Publicerad Lämna en kommentar

Allergisk mot tonåringar

Visst är det lite märkligt att i så många omplaceringsannonser har ägaren blivit allergisk mot sin hund när den är en bit över året? Lustigt det där, att det inte visade sig förrän då… Totoro är nu 15 månader, och jag förstår den där allergin!

Först och främst: jag menar såklart inte att alla som uppger allergi som orsak i en annons ljuger! Jag pratar om det övergripande fenomenet, inte enskilda situationer. En del blir allergiska helt oväntat en dag. En del var allergiska redan innan – jag är själv allergisk mot hundar – och tänkte att det skulle gå att få det att fungera ändå.

Men jag är rätt övertygad om att en inte pytteliten andel hävdar allergi när de i själva verket menar “valpen blev ett asjobbigt, drygt kräk och jag står inte ut längre!”…

Vad är det som händer?

Jag tar Totoro som ett exempel. När han glatt rusade in i mitt liv var han en urgullig valp.

Allt var nytt och spännande, han gick runt i sitt splitternya liv och var förtjust och nöjd. Visst hade han munnen full av rakblad (aj). Visst gick han på toaletten lite var som helst (suck). Och visst krävde han min uppmärksamhet 100% av tiden (men sov någon gång då). Men han var trevlig, rolig, och lärde sig nya saker i en fantastisk fart!

Det är ju det med valpar. De är ofattbart jobbiga! Man måste lära dem allt, och det tar tid och ansträngning (och i många fall en hel del blåmärken och sår). Men! De lär sig. De lär sig jättefort! Det går att se utvecklingen från en dag till nästa och det är väldigt tydligt att saker håller på att falla på plats och vi håller på att bli ett team.

Sedan börjar valpen bli vuxen, lite mindre gullig men även mycket mindre jobbig. De värsta valpgalenskaperna är över. Den har lärt sig en massa nyttiga saker, som att vänta, samarbeta, och fokusera.

Livet är bra.

Och sen då?

Könsmognaden kommer och man tänker kanske att jamen det där var ju inte så farligt? Ännu ett steg mot vuxenlivet men det är ju fortfarande samma trevliga hund som innan.

Men. Det är såklart bara första steget. Tonårstiden är lång! Vi tänker inte att en människovalp som haft sin första mens eller gått igenom målbrottet nu är klar, hormonstormen är över och nu är hen vuxen. Eller hur? Det är inte hundvalpar heller. Gradvis förvandlas många hundar till små – eller i Totoros fall stora – monster. Min personliga erfarenhet är nästan bara från hanar så det är mitt perspektiv, men tikar är inte förskonade heller.

Totoros hjärna har de senaste månaderna förfallit till ett förvirrat träsk av hormoner. Världen är så annorlunda och han kan inte hantera det. Allt han lärt sig innan, hur ska det införlivas i dessa plötsliga förändringar? Och hur ska han ens kunna komma ihåg det när så mycket annat blivit så intressant?!

Just nu löper någon tik i grannskapet. Det vet jag för att Totoro talat om det för mig. Dels började han gnälla och vandra runt en kväll, utan att själv ens verka förstå vad som var fel, och dels har promenaderna förvandlats till kissfläckssafari. Han har för all del varit intresserad av kissfläckar ett bra tag nu, men nu är det på nivån att han blir helt blockerad och inte vet att vare sig jag eller trafik existerar.

Det är de uppenbara förändringarna och det gör mig inte så mycket. Han är kåt och förvirrad, we’ve all been there. (Även om det var några årtionden sedan i mitt fall, jag minns i alla fall tillräckligt för att ha empati.) Det kommer att reda ut sig med tid och erfarenhet, den första individuella upptäckten av en specifik löptik är alltid svårast.

Men hjärnan är ju sönder!

Om inte den uppenbara könsdriften är problemet, vad är det då? Om det inte stör mig att han fastnar på kissfläckar och jag får kämpa för att få honom vidare två meter innan nästa dyker upp, vad klagar jag för?

Jag klagar för att Totoro är borta. Kvar finns en skitstövel som totalt ignorerar mig, som bara vill göra sina egna saker och tycker mina idéer är astråkiga, en hund som nästan verkar vara en främling. Ibland tittar han på mig och det ser ut som att han inte minns vem jag är. Det är jobbigt.

Det är jobbigt att han inte minns några beteenden vi tränat på längre. Jag ber om sitt och i bästa fall testar han tvekande något (helt annat) trick – eller så vandrar han bara iväg och struntar i mig. Det är jobbigt att han inte vill vara med mig längre. Spontana kontakter på promenaden existerar inte längre, helst verkar han bara vilja slippa mig.

Hej då… öh… Tant?

Att försöka lära honom nya saker är en kamp, det går inte in! Att försöka få fram saker han redan kan är samma kamp, finns det ens kvar därinne?

Jag vet att det här är en fas. Jag vet att allt det där som verkar borta absolut finns kvar, han har inte glömt utan är bara överväldigad just nu. Vi kommer igenom det här. Men jag kan absolut förstå att det känns helt tröstlöst om man inte varit med förr! Sitter du med din första unghund nu? Det går över. Jag lovar!

Allergisk mot energi

De flesta allergiannonser jag ser för tonårshundar är bruksras, brukskorsning, eller annan aktivt arbetande ras. Varför? Sällskapshundar går väl också igenom det här? Visst gör de det, men det finns en – ganska avgörande – skillnad. Grundläggande aktivitetsbehov…

Jag har skaffat en hund att jobba med. Totoro är inte en bruksras (även om jag hör till skaran som anser att cane corson borde ha gått under SBK) men jag har valt honom för att få en uthållig, driven hund som gillar att jobba. Jag har sedan han var liten lagt mycket tid på träning och aktivitet. Han har fått utmaningar att lösa från han var en liten plutt, vi har lagt grunderna till flera sporter, han har jobbat som demohund på mina kurser, och vi har i största allmänhet riktat hans energi in i träning.

Totoro gillar att ta i. Visst händer det att han blir trött, men då är det en powernap på fem minuter och sedan på’t igen bara! Så en dag går hans hjärna sönder… Det kryper i hela kroppen, uppmärksamheten slits åt tusen olika håll samtidigt, och allt som kräver fokus känns för svårt. Han minns inte hur man gör enkla saker och han har inte ro att lära sig nya.

Men aktivitetsbehovet minskar inte.

Så jag kör till klubben för att “blåsa igenom startklassprogrammet lite snabbt”, för det har ju fungerat förr när han varit jobbigt uttråkad. Men jag säger “fot” och han säger “va?”, med tom blick som riktas åt mitt håll i en tiondels sekund innan han tittar efter de andra hundarna igen. Jag försöker få in honom i position och han försöker vandra iväg och undersöka en doft. Jag insisterar och han vrålar “DET HÄR ÄR FÖR SVÅRT VAD ÄR DET DU VILL!?!?” och börjar frustrerad hoppa, bita och knuffas. Han kan inte. Det är inte svårare än så, han kan inte. Han kunde förr, han kommer att kunna igen, men just nu kan han inte. Det är bara dumt av mig att försöka insistera.

Men det är ju inte heller ett alternativ att åka hem och strunta i träningen. Han är en arbetsmaskin, får han inte utlopp för energin kommer den att riktas in i något annat. Så vad gör man då!?

Härda ut

Totoro menar inget illa. Han gör så gott han kan! Just nu är det inte så mycket, bara. Så jag får leta efter de små sakerna som fortfarande fungerar. Idag ska vi gå ett spår, igår tränade vi lite nosework. Att aktivera nosen är den bästa vägen att gå i den här åldern, den fortsätter att fungera även när resten av hjärnan lägger av. Det är inte den roligaste träningen alla gånger, särskilt eftersom även i spåret kan nya utmaningar vara för mycket – det är när det blir svårt som han kokar över. Vem orkar koncentrera sig och jobba igenom ett problem just nu!? Inte 15-månaders Totoro i alla fall.

