shaping), eller du tränar en redan mätt hund som egentligen inte vill jobba för godis (hundar ska inte vara svultna för att prestera, men det är bra om de har utrymme för efterrätt när vi ska träna), eller när hunden utför något långsamt tar du fram dunderbelöningar för att få snabbare utföranden (separera beteende och konsekvens bättre i ditt eget tänk, forma variation istället för att försöka knuffa fram det).
  • Hunden jagar katter. Upplevelse: hunden är ett ondskefullt mördarmonster som inte kan bete sig! Verklighet: hunden är en jägare och katter är både byte och konkurrenter. Situation: en katt springer mitt framför näsan på hunden och gör så hunden helt låser sig och bara drar i kopplet och försöker följa efter (motbetinga katter och lär in alternativa beteenden), eller hunden ska in i varenda buske och runt varenda hörn där det skulle kunna finnas katter (motbetinga katter och ge andra aktiviteter så hunden inte behöver en egen hobby), eller inkallningen funkar finfint så länge det inte kommer en katt (ha inte hunden lös innan du vet att hunden inte längre reagerar på katter, det kommer att komma en katt).

Parlez vous?

Sex fraser är inte mycket till en parlör, eller hur? Men det är fler än inga! Och att ha några saker förberedda kan vara skillnaden mellan att helt gå vilse och att hitta dit man vill, om än kanske med någon omväg som man sluppit med ännu bättre kunskaper. Vi måste börja någonstans, och är det något som vi klickertränare vet (eller borde veta) så är det värdet av att hålla det enkelt.

Med träning kommer din naturliga reaktion när något händer vara just att analysera situationen ur rätt vinkel, en vinkel som kan ge dig verktygen som behövs för att kunna förebygga att samma sak händer igen. Men det kräver träning. Så ut och träna!

Titta på min hjärna, så intressanta saker som händer här!
Publicerad Lämna en kommentar

Ge schysst feedback – till dig själv!

Åsa skrev ett jättebra inlägg i måndags om att ge och ta feedback på ett konstruktivt sätt. Jag har tänkt mycket på det här och hade tänkt skriva om hur du kan göra om du inte har någon att fråga om feedback av olika anledningar, eller om den feedback vi kan få från våra hundar. Men det får bli en annan gång, för jag landade till slut i det här: de flesta av oss är väldigt, väldigt dåliga på att ge oss själva konstruktiv kritik. Observationer av oss själva tenderar alltför ofta att vara på temat “herregud vad dålig du är!”…

Det hjälper ingen.

Dålig? Vem? Va? Äsch, jag vill inte höra, tänkte bara säga att du är bäst och jag älskar dig!

Varför?

Som vanligt är min utgångspunkt ganska praktisk. Visst, det finns en massa andra anledningar också till att vi ska vara snälla med oss själva, men jag kommer till punkten EFFEKTIVITET och tänker “ok, det räcker för mig”. För det räcker för mig, och det är sant. Om du är elak mot dig själv kommer du att bli allt sämre som tränare, om du är schysst i din kritik och dina observationer kommer du att bli bättre.

Vill du bli bättre?

Då får du så lov att vara snäll.

Kritik som hjälper dig växa och utvecklas är konkret, uppnåelig och intressant. Exempel på det kan vara

  • Testa att hålla klickern i vänster hand istället
  • Vad händer om du väntar en tiondels sekund innan du rör dig?
  • Efter två minuter verkar du förlora fokus, vad tror du om att ställa en timer på 1:45 så du pausar i tid?

Kritik som förstör och definitivt gör att det kommer att gå allt sämre är bred, personlig och hopplös. Exempel

  • Nu gjorde du fel. Igen!
  • Varför lär du dig aldrig någonting?
  • Din hund förtjänar en bättre tränare!

De flesta av oss skulle aldrig säga saker som i de nedre exemplen – till någon annan. Men till oss själva? Jodå… För det är ju sant! Eller hur? Klart vi måste säga det då, annars slutar vi ju inte vara sådär korkade.

Va? Tänker du så? Men… Varför då?

Istället

Det känns ofta rätt att vara hård mot sig själv. Det känns till och med lite bra… I stunden. På längre sikt skadar det dig. Alltid! Alltid, alltid, alltid är det fel väg att gå. Även om det känns som att du behöver några sanningens ord från och till dig själv. Frågan är, vill du ha tröst (att skälla på dig själv är ett slags tröstbeteende, hur bakvänt det än kan verka) eller vill du bli bättre?

Vanor är svåra att bryta. Det är en sanning vi hundtränare nog är väldigt bekanta med. Samma gäller givetvis våra egna vanor. För den som har som rutin att avsluta ett träningspass med att läxa upp sig själv (istället för att välja ut en sak att faktiskt förbättra till nästa gång) är det inte så lätt att bara sluta. Så här är ett tips: bli din egen tränare. Du kan det här, bara ta ett steg ut och applicera dina träningskunskaper på den som mest behöver dem: du själv. Låtsas att du är en hund.

Jo, på riktigt. Jag lovar att det funkar. Och du behöver inte berätta för någon att det är det du gör om du inte vill.

För grejen är den att för varje gång du slår på dig själv för att du är så dum, klantig och aldrig lär dig något så ser du till att du inte lär dig något. Du låter känslan av något som gick fel i träningen – stort eller smått misstag spelar ingen roll, känslan blir stor oavsett – bli det som hamnar i fokus. Känslan löser du genom att växla till en annan känsla, ilska. Ilskan får sitt utlopp genom att du skäller på dig själv. Sådärja, nu har vi fixat det!

Men det är ju fel sak i fokus. Det vi måste titta på är själva misstaget – och observera singular. Fixa en sak i taget. Det kommer alltid, alltid, alltid att finnas fler, men det är inget problem. Det är inte en bugg, det är en feature.

Så. Du är en hund, träna hunden. Välj en sak att justera. Den saken är konkret och utanför dig själv (det är inte du som är fel, det är en sak du gör som du kan ändra på). Förändringen är uppnåelig med en enkel justering (annars får du dela upp det i mindre bitar). Och se till att uppmärksamma det du gör bra!

Och, förstås. Partyhatten på.

För det är ett party att hänga med oss! Så det så.
Publicerad Lämna en kommentar

Krånglande belöningar

Det här blir – har jag tänkt när jag börjar skriva den – en kort och enkel blogg idag. Belöningar är livet, de är allt, de är våra verktyg för att få fram de beteenden vi vill se – men ibland fungerar de inte som vi tänkt. Varför?

Det här leendet är för att matte har slutat pussa mig…

Här är några av de vanligaste problemen jag ser.

