Publicerad Lämna en kommentar

Berikning för människor?

I måndags skrev Åsa om berikning för hundar, ett väldigt viktigt ämne som börjat få lite mer uppmärksamhet de senaste åren. Men jag har funderat lite… Berikning fyller beteende- och miljöbehov för alla djur. Vi är ju också djur?

Men, kanske du säger, berikning är ju till för att kompensera för brister i en onaturlig miljö. Vi är inte tigrar i burar, så vår miljö är redan naturligt optimerad.

Är den det?

Frihet = klart?

I och med att vi (som inte tex sitter i fängelse) är fria att göra vad vi vill (inom vissa gränser), ser vi spontant till att uppfylla våra naturliga behov. Det är självklart!

Men är det verkligen så?

Tror du människor är smarta nog för det…?

Det är många frågor i den här bloggen, för jag vet helt enkelt inte svaren – jag har misstankar, men säker är jag inte. Jag misstänker att det inte alls stämmer. Jag misstänker att vi är ganska dåliga på att spontant, på individuell nivå, uppsöka berikningsmöjligheter. Och jag misstänker att vi är dåliga, på samhällsplanerande nivå, att väga in berikningsbehov för arten människa. Vet vi ens vad de är?

Artspecifika behov

Jag har letat, men hittat väldigt lite. Det här är ett område där jag i vanliga fall aldrig är inne och rotar, så det kan bero på att jag letar på fel ställen, efter fel saker, med fel terminologi. För nog borde det vara undersökt?

Det jag har hittat tyder på att några saker kan listas i alla fall

  • Grönområden
  • Skog (ja, som en separat punkt, just skog har tydligen en stark påverkan)
  • Sociala kontakter med artfränder
  • Mentala utmaningar – vilket är så ospecifikt att jag tvekar på att ens ta med det…
  • Tystnad? men jag förstod inte riktigt om det var specifikt för att kompensera för buller i städer eller var ett grundläggande behov oavsett
Häng med, vi behöver gå hitåt!

Tja, som ni ser, det är luddigt och ganska tomt på den där listan. Så nu efterlyser jag helt sonika hjälp! Vet ni var jag kan hitta bättre information? Har ni själva idéer på vad som utgör typiska berikningsbehov för vår art? Jag tar tacksamt emot alla tankar, jag tycker nämligen det är väldigt intressant.

Jag är lite enkelspårig… Människor som inte lider av stora brister i sitt liv kommer att vara bättre på att umgås med och träna hundar på ett bra sätt. Såklart. 😁

Huuuuuuuundarna!

Är ju en punkt som jag ser som självklar. Såklart. Jag som individ har ett stort och högst verkligt behov av hundar i mitt liv. Mina stressnivåer har varit skyhöga och jag har definitivt inte uppvisat normala beteenden i perioder där jag tvingats vara utan hund… Jag är även säker på att detsamma gäller för många, många andra.

Haha! Hon tror att hon uppvisar normala beteenden när jag är med!?

Jag nämnde i ett webinar på alla hjärtans dag i vår aktiveringsgrupp att jag misstänker att det finns en variation i människors förmåga att knyta an till hundar, och det är ju en aktuell tanke även i detta. Förmodligen har inte alla människor ett behov av hund. Och många kanske mår bättre med hund men mår helt ok utan också. Medan en del är som jag och helt enkelt går sönder om inte det behovet uppfylls.

Men just det behovet är extremt tydligt för mig. Jag vet också att jag mår dåligt om jag inte är ute i naturen mycket. Men hur många behov är lite mindre dramatiska, men är en av de där många bäckarna små? Hur mycket lågnivåstress skulle vi kunna kapa genom att tänka mer berikning för oss?

Och, givetvis, hur mycket trevligare skulle det betyda att vi blev för våra hundar att leva med? 😂

Men jag har sagt samma sak i hela mitt liv – häng med här, vi behöver gå hitåt!
Publicerad Lämna en kommentar

Ulrikas Prepplista

I måndags skrev Åsa Muntergök om sin pepplista. Jag är inte optimist, så jag tänkte kontra med Dystergökens prepplista. Så om du läste Åsas blogg och tänkte något i stil med “öh, jag tror inte du landat på rätt sida om realismen där”, då är det här för dig. För alla oss som inte går omkring och sjunger hakuna matata för full hals just nu.

Min erfarenhet är inte att saker löser sig. Snarare händer saker och vi har inget annat val än att anpassa oss till det nya läget – om vi kan. Det är inte att saker har löst sig, det är att jag fortfarande lever (peppar-peppar).

Alltid, alltid, alltid sant.

Åsa har inte fel!

Det vill jag vara tydlig med. Vi jobbar ju ihop, jag hoppas ni inte väntade er att jag skulle kalla henne idiot och helt förkasta hennes optimism? Det lär inte hända, sorry. 😂

Däremot är det inte nödvändigtvis så att utgångsläget där hennes tips går att tillämpa är så enkelt att hitta för vissa av oss. För även om jag är av inställningen att saker inte alls löser sig håller jag med om hennes slutsats: det är lika bra att må så bra vi kan. Så hur gör vi det?

  • Inget strutsande här, jag är en giraff! Alltså, jag samlar information. Jag läser coronarapporteringen, ekonomiska prognoser, och personliga berättelser. Jag försöker ta reda på allt jag bara kan om vad som händer, och vad som kanske är att vänta.
  • MEN! Bara så länge jag kan hålla mig lugn. Känner jag att jag börjar må dåligt, bli orolig eller deppig, då slutar jag och går och gör något annat. Och det är en aktiv handling, jag håller koll på mig själv högst medvetet. Handlar det inte längre om fakta utan om min smygande ångest, då får jag inte vara med längre.
  • Acceptera. Jag tror inte att saker löser sig. Men jag tror att de händer vad jag än tycker om saken. Jag tror inte heller att politiker och experter vet allt och gör allt rätt, men jag tror absolut att de vet mer än jag och att de gör sitt bästa. Gräl om vad vi borde göra egentligen för att någon minsann har läst en opinionsartikel handlar 100% om punkten innan: vem mår bra av det här? Det är bara ett sätt att jaga upprördhet för upprördhetens skull. Experter bör givetvis diskutera med andra experter, men hur mycket jag än läser rapporter och hur mycket jag än har en kusin som är läkare är det inte en diskussion där jag hör hemma.
  • Vad kan jag göra? Minst 99,99% av allt som händer nu är utanför min kontroll, jag kan bara åka med som passagerare och försöka hålla näsan över vattnet. Jag kan vara försiktig med tanke på smittspridning, lyssna på officiella rekommendationer, undvika att bidra till panik och dåligt mående, och leta efter nya vägar framåt. Åsa och jag hade redan ett ganska stort onlineutbud, och planer för utökningar, så nu får de planerna flytta upp litegrann. (Som Ability, tex – ungefär det bästa vi hittills gjort. 😁)