Men det är det bästa alternativ vi har, så vi kör på det. Vi tränar även lite småtricks med shaping hemma, nonsensgrejer som det inte gör mig något vad det blir av det. Huvudsaken att han får känna att han klarar av det. Och så har jag tagit på mig ett dragbälte på promenaden och väljer vägar där löptiken inte verkar rastas.

För just nu väntar jag bara. Jag väntar på att han ska komma igenom det här, och jag försöker vara ett stöd snarare än ännu ett hinder. Världen är svår för en tonåring! När jag blir less, arg – eller rentav ledsen – så påminner jag mig själv om att det inte handlar om mig. Det handlar om Totoro. Jag får bara en liten andel av eländet, han lever i det.

Annonserna om plötslig allergi mot tonårshundar gör mig väldigt ledsen. Jag förstår dem verkligen! Det här är inte en lätt tid. Och har man inte varit med förr och vet att det kommer en ljusning igen snart, då är det nog lätt att det känns hopplöst. Har man inga verktyg för att härda ut, vad ska man då ta sig till? Har man en hund med arbetslust och energi som plötsligt förlorar förmågan att rikta den, då kan det bli både blåmärken och förstörda saker hemma. Det är antagligen lätt att tro att “hunden tar över ledarskapet” i det läget, om det är den förklaringsmodell man fått lära sig. Jag tycker mest synd om hundarna i dessa situationer, eftersom de är mitt fokus, men jag har absolut empati med människorna också! Vart tog den underbara valpen vägen, vad är det här för bortbyting?

Ljuset i tunneln

Jag vet att vi kommer igenom det här. Jag har stödet från andra som påminner mig om det när jag själv tappar sugen lite. Jag har varit med förr, jag har verktyg att hantera det, och jag har en omgivning som hjälper mig.

Hur är det att vara ensam i den här situationen?

Jag tror att vi nog kan hjälpas åt lite mer här. Lys upp åt andra med en liten ficklampa ibland. Att berätta om ens upplevelser när hunden var jobbig kommer inte att göra så någons hund mognar snabbare, men kanske människan får lite mer hopp och orkar lite längre. Att vara öppen med att det var jättejobbigt ett tag kan kanske hjälpa någon annan att inte känna sig så misslyckad och ensam? Att tipsa om saker som ändå fungerade kanske kan ge någon lite fler verktyg för att hjälpa sin hund igenom…

Det händer att jag hatar Totoro. Det är kanske en tiondels sekund när han rycker till utan förvarning och det känns som axeln är på väg ur led. Eller när han istället för att komma in i fotposition dundrar rakt in i mig och börjar bita i mina kläder. Det är över igen på nolltid, men ilskan blinkar till. Jag behöver inte fastna där för jag har andra sätt att tolka och hantera situationerna.

Va? Arg på kokosbollen? Det kan du väl inte bli!?

Många sorgliga hundöden kunde undvikits mycket tidigare – en arbetsmyra till hund är inte för alla! Köp inte en valp för att den är söt, för att du sett en av den rasen på TV göra något fantastiskt, eller för att du vill ha den “smartaste” rasen. Men för den som redan sitter där med sin amstaffschäfer som blivit fullständigt galen en bit över året? Det går över. Det gör faktiskt det.

Tonåringen blir vuxen. Färdigheter kommer tillbaka. Samarbetet återvänder. Din hund älskar dig fortfarande, även om det inte märks så mycket just nu. Om det här är den hund du vill ha, om du har användning för arbetsdriften, om du vill lägga tid på träning och aktivitet? Då är det här bara en grop på vägen.

Publicerad Lämna en kommentar

“Livet är ett party!” /Totoro, 14 månader

För all del även ett citat från Totoro 0-13 månader… Totoro tar med sig partyt var han än går! Om han mot förmodan skulle bli emotsagd så blir han kanske lite förvånad, men så rycker han på axlarna och partar vidare. Den som menar att det inte är ett party har uppenbarligen fel.

Igår partade han sig raka vägen till sitt tredje diplom i nose work i klass 1, och flyttar alltså upp till klass 2! Jag har skrivit en del om våra tävlingar på Facebook sedan vi debuterade i juli, jag tycker det är orimligt intressant!

För mig är en tävling ungefär som en besiktning (med den stora skillnaden att på besiktningen är jag orolig och förstår ingenting, men jag troooor att det egentligen är meningen att jag ska känna ungefär som jag gör på tävling?), någon annan kollar av en checklista med saker som bör fungera på ett visst sätt och jag får information om vad som eventuellt behöver åtgärdas. Det är opersonligt, standardiserat och informativt, är styrleden glapp så är den. (Jag vet fortfarande inte vad en styrled är, var den sitter eller vad den gör. Men den kan tydligen vara glapp och kosta massor att oglappa…)

Min styrled är f-ing perfekt! Som allt annat.

Tävlingschecken

All träning blir bättre med träningskompisar, men för nosework skulle jag säga att det är absolut avgörande. Hundar är inte korkade, de lär sig jättesnabbt de mönster vi – förhoppningsvis helt ovetande – gömmer doften i. “Kolla alltid möbler” är jättevanligt att jag ser på fortsättningskurser. Vilket förmodligen är anledningen till att min egen hund på tävling igår sa “det kan inte vara i möblerna, bäst jag kollar allting annat först” och verkligen betade av ytterkanterna noga innan han ens funderade på möbler.

Vi kan försöka hur mycket vi vill, vi kommer att lära hundarna sökregler utan att mena att göra det. Vi gömmer inte slumpmässigt, vi följer våra egna – oftast okända – mönster. I en träningsgrupp får hundarna leta efter gömmor som bryter mot reglerna (träningskompisar har egna mönster såklart men de är inte desamma som dina) och får lära sig just det: lita inte på var doften “borde” vara, slå på nosen och sök!

På tävling blir det här extremt tydligt! Just att hunden har förväntningar på var det lönar sig att leta och inte. Jag visste inte att jag undvikit möbler, när hände det!? Men att det är så ser jag på besiktningen. Domarna är inte mina kompisar, de har ingen uppfattning om hur Totoro letar i vanliga fall, de är inte ute efter att göra det vare sig lättare eller svårare för just honom. De är där för att kolla samtliga ekipage, dra lite i däcken, mäta bromsarna, kolla tutan – följa checklistan och dokumentera vad de hittar. Jag älskar det!

Det är en chans att göra min träning rättvisare. Jag får en klarsynt, svartvit utvärdering av vad jag har lärt min hund. Inte vad jag avsåg att lära honom. Inte vad jag tror att jag lärt honom. Vad jag lärt honom.

Utan den här besiktningen kan jag hamna hur snett som helst i vår träning utan att se det. Det är inte tanken som räknas, det är genomförandet. (Sorry.)

Sporten

I nosework har vi en sport som kan ge oss otroligt mycket! Jag sysslar med annan nosaktivering också. Totoro spårar, söker, letar – jag gömmer till och med godisar bara för skojs skull. Jag är alltså inte någon inbiten noseworkpurist som anser att det här är det enda rätta. Men det är bra. Just av liknande anledningar som varför jag uppskattar tävling, regelverket ger oss hjälp och stöd att utveckla vår träning.

Jag kan fortsätta gömma godisar ett helt hundliv, hunden kommer att ha kul och få något gott för besväret. Det är inget fel på det! Men det ger varken hunden eller mig en chans att utforska vilken fantastisk nos hundarna har egentligen…

En hund som får ordentliga utmaningar för nosen växer! Det är fantastiskt att se. Jag älskar att hålla noseworkkurser, just för att jag får se hundarna utvecklas och upptäcka något helt fantastiskt: de är bättre på det här än vad husse/matte är!

