Publicerad Lämna en kommentar

Våga fråga

Det jag väljer som veckans tema speglar ofta något som jag gått och funderat över, eller något jag stött på i veckan. Denna veckan är det “våga fråga”. Det handlar egentligen om att både våga fråga när man inte vet, och att våga ifrågasätta.

Midori frågar mig saker ofta. “När ska jag få mat?” är vanligt förekommande i mitt kök. Och hon ifrågasätter: “Varför får jag inte MER mat?” Jag har tänkt igenom varför hon inte får mer mat och tycker att jag har en hållbar förklaring, men hon tror inte riktigt på mig…

Granska och ifrågasätt

När jag är på en föreläsning eller en kurs frågar jag saker. Mycket och ofta, tills jag förstår. Det är mitt sätt att få ihop saker i huvudet, att få den nya inputen att passa ihop med den kunskap jag redan har. Ibland går det nya tvärs emot det gamla, och då måste jag reda ut vad som egentligen gäller – vad är rätt?

För det mesta leder den nya informationen till att jag förändrar mitt tankesätt på något sätt. Ibland får jag helt nya förklaringar på gamla erfarenheter, som gör att jag kan se händelser i ett nytt ljus. Ofta innebär den nya kunskapen att jag kan täcka upp “hål i kunskapspusslet” med nya bitar, och få en bättre helhetssyn.

Men då och då upptäcker jag att jag inte riktigt håller med, trots frågor. Ibland får jag inte en förklaring på det nya som jag anser är tillräcklig (bara för att det är nytt är det inte alltid korrekt, och alla instruktörer/lärare är inte helt pålästa på alla ämnen). Då ifrågasätter jag, om jag misstänker att det kan leda framåt. Jag försöker göra det på ett trevligt och prestigelöst sätt, jag är inte intresserad av att någon ska känna sig förminskad eller attackerad – försvar ger ingen bra diskussion. Oftast gör jag det inte där och då, utan i en annan sättning där vi båda är mer avslappnade.
Jag kan givetvis också välja att bara släppa det. Om jag inte känner att det skulle vara givande att fortsätta diskutera – varför lägga tid på det? Jag behöver inte “frälsa världen”, och det finns tillräckligt med intressanta människor (ni till exempel) att diskutera med ändå.

Och ibland tar det emot, därför gamla “sanningar” blir vända upp och ner. Det är svårare att hantera. Då måste jag ifrågasätta mig själv! Detta, som jag alltid har tagit för självklart, verkar inte längre stämma! Har det någonsin varit korrekt? Antagligen inte…
Sådant kan vara svårt, särskilt om det är något som jag använt som förklaringsmodell när jag agerat på ett visst sätt. Men det är nödvändigt. Det som driver mig är genuin nyfikenhet och en vilja att hela tiden bli bättre.
Då måste jag vara beredd att granska mina “sanningar”. Hur ser de ut i ljuset av den nya information jag har framför mig? Och sedan måste jag vara beredd att ändra mig.

Vem kan man lita på?

De flesta titlar som finns inom hunderiet är inte skyddade. Det innebär att vem som helst kan kalla sig instruktör eller till och med hundpsykolog. Vem som helst får öppna en hundskola eller till och med lära upp andra till instruktörer, hundpsykologer, beteendeutredare.

“Hej och välkomna till Valles Naturskola. Idag ska vi lära oss namnen på växter. Detta är en “småbladig gulblomma” – perfekt att nosa på och kissa på. Repetera efter mig och härma det jag gör…”

Därför är det superviktigt att:

  1. Kolla upp utbildningar – har den här personen som du tänker ta hjälp av faktiskt utbildningar i ämnet?
  2. Kolla upp utbildningarna i sig – eftersom alla får utbilda så behöver själva utbildningarna vara vettiga.
  3. Säkerställa att personen tränar på ett sätt som passar dig och din hund – var försiktig med ord som “ledarskap”, “balanserad träning” och “naturligt för hunden”, de kan dölja straffbaserad träning. Behöver inte, men kan göra. Titta gärna på träningsfilmer, läs beskrivningar av hur träningen går till, titta efter “belöningsbaserat”, “positiv förstärkning”, “relation” och “samarbete”.