Godis

Du ber hunden om ett beteende, hunden utför det, du klickar och ger en godis. Hunden tar inte emot den, tar den och spottar ut den, tar den och ser besviken ut, eller kanske vandrar iväg. Vad hände? Godis brukar ju vara populärt, det är ju till och med er vanligaste typ av belöning! Mysko…

  • Mätt? Hundar blir – tro det eller ej – mätta. Har ni tränat länge kan det ha blivit ganska mycket godis på den tiden. Hundar som gillar att träna och tycker uppgifterna är roliga kommer att fortsätta ta emot godis som belöning en bra bit över sin “vill inte just ha”-gräns, just för att godisarna betyder att de gjort rätt. De gillar informationen. Men förr eller senare blir de mätta att äta en godis till faktiskt blir straffande.
  • Törstig? Framförallt torra eller salta godisar (hundar ska givetvis inte äta salt, men ibland blir det en avvägning mellan det och något absolut supersmaskigt från charkdisken eller hur?) förlorar sin belöningskraft snabbt, särskilt om det inte finns vatten fritt tillgängligt.
  • Nödig? Mycket godis kan trycka på, du har säkert rastat din hund innan träningspasset men har det blivit fullt i magen kan det vara dags igen. Och har du vatten fritt tillgängligt som hunden dragit nytta av (bra!) så kanske det är dags att kissa. I inget av de lägena känns det superintressant att stoppa något i munnen, eller hur?
  • Variation? Hundar kan ledsna på samma-samma, för en del går det fort medan för andra kan det dröja ett bra tag. Och andra ledsnar aldrig – det verkar vara väldigt beroende av personlighet. Om det har varit godis-godis-godis ett tag kanske det blev för monotont? Bryt upp med lite andra belöningar, eller om godisbelöningar är det enda ni har kan du variera vilket godis du ger.
  • Blärk! Hur färskt är ditt godis? Har du städat godisväskan? Till och med en matglad hund kan rynka på näsan åt en bit kyckling som skumpat runt i en ficka i en vecka… 🤢
  • Besvikelse? Om hunden väntar sig något bättre kan det kännas som ett misslyckande att få något sämre. Kanske tränar ni medan någon grillar på granntomten? Innan doften av grillat kött snirklade sig in i ert träningspass funkade torrisar alldeles utmärkt, men nu har hunden något att jämföra med i nosen – och jämförelsen faller inte ut till torrisar fördel.
  • Association? Att använda godis fel kan vara väldigt kraftfullt. Typexemplet är någon som vill ändra sin hunds känslor för andra hundar, och vill motbetinga genom att ge godis varje gång en hund dyker upp. Det känns bråttom att hinna ge godiset innan ens egen hund jagar upp sig, så man är för snabb. Istället för ordningen hund ser hund, får godis blir det hund får godis, ser hund… Istället för den tänkta associationen att andra hundar ska göra den egna hunden på gott humör för det händer bra saker direkt efter de dykt upp, skapar man associationen att det där godiset är en varningssignal att strax händer det något hemskt. Det är långt ifrån det enda sättet att skapa otrevliga associationer, kanske gav jag en köttbulle och snubblade sedan direkt till och trampade på hunden? Kanske gav jag en frolic och grannarna brände av en salva fyrverkerier? Mycket kan ha hänt där hunden kan ha skapat en association till en viss typ av godis, så istället för belönande fungerar den nu varnande.
  • Avundsjuka? Får hunden som tränar granne bättre belöningar? Orättvist! Varför ska jag nöja mig med torrisar när hen får kyckling!? Jodå, hundar kan jämföra så.
  • Trött? Hur länge har ni hållit på egentligen? Till slut blir varje godis bara en påminnelse om att det är dags att jobba igen så fort du ätit upp den…

Det här är långt ifrån alla anledningar till att godis förlorar sitt värde i träningen, men det är några vanliga anledningar i alla fall. Felsök när det händer! Ryck inte bara på axlarna och tänk att det var konstigt, eller – värre – bli irriterad över att hunden inte beter sig som den ska. Det finns en anledning, hitta den. Och, för det mesta, bättra dig. För det är ju vi som felat. 😁

Lek

Utmärkt belöning! Funkar jämt, och precis som det var tänkt! Eller hur? Jaså det kan också sluta fungera som man tänkt sig!? Suck, jaja, vad kan gå fel då?

Har ni såhär kul ihop? Inte? Utrymme för förbättringar då…
  • Ont? Det här är ganska vanligt, men något som är lätt att missa. Lek är (för det mesta) väldigt fysiskt och explosivt. Att springa efter en boll och tvärnita, att slänga sig akrobatiskt efter en frisbee, att kampa järnet med sin människa – det finns verkliga skaderisker här. Ibland blir det dramatiska skador och det missar vi inte, men ibland svider det bara till litegrann. Inget allvarligt, men det gör lite ont i tassen, munnen, länden… Att göra om samma ansträngning igen i det läget är inte alltid supermotiverande. Tänk på att värma upp innan lek, leka så säkert det går, och lyssna på minsta signal från hunden att den inte är helt ok. Småsaker är just småsaker, det är inget allvarligt och behöver ingen åtgärd, men vi kan låta bli att göra det värre.
  • Trött? Lek är fysiskt ansträngande, det tar på krafterna! Det är så gott som omöjligt att få in lika många belöningar med lek som med godis under ett träningspass, hundar orkar inte hur mycket som helst – även om det kan verka som de gör. Som med ätande av godis efter de är mätta kan många hundar som tycker om att träna fortsätta leka ett tag efter de egentligen är för trötta för att det ska vara roligt, men även det kommer att ta slut (och innan det tar slut så sjunker belöningsvärdet för beteendet ni tränar, kom ihåg det). Lek är jättebra, men det kräver mer av hundens fysik. Så är det bara.
  • För mycket? Lek är som regel en aktivitetshöjande belöning. Hunden går upp i varv. För varje belöning vrider vi fjädern ett varv till – till slut kan den bli för spänd! Hunden klarar inte mer. Växla mellan aktivitetshöjande och aktivitetssänkande belöningar för att inte gasa hunden in i fördärvet.
  • För lite? Lek är lek! Det är inte ett ritualiserat 1. fram med trasan 2. ta trasan 3. dra, dra, dra 4. undan med trasan. Det är väldigt lätt hänt att råka glida in i att lekbelöningen – som ju till sin natur tar betydligt längre tid än godisbelöningen – blir något vi bara ska klara av. Är du klar snart, så vi kan börja jobba igen? Det är inte kul! Det är inte ens lek, det är bara en annan typ av jobb. Lek ska vara glädje, annars kan du lika gärna skippa det.
  • Lånad leksak? Har du glömt kamptrasan hemma? Inga problem, träningskompisen har med sig så det räcker till er med, suveränt! Eller inte då, om du frågar en del hundar. Det där är inte min leksak! Den smakar äckelpäckelhund! Inte alla hundar bryr sig om det här, men det finns absolut de som verkligen inte gillar att behöva ta en annan hunds saker i munnen.
  • Se ovan. Mycket av det som kan hända med godisbelöningar kan även hända med lekbelöningar. Den fysiska aktiviteten kan göra hunden nödig och törstig. Någon annan hund får en jämförelsevis bättre belöning, det är orättvist! För lite variation, dåliga associationer och besvikelse är saker som kan spöka även i leken.