Nu får Totoro och jag fortsätta få våra checklistor i klass 2 istället – superkul tycker jag, för det betyder att punkterna som kollas av blir fler och mer detaljerade. Så mycket utrymme för förbättring… Men jag vill såklart fortsätta få min fix av nybörjare som upptäcker den här världen för första gången! Så jag har lyckats klämma ihop min kalender tillräckligt för att få plats med en till nybörjarkurs i år. Start i november, färdig lagom till julstressen. Perfekt läge att ha en riktigt nöjd hund!

Jag är nöjd med livet!

För dig som vill ha något lite mer avancerat finns det även några platser kvar på tävlingskursen!

Publicerad 2 kommentarer

Kall Kokosboll?

Dvs, Kokosbollen chillar? Det är dags – har varit ett bra tag i ärlighetens namn – att ta tag i Totoros (o)förmåga att ta det lugnt. Som så mycket annat kunde han det förut, men så slog unghundshjärnan till med full kraft och ungefär allt försvann in i dimman. Det kommer tillbaka igen, det vet jag ju. Att han inte längre minns vad “sitt” betyder är ju inte livsviktigt heller. Men han behöver kunna slappna av!

Ifjol var han så här års med på ett event med miljoner (eventuellt en liten överdrift) kurstillfällen och främlingar överallt omkring honom, och när han behövde det så la han sig på sin filt och sov. Vi har hållit samma event helgen som gått, och då har han rusat, hoppat, rymt, vrålat, tacklat, tuggat, pussat och gjort ungefär allt annat än att chilla. Det är en jobbig helg, det fattar jag också. Jag är själv helt slut och jag var medveten om vad som pågick och valde frivilligt att vara med, en lyx han inte får. Men förutom att han kan skrämma andra med sin entusiasm (fast det kanske bara är i min skalle, de flesta skrattade nog bara åt honom) så är det ju även för hans skull det vore bra att kunna ta det lugnt emellanåt.

Den gamla goda tiden

Och för min skull. Gode gud, låt oss vara ärliga, det skulle vara rätt skönt om han mindes vad paus är igen…

Hjälten anländer, stage right!

Men hörni? Jag jobbar ju med Åsa! Drottningen över chillande hundar! Det här är ju bara fånigt, det enda jag behöver göra är att strategiskt gnälla över hur hopplös Totoro är, hur ingen skulle kunna lära honom att ta det lugnt, så tar Åsa över för att visa var skåpet ska stå!

Sagt och gjort: jag satte mig och grät i ett hörn, ynklig och uppgiven, dramat på max. Och Åsa föll för det! Känner mig väldigt nöjd med mig själv.

Åsa kommer att jobba med Totoro för att lära honom ta det lugnt, hurra! Och hurra för er med! Inte bara för att det kanske betyder färre tacklingar och drägel i öronen när man träffar på Totoro någonstans, utan för att vi kommer att dela med oss av vad vi gör och hur det går här och på facebook! Så den som har liknande drömmar som jag, passa på att följa med i träningen genom Åsas självstudiekurs Lugn och fokuserad hund och få inblickar samtidigt i hur Åsa tar sig an ett “hopplöst fall”.

Och har du redan en chillexperthund? Först och främst grattis, bra jobbat! Och ovanpå det grattis igen, du kommer att kunna ha mycket roligt åt oss på våra filtäventyr i höst misstänker jag.

Vem fanken vill ligga still – PAAAAAAAARTY!!!
Publicerad Lämna en kommentar

The Vinter is antågande

Hösten är här. Den borde inte vara det – augusti kom ju knappt igång – men kom igen. Det är ingen poäng med att förneka det längre. Det känns som höst och det håller i sig. Grejen med höst är att i alla fall för mig blir träningen alltmer en uppförsbacke ju mörkare det blir. Saker som var spontana på sommaren kräver en startsträcka på hösten. Och startkablar på vintern.

Vad Totoro tycker om det hela vet jag inte än, det är fortfarande några veckor kvar till årsdagen av när jag kidnappade honom från hans familj. Han har inte sett årstider komma och gå så ofta att han bildat någon uppfattning tror jag. Andra hundar har gillat hösten, inte minst alla kringfladdrande löv! Men de har nog känt av min lilla svacka också. Och här i Skåne när det väl blir vinter så är det minusgrader men dimma och regn, plus drivor av salt på vägarna. Det har ingen av oss gillat.

Nejdå, jag är inte dyster.

Inte dyster?

Moteld!

Så vad jag har lärt mig genom åren är att kämpa emot. Utan hjälp kommer jag att sakta ner och kanske rent av stanna, men det finns ju hjälp. Enkelt va?

En hjälp är själva hunden. Totoro är inte den som lägger sig stillsamt om matte gör det, slutar jag ge honom utmaningar i träningen så kommer han att se till att det blir synd om mig på riktigt… En annan är Åsa – hon är ny för i år men jag misstänker att inga tendenser att sakta ner kommer att accepteras. 😅

Men vad jag egentligen tänker på som ovärderlig hjälp är för det första träningsgrupper och träningskompisar. Det är så mycket lättare att komma igång när vi är flera som drar! Det behöver inte ens vara fysiskt, grupper online där vi peppar, planerar och delar filmer från vår träning hjälper också. (Du har väl inte missat att vi har två facebookgrupper, VIP Helt Enkelt för dig som tränat för någon av oss, och Hund Helt Enkelt – Utmaningar och annat kul! för diverse crazy idéer som dyker upp – hoppa in om du inte redan är med!)

Och det andra är kurser. Kurs, kurs, kurs! Den här gången kom hösten lite tidigt och jag var inte riktigt beredd på att redan känna inbromsningen, men jag har lite saker på gång och spår på fler. Vi kommer att överleva den här vintern också, med kursernas hjälp. Det blir minst en kurs ute i verkligheten, en onlinekurs, och så blir det – peppar, peppar – äntligen en längre utbildning som jag försökt passa in i livet ett längre tag. Saker att se fram emot medan hösten klampar fram, och sedan saker att hålla en över ytan när vintern verkligen börjar trampa på en. 😁

Tjohooo! Jag ska få göra saker!

Det är av den anledningen vi lagt vår Tränarsatsning online med start i början av november. Det är då den behövs. Först något att se fram emot och sedan något att dyka ner i när vintern kommer.

Ja, de flesta av våra kurser kommer ur tanken på vad vi själva skulle vilja gå. 😂

Prylar!

Sedan är det praktiska saker som behöver vara på plats. Nu är jag visserligen lite pryltokig och kan ibland anklagas för att släpa omkring på alldeles för mycket saker till hundträning, men vissa saker är faktiskt nödvändiga för att ta sig igenom vintern igen. Varma, hela kläder och skor! Och här i Skåne, vattentäta. Inget sabbar både träning och humör mer än att bli kall och blöt.

Detsamma är sant för många hundar. Testa ett täcke och kolla vad hunden säger om det, kanske är det världens hit?

Extra godis. I frysen och i skåpen, så det alltid går att träna utan att behöva åka någon extra sväng för att handla något. Ibland vill man inte ge sig ut på vägarna, och med onlinekurserna – jag älskar att leva i framtiden – behöver man ju ofta inte åka någonstans för att träna. Då är det himla synd om belöningslagret tar slut.

Jag hade en lång lista på fler saker men insåg efter en genomläsning att det var helt onödiga grejer egentligen. Det man behöver är att hålla sig varm, torr och glad. Check på det med en kort lista på två paragrafer. 😁

Drömmar

Behövs! Dröm stort! Dröm om er pallplats på SM om det driver dig och gör dig glad. Dröm smått! Dröm om att våren kommer tillbaka, som den ju är hyfsat garanterat att göra. Dröm helgalet! Dröm om att resa jorden runt med världens första supermodellhund!