Sveriges Hundföretagare har funnits i några år, och kollar upp allt detta åt dig – du kan vara säker på att medlemmarna är välutbildade och står för en bra hundsyn. Men alla bra hundmänniskor är inte med där, så även om personen du är nyfiken på inte är medlem kan det fortfarande vara en fantastisk utbildare.

Det finns inget fel i att inte veta!

Jag tycker att det är rent ut sagt skitjobbigt att vara nybörjare. Just därför försöker jag utmana mig själv att testa nya grejer som jag VET att jag kommer att vara dålig på. Vem vill gå i samma gamla hjulspår liksom? Det är dessutom väldigt nyttigt att få en dos nybörjarödmjukhet lite då och då. Det är lätt att glömma att när man är ny inom något så är allt konstigt!

Just nu går jag en kurs som heter “Yoga för kylskåp”. Jag är helt ovig, har ingen styrka i övre delen av kroppen, noll koll på min andning, och min kropp protesterar hejvilt. Jag känner mig som att jag är på fel plats och gör fel saker vid fel tidpunkt. Men jag vet att efter kursens sex tillfällen så kommer det inte att vara “nytt och konstigt” längre. Det hinner knappast bli invant och välbekant, men det kommer att kännas lite enklare för varje gång. Jag vänjer mig lite mer. Och jag får under tiden nya redskap som hjälper min kropp att långsiktigt må bättre.
För tillfället har jag inga frågor, jag försöker bara ta till mig all ny information – både i huvudet och kroppen. Men jag räknar med att efterhand, när jag har smält det mest grundläggande, kommer jag att börja fråga. Vilja veta mer. Varför gör man så här, vad ska detta leda till, och – eftersom jag är jag – varför gör man inte så här istället? Hade detta kunnat fungera bättre? Min vilja att utvecklas och förbättra finns i alla aspekter av mitt liv…

“Jag har hört talas om Hundens position. Den kan jag nog naturligt. Matte däremot…”

Så när jag säger saer som du som lyssnar på mig blir fundersam över: våga fråga!

Jag har inget emot att bli ifrågasatt av folk som vill lära sig mera. Att behöva formulera mig på ett sätt som andra förstår gör att jag själv måste fundera igenom vad jag menar. Ofta kommer mina elever med aspekter som jag inte tänkt på, eftersom vi lever olika liv, och då får jag fundera lite extra. Det är roligt! Att få diskutera, vända och vrida, se andra synvinklar – och att träna sig själv i att jag behöver inte heller ha alla svar här och nu – är utvecklande.

Frågeforum

Denna veckan handlar om att våga fråga. Våga fråga alla “dumma frågor” som man funderar över (för de är inte alls dumma!), våga ifrågasätta sådant man inte förstår eller tycker är fel, våga ifrågasätta sina egna “så har det alltid varit” eller “det har jag alltid hört” eller “så gör alla andra”.

För att uppmuntra detta har jag skapat ett underforum här på sidan som heter “Våga fråga!”. Du behöver vara inloggad på sidan för att fråga, men det är enda förutsättningen. Jag lovar att svara på alla frågor som kommer in efter bästa förmåga, hela veckan. Passa på!

Publicerad Lämna en kommentar

10 saker jag älskar hos mina hundar

Det finns massor av saker som jag älskar med mina hundar. Så klart. Att bara lista tio har mer att göra med platsbrist i bloggen än att jag inte kommer på fler. Mina hundar är fantastiska!

1. Sällskap

Det är något speciellt med att aldrig vara ensam. Oavsett var jag finns, om mina hundar har tillgång till mig så är minst en av dem där. Ibland misstänker jag att de turas om att hålla koll på mig… Skulle jag stänga dörren blir stämningen en smula upprörd, med krafsande på dörren och uppfodrande skall. Ingen får gå på toa ensam! Tack och lov verkar detta släppa när jag väl går utanför grinden – out of sight, out of mind.

2. Päls

Det finns ingen terapi som är så bra som pälsterapi. Att klappa, klia, smeka, dra fingrarna igenom…Päls är helt enkelt mysigt! När det sitter fast på hunden alltså. Päls i drivor på golvet eller som ett täcke över kläderna hade jag kunna leva utan.