Jag tror inte saker löser sig. Jag tror de går åt helvete. Men jag tror också att det händer vare sig jag skrattar eller gråter, så varför inte skratta? Även i helvetet kan jag kanske påverka 0,01% av mitt lilla hörn, och göra det lite bättre – bra, då har jag något att göra.

Preppat? Dags för pepp!

När jag kommit hit, där jag känner att jag gör vad jag kan – och accepterar vad jag inte kan? Då är det lite lättare att se optimistens sida av saken. Inte för att det är rätt, men för att det är roligt. Och det är väl hela livet egentligen? Saker händer, och vi försöker må så bra vi kan längs vägen…

Inget blir bättre av att du jagar upp dig. Det känns lite bättre – en stund – men det är som en reaktiv hund som gör utfall. Du får lättnad från den inre pressen genom att rikta den utåt, men det är bara en ventil och pressen kommer att bygga upp igen. Som vanligt ligger lösningen längre bak i kedjan. Begränsa de situationer som blir för svåra för dig, och hitta sätt att må bättre långt innan du är där utfallen kommer.

Och vi finns här för dig.

Publicerad Lämna en kommentar

Att leva med en reaktiv hund

Det är inte lätt. Det kan kännas hopplöst, överväldigande och ensamt. Vad du än gör verkar problemen bara växa, ibland går saker bättre men så knuffar något ner er igen… Alla andra vet minsann hur enkelt det där vore att fixa, om du bara – och så kommer “de goda råden”. Du är omgiven av människor som känner din hund bättre än du, vet mer än du om vad som behöver göras hur, och gärna demonstrerar om de får chansen. Locka med en godisbit! Ryck i kopplet och vält hunden upp och ner! Gå och ställ er mitt på centralen och ignorera de dåliga beteendena! Isolera hunden från alla intryck! Du kan säkert fylla i med många fler utmärkta, geniala och garanterade lösningar här…

Gör inget av det där. Det kommer inte att hjälpa och åtminstone vissa av dem kommer att göra situationen värre. Den här bloggen har jag inte tänkt ska handla om problemlösningsdelen egentligen, men jag inser att jag kan inte säga allt det här och sedan inte ge några bättre alternativ. Så, i ännu ett fall av “det är enkelt men inte lätt”: ni behöver grundträning i första hand. Kontakt, fokus, samarbete, motbetingning och alternativa beteenden. På goda grunder innehåller allt detta, om ni behöver lite stöd.

Blev det inte rätt från början? Det är aldrig för sent att fixa grunden.

Men. Vad ni också behöver – och jag menar verkligen BEHÖVER – är att ha kul. Och det är det jag egentligen tänkte snacka om idag.

Konsten att ha kul!

Det där ständiga mörkret som pressar in mot dig när du har en reaktiv hund, det bryter ner! Det bryter ner dig, det bryter ner din hund, det bryter ner era möjligheter. Och det växer. Ju mer du fokuserar på problemen över allt annat, desto mer växer mörkret. Även när framstegen kommer, det känns inte som framsteg. Eller hur?

Ni har för lite kul.

Vare nån som sa kuuuuuul?!

Det är jätteviktigt att fixa allvarliga problem. Det är det absolut. Men om det får bli hela livet, då kommer det att gå på tok. Åsa och jag har jobbat med så kallade problemhundar i ett antal år nu och en sak som blivit allt tydligare för varje ny situation vi kliver in i är att det som verkligen saknas för att förbättra livskvaliteten för alla inblandade (och lösa upp problemknutarna, men det det ska vi inte fokusera på nu) är lite mer lattjo. Eller mycket mer lattjo. På riktigt! Det är verkligen det som behövs.

Med en reaktiv hund sitter du fast. Det är en enorm press från omgivningen och från en själv. Du måste jobba på probleeeeeeeeeemen! Fullt fokus, inga distraktioner, det här är allvarliga grejer! Och ja, det är det ju. Men det blir inte nödvändigtvis bättre för att man tar det på så stort allvar.

Det du måste ta på allvar är säkerhet. Din hund ska vara säker, du ska vara säker, er omgivning ska vara säker.

Resten? Det görs bäst med fjanterier och en partyhatt på huvudet! Du är en bättre tränare om du är glad, eller hur? Din hund lär sig bättre om den har roligt, eller hur? Så varför är allt så förbaskat allvarligt hela tiden!? Ja, jag vet. Ni har problem, och problemen är allvarliga. Många gånger känns det inte bara som liv och död, det handlar faktiskt om liv och död. Hunden kanske inte kan få leva vidare om ni inte kommer över problemen, risken att den skadar eller dödar någon annan kanske är för stor. Det är allvarliga saker, jag säger verkligen inte att vi ska ta lätt på det!

Men ni måste ändå ha roligt – så tråkig är jag. 😁

… r o l i g t, noterat, det låter som allvarliga studier framför mig nu…

Nytta och nöje

Att ha roligt – och göra fullständigt onödiga, oviktiga saker tillsammans – är otroligt värdefullt. Till att börja med är det väl därför du har hund? För att göra livet bättre och ha kul ihop? Din hund vill garanterat detsamma. Men det är också viktigt för att orka. Ingen orkar bara kämpa hela tiden, det är inte viljestyrka och uthållighet som krävs för träning. Det är glädjen i att göra roliga saker tillsammans som driver er utveckling – även i de allvarligare bitarna.

Du HAR väl hund för att göra varandras liv bättre?

