Publicerad Lämna en kommentar

Du har den hund du förtjänar?

Är inte ett uttryck jag är så förtjust i. Du har den hund du skapat? Lite bättre, men fortfarande problematiskt. Saken är den att visst, vi formar absolut våra hundar på många sätt! Hunden kommer med vissa förutsättningar, genetiska/epigenetiska såväl som bakgrund/miljö (ja även valpen är redan kraftigt påverkad av den miljö där den börjat livet), men resten är miljöpåverkan. Och i den miljön är vi en gigantisk faktor. Men jag skulle hävda att majoriteten av den påverkan är fullständigt omedveten…

Och inte bara det, även när vi aktivt försöker påverka hunden är det kanske inte så ofta som resultat matchar målsättning? Jag försöker lära hunden att snurra snabbt motsols, istället tycks jag mest träna på att stå till och glo fundersamt, alternativt skälla frustrerat. Eller jag försöker lära hunden att inte rusa ut genom grinden men istället verkar jag bara lära honom att rivstarta och klämma sig igenom mindre och mindre öppning… Varför?

En del av förklaringen ligger såklart i träningsanalysen. Jag har inte definierat målbeteendet tydligt, jag har inte fungerande förstärkare, det finns konkurrerande förstärkare som är starkare, jag använder straff i min träning (sorry, det är ett fall av genväg = senväg, man bygger in problem som visar sig där man inte förstår dem), min tajming är fel, osv. Men en annan del, som vi ofta missar? Jag ser inte min hund!

“Min matte gör jätteroliga aktivitetsleksaker med återvinningsplasten! Knepigheten är en del av utmaningen, idag fick jag gnaga mig in. hon är för rolig!”

Ingen är så blind

… som hundägare. Och nej, jag hånar er inte, jag gör det här jag med. Förklarar vem/vad min hund är. Han är en corso. Han är bara 1 år. Lite korkad. Har svårt med impulskontrollen. Klumpig. Han orkar inte så mycket. Älskar kamplek. Glad. Lite väl långsam. Och tusen andra beskrivningar. Är det här lögner? Nej, till stor del är det helt korrekt! Men. Och här har vi själva grejen: är det alltid sant?

Nej.

Totoro är relativt sett långsammare än många andra hundar, det är sant. Men hur snabb han är varierar! En dag slänger han sig in i uppgifter, en annan dag lufsar han omkring. Om jag vill höja hans tempo generellt gäller det att kunna se just variationen. När jag tänker på vad min hund är kan jag inte se klart på vad han gör. En del saker blir jag helt blind för (kanske han inte alls tycker kamplek är kul just idag?) medan andra saker blir satta i relation.

Tillräckligt osnabbt för att vara en långsam hund. Han förstod inte vad jag menade för han är korkad. Jag tränar inte den hund jag har framför mig utan bilden av honom, min hund som jag föreställer mig honom. Det gör det svårt – eller rentav omöjligt – att förändra något. Jag blir också blind för min egen påverkan, jag kan inte se hur jag får honom att bli långsammare och långsammare med min tajming eftersom jag redan har bestämt mig för att jag tränar en långsam hund och anpassar min träning till den “sanningen”.

Skillnad på sanning och sanning

Ja, hundar har de förutsättningar de har givetvis! Det finns mängder med absoluta sanningar – Totoro väger 47 kg, han är avsevärt mycket större än en genomsnittlig chihuahua. Jag måste ta hänsyn till detta när jag planerar både vad vi kan träna och hur. Han bör verkligen inte träna på att balansera på en glasskål, det kan vara farligt. Men det är allt beskrivningarna bör användas till, faktiska, konkreta begränsningar som är viktiga. Resten? Det är smog.

Kvävande, förblindande, giftigt.

Det som inte hjälper dig är onödigt att släpa omkring på, släpp det! Granska dina “min hund”-sanningar, hur många av dem beskriver något absolut? Min hund är en hane? OK, den kan du få ha kvar om än den inte är så viktig i de flesta fall. Min hund är godistokig? Varning! Det är inte alltid sant, släpp den. Min hund är snäll/aggressiv? Herregud, det där är livsfarligt, den sanningen måste dö, grävas ner och glömmas bort.

“Jag ska ge dig för ‘långsam’. Och ‘korkad’? DU är korkad, tvåbening!”

Konsten att öppna ögonen

Min absoluta favoritförfattare är Terry Pratchett. Han har skrivit så mycket fantastiskt att jag blir nästan förlamad när jag försöker citera honom, eftersom jag egentligen skulle vilja välja nästan allt, men i det här sammanhanget tänker jag på vad han kallar First Sight:

First Sight is when you can see what’s really there, not what your heid tells you ought to be there.

Wee Free Men, Terry Pratchett

Och till det lägger han Second Thoughts, metatankar, tankar om vad man tänker:

Second Thoughts to watch the First Thoughts to check that they were thinking right.

Wintersmith, Terry Pratchett

Så fort jag säger att min hund är något så gör jag mig blind, och jag behöver tänka på hur jag tänker för att hitta de här fällorna. Hundträning är att försöka ändra på beteenden, utveckla vissa, byta ut andra. Det kan vi inte göra utan att se på både hunden och oss själva med helt öppna ögon – utan Förstasyn kan vi bara följa i de hjulspår vi har bestämt är där, fortsätta att befästa mönster oavsett vad vi hellre skulle vilja göra.

Så hur gör vi då? Dels är det en träningssak, du måste helt enkelt (enkelt men inte lätt!) träna dig själv att observera när du beskriver din hund – för dig själv eller för andra. Steg ett är att bli medveten. Och det handlar inte om att hitta de beskrivningar som är fel eller negativa! Värdera dem inte, bara observera att du beskriver: du målar en förenklad bild över verkligheten och döljer därigenom variation och komplexitet. När du märker att du gör det – när dina Andratankar fått lite muskler och är redo att ta i och jobba ordentligt – då kan du faktiskt släppa de “sanningar” som inte gör någon nytta. Men först måste du hitta dem.

“Förstasyn, Andratankar…det är jobbigt att förändra sig! När är det rast?”

Bryt mönstren!

Ruska om vardagen lite. Eller mycket! Bryt era rutiner, gå 10.45-promenaden kl 9 istället. Lägg upp en hög med trehundra godisar och sätt målet att använda upp det som belöningar under dagen. Dansa till och från bilen! Prova en helt ny hundsport, bara ett pass. Är det något som tar emot? Bra! Där har du förmodligen en “sanning” som hindrar dig.

Leta efter de begränsningar du satt upp för er – de flesta är inte sanna! Inte alls sanna, men din övertygelse har gjort dem till en sanning. Du har format hunden, genom din bild, att passa in i mallen du skapat. Det har blivit sant, men det behöver inte fortsätta vara så. Förändring är spännande och roligt!

Och inte minst… Vem är din hund jämfört med vem han skulle kunna vara? Vad finns det för oväntade personlighetsdrag du aldrig anat? På vilka nya sätt kan han blomma ut? Jag vet inte, du vet inte, han vet inte – ta reda på det!

Publicerad Lämna en kommentar

Lek är kul!

Finns det något roligare än att leka med hunden? Nä. OK, det var veckans blogg! Vi ses nästa måndag.

Aj…

Jaja, liiiiite mer kanske jag har att säga om ämnet ändå… Lek är just lek, men det finns ett visst mått av allvar i det också. Dels är det en värdefull belöning för oss som gillar att träna fram beteenden, dels är det en aktivitetshöjare som rentav kan bli stressande om man inte är försiktig, och dels är det inte helt riskfritt.

Jag har en ung cane corso. Snart ett år, snart 50 kg. När jag hämtade honom vid 8 veckor vägde han 8 kg – det är vad många hundar väger som vuxna. Därefter gick han upp ungefär ett till två kilo per vecka tills han gick över 40-kilosgränsen, då började tillväxttakten lugna ner sig lite. Kan ni tänka er hur många blåmärken jag har samlat på mig under den här tiden?