3. Värme

Jag är frusen. Att dela sin filt i soffan med en kelpa som har krupit ihop i knäet, eller sova tätt intill en varm Valle en kylig vinternatt ger en extra guldkant på tillvaron och värme till en kall själ. Att det också innebär att inte kunna röra sig på natten eftersom båda hundarna ligger tätt intill mig ovanpå täcket och jag är fångad i min egen säng – det försöker jag förtränga.

4. Motion

Hundar behöver motion. Mina inte minst – det är aktiva hundar som gillar att röra sig. Långpromenad i skogen, följa med på joggingtur (som om jag joggar…men om jag skulle börja så är de beredda att hänga med!) ta bilen ut till en vandringsled. Motion behöver de också när jag ligger döende i förkylning eller när det är snöstorm. Men det finns ju inget dåligt väder…(LÖGN!!! Det finns DEFINITIVT dåligt väder!!!)

5. Socialt

Typ alla vänner jag har har jag träffat genom hundarna. Vad gör vi när vi ses? Går promenad. Tränar hund. I sällsynta tillfällen: fikar och pratar hund. Hade jag inte haft hundarna hade jag alltså inte haft några vänner alls! Eller hur?

6. Utveckling

Det är roligt att träna ihop med hundarna. Lära dem grejer. Lösa problem, bättra på vår kommunikation, hitta fler grejer som vi tycker är roliga att göra tillsammans. Visa upp för andra, tävla. Så länge som jag sätter mål som gör att jag mår bra och inte dåligt, som främjar våra relation och inte bryter ner den. Fokus måste alltid vara på att älska min hund för det den ÄR, inte det den GÖR.

7. Lära nytt

Lika väl som jag lär hundarna saker så får de lära mig saker. Både i vardagen – nya stigar, nya dofter, bästa liggplatsen – och i träningen – lika ofta vad som INTE funkar som vad som faktiskt funkar.

8. Vikten av “äh, vem bryr sig”

Att kunna släppa vad alla andra gör och istället fokusera på vad jag själv gör är en konst ibland. Att släppa internetdiskussioner, att inte behöva tycka om allt. Att jag inte behöver imponera på någon. Att istället gå och nosa på en trevlig buske och kissa på den. Alltså inte bokstavligt, ni tror väl inte på riktigt att… Äh, vem bryr sig!

9. Naturligt utseende

Mina hundar bryr sig noll och ingenting om hur jag ser ut. Tvärt om upplever jag att de tycker bäst om när jag går i samma mjuka kläder, låter bli parfym, skippar sminket, och knappt ens borstar håret. Eller är det bara en ursäkt…?

10. Villkorslös kärlek

Det enda jag behöver göra för att mina hundar ska älska mig är att älska dem tillbaka och därför ta så bra hand om dem som jag bara kan. De bryr sig inte om ifall jag är framgångsrik, lyckad, omtyckt – de älskar mig oavsett. De är alltid på min sida. Det jag gör är automatiskt “rätt”. Med detta följer ett enormt ansvar att verkligen skaffa kunskap att göra deras liv så bra som jag bara kan, att hantera dem med respekt för både individ och art, och älska dem villkorslöst tillbaka.

Publicerad Lämna en kommentar

Grundträning för hund och förare

Jag har köpt hus två gånger i mitt liv. Att hitta rätt hus tar tid och letande, och jag och min man har tittat på MÅNGA hus. Vi har kompromissat med mycket (vårt första hus var inte inflyttningsbart förren efter 6 månader, vi bodde i en husvagn medans vi renoverade) men en sak har alltid varit viktig. En bra grund.

Hus kan ha MÅNGA fel i grunden. Och grejen är den att om de inte åtgärdas så leder de till en massa andra fel i hela huset! Fukt leder till mögel. Sättningar leder till sneda golv och försvagade väggar.

“Matte, jag tror vi har ett grundläggande problem med det här huset…”

Vad är grundträning?

Samma sak när vi tränar hund. Om där är problem i grundträningen så får vi problem hela vägