Publicerad Lämna en kommentar

Julpyssel med hund

Så var december här, med pyssel, pynt och stök. Med en hund som Totoro kan det vara något av en mardröm – han är övertygad om att allt som glittrar är gott, allt som är runt är bollar, allt som dinglar är kamptrasor, och givetvis att allt matte tar hem är till honom.

Så det kan vara något påfrestande för nerverna att försöka göra fint här hemma, ärligt talat. Totoro “hjälper till” så väldans! Han är väldigt bra på att göra konfetti, resten är kanske inte hans starka sida…

Till jul vill man väl göra lite fint, röja upp och få det att se lite hemtrevligt ut. Eller hur?

Förekom eller bli förekommen!

Jag har att välja på att göra något förebyggande för att hålla Totoro borta från det jag pysslar med, eller se det spridas ut över golven, slitas i stycken, eller sväljas. Hm, vad ska jag välja…? Någorlunda självklart så väljer jag att faktiskt försöka lära honom att göra bra saker istället för saker jag retar mig på. (Och som faktiskt kan vara farliga för honom! Julkulor må se ut som bollar men de är rätt riskabla att bita i, tex.)

Allt blir bättre med lite glitter! Plötsligt har julstämningen infunnit sig här hemma med en enkel liten dekoration. Smidigt va?

Så här är mina heta tips på hur vi kan få lite julefrid från hundjulstöket:

  • Beväpna dig! Ha små torrgodisar i fickan, göm här och där medan du rör dig runt i hemmet och göm godisar åt hunden. Så får han tussa runt och leta godis istället för att plocka upp varenda pryl du ställer ifrån dig. Enkelt, kräver noll träning och nästan lika mycket förberedelse. Svårighetsgrad 0.
  • Väntplats. Lägg fram en bädd eller filt till hunden och belöna om och om igen för att vara på den. Börja med kulsprutebelöningar (typ en i sekunden) och dra gradvis ut på tiden. Börja röra dig runt och släpp ner belöningar. Rör dig ifrån och gå snabbt tillbaka för att belöna. Fortsätt så tills du kan röra dig runt i rummen medan hunden envist ligger kvar och tänker att det är här allt bra händer! Bäst jag stannar på den magiska filten, här landar det smågodisar med ojämna mellanrum. Enkelt, inga förberedelser men kräver lite träning innan du kan sätta igång med ditt eget. Men sedan lönar det sig resten av livet. Tänk att hunden antar att det är bäst att chilla på filten för någon enstaka torris varannan timme… Svårighetsgrad 3.
  • Hjälpreda. Lär hunden att faktiskt hjälpa till med det du tänkt, istället för att hitta på egna sätt att “hjälpa”. Lär in att hålla, bära och släppa. Din hund är plötsligt en medhjälpare! (Eller skottkärra…) En extra tass kan göra livet lättare. Lär hunden att hålla saker du ber om istället för att tugga, att följa med dig med saker i munnen istället för att spotta ut dem när något intressantare dyker upp, och att lägga ner dem där du visar. Väldigt användbart – och inte minst kul! – men inte den snabbaste lösningen på kortare sikt. Svårighetsgrad 5.
Visst blev det bra? Väl värt ansträngningen, har nog aldrig sett så mysigt och hemtrevligt ut.

En hundig jul

Det finns en massa erbjudanden om julklappar till hundar såhär års och det är svårt att inte lockas. Klart hunden ska få klappar! Men renhorn att sätta fast på huvudet, bjällror till halsbandet, eller pepparkaksformade ben, är det verkligen för hundens skull…?

Så jag har tagit mig samman och tänkt på Totoro i första hand. Han vill inte ha en tomtedräkt, han vill göra saker. I år får han en kurs i sitt paket, för det är vad han älskar mest av allt. Och jag älskar såklart honom mest av allt, så hur skulle jag kunna säga nej. Det kan jag inte.

OK, två kurser då. Men sedan får det vara nog faktiskt!

Åtminstone tills efter nyår. 😆

Publicerad Lämna en kommentar

Hjälp! Min hund har tråkigt!

Jag brottas med en enorm att göra-lista (… att ha gjort redan-lista), Totoros mormor har precis åkt hem efter en veckas Totoroparty, och Totoro känner sig åsidosatt. Minst sagt. Livet är orättvist! Och jag kan i princip välja mellan att bli irriterad och förklara för honom att a) det är inte alls synd om honom! och b) matte har faktiskt saker hon måste göra och du får faktiskt acceptera att vänta ibland! eller acceptera att han är ärlig med hur det känns för honom. Jag kanske tycker att det inte borde vara så himla synd om honom. Kanske tycker jag att han är något av en drama queen. Eventuellt känns det ibland som att när mitt jobb betalar för hans mat och leksaker kanske han borde kunna chilla och låta mig jobba!

Men han har inte valt det här, och han ljuger inte. Och, inte minst, det är lättare för mig med att bara acceptera det. Han är uttråkad. Mitt perspektiv hör inte hemma i hans upplevelse. Plus att det är rätt orättvist att förvänta mig att han kan förstå att göra-listor…

Snackaruom? Jag fattar allt.

Samtidigt måste jag ju göra saker jag måste göra! Det verkar vara en omöjlig ekvation.

Kul för mig eller kul för dig?

Njä, fullt så omöjligt är det inte. Det som är svårt är att få till “riktig” träning. Sådan som jag tänker är bra för honom. Utvecklande och långsiktig. Men det är ju mina mål, inte hans! Hans mål är att ha kul, punkt. Nämen allvarligt, det är ju det! Vad vet han om framtida tävlingar, hantering hos veterinären eller trånga tågresor? Han vill bara få utlopp för sin energi, och kanske tjäna ihop lite godis/lek/beundran.

Överskottsenergi? Vem? Vad pratar du om?

Så jag får släppa alla tankar på kilometerlånga spår just nu. Visst skulle han bli underbart trött och nöjd, men jag hinner inte. Och jag kan inte träna rallygrunder, jag är för stressad och kommer att lära honom fel. Men nonsens? Nonsens är super i det här läget!

Nonsens är allt som inte är avsett att leda någonstans. Varken han eller jag har något investerat i hur det går, resultatet spelar ingen som helst roll. Det är verkligen bara att vi gör det som är viktigt. Så här kommer en liten tipslista på nonsensövningar att ta till när hunden är less på att du är trött.

Nonsenslista

  • Säg mamma! Det här är en favorit hemma hos mig, men den passar inte för alla hundar/människor. Jag försöker lära Totoro – som jag lärde Fargo en gång i tiden – att säga “mamma”. (Och “nej”, “ja”, “mormor”, och lite andra jäääääääätteviktiga ord.) Det går ut på att jag sätter mig och stirrar på honom med en klicker i näven och markerar alla ansiktsrörelser, sedan munrörelser, sedan ljud, sedan ljud som involverar någorlunda rätt munrörelser, osv. Spelar det någon roll om han säger “mamma” eller “mmmmwwaauuoom-waaarrr”? Nä. Men det är väldigt, väldigt svårt för honom så han får jobba hårt. Perfekt!
    Obs! Den här träningen tenderar att göra många hundar mer intresserade av att göra ljud generellt! Om du inte vill ha en pratig hund, prova inte det här. Fundera istället på något annat nonsenstrick som är krävande för hunden, kanske blinka med ena ögat?

  • Skattjakt! Jag är inte så förtjust i att gömma godisar som hunden får leta reda på. Det är godisar som jag fastnar på. Jag gillar inte att starta honom in i en aktivitet som liksom rinner ut i sanden när han upplever att det är lika bra att lägga av. Antingen letar han för lite och ger upp medan det finns godisar kvar, eller så gör han ett jättebra sökarbete även efter allt är slut och får ingen belöning för det. Det bär mig emot… Så jag gör ett lite alternativt upplägg: jag gömmer en godis, men svårare och svårare. Första gången kanske lös i rummet, sedan invirad i en papperstuss, därefter godis i papperstuss med snören knutna runt, osv. Totoros skatter är numera oftast en godis inlindat i papper, i en liten kartong som jag tejpar ihop noga, inuti en plastpåse som knyts ihop, inuti ett i hoprullat tygstycke, inuti en lite större kartong (ihoptejpad), i en filt som är rullad och knuten, och så gömd någonstans i huset. Fortfarande en aktivitet som går fort för mig men kräver lite jobb för honom att både hitta och öppna.

  • Hårda spår. Ett “riktigt” spår tar lite för mycket tid att lägga och gå just nu, men ett hårt spår är svårare för hunden och kräver mindre av mig. Hårt spår betyder att vi lägger ett spår på en hård yta, dvs något som inte påverkas av att vi går på den. Ett spår ute i naturen lämnar bokstavligen spår, våra skor sätter avtryck i jorden, kvistar och gräs bryts och växtsaft sipprar ut, döda löv sparkas upp, osv. Det är inte bara doft från oss, det är doft från vad vi ställt till med när vi klampat fram. Går du över en asfalterad parkering får du ta i rätt rejält för att lämna sådana spår… Och hunden får följaktligen jobba desto hårdare, när det bara finns lite vittring från dig på en kal yta att följa.

  • Miljöpromenader. Promenader kan jag inte helt välja bort, hur upptagen jag än är. Totorostackaren måste få komma ut! Men vi kan kanske inte sätta oss i bilen och åka till skogen som han älskar (en timme i bil härifrån, suck…), och de kan kanske inte bli så långa som han skulle önska. Och jag är stressad och trött, det får bli det gamla vanliga runt kvarteren där vi bor! Eller? Varför inte kombinera nytta med nytta? När jag ändå måste åka någonstans, passa på att gå en promenad på en helt ny plats. Jag kör aldrig till Malmö frivilligt och när jag väl är där vill jag bara därifrån (det handlar inte om Malmö, det handlar om städer generellt), så ett annat sätt att se på det: för Totoro är det en helt ny värld. Nya dofter, nya ljud, nya saker att se. En promenad som kräver noll extra tid eller ansträngning från mig – utöver att komma på att det kan vara värt att stanna i Malmö en halvtimme extra – ger honom tusen nya intryck. Nöjd hund, ingen extra tid! Vi är vanedjur och vi tänker sällan på hur många möjligheter vi faktiskt får att bryta rutinerna.

  • Hinderbana! En enkel hinderbana gör vilken unge eller hund som helst glad i min erfarenhet. En skokartong att stå i, en soffkudde att vingla över, en stol att krypa under, en låda att balansera längsmed, ett rep att hoppa över, en stövel att runda… Se dig omkring där du sitter, nog har du väl en massa grejer hemma? Om hunden får röra dem går de att använda till en hinderbana! Det behöver inte vara högt/svårt/avancerat (ju enklare desto bättre faktiskt, du är ju stressad och trött så det är bättre om det inte kräver några träningsskills eller säkerhetsmedvetenhet), de enklaste prylar blir roliga hinder om man sätter ihop en hel bana av dem.
    Obs! Tänk på säkerheten! Använd inte saker av glas tex, ifall hunden är stor eller brötig kan de gå sönder och skapa farliga skärvor.
Vem var tanten som håller i köttbullarna nu igen? Mrraaa?

Sådärja!

Nu har jag både jobbat och gett mig själv några idéer för vad jag ska göra direkt jag postat den här bloggen! Det var inte helt fel, och jag hoppas den är till nytta för dig med. Det behöver inte vara på så blodigt allvar hela tiden, hundträning är ju egentligen bara att göra roliga saker tillsammans med hunden. Det är en lek! Spara planerandet och utvärderingarna till bättre dagar, se bara till att hunden får göra något kul.

Publicerad Lämna en kommentar

Vad då belöningsbaserad hundträning?

Det verkar nästan omöjligt att beskriva hundträning på ett sätt som enkelt och tydligt klargör vad det handlar om. “Positiv” hundträning, “klickerträning”, “naturlig” träning, “relationsfokuserad” träning, “balanserad” träning, och så vidare, med mera, etc… Men vad är det? Menar två tränare ens samma sak när de använder samma ord?

Nej oftast inte. Kanske för att någon missförstått vad något egentligen är, kanske för att något helt enkelt saknar en egentlig definition, kanske för att någon vill marknadsföra sig med ord som lockar kunder. Så jag ville prata lite om vad just vi gör, och vad det betyder rent konkret.

Ös in belöningar här, please!

Att bli bränd av en tränare

Både Åsa och jag har varit där. Vi har vänt oss till någon som skulle vara experten i situationen, den som tar betalt för att veta mer än vi. Och blivit brända. Rejält brända. Det gör att när nya kunder vänder sig till oss med ett stort mått misstänksamhet och försiktighet så förstår vi verkligen vad det handlar om och vi tar det inte personligt. Ställ frågor! Ifrågasätt svaren! Om ni går hos oss eller till någon annan, det är minst sagt rimligt att veta vad det är för tjänst ni egentligen köper.

Det låter ju ofta så himla bra! Oavsett hur någon tränar så formuleras det nog så gott som alltid som att det är för hundens bästa. “Det är för hundens bästa som du ska hota och straffa den, du måste göra så för att den ska få ett bra liv. En lydig hund är en lycklig hund. En hund som har en tydlig ledare är en trygg hund. Konsekvenser är naturliga. “

De flesta hundtränare, hur de än tränar, är inte onda människor. De vill inte lära ut felaktigheter eller skrämma hundar. De som tränar straffbaserat har en annan övertygelse i grunden än jag och Åsa har, vilket påverkar deras beteenden. Precis som med hundarna så är det grunden allt annat bygger på som är det viktigaste. Den syns kanske inte så tydligt sedan man byggt flashigare saker ovanpå, men den finns alltid där och den är helt avgörande för allt annat.

Belöningsbaserad = belöningar i grunden

Jag är en belöningsbaserad tränare. Jag sysslar med belöningsbaserad hundträning. Det är inte samma sak som att jag använder belöningar för att förstärka önskade beteenden (även om det naturligtvis är en del)! Att vara belöningsbaserad handlar om att min grund består av belöningar, det är vad allt annat ska bygga vidare på. Min grund är inte “belöningar och“, det är belöningar.

Ofta verkar belöningsbaserad hundträning blandas ihop med att man för det mesta använder belöningar, så länge majoriteten av de konsekvenser man ger hunden är belöningar så är man belöningsbaserad? Det stämmer helt enkelt inte.

Skillnaden mellan belöningsbaserad och straffbaserad hundträning

Så länge en tränare behöver straff (här menar jag straff i betydelsen någon form av obehag, även om det är något väldigt milt) för att få belöningarna att fungera så är det tränaren gör inte belöningsbaserat.

Om vi tänker oss att jag tränar inkallning, när hunden kommer till mig så får han jättegott godis som belöning? Woohoo, belöningsbaserad träning! Men om han vill stanna till och nosa på en fläck när jag ropar, vad gör jag då? Om jag då lägger på ett obehag för att få honom att låta bli fläcken, om det så bara handlar om en harkling och en sträng blick, för att sedan belöna med ett helt otroligt dunderparty när han kommer rör det sig inte om belöningsbaserad träning. Utan obehaget när han gjorde “fel” hade jag inte haft något att belöna, alltså är den grundläggande förutsättningen att jag har fungerande straff och då rör det sig om straffbaserad träning.

Straffet behöver inte vara ofta, det behöver inte vara brutalt och hemskt, men om det finns där så rör det sig om straffbaserad träning. Då är det grunden jag bygger allt annat på, det är den grunden jag måste återvända till när något inte fungerar, det är den grunden som avgör vad och hur jag kan bygga vidare från. Vad gör jag när något inte fungerar som det var tänkt? Om jag inte går till belöningar så är min träning inte belöningsbaserad – hur mycket godis och leksaker jag än dräller över hunden när det går bra. Ingen(?) kallar sin träning straffbaserad, men om straff är lösningen när något går fel så är det basen i träningen.

Myten om fri uppfostran

Nu är ju jag belöningsbaserad, inte straffbaserad. Det betyder givetvis att hos mig får hundar göra vad som helst! Man får absolut inte stoppa dem, som mest får man vifta med en köttbulle och bedjande gulla lite och hoppas att hunden låter sig övertalas. Såklart.

För det är ju det självklara alternativet om vi tar bort hot och obehag?

Verkligen?

Hm.

Jag gör vad jag vill, när jag vill, hur jag vill!

Målet med min inkallningsträning är nog detsamma som de flesta andra tränares faktiskt. Det är en hund som kommer direkt, hela vägen fram till mig, och stannar hos mig. Skillnaden ligger i vad jag gör om hunden gör “fel”. Jag kommer alltså inte att försöka förklara för hunden att det var just fel, att det beteendet är oönskat. Men jag kommer inte heller att strunta i att kunna kalla in hunden om det finns intressanta doftfläckar i världen. Istället kommer jag att återvända till mina grunder, effektiva belöningar, och bygga upp från den tills doftfläckar inte är ett problem längre.

Rent konkret: träna utan störningen, träna med en mindre aspekt av störningen, lägg gradvis till större och större störning i den mängd grunden håller för och träna vidare tills du har en stabilt byggd inkallning som vilar på en stark grund av belöningar som håller även för starkare störningar. (Och i stunden, gå och hämta hunden – utan drama – som stannat någonstans istället för att komma till mig sedan jag ropat.)

Mål är mål, det är vägen dit som skiljer sig åt

Att jag är just belöningsbaserad tränare betyder alltså inte att hundar som går hos mig springer vilda omkring och gör precis vad som faller dem in. Jag sätter upp mål, tränar bort befintliga beteenden och lägger till nya önskvärda precis som vilken tränare som helst. Skillnaden ligger inte så mycket (i alla fall på ytan) i vad jag bygger utan hur. Mina verktyg ser annorlunda ut och ritningarna skiljer sig kanske en del också, men jag kan bygga i stort sett vad jag vill på de grunder jag lägger.

Jag gillar precision och detaljer. Det märks nog inte alltid i min träning som kan se ganska kaosartad ut, men det är inte för att jag saknar förmågan utan helt ärligt för att jag är så trygg i att jag kan styra upp det när jag vill att jag inte känner något behov av att göra det särskilt ofta. (Åsas träning är betydligt mer uppstyrd än min, det är inte för att hon inte är en lika bra tränare som jag – ha! 😂 – utan bara för att hon inte har samma dragning till kaos som jag.) Mitt nuvarande sätt att träna har gett mig en enorm frihet som jag inte hade innan jag bytte ut grunden allt vilar på.

Det etiska perspektivet

För mig personligen är inte etiken någon stor del i varför jag väljer att träna belöningsbaserat. Inte för att det inte är viktigt utan främst för att jag inte behöver fundera på det ens eftersom belöningsbaserad träning är den mest effektiva. Det finns ingen konflikt där, helt enkelt.

Men dessutom tycker jag det är lite… meningslöst. Straffbaserade/balanserade tränare anser inte att deras träning är oetisk – tvärtom! Ur det perspektivet lägger man aversiver på hunden för att den behöver det, det är så man hjälper den att må bra. Det finns nog väldigt få tränare där ute som anser att deras träning är oetisk, inbyggt i de olika modellerna finns förklaringar till varför de är helt i linje med hundens behov. “God ledare.” “Tydlighet.” Den man älskar agar man…

Jag är trygg med att mitt val vilar på en solid etisk grund. Men detsamma känner de som är mina direkta motståndare i den här frågan. Därför lägger jag helst det etiska perspektivet helt åt sidan. Mitt fokus tenderar att vara mer tekniskt och jag planerar att prata mer om det i ett senare blogginlägg. Nerd Alert framöver alltså!

Rätt tränare för dig?

OK, så vi är inte överens i hundvärlden. Samma ord används för olika betydelser. Alla anser att just deras metod är bäst. Så hur kan man som hundägare hitta rätt i djungeln?

Det är svårt! Men det finns några saker du kan fokusera på för att sålla

  • Vad händer om hunden “gör fel”? Handlar svaret om ramar, tydlighet, ledarskap eller liknande? Stor risk för att det inte handlar om belöningsbaserad träning, speciellt ordet “ledarskap” är något av en röd flagga.
  • Varför ska vi göra på ett visst sätt i träningen? Det bör finnas en begriplig och konkret anledning. Om tränaren inte förstår sina val, hur kan du då lära dig något användbart?
  • Om något inte fungerar, vad gör vi då? Finns det fler alternativ, kan vi ändra något? Individanpassning är viktigt, och det visar även att systemet är flexibelt. Rigida system tål inte så mycket utan att gå sönder…
  • Vad vilar dina träningsgrunder på? Någon utbildning? Någon stor tränarpersonlighet som du ser upp till eller har som mentor? Principiella övertygelser? Vad driver dig som tränare? Välj en instruktör som håller din linje och delar dina värderingar.

Det kan säkert finnas fler saker att ta reda på – och tipsa hemskt gärna om det i kommentarer! – men det här är vad jag själv tar reda på innan jag går kurs för någon. (Ja, vi går också kurser! Ofta och gärna!) Jag vill hitta tränare som är rätt för mig, och som kan lära mig något. Jag behöver inte nödvändigtvis matcha 100% med svaren men jag vill veta innan jag bestämmer mig. Och misstänker jag att det kommer att förekomma aversiver backar jag definitivt. Även om det inte kommer att rekommenderas just mig. Jag vill inte vara en del av det. Mina pengar ska inte stödja det. Och min hund ska inte behöva se andra hundar utsättas för det!

Åsa och jag är inte rätt för alla hundägare. Inte alla söker vår typ av träning. Vi försöker vara tydliga med vilka vi är och vad vi står för så att ingen hundägare hamnar fel. Alla hundar som kommer till oss har dock hamnat rätt.

Publicerad Lämna en kommentar

Vaddå MH?

Totoro har varit på MH (Mentalbeskrivning Hund), eller som han såg på saken: bästa partyt NÅGONSIN! MH är en serie standardiserade situationer där en mentalbeskrivare ska observera hundens reaktioner och fylla i ett formulär som blir själva beskrivningen.

Det finns även något som heter BPH, det är en nyare typ av beskrivning framtagen för andra raser än bruksraserna. Personligen föredrar jag MH men min ras är inte formellt en bruksras så jag lär göra ett BPH också i framtiden (för att han ska vara en del av sin ras statistik).

Vad?

Ett MH följer alltid samma mönster, det är en del av poängen. Utrustningen på platsen, hur figuranterna rör sig, vad testledarna säger, allt ska i så stor utsträckning som möjligt vara likadant överallt. För att kunna jämföra hundar med varandra behöver situationerna de upplever vara så lika som möjligt.

Jag hade turen att ha vänner med mig och förutom stöd och sällskap fick jag även film! Jag tänkte att jag delar med mig av den här och går igenom vad det är som händer.

Kontakt

Vi börjar med att gå ett varv runt publiken och sedan gå fram och hälsa på testledaren.

Jag tar honom på höger sida inte för att jag är rädd att han ska göra något med publiken utan för att jag är lite nervös och faller in i lite allmänna tröstbeteenden… 😅

Därefter tar hon Totoro och går iväg en liten bit, en liten minipromenad tillsammans utan matte…

Visst, vi kan väl gå en sväng om du vill…

Och till sist känner hon igenom honom, inklusive en tandvisning.

Totoro tycker inte att det är vare sig kul eller läskigt, mest onödigt – kan vi inte göra något roligare!?

I protokollet ser ni Totoros resultat i grönt:

Det är alltså inte frågan om att vi vill ha “maxpoäng”, femmorna i den här delen beskriver överdrivna reaktioner – beteenden som kan tyda på viss social osäkerhet. Protokollet beskriver en hund som accepterar att en total främling tar kontakt med honom, själv bjuder på sociala kontaktbeteenden, men inte är jätteintresserad heller.

Det finns inga egentliga rätt eller fel i ett MH (om vi inte måste bryta), beskrivningen i sig ska vara neutral. Det är upp till den som sedan läser protokollet att avgöra vad som är bra eller dåligt. För mig är det här ett perfekt resultat, Totoro accepterar situationen men kan lika gärna göra något annat. Han är trygg och positiv, precis som han verkar vara i vardagen.

Lek 1

Sedan ska vi se om hunden vill leka med den här underliga, kidnappande och tafsande främlingen. Leken följer även den en väldigt exakt mall, jag och testledaren ska röra oss si och så, leksaken ska vara… En vad-det-nu-är-för-något.

Hur testledaren leker med Totoro är alltså även det standardiserat, hur hon drar i leksaken, åt vilket håll och när, och inte minst de passiva perioderna. Ni såg dem va? Där hon slutar leka för att se vad hunden gör. Inte? Nej, för när en corso drar i något du håller i, då står du inte stilla…

Totoro gillar att leka, men leksaken smakade visst av många andra, spännande hundar…

Protokollet beskriver en hund som är engagerad i leken, mycket gärna leker även med den främmande personen, men är lite tveksam till själva leksaken. Det var en överraskning för mig, jag trodde vi skulle få femmor – på gott och ont – rakt igenom här. Men hans nos sa stopp! Undersök! Vilket tydligen trumfade leklusten. Intressant tycker jag…

Ordningen saker händer är inte slumpmässigt upplagd. Lek med den här leksaken kommer att återkomma senare i provet, efter det hänt flera läskiga saker, för att se om leklusten finns kvar när hunden kanske är både trött och skärrad.

Jakt

Nästa del brukar kallas lilla jakten eller lilla bytet, det är en lurvig trasa som dras med en lina uppspänd i sicksack mellan trissor, så det ser ut som att något litet djur springer iväg. Vi gör samma sak två gånger på raken.

Igen måste Totoro kolla av vem som bitit i leksaken innan honom…

I vårt fall blev inte första och andra jakten identiska eftersom jag tappar honom när han försöker tjuvstarta, så han får jaga trasan medan den går genom trissorna. Det är inte meningen, tanken är att starterna ska ske i exakt samma ögonblick båda gångerna.

Båda jakterna sammanställs till ett resultat i protokollet.

Springer förbi bytet är lite av min mardröm, MHt gick mitt i ett populärt strövområde så där är en massa annat att kuta runt och ha roligt med…

I protokollet ser vi en hund som triggas att jaga något okänt som rör sig snabbt, och som tar “bytet” med sig. Totoro har redan visat här hemma att han har stark jaktdrift om det springer upp en hare på promenaden så även detta är helt i linje med vad jag väntat mig. Om det hade varit ett djur är jag dock inte så säker på att han faktiskt skulle gripa det – tack och lov.

Aktivitet

Det här var en av de delar där jag verkligen var förberedd på att det skulle bli jobbigt – för mig. Totoro är inte bra på att ta det lugnt, och det är precis det som ska beskrivas. Vad gör hunden när inget händer under tre minuter? Min misstanke var att han skulle försöka leka igång mig och bli frustrerad när jag inte svarade.

Filmen är uppsnabbad x5

Istället roade han sig en stund med att titta på andra hundar som lekte en bit bort. Efter ett tag försökte han komma loss, men han var ändå lugnare än väntat. Kanske var det skönt med en liten paus efter all action?

Lägg märke till att aktivitet och oro bedöms som samma punkt här, tolkningar av orsaken är alltså inte med i bedömningen.

Det som allmänt brukar ses som bäst här är en tvåa. En tvåa är en hund som när inget händer tar det lugnt, men är beredd på att köra igång igen. Jag hade väntat mig en femma, att Totoro skulle protestera mot att ha tråkigt nästan redan från början. Det är en av de saker jag gillar med MH, jag får en liten reality check som ger mig möjlighet att upptäcka mina förutfattade meningar! Ja, Totoro är en rastlös kille som för det mesta vill hitta på något kul. Men det betyder inte att han aldrig vill ta det (lite) lugnt.

Avståndslek

I avståndsleken går en figurant förbi en bit bort och beter sig underligt. Sedan visar hen att det är en människa – med en leksak – och försvinner utom synhåll. Hunden släpps, och så ser vi vad han väljer att göra… Jag hörde mig för innan om vår figurant var van vid stora hundar, och hoppades på böjda knän och viss tålighet för blåmärken. 😬

Det här är det första momentet där man avsiktligt utsätter hunden för något som kan vara skrämmande, men långt ifrån det sista.

På ett MH får publiken vackert stå där den blir anvisad, kameravinklar schmameravinklar…

Totoro tycker det hela är superkul, men är inte så inne på att leka med leksak. Eller så kanske figuranten är en leksak? Förmodligen, i Totoros värld. Protokollet beskriver en hund som är intresserad men ganska chill. Han leker om figuranten vill men är kanske inte så väldigt engagerad.

Jag är inte helt enig med 5c, jag uppfattade det snarare som en fyra än en tvåa (fördröjd, eftersom han gick fel bland buskarna först), men beskrivaren stod i en bättre vinkel så det är fullt möjligt att figgen hann börja röra sig innan han hann fram…

Protokollet och filmen visar kanske inte exakt detsamma här? Totoro var jätteglad och har nog sällan haft så roligt, att han inte lekte så mycket har nog mest att göra med att han lämnat leksaken och inte hade tid att leta reda på den igen – det fanns ju så himla mycket kul att göra så det blev svårt att välja. Men ja, han var lugnare än jag väntat mig. Framförallt i första delen där han snällt stod och tittade. Jag trodde han skulle skälla på mysko skuttandet, och kanske även tveka lite på om han skulle våga leta reda på henne. Men nejdå, så fort jag släppte honom så var det paaaaaaaarty!

Det som inte syns

Finns det inte en ruta i protokollet så har det inte hänt. Och det som händer mellan momenten finns inte. Vad som hände efter Totoro sprungit förbi mig i filmen ovan var att han tacklade beskrivaren som fick sig en oförberedd luftfärd… Totoro var bara väldigt glad och ville dela med sig av glädjen, men han är ju som en skenande pansarvagn! Tack och lov blev ingen allvarligt skadad (gissningsvis blåmärken), men det hade såklart kunnat gå riktigt illa.

Det kan hända saker när vi släpper hundarna lösa och avsiktligt jagar upp dem…

Aaaaaah!

… är hur jag skulle reagera på det här momentet. Det går ut på att vi går på “promenad” en liten bit, tills en figurant rycker upp en overall mitt framför hunden så det ser ut nästan som att någon kastar sig fram. När hunden hämtat sig från det så går vi vidare på vår fejkpromenad och passerar overallen fram och tillbaka två gånger. Vad gör hunden om någon plötsligt dyker upp? Hur snabbt kommer den över förskräckelsen? Lugnar den sig när inget nytt händer?

VAFAN!?!