Lekregler

Lek är bara lek om det är roligt. Lek är inte någon särskild aktivitet, inte något specifikt mönster, inte något som måste vara på något särskilt sätt – men det måste vara roligt. Hunden måste ha kul (tyvärr blir lek ibland något som “ska göras” och vi fastnar i mönster istället för att faktiskt leka), och vi måste ha kul. Det är inte kul att vara rädd för att bli skadad…

Så Totoro och jag har regler för vår lek.

  • Slutar den ena så slutar den andra. Endera av oss kan när som helst avbryta leken.
  • Om man gör illa eller skräms så kollar man av att den andra vill leka igen.
  • Inte använda full styrka.
  • Lyssna och anpassa i farten
Det är liksom lite power bakom när Totoro dundrar rakt in i en leksak. Förhoppningsvis leksak…

Va?

Punkt 1 betyder bara att om en av oss slutar leka och går och gör något annat så accepterar vi det. Det är inte snällt att följa efter och tjata. Inte superenkelt för nån av just oss två, vi tenderar att bli ganska intensiva och envisa så för oss behöver det här vara punkt 1.

Punkt 2 betyder att om någon av oss ryggar undan eller skriker (fast det är bara jag…) så är leken slut. Direkt. Den kanske är slut bara två sekunder, men den startar bara om den som stoppade bjuder in igen. För det mesta är det Totoro som biter mig, men det har hänt att jag trampat på honom, knuffat för hårt, snärtat till med en leksak, osv. Det är inte kul om man är rädd eller har ont.

Tredje punkten betyder bara att det är just lek det handlar om. Vi leker fysiskt, mycket morr, vrål, bit och knuff, det måste vara på låtsas. Totoro är stark nog att knäcka ben, om han skulle ta i på riktigt har han ihjäl mig. Men även om han “bara” leker med mig som med en annan hund så kan han skada mig, jag har ingen skyddande päls och mina reflexer är löjligt långsamma i jämförelse. Han måste vara extra försiktig med mig. Och för all del jag med honom, han är starkare och snabbare än jag men mina händer kan nypas och dra. Jag måste vara försiktig.

Och sista punkten är helt enkelt att det är bättre att vara lyhörda och få flyt i leken än att hålla på att stoppa upp och be om ursäkt hela tiden. Varna innan det börjar göra för ont, växla beteenden, ta mikropauser. Kort sagt, ha hjärnan med och se till att även den andra har kul.

Men hur?

Lek är lek. Det är lek för att det är roligt. Det betyder i praktiken att den belöning som upprätthåller lekbeteendet är lekbeteendet. Helt enkelt: belöningen för att leka “rätt” är att vi leker. Leken avbryts om vi gör något fel. Inte svårare än så.

Så mycket som möjligt ska vara lek, det tycker både Åsa och jag. Det genomsyrar vardagen, träningen och de långsiktiga målen, allt vi gör med hundarna har lek i grunden. Så pass att vi inte alltid tänker på det. Men vi har tänkt på det till sommarens läger, det finns ett par platser kvar så passa på att komma och leka med oss – alla ska ha kul!

Publicerad Lämna en kommentar

Konsten att skämma ut sig

Jag träffar ganska ofta på människor som tävlar “för att det är kul” som i själva verket inte tycker det är ett dugg kul. Problemet är inte ens vad jag tog upp sist, att målet är något de inte har kontroll över. Nej, de har lagt ett lager till på den svårigheten, och motiveras inte av glädjen att vinna utan av rädslan att förlora! Deras beteende drivs av undvikande, de vill inte skämma ut sig. Vidskepligt undvikande…

Tävlingsplatsen blir ett slagfält, omgivningen fiender. Om jag uppnår tillräckliga resultat är det lättnad jag känner, inte glädje. Jag slapp skämmas, jag undvek att göra bort mig. Aversiva motivatorer är starka saker, att undvika faror är viktigt ur ett överlevnadsperspektiv och processerna speglar detta. Det spelar ingen roll att domaren och publiken inte är en flock lejon, upplevelsen av hot är i grunden densamma.

Grejen med undvikande är att det inte är konstruktivt. Det är inte till för att bygga något av, tvärtom. Jag använder inte hot och straff i min hundträning av den enkla anledning att jag vet att det är ineffektivt. (Det finns etiska anledningar också, men jag är en praktisk person och för mig räcker det gott och väl att det inte är effektivt.) Det kan ge dramatiska resultat här och nu i vissa lägen, men det kostar alltid mångdubbelt mer på längre sikt. Alltid. Vi fungerar, givetvis, likadant.

En omöjlig situation

Människor som tävlar i rädsla, som drivs av en önskan att undvika obehaget att misslyckas, är i en omöjlig situation: de kan inte lyckas. Att lyckas är inte ens en del av situationen, alla eventuella framgångar är bara ett andrum – det kan gå sämre nästa gång! Om vi lägger till det att resultatet är bortom deras kontroll blir det riktigt sorgligt för alla inblandade. Du försöker nå upplevelsen av lättnad eftersom grundtillståndet är obehag. Ständigt jagad…

Och det är lättare att glida över i den här situationen än många kanske tror.

Eftersom målet att uppnå resultat X är i grunden vidskepligt (inte en direkt konsekvens av mina beteenden men jag upplever att de hänger ihop) börjar vi leta – vidskepliga – fel när vi inte når det. Om vi går från en situation där vi ofta nådde X (vann tävlingar i det här sammanhanget) och fick vår upplevelse av kontroll stärkt (vi vann för att jag fick saker att hända), och sedan hamnar i en situation där vi nästan aldrig når målet, då kan obehaget från frustrationen bli så starkt att vi går in i undvikande utan att märka det. Istället för att drivas av glädjen över en vinst börjar vi akta oss för en förlust.

Så snart drivkraften blir undvikande paddlar vi rakt ut till havs i en sjunkande kanot. Det kan inte bli bra, hur hårt vi än paddlar – och vi måste paddla, fortare och fortare, för att inte sjunka genast. Så vi kommer längre och längre ut. Det är ju riktningen som är fel.

Skäms du inte?

Skam är en hemsk känsla. Rädsla för skam är nedbrytande. Har du inte gjort något fel? Skäms inte då. Har du gjort något fel? Lär dig av det, förändra dina beteenden, och gå vidare. Skam låser fast dig, den leder inte till någon förändring.

Jag tipsar ofta om att ett bra sätt att komma över den läskiga känslan av att bli bedömd när man är på tävling, är att filma sin träning. Inte bara filma, titta på filmerna. Titta så ofta att du inte längre sitter där och kvider och säger “men titta så dum jag ser ut när jag…”, utan helt bortser från det och istället kan fokusera på vad du ser av träningen. Vill du ta det ett steg till, visa filmen för någon annan. (Inte för att visa upp en bra prestation! Samma regler gäller redan i det lilla, om din motivator ligger utanför dig själv kommer det att gå snett.)

Det här kommer inte att fixa situationen för någon som redan hamnat i den sjunkande kanoten på väg åt fel håll, där måste vi först ta oss i land. Se över dina mål och vad som faktiskt agerar som förstärkare för dina beteenden för att komma ur de onda cirklarna först och främst. Men för den som vill “vaccinera” sig lite mot stressen på tävling, och få lite större motståndskraft mot risken att börja tävla under påverkan av undvikande, kan det här vara riktigt effektivt.

Jag filmar all min träning – jag tittar inte på allt, för vi snackar hundratals timmar med film här. Det skulle jag aldrig hinna. Jag tittar på en del av det, och jag visar massor av det för andra. Material till kurser och föreläsningar, som jag visar för totala främlingar. Misstag, fummel, klantigheter och nonsens och delar på sociala medier till både vänner och helt öppet. Varför? Dels för att jag tycker det är roligt, men en baktanke är nästan alltid att kolla om jag skäms. Känns det pinsamt att visa upp något? Skämmer jag ut mig om jag visar att jag, min hund, och vår träning går totalt fel ibland? (OK, ofta!)