Och när du tränar fjanterier med din hund utvecklar du även din egen timing, din kriteriesättning och dina belöningar. I saker där det inte spelar någon roll om det inte blir perfekt, så det är ingen press. Men de färdigheterna tar du med dig när du tränar på sådant som kanske känns viktigare… Medan din hund lär sig mer om att fokusera på samarbetet med dig, våga testa nya beteenden utan risk att det blir fel, och att det är roligt att lösa klurigheter.

I min erfarenhet är det också en stor sorg i att ha en hund med problembeteenden. Andra får inte se vilken fantastisk individ det egentligen är! Hur smart, duktig, rolig, trevlig, påhittig, mysig, osv han är… Saker som vi gör hemma kan vi inte visa i andra miljöer. Om andra bara kunde se de där sidorna av honom också, skulle de nog ha större tålamod och mer empati! Eller hur? Men det går ju inte, för det som fungerar hemma fungerar inte ute. Och ni är kanske inte ens välkomna i många andra miljöer, som tex tävlingar eller rentav kurser.

Alla kan göra det här. Men inte alla kan göra det, HÄR. Varför ska det sistnämnda få avgöra om det går att göra alls?

Det ni behöver är tricks, nonsens och kul. Det ni har i överflöd och ständigt får mer av är allvar. Vi måste fixa det!

Ability

Det här är tankar som blivit alltmer tydliga för oss de senaste åren, att det riktigt stora behovet – även för att rent konkret komma någon vart med problemen – är att ha mer kul. Nonsens. Lattjo. Fånerier! Det ger så otroligt mycket, i stort och i smått, och det är så utvecklande. Ju mer kul ni har ihop, desto mer orkar ni. Desto lättare blir det att studsa tillbaka från motgångar. Desto mer optimistiskt ser ni på nya upplevelser och utmaningar. Ju mer nonsenskul ni har, desto mer “normala” blir era liv.

Normal kan du vara själv, tråkmåns! JAG är en LEKFJANT!

Så vi har snickrat på ett praktiskt och roligt sätt för att kunna erbjuda just detta, och vi har kallat det Ability. Här kan alla vara med, på allt – och det är kul. Jättekul! Det är lika mycket för den som bara vill testa något nytt som det är för den vars hund inte kan lämna hemmet utan att gå på tårna av spänning. Det är för dig med en så ljudrädd hund att ni inte kan åka på tävling för applåder skulle vara tortyr för er. För dig med en hund som är perfekt hemma i trädgården men inte går att släppa lös på andra platser för då sticker han direkt. Det här är för dig med en riktigt, riktigt farlig hund. Ability är för alla – alla som vill ha kul!

Nu kom coronakrisen smått överraskande, så vi har lanserat Ability lite tidigare än det var planerat. Ability är även för dig som inte kan lämna hemmet för du är i karantän, vilket var en överraskande grupp… Vi börjar helt enkelt med det som var klart och rullar på med resterande grenar allt eftersom de blir färdiga. Det finns redan några saker att starta med alltså, och fler kommer inom kort.

Var med från början!

Allt går att göra på det sätt och i den miljö som fungerar för just er, alla deltar på sina villkor men tränar mot samma mål. I vissa av grenarna kommer vi att lägga till tävlingar online också, lite längre fram! Ability ger struktur och mål, utan pressen att det måste-måste-måste bli perfekt. Det ger dig chansen att visa andra att jo, din hund är fantastisk. Och det är såklart superkul!

Kul? Man kan väl inte hålla på och ha KUL heller? Det finns väl viktigare saker här i livet? … Eller?

Namnet betyder färdighet/förmåga. Det är nämligen nyttigt och utvecklande också. Men det pratar vi inte högt om, för det är inte där vi vill att fokus ska ligga. Istället får nyttigheten ligga och puttra i bakgrunden och löna sig när den kokat klart, som en liten bonus i förbifarten.

Det skadar ju inte att lösa problem också nämligen! Så länge de inte får uppta hela livet och stänga ner allt det roliga, alltså…

Publicerad Lämna en kommentar

Klickertänk

Att klickerträna gör dig glad. Vi glömmer lätt att i träningssituationen har vi två djur som får sina beteenden påverkade: hunden – och människan. Det händer saker med oss också, det är bara lite mindre tydligt. (Och det är såklart även svårare att observera sig själv.)

Men jag ser dig!

Fokus

Hur vi väljer att träna avgör väldigt mycket av vad vi ser. Om jag tänker att jag måste tala om för hunden när han gör något fel, då måste jag hålla ögonen på när han gör fel. Det blir mitt fokus. Om jag tänker att jag måste tala om för hunden när han gör något rätt, då måste jag hålla ögonen på när han gör rätt. Och det blir mitt fokus.

Med klickerträning – och medföljande klickertänk – vill jag inte bara berätta när hunden gör något väldigt bra, något helt rätt. Jag vill berätta minsta möjliga, pyttelilla steg åt ett håll jag föreställer mig kan leda till något bra. Det blir väldigt, väldigt många “bra” under en dag.

Attentional bias är en intressant funktion, i korthet handlar det om att vi bombarderas med enorma mängder intryck hela tiden och våra hjärnor lägger väldigt mycket jobb på att sortera bort det mesta av detta. Vi ser det vi ställt in våra filter på att släppa igenom. Är mitt filter inställt på att se fel – så jag kan rätta dem – kommer jag att inte bara se fel, jag kommer att missa det mesta som var bra…

Ser du en olydig hund som måste korrigeras för stöld av sko? Jag ser en jätteglad hund – vilket gör mig glad – som är lättbelönad och uppfinningsrik. Att jag för tillfället är utan ena skon är verkligen ingen katastrof…

Det är rätt deprimerande att se en massa fel hela tiden, och det kommer snabbt att verka som det enda som händer är fel-fel-fel dessutom. Hur kul är det?

Utrymme

I de allra flesta fall behöver vi inte göra något åt det som blir fel. Det finns begränsat utrymme för att bete sig, hunden har visst många sekunder per dag att göra saker – om dessa sekunder är proppfulla med beteenden som är rätt (eller på rätt väg), finns det inte tid att göra saker som skulle kunna vara fel.