Totoro reagerade i princip exemplariskt. En del vill kanske se en mindre rädsloreaktion, men jag vill ha starka reaktioner. Att han avståndsreglerar (skyggar åt sidan) och först därefter funderar tycker jag är bra. Om någon kastar sig fram ur en buske? Backa!

Sedan går han självmant fram och kollar om det var något att vara rädd för… Nähä? OK då, klar. Han är obekymrad från och med han insett att det bara var en tygbit och släpper det helt. Att vi går förbi den om och om igen är bara ett väldigt konstigt sätt att promenera. Han funderar inte på om den tänker skrämmas igen eller kanske är farlig från andra hållet, den är helt avfärdad.

Totoro är en trygg kille. Jag var inte helt säker på att det skulle visa sig på MHt dock, eftersom han haft lite spökerier för sig veckorna innan det begav sig. Till exempel var det en säck löv i grannens trädgård som tydligen var ett farligt odjur! Så blir det ibland medan hunden utvecklas. Här får han dock undersöka – hade overallen flugit upp bakom grannens staket hade resultatet kanske sett annorlunda ut just då…

Skrammel

Vi är nu helt och hållet inne på rädslor, här är det dags för ljud. Ännu en konstig “promenad”, den här gången förbi kedjor och kastrullock som släpas över korrugerad plåt för att skramla. Skramlet händer precis när vi är jämsides med det, jag ska stanna upp och vända mig mot rännan och släppa kopplet.

Protokollet visar en jättetrygg hund som inte är ett dugg bekymrad över ljud. Han går fram och kollar första gången vi går förbi efter det skramlat. Det ser ut som att han säger “hallå, ska du göra nåt eller!?” och när inget händer släpper han det. Jag tror han var mest bekymrad över att matte börjat gå så jäkla knäppa promenader! Fram och tillbaka, fram och tillbaka – vi har ju redan varit här.

Det spöööööökar!

Spökmomentet innebär att två figuranter är utklädda till… Tja, spöken. De har vita heltäckande skynken som döljer kroppen (inklusive händer och fötter) och en huva över huvudet. Huvan är gjord så den överdriver huvudets storlek, och har stora svarta ögon och ett svart streck som mun. Testledaren dirigerar spökena gradvis närmare, ett i taget, tills de kommit ganska nära och då stannar och vänder sig om. Vad gör hunden om “spöken” dyker upp? Om de bara kommer närmare och närmare, vad han än säger om det? Vad gör den när hotet minskar/upphör? När det visar sig att det var människor, vad säger han då?

Kameravinklar igen, publiken stod så till att spökena inte kan synas i bild samtidigt som hunden. Och hunden är ju det viktiga.

Totoro tyckte inte om dem! Han säger åt dem att de kan vackert hålla sig borta, tack, och när de inte lyssnar söker han stöd närmare mig. Han fortsätter svära åt dem men känner efter så matte är med. Jag var överraskad över att han behövde hjälp att gå fram, men spöken är läskiga! Jag håller med honom där…

(Efter momentets slut fick beskrivaren ännu en luftfärd. Jag förstår inte riktigt uttrycket “skämmas som en hund”, Totoro skämdes då inte. Jag däremot!)

Protokollet fortsätter visa en hund som är nyfiken, behärskad och trygg. Spökena ska vara skrämmande, det är ok att bli rädd. Totoro blev rädd, sökte stöd hos mig, men fortsatte engagera sig och försöka ta kontroll över situationen. Han behövde hjälp att våga gå fram och undersöka men fixade resten själv – det var ju en kompis! Haha, vad kul! De andra såg nog inte, jag måste springa och berätta för dem!

Skott

Det sista som händer är ett moment med skott och lek. En dold skytt skjuter två skott, först under lek och sedan under passivitet. Leken och leksaken är samma som vi började med, till och med platsen är densamma. Efter allt som har hänt nu, har hundens leklust blivit påverkad? (Om hunden inte kan eller vill leka ska föraren springa fram och tillbaka med den istället. Jag är tacksam att jag har en trygg och lekglad hund.) Skotten ligger sist, då hunden kommer att vara som mest belastad av alla de föregående momenten.

Hunden ska inte bli extra överraskad av skott som kommer bakifrån, därför blir jag tillsagd att vända honom åt rätt håll.

Totoro reagerar starkt på skotten, men är inte bekymrad. Han vill kolla vad det är – kom så går vi matte! Nähä, stanna här ja… Han avbryter sig mitt i leken men leker gärna vidare när jag bjuder in honom.

Totoro leker lika glatt som första gången, och nu behöver han ju dessutom inte nosa av leksaken. Det som har hänt i de tidigare momenten har han lagt bakom sig, visst blev han rädd några gånger men han är inte rädd nu. Det är ett riktigt bra resultat!

När Tororo blir äldre kommer han att visa större allvar och förmodligen skärpa. Det kommer att krävas mer för att få honom att backa, och han kommer att lägga större tyngd bakom sina hot. Men i grunden är det här den han är, en nyfiken och trygg hund som reagerar men med förnuft.

Varför?

Vad ska det här vara bra för!? Hålla på och skrämma hundar… Mentalbeskrivningen är i första hand ett avelsverktyg. Uppfödare kan se vilka egenskaper som finns hos individer och släkter och får tex möjlighet att undvika att föra ljudrädsla vidare. Hundarna belastas ganska hårt under provets gång för att även små reaktioner ska bli tydliga.

Samhället är inte precis enkelt för våra hundar att leva i, det händer väldigt mycket som de inte har kontroll över. Att de har ganska lätt att släppa saker och inte reagerar med alltför mycket aggressivitet är viktigt, för deras säkerhet såväl som vår. MH togs fram för att forska bland annat på ärftlighet av mentala egenskaper, det har visat sig att det inte fungerar exakt som man tänkte sig när provet togs fram men där finns absolut ett värde i det. Framförallt rädslodelen ger viktig information om ärftliga egenskaper.

För mig

För mig är det viktigt att bidra till statistiken, och att dra mitt strå till stacken för att hjälpa aveln. Jag vill ju dels att alla valpar som föds ska ha goda förutsättningar till ett bra liv och dels att jag själv kan hitta en sund valp när jag vill ha en. En rädd hund får ett onödigt hårt liv, och det är jobbigt även för familjen.

Men jag vill också ha informationen från MHt om just min individ. Den stora kraften i MH är datamängden, många individer som tillsammans ger mycket information. Individen är egentligen bara en ögonblicksbild från just den dagen, det är inte alltid den matchar exakt hur hunden “är”. Det är väldigt viktigt att komma ihåg att den hund man åker dit med är samma man har med sig hem. Bara för att jag får något oväntat resultat betyder det inte att min hund förändrats.

Däremot är det bra att få sina övertygelser ifrågasatta ibland! Att få chansen att se sin hund med nya ögon, det är faktiskt värdefullt.

Säkerhet

Är det helt riskfritt att gå ett MH med sin hund? Näppeligen. Som alltid när vi har att göra med levande varelser finns inga egentliga garantier. Min förra hund gick aldrig något MH, det hade varit farligt för både honom, andra inblandade och kanske även omgivningen i stort. Det finns ingen anledning att gå in i en sådan situation bara för att man “ska”. Jag tycker absolut att även hundar med svagheter ska synas i statistiken (annars är det inte mycket till statistik) men inte på bekostnad av säkerheten.

Min förra hund hade, är jag övertygad om, bitit figuranterna allvarligt. Och hade han inte gjort det hade han fått en massa nya erfarenheter av att främmande människor är hemska, vilket han inte behövde. Han hade mått dåligt, jag hade mått dåligt, människor hade kanske blivit skadade. Det är inget MH värt.

När jag lassade in Totoro i bilen gjorde jag det med vetskapen om att han skulle komma att bli rädd. Kanske skulle han bli jätterädd. I värsta fall kanske den stegrande belastningen skulle ta fram en skotträdsla i sista momentet? Och de stackars figgarna, tänk om Totoro mejade ner någon…

Beskrivarens ansvar

Provet är upplagt så att en hund som vägrar inte ska tvingas. Om Totoro tex hade spjärnat emot i första delen, när testledaren tog kopplet och gick iväg med honom, då hade det momentet varit slut där. Hade han skyggat undan för hennes händer och visat undvikande hade han inte blivit visiterad. Varje moment är designat så att en hund inte ska behöva stå ut med något han inte klarar av.

I tillägg till det ska beskrivaren avbryta provet om hunden belastas för hårt. Dvs, om hunden bygger på sig obehag från moment till moment så kommer det till slut att brista – det blir ju bara svårare och svårare. En av beskrivarens uppgifter är att vara uppmärksam på om det här händer och avbryta innan hunden får allvarliga men av upplevelsen. Ja, provet är i vissa delar till för att skrämma hunden men syftet är inte att skapa mentala ärr!

Shit happens, dock. Det är skönt att lämna över ansvaret till beskrivare och testledare men de är också människor. Beskrivaren kan missa hur rädd hunden faktiskt är, testledaren kan dirigera fel, figgen kan göra en miss. Inget är 100% säkert, väg in det i ditt beslut. Och om du påbörjat ett MH och känner att beskrivaren borde bryta, varför bryts det inte!? Du får också bryta, bara säg till. (Det går också att göra ett MH men avstå skott.)

Lydnad

MH ska beskriva en hunds “naturliga” reaktioner. Dvs man ska inte träna några av momenten i förväg så att hunden får någon viss ruta i protokollet avcheckad. Hunden ska inte vara i lydnad under momenten, den ska bara reagera. En del får problem med tex jakten för att de tränat sin hund att inte springa efter något som rör sig bara för att den kommer lös. (Hur föraren håller i halsbandet är också standardiserat, testledaren dirigerar föraren att hålla på ett visst sätt. Däremot kan man få ett sk startsnöre, som ett litet koppel, om hunden blir för behärskad av att föraren håller direkt i halsbandet.)

Att vara för lydig och behärskad är inte ett problem Totoro har! Fråga matte om han fick jaga bytet eller springa efter mysko människa var inte precis främst i hans tankar. Hon släppte – jag sticker! Vi hade istället motsatt problem, det var inte så himla kul att komma på inkallningen. Inte när det fanns beskrivare (och publik) att lattja med också! Om hunden inte går att kalla in inom rimlig tid (ett par minuter) kommer beskrivaren att bryta provet därför istället. När jag såg var vårt prov var förlagt hade jag en liten oro i bakhuvudet att det kunde vara en risk för oss. Det var lösa hundar som lekte bara en liten bit bort!