Det är i det lilla vi når det stora. På tävlingsplatsen, likblek och utskämd av någon pinsam katastrof, där är det så dags.

Begåvning

Begåvade människor väcker beundran. Vad innebär det att vara begåvad? I princip verkar det vara att någon gör svåra saker utan ansträngning. I dagens sociala medier visar det sig ofta genom att bara färdiga resultat visas upp, med ett leende och någon kommentar om hur enkelt det var. För en del var det säkert enkelt, vi har alla olika förutsättningar inom olika områden, medan andra slätar över hur hårt de fått jobba för att nå slutresultatet.

På tävling är det ju just slutresultatet som ska visas upp. Vi är “färdiga för tävling”, vi är klara. Det här, det är hur bra vi är! (Fast så kan man ju inte säga, det var inte svårt, vi har inte jobbat hårt, och framförallt är vi inte duktiga…) Den sociala pressen tusenfaldigas.

Jag saknar begåvning. Jag får jobba hårt för mina kunskaper och färdigheter och jag vet inte riktigt varför jag skulle skämmas för det. Det är inget att vara stolt över heller, det bara är som det är. Ett visst resultat kommer att kräva en viss ansträngning, det är så jag når dit. Ibland är det värt det, ibland inte.

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att försöka lära mig att teckna hjälpligt, det är ett verktyg som verkar väldigt användbart för att kunna kommunicera saker ibland. Jag har delat en del av mina försök på facebook, inte för att jag är stolt över resultaten, söker beröm eller sympati. Utan för att kolla av om jag tycker det är pinsamt.

Jag är nämligen riktigt, riktigt dålig på det.

Det är en golden retriever! Ser du inte det?

Jag har inte tyckt det varit ett dugg pinsamt att dela de här bilderna, men det är inte för att jag inte förstår att de är riktigt dåliga teckningar. Det är bara inget att skämmas för, att vara dålig på att teckna. Jag försöker bli bättre på det, men om jag skulle misslyckas totalt med det vore det inte heller pinsamt. Jag försökte något, det gick inte, ok. Är det något viktigt får jag väl leta en annan lösning, annars är det bara att släppa det.

Det här är inte en inställning som kommit gratis. Jag är inte begåvad med att inte tycka saker är pinsamma. Men det har varit viktigt för mig att inte låta rädsla för vad omgivningen tycker om mig – och mina prestationer! – begränsa mig, så det har varit värt en rejäl ansträngning.

Jag är inte en begåvad hundtränare heller. Jag anser att jag är en bra tränare (och jag tycker inte det är ett dugg pinsamt att säga det), men jag har fått jobba för det med. Och att jag anser att jag är en bra tränare betyder absolut inte att jag inte gör fel, klantar mig totalt, och helt förvirrar min hund. Det gör jag, och det är ingen hemlighet. Här är en bit av vår träning häromkvällen. Upplägget är fel, utförandet är fel – det är knappt något som kan kallas rätt faktiskt. Det är dock inte något jag skäms över, det är bara information. Vilken tur att det kom med på film så jag kan lära mig av det, och så jag kan visa misstagen för andra som kanske slipper göra dem själv.

Tävlingsdagen är en chans att sätta ihop de olika delar jag jobbat på för att se hur de håller ihop i en för mig okontrollerad miljö, få mer information, och hitta nya saker att förbättra. Vad det inte är är första gången jag riskerar att klanta mig och skämma ut mig, det är noll risk för det. Den rutan är ordentligt avbockad långt innan.

Publicerad Lämna en kommentar

Tävla för att vinna? (Nerd alert)

Åsa skrev en fantastisk blogg igår om hur hon hanterar svårigheter i tävlingssituationen, varför gör inte alla som hon? Rättvisa, lugn, konkreta mål, långsiktigt tänkande, och framförallt kärlek och empati till hundarna. Det är inte alltid vad vi ser på tävlingar…

Som så mycket annat nu för tiden blir hundlivet lätt hektiskt, det är mycket som måste hinnas med, avklaras och presteras – och så måste det göras på rätt sätt dessutom! Och leda till rätt resultat. Och snabbt. Har du inte tävlat i SM än? Skäms du inte!?

Den här hetsen kan synas på många olika sätt men blir ofta tydligast i tävlingssammanhang. Hur mycket som hänger på resultatet… Och om resultatet inte når upp till förhoppningarna? Ofta blir det inte så roligt, inte heller för hunden. Som inte vet varför de är där, varför det är viktigt, eller varför matte/husse är så arg och besviken.

“Du kan ju det här!”
Uppenbarligen inte, inte här, inte nu… Inte tillräckligt. Inte tillräckligt för att matte/husse ska älska mig längre?

“Nu planerar vi nästa tävling in i minsta detalj. Hur ska vi göra bort matte totalt?”

Du borde skämmas!

Är du en sådan som lägger press på hunden att prestera? Tar du ut det över hunden om ni inte når önskat resultat? Skämmes, för i gröne! 🤬

… Eller inte, då. Det finns inget konstruktivt med skam, eller att uppmana andra att skämmas. Beteenden är beteenden, de går att påverka och förändra. Vad du upplever – och tyvärr ibland tar ut över hunden – är resultatet av frustration. Jag skulle rentav säga vanmakt. Otrevliga beteenden kommer ur otrevliga känslor, så i detta läget är det ingen idé att fokusera på beteendesidan. Vi är belöningsbaserade tränare, vikten ligger aldrig på att ta bort det vi vill se mindre av utan på att bygga upp det vi vill se mer av. Bygg upp positiva känslor och sikta mot uppnåeliga mål, så kommer beteendena att falla på plats.

Kontroll

Det finns flera anledningar att tävla. Ibland säger folk “för att det är kul” – men sen ser vi dem inte ha ett dugg kul. Vad de menar är att det är kul att lyckas, att placera, ta poäng, vilket är en helt annan sak. Att lyckas på på det sättet innebär en bedömning, en bedömning du inte har någon kontroll över. Det här är ett misstag i flera lager! Först det som syns redan på kurs: i paret hund + människa har människan kontroll över sina beteenden men försöker istället kontrollera hundens beteenden. Det går inte – våra beteenden kan påverka hundens, vilket är verktyget vi har att jobba med – och det skapar bara frustration och irritation att ens försöka kontrollera hundens beteende direkt.
I tävlingssammanhang lägger vi till lagret att “jag ska göra så att hunden gör så att domaren gör…” Slutresultatet, vad domaren ser och tycker, är mitt mål.

Det är fullständigt ohållbart. Domarens beteende är inte under min kontroll, än mindre än min hunds (som inte heller är under min kontroll vad jag än tror). Det är ju knappt jag har kontroll över mig själv, i ärlighetens namn! Om min motivator (få en bra bedömning) för mina beteenden (att träna/tävla) är ouppnåelig genom enbart mina beteenden (och istället beroende av någon annans beteenden) kommer saker att gå snett. Ibland går det bra, jag når de där poängen jag jagar, önskad konsekvens uppnådd. Och ibland går det dåligt, poängen uteblir.

Vidskepelse

Hur hänger detta ihop? Hoppsan, det ser ut som intermittent förstärkning – ett förstärkningsmönster som används för att skapa starkt motstånd mot utsläckning – ihop med en vidskeplig kontingens…

I den här situationen finns verkligen inget samband mellan beteenden och poäng, riktigt så rent avskilt är det inte på tävling. Men gör det saken bättre, eller blir det bara svårare att upptäcka och åtgärda vidskepelser…?

Förklaring:
Om jag når önskat resultat eller ej är inte under min kontroll, men ibland “lyckas” jag! Höga berg och djupa dalar, snacka om känslomässigt kaos. Upplevelsen är att det är pga mitt beteende x som jag når resultatet, när jag gör si eller så kommer det jag är ute efter att hända, medan i själva verket finns ingen sådan kausalitet.
Och om jag gör x och inte når det avsedda resultatet? Då är det ju i mitt huvud inte pga att där inte finns någon kausalitet, det måste vara pga y – hunden är dum, domaren är elak, vädret är fel: det finns en extra, extern anledning som hindrar mig från att uppnå mitt mål.
I själva verket är mina beteenden separerade från resultatet i flera nivåer, men upplevelsen (det vidskepliga sambandet) är det som avgör vad jag gör härnäst. Tyvärr har förnuft väldigt lite att säga till om.

Om jag upplever att jag borde ha fått något att hända, men så var det någon som förstörde det för mig? Vilken jäkla typ! Allt är hens fel. Min frustration får ett mål och blir till ilska…

“Älska mig! Mig och mig och ingen annan. Älska mig! Jag vill vara duktig!”

Så hur fixar vi detta?

Inte genom att fokusera på beteendet. Beteendet är bara vad vi får ut när vi stoppar in en felaktig målsättning. Jag tänker påstå något nu, och många som läser det här kommer att känna sig väldigt upprörda. Det är bra, den känslomässiga reaktionen kommer av en anledning. Våga titta lite närmare på den – inte beteendet, men den bakomliggande orsaken…

Beredd?

Om du tävlar för att nå ett mål som ligger utanför dig själv kommer du att misslyckas, och vara orättvis mot din hund.
Kanske inte nu, här, idag. Kanske inte imorgon heller. Du kanske har en väldigt duktig hund, och är en duktig tränare. Ni kanske vinner massor och det går jättebra för er. Det är synd i så fall… Varje gång vi uppnår våra mål i en vidskeplig kontingens blir vidskepelsen starkare, och frustrationen när vi inte når önskad konsekvens blir starkare. Dvs, så länge ni vinner märks inte problemet – men när ni förlorar saknar du verktyg att hantera det.

Du har (knappt) makt över dina egna beteenden. Dina beteenden kan påverka din hunds beteenden, era gemensamma beteenden kan påverka domarens beteenden. Nyckelord här är kan och påverka.

Konsekvens

Konsekvenser är motorn i beteenden. Det är för att nå konsekvenser vi beter oss. Hunden sätter sig för att det är så han får köttbullen.

Hur tror du er träning skulle se ut om du istället för att belöna specifika beteenden placerade ut en slumpmässig köttbullekastare på planen? Och så körde ni ert träningspass och ibland kom det en köttbulle och ibland inte. Vad skulle hända med din hunds beteenden, vad skulle han lära sig?

Poäng på tävling är i princip en slumpmässig köttbullekastare. Visst, självklart ska resultatet hänga ihop lite mer med vad ni faktiskt gör, men du har inte kontroll över poängen du får. Och upplevelsen av att du har det, att det är ett direkt resultat av dina beteenden, riskerar att göra så du beter dig som en vidskeplig duva – eller som en tok som bär omkring på en gul sittsäck och pangar ballonger. För det ska funka. Och när det ändå inte funkar…

Konstruktiva mål

Lösningen på det här är inte att skärpa sig. Du kan inte välja att inte vara vidskeplig, du kan möjligen vara uppmärksam och försöka tänka igenom vidskepelser när de dyker upp, men det kommer inte att hjälpa. Bara flytta problemet någon annan stans. Motorn i den här loopen är det felaktigt uppsatta målet. Du måste ha mål som är direkt kausalt länkade till dina beteenden, annars kommer din hjärna att anta att länken finns och uppfinna vidskepligheter som täcker hålen.

“Jag har koll på mitt mål. Spring fort, få bollen!”

Åsa hade en utmärkt lista igår på konkreta beteenden hon har som mål på tävling. Min lista är enklare, jag har bara punkten “se något nytt”. Det finns alltid något nytt att se, och särskilt på tävling! Det här målet skapar fokus – jag måste vara närvarande i ögonblicket för att kunna observera – och det gör allt som händer till något positivt. Så kul att Totoro pinkade på mina skor! Det har jag aldrig sett förut, så intressant.

Och har ni kul på tävling och blir direkt belönade för era beteenden kommer antagligen poängen också. Men det blir bara en bonus, för du är redan glad – du har nått dina mål.

Publicerad Lämna en kommentar

Totoro Tävlar

Min hund Totoro fyller snart 1 år. Jag har idag fått besked om att vi fått plats på två tävlingar i augusti, har sedan tidigare fått plats på en i juli, och väntar besked på en som ligger mellan dessa. Dessutom har han nyss gjort ett doftprov och är anmäld till två till i juli. Fyra tävlingar plus två nästan-tävlingar på fem veckor blir det i så fall, direkt han är gammal nog att komma ut på banorna… Det var inte riktigt planen, jag anmälde till “allt” så snart vi hade möjlighet, i tanken att det kan vara svårt att få plats.

T- “Någon har gömt en pytteliten bit Kong här. Mycket slarvigt. Tänkte bara att du ville veta.”
U- “Tack…fast just nu letar vi efter Eukalyptus?”

Varför tävla?

För mig är det inte någon tom eller vag fråga, för mig är det avgörande. Jag kommer aldrig att ge mig ut på en tävlingsbana med min hund utan att faktiskt ha synat ordentligt vad som motiverar mig till att vara där. Tävlingar är svåra saker för det sociala djuret människa! Vi tänker att vi måste miljöträna våra hundar att vara på tävlingsplatsen, när i själva verket situationen ofta är betydligt värre för oss. Om jag dessutom är där av fel anledningar kommer inte mitt beteende att vara… optimalt.

För mig är tävling en källa till information. Jag nämner det ibland som min grundmotivator i hundträning, anledningen till att jag jobbar med det här, anledningen till att jag gör så många olika saker med min egen hund. Information. Jag blir hög på att lära mig mer! Den information jag kan få i situationer skapade av mig är ganska olik den information jag kan få i situationer skapade av andra. Till viss del kan jag få det i träningsgrupper, men där har jag ändå ganska mycket kontroll. På tävling är det inte upp till mig, och för mig är det en utmärkt situation för att få ny information.

En extra koll

Vi väljer att tävla, träna, åka till parken, osv. Förhoppningsvis tycker hunden att det är kul, men det är inte han som planerat kalendern. Tar vi initiativet till saker får vi också ta ansvaret för att se till att båda trivs med aktiviteten.

Det finns faror med min motivator också. Information är neutralt, jag är egentligen lika intresserad av att få veta mer om vad som händer när hunden är rädd och olycklig som när han är glad. Värdet på just informationen blir detsamma. Givetvis skulle jag aldrig avsiktligt sätta min hund i en obehaglig situation för att få lära mig mer om vad som händer då, men det är en risk att jag kan missa att det händer för att jag är för upptagen med att observera och lära mig mer.

Vilket betyder att jag behöver villkora mina varför. Jag vill få ny information – om Totoro är glad. En väldigt enkel liten check, men viktig. Den är för all del ganska flummig, vad betyder “glad” uttryckt i konkreta beteenden? Men den fungerar för oss, jag känner min hund och behöver inte stolpa upp det närmare än så. Totoro är dessutom en kille som ser till att göra sig förstådd: är han inte glad så biter han. Han känner mig minst lika väl som jag känner honom, och han vet att det inte är någon idé att vara diskret. Med matte pratar man med stora bokstäver.

“OK, Eukalyptus sa du. Här. Av någon outgrundlig anledning finns det Eukalyptus just precis här. Logik: noll.”

Att tävla eller inte tävla?

Just vi är i början av vår tävlingskarriär – om det nu blir någon. Men eventuella resultat kommer aldrig att bli en anledning för mig att tävla. Jag räknar med att vi kommer att nå vissa framgångar, men dessa ligger i så fall flera lager bort, bortanför min direkta kontroll. Det enda jag kan kontrollera är mig själv, och knappt ens det. Men sätter jag genomtänkta, konstruktiva mål som är inom min kontroll så kan jag och min hund ha kul på tävling oavsett om domaren har magknip eller ej. Det är banne mig att tävla för att det är roligt. 😁

Och allt det här pladdret om tävling? Det gäller inte bara för tävling. Alla aktiviteter du gör med din hund faller under samma regler och har i princip samma inbyggda fällor. Det bara syns mer i tävlingssituationer. Vi kan alltid bli bättre på att se över varför vi gör saker med våra hundar, och hur vi kan göra det trevligare för dem – och oss!

Den här veckan har vi tema tävling, jag kommer att skriva lite djupare om det här ämnet i kommande blogginlägg…

Publicerad Lämna en kommentar

Frivillig hantering

Det finns saker vi måste göra med/mot våra hundar, där de helt enkelt bara måste stå ut – men det finns betydligt fler saker där vi som kultur övertygat oss själva att makt och tvång är det självklara utan att det faktiskt är det. Hantering är ett bra exempel på detta, onödigt tvång som anses självklart nödvändigt.

Stort tack till Elin för gästbloggen om veterinärbesök! Vi spinner vidare lite på det idag och tittar mer på träningsdelen. Hantering, vare sig av veterinär eller av sin egen människa, handlar ofta om att ta ifrån hunden rätten till sin egen kropp. Men det behöver inte vara så! Med väldigt rolig träning kan vi ge hunden kontrollen över vad som händer och ändå få nödvändiga saker gjorda.

Magiskt va?

Filmen ovan är gammal. Kvaliteten är usel, tekniken är sådär, och hunden har lämnat mig. Men det här är mindre än en vecka sedan jag första gången hörde talas om frivillig hantering. Vi leker veterinärbesök med vad jag råkar ha hemma, bland annat en spik som “spruta”. Både Fnatte och jag är fascinerade…

Bucket Game

Min första kontakt med frivillig hantering var Chirag Patels “Bucket Game”, och det var något helt fantastiskt för mig. Inte bara att hunden får bli delaktig i – till och med ta kontrollen över – saker som kloklippning och tandborstning, utan ännu mer att hunden får ett nytt sätt att kommunicera med mig. Känslan av kontakt var obeskrivlig…

Bucket game går i korthet ut på att lära hunden titta på en “bucket” (en behållare med godis) som tecken för ja, varsågod att göra något med min kropp och titta bort för nej, jag behöver en paus. Ni är säkert många som tänker varianter av “men min hund hatar kloklippning/hårborstning/ta tempen, han kommer aldrig att säga ja!”, det var vad jag trodde också. Men upplevelsen tycks lika magisk för hundarna som den är för oss, när de förstår att de kan säga nej blir det mesta roligt som tidigare varit jobbigt.

Fnatte fick lära sig att ta på sig en munkorg som ja hos veterinären, och ta av sig den som nej. Det är en väldigt tydlig nejsignal för veterinären också, vi behöver inte tolka eller insistera på att hunden ska få en paus. 😁

Det finns veterinärer – som Elin! – som har utbildat sig inom Fear Free eller liknande. Det är väl värt att hitta en sådan. Men de flesta veterinärer vill inte vara hemska monster mot hundar! De går att prata med, även om din veterinär aldrig hört talas om frivillig hantering tidigare. Det är bättre för alla, även människorna, att hunden får en relativt trevlig upplevelse.

Startknapp

Numera använder jag sällan just Bucket Game utan tänker mer startknapp enligt Animals in control-modellen. Med den kommer hundens kontroll in ännu tidigare i processen, jag bestämmer inte vilka beteenden som betyder ja och nej utan han hittar själv sina beteenden. Det blir mindre stelt och ännu roligare till och med.

Dessutom har det blivit alltmer av ett bakomliggande system i allt vi gör. Hanteringsträningen för hunden blev språkträningen för matte, vi måste tex inte alls träna lydnad idag om min hund säger nej… Inte för att min hund hatar lydnadsträningen men för att just här och nu kanske han känner att det vore roligare att köra lite agility eller nose work. Jamen varför inte?

Det är väldigt få saker vi måste här i världen. De viktiga måstena behöver inte trängas med saker vi kan lösa genom samarbete och kommunikation. Det kan ta lite längre tid att göra vissa saker i början, men det är dels värt det och vi tjänar in effektiviteten i längden.

Dessutom är det få saker som fungerar så bra mot rädsla som upplevelsen av kontroll. Min unghund (ca 9 månader) blev rädd när jag skulle massera ett ont knä. Apparaten morrade och attackerade matte! Han flydde till andra sidan rummet och skällde ut oss båda två. Tyvärr riggade jag inte kameran direkt så det här är någon minut in i träningen. När Totoro lyfte en tass lyfte jag apparaten, det var allt som behövdes. Han blev nyfiken istället för rädd, spännande apparat som gör som man säger!

Glöm knät matte, den här grejen är min nu!

Publicerad Lämna en kommentar

Träna, tränare, tränast!

Idag har vi presenterat något fantastiskt: vår tränarsatsning för den som vill utvecklas som hundtränare! Som vanligt hämtar vi inspirationen från vad vi själva vill göra, dels som deltagare (vi hade båda anmält till den här direkt) och dels som instruktörer (vi kommer att älska att hålla i den och se utvecklingen).

För det är ju precis vad det handlar om. Det här är vi, vårt jobb och vårt privatliv. Att utvecklas och utveckla. Vi utvecklar oss själva, våra hundar, våra deltagare och våra deltagares hundar. Livin’ the drem life, y’all! (Det kanske börjar vara länge sen jag sov…)

Träna!

Att träna är vad allt handlar om. Vi kan – och bör! – läsa oss till mycket, men i slutänden är det praktiska färdigheter som avgör. Dessa får vi inte utan att jobba på dem. Vilken tur då att det är den roligaste biten! (Ja, till och med roligare än att sitta uppe till kl 03 och läsa om transkriptionsfaktorer otroligt nog…) Jag tror inte någon som läser den här bloggen inte gillar att träna hund? 😁

Själv älskar jag det! Jag motiveras starkt av information, det är vad jag jobbar hårdast för. Vilket betyder att jag tycker all form av träning som kan lära mig något nytt om mig själv, min hund, mina kursare, deras hundar, träningsupplägg, specifika sporter – allt! – är superspännande. Det gör mig till en lite mysko typ, men en ganska bra tränare. Och det ser till att jag ständigt utvecklas samtidigt som jag håller mina praktiska färdigheter vid liv.

Vad motiverar dig att träna? Det är en viktig fråga att veta svaret på.

“Bakbenstarget på sten. Check! Vill du att jag sla slå en frivolt också?”

Tränare!

I en träningssituation finns det en tränare och en som blir tränad. Eller hur? Nej såklart inte – det vore alldeles för enkelt!

Den klassiska beteendanalysuppställningen är ABC: Antecedent > Behavior > Consequence. Det vill säga (ungefär) situationer leder till beteenden som leder till konsekvenser, dessa konsekvenser motiverar framtida beteenden i samma situation. Du lyfter handen, Fido sätter sig, du ger Fido en köttbulle. Nästa gång du lyfter handen kommer Fido att väldigt sannolikt sätta sig, för han gillar köttbullar. Du är tränaren, Fido blir tränad.

Fast så funkar det inte riktigt. Du och Fido sitter ihop i ett mer komplicerat system. Du lyfter handen är Fidos A – men det är ditt B! Fido sätter sig som B – men det är ditt C! Och så vidare. Ni rullar fram i er träning i ett ABC-hjul, där era beteenden är varandras konsekvenser för tidigare beteenden. Det är inte så krångligt som det kanske låter, men det kan krångla till det för en ändå. En till sån där “det är enkelt men inte lätt”, som vi Helt Enkelt-are är så fokuserade på.

Det är förhållandevis lätt att se Fidos ABC, om än vi givetvis alltid kan bli bättre på det. Men det är svårt att se sina egna! Du agerar tränare för Fido, men vem agerar tränare för dig? Vi behöver alla någon som står utanför loopen ibland och kan se bådas beteenden och konsekvenser tydligt. Där brukar jag och Åsa komma in för den som vill utveckla sin träning och effektivt komma framåt.

Tränast!

Lite av just vår grej är dock att verkligen inte försöka skapa träningsrobotar! Vi har inga färdiga mallar som andra ska passa in i – vi följer sannerligen inte någon mall själva heller – utan tvärtom älskar vi att se den personliga twist som fungerar bäst för var och en. Praktiska färdigheter är verktyg för att omsätta teori till praktik. Teori är verktyg för att planera och utvärdera den praktiska träningen (kolla där, en loop nu igen). Men det är verktyg.

I varje relation finns utrymme för variation i vilka verktyg som fungerar bra och i hur man använder dem. Och relationen kommer först! Jag och min hund fungerar tillsammans i vårt system, sen får det vara så likt eller olikt hur någon annan skulle göra som det råkar bli. Ju mer jag lär mig desto mer ser jag utrymmet för att utvecklas inom relationen snarare än att “göra som man ska”…

Med min förra hund gjorde jag den här filmen till en kurs. Vi visar lite signalinlärning och -diskriminering.

Han kunde redan “mamma” men “plink” var nytt. För oss tillsammans fungerade det att jag först döpte ett nytt beteende (plocka upp möbelfoten) till plink, sedan bara gasade på utan vidare förklaring och bestämde att det betydde lyft upp den på fatet, la till signaldiskriminering mellan plink och mamma och gick tillbaka till att plink var gör typ vad som helst med munnen i närheten av möbelfoten. Han och jag förstod varandra, vi hade massor av praktisk erfarenhet tillsammans och vi var vana att justera och lyssna på varandra mitt i ett träningspass. Det var verkligen vårt system, som kanske bröt en del regler och följde en del andra, men som fungerade. Och vi hade fantastiskt kul!

Om jag skulle göra samma övning på samma sätt med Totoro idag skulle det se helt annorlunda ut. Första försöket att behandla honom som Fargo skulle resultera i att möbelfot och fat flög all världens väg medan han testar sin default-lösning: knocka matte, tugga på henne, och förklara på ett tydligt sätt att hon är en idiot. Totoro är tio månader. Vår relation har inte lika mycket innehåll än som den jag hade med Fargo. Men även många år framåt i tiden kommer vår träning inte se ut som den gjorde med min förra hund, Totoro är en annan hund och vår relation är en annan. Vilket betyder att våra system, verktyg och regler kommer att vara andra.

Det måste finnas utrymme för det. Det som har gett mig – och mina hundar – det utrymmet är att jag lärt mig mer. Och mer. Och ännu mer! Och att jag lånat blick och kunskap från någon som står utanför den träningsloop jag och min hund är i, att jag har hittat tränare som hjälpt oss. (Jag har hittat tränare som stjälpt oss också, men det är en historia för en annan dag.)

Apporteringsträning på G!

Det utrymmet är viktigt även när det är jag som agerar tränaren för dig och din hund. Utrymmet för att hitta just ert system, förfina det men inte slipa bort all er egen weirdness som funkar för just er! Det är nog den främsta anledningen till att jag verkligen ser fram så mycket mot Tränarsatsningen – att få se just dig och din hund, det team ni är tillsammans, hitta unika vägar framåt. Och så blir det ju en loop nu igen. Ert beteende är min konsekvens, mitt beteende är er konsekvens. Och konsekvenser är ju vad som driver oss alla… 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Möte eller konflikt?

En av de vanligaste – och samtidigt mest skamfyllda – svårigheter jag ser är hundar som inte klarar hundmöten utan att skälla, morra, dra, slänga sig i kopplet, hugga i luften eller på annat sätt “bete sig illa”. Ouppfostrade hundar med curlande ägare!

Eller inte, då.

Att möta andra hundar i koppel är svårt, det är en väldigt onaturlig och frustrerande situation som ofta bara antas ska fungera. I tillägg gör social press (och dåliga råd…) att människan med den “besvärliga” hunden inte alltid reagerar optimalt. Jag kan kanske inte få min hund att sluta, men det kan i alla fall synas att jag försöker!

I läskiga hundmöten är det svårt att inte skälla och dra, kelpie möter staty av jaguar.

Varför?

Ett artigt sätt att möta en främling är att gå i en båge och närma dig från sidan, om du är hund. Det är trevligt att visa dig lite ointresserad, kolla på annat och nosa här och var. Ett avslappnat kroppsspråk är viktigt.

I koppel sabbar vi det mesta! Att på en rak linje emot en mötande hund? Hot. Konstant tempo, inga variationer? Hot. Sträckt koppel så hundens kropp är spänd? Hot.
Både den mötande och din egen hund har en dålig dag redan på avstånd…

Hundar lever med oss och anpassar sig till våra naturliga beteenden i väldigt hög utsträckning, men när det kommer till kopplade möten måste vi förstå att de är en annan art. Våra beteenden är inte deras beteenden. Det som är självklart för oss är inte alltid det för dem.

Men han är ju snäll!?

Många hundar som inte klarar kopplade möten har egentligen inga problem med andra hundar. Är de lösa finns inga av dessa oönskade beteenden att se. De har vänner, leker trevligt, är “snälla” hundar.

När Fido var liten valp så brukade han älska att möta nya hundar i koppel! Men så en dag…

Ofta får valparna hälsa på nästan alla. Valpen är ju så sööööt, den vill så gärna! Och mötande hundar och människor tycker också den är söt, klart vi ska passa på att stanna till och socialisera en stund. Men så blir valpen större, vi kan inte alltid stanna överallt och hälsa på alla. Långt ifrån alla uppskattar dessutom en unghund på samma sätt som en valp, bäst vi går vidare.

Fido har lärt sig en strategi för att möta andra i koppel, var vänlig till tusen! Umgås, lek, bli kompisar. Han har fått en förväntan på att de han möter ska han interagera med. Plötsligt ska han istället marschera rakt fram och passera utan att hälsa alls? Så han stretar emot lite, försöker göra som vanligt. Kopplet blir spänt – kanske blir du också spänd? – och den mötande hunden ser ett förvirrat och irriterat par som kommer rakt emot den med aggressivt kroppsspråk. Den stelnar förmodligen i sin tur till och säger “kom inte hit”. Förvirringen är total. Alla älskar väl Fido?

Snabbt är vi inne i en ond cirkel, där Fido blir frustrerad över att saker inte längre går som förväntat. Vi blir irriterade för att Fido kämpar emot kopplet och försöker hälsa. Fido blir ännu mer förvirrad av vår irritation, osv. Snart är inte mötande hundar en start på något trevligt, utan något jobbigt. Är det kanske deras fel alltihop!? Nå, då kan de minsann dra åt skogen!

Och så är vi igång. Trots att Fido egentligen älskar alla och inte har något problem utan koppel, trots att det ju fungerade jättebra förut, och trots att det här borde ju inte alls vara svårt – det är väl bara att gå för i jösse namn!? Promenader är nu allt annat än trevliga, för människa, hund, och mötande…

Släpp fångarne loss!

Nä. Tyvärr. Det är inte lösningen heller. I dagens samhälle fyller kopplet en väldigt viktig funktion, vi kan inte bara släppa alla hundar lösa och låta dem göra som de vill. Vi har trafik, hundrädda, andra djur som inte får störas, med mera. Kopplade möten är en nödvändighet.

Så är det kört då? Ska vi bara släpa en rabiat Fido trottoaren fram samtidigt som vi ömsom väser åt honom att lägga av och ber om ursäkt till mötande och förklarar att han egentligen är så snäll så? Såklart inte! Men vi måste möta Fido en bit på vägen. Hitta sätt att bryta de onda cirklarna och kanske tänka om lite på vad som är självklart och inte.