Så länge det inte handlar om skadliga, destruktiva beteenden vi måste avbryta, eller beteenden som fastnat i en återvändsgränd där vi måste backa ut och hitta en annan väg, så förlitar vi klickertränare oss på att bygga så många bra saker att det inte finns plats för något dåligt. Det vill säga, jag behöver inte fixa alla de där små felen. De kommer att ersättas av bra saker när vi byggt bättre alternativ, helt utan att bry oss om felen längs vägen.

Hitta på dumheter? Vem orkar det när man jobbat hela dagen på att göra bra saker?

Vad det här betyder för tränarens upplevelse är att det finns alternativ åt alla håll. Vi har många möjligheter och vi kan röra oss i alla riktningar. Det är kul, och befriande!

(Här vill jag dock vara tydlig med att inte alla problem är saker som fixar sig själva! Vissa saker måste vi se och aktivt lösa – även det med klickertänk givetvis, men med lite mer fokus på specifik problemlösning ett tag. Det har funnits en malplacerad tro på att vi kan ignorera bort problem, i betydelsen att bara låta hunden upprepa oönskade beteenden utan att ingripa. Det är inte bra träning! Men det är inte heller vad klickertänk förespråkar, utan har handlat om missförstånd.)

Möjligheter

Att jag på en minut kan belöna min hund 20 gånger gör mig glad. Det är kul! Han blir glad, jag blir glad. Det är roligt att göra min hund glad, och det är roligt att han är så jäkla duktig att han tjänat ihop till 20 belöningar på en minut! Det är ju helt fantastiskt!?

Med en liten förändring i hur jag ser på träning, hade han varit ett elände. Bara en massa fel att rätta hela tiden, vilket hopplöst, olydigt kräk! Samma hund. Ursprungligen samma beteenden.

En dominant, farlig hund som tar sig friheter? Eller en kul prick som hittar på trick?

Klickerträning förändrar vad du ser, och vilka möjliga vägar du ser vidare. Det sprider sig till annat i livet. Det ger dig verktyg att påverka, inte bara hunden utan dig själv och din omgivning. Jag tänker hävda – och det är helt och hållet mitt eget påstående, jag har inte ens letat efter någon forskning på området – en Absolut Sanning här:

Klickertränare är gladare än andra.

Ett väldigt enkelt lyckopiller.

Jag har inte alltid varit en klickertränare. Och jag har sett andra gå den här utvecklingsvägen (och ytterligare andra stanna kvar där vi stod förr). Förändringen är slående. Våra filter – vad vi tar in från världen omkring oss – har förändrats generellt, inte bara i hundträningssituationen. Och, ännu viktigare, våra verktyg har förändrats. Världen är trevligare och är fylld med möjligheter. Samma värld, samma möjligheter, annan hjärna.

Vill du ha lite mer glädje i livet, för både dig och din hund? Testa att plocka upp den där magiska lilla dosan…

Publicerad 1 kommentar

Minsta motståndets väg

Jag går just nu två instruktörsutbildningar. Den ena är instruktör i nosework (jag är i dagsläget instruktör i specialsök), och den andra är styrkeinstruktör. Jag har hållit noseworkkurser i flera år, tränat och tävlat egna hundar längre än så, och har sysslat med något slags nosträning med hund sedan jag var gammal nog att ta mig fram i terrängen tillräckligt för att lägga spår åt familjens jakthundar. Styrkeinstruktör är nytt för mig. Vilken av dem tror ni jag lägger mest jobb på?

Inte vilken borde jag jobba hårdast på. Inte vad vore ett rimligt, vuxet val. Vad tror ni jag faktiskt gör…?

Människor är hopplöst korkade, alltså!

Nosen

Det är mycket lättare att engagera mig i något där jag redan känner mig hyfsat hemma! Jag har läst böcker om aero- och flödesdynamik, olfaction ur neurobiologiskt perspektiv, olfaction ur kognitionsperspektiv, tjänstehundar som jobbar med nosen, kemin i doft, psykologiska perspektiv på doftsinnet, och en massa forskningsartiklar om allt möjligt. Bland annat.

Jag har lärt mig massor, och sett hur otroligt mycket mer jag har kvar att lära mig – och det känns bara kul! Trots tidsbristen, trots vetskapen att jag ändå aldrig kommer att kunna förstå hundens upplevelse, trots att vissa delar av det här är riktigt, riktigt svårt att hänga med i. Det är ändå kul.

Jag lär mig saker som går på tvärs med annat, andra saker som reder ut mysterier jag inte kunnat lösa tidigare, och verkligen känner hur det händer saker. Inte så det påverkar mina kurser eller träningar, det här är inte direkt praktisk tillämpbar kunskap. Men bara känslan av “aha, nu vet jag det!” är… tja, det är skönt, eller hur?

Styrka

Jag har ingen bakgrund att luta mig mot här. Utbildningen är tung, det är ingen “gör såhär”-kurs. Vi förväntas lära oss… allt? Hundens anatomi, biomekanik, öh… Jag kan så lite att jag inte ens kan se vad det är jag inte kan.

Beundra mina triceps brachii och abductor digiti longus!

Till exempel, en läxa förra veckan – en bland flera alltså – var att analysera en 8 sekunder lång film av en hund som hoppar över ett hinder på diagonalen och springer runt det efter landningen. Lista vilka muskler som gör vad, i vilken del av beteendet, vilka som påverkas hur och eventuellt behöver tränas hur, med vilka övningar. Jag gjorde mitt absolut bästa, men fick underkänt (komplettering, men det kändes som underkänt 😅). Jag listade en massa muskler, delade upp filmen i olika situationer där kroppen gör olika saker, och analyserade vilka muskler som måste vara starka för att hunden ska hålla.

Otillräckligt. Inte fel! Men otillräckligt. Vilka muskler används inte i ett snett hopp över hinder? Så gott som inga. Så ett annat sätt att uttrycka den här läxan vore “lista varenda muskel i hundens kropp, vad den gör, hur den samverkar med andra muskler, hur den kan stärkas – och hur ökad styrka i den muskeln då påverkar hela systemet i sin tur”. Det finns flera yrkesaktiva fysioterapeuter på den här kursen, för dem går det rätt bra. För mig? Inte direkt.