Själv drömmer jag om en träningslokal. Den är stor, ljus och varm! Åsa klappar mig på huvudet och muttrar något om lotto, men jag är helt säker på att det här är en sådan där liten och enkel dröm som strax blir verklighet.

Eller hur?

Publicerad Lämna en kommentar

Varför tränar du?

Träning blir lätt ett måste, jag måste träna min hund för att… tja, fyll i själv. Jag misstänker att du har några anledningar? Vad anledningen är är egentligen oviktigt, det som är intressant är att vi tränar för att vi “måste”.

Just nu är jag och Totoro mitt i en ganska intensiv tävlingsperiod. Inför att han skulle fylla 1 år och därmed bli gammal nog att tävla anmälde jag oss till alla noseworktävlingar som fanns tillgängliga inom några timmars bilresa hemifrån. Det är svårt att få plats på tävlingarna som regel, så man kan behöva försöka många gånger för att ha tur att få plats. Jag hoppades på att vi skulle få åtminstone en av platserna, kanske två. Vi fick plats på alla fem… Så det som var tänkt att bli en liten mjukstart blev istället en riktig tävlingssommar.

“Jag gillar att tävla! Jag har uppfunnit en egen tävlingsgren: ‘kast med liten gympasko’. Mitt rekord är 14,3 meter.”

Totoro är som sagt nyss fyllda 1 år och inte särskilt mogen för sin ålder. Att tävla med något slags förhoppning på resultat är det inte frågan om, vi är ute och tränar på upplevelsen, på att vara på tävling, titta på allt som händer, och försöka göra sådant vi i vanliga fall gör hemma eller tillsammans med våra välbekanta träningskompisar. Tävlingsdjävulen ligger inte för mig. Jag blir just inte biten av jakten på resultat (och jag håller ett öga på mina motivatorer som vi diskuterat tidigare i bloggen), så att vi inte har någon som helst chans att vinna någon tävling stör inte mig.

Det betyder inte att jag är en magisk enhörning som inte borde bli bättre på något. Det betyder bara att mina riskabla mönster ligger någon annanstans.

Varför tränar du inte?

Någon som drivs av ett behov att prestera på tävling hade kunnat hamna i en enorm press av att ha fem tävlingar på lite drygt en månad. Oj så mycket träning vi måste hinna med! Hur ska vi hinna!? Någon som ser resultat som något sekundärt riskerar istället att inte ändra på något alls…

Det är svårt att tävla – det är ju därför jag ville träna på det. Ska vi göra något svårt är det viktigt att även ha någon trygghet i situationen. Har ni funderat någon gång på vad en hund upplever när vi åker på tävling? Vad förstår de? Vad tror de händer? Var är vi, varför, vad gör alla andra här? Det kan inte vara lätt att bara bli placerad i en kaotisk situation utan någon som helst förklaring. Då kan det vara bra att i alla fall uppgiften är bekant! Och att det är något hunden gillar och känner sig bra på.

Det är en god anledning att träna extra inför tävling. Jag vill att Totoro ska vänja sig vid miljön och upplevelsen, och ha en kul utflykt där han får göra roliga saker. Men ger jag honom de bästa förutsättningarna om jag inte lägger lite extra krut på att göra själva noseworkandet extra kul? Nej. Eftersom jag givetvis vill ge honom de bästa förutsättningarna “måste” vi alltså träna!

Där är det: vi måste träna.

Men det är ju inte sant! Vi “måste” träna för att det inte ska vara oschysst av mig att åka på tävling med honom. Men vi måste ju inte tävla… Hatar jag träningen så är knappast svaret att tvinga mig igenom den ändå om inte orsaken i sin tur är tvingande. Jag vill alltså träna? Mja… Träna tävlingsmässigt, träna för resultat, tider och prestation? Det är inte riktigt något jag tycker är kul. Men det finns andra sätt att träna som ger Totoro precis de erfarenheter jag vill han ska få – gömman är ett spännande mysterium, när han hittar den händer fantastiska saker, och han är extremt imponerande – och kan hjälpa honom att få en bra upplevelse av tävlingsdagen.

Åsa och jag har skapat Hjältehundarnas Monsterjakt som bygger på de här tankarna. Det är kul, hundarna är hjältar, det finns möjlighet till massor med intressant träning, men det liknar inte tävling. Nu kan ju inte Totoro gå den eftersom matte tänker jobba då, men det är faktiskt en typ av träning vi gör då och då. Kanske inte med synliga monster, men jag har ibland hörts viska något om att “hitta skurkarna”… För att det är ju ganska fånigt hela grejen, eller hur? Vi har gömt något som hunden ska hitta, varför då? För att det är kul! Annars kan det nog få va.

Måste, måste, måste

Det finns måsten i hundträning. Jag måste träna min hund att åtminstone acceptera enkel hantering hos veterinären. Jag måste kanske träna min hund så han får ett aktivt och roligt liv (men jag skulle nog ifrågasätta det, om det är ett måste att alls göra roliga saker med hunden så kanske jag skulle titta på om jag måste ha hund). Men måsten tar som regel slut långt tidigare än vi inser – vi hittar på en massa tvång för att se till att vi “gör rätt” enligt vad för regler vi nu satt upp. Men dessa måsten blir lätt en rökridå. De döljer att vi egentligen skulle kunna ha kul och göra samma saker helt frivilligt! För att vi älskar att hitta på roliga saker med våra hundar, inte för att vi måste.

Det är faktiskt inte så mycket man måste. Och det kan vara intressant – och kanske befriande – att ta sig en titt på alla måsten ibland och se om några går att sticka hål på? Totoro har gått två tävlingar nu och har tre kvar i augusti. Om jag skulle börja känna att åh nej, nu måste vi träna för det också, suck? Då vore det faktiskt bara att låta bli att tävla – man måste inte!

Ibland vill man bara få kontakt med sin inre valp och gå en skogspromenad istället.

Nu har det mesta handlat om vad jag måste och inte. Totoro måste såklart inte heller. Han måste inte leta eukalyptus, han måste inte visa att han hittat, och han måste verkligen inte åka på tävling. Jag ser det som att jag ger honom förslag och hans engagemang är hans svar. Gillar han noseworkträning? Japp. Gillar han att vara på tävlingsplatser? Japp. Gillar han att tävla? Jag är inte så säker på att han ser skillnaden där – det är nog bara ett träningstillfälle fast med nya människor? Och det är ju sant!

Publicerad 4 kommentarer

Du har den hund du förtjänar?

Är inte ett uttryck jag är så förtjust i. Du har den hund du skapat? Lite bättre, men fortfarande problematiskt. Saken är den att visst, vi formar absolut våra hundar på många sätt! Hunden kommer med vissa förutsättningar, genetiska/epigenetiska såväl som bakgrund/miljö (ja även valpen är redan kraftigt påverkad av den miljö där den börjat livet), men resten är miljöpåverkan. Och i den miljön är vi en gigantisk faktor. Men jag skulle hävda att majoriteten av den påverkan är fullständigt omedveten…

Och inte bara det, även när vi aktivt försöker påverka hunden är det kanske inte så ofta som resultat matchar målsättning? Jag försöker lära hunden att snurra snabbt motsols, istället tycks jag mest träna på att stå till och glo fundersamt, alternativt skälla frustrerat. Eller jag försöker lära hunden att inte rusa ut genom grinden men istället verkar jag bara lära honom att rivstarta och klämma sig igenom mindre och mindre öppning… Varför?

En del av förklaringen ligger såklart i träningsanalysen. Jag har inte definierat målbeteendet tydligt, jag har inte fungerande förstärkare, det finns konkurrerande förstärkare som är starkare, jag använder straff i min träning (sorry, det är ett fall av genväg = senväg, man bygger in problem som visar sig där man inte förstår dem), min tajming är fel, osv. Men en annan del, som vi ofta missar? Jag ser inte min hund!

“Min matte gör jätteroliga aktivitetsleksaker med återvinningsplasten! Knepigheten är en del av utmaningen, idag fick jag gnaga mig in. hon är för rolig!”

Ingen är så blind

… som hundägare. Och nej, jag hånar er inte, jag gör det här jag med. Förklarar vem/vad min hund är. Han är en corso. Han är bara 1 år. Lite korkad. Har svårt med impulskontrollen. Klumpig. Han orkar inte så mycket. Älskar kamplek. Glad. Lite väl långsam. Och tusen andra beskrivningar. Är det här lögner? Nej, till stor del är det helt korrekt! Men. Och här har vi själva grejen: är det alltid sant?

Nej.

Totoro är relativt sett långsammare än många andra hundar, det är sant. Men hur snabb han är varierar! En dag slänger han sig in i uppgifter, en annan dag lufsar han omkring. Om jag vill höja hans tempo generellt gäller det att kunna se just variationen. När jag tänker på vad min hund är kan jag inte se klart på vad han gör. En del saker blir jag helt blind för (kanske han inte alls tycker kamplek är kul just idag?) medan andra saker blir satta i relation.

Tillräckligt osnabbt för att vara en långsam hund. Han förstod inte vad jag menade för han är korkad. Jag tränar inte den hund jag har framför mig utan bilden av honom, min hund som jag föreställer mig honom. Det gör det svårt – eller rentav omöjligt – att förändra något. Jag blir också blind för min egen påverkan, jag kan inte se hur jag får honom att bli långsammare och långsammare med min tajming eftersom jag redan har bestämt mig för att jag tränar en långsam hund och anpassar min träning till den “sanningen”.

Skillnad på sanning och sanning

Ja, hundar har de förutsättningar de har givetvis! Det finns mängder med absoluta sanningar – Totoro väger 47 kg, han är avsevärt mycket större än en genomsnittlig chihuahua. Jag måste ta hänsyn till detta när jag planerar både vad vi kan träna och hur. Han bör verkligen inte träna på att balansera på en glasskål, det kan vara farligt. Men det är allt beskrivningarna bör användas till, faktiska, konkreta begränsningar som är viktiga. Resten? Det är smog.

Kvävande, förblindande, giftigt.

Det som inte hjälper dig är onödigt att släpa omkring på, släpp det! Granska dina “min hund”-sanningar, hur många av dem beskriver något absolut? Min hund är en hane? OK, den kan du få ha kvar om än den inte är så viktig i de flesta fall. Min hund är godistokig? Varning! Det är inte alltid sant, släpp den. Min hund är snäll/aggressiv? Herregud, det där är livsfarligt, den sanningen måste dö, grävas ner och glömmas bort.

“Jag ska ge dig för ‘långsam’. Och ‘korkad’? DU är korkad, tvåbening!”

Konsten att öppna ögonen

Min absoluta favoritförfattare är Terry Pratchett. Han har skrivit så mycket fantastiskt att jag blir nästan förlamad när jag försöker citera honom, eftersom jag egentligen skulle vilja välja nästan allt, men i det här sammanhanget tänker jag på vad han kallar First Sight:

First Sight is when you can see what’s really there, not what your heid tells you ought to be there.

Wee Free Men, Terry Pratchett

Och till det lägger han Second Thoughts, metatankar, tankar om vad man tänker:

Second Thoughts to watch the First Thoughts to check that they were thinking right.

Wintersmith, Terry Pratchett

Så fort jag säger att min hund är något så gör jag mig blind, och jag behöver tänka på hur jag tänker för att hitta de här fällorna. Hundträning är att försöka ändra på beteenden, utveckla vissa, byta ut andra. Det kan vi inte göra utan att se på både hunden och oss själva med helt öppna ögon – utan Förstasyn kan vi bara följa i de hjulspår vi har bestämt är där, fortsätta att befästa mönster oavsett vad vi hellre skulle vilja göra.

Så hur gör vi då? Dels är det en träningssak, du måste helt enkelt (enkelt men inte lätt!) träna dig själv att observera när du beskriver din hund – för dig själv eller för andra. Steg ett är att bli medveten. Och det handlar inte om att hitta de beskrivningar som är fel eller negativa! Värdera dem inte, bara observera att du beskriver: du målar en förenklad bild över verkligheten och döljer därigenom variation och komplexitet. När du märker att du gör det – när dina Andratankar fått lite muskler och är redo att ta i och jobba ordentligt – då kan du faktiskt släppa de “sanningar” som inte gör någon nytta. Men först måste du hitta dem.

“Förstasyn, Andratankar…det är jobbigt att förändra sig! När är det rast?”

Bryt mönstren!

Ruska om vardagen lite. Eller mycket! Bryt era rutiner, gå 10.45-promenaden kl 9 istället. Lägg upp en hög med trehundra godisar och sätt målet att använda upp det som belöningar under dagen. Dansa till och från bilen! Prova en helt ny hundsport, bara ett pass. Är det något som tar emot? Bra! Där har du förmodligen en “sanning” som hindrar dig.

Leta efter de begränsningar du satt upp för er – de flesta är inte sanna! Inte alls sanna, men din övertygelse har gjort dem till en sanning. Du har format hunden, genom din bild, att passa in i mallen du skapat. Det har blivit sant, men det behöver inte fortsätta vara så. Förändring är spännande och roligt!

Och inte minst… Vem är din hund jämfört med vem han skulle kunna vara? Vad finns det för oväntade personlighetsdrag du aldrig anat? På vilka nya sätt kan han blomma ut? Jag vet inte, du vet inte, han vet inte – ta reda på det!

Publicerad Lämna en kommentar

Lek är kul!

Finns det något roligare än att leka med hunden? Nä. OK, det var veckans blogg! Vi ses nästa måndag.

Aj…

Jaja, liiiiite mer kanske jag har att säga om ämnet ändå… Lek är just lek, men det finns ett visst mått av allvar i det också. Dels är det en värdefull belöning för oss som gillar att träna fram beteenden, dels är det en aktivitetshöjare som rentav kan bli stressande om man inte är försiktig, och dels är det inte helt riskfritt.

Jag har en ung cane corso. Snart ett år, snart 50 kg. När jag hämtade honom vid 8 veckor vägde han 8 kg – det är vad många hundar väger som vuxna. Därefter gick han upp ungefär ett till två kilo per vecka tills han gick över 40-kilosgränsen, då började tillväxttakten lugna ner sig lite. Kan ni tänka er hur många blåmärken jag har samlat på mig under den här tiden?

Lekregler

Lek är bara lek om det är roligt. Lek är inte någon särskild aktivitet, inte något specifikt mönster, inte något som måste vara på något särskilt sätt – men det måste vara roligt. Hunden måste ha kul (tyvärr blir lek ibland något som “ska göras” och vi fastnar i mönster istället för att faktiskt leka), och vi måste ha kul. Det är inte kul att vara rädd för att bli skadad…

Så Totoro och jag har regler för vår lek.

  • Slutar den ena så slutar den andra. Endera av oss kan när som helst avbryta leken.
  • Om man gör illa eller skräms så kollar man av att den andra vill leka igen.
  • Inte använda full styrka.
  • Lyssna och anpassa i farten
Det är liksom lite power bakom när Totoro dundrar rakt in i en leksak. Förhoppningsvis leksak…

Va?

Punkt 1 betyder bara att om en av oss slutar leka och går och gör något annat så accepterar vi det. Det är inte snällt att följa efter och tjata. Inte superenkelt för nån av just oss två, vi tenderar att bli ganska intensiva och envisa så för oss behöver det här vara punkt 1.