11-12 maj har jag två intensivträffar, först Koppelkontakt för att just få bättre kontakt med hunden i koppel och sedan Lugna hundmöten för att titta på hur vi kan hjälpa hundar att hantera möten. Bäst är förstås att gå båda två (använd koden koppel100 för hundra kronors rabatt om du köper båda!) eftersom det ena bygger på det andra, men de är fristående så välkomna på det som passar just er.

Kan du inte komma? Kom ihåg att Fido dummar sig inte, och hans “dåliga” beteende är inte riktat mot dig. Titta på honom. Har han en trevlig upplevelse? Nej, han behöver din empati och hjälp, han kan inte lösa situationen själv. Ni är inte i konflikt, ni har ett missförstånd. Hjälp honom att slappna av, att redan på avstånd skicka rätt signaler till den mötande hunden, och ge honom bättre alternativ. Helt enkelt.

Publicerad Lämna en kommentar

För nöjes skull?

På långfredagen packade jag in Totoro i bilen och drog på tävling. Inte en “riktig” tävling, han är ju bara nio månader, men en för nöjes skull. Såklart!

Det var skattjakt i parken. Byrackaforever hade förberett påskiga gömmor för lagen och vi följde temat genom att ränna runt som yra höns. Ibland var det svårare att hitta banorna än själva gömmorna!

Det var dock bara en av oss som tyckte det var svårt, den andra hade en helt strålande dag. Att Totoro inte kunde hitta nästan någon enda gömma bekom inte honom ett dugg, varför bekymra sig för borttappade kongbitar när man kan nosa efter kaniner, plocka upp pinnar, kika på alla de andra spännande hundarna, och allmänt leva livet?

Det är en bra fråga…

“Den är HÄR, din tröga människa. Alltså, vad ni har mitt i fejset vet jag inte…ser ut som någon sorts tryne…det är NOS man ska ha!”

Prestation

Jag vet att Totoro kan hitta kong. Han kan hitta ohanterad kong, kong som är hanterad av någon annan än mig, nyss utplacerad kong, kong som legat flera dagar – han kan hitta kong. Han kan inte hitta de allra minsta, under ca 2-3 mm fäster han inte alltid utan undersöker och går sen vidare utan att markera, och han kan inte alltid koncentrera sig så länge för flera sök på raken. Men han kan hitta kong. Igår sa hela han “Va?” när jag bad honom leta.

Han har inte anmält sig till tävling, han har inte planerat för dagen, snackat ihop sig med laget, eller funderat på någon strategi. Han har hoppat in i bilen, och kommit fram till en park full med spännande hundar och människor. Om det är en bra dag för honom att bara vandra omkring och uppleva alltihop, då är det väl det som faktiskt är för nöjes skull?

Nu gick vi ju banorna ändå, och han letade ibland. Han till och med hittade några enstaka kongbitar. Och han hade kul. Men deltog i tävlingen? Nja. Vårt lag kom trea, men det kan vi nog säga var trots Totoros och min insats snarare än tack vare.

Och det är väl här tanken om “för nöjes skull” blir testad. Är det ett nöje att inte lyckas prestera på tävling?

“Du och jag, matte. När vi gör saker tillsammans blir jag glad. Jag vet inte alltid vad du vill, och kanske vet du inte heller det? Då försöker jag få med dig på sådant JAG tycker är roligt. För det tycker säkert du med!”

Målsättningar

Jag pratar ofta på kurser om vikten av att sätta mål som är inom ens makt. Sätter vi mål som är upp till någon annan att ge oss (till exempel poäng i ett tävlingsmoment) så har vi gjort oss själva maktlösa. Vi har bara illusorisk kontroll över vår träning och våra resultat – ett strålande sätt att göra sig själv olycklig.

Jag fick gott om tid att fundera på just detta ämne igår, då min övertygelse om vad Totoro kan träffade på verkligheten i vad Totoro gör. Han hittar inte kong. Inte i parken, en varm vårdag, omgiven av massor med spännande nya kompisar i alla fall. Om min övertygelse om att han kan – och därför bör – hitta kong hade varit knutet till mitt mål med att vara där hade det blivit svårt att hitta det där “nöjet” för vars skull vi var där.

Men jag hade genuint kul! Totoro hade kul! Våra lagkompisar hade kul! Det blev en fantastiskt trevlig dag i parken, med många nya och spännande erfarenheter. (Visste ni att chihuahuor är en sorts hundar? Det visste inte Totoro innan idag. Bra att veta, hälsar han.)

Jag tror att det är lätt att säga att vi gör saker för nöjes skull, men när nöjet i själva verket är hårt bundet till prestation – då är det ju bara roligt när det går bra. Men det behöver inte vara så! Och har vi bara roligt så går det ju faktiskt bra – oavsett vad poängen säger.

Kokosboll

Totoro är nio månader nu och tillbringar en stor del av sin tid med att säga “Va? Vem är du? Vaddå ‘sitt’, vad betyder det?” och liknande. Han har en kokosboll där hjärnan borde vara – fluffig och söt, men duger inte mycket till.

Men eftersom mina målsättningar är löjligt enkla att nå (kul? check) upplever jag ändå att det mesta går helt strålande. Även dagens tävling. Så imorgon anmäler jag oss till det första doftprovet som går efter han fyllt tio månader. För skojs skull! Och om han inte hittar doften så har vi förmodligen en trevlig dag ändå.

En av många fördelar med belöningsbaserad träning är att det inte blir svårt att försöka igen. Det finns ju inget att förlora, och vi har kul längs vägen!

Ska bara byta program i hunden. Var är luckan? Hoppsan, här sitter “unghund på äventyr”! Byt snabbt som attan till “supernosen, kongsök”. Fixat! (Tänk om det vore så enkelt…)
Publicerad Lämna en kommentar

Motionera valpen?

Ska valpen motionera, hur mycket, när, med vad? Ska vi gå promenader, ska vi hänga hemma, ska vi gå på fjällvandring, ska vi börja springa maraton, ska vi bära valpen överallt i väska utom fem minuter varannan torsdag när den får gå själv?

Ooooooohh… Ni tänkte att vi stack ut hakan när vi skrev om “rätt socialisering”? Ha! Då visste ni inte vad som komma skulle idag.

“Måste…över…stenen…”

Ytterlighet 1: “Valpen får absolut inte träna!”

En valp är en ömtålig liten varelse som ännu inte har växt ihop så pass att den tål någon belastning. Du måste vara väldigt försiktig så du inte skadar den växande kroppen så att leder blir helt förstörda och hunden inte håller in i vuxen ålder! Det gäller att ta det lugnt, begränsa fysisk aktivitet, bära i trappor, undvika asfalt (och koppel!) och absolut inte motionera valpen.

Ytterlighet 2: “En bra hund tål!”

Äh, vad är det för dumheter?! Icke att en varg tar det lugnt och undviker fysisk ansträngning liksom! Om hunden visar sig ha dåliga leder så var det dålig avel, en bra hund ska tåla. Nä, ut i rörelse – det är viktigt att bygga starka muskler! Det fattar väl vem som helst att valpen måste röra på sig och bli stark, en vek valp riskerar att gå sönder.

Då var vi här igen då…

Jaha? Så hur jag än gör så kommer jag att ta livet av valpen, antingen genom att slita ut kroppen på en ömtålig liten bebis eller genom att inte låta en växande kropp utveckla det muskelstöd den behöver för att hålla ihop. Samt, givetvis, jag är en idiot som inte fattar det här utan att Hr/Fr Besserwisser nedlåter sig till att förklara det för mig. Check på det, tackar!