Men för Totoro var visst själva MHt tillräckligt mycket party för att han skulle stanna med oss. Han mejade som sagt ner beskrivaren två gånger men vi hade tur. Inga allvarliga skador och faktiskt inte ens några sura miner! Jag reagerar sämre på en TotoroTackling™ än beskrivaren gjorde…

Totoroparty

Jag tror på fullt allvar att det här var den bästa dagen i Totoros liv. Han hade nog aldrig föreställt sig att man kan ha så jäkla kul! Han ville inte gå därifrån och var tydligt ovillig att gå in i bilen igen – kan vi inte åka karusellen en gång till, snääääälla matte!? Jag hade väntat mig att han absolut skulle ha kul, men kanske tycka det var lite jobbigt också. Nejdå, han är tydligen en pansarvagn i skallen liksom i kroppen. Själv var jag rätt trött och sliten efteråt, jag tyckte det var jobbigt i alla fall.

Men förutom att han fick en härlig utflykt till ett nöjesfält så fick jag också precis vad jag ville ha. Vi har bidragit till rasens statistik och till datainsamlingen som är central i MHt, plus att jag har fått en objektiv beskrivning av just min lille filur.

MH-resultatet presenteras på flera olika sätt, protokollet har jag klippt in här ovan. Men en annan sak man får är ett spindeldiagram, det här är Totoros spindel:

Resultaten är indelade efter egenskapsvärden, dessa står utanför ytterkant (tex “Nyfikenhet” nere till vänster). Moment/delmoment står som siffror i yttersta ringen (jämför med protokollet, momentsiffrorna står till vänster). Totoros resultat är det gröna fältet, den röda linjen är rasens medelvärde. Vi får en tydlig, visuell representation av att Totoro ligger högt i tex nyfikenhet och lek medan han ligger lågt i rädsla.

Vad gäller ärftlighet, här är hans pappas spindel:

Fina Bosse var lite äldre när han gjorde sitt MH (två år) så det går inte helt att jämföra rakt av, men visst syns det att Totoro brås på pappa?

Använd resurserna!

MH (och BPH) registreras helt öppet, resultaten är tillgängliga för alla. Detsamma gäller tex röntgenresultat och en hel del annat som kan vara bra att veta. För den som funderar på valp är det här en otroligt viktig resurs!

Annonser om valpar kan lova både det ena och det andra, och i kontakten med uppfödaren kan man få höra ännu mer. En del uppfödare luras avsiktligt. Andra förstår inte bättre. Och många är blinda för sina egna hundar (som det är så lätt att vara). Uppfödare är inte bättre eller sämre än folk är i största allmänhet, men som valpköpare är det lätt att hamna i ett ibland omedvetet underläge – de är ju experterna! Klart vi ska lyssna på vad experten säger…

Konsten att köpa torktumlare

Jag funderar på en torktumlare just nu. Den allra billigaste är jättedyr, flera tusen! Typ… en femtedels valp.

När jag letar torktumlare är det helt självklart att läsa recensioner och tester, leta runt på alternativ, kolla Råd&Rön, osv. Att som valpköpare gå in på avelsdata är tyvärr inte lika självklart. Varför inte? Där finns så mycket information, helt gratis och objektiv.

Här är en länk till Totoros sida på avelsdata. Genom den kan jag se vad han har för resultat registrerade (just nu bara MH, han ska såklart röntgas snart också), vad han har för titlar och tävlingsresultat, vad hans syskon har för status, och klicka mig vidare till föräldrar och hela släkten. När jag letade valp gjorde jag exakt det – fast inte på Totoros sida då såklart. Men det är bara att söka den hund man är intresserad av genom att skriva namnet på “Sök/välj hundar” och få fram all information som finns i databasen. Sedan leta mig vidare genom släkten för att se om syskon kanske dött tidigt, om bra röntgenresultat i själva verket var ovanligt eller rentav unikt i kullen, om rädslor är vanliga i släkten, osv.

En valp är mycket viktigare än en torktumlare! Vi bör ta reda på vad det är vi köper. Inte bara för vår skull, så vi får en “bra hund” (vad det nu är). Inte bara för valpens skull, så den hamnar i ett hem som vill ha just den med de egenskaper den har. Men för alla hundars skull! Om uppfödare som inte tar sina hundars hälsa och mentala välmående på allvar inte hittade valpköpare skulle de sluta föda upp valpar. Att vi ger dem pengar för allt som är gulligt är anledningen till att de föder upp. Vi måste sluta ge dem pengar…

Jag var en supergullig valp, precis som alla valpar! Men jag har alla förutsättningar att må bra också. Det är väl inte helt fel?

Publicerad Lämna en kommentar

Allergisk mot tonåringar

Visst är det lite märkligt att i så många omplaceringsannonser har ägaren blivit allergisk mot sin hund när den är en bit över året? Lustigt det där, att det inte visade sig förrän då… Totoro är nu 15 månader, och jag förstår den där allergin!

Först och främst: jag menar såklart inte att alla som uppger allergi som orsak i en annons ljuger! Jag pratar om det övergripande fenomenet, inte enskilda situationer. En del blir allergiska helt oväntat en dag. En del var allergiska redan innan – jag är själv allergisk mot hundar – och tänkte att det skulle gå att få det att fungera ändå.

Men jag är rätt övertygad om att en inte pytteliten andel hävdar allergi när de i själva verket menar “valpen blev ett asjobbigt, drygt kräk och jag står inte ut längre!”…

Vad är det som händer?

Jag tar Totoro som ett exempel. När han glatt rusade in i mitt liv var han en urgullig valp.

Allt var nytt och spännande, han gick runt i sitt splitternya liv och var förtjust och nöjd. Visst hade han munnen full av rakblad (aj). Visst gick han på toaletten lite var som helst (suck). Och visst krävde han min uppmärksamhet 100% av tiden (men sov någon gång då). Men han var trevlig, rolig, och lärde sig nya saker i en fantastisk fart!

Det är ju det med valpar. De är ofattbart jobbiga! Man måste lära dem allt, och det tar tid och ansträngning (och i många fall en hel del blåmärken och sår). Men! De lär sig. De lär sig jättefort! Det går att se utvecklingen från en dag till nästa och det är väldigt tydligt att saker håller på att falla på plats och vi håller på att bli ett team.

Sedan börjar valpen bli vuxen, lite mindre gullig men även mycket mindre jobbig. De värsta valpgalenskaperna är över. Den har lärt sig en massa nyttiga saker, som att vänta, samarbeta, och fokusera.

Livet är bra.

Och sen då?

Könsmognaden kommer och man tänker kanske att jamen det där var ju inte så farligt? Ännu ett steg mot vuxenlivet men det är ju fortfarande samma trevliga hund som innan.

Men. Det är såklart bara första steget. Tonårstiden är lång! Vi tänker inte att en människovalp som haft sin första mens eller gått igenom målbrottet nu är klar, hormonstormen är över och nu är hen vuxen. Eller hur? Det är inte hundvalpar heller. Gradvis förvandlas många hundar till små – eller i Totoros fall stora – monster. Min personliga erfarenhet är nästan bara från hanar så det är mitt perspektiv, men tikar är inte förskonade heller.

Totoros hjärna har de senaste månaderna förfallit till ett förvirrat träsk av hormoner. Världen är så annorlunda och han kan inte hantera det. Allt han lärt sig innan, hur ska det införlivas i dessa plötsliga förändringar? Och hur ska han ens kunna komma ihåg det när så mycket annat blivit så intressant?!

Just nu löper någon tik i grannskapet. Det vet jag för att Totoro talat om det för mig. Dels började han gnälla och vandra runt en kväll, utan att själv ens verka förstå vad som var fel, och dels har promenaderna förvandlats till kissfläckssafari. Han har för all del varit intresserad av kissfläckar ett bra tag nu, men nu är det på nivån att han blir helt blockerad och inte vet att vare sig jag eller trafik existerar.

Det är de uppenbara förändringarna och det gör mig inte så mycket. Han är kåt och förvirrad, we’ve all been there. (Även om det var några årtionden sedan i mitt fall, jag minns i alla fall tillräckligt för att ha empati.) Det kommer att reda ut sig med tid och erfarenhet, den första individuella upptäckten av en specifik löptik är alltid svårast.

Men hjärnan är ju sönder!

Om inte den uppenbara könsdriften är problemet, vad är det då? Om det inte stör mig att han fastnar på kissfläckar och jag får kämpa för att få honom vidare två meter innan nästa dyker upp, vad klagar jag för?

Jag klagar för att Totoro är borta. Kvar finns en skitstövel som totalt ignorerar mig, som bara vill göra sina egna saker och tycker mina idéer är astråkiga, en hund som nästan verkar vara en främling. Ibland tittar han på mig och det ser ut som att han inte minns vem jag är. Det är jobbigt.

Det är jobbigt att han inte minns några beteenden vi tränat på längre. Jag ber om sitt och i bästa fall testar han tvekande något (helt annat) trick – eller så vandrar han bara iväg och struntar i mig. Det är jobbigt att han inte vill vara med mig längre. Spontana kontakter på promenaden existerar inte längre, helst verkar han bara vilja slippa mig.

Hej då… öh… Tant?

Att försöka lära honom nya saker är en kamp, det går inte in! Att försöka få fram saker han redan kan är samma kamp, finns det ens kvar därinne?

Jag vet att det här är en fas. Jag vet att allt det där som verkar borta absolut finns kvar, han har inte glömt utan är bara överväldigad just nu. Vi kommer igenom det här. Men jag kan absolut förstå att det känns helt tröstlöst om man inte varit med förr! Sitter du med din första unghund nu? Det går över. Jag lovar!

Allergisk mot energi

De flesta allergiannonser jag ser för tonårshundar är bruksras, brukskorsning, eller annan aktivt arbetande ras. Varför? Sällskapshundar går väl också igenom det här? Visst gör de det, men det finns en – ganska avgörande – skillnad. Grundläggande aktivitetsbehov…

Jag har skaffat en hund att jobba med. Totoro är inte en bruksras (även om jag hör till skaran som anser att cane corson borde ha gått under SBK) men jag har valt honom för att få en uthållig, driven hund som gillar att jobba. Jag har sedan han var liten lagt mycket tid på träning och aktivitet. Han har fått utmaningar att lösa från han var en liten plutt, vi har lagt grunderna till flera sporter, han har jobbat som demohund på mina kurser, och vi har i största allmänhet riktat hans energi in i träning.