Det är upp till dig att se till att lek är säker, rimlig och kul.

Sociala belöningar

Min hund älskar att jag klappar och kliar honom! Det är garanterat den absolut bästa belöningen, han kan aldrig få nog av det hemma ju. Ööööh…

Bort med tassarna din stora apa!
  • Tafsa inte! Det här är det vanligaste problemet jag ser, hundar som med hela kroppen skriker men vad gör du, sluta tafsa på mig! medan människan “belönar” med gos, kel och kli… Jag tror att de allra, allra flesta hundar faktiskt inte gillar det här som belöning i träning. Det betyder inte att de inte älskar oss, det betyder inte att de inte tycker jättemycket om det utanför träning, och det betyder inte att de inte kan komma att uppskatta det i träning också. Men vi måste jobba på det, och första steget där är att acceptera att det inte fungerar av sig själv. (För en del hundar funkar det problemfritt redan från början, men det är i min upplevelse inte så många som är funtade så.)
  • Se ovan. Igen, mycket av det som gäller för de andra typerna av belöning gäller även här. Får någon annan jämförelsevis bättre belöningar, har hunden ont någonstans som du råkar komma åt (och kanske skapar otrevliga associationer till nästa gång), är det för repetitivt, är det pliktskyldigt snarare än mysigt, osv.

Det här avsnittet är kort för att jag vill verkligen att alla funderar på första punkten. Det brukar nämligen vara jättesvårt att acceptera – vi känner oss avvisade, sårade, kanske förödmjukade… Men det är specifikt för träningssituationen, inte för vår relation med hunden! Många, många hundar vill inte att vi tafsar på dem när de är upptagna, det fungerar helt enkelt inte som en belöning där och då. De flesta kan lära sig att tycka att det är jättetrevligt, så det enda problemet är egentligen bara att vi gjort ett antagande och gått för fort fram.

Felsök

Kort sagt: anta inte så mycket. Var alltid öppen för att det som fungerat utmärkt som belöning plötsligt slutar fungera. Anpassa dig, ha fler saker att växla till istället – och givetvis, avsluta träningspasset om det är det som behövs. Kom ihåg att ditt främsta ansvar är att leverera perfekta, uppskattade belöningar till hunden. Kompetensutveckla dig! Det är en rolig utmaning som låter dig växa i ditt jobb. 😁

Jag lär mig hela tiden – jag tycker att du kan ta och ta i lite också, ok?
Publicerad 25 kommentarer

Det normala med strypning

Vi har en norm som säger att halsband på hundar är en bra grej. Normer är svåra att rå på. Ofta är normer riktigt bra, vi behöver normer för att kunna fungera tillsammans i stort och smått. De flesta normer hoppas jag är positiva, men de är svåra att se så helt säker kan man kanske inte vara. En del normer skapar stora problem, just för att de är normer är de så djupt integrerade i våra liv att de är osynliga och även när vi lyfter fram och tittar på dem är det riktigt svårt att se att det skulle vara något fel på den. Och om man kommer fram till att det är något fel på den är det ändå inte så lätt att förändra den.

Jag är född på 70-talet, gick i skola på 80-talet. En sak som för mig är väldigt tydlig i mina minnen från den tiden är den förändring i normerna kring hetero-/homosexualitet som skedde. Det var ett jättearbete (och är det fortfarande!) och förändringen kom inte gratis. Det var ett gigantiskt motstånd, i det stora och i det lilla. I samhällen och inuti individer. Och varför? För att det var norm att homosexuell = fel. En norm är en djupt rotad sanning, en regel som inte kan ifrågasättas. I alla fall inte utan rejält kaos.
(Jag vill vara tydlig med att jag inte menar att vi är i hamn med LGBTQ-rättigheter, jag bara tänker tillbaka på en tidsperiod när förändringsarbetet var väldigt dramatiskt – i alla fall i mina minnen.)

Så nu är det upp till kamp, antar jag. Jag kommer inte att starta någon rasande revolution, det här lär bli ytterligare en text som de som redan håller med nickar till och de som anser att jag är ute och cyklar bara kommer att förkasta. Men jag måste skriva det ändå, för normer förändras inte utan att vi försöker.

Halsband är fel

Det här är fel:

Jag har fler med mig såhär långt än jag strax kommer att ha… Det här är också fel:

Det spelar ingen roll vad det är för halsband, halsband är fel.

Eller ok, det spelar roll. En del halsband gör betydligt mer skada än andra halsband! Men. Alla halsband innebär en högst verklig och allvarlig skaderisk.

Allvarlig. Skaderisk.

Varför gör vi så?

Halsband skadar

Det här borde vara självklart, men tack vare normer är det något vi inte kan acceptera. Det kan inte stämma! Jag använder halsband, halsband är bra, jag vill inte skada min hund, ergo halsband gör ingen skada.

Det finns vägar runt det: dåliga halsband är farliga, mitt halsband är bra. Dåligt använda halsband är farliga, jag använder halsband rätt. Vissa hundar kanske inte kan ha halsband, på min hund fungerar det bra. Det kan kanske, på vissa sätt, med en del saker uppfyllda, vara så att normen inte gäller för en del – men det är undantag, och här är anledningarna till att de är just undantag och vi sitter tryggt under normen här borta tack så mycket.

Knack-knack-knack! Det är dags att checka ut!

Sedan finns det de som bunkrat ner sig i “hundars nackar är inte som människors, de tål halsband ju, bcz muskler, obvi”, och alltså… Jag vet att ifrågasättande av normer automatiskt väcker försvar, och ju mer man tränger in på normen desto starkare blir försvaret, men… Hörni. Nej. Ta en titt på vad ni säger.

Nacken

Nacken är en ohyggligt viktig struktur. Genom den passerar i stort sett allt som krävs för att upprätthålla livet. Nerver, blodkärl, luftvägar, matstrupe, ryggkotor. Kring detta sätter vi en snara och drar åt. Är det rätt?

Om vi vill orsaka skada, så ja.

Det finns selar till barn så man kan ha dem i koppel på platser där det behövs. Finns det halsband att koppla dem i? Breda, vadderade, fasta halsband då? Tar tanken emot lite kanske?

Skador på nacken är fruktansvärda skador, nerverna är otroligt känsliga – det är ju hela poängen med nerver. Lederna mellan ryggkotorna har en jättesvår balans att upprätthålla, det är viktigt att huvudet kan röra sig så fritt som möjligt, samtidigt som innehållet i ryggkanalen måste skyddas. Tror ni de är designade för att dessutom hantera pålagda krafter från kopplet?

Blodkärlen transporterar blod till och från hjärnan, som ska syresättas med luften som passerar ner genom trachea. Kläm till om båda låter väl som en bra idé? Jamen bara lite? Det gör väl inget? Eller det händer kanske inte ens, det går att lägga till kraft utan att påverka mjuka eller halvrigida strukturer?

Magi då antar jag.