Nu är det förstås så att båda sidor har sina poänger, men tyvärr ofta maskerar dem väl genom att blanda in skräckpropaganda och rena dumheter. En valp är väldigt ömtålig. Tänk bara på hur fort de växer, hela tiden förändras vinklar, proportioner och belastningar. En sådan konstruktion är såklart utsatt för risker. Samtidigt är de små arbetsmaskiner, inställda på att upptäcka allt nytt. En sådan liten varelse måste såklart få röra på sig.

“På äventyr med min bästa boll!”

Långsiktig utveckling

Proprioception, proprioception, proprioception. Vill du aktivt träna din valp och unghund fysiskt är det här du ska lägga krutet! Proprioception är, något förenklat, förmågan att känna sin egen kropp. I relation till sig själv (hur långt ifrån varandra är mina händer?) och i relation till omgivningen (hur långt ifrån kaffekoppen är mina händer?). Med dålig proprioception är vi klumpiga. Den som är klumpig löper stor risk att skada sig.

Proprioceptionsträning med valpen går ut på att lära den först upptäcka och sedan kontrollera delar av kroppen den antagligen inte tänker så mycket på. Det är till exempel väldigt vanligt att en hund mer eller mindre tror att den slutar ungefär vid skuldrorna och någonstans där bakom finns kanske något slags stödhjul. Den är helt enkelt inte medveten om att den har bakben och kan inte medvetet styra dem. Vi kan hjälpa valpen (och för all del även den äldre hunden!) upptäcka bakbenen genom till exempel targetträning, backa och balansövningar. Det är inte fysiskt ansträngande men det utmanar kroppen och hjärnan på nya sätt.

En annan sak att upptäcka är spänning. Hur hårt tar jag i? Vilken kraft – muskelspänning – krävs för att flytta den här saken? Hur hårt är för hårt om jag ska trycka ner den här spaken? Hundar har inte samma finmotoriska möjligheter som vi, men det betyder inte att det inte finns nyanser för dem att upptäcka och förfina också.

Proprioceptionsträning kan vi utveckla i den takt hunden hinner med. Det innebär inte någon hård fysisk belastning, men det tränar absolut musklerna. Och skapar goda förutsättningar för en hund som inte skadar sig så lätt!

“WTF?” Den rör sig inte när jag puffar på den”!

Jamen vad ska valpen göra då?

Här följer en liten genomgång av vanliga påståenden:

  • Valpen får inte gå i trappor! Det är helt sant att trappor skapar riskabel belastning på framförallt armbågar men även skuldror, rygg och i viss mån nacke, när hunden går ner. Det finns ingen anledning att utsätta valpen för detta mer än nödvändigt. Kan du bära en ung valp ner för trappor? För all del, gör det. Och absolut, begränsa spring i trappor, det finns ingen anledning att springa upp och ner för trappan dagarna i ända. Men om du har en stor och tung ras som växer fort blir det snart ohållbart att bära, och kanske måste ni gå i trappa för att till exempel komma ut? Då är det ju så, och så länge du ser till att det går lugnt och kontrollerat till och valpen inte rusar ner och slänger sig ut för de sista tre stegen så är risken liten att det gör någon skada. 
  • Hala golv är farliga! Den här är faktiskt ganska sann. Valpar har så dålig koll på var de har kroppen ändå att de behöver inte den extra utmaningen att benen vevar iväg åt alla möjliga håll utan att det var meningen. Om valpen lever hemma som Bambi på hal is utsätts lederna för onödiga och i vissa fall extrema belastningar i vinklar där de inte borde vara. Och om den hela tiden måste spjärna emot litegrann för att inte tassarna ska halka iväg så bygger den spänningen en dålig hållning med till exempel krum rygg som resultat. (Förmodligen på grund av förkortad/spänd iliopsoas.) Det riskerar att bli en växande snöboll med sekundärskador som resultat längre fram. Billiga – och tvättbara! – gångmattor och liknande kan vara en klok investering.
  •  Inga promenader! Nja. Det är sant att långa koppelpromenader är något att vara försiktig med, framförallt på asfalt och liknande underlag. Överlag är repetitiva rörelser något att vara försiktig med, i koppel får valpen svårt att variera sig och det sliter. Stumma underlag är inte heller så snällt mot tassar och leder. Samtidigt bor inte alla med skogen utanför dörren och ingen bil på fem mils avstånd! Om du måste ta en koppelpromenad för att komma från trafikerade gator till lite mer valpvänlig miljö så är det en rimlig avvägning att ta promenaden. Det du i så fall måste tänka på är att låta valpen ta det i sin takt. 
    Själv gick jag en hel del promenader med min valp, i alla möjliga miljöer! Men då var han lös där det var möjligt, jag stannade och var “tråkig” ofta, och syftet var aldrig att gå honom trött. Det är inte en bra idé. 
  • Skogen är supersäker! Mja… Skogen – och liknande miljö – är väldigt bra för valpar. Där finns stor variation på underlag och saker att undersöka, där är oftast inte halt, och vi kan parkera på en stubbe och låta valpen utforska området utan att vi pressar på framåt-framåt hela tiden. Det är jättebra! Men det finns en liten övertro på hur trygg “naturen” är! Valpar är inte riktigt kloka… De kan lätt få för sig att klättra upp alldeles för högt och ramla ner, helt missbedöma hur långt de kan hoppa, glatt försöka bli vän med en huggorm, och äta varenda giftig växt de kan proppa in i munnen. Skogen är en utmärkt lekplats, under övervakning. Valpen vet inte automagiskt vad som är en bra idé och inte.
  • Lek valpen trött! Ojojoj… Lek med andra valpar och hundar är på många sätt en väldigt bra idé, men det har definitivt sina risker! Valpar leker hårt och intensivt, och de är dåliga på att känna efter om kroppen tål belastningen. De har också svårt att förstå storleksskillnader, jämngamla valpar kan skilja åt i storlek mångdubbelt om och utan att mena något illa kan en mycket större valp skada en mindre genom en tackling eller ett brottningsgrepp. Även unga valpar kommer upp i hyfsad fart och smällarna kan bli rejäla när de missbedömer avstånd, underlag eller helt enkelt inte har kontroll på sin egen kropp. Lek – med jämnstora hundar som leker på liknande sätt – är jättebra, men det är inte bra motion! Det är så roligt att oavsett hur trött valpen blir så vill den bara fortsätta, och med tröttheten kommer klumpigheten och de ökade riskerna. 
    Valpar får – ska! – gärna leka, men övervakade. Avbryt leken ofta, ge en paus, låt valpen känna efter hur det känns i kroppen och varva ner…
  • Hundar är atleter, ut och spring! Nej. Olika raser har absolut olika förutsättningar. De växer olika fort (och olika mycket), och de är byggda för olika sorts belastning. De är färdiga i olika åldrar. Men alla valpar är valpar, de har jämförelsevis dålig koll på sin kropp, lite vett och outvecklad fysik. Det finns ingen anledning att elitsatsa med en liten valp. 
  • Äh! OK, du och jag är inte vänner. Den som fnyser åt sitt ansvar att hjälpa valpen utvecklas på bästa sätt har jag inte mycket tålamod med. Nej, det är inte att “bara gå, valpen visar när den är trött ju”. Nej, det är inte en bra idé att “låta valpen lösa det, det är ju naturligt”. En valp visar sällan att den är för trött för att fortsätta (när den gör det har den varit väldigt trött väldigt länge som regel) och den är inte fylld av Naturens Visdom. Det är upp till oss – som kan tänka långsiktigt och söka information på ett sätt valpen inte kan – att skapa de bästa förutsättningarna för ett långt, friskt och piggt liv. Vi tar det ansvaret frivilligt, så vi är skyldiga att göra vårt bästa.

Vårt bästa

är dock inte detsamma som “felfritt”! Vi gör alla misstag, vi får – och ger – dåliga råd ibland. Saker händer som vi inte kunde förutse. Varje valp har unika förutsättningar till att börja med.

Det vi kan göra är att se till att vi har glädje och trygghet främst i tankarna, och så blir det förmodligen så bra det kan bli.