Totoro gillar att ta i. Visst händer det att han blir trött, men då är det en powernap på fem minuter och sedan på’t igen bara! Så en dag går hans hjärna sönder… Det kryper i hela kroppen, uppmärksamheten slits åt tusen olika håll samtidigt, och allt som kräver fokus känns för svårt. Han minns inte hur man gör enkla saker och han har inte ro att lära sig nya.

Men aktivitetsbehovet minskar inte.

Så jag kör till klubben för att “blåsa igenom startklassprogrammet lite snabbt”, för det har ju fungerat förr när han varit jobbigt uttråkad. Men jag säger “fot” och han säger “va?”, med tom blick som riktas åt mitt håll i en tiondels sekund innan han tittar efter de andra hundarna igen. Jag försöker få in honom i position och han försöker vandra iväg och undersöka en doft. Jag insisterar och han vrålar “DET HÄR ÄR FÖR SVÅRT VAD ÄR DET DU VILL!?!?” och börjar frustrerad hoppa, bita och knuffas. Han kan inte. Det är inte svårare än så, han kan inte. Han kunde förr, han kommer att kunna igen, men just nu kan han inte. Det är bara dumt av mig att försöka insistera.

Men det är ju inte heller ett alternativ att åka hem och strunta i träningen. Han är en arbetsmaskin, får han inte utlopp för energin kommer den att riktas in i något annat. Så vad gör man då!?

Härda ut

Totoro menar inget illa. Han gör så gott han kan! Just nu är det inte så mycket, bara. Så jag får leta efter de små sakerna som fortfarande fungerar. Idag ska vi gå ett spår, igår tränade vi lite nosework. Att aktivera nosen är den bästa vägen att gå i den här åldern, den fortsätter att fungera även när resten av hjärnan lägger av. Det är inte den roligaste träningen alla gånger, särskilt eftersom även i spåret kan nya utmaningar vara för mycket – det är när det blir svårt som han kokar över. Vem orkar koncentrera sig och jobba igenom ett problem just nu!? Inte 15-månaders Totoro i alla fall.

Men det är det bästa alternativ vi har, så vi kör på det. Vi tränar även lite småtricks med shaping hemma, nonsensgrejer som det inte gör mig något vad det blir av det. Huvudsaken att han får känna att han klarar av det. Och så har jag tagit på mig ett dragbälte på promenaden och väljer vägar där löptiken inte verkar rastas.

För just nu väntar jag bara. Jag väntar på att han ska komma igenom det här, och jag försöker vara ett stöd snarare än ännu ett hinder. Världen är svår för en tonåring! När jag blir less, arg – eller rentav ledsen – så påminner jag mig själv om att det inte handlar om mig. Det handlar om Totoro. Jag får bara en liten andel av eländet, han lever i det.

Annonserna om plötslig allergi mot tonårshundar gör mig väldigt ledsen. Jag förstår dem verkligen! Det här är inte en lätt tid. Och har man inte varit med förr och vet att det kommer en ljusning igen snart, då är det nog lätt att det känns hopplöst. Har man inga verktyg för att härda ut, vad ska man då ta sig till? Har man en hund med arbetslust och energi som plötsligt förlorar förmågan att rikta den, då kan det bli både blåmärken och förstörda saker hemma. Det är antagligen lätt att tro att “hunden tar över ledarskapet” i det läget, om det är den förklaringsmodell man fått lära sig. Jag tycker mest synd om hundarna i dessa situationer, eftersom de är mitt fokus, men jag har absolut empati med människorna också! Vart tog den underbara valpen vägen, vad är det här för bortbyting?

Ljuset i tunneln

Jag vet att vi kommer igenom det här. Jag har stödet från andra som påminner mig om det när jag själv tappar sugen lite. Jag har varit med förr, jag har verktyg att hantera det, och jag har en omgivning som hjälper mig.

Hur är det att vara ensam i den här situationen?

Jag tror att vi nog kan hjälpas åt lite mer här. Lys upp åt andra med en liten ficklampa ibland. Att berätta om ens upplevelser när hunden var jobbig kommer inte att göra så någons hund mognar snabbare, men kanske människan får lite mer hopp och orkar lite längre. Att vara öppen med att det var jättejobbigt ett tag kan kanske hjälpa någon annan att inte känna sig så misslyckad och ensam? Att tipsa om saker som ändå fungerade kanske kan ge någon lite fler verktyg för att hjälpa sin hund igenom…

Det händer att jag hatar Totoro. Det är kanske en tiondels sekund när han rycker till utan förvarning och det känns som axeln är på väg ur led. Eller när han istället för att komma in i fotposition dundrar rakt in i mig och börjar bita i mina kläder. Det är över igen på nolltid, men ilskan blinkar till. Jag behöver inte fastna där för jag har andra sätt att tolka och hantera situationerna.

Va? Arg på kokosbollen? Det kan du väl inte bli!?

Många sorgliga hundöden kunde undvikits mycket tidigare – en arbetsmyra till hund är inte för alla! Köp inte en valp för att den är söt, för att du sett en av den rasen på TV göra något fantastiskt, eller för att du vill ha den “smartaste” rasen. Men för den som redan sitter där med sin amstaffschäfer som blivit fullständigt galen en bit över året? Det går över. Det gör faktiskt det.

Tonåringen blir vuxen. Färdigheter kommer tillbaka. Samarbetet återvänder. Din hund älskar dig fortfarande, även om det inte märks så mycket just nu. Om det här är den hund du vill ha, om du har användning för arbetsdriften, om du vill lägga tid på träning och aktivitet? Då är det här bara en grop på vägen.

Publicerad Lämna en kommentar

“Livet är ett party!” /Totoro, 14 månader

För all del även ett citat från Totoro 0-13 månader… Totoro tar med sig partyt var han än går! Om han mot förmodan skulle bli emotsagd så blir han kanske lite förvånad, men så rycker han på axlarna och partar vidare. Den som menar att det inte är ett party har uppenbarligen fel.

Igår partade han sig raka vägen till sitt tredje diplom i nose work i klass 1, och flyttar alltså upp till klass 2! Jag har skrivit en del om våra tävlingar på Facebook sedan vi debuterade i juli, jag tycker det är orimligt intressant!

För mig är en tävling ungefär som en besiktning (med den stora skillnaden att på besiktningen är jag orolig och förstår ingenting, men jag troooor att det egentligen är meningen att jag ska känna ungefär som jag gör på tävling?), någon annan kollar av en checklista med saker som bör fungera på ett visst sätt och jag får information om vad som eventuellt behöver åtgärdas. Det är opersonligt, standardiserat och informativt, är styrleden glapp så är den. (Jag vet fortfarande inte vad en styrled är, var den sitter eller vad den gör. Men den kan tydligen vara glapp och kosta massor att oglappa…)

Min styrled är f-ing perfekt! Som allt annat.

Tävlingschecken

All träning blir bättre med träningskompisar, men för nosework skulle jag säga att det är absolut avgörande. Hundar är inte korkade, de lär sig jättesnabbt de mönster vi – förhoppningsvis helt ovetande – gömmer doften i. “Kolla alltid möbler” är jättevanligt att jag ser på fortsättningskurser. Vilket förmodligen är anledningen till att min egen hund på tävling igår sa “det kan inte vara i möblerna, bäst jag kollar allting annat först” och verkligen betade av ytterkanterna noga innan han ens funderade på möbler.

Vi kan försöka hur mycket vi vill, vi kommer att lära hundarna sökregler utan att mena att göra det. Vi gömmer inte slumpmässigt, vi följer våra egna – oftast okända – mönster. I en träningsgrupp får hundarna leta efter gömmor som bryter mot reglerna (träningskompisar har egna mönster såklart men de är inte desamma som dina) och får lära sig just det: lita inte på var doften “borde” vara, slå på nosen och sök!

På tävling blir det här extremt tydligt! Just att hunden har förväntningar på var det lönar sig att leta och inte. Jag visste inte att jag undvikit möbler, när hände det!? Men att det är så ser jag på besiktningen. Domarna är inte mina kompisar, de har ingen uppfattning om hur Totoro letar i vanliga fall, de är inte ute efter att göra det vare sig lättare eller svårare för just honom. De är där för att kolla samtliga ekipage, dra lite i däcken, mäta bromsarna, kolla tutan – följa checklistan och dokumentera vad de hittar. Jag älskar det!

Det är en chans att göra min träning rättvisare. Jag får en klarsynt, svartvit utvärdering av vad jag har lärt min hund. Inte vad jag avsåg att lära honom. Inte vad jag tror att jag lärt honom. Vad jag lärt honom.

Utan den här besiktningen kan jag hamna hur snett som helst i vår träning utan att se det. Det är inte tanken som räknas, det är genomförandet. (Sorry.)

Sporten

I nosework har vi en sport som kan ge oss otroligt mycket! Jag sysslar med annan nosaktivering också. Totoro spårar, söker, letar – jag gömmer till och med godisar bara för skojs skull. Jag är alltså inte någon inbiten noseworkpurist som anser att det här är det enda rätta. Men det är bra. Just av liknande anledningar som varför jag uppskattar tävling, regelverket ger oss hjälp och stöd att utveckla vår träning.

Jag kan fortsätta gömma godisar ett helt hundliv, hunden kommer att ha kul och få något gott för besväret. Det är inget fel på det! Men det ger varken hunden eller mig en chans att utforska vilken fantastisk nos hundarna har egentligen…

En hund som får ordentliga utmaningar för nosen växer! Det är fantastiskt att se. Jag älskar att hålla noseworkkurser, just för att jag får se hundarna utvecklas och upptäcka något helt fantastiskt: de är bättre på det här än vad husse/matte är!

Nu får Totoro och jag fortsätta få våra checklistor i klass 2 istället – superkul tycker jag, för det betyder att punkterna som kollas av blir fler och mer detaljerade. Så mycket utrymme för förbättring… Men jag vill såklart fortsätta få min fix av nybörjare som upptäcker den här världen för första gången! Så jag har lyckats klämma ihop min kalender tillräckligt för att få plats med en till nybörjarkurs i år. Start i november, färdig lagom till julstressen. Perfekt läge att ha en riktigt nöjd hund!