Kraft mot halsen ökar även det intraokulära trycket, alltså hur högt trycket är inuti ögat. (Det är sannolikt att det ökar trycket generellt, men ögontryck är relativt lätt att mäta.) På människor är det visat att en åtdragen slips ökar trycket i ögat. Även kortvariga tryckökningar skadar långsiktigt.

Hur mycket nacksmärtor har hundar? Det vet vi inte, men tror vi att de inte kan ha ont i nacken? Kan de inte få whiplash, eller whiplashliknande skador? Kan inte deras leder mellan ryggkotorna skadas?

Och låt oss inte prata om att sätta strypsnaran högt upp på halsen där den verkligen kommer åt att göra ont och orsaka permanenta skador – jag pratar här om breda, fasta halsband.

Jo, de är en skaderisk.

Krafter mot halsen

I april publicerades den senaste studien i det här ämnet (känner du till någon senare, kommentera med ett tips – det forskas för lite på det här och jag försöker hänga med, men jag kan absolut ha missat saker), ett experiment rakt upp och ner på att mäta krafterna det handlar om. Väldigt grundläggande, men det är ju där vi är. Vi gör oss uppenbarligen blinda (för många tighta slipsar?) för det självklara, så det här behöver undersökas och förklaras. Carter et al. undersökte hur stora krafter som förs över till en nackmodell (en cylinder med trycksensorer) genom sju olika typer av halsband och genom tre olika typer av kraftpåverkan. Lätt drag, drag och ryck. Studien är inte en undersökning av de exakta krafterna som överförs till en verklig hund genom ett verkligt koppel, de har tex inte simulerat olika vinklar för olika höga hundar/långa ägare, eller en mängd andra variabler som absolut påverkar. Så jag hör normförsvaret mobiliseras som ett dån i bakgrunden.

Men jag hör inte precis en rusning för att utföra några studier som visar på att krafter mot halsen/nacken inte överförs genom halsband i verkliga situationer. Magi är ganska svårt att bevisa, va? För helt enkelt: antingen menar du att ingen kraftöverföring mot nacken sker (magi), eller så menar du att det är helt ok att lägga kraft mot nacken (vansinne).

Resultatet av experimentet är: inga halsband överför så lite kraft mot nacken att det inte innebär skaderisk. Inga. Inte vid lätt drag, inte med fast, brett och vadderat halsband.

Men min hund drar inte!

OK. Är du perfekt? (Jag accepterar rakt av att din hund är det och aldrig skulle råka göra något av misstag eller på impuls.) Jag är inte perfekt. Ibland snubblar jag. Eller halkar på is. Eller rentav är försjunken i tankar och missar att hunden stannat till.

Rackarns otur den där kraftöverföringen som skedde när matte snubblade på trottoarkanten! Men det var ju inte meningen, det händer bara ibland, så ingen skada skedd alltså. 👍🏽

Skada skedd.

Men ok. Jag är inte perfekt, men du är det. Det är noll kraftöverföring genom kopplet, din hunds halsband (som sitter lösare än en slips) påverkar aldrig din hunds nacke. Fine, jag accepterar det.

Är du ok med hur alla andra använder halsband? För så länge du bidrar till normen är du en aktiv medhjälpare till den skada som sker på de andra hundarna. De som använder halsband “fel” gör det för att det är helt normalt. De gör det för att du använder halsband.

Jag är så less på det här. Använd sele.

Undantagen då?

Totoro kan inte gå i halsband, det är något jag vet att jag måste ta tag i och lära honom. Det kan tex vara möjligt att han någon gång har någon skada som gör att han i en period inte kan ha sele på sig. Jag vill också kunna tävla i en del sporter där hunden måste bära halsband (inte nödvändigtvis kopplad dock). Så ja, jag kommer antagligen, förr eller senare, att lära honom att gå i halsband.

Men jag är inte säker på varför jag gör det. Borde jag verkligen det? Eller är det normerna som drar i mig?

Och ett sista ord till alla “jag måste ha halsband för jag kan inte hålla hunden i sele”: du har större påverkan på hunden i sele. Jag har använt halsband på min förra cane corso – som synes på bilden längre upp i texten – och hade noll möjlighet att hålla honom i halsbandet om han verkligen ville någonstans. Med sele hade jag i alla fall en chans.

Om du har tex en farlig hund och måste vidta säkerhetsåtgärder så givetvis går säkerhet först! Det vi måste måste vi. Men ta ett djupt andetag och fundera på hur mycket av det där “måste” som egentligen är rädda normer som försvarar sig? Och hur mycket skada du gör, på kort, lång, bred och smal sikt.

Jo! Och jag vill att om du läst såhär långt – bra jobbat! – så sätter du igång och knackar på andras dörrar också. Stör!

Publicerad Lämna en kommentar

Det enklaste tricket

Tänk rätt. Enkelt va?

Men jag är faktiskt allvarlig, det enklaste, kraftfullaste tricket för ett bra hundliv – för alla parter – är att vi håller ett öga på våra tankar. De har en tendens att springa snett då och då… Det här kommer inte att bli någon djupdykning i psykologi eller något sådant, vi har redan pratat en hel del här på bloggen om tex vikten av rätt motivation för träning och tävling men den här gången blir det mer en liten enkel checklista.

Det handlar inte om mig

Om jag vill lära min hund något så måste jag tänka hund, inte människa. Det är lätt hänt att vi bara antar att saker kommer att fungera på ett visst sätt, för det ser helt naturligt ut från vår synvinkel. Men för en hund är situationen helt annorlunda. En hund kan inte nödvändigtvis bära något i munnen för att jag kan bära det i händerna, det kanske sticks, smakar illa, är för stort, tungt, otympligt, eller något annat. En hund kan inte se på andra sidan ett täckt hinder bara för att jag kan det, mina ögon sitter betydligt högre upp – för hunden ser världen bokstavligen helt annorlunda ut. En hund har ingen aning om våra långsiktiga mål, bara för att jag vet vad vi ska använda den här träningen till sedan betyder det inte att hunden siktar på samma sak – han har ingen aning om vad jag tänkt mig. Kort sagt: mentalisering behövs med hundar också.

Hallå? Du vet att jag och du inte är samma person va?

Är det här värt det?

Ja nu är jag igång med motivation igen – men det är viktigt, för i gröne! Varför gör du som du gör, vad skulle hända om du slutade eller gjorde något annat? Tjänar du på det tänkta resultatet eller är det egentligen inte viktigt? Varför ska det vara viktigt för hunden att göra det här, vad tjänar han på det? Både i stunden – använd effektiva förstärkare i träning – och långsiktigt, vill han tex tävla på VM eller umgås med grannens hemska panoodle? (Om din hund vantrivs in i själen i stökiga miljöer kanske det är bättre att lägga om era mål till något som inte kommer att vara ett straff för en av er att uppnå. Om din hund avskyr eller är livrädd för en annan hund kan det vara jättebra att hjälpa honom att komma över den känslan, men därifrån till att de ska bli vänner och leka obehindrat tillsammans kanske är att ta i lite?)