Jag är fortfarande inte klar med den här kompletteringen, och det är inte den enda jag fått… Samtidigt går utbildningen vidare och vi får nya uppgifter. Jag sitter på nätterna och rabblar muskler, senor och ben på latin, medan jag känner att jag aldrig kommer att komma ikapp. Jag har skaffat böcker om anatomi och biodynamik, jag försöker verkligen. Och objektivt sett lär jag mig antagligen mer här än när det kommer till luktsinnet. Det bara känns inte så, för jag har ingen grund än.

Och jag har inte kul.

Jag har inte heller kul. Matte har alltid varit tråkig, men herregud nu alltså… Jag rymmer snart hemifrån!

Den osynliga grunden

För att kunna bygga något behövs en grund. Ju större och mer komplicerad byggnad över mark, desto mer investering krävs i grunden. Jag har grunden för nosework – jag säger inte att den är komplett och fantastisk. Men jag vågar påstå att jag faktiskt kan ämnet. Grunden finns där, och tål att byggas på.

Jag har ingen grund för styrkeinstruktör. Kanske sedan, när vi kommer till att lära hunden övningar, men anatomi? Noll, nada, zilch. Det är svårt att gräva en grund i helt ny mark, och det är en investering. Jag får ingen omedelbar lön för mödan, det här är arbete som – förhoppningsvis – kommer att löna sig sedan.

Det ena ämnet är roligt för varje ny kunskapsbit jag får passar in i mitt bygge och jag får en liten kick av att den faller på plats. Mitt beteende lönar sig med direkta konsekvenser. Det andra ämnet är vid det här laget något av en plåga, det är bara slit och inga aha-upplevelser.

Jag vet varför jag vill kunna det här, och därför tvingar jag mig själv att kämpa på. Jag vet också att med grunden på plats kommer det att börja bli roligt också. Men det är inte lätt, och jag fördelar min tid på ett otroligt korkat sätt. Jag lägger mesta jobbet på utbildningen som jag redan behärskar, styrke är något jag jobbar med pliktskyldigt.

Nosework, lydnad, freestyle och rallylydnad

Jag vill tävla med Totoro i ganska många grenar – inte så jag tänker att vi ska bli världsmästare, jag tycker det är roligt att hålla på med mycket på någon nivå bara. Men vad tävlar vi i? Nosework. Varför? Det är lättare än de andra grenarna för oss.

Jag kan själv! Vänta där du matte, jag kommer när jag är klar.

Totoro har svårt för att vänta på belöning, har vi gått fritt följ och han inte får något för det så tänker då inte han komma på någon jäkla inkallning! Jag förstår vad problemet är, vad som behövs (förutom mognad vilket såklart också är en del av det) och hur vi kan träna det. Tror ni jag gör det? Nja, inte så mycket som jag borde (sett till mina egna mål) i alla fall.

I nosework är det inga problem att jobba tio minuter rakt av med 5g köttbulle som belöning på slutet. Det är ju så mycket lättare och roligare med saker som bara flyter på! Men jag vill ju starta i lydnaden också…

Jag är bra på det här. Även när det är svårt så är det roligt. Jag vet att jag kan lösa uppgiften och svårigheten är intressant!
… börjar ni ana ett mönster här?

Hjälp!

Alla kämpar med saker! Det är inte lätt att göra saker som känns svårt – såklart. Då hade det ju varit just lätt. Men med hjälp kan det bli i alla fall lättare.

Det hade hjälpt mig att ha någon att plugga styrkeinstruktör tillsammans med. Att peppa, diskutera, stötta, reda ut med. Men jag känner ingen annan av deltagarna och det är bara en till på utbildningen som ens är från (en helt annan del av) Sverige. Så jag kämpar på, för det är vad jag kan göra och än så länge är motivationen att klara av det här fortfarande tillräcklig.

Jag vet vad jag behöver göra för att komma igång på riktigt med andra grenar än nosework (och spår, sök och specialsök), men jag gör det ju inte. Så jag behöver hjälp. Det betyder inte att jag är en usel, svag person som inte kan ta mig samman. Det betyder bara att när något är svårt är det ofta en bra lösning att få stöd av någon annan.

Jag har anmält oss till Åsas kurs mot startklass, så får hon reda ut oss. Det är ju hennes jobb, trots allt. 😁

Stackars Åsa… Men om hon tycker det är svårt så får hon ta i! Eller hur?

Lätt/svårt, måste/vill

Saker är olika svåra och lätta för olika personer (och hundar). På styrkeinstruktörsutbildningen kämpar jag som ett begravt troll för att få näsan över marknivå medan andra repeterar gammal kunskap och bygger vidare på den. Hade samma gäng gått noseworkinstruktör hade det förmodligen sett annorlunda ut.

Att det är svårt för mig gör mig inte sämre än de andra. Min ansträngning är inte mindre än deras trots att resultaten tydligt skiljer sig åt.

Att du kämpar med att lära din hund fot medan grannens går superföljsamt säger inget om ert värde. Ni har olika förutsättningar. Det finns inte ens någon som helst anledning att jämföra! Det som är viktigt att hålla koll på är egentligen bara varför du håller på – eller varför du slutar.

En sällsynt sekund eller ett superstabilt beteende? Det spelar ju ingen roll för någon annan än oss två.

För mig är det nog det som är det ultimata testet för om jag “får” gå vidare till något annat eller inte. Jag började med styrkeinstruktör för att jag tycker det är viktigt. Hundens fysiska förutsättningar är basen för allt annat, och även för ett långt, friskt och lyckligt liv. Jag vill kunna det här ämnet, det handlar mer eller mindre om liv och död – och absolut om glädje och ha kul. (Längre fram. Inte just nu. 😑) När det tar emot nu är det för att det är svårt, inte för att min anledning att hålla på med det förändrats. Då får jag bara ta i, helt enkelt.

Om jag börjar med något av anledning x kan jag också sluta med det av anledning x. Anledning y hör inte riktigt hemma här. Jag började plugga styrkeinstruktör för att jag månar om hundars hälsa. Jag kan hoppa av om jag inte längre bryr mig om hundars hälsa, eller om det visar sig att styrkeinstruktör inte ger mig verktyg att hjälpa hundar må bättre.