Punkt 2 betyder att om någon av oss ryggar undan eller skriker (fast det är bara jag…) så är leken slut. Direkt. Den kanske är slut bara två sekunder, men den startar bara om den som stoppade bjuder in igen. För det mesta är det Totoro som biter mig, men det har hänt att jag trampat på honom, knuffat för hårt, snärtat till med en leksak, osv. Det är inte kul om man är rädd eller har ont.

Tredje punkten betyder bara att det är just lek det handlar om. Vi leker fysiskt, mycket morr, vrål, bit och knuff, det måste vara på låtsas. Totoro är stark nog att knäcka ben, om han skulle ta i på riktigt har han ihjäl mig. Men även om han “bara” leker med mig som med en annan hund så kan han skada mig, jag har ingen skyddande päls och mina reflexer är löjligt långsamma i jämförelse. Han måste vara extra försiktig med mig. Och för all del jag med honom, han är starkare och snabbare än jag men mina händer kan nypas och dra. Jag måste vara försiktig.

Och sista punkten är helt enkelt att det är bättre att vara lyhörda och få flyt i leken än att hålla på att stoppa upp och be om ursäkt hela tiden. Varna innan det börjar göra för ont, växla beteenden, ta mikropauser. Kort sagt, ha hjärnan med och se till att även den andra har kul.

Men hur?

Lek är lek. Det är lek för att det är roligt. Det betyder i praktiken att den belöning som upprätthåller lekbeteendet är lekbeteendet. Helt enkelt: belöningen för att leka “rätt” är att vi leker. Leken avbryts om vi gör något fel. Inte svårare än så.

Så mycket som möjligt ska vara lek, det tycker både Åsa och jag. Det genomsyrar vardagen, träningen och de långsiktiga målen, allt vi gör med hundarna har lek i grunden. Så pass att vi inte alltid tänker på det. Men vi har tänkt på det till sommarens läger, det finns ett par platser kvar så passa på att komma och leka med oss – alla ska ha kul!

Publicerad Lämna en kommentar

Konsten att skämma ut sig

Jag träffar ganska ofta på människor som tävlar “för att det är kul” som i själva verket inte tycker det är ett dugg kul. Problemet är inte ens vad jag tog upp sist, att målet är något de inte har kontroll över. Nej, de har lagt ett lager till på den svårigheten, och motiveras inte av glädjen att vinna utan av rädslan att förlora! Deras beteende drivs av undvikande, de vill inte skämma ut sig. Vidskepligt undvikande…

Tävlingsplatsen blir ett slagfält, omgivningen fiender. Om jag uppnår tillräckliga resultat är det lättnad jag känner, inte glädje. Jag slapp skämmas, jag undvek att göra bort mig. Aversiva motivatorer är starka saker, att undvika faror är viktigt ur ett överlevnadsperspektiv och processerna speglar detta. Det spelar ingen roll att domaren och publiken inte är en flock lejon, upplevelsen av hot är i grunden densamma.

Grejen med undvikande är att det inte är konstruktivt. Det är inte till för att bygga något av, tvärtom. Jag använder inte hot och straff i min hundträning av den enkla anledning att jag vet att det är ineffektivt. (Det finns etiska anledningar också, men jag är en praktisk person och för mig räcker det gott och väl att det inte är effektivt.) Det kan ge dramatiska resultat här och nu i vissa lägen, men det kostar alltid mångdubbelt mer på längre sikt. Alltid. Vi fungerar, givetvis, likadant.

En omöjlig situation

Människor som tävlar i rädsla, som drivs av en önskan att undvika obehaget att misslyckas, är i en omöjlig situation: de kan inte lyckas. Att lyckas är inte ens en del av situationen, alla eventuella framgångar är bara ett andrum – det kan gå sämre nästa gång! Om vi lägger till det att resultatet är bortom deras kontroll blir det riktigt sorgligt för alla inblandade. Du försöker nå upplevelsen av lättnad eftersom grundtillståndet är obehag. Ständigt jagad…

Och det är lättare att glida över i den här situationen än många kanske tror.

Eftersom målet att uppnå resultat X är i grunden vidskepligt (inte en direkt konsekvens av mina beteenden men jag upplever att de hänger ihop) börjar vi leta – vidskepliga – fel när vi inte når det. Om vi går från en situation där vi ofta nådde X (vann tävlingar i det här sammanhanget) och fick vår upplevelse av kontroll stärkt (vi vann för att jag fick saker att hända), och sedan hamnar i en situation där vi nästan aldrig når målet, då kan obehaget från frustrationen bli så starkt att vi går in i undvikande utan att märka det. Istället för att drivas av glädjen över en vinst börjar vi akta oss för en förlust.

Så snart drivkraften blir undvikande paddlar vi rakt ut till havs i en sjunkande kanot. Det kan inte bli bra, hur hårt vi än paddlar – och vi måste paddla, fortare och fortare, för att inte sjunka genast. Så vi kommer längre och längre ut. Det är ju riktningen som är fel.

Skäms du inte?

Skam är en hemsk känsla. Rädsla för skam är nedbrytande. Har du inte gjort något fel? Skäms inte då. Har du gjort något fel? Lär dig av det, förändra dina beteenden, och gå vidare. Skam låser fast dig, den leder inte till någon förändring.

Jag tipsar ofta om att ett bra sätt att komma över den läskiga känslan av att bli bedömd när man är på tävling, är att filma sin träning. Inte bara filma, titta på filmerna. Titta så ofta att du inte längre sitter där och kvider och säger “men titta så dum jag ser ut när jag…”, utan helt bortser från det och istället kan fokusera på vad du ser av träningen. Vill du ta det ett steg till, visa filmen för någon annan. (Inte för att visa upp en bra prestation! Samma regler gäller redan i det lilla, om din motivator ligger utanför dig själv kommer det att gå snett.)

Det här kommer inte att fixa situationen för någon som redan hamnat i den sjunkande kanoten på väg åt fel håll, där måste vi först ta oss i land. Se över dina mål och vad som faktiskt agerar som förstärkare för dina beteenden för att komma ur de onda cirklarna först och främst. Men för den som vill “vaccinera” sig lite mot stressen på tävling, och få lite större motståndskraft mot risken att börja tävla under påverkan av undvikande, kan det här vara riktigt effektivt.

Jag filmar all min träning – jag tittar inte på allt, för vi snackar hundratals timmar med film här. Det skulle jag aldrig hinna. Jag tittar på en del av det, och jag visar massor av det för andra. Material till kurser och föreläsningar, som jag visar för totala främlingar. Misstag, fummel, klantigheter och nonsens och delar på sociala medier till både vänner och helt öppet. Varför? Dels för att jag tycker det är roligt, men en baktanke är nästan alltid att kolla om jag skäms. Känns det pinsamt att visa upp något? Skämmer jag ut mig om jag visar att jag, min hund, och vår träning går totalt fel ibland? (OK, ofta!)

Det är i det lilla vi når det stora. På tävlingsplatsen, likblek och utskämd av någon pinsam katastrof, där är det så dags.

Begåvning

Begåvade människor väcker beundran. Vad innebär det att vara begåvad? I princip verkar det vara att någon gör svåra saker utan ansträngning. I dagens sociala medier visar det sig ofta genom att bara färdiga resultat visas upp, med ett leende och någon kommentar om hur enkelt det var. För en del var det säkert enkelt, vi har alla olika förutsättningar inom olika områden, medan andra slätar över hur hårt de fått jobba för att nå slutresultatet.

På tävling är det ju just slutresultatet som ska visas upp. Vi är “färdiga för tävling”, vi är klara. Det här, det är hur bra vi är! (Fast så kan man ju inte säga, det var inte svårt, vi har inte jobbat hårt, och framförallt är vi inte duktiga…) Den sociala pressen tusenfaldigas.