Vi måste väldigt lite i hundträningen. Ändå gör vi massor av saker för att vi “borde”, där varken jag eller hunden tycker det är roligt. Du måste inte lära din hund gå fot om du inte vill. Du måste inte tävla. Du måste inte gå till hundparken. Du måste ta hand om din hund och uppfylla hans behov, och du måste se till att världen är säker för honom och han är säker för världen, men det är allt. Och hur ni kommer dit behöver inte se ut på samma sätt som hur någon annan gör det.

Det här är katastrofal allmänlydnad har jag hört, vad är det? Nåja, jag är i alla fall bäst på det, så det så.

Det är värst för en av oss – och det är inte för mig

Allvarligt. Om något är jobbigt, frustrerande, förbryllande eller hemskt, för hunden är det värre. Han vet mindre än jag, han har mindre kontroll över vad som händer än jag, han förstår mindre av kontexten än jag och han är mer utsatt. Hunden gör inte saker jag upplever som jobbiga för att göra det jobbigt för mig. Vare sig vi pratar om drag i koppel, vakt av huset, snett sättande, harjakt eller utfall mot mötande. Det är kanske jobbigt för mig, det är kanske något vi måste fixa, men det är inte riktat mot mig. Och för hunden är situationen värre.

Visst blir jag irriterad ibland när något går snett helt – som det känns för mig – i onödan. Visst händer det att jag tycker att hunden borde ta hänsyn till att jag faktiskt har ont i huvudet och kan han inte bara ta och samarbeta för en gångs skull!? Visst händer det att jag glömmer. Men jag brukar försöka se till att ha en tanke väldigt närvarande i mitt huvud: jag måste inte be om tillåtelse att gå på toaletten. För det är hundens liv i ett nötskal: utan min tillåtelse och hjälp kan han inte göra nästan någonting alls. Att han kommer och ber om en promenad, en lekstund eller bara lite uppmärksamhet är inte han som är jobbig och stör mig i mitt spel/telefonsamtal/skrivande. Det är en påminnelse om hur utsatt han är för mina nycker, hur beroende av min goda vilja. Det är en påminnelse om att jag äger honom.

Även om jag måste gå ut när det regnar.

Vad är du så arg för, har du inte fått någon mat?

Så onödigt

Det kan verka lite fånigt allt det här. Varför fundera så mycket? Men hur och vad du tänker påverkar allt som händer därefter, om dina tankar är vilse kommer dina handlingar att föra dig än mer vilse. Och hunden kan bara hänga med. Tänk rätt, helt enkelt.

Vill du att jag ska visa?
Publicerad Lämna en kommentar

En normal valp?

Vad är det? Egentligen…

Så gott som alla valpar är normala skulle jag säga – och så gott som alla valpföräldrar är övertygade om att något är fel! Ska han verkligen äta såhär mycket? Ska han äta såhär lite? Varför kissar han fortfarande inne, fast han ju får alla chanser att gå ut? Han är rädd för katten, han måste vara galen! Han är inte rädd för katten, uppenbart galen! Han sover för mycket, han sover för lite, han bits som en tok, han leker konstigt, jämt eller inte alls, han tuggar på elsladdar, gillar inte de fina nya leksakerna, försöker dia på storebror – i största allmänhet: såhär var inte grannens valp, min förra valp, eller valparna i böckerna. Hur är valpen sönder och kan jag göra något åt det?!

Allt det där låter fullständigt normalt. En valp som är lite åt hyperhållet kan behöva hjälp att varva ner, men vi kan aldrig tvinga en valp att sova de där 20 timmarna/dygn som ibland hävdas vara “normalt”. En valp som bits (och det är få som inte gör det 🙄) kan vi vänligt och envist erbjuda andra, mer tuggvänliga alternativ, och tills polletten trillar ner investera lite extra i plåster… Vad vi kan göra – oavsett vad det är som bekymrar oss – är att försöka guida valpen till andra beteenden om vi behöver åtgärda något (som med bitandet), eliminera möjligheter till farliga beteenden (valpsäkra elsladdar redan innan valpen kommer hem, de är extremt inbjudande att tugga på!), och erbjuda massor med möjligheter att förändra eller utveckla nya vanor (hjälp valpen komma ner i varv så kanske den sover mer, hjälp valpen komma ut innan den kissar inne, osv).

Men om du skaffat en valp så har du i princip skaffat en chef. Det är valpen som bestämmer – den har behov, och behov går före önskemål. Och varenda valp bestämmer på sitt sätt, enligt sina regler. En valp är som den är, som den kan vara, vi kan påverka men inte ändra.

Jag är såhär gullig av en anledning: matte måste älska mig, annars skulle hon aldrig stå ut med mig!

Valpar är urgulliga charmtroll! Och vasstandade demoner helt utan vare sig empati eller vett. Och låt mig ge lite insiderinfo om vad ni ser av andras valpar: de värsta är nästan alltid de som ni bara ser mys- och sovbilder på. Eftersom

  1. När de inte sover eller myser finns det ingen chans att fota dem
  2. Det är så sällsynt att de är stilla att husse/matte måste dokumentera det för att kunna minnas det sedan

Mitt liv med Ondskan

Totoro (som egentligen heter Mezzenza’s Zircone il Rotane) kallades mest Ondskan som valp. Han flyttade in på ungefär samma sätt som en långtradare som kör av vägen och drämmer in i ditt hus flyttar in. Allt var till för att bita på, dra omkring, klättra på, välta, äta, gräva ned, bära, använda som tillhygge för att slå på annat med, kissa på, och i största allmänhet… förstöra. Det var hans mission i valplivet: förstör så mycket du kan. Sova? Ha! Äta mat – tja, ok då… Men inte enbart! Äta sten, snus, fimpar (släng inte sånt på gatorna, folk!), pinnar, jord, bajs, och sopor? Check på det! Matte? Matte är en tuggleksak med jätterolig pipfunktion!

Totoro tog sig an livet med oändlig aptit, både bokstavlig och figurativ. Allt nytt var roligt och spännande, allt som rörde sig var hans nya bästa vänner (och tuggleksaker), om något var lite överraskande eller läskigt störtade han fram ännu snabbare – det måste ju undersökas! Och bemästras.

Till skillnad mot Åsa har jag inga planer för vad jag ska göra bättre med nästa valp. Totoro fyller snaaaaaart två år, så än har inte valpamnesin slagit till med full kraft. Jag har säkert förträngt massor vid det här laget, men än minns jag tillräckligt mycket för att veta att jag hade inte kunnat göra så mycket annorlunda även fast jag borde. Jag var upptagen med att orka överleva Ondskans framfart.

Valplängtan? Nej, inte ens när jag sitter och tittar igenom gamla bilder för att hitta saker till den här bloggen – jag minns situationen runtomkring bilderna för väl.

Va äre här? “Stålull”? Kul grej, bra att äta!

Med allt det sagt, Totoro är – givetvis – den mest fantastiska hunden någonsin. Han var det när han var liten och ondskefull och han är det nu när han är… lite större.