Jag vill träna lydnad och rallylydnad för att ge Totoro mer komplett kunskap. Lydnad är precision och detaljer. Rallylydnad är flyt och variation. Nosarbete är självständighet och uthållighet. Freestyle är fart och utveckling. Och så vidare. Jag vill hålla på med nästan alla sporter för hans skull – och min, men grunden är vad han mår bra av. Så jag jobbar mot att komma igång på riktigt med även det som inte går som smort, för jag vet varför jag vill lyckas med det. Jag vet vad mina mål är, och varför det är viktigt.

MITT mål är DÄR borta! Tjena matte, vi ses!

Varför vill du göra något, eller sluta med något? Jämför motivationerna och välj det som ger er mest. “Det är inte kul” är en 100% legitim anledning att sluta med något! Om anledningen att börja med det var att det skulle vara kul.

Publicerad 1 kommentar

Vad vill du utveckla?

En sak jag älskar – och ibland tycker är lite jobbigt – med hundträning är att jag är i ständig utveckling. Jag kan bli bättre på det här! Jag kan lära mig mer om det där! Och helt plötsligt snubblar jag över något helt nytt att fördjupa mig i. Hundarna tar mig på äventyr inom allt möjligt. Senaste veckorna har jag försökt sätta mig in i flödesmekanikens mysterier, samtidigt som jag läser nya forskningsrapporter om specifika hjärnstrukturer. Jag har finslipat på min teknik att hålla kopplet fast det nästan blåser ur mina frusna händer. Och jag har hittat ett nytt favoritställe där Totoro älskar att bli kliad.

Allt det där är lika värdefullt, för det har ett praktiskt värde för mig. Det gör mig, mitt liv, och min förmåga att vara en bra människa för min hund, bättre och starkare. Vilket faktiskt, inser jag när jag sitter här och försöker formulera mig, gör mig lycklig. Just känslan av att jag försöker! Jag är inte bra på särskilt mycket, men jag kan bli bättre. Inte bättre än någon annan, och det finns inget jag någonsin kommer att bli bäst på, men jag kan bli lite, lite, lite bättre idag än jag var igår. Jag gör massor med misstag, i stort och smått! Men några gör jag kanske aldrig om igen?

Du duger… Men nog finns det förbättringsutrymme också!

Mina utvecklingsmål

I mitt jobb har jag massor av saker jag strävar mot, men här tänker jag mer personligt. Jag som Totoros människa, vad vill jag framåt?

  • Jag vill fokusera lite mer på grunder som inte fått utvecklas ordentligt, så det är lättare för Totoro att chilla och vara intresserad av mig. Just nu är det ett betydligt svårare trick än att gå baklänges slalom, uppenbarligen har jag klantat mig där.
  • Jag vill bli bättre på att variera hans belöningar, det är så himla lätt att bara kasta dit en godbit istället för att leka, springa, klia, osv. Jag har fastnat i ett mönster som jag vill bryta.
  • Jag vill utveckla hans förståelse för avancerade koncept. Dels tycker jag det är roligt att träna, men jag anser också att det är viktigt för hundens utveckling – och förmodligen också för att han ska få lite fler verktyg att förstå den märkliga värld han lever i. Totoro är svag redan i ordförståelse, tex härma och begreppskategorier är en bra bit bort…
  • Lite mer fokus i vad vi tränar mot, en period. Jag har den långsiktiga planen (startklara i nästan alla sporter på i alla fall grundnivå 😂), men den vet inte Totoro något om. Det skulle nog vara skönt för honom att vi hattar lite mindre ett tag.
  • Vi behöver bättre kondis, båda två. Och hans är beroende av min… 😬

Jag vet hur jag kan jobba för att nå de här målen, flera av dem går dessutom att kombinera träningsmässigt. Så nu är det “bara” att sätta igång! 😁

Inte imorgon – NU!

Dina utvecklingsmål?

Jag gissar att du är som jag, det känns viktigt att utvecklas. Det behöver inte vara någon enorm, utåt märkbar förändring, men du vill utvecklas idag jämfört med den du var igår. Har du några konkreta saker du vill utvecklas inom när det gäller din hund? Vad i så fall? Eller är det svårt att sätta målen, inte “bara” att konkretisera dem i träning och genomförande?

Det är inte lätt, och du är sannerligen inte ensam! Åsa och jag ser de här svårigheterna hela tiden, och vi har dem själva också givetvis. Numera har vi varandra, som hjälp, träningskompis, bollplank, hejaklack, coach, och i stort sett allt vi behöver. Och ni har oss!

Känner du att du vill utvecklas, på något sätt, men är inte helt säker på att du når dit helt på egen hand? Anmäl till vår tränarsatsning som startar i mars! Det kommer att bli fantastiskt. Tänk var du står idag, och vilken utveckling du kan uppnå från den här utgångspunkten.

Tveka inte, sista anmälningsdag är 29 februari. (Betalningsalternativ genom Klarna så du betalar i den takt som passar dig.) Du kommer att få fem hela helger spridda över året där vi fokuserar på din utveckling. Alltifrån det mest grundläggande – det finns alltid potential att göra grunderna ännu starkare även om de redan är på plats – till absolut precision och avancerade koncept.

Pussar är kul! Men att matte blir bättre på att göra sig förstådd är ännu mer kul!
Publicerad Lämna en kommentar

Men hur börjar jag med…

Ingen är expert på något som är nytt för en. Det fungerar ju helt enkelt inte så. Men inom hundvärlden verkar det ofta finnas något slags förväntan på att man måste vara jätteduktig på något för att det ska vara värt att börja med det…

Jag vet inte riktigt varför vi har den här kulturen? Kanske för att det generellt haglar ganska tätt med tvärsäkra påståenden istället för diskussioner? Så det kan verka som att “alla andra” minsann är just experter, och här kommer lilla jag och vet ingenting.