Jag är nöjd med livet!

För dig som vill ha något lite mer avancerat finns det även några platser kvar på tävlingskursen!

Publicerad 2 kommentarer

Kall Kokosboll?

Dvs, Kokosbollen chillar? Det är dags – har varit ett bra tag i ärlighetens namn – att ta tag i Totoros (o)förmåga att ta det lugnt. Som så mycket annat kunde han det förut, men så slog unghundshjärnan till med full kraft och ungefär allt försvann in i dimman. Det kommer tillbaka igen, det vet jag ju. Att han inte längre minns vad “sitt” betyder är ju inte livsviktigt heller. Men han behöver kunna slappna av!

Ifjol var han så här års med på ett event med miljoner (eventuellt en liten överdrift) kurstillfällen och främlingar överallt omkring honom, och när han behövde det så la han sig på sin filt och sov. Vi har hållit samma event helgen som gått, och då har han rusat, hoppat, rymt, vrålat, tacklat, tuggat, pussat och gjort ungefär allt annat än att chilla. Det är en jobbig helg, det fattar jag också. Jag är själv helt slut och jag var medveten om vad som pågick och valde frivilligt att vara med, en lyx han inte får. Men förutom att han kan skrämma andra med sin entusiasm (fast det kanske bara är i min skalle, de flesta skrattade nog bara åt honom) så är det ju även för hans skull det vore bra att kunna ta det lugnt emellanåt.

Den gamla goda tiden

Och för min skull. Gode gud, låt oss vara ärliga, det skulle vara rätt skönt om han mindes vad paus är igen…

Hjälten anländer, stage right!

Men hörni? Jag jobbar ju med Åsa! Drottningen över chillande hundar! Det här är ju bara fånigt, det enda jag behöver göra är att strategiskt gnälla över hur hopplös Totoro är, hur ingen skulle kunna lära honom att ta det lugnt, så tar Åsa över för att visa var skåpet ska stå!

Sagt och gjort: jag satte mig och grät i ett hörn, ynklig och uppgiven, dramat på max. Och Åsa föll för det! Känner mig väldigt nöjd med mig själv.

Åsa kommer att jobba med Totoro för att lära honom ta det lugnt, hurra! Och hurra för er med! Inte bara för att det kanske betyder färre tacklingar och drägel i öronen när man träffar på Totoro någonstans, utan för att vi kommer att dela med oss av vad vi gör och hur det går här och på facebook! Så den som har liknande drömmar som jag, passa på att följa med i träningen genom Åsas självstudiekurs Lugn och fokuserad hund och få inblickar samtidigt i hur Åsa tar sig an ett “hopplöst fall”.

Och har du redan en chillexperthund? Först och främst grattis, bra jobbat! Och ovanpå det grattis igen, du kommer att kunna ha mycket roligt åt oss på våra filtäventyr i höst misstänker jag.

Vem fanken vill ligga still – PAAAAAAAARTY!!!
Publicerad Lämna en kommentar

The Vinter is antågande

Hösten är här. Den borde inte vara det – augusti kom ju knappt igång – men kom igen. Det är ingen poäng med att förneka det längre. Det känns som höst och det håller i sig. Grejen med höst är att i alla fall för mig blir träningen alltmer en uppförsbacke ju mörkare det blir. Saker som var spontana på sommaren kräver en startsträcka på hösten. Och startkablar på vintern.

Vad Totoro tycker om det hela vet jag inte än, det är fortfarande några veckor kvar till årsdagen av när jag kidnappade honom från hans familj. Han har inte sett årstider komma och gå så ofta att han bildat någon uppfattning tror jag. Andra hundar har gillat hösten, inte minst alla kringfladdrande löv! Men de har nog känt av min lilla svacka också. Och här i Skåne när det väl blir vinter så är det minusgrader men dimma och regn, plus drivor av salt på vägarna. Det har ingen av oss gillat.

Nejdå, jag är inte dyster.

Inte dyster?

Moteld!

Så vad jag har lärt mig genom åren är att kämpa emot. Utan hjälp kommer jag att sakta ner och kanske rent av stanna, men det finns ju hjälp. Enkelt va?

En hjälp är själva hunden. Totoro är inte den som lägger sig stillsamt om matte gör det, slutar jag ge honom utmaningar i träningen så kommer han att se till att det blir synd om mig på riktigt… En annan är Åsa – hon är ny för i år men jag misstänker att inga tendenser att sakta ner kommer att accepteras. 😅

Men vad jag egentligen tänker på som ovärderlig hjälp är för det första träningsgrupper och träningskompisar. Det är så mycket lättare att komma igång när vi är flera som drar! Det behöver inte ens vara fysiskt, grupper online där vi peppar, planerar och delar filmer från vår träning hjälper också. (Du har väl inte missat att vi har två facebookgrupper, VIP Helt Enkelt för dig som tränat för någon av oss, och Hund Helt Enkelt – Utmaningar och annat kul! för diverse crazy idéer som dyker upp – hoppa in om du inte redan är med!)

Och det andra är kurser. Kurs, kurs, kurs! Den här gången kom hösten lite tidigt och jag var inte riktigt beredd på att redan känna inbromsningen, men jag har lite saker på gång och spår på fler. Vi kommer att överleva den här vintern också, med kursernas hjälp. Det blir minst en kurs ute i verkligheten, en onlinekurs, och så blir det – peppar, peppar – äntligen en längre utbildning som jag försökt passa in i livet ett längre tag. Saker att se fram emot medan hösten klampar fram, och sedan saker att hålla en över ytan när vintern verkligen börjar trampa på en. 😁

Tjohooo! Jag ska få göra saker!

Det är av den anledningen vi lagt vår Tränarsatsning online med start i början av november. Det är då den behövs. Först något att se fram emot och sedan något att dyka ner i när vintern kommer.

Ja, de flesta av våra kurser kommer ur tanken på vad vi själva skulle vilja gå. 😂

Prylar!

Sedan är det praktiska saker som behöver vara på plats. Nu är jag visserligen lite pryltokig och kan ibland anklagas för att släpa omkring på alldeles för mycket saker till hundträning, men vissa saker är faktiskt nödvändiga för att ta sig igenom vintern igen. Varma, hela kläder och skor! Och här i Skåne, vattentäta. Inget sabbar både träning och humör mer än att bli kall och blöt.

Detsamma är sant för många hundar. Testa ett täcke och kolla vad hunden säger om det, kanske är det världens hit?

Extra godis. I frysen och i skåpen, så det alltid går att träna utan att behöva åka någon extra sväng för att handla något. Ibland vill man inte ge sig ut på vägarna, och med onlinekurserna – jag älskar att leva i framtiden – behöver man ju ofta inte åka någonstans för att träna. Då är det himla synd om belöningslagret tar slut.

Jag hade en lång lista på fler saker men insåg efter en genomläsning att det var helt onödiga grejer egentligen. Det man behöver är att hålla sig varm, torr och glad. Check på det med en kort lista på två paragrafer. 😁

Drömmar

Behövs! Dröm stort! Dröm om er pallplats på SM om det driver dig och gör dig glad. Dröm smått! Dröm om att våren kommer tillbaka, som den ju är hyfsat garanterat att göra. Dröm helgalet! Dröm om att resa jorden runt med världens första supermodellhund!

Själv drömmer jag om en träningslokal. Den är stor, ljus och varm! Åsa klappar mig på huvudet och muttrar något om lotto, men jag är helt säker på att det här är en sådan där liten och enkel dröm som strax blir verklighet.

Eller hur?

Publicerad Lämna en kommentar

Varför tränar du?

Träning blir lätt ett måste, jag måste träna min hund för att… tja, fyll i själv. Jag misstänker att du har några anledningar? Vad anledningen är är egentligen oviktigt, det som är intressant är att vi tränar för att vi “måste”.

Just nu är jag och Totoro mitt i en ganska intensiv tävlingsperiod. Inför att han skulle fylla 1 år och därmed bli gammal nog att tävla anmälde jag oss till alla noseworktävlingar som fanns tillgängliga inom några timmars bilresa hemifrån. Det är svårt att få plats på tävlingarna som regel, så man kan behöva försöka många gånger för att ha tur att få plats. Jag hoppades på att vi skulle få åtminstone en av platserna, kanske två. Vi fick plats på alla fem… Så det som var tänkt att bli en liten mjukstart blev istället en riktig tävlingssommar.

“Jag gillar att tävla! Jag har uppfunnit en egen tävlingsgren: ‘kast med liten gympasko’. Mitt rekord är 14,3 meter.”

Totoro är som sagt nyss fyllda 1 år och inte särskilt mogen för sin ålder. Att tävla med något slags förhoppning på resultat är det inte frågan om, vi är ute och tränar på upplevelsen, på att vara på tävling, titta på allt som händer, och försöka göra sådant vi i vanliga fall gör hemma eller tillsammans med våra välbekanta träningskompisar. Tävlingsdjävulen ligger inte för mig. Jag blir just inte biten av jakten på resultat (och jag håller ett öga på mina motivatorer som vi diskuterat tidigare i bloggen), så att vi inte har någon som helst chans att vinna någon tävling stör inte mig.

Det betyder inte att jag är en magisk enhörning som inte borde bli bättre på något. Det betyder bara att mina riskabla mönster ligger någon annanstans.

Varför tränar du inte?

Någon som drivs av ett behov att prestera på tävling hade kunnat hamna i en enorm press av att ha fem tävlingar på lite drygt en månad. Oj så mycket träning vi måste hinna med! Hur ska vi hinna!? Någon som ser resultat som något sekundärt riskerar istället att inte ändra på något alls…

Det är svårt att tävla – det är ju därför jag ville träna på det. Ska vi göra något svårt är det viktigt att även ha någon trygghet i situationen. Har ni funderat någon gång på vad en hund upplever när vi åker på tävling? Vad förstår de? Vad tror de händer? Var är vi, varför, vad gör alla andra här? Det kan inte vara lätt att bara bli placerad i en kaotisk situation utan någon som helst förklaring. Då kan det vara bra att i alla fall uppgiften är bekant! Och att det är något hunden gillar och känner sig bra på.