Jag saknar begåvning. Jag får jobba hårt för mina kunskaper och färdigheter och jag vet inte riktigt varför jag skulle skämmas för det. Det är inget att vara stolt över heller, det bara är som det är. Ett visst resultat kommer att kräva en viss ansträngning, det är så jag når dit. Ibland är det värt det, ibland inte.

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att försöka lära mig att teckna hjälpligt, det är ett verktyg som verkar väldigt användbart för att kunna kommunicera saker ibland. Jag har delat en del av mina försök på facebook, inte för att jag är stolt över resultaten, söker beröm eller sympati. Utan för att kolla av om jag tycker det är pinsamt.

Jag är nämligen riktigt, riktigt dålig på det.

Det är en golden retriever! Ser du inte det?

Jag har inte tyckt det varit ett dugg pinsamt att dela de här bilderna, men det är inte för att jag inte förstår att de är riktigt dåliga teckningar. Det är bara inget att skämmas för, att vara dålig på att teckna. Jag försöker bli bättre på det, men om jag skulle misslyckas totalt med det vore det inte heller pinsamt. Jag försökte något, det gick inte, ok. Är det något viktigt får jag väl leta en annan lösning, annars är det bara att släppa det.

Det här är inte en inställning som kommit gratis. Jag är inte begåvad med att inte tycka saker är pinsamma. Men det har varit viktigt för mig att inte låta rädsla för vad omgivningen tycker om mig – och mina prestationer! – begränsa mig, så det har varit värt en rejäl ansträngning.

Jag är inte en begåvad hundtränare heller. Jag anser att jag är en bra tränare (och jag tycker inte det är ett dugg pinsamt att säga det), men jag har fått jobba för det med. Och att jag anser att jag är en bra tränare betyder absolut inte att jag inte gör fel, klantar mig totalt, och helt förvirrar min hund. Det gör jag, och det är ingen hemlighet. Här är en bit av vår träning häromkvällen. Upplägget är fel, utförandet är fel – det är knappt något som kan kallas rätt faktiskt. Det är dock inte något jag skäms över, det är bara information. Vilken tur att det kom med på film så jag kan lära mig av det, och så jag kan visa misstagen för andra som kanske slipper göra dem själv.

Tävlingsdagen är en chans att sätta ihop de olika delar jag jobbat på för att se hur de håller ihop i en för mig okontrollerad miljö, få mer information, och hitta nya saker att förbättra. Vad det inte är är första gången jag riskerar att klanta mig och skämma ut mig, det är noll risk för det. Den rutan är ordentligt avbockad långt innan.

Publicerad Lämna en kommentar

Tävla för att vinna? (Nerd alert)

Åsa skrev en fantastisk blogg igår om hur hon hanterar svårigheter i tävlingssituationen, varför gör inte alla som hon? Rättvisa, lugn, konkreta mål, långsiktigt tänkande, och framförallt kärlek och empati till hundarna. Det är inte alltid vad vi ser på tävlingar…

Som så mycket annat nu för tiden blir hundlivet lätt hektiskt, det är mycket som måste hinnas med, avklaras och presteras – och så måste det göras på rätt sätt dessutom! Och leda till rätt resultat. Och snabbt. Har du inte tävlat i SM än? Skäms du inte!?

Den här hetsen kan synas på många olika sätt men blir ofta tydligast i tävlingssammanhang. Hur mycket som hänger på resultatet… Och om resultatet inte når upp till förhoppningarna? Ofta blir det inte så roligt, inte heller för hunden. Som inte vet varför de är där, varför det är viktigt, eller varför matte/husse är så arg och besviken.

“Du kan ju det här!”
Uppenbarligen inte, inte här, inte nu… Inte tillräckligt. Inte tillräckligt för att matte/husse ska älska mig längre?

“Nu planerar vi nästa tävling in i minsta detalj. Hur ska vi göra bort matte totalt?”

Du borde skämmas!

Är du en sådan som lägger press på hunden att prestera? Tar du ut det över hunden om ni inte når önskat resultat? Skämmes, för i gröne! 🤬

… Eller inte, då. Det finns inget konstruktivt med skam, eller att uppmana andra att skämmas. Beteenden är beteenden, de går att påverka och förändra. Vad du upplever – och tyvärr ibland tar ut över hunden – är resultatet av frustration. Jag skulle rentav säga vanmakt. Otrevliga beteenden kommer ur otrevliga känslor, så i detta läget är det ingen idé att fokusera på beteendesidan. Vi är belöningsbaserade tränare, vikten ligger aldrig på att ta bort det vi vill se mindre av utan på att bygga upp det vi vill se mer av. Bygg upp positiva känslor och sikta mot uppnåeliga mål, så kommer beteendena att falla på plats.

Kontroll

Det finns flera anledningar att tävla. Ibland säger folk “för att det är kul” – men sen ser vi dem inte ha ett dugg kul. Vad de menar är att det är kul att lyckas, att placera, ta poäng, vilket är en helt annan sak. Att lyckas på på det sättet innebär en bedömning, en bedömning du inte har någon kontroll över. Det här är ett misstag i flera lager! Först det som syns redan på kurs: i paret hund + människa har människan kontroll över sina beteenden men försöker istället kontrollera hundens beteenden. Det går inte – våra beteenden kan påverka hundens, vilket är verktyget vi har att jobba med – och det skapar bara frustration och irritation att ens försöka kontrollera hundens beteende direkt.
I tävlingssammanhang lägger vi till lagret att “jag ska göra så att hunden gör så att domaren gör…” Slutresultatet, vad domaren ser och tycker, är mitt mål.

Det är fullständigt ohållbart. Domarens beteende är inte under min kontroll, än mindre än min hunds (som inte heller är under min kontroll vad jag än tror). Det är ju knappt jag har kontroll över mig själv, i ärlighetens namn! Om min motivator (få en bra bedömning) för mina beteenden (att träna/tävla) är ouppnåelig genom enbart mina beteenden (och istället beroende av någon annans beteenden) kommer saker att gå snett. Ibland går det bra, jag når de där poängen jag jagar, önskad konsekvens uppnådd. Och ibland går det dåligt, poängen uteblir.

Vidskepelse

Hur hänger detta ihop? Hoppsan, det ser ut som intermittent förstärkning – ett förstärkningsmönster som används för att skapa starkt motstånd mot utsläckning – ihop med en vidskeplig kontingens…

I den här situationen finns verkligen inget samband mellan beteenden och poäng, riktigt så rent avskilt är det inte på tävling. Men gör det saken bättre, eller blir det bara svårare att upptäcka och åtgärda vidskepelser…?

Förklaring:
Om jag når önskat resultat eller ej är inte under min kontroll, men ibland “lyckas” jag! Höga berg och djupa dalar, snacka om känslomässigt kaos. Upplevelsen är att det är pga mitt beteende x som jag når resultatet, när jag gör si eller så kommer det jag är ute efter att hända, medan i själva verket finns ingen sådan kausalitet.
Och om jag gör x och inte når det avsedda resultatet? Då är det ju i mitt huvud inte pga att där inte finns någon kausalitet, det måste vara pga y – hunden är dum, domaren är elak, vädret är fel: det finns en extra, extern anledning som hindrar mig från att uppnå mitt mål.
I själva verket är mina beteenden separerade från resultatet i flera nivåer, men upplevelsen (det vidskepliga sambandet) är det som avgör vad jag gör härnäst. Tyvärr har förnuft väldigt lite att säga till om.

Om jag upplever att jag borde ha fått något att hända, men så var det någon som förstörde det för mig? Vilken jäkla typ! Allt är hens fel. Min frustration får ett mål och blir till ilska…

“Älska mig! Mig och mig och ingen annan. Älska mig! Jag vill vara duktig!”

Så hur fixar vi detta?

Inte genom att fokusera på beteendet. Beteendet är bara vad vi får ut när vi stoppar in en felaktig målsättning. Jag tänker påstå något nu, och många som läser det här kommer att känna sig väldigt upprörda. Det är bra, den känslomässiga reaktionen kommer av en anledning. Våga titta lite närmare på den – inte beteendet, men den bakomliggande orsaken…

Beredd?

Om du tävlar för att nå ett mål som ligger utanför dig själv kommer du att misslyckas, och vara orättvis mot din hund.
Kanske inte nu, här, idag. Kanske inte imorgon heller. Du kanske har en väldigt duktig hund, och är en duktig tränare. Ni kanske vinner massor och det går jättebra för er. Det är synd i så fall… Varje gång vi uppnår våra mål i en vidskeplig kontingens blir vidskepelsen starkare, och frustrationen när vi inte når önskad konsekvens blir starkare. Dvs, så länge ni vinner märks inte problemet – men när ni förlorar saknar du verktyg att hantera det.

Du har (knappt) makt över dina egna beteenden. Dina beteenden kan påverka din hunds beteenden, era gemensamma beteenden kan påverka domarens beteenden. Nyckelord här är kan och påverka.

Konsekvens

Konsekvenser är motorn i beteenden. Det är för att nå konsekvenser vi beter oss. Hunden sätter sig för att det är så han får köttbullen.

Hur tror du er träning skulle se ut om du istället för att belöna specifika beteenden placerade ut en slumpmässig köttbullekastare på planen? Och så körde ni ert träningspass och ibland kom det en köttbulle och ibland inte. Vad skulle hända med din hunds beteenden, vad skulle han lära sig?

Poäng på tävling är i princip en slumpmässig köttbullekastare. Visst, självklart ska resultatet hänga ihop lite mer med vad ni faktiskt gör, men du har inte kontroll över poängen du får. Och upplevelsen av att du har det, att det är ett direkt resultat av dina beteenden, riskerar att göra så du beter dig som en vidskeplig duva – eller som en tok som bär omkring på en gul sittsäck och pangar ballonger. För det ska funka. Och när det ändå inte funkar…

Konstruktiva mål

Lösningen på det här är inte att skärpa sig. Du kan inte välja att inte vara vidskeplig, du kan möjligen vara uppmärksam och försöka tänka igenom vidskepelser när de dyker upp, men det kommer inte att hjälpa. Bara flytta problemet någon annan stans. Motorn i den här loopen är det felaktigt uppsatta målet. Du måste ha mål som är direkt kausalt länkade till dina beteenden, annars kommer din hjärna att anta att länken finns och uppfinna vidskepligheter som täcker hålen.

“Jag har koll på mitt mål. Spring fort, få bollen!”

Åsa hade en utmärkt lista igår på konkreta beteenden hon har som mål på tävling. Min lista är enklare, jag har bara punkten “se något nytt”. Det finns alltid något nytt att se, och särskilt på tävling! Det här målet skapar fokus – jag måste vara närvarande i ögonblicket för att kunna observera – och det gör allt som händer till något positivt. Så kul att Totoro pinkade på mina skor! Det har jag aldrig sett förut, så intressant.

Och har ni kul på tävling och blir direkt belönade för era beteenden kommer antagligen poängen också. Men det blir bara en bonus, för du är redan glad – du har nått dina mål.

Publicerad Lämna en kommentar

Totoro Tävlar

Min hund Totoro fyller snart 1 år. Jag har idag fått besked om att vi fått plats på två tävlingar i augusti, har sedan tidigare fått plats på en i juli, och väntar besked på en som ligger mellan dessa. Dessutom har han nyss gjort ett doftprov och är anmäld till två till i juli. Fyra tävlingar plus två nästan-tävlingar på fem veckor blir det i så fall, direkt han är gammal nog att komma ut på banorna… Det var inte riktigt planen, jag anmälde till “allt” så snart vi hade möjlighet, i tanken att det kan vara svårt att få plats.

T- “Någon har gömt en pytteliten bit Kong här. Mycket slarvigt. Tänkte bara att du ville veta.”
U- “Tack…fast just nu letar vi efter Eukalyptus?”

Varför tävla?

För mig är det inte någon tom eller vag fråga, för mig är det avgörande. Jag kommer aldrig att ge mig ut på en tävlingsbana med min hund utan att faktiskt ha synat ordentligt vad som motiverar mig till att vara där. Tävlingar är svåra saker för det sociala djuret människa! Vi tänker att vi måste miljöträna våra hundar att vara på tävlingsplatsen, när i själva verket situationen ofta är betydligt värre för oss. Om jag dessutom är där av fel anledningar kommer inte mitt beteende att vara… optimalt.

För mig är tävling en källa till information. Jag nämner det ibland som min grundmotivator i hundträning, anledningen till att jag jobbar med det här, anledningen till att jag gör så många olika saker med min egen hund. Information. Jag blir hög på att lära mig mer! Den information jag kan få i situationer skapade av mig är ganska olik den information jag kan få i situationer skapade av andra. Till viss del kan jag få det i träningsgrupper, men där har jag ändå ganska mycket kontroll. På tävling är det inte upp till mig, och för mig är det en utmärkt situation för att få ny information.

En extra koll

Vi väljer att tävla, träna, åka till parken, osv. Förhoppningsvis tycker hunden att det är kul, men det är inte han som planerat kalendern. Tar vi initiativet till saker får vi också ta ansvaret för att se till att båda trivs med aktiviteten.

Det finns faror med min motivator också. Information är neutralt, jag är egentligen lika intresserad av att få veta mer om vad som händer när hunden är rädd och olycklig som när han är glad. Värdet på just informationen blir detsamma. Givetvis skulle jag aldrig avsiktligt sätta min hund i en obehaglig situation för att få lära mig mer om vad som händer då, men det är en risk att jag kan missa att det händer för att jag är för upptagen med att observera och lära mig mer.

Vilket betyder att jag behöver villkora mina varför. Jag vill få ny information – om Totoro är glad. En väldigt enkel liten check, men viktig. Den är för all del ganska flummig, vad betyder “glad” uttryckt i konkreta beteenden? Men den fungerar för oss, jag känner min hund och behöver inte stolpa upp det närmare än så. Totoro är dessutom en kille som ser till att göra sig förstådd: är han inte glad så biter han. Han känner mig minst lika väl som jag känner honom, och han vet att det inte är någon idé att vara diskret. Med matte pratar man med stora bokstäver.

“OK, Eukalyptus sa du. Här. Av någon outgrundlig anledning finns det Eukalyptus just precis här. Logik: noll.”

Att tävla eller inte tävla?

Just vi är i början av vår tävlingskarriär – om det nu blir någon. Men eventuella resultat kommer aldrig att bli en anledning för mig att tävla. Jag räknar med att vi kommer att nå vissa framgångar, men dessa ligger i så fall flera lager bort, bortanför min direkta kontroll. Det enda jag kan kontrollera är mig själv, och knappt ens det. Men sätter jag genomtänkta, konstruktiva mål som är inom min kontroll så kan jag och min hund ha kul på tävling oavsett om domaren har magknip eller ej. Det är banne mig att tävla för att det är roligt. 😁

Och allt det här pladdret om tävling? Det gäller inte bara för tävling. Alla aktiviteter du gör med din hund faller under samma regler och har i princip samma inbyggda fällor. Det bara syns mer i tävlingssituationer. Vi kan alltid bli bättre på att se över varför vi gör saker med våra hundar, och hur vi kan göra det trevligare för dem – och oss!

Den här veckan har vi tema tävling, jag kommer att skriva lite djupare om det här ämnet i kommande blogginlägg…