(Ca 4.42 – 7 minuter)

Kanske för att jag också har uppnått tillräckligt hög ålder? Men det är ungefär såhär jag känner för det hela. Jag har inget behov att bli “bäst” på något – vilket också betyder att jag och Totoro följer de flesta förflugna tankar och infall, och har jäkligt roligt längs vägen! 😁

“Vinlista” för hundträning

Daras lista över vilka viner man behöver ha koll på kan kanske funka även för den som tvekar på om den vågar/kan/får börja med något som verkar intressant. Det här är vad jag – den absoluta auktoriteten, överste experten, och bästaste bäst-vinnaren någonsin inom allt – anser att du behöver veta och kunna för att testa något nytt inom hundträning:

  • Kunna tolka om din hund har roligt och trivs
  • Vad händer om ni visar er vara “dåliga” på det (hemligt facit: ingenting)
  • Vad gör du om det inte visar sig vara så kul som du tänkt (hemligt facit: det är bara att sluta)
  • Tänk om någon annan är bättre på det här än du!? (hemligt facit: massor av andra är jättemycket bättre på det här än du, det är en väldigt stor värld, men det gör absolut ingenting alls)

Det är ungefär allt. Har du kul? Har hunden kul? Mår ni bra av det? Då kan 6-åriga dinosaurieexperter hålla sina åsikter för sig själva, de små gullungarna.

Totoro är ganska lätt att tolka, vilket faktiskt är en av anledningarna att jag älskar rasen cane corso. Och han i sin tur älskar sin mormor! 😂

Det är såklart också helt ok att vilja bli bättre på något man gillar! Det är för många av oss en del av vad som gör att det är kul, det är ett sätt att utvecklas. Och det är ju där sådana som Åsa och jag kommer in i bilden. Vi håller kurser och privatlektioner där vi hjälper till med *hur* för de som deltar – så de kan utvecklas och göra nya saker, men utan att behöva lägga 300 studietimmar innan de ens tittar åt hunden.

Bättre är rimligt (så länge det är, ja just det, kul), bäst är oftast ett hinder.

Prestige eller kul?

Du måste välja. Det går inte att lägga prestige i träningen och samtidigt ha kul, så vad är viktigt för dig? För mig är svaret i alla fall självklart, jag tränar för att ha kul. Jag provar nya sporter, nya idéer och följer konstiga infall för att det är kul. Totoro och jag är hyfsat bra på en del saker, bedrövligt dåliga på annat. Även det vi är riktigt, riktigt bra på finns det många andra som är betydligt bättre på. Än sen?

Det finns en enda sak vi är bäst på, som ingen annan kan vara bättre på! Vi är bäst på att vara vi. Det känns rimligt för mig att det räcker? Totoro har kul, jag har kul, har vi inte kul så gör vi något annat. (Eller ändrar hur vi gör det om det är något jag ändå vill fortsätta sikta på.)

Du och din hund är bäst på att vara ni. Totoro och jag, SM-vinnarna i sport X, polishunden Rex och hans förare Klang, vem du än kan komma på, är inte ens i närheten av hur bra ni är på att vara ni! Det är den position ni startar från: ni är redan bäst. Det finns inget kvar att bevisa, ni har vunnit. Så vill ni testa något helt nytt, som ni inte är “bra” på, kör på! Ni är redan universumvinnare i er ursprungliga gren, resten är bara… resten. Någon annan är garanterat bättre på det nya än ni är, och förmodligen kan ni aldrig komma ikapp och bli allra, allra superbäst på det. Hur mycket tid och slit ni än lägger ner på det. Men vad spelar det för roll? Ni är ju redan bäst.

Bäst.
Publicerad Lämna en kommentar

Stark eller stark?

Jag är inte så bra på att bry mig om min egen fysiska status, men när det kommer till hundar är jag smått besatt. Totoro ser inte så biffig ut, men han är betydligt mer vältränad än vad som syns utanpå!

Jag är VISST biffig! Jag var starkast i världen redan när jag var liten, så det så!

Anledningen till det är att jag inte fokuserat på de stora musklerna som syns. Det är inte de som gör det viktiga jobbet – tvärtom, de kan vara ett problem! Styrka som inte används kontrollerat och vägs upp av balans riskerar att göra skada istället för nytta.

Smått och lednära

Totoro har varit och röntgat lederna strax innan jul. Inte alla som läser detta har en ras där ledstatus kontrolleras, så jag kan säga att det är nervöst när det ska göras. Jag har inte haft någon egentlig anledning att vara orolig, men man vet ju aldrig! Och dåliga leder, framförallt armbågarna i en så tung ras, kan sätta stora begränsningar på livet framöver och även ofta leda till en förtidig död.

Totoro har såklart HD A och ED 0. Jag var inte ett dugg orolig innan resultatet kom. Så det så.

Alla som tror på henne räcker upp en tass…

Så varför pratar jag om ledröntgen helt plötsligt? Försöker jag påstå att det är tack vare min träning som Totoro har fina leder? Nej, absolut inte! Han är född med fina leder, det har jag uppfödaren att tacka för. Träning kan hjälpa dåliga leder och förlänga hållbarheten på bra, men det lagar inget. Nej, anledningen att jag pratar om röntgen är för att lillspinken Totoro var nästan omöjlig att röntga. Hans lednära muskler är så starka att trots djup sedering var han väldigt svår att dra i rätt läge för röntgenbilderna. Den stackars röntgenteknikern (röntgensköterska? vad säger man?) var helt genomsvettig innan pärsen var över, och jag med.

Jobbigt för oss där och då, men ett utmärkt betyg på Totoros viktiga muskler. De små och lednära musklerna som håller ihop honom och ger honom god kroppskontroll.

Vettvilling

Hundar har inget vett. Sorry, men det är sant. De tänker inte på att värma upp innan ansträngning eller sluta för att de är trötta. De värderar inte en inbromsning eller sväng efter vad som är rimligt för dem att klara av. De springer för att de vill, och jag antar att de bara litar på att kroppen sköter sitt jobb. Det är vårt ansvar att den har förutsättningar att göra just det (och att se till att de värms upp och ner, och vilar när de är för trötta).

Fysträning har sakta men säkert blivit något hundägare är alltmer medvetna om, men tyvärr är det inte alltid fokus på rätt saker. En biffig, “stark” hund med explosiva rörelser och snabb utveckling kan lätt ses som något bra, när det kanske inte alltid är fallet. Stora, tydliga muskler är absolut viktiga för en stark hund – men de måste komma efter de små och lednära i prioriteringen.