Det är en god anledning att träna extra inför tävling. Jag vill att Totoro ska vänja sig vid miljön och upplevelsen, och ha en kul utflykt där han får göra roliga saker. Men ger jag honom de bästa förutsättningarna om jag inte lägger lite extra krut på att göra själva noseworkandet extra kul? Nej. Eftersom jag givetvis vill ge honom de bästa förutsättningarna “måste” vi alltså träna!

Där är det: vi måste träna.

Men det är ju inte sant! Vi “måste” träna för att det inte ska vara oschysst av mig att åka på tävling med honom. Men vi måste ju inte tävla… Hatar jag träningen så är knappast svaret att tvinga mig igenom den ändå om inte orsaken i sin tur är tvingande. Jag vill alltså träna? Mja… Träna tävlingsmässigt, träna för resultat, tider och prestation? Det är inte riktigt något jag tycker är kul. Men det finns andra sätt att träna som ger Totoro precis de erfarenheter jag vill han ska få – gömman är ett spännande mysterium, när han hittar den händer fantastiska saker, och han är extremt imponerande – och kan hjälpa honom att få en bra upplevelse av tävlingsdagen.

Åsa och jag har skapat Hjältehundarnas Monsterjakt som bygger på de här tankarna. Det är kul, hundarna är hjältar, det finns möjlighet till massor med intressant träning, men det liknar inte tävling. Nu kan ju inte Totoro gå den eftersom matte tänker jobba då, men det är faktiskt en typ av träning vi gör då och då. Kanske inte med synliga monster, men jag har ibland hörts viska något om att “hitta skurkarna”… För att det är ju ganska fånigt hela grejen, eller hur? Vi har gömt något som hunden ska hitta, varför då? För att det är kul! Annars kan det nog få va.

Måste, måste, måste

Det finns måsten i hundträning. Jag måste träna min hund att åtminstone acceptera enkel hantering hos veterinären. Jag måste kanske träna min hund så han får ett aktivt och roligt liv (men jag skulle nog ifrågasätta det, om det är ett måste att alls göra roliga saker med hunden så kanske jag skulle titta på om jag måste ha hund). Men måsten tar som regel slut långt tidigare än vi inser – vi hittar på en massa tvång för att se till att vi “gör rätt” enligt vad för regler vi nu satt upp. Men dessa måsten blir lätt en rökridå. De döljer att vi egentligen skulle kunna ha kul och göra samma saker helt frivilligt! För att vi älskar att hitta på roliga saker med våra hundar, inte för att vi måste.

Det är faktiskt inte så mycket man måste. Och det kan vara intressant – och kanske befriande – att ta sig en titt på alla måsten ibland och se om några går att sticka hål på? Totoro har gått två tävlingar nu och har tre kvar i augusti. Om jag skulle börja känna att åh nej, nu måste vi träna för det också, suck? Då vore det faktiskt bara att låta bli att tävla – man måste inte!

Ibland vill man bara få kontakt med sin inre valp och gå en skogspromenad istället.

Nu har det mesta handlat om vad jag måste och inte. Totoro måste såklart inte heller. Han måste inte leta eukalyptus, han måste inte visa att han hittat, och han måste verkligen inte åka på tävling. Jag ser det som att jag ger honom förslag och hans engagemang är hans svar. Gillar han noseworkträning? Japp. Gillar han att vara på tävlingsplatser? Japp. Gillar han att tävla? Jag är inte så säker på att han ser skillnaden där – det är nog bara ett träningstillfälle fast med nya människor? Och det är ju sant!

Publicerad 4 kommentarer

Du har den hund du förtjänar?

Är inte ett uttryck jag är så förtjust i. Du har den hund du skapat? Lite bättre, men fortfarande problematiskt. Saken är den att visst, vi formar absolut våra hundar på många sätt! Hunden kommer med vissa förutsättningar, genetiska/epigenetiska såväl som bakgrund/miljö (ja även valpen är redan kraftigt påverkad av den miljö där den börjat livet), men resten är miljöpåverkan. Och i den miljön är vi en gigantisk faktor. Men jag skulle hävda att majoriteten av den påverkan är fullständigt omedveten…

Och inte bara det, även när vi aktivt försöker påverka hunden är det kanske inte så ofta som resultat matchar målsättning? Jag försöker lära hunden att snurra snabbt motsols, istället tycks jag mest träna på att stå till och glo fundersamt, alternativt skälla frustrerat. Eller jag försöker lära hunden att inte rusa ut genom grinden men istället verkar jag bara lära honom att rivstarta och klämma sig igenom mindre och mindre öppning… Varför?

En del av förklaringen ligger såklart i träningsanalysen. Jag har inte definierat målbeteendet tydligt, jag har inte fungerande förstärkare, det finns konkurrerande förstärkare som är starkare, jag använder straff i min träning (sorry, det är ett fall av genväg = senväg, man bygger in problem som visar sig där man inte förstår dem), min tajming är fel, osv. Men en annan del, som vi ofta missar? Jag ser inte min hund!

“Min matte gör jätteroliga aktivitetsleksaker med återvinningsplasten! Knepigheten är en del av utmaningen, idag fick jag gnaga mig in. hon är för rolig!”

Ingen är så blind

… som hundägare. Och nej, jag hånar er inte, jag gör det här jag med. Förklarar vem/vad min hund är. Han är en corso. Han är bara 1 år. Lite korkad. Har svårt med impulskontrollen. Klumpig. Han orkar inte så mycket. Älskar kamplek. Glad. Lite väl långsam. Och tusen andra beskrivningar. Är det här lögner? Nej, till stor del är det helt korrekt! Men. Och här har vi själva grejen: är det alltid sant?

Nej.

Totoro är relativt sett långsammare än många andra hundar, det är sant. Men hur snabb han är varierar! En dag slänger han sig in i uppgifter, en annan dag lufsar han omkring. Om jag vill höja hans tempo generellt gäller det att kunna se just variationen. När jag tänker på vad min hund är kan jag inte se klart på vad han gör. En del saker blir jag helt blind för (kanske han inte alls tycker kamplek är kul just idag?) medan andra saker blir satta i relation.

Tillräckligt osnabbt för att vara en långsam hund. Han förstod inte vad jag menade för han är korkad. Jag tränar inte den hund jag har framför mig utan bilden av honom, min hund som jag föreställer mig honom. Det gör det svårt – eller rentav omöjligt – att förändra något. Jag blir också blind för min egen påverkan, jag kan inte se hur jag får honom att bli långsammare och långsammare med min tajming eftersom jag redan har bestämt mig för att jag tränar en långsam hund och anpassar min träning till den “sanningen”.

Skillnad på sanning och sanning

Ja, hundar har de förutsättningar de har givetvis! Det finns mängder med absoluta sanningar – Totoro väger 47 kg, han är avsevärt mycket större än en genomsnittlig chihuahua. Jag måste ta hänsyn till detta när jag planerar både vad vi kan träna och hur. Han bör verkligen inte träna på att balansera på en glasskål, det kan vara farligt. Men det är allt beskrivningarna bör användas till, faktiska, konkreta begränsningar som är viktiga. Resten? Det är smog.

Kvävande, förblindande, giftigt.

Det som inte hjälper dig är onödigt att släpa omkring på, släpp det! Granska dina “min hund”-sanningar, hur många av dem beskriver något absolut? Min hund är en hane? OK, den kan du få ha kvar om än den inte är så viktig i de flesta fall. Min hund är godistokig? Varning! Det är inte alltid sant, släpp den. Min hund är snäll/aggressiv? Herregud, det där är livsfarligt, den sanningen måste dö, grävas ner och glömmas bort.

“Jag ska ge dig för ‘långsam’. Och ‘korkad’? DU är korkad, tvåbening!”

Konsten att öppna ögonen

Min absoluta favoritförfattare är Terry Pratchett. Han har skrivit så mycket fantastiskt att jag blir nästan förlamad när jag försöker citera honom, eftersom jag egentligen skulle vilja välja nästan allt, men i det här sammanhanget tänker jag på vad han kallar First Sight:

First Sight is when you can see what’s really there, not what your heid tells you ought to be there.

Wee Free Men, Terry Pratchett

Och till det lägger han Second Thoughts, metatankar, tankar om vad man tänker:

Second Thoughts to watch the First Thoughts to check that they were thinking right.

Wintersmith, Terry Pratchett

Så fort jag säger att min hund är något så gör jag mig blind, och jag behöver tänka på hur jag tänker för att hitta de här fällorna. Hundträning är att försöka ändra på beteenden, utveckla vissa, byta ut andra. Det kan vi inte göra utan att se på både hunden och oss själva med helt öppna ögon – utan Förstasyn kan vi bara följa i de hjulspår vi har bestämt är där, fortsätta att befästa mönster oavsett vad vi hellre skulle vilja göra.

Så hur gör vi då? Dels är det en träningssak, du måste helt enkelt (enkelt men inte lätt!) träna dig själv att observera när du beskriver din hund – för dig själv eller för andra. Steg ett är att bli medveten. Och det handlar inte om att hitta de beskrivningar som är fel eller negativa! Värdera dem inte, bara observera att du beskriver: du målar en förenklad bild över verkligheten och döljer därigenom variation och komplexitet. När du märker att du gör det – när dina Andratankar fått lite muskler och är redo att ta i och jobba ordentligt – då kan du faktiskt släppa de “sanningar” som inte gör någon nytta. Men först måste du hitta dem.

“Förstasyn, Andratankar…det är jobbigt att förändra sig! När är det rast?”

Bryt mönstren!

Ruska om vardagen lite. Eller mycket! Bryt era rutiner, gå 10.45-promenaden kl 9 istället. Lägg upp en hög med trehundra godisar och sätt målet att använda upp det som belöningar under dagen. Dansa till och från bilen! Prova en helt ny hundsport, bara ett pass. Är det något som tar emot? Bra! Där har du förmodligen en “sanning” som hindrar dig.

Leta efter de begränsningar du satt upp för er – de flesta är inte sanna! Inte alls sanna, men din övertygelse har gjort dem till en sanning. Du har format hunden, genom din bild, att passa in i mallen du skapat. Det har blivit sant, men det behöver inte fortsätta vara så. Förändring är spännande och roligt!

Och inte minst… Vem är din hund jämfört med vem han skulle kunna vara? Vad finns det för oväntade personlighetsdrag du aldrig anat? På vilka nya sätt kan han blomma ut? Jag vet inte, du vet inte, han vet inte – ta reda på det!