Totoro, snart vuxen

Totoro fyller två år i sommar. Han är fortfarande egentligen samma person som han var när han först tog över mitt liv. Entusiastisk, kan själv, nyfiken till tusen och optimistisk som få. Visst har han lärt sig lite saker längs vägen, visst har han mognat på många sätt, men han är fortfarande Totoro. Fast nu väger han +50 kg och har lite större aktionsradie…

Vi har inte kommit så långt i våra sporter som jag hade tänkt mig, det är mest noseworken som gått ok (där får han jobba självständigt). Han har lite för svårt med impulskontrollen fortfarande för att det ska vara rättvist att starta honom i tex en lydnadstävling. Vi kommer dit när vi kommer dit.

Men det händer fortfarande massor i hans utveckling! Två år är inte vuxen och färdigutvecklad, långt ifrån. (Tumregel, ju större hund desto långsammare mognad – inte alltid strikt sant, men generellt stämmer det. Så jämför inte din ettåriga grand danois med grannens ettåriga jack russel.) Helt plötsligt en dag ökade hans uthållighet i träning mångdubbelt, från ena dagen till den andra. Inte tack vare någon förändring jag gjort, utan det var bara han som plötsligt tog ett steg i sin utveckling. Fler kommer, om än jag inte vet vilka eller när.

Men mer än något annat så är han ju… Totoro. Helt enkelt Totoro.

Jag har lärt mig massor av att leva med Totoro och försöka lära honom saker, jag räknar med att han fortsätter lära mig massor så länge han lever. Han är en otroligt spännande hund! Jag lär mig massor av varenda hund jag träffar, oavsett hur kort eller komplicerat vårt möte blir. Det jag fortsätter fascineras av är hur mycket det finns kvar att lära mig!

Hundar är fantastiska! Det är en ynnest att vi får dela våra liv med dem! Men – och det här säger jag som en person som verkligen, genuint och intensivt, älskar valpar – valptiden är inte lätt, oftast. Sätt upp två mål

  1. Valpen ska överleva
  2. Jag ska överleva

Så har du en realistisk chans att lyckas. Resten är bonus! Och vad du än gör, det är aldrig för sent att göra något annat sedan. Vi gör alla misstag, med valpar och med vuxna hundar. Lär dig saker, ta med dig lärdomarna framåt, gör det bästa du kan. Valpar är fantastiska livsmaskiner, de går från blinda och patetiskt kravlande till världsherravälde på några veckor – de tål att vi klantar oss ibland.

Det enda misstaget som är oförlåtligt är att sluta utvecklas.

Att sluta är aldrig ett alternativ! Så det så.
Publicerad 2 kommentarer

Konsten att ta ansvar

Våra hundar litar på oss. De har inga andra val. De lever sina liv totalt beroende av oss, i allt från de minsta lilla vardagsbestyren (när och var kan jag kissa nästa gång, kan jag dricka fräscht vatten när jag blir törstig, kan jag hitta på något när jag har tråkigt) till den övergripande frågan om liv eller död.

Jag tror det här maktperspektivet inte är så närvarande i våra tankar som det kanske borde vara? Det är lätt att få en känsla av att hunden har mer kontroll än han har. När jag byltar på mig för att gå ut i regn och blåst istället för att sitta inne i värmen och titta på film är det nog lätt hänt att känna att det är Totoro som bestämmer vad som ska hända. Men i själva verket hade han såklart inte kunnat göra något åt om jag bara vägrade att gå ut med honom. Han kunde klaga. Han kunde börja förstöra saker, kissa inne, eller något annat. Men han kommer inte ut på promenad om inte jag tar med honom.

Ändå är det här det mer uppenbara perspektivet på maktobalansen mellan oss och våra hundar. Våra möjligheter att begränsa dem är uppenbara – vi tänker kanske inte så mycket på det, men det är tydligt när vi bryr oss om att titta på det. Det som är mindre uppenbart är hur vi påverkar dem att göra saker. Om jag ber min hund att göra något kommer han att försöka utföra det. Han kommer förmodligen inte att tänka på om det är något han vill göra (jag har ju dessutom aktivt skapat förtroendet hos honom att det lönar sig att göra saker jag ber om), och definitivt inte om det är en bra idé.

Dels för att han inte är förmögen att utvärdera risker på samma sätt som jag, dels för att han helt enkelt litar på mig, och förmodligen till viss del även för att han inte bryr sig om att tänka så långt. Det är ju ändå jag som fattar besluten, i stort och smått.

Det här är något jag önskar att alla tänkte mycket mer på. För det är något som driver mig smått vansinnig. Vi ber hundar göra saker med noll tanke på hundens perspektiv. Vi ber dem göra saker för att visa för någon annan (människa), vi ber dem göra saker för att det var en cool idé, vi ber dem göra saker för att vi inte funderat ens en sekund på vad som händer om inte hunden klarar av det, och oändligt många fler fruktansvärt dåliga anledningar som inte utgår från vårt maktövertag och det enorma ansvar som vilar på oss. Vi kan göra en cool youtubevideo om hunden balanserar på det här branta räcket, hopp upp! Min hund är starkare än din hund, här utför den här avancerade styrkeövningen! Undrar om min hund kan gå på frambenen, vi testar och ser vad som händer! Kolla vilket spännande hinder, få se om du klarar att ta dig över/igenom det. Osv.

Och de gånger det går “bra” delas filmer eller berättelser om vilken bra idé det var. De gånger det går mindre bra skäms(?) man och håller tyst… Eller, ärligt talat, man vet inte vad man håller på med och ser inte ens skadan som sker på hundens kropp i den belastning man begärt.

Eller den mentala kostnaden, hundens tillit till den som har oinskränkt makt över dess liv får sig en törn. Det är ingen höjdare att sakna kontroll över sitt liv, det blir inte precis en trevligare situation av att veta att den som har kontrollen försätter en i farliga situationer. Men hunden som vägrar, får panik, eller måste hjälpas därifrån är mest lustig.

Det är inte lustigt. Hunden litade på dig, du utnyttjade och missbrukade det förtroendet och skadade någon som var hjälplös. Haha?

Vill du inte vara den här personen? Här är några enkla verktyg för att undvika det.

  • Lär hunden att aktivt kunna säga nej. Det måste vi faktiskt göra, hundar är väldigt dåliga på det självmant både till sin natur och genom de saker vi lär den från första stund. (Känns det främmande? Passa på att lyssna på veterinär Malin Kils onlineföreläsning om frivillig hantering, där du kan bekanta dig med tänket och strukturen i en väldigt konkret uppgift.)
  • Var uppmärksam på dina egna motivationer. Varför ber du hunden göra något?
  • Vad är det värsta som kan hända? Kan hunden dö, skada sig allvarligt eller bli riktigt rädd? Då låter du bli, om det inte handlar om något i stil med att få ut hunden från ett brinnande hus…
  • Finns det säkrare alternativ? Jag tycker det är jätteviktigt att träna kroppskontroll, tex. I det ingår styrka, balans, osv. Så att balansera på saker är bra träning – men behöver det vara högt? Nope. För balansens skull spelar 1 dm eller 1 m ingen roll, men för skaderisken är skillnaden enorm. Det ena ser kanske coolare ut? Det spelar ingen roll.
  • Jämna ut maktbalansen. Det går aldrig, aldrig, aldrig att få den jämn, och det är viktigt att erkänna och vara medveten om det. Men det går att ge hunden mer kontroll, genom att träna på saker som stopp- och startsignaler, sätt att kommunicera specifika behov, och allmänt svara på initiativ. En hund som är lite mer van vid att fatta beslut och ta initiativ kommer också att ha lättare för att tacka nej till en uppgift.
  • Grundträna. Grundträning är inte tråkig, den är förutsättningen för att kunna genomföra mer avancerade saker – på ett tryggt och kompetent sätt.
  • Träna dig själv. Om inte du gör rätt kan inte hunden göra rätt.
Inga hundar – eller mormödrar – kom till skada under den här plåtningen. Men det kan man inte veta bara genom att se bilden, eller hur?
Publicerad Lämna en kommentar

Glädje i träningen

Jag är inte bra på så mycket men en sak är jag banne mig expert på. Och det är att skratta åt när saker går snett. Det är en skill som kan störa en del andra, man måste ju känna eländet och liiiiiiiiida när det går fel så man gör något åt det. Det är en illusion, som bygger på tanken att straff är det enda som fungerar. Om jag inte vältrar mig i mådåligheten kommer jag/min hund att göra om missen igen.

Vi har inga bilder på ledsna eller skamsna hundar, så här får vi låtsas att Midori inte är fascinerad istället…

Vi kan mycket väl komma att göra om missen igen, det kan hända alla, men risken minskar faktiskt inte om jag ser till att skämmas, bli arg, bli ledsen, eller på annat sätt reagera över hemskheten som nyss hände. Inget blir bättre. Jag lovar.

Elände som funktion

Tanken (och jag använder det ordet ganska löst här…) är att om jag inte blir arg, besviken, vilken obehagskänsla som helst i princip, när hunden släpper apporten, rundar ett hinder eller snor externbelöningen. (Eller för all del, drar i kopplet, skäller på katter eller äter ur soporna.) Så är det för att jag inte tar felet på allvar. Jag är inte seriös med min träning! Och jag kommer aldrig att bli bättre. Om jag inte känner obehaget av att hunden gör fel kommer jag inte att fixa till det. Det är obehagsreaktionen i sig som gör att vi jobbar igenom fel – för att komma undan dem.

Öh…

Nä?

Vi gör saker för att uppnå konsekvenser. Av någon anledning har R- (negativ förstärkning, lättnad) något av en helig ställning i mångas (de flestas?) föreställning när det kommer till just fel. Hunden måste veta att han gjort fel, du måste skämmas över att det blev fel, det är så man lär sig.

Nu jäklar gäller det att det blir rätt – vi är inte här för att ha roligt så sluta flina!

Det är så man lär sig undvikande. Visst, R- är en motivator! Det fungerar. Upplever man ett obehag så vill man göra något för att komma undan det. Inga argument från mig, funktion och logik är glasklar. Men R- är en motivator med långväga gränser – obehaget sprider sig till mycket mer än bara det exakta felet. Snabbt blir det inte kul att alls plocka upp apporten för hunden, kanske inte ens gå in på planen. För den skamliga människan är det inte längre kul att åka till klubben, eller träna något över huvud taget. Om vi inte sätter oss i situationen kommer det inte att uppstå något obehag att undvika.

Tänk så konstruktivt! Det här felet är verkligen fixat nu.

Humor

Jag skrattar åt fel för att de är roliga. Det är i princip en av grundstenarna i humor: missförstånd. Jag trodde vi pratade om en sak, men när vi kommer till poängen så hoppsan! Du hade visst pratat om något helt annat hela tiden, vi har tänkt åt helt olika håll, så tokigt det blev, haha! Fel är, till sin natur, roliga. Deras konsekvenser kan vara allvarliga i vissa fall, men felen i sig är komiska.

“When you eat a lot of spicy food, you can lose your taste. When I was in India last summer, I was listening to a lot of Michael Bolton.”
(Om du äter en massa kryddstark mat kan du förlora smaken. När jag var i Indien förra sommaren lyssnade jag på en massa Michael Bolton.)

Jimmy Carr

Varför är det kul men när jag tror att hunden ska ta apporten och göra en perfekt avlämning så tar han apporten, släpper den igen, och gör en perfekt ingång är det inte kul? Det är kul. Han tror att grejen är att göra det i serie, han gör det perfekt, men jag tänkte mig han skulle göra det i kombination. Det började på samma sätt, han gjorde delarna rätt, men ändå blev det något helt annat. Mitt skratt i det läget är formellt korrekt. Så det så.

Jag har fått höra ganska mycket om det här, att Totoro stjäl skor. Det är nog synd om de som inte kan skratta åt det här – det ÄR roligt.

Långväga gränser

R+ (positiv förstärkning, glädje) har också långväga gränser. Även denna motivator sprider sig till flera delar av, eller hela, situationen. Det här är en behaglig aktivitet, jag gillar att göra det här, det gör mig glad. Tänk så svårt det blir att lösa fel när man har den inställningen, eller hur?

Obehag, i alla dess former, är hämmande. Det kan, i vissa situationer, leda till hög aktivitetsnivå kortsiktigt – man vill komma undan obehaget och agerar för att uppnå det. Men det ger få möjligheter därefter. Behag (vi saknar ett bra ord på svenska tror jag? njutning?) fungerar tvärtom, det ökar aktivitet långsiktigt. Det ökar även flexibiliteten i beteenden, den som agerar för denna motivator kommer att att variera sina beteenden, testa nya saker, och givetvis må bättre längs vägen. Hur är detta ett problem för att lösa fel?

Glädje inte bara känns bra, är nyttigt för kroppen och gör dig till en allmänt trevligare person att hänga med. Det är också jäkligt effektivt!

Hellööööö!?
Publicerad 1 kommentar

Titta, en fjäril!

… är i princip mitt livsmotto. Jag börjar på saker, är helt inne i dem, jag ska – titta, en fjäril! Inte helt självvalt kanske, men jag kan inte säga att jag har gjort särskilt stora ansträngningar att ändra på det heller. Tror jag. Jag kan säkert ha försökt, men jag fick antagligen syn på en fjäril.

Fjärilar i det här sammanhanget är alltså något nytt, spännande, intressant, lockande – en störning. Som jag glatt jagar efter medan jag släpper det jag hade i händerna.

Av någon anledning tenderar mina hundar att ha lite svajigt fokus också. Hm…

Går den att äta? 3… 2…

Kaos

Mitt liv är kaos, min hjärna är kaos, min träning är kaos. Jag tycker inte att det är bra, jag har bara nått något slags acceptans att det är såhär det är. Jag kan bokstavligen vara på väg med en hög tvätt till garderoben, få en annan idé halvvägs där, och bara släppa högen med – dittills – ren tvätt på golvet och gå därifrån. Detsamma händer i träning. Jag börjar med en plan, vi ska fila på detaljer i fotgåendet, mitt i slås jag av hur kul det vore om vi hoppade känguruhopp tillsammans istället. Så då börjar vi såklart träna på det.

Bra idé? Nej. Inte om jag vill få ett bättre fotgående. Inte om jag inte vill att Totoro spontant ska testa att börja hoppa mitt under ett pass fotgående någon helt annan gång. Och såklart inte en bra idé om jag någonsin vill ha ren tvätt.

Kaos som sagt.

Inkallning går åt det här hållet va?

Men jag är medveten om mitt kaos, och om jag tycker att känguruhopp är bättre än fotgående just där och då så är det ju så. Vi har jäkligt kul längs vägen! Och om jag inte blir arg eller frustrerad när Totoro blandar ihop fot och hopp, utan förstår varifrån han fått kopplingen och ser det som en rolig utmaning att reda ut ihop med honom, vad spelar det för roll? Jag skulle inte säga att jag är nöjd med det här, men varför skulle man vilja vara nöjd? Det finns ju massor av fjärilar! Åt alla håll…

Vårstädning

Jag vårstädar inte. Några gånger per år vräker jag ut allt jag har på gräsmattan, skurar hela huset, och tar in grejerna igen och sätter dem på sin plats. Fast oftast glömmer jag bort vad jag håller på med mitt i, lämnar möbler, kläder och saker i trädgården och jagar efter en ny fjäril. Där blir de ståendes tills jag upptäcker att jag behöver dem, eller de blir förstörda. Bra! Tydligen var de inte viktiga.

Ungefär detsamma händer i min hundträning. Jag påbörjar en ny sport, ett nytt program, en ny teknik, överger det och går och gör något annat. Om jag vill plocka upp det igen så finns det kvar, vi kan damma av det och fortsätta. Eller kombinera det med något annat vi gjort under tiden och skapa något nytt av det. Känner jag aldrig för att återvända till det var det antagligen inte något vi behövde.

Vad sa du, ska jag gå på frambenen över här, yla och hitta nycklarna du har gömt? OK, jag testar!

Det finns fördelar med mitt “system” också, framförallt har jag en löjligt flexibel hund som tar allting som en rolig ny utmaning. Vår precision är i gengäld inte den bästa, men jag kan leva med det.

Vad ville jag ha sagt med allt det här då? Egentligen bara att man mår bäst av att acceptera den man är. Du är garanterat helt bäst på att vara du, på ditt sätt. Och kanske skulle du må bättre av att tänka lite mer på det ibland? Vi är alla världsbäst på att vara vi, och det kan – faktiskt – vara något riktigt bra. Det brukar vara betydligt lättare att falla in i vinklarna där det ser dåligt ut, så det kan vara värt att påpeka.

Eller så kanske det var så att jag började skriva om något helt annat, som handlade om – titta, en fjäril!

Kanske.

Publicerad Lämna en kommentar

Ursäkter, ursäkter…

Till skillnad mot Åsa har jag inte märkt någon större dipp i min träningsmotivation pga inställda tävlingar. Tävlingar är helt enkelt inte något som motiverar mig så mycket.

Det är först med min förra hund som jag blev det minsta intresserad av att tävla över huvud taget, och först med Totoro som jag tog tag i det och gav mig ut i rosettsamlandets värld. Jag tycker också tävlingar är kul! Men det är inte för att tävla som jag tränar.

Alla rosetter är mina!

Så varför?

Men något får mig ju att träna! Jag förstår tillräckligt mycket om beteenden för att inse att de inte bara händer, det finns något som motiverar mig att träna. Inte bara aktivera (vilket inte är så bara, men kanske snarare lite mindre målinriktat bara) utan faktiskt träna. Så vad är det, om inte tävlandet gör någon skillnad?

Jag har funderat på det sedan Åsa skrev sin blogg i måndags. Det är inte alltid så enkelt att se sina egna motivatorer helt klart. Men jag tror det handlar om något så grundläggande som att upptäcka nya saker tillsammans med Totoro. Träning för aktivering tenderar att ramla in i hjulspår, vi gör det vi trivs med, saker vi redan vet att vi gillar. Träningsträning innebär att prova något nytt, att flytta gränserna, att hitta nya vägar. Jag älskar det! Det är något av det bästa jag vet i livet, att se Totoro – eller någon annan hund – upptäcka något nytt. Räkna ut något, lösa ett mysterium, inse hur något fungerar.

Ja ä’ suuuuuupersmart ju! Låt inte henne lura i er nåt annat…

Jag har inte fantasi nog att fortsätta flytta gränserna själv, därför är existerande hundsporter en hjälp jag är väldigt tacksam för.

Tävlar gör jag absolut för att det är kul, men det är kul på ett annat sätt. Det är en chans att träna i en situation där jag själv har väldigt lite kontroll, vilket är intressant och bjuder på nya utmaningar. Resultaten är mindre intressanta dock. Och i den nuvarande situationen där det inte finns några tävlingar inom överskådlig framtid blir min träning inte det minsta påverkad. Det är så ytte-pytteliten del av vår träningstid, det är synd att de är borta men vi har annat att göra.

Ursäkterna då?

Visst låter det som att jag är en perfekt tränare? Eller hur? Visst lyckades jag lura er? 😁

Jag är så full av ursäkter för att skjuta upp, ändra, förenkla och helt enkelt hoppa över träning att det är ett under att vi någonsin får något gjort! Jag måste jobba, jag måste förbereda, jag är trött, jag är less, vi har slut på x, det är mörkt, det är kallt, och just nu är det sååååååå mycket pollen och jag är praktiskt taget i koma. Det är alltid sant, men det gör det inte till mindre av en ursäkt. Faktiskt. Det finns möjlighet, jag bara tar den inte så ofta som jag borde.

Där undrar jag ibland om en annan inställning till tävling skulle hjälpa mig? Om jag hade en deadline att prestera till, om jag brydde mig mer om hur det går? Skulle jag bita ihop då och träna mer?

Jag vet inte… För mig ser det väldigt mycket ut som en uppställning för förstärkning genom R-, negative reinforcement. Lättnad. Det är inte en konstruktiv parameter för långsiktighet och utveckling, om än den kan vara väldigt motiverande.

Så vad finns det för andra sätt att inte bara motivera sig utan faktiskt initiera handling? Jag vet inte, så det är där ni kommer in! Jag vill ha tips! Ge mig tips, annat än att träna för tävling – och nu menar jag precisionsträna och verkligen flytta gränserna – vad får igång er? Vad hjälper er förbi ursäkterna för att skjuta upp det, om det så bara är fem minuter? För i min erfarenhet, fem minuter senare kan det finnas en ny ursäkt….

Ha! JAG behöver minsann ingen starthjälp!