Muskler (av den typ vi pratar om här) går förbi leder, sammandragningen av muskler är vad som skapar rörelse i lederna. Stora, starka muskler kan skapa extrem belastning i lederna, detta behöver vägas upp av stabiliserande muskler runt leden och kroppskontroll. Om vi bara bygger stora muskler riskerar vi att de bokstavligen sliter hunden samman… Styrkan riktas inåt och kroppen håller inte ihop.

Jag är inte ett dugg trött, jag kan springa och hoppa hela dagen!

Totoro har ingen vidare kondis får erkännas (jag måste skaffa en cykel), men i övrigt är han i riktigt god form. Han ser dock ganska omogen ut i kroppen jämfört med många andra hundar i hans ålder, vilket har att göra med var jag valt att lägga fokus i fysträningen. Styrkan och explosiviteten har han fått fixa själv, i lek och trams. Jag har lagt vikten vid balans, kroppskontroll och stabiliserande muskler.

Att träna smått

För att bygga de stabiliserande musklerna behöver vi tänka smått, långsamt och kontrollerat. Ju långsammare rörelser desto bättre. Vi behöver även isolera delar av kroppen att jobba med, annars tar hunden som regel den enklaste lösningen och tar i med muskler som redan är starka. Vi vill träna hela kroppen!

Ostabilt underlag, lååååååååååååångsamma rörelser, och små hinder är nycklarna här. Bara att stå stilla på ett ostabilt underlag gör att de små, lednära musklerna måste jobba för att hålla kroppen i ett stabilt läge. Långsamma rörelser gör att musklerna som stabiliserar lederna måste ta i för att hålla rörelsen rak – med fart så sker det av sig självt iom kraftens riktning så de musklerna får ingen träning. (Eller riskerar att överbelastas och gå sönder om kraftens riktning är fel…) Och små hinder tränar kroppskontrollen och -medvetenheten, så hunden utvecklar sin förmåga att verkligen styra sina rörelser och hålla sig i balans.

Totoro 7 månader tränar bakdelskontroll. Lägg märke till att han har en tydligt dominant sida, han försöker kliva över hinder till höger med vänster ben först…

Skador kan alltid hända. Och hur mycket och bra vi än tränar så kommer våra hundar inte att leva för evigt. Men med bra och genomtänkt träning blir deras liv bättre, längre och tryggare. Det är verkligen värt mycket!

Publicerad Lämna en kommentar

Julpyssel med hund

Så var december här, med pyssel, pynt och stök. Med en hund som Totoro kan det vara något av en mardröm – han är övertygad om att allt som glittrar är gott, allt som är runt är bollar, allt som dinglar är kamptrasor, och givetvis att allt matte tar hem är till honom.

Så det kan vara något påfrestande för nerverna att försöka göra fint här hemma, ärligt talat. Totoro “hjälper till” så väldans! Han är väldigt bra på att göra konfetti, resten är kanske inte hans starka sida…

Till jul vill man väl göra lite fint, röja upp och få det att se lite hemtrevligt ut. Eller hur?

Förekom eller bli förekommen!

Jag har att välja på att göra något förebyggande för att hålla Totoro borta från det jag pysslar med, eller se det spridas ut över golven, slitas i stycken, eller sväljas. Hm, vad ska jag välja…? Någorlunda självklart så väljer jag att faktiskt försöka lära honom att göra bra saker istället för saker jag retar mig på. (Och som faktiskt kan vara farliga för honom! Julkulor må se ut som bollar men de är rätt riskabla att bita i, tex.)

Allt blir bättre med lite glitter! Plötsligt har julstämningen infunnit sig här hemma med en enkel liten dekoration. Smidigt va?

Så här är mina heta tips på hur vi kan få lite julefrid från hundjulstöket:

  • Beväpna dig! Ha små torrgodisar i fickan, göm här och där medan du rör dig runt i hemmet och göm godisar åt hunden. Så får han tussa runt och leta godis istället för att plocka upp varenda pryl du ställer ifrån dig. Enkelt, kräver noll träning och nästan lika mycket förberedelse. Svårighetsgrad 0.
  • Väntplats. Lägg fram en bädd eller filt till hunden och belöna om och om igen för att vara på den. Börja med kulsprutebelöningar (typ en i sekunden) och dra gradvis ut på tiden. Börja röra dig runt och släpp ner belöningar. Rör dig ifrån och gå snabbt tillbaka för att belöna. Fortsätt så tills du kan röra dig runt i rummen medan hunden envist ligger kvar och tänker att det är här allt bra händer! Bäst jag stannar på den magiska filten, här landar det smågodisar med ojämna mellanrum. Enkelt, inga förberedelser men kräver lite träning innan du kan sätta igång med ditt eget. Men sedan lönar det sig resten av livet. Tänk att hunden antar att det är bäst att chilla på filten för någon enstaka torris varannan timme… Svårighetsgrad 3.
  • Hjälpreda. Lär hunden att faktiskt hjälpa till med det du tänkt, istället för att hitta på egna sätt att “hjälpa”. Lär in att hålla, bära och släppa. Din hund är plötsligt en medhjälpare! (Eller skottkärra…) En extra tass kan göra livet lättare. Lär hunden att hålla saker du ber om istället för att tugga, att följa med dig med saker i munnen istället för att spotta ut dem när något intressantare dyker upp, och att lägga ner dem där du visar. Väldigt användbart – och inte minst kul! – men inte den snabbaste lösningen på kortare sikt. Svårighetsgrad 5.
Visst blev det bra? Väl värt ansträngningen, har nog aldrig sett så mysigt och hemtrevligt ut.

En hundig jul

Det finns en massa erbjudanden om julklappar till hundar såhär års och det är svårt att inte lockas. Klart hunden ska få klappar! Men renhorn att sätta fast på huvudet, bjällror till halsbandet, eller pepparkaksformade ben, är det verkligen för hundens skull…?

Så jag har tagit mig samman och tänkt på Totoro i första hand. Han vill inte ha en tomtedräkt, han vill göra saker. I år får han en kurs i sitt paket, för det är vad han älskar mest av allt. Och jag älskar såklart honom mest av allt, så hur skulle jag kunna säga nej. Det kan jag inte.

OK, två kurser då. Men sedan får det vara nog faktiskt!

Åtminstone tills efter nyår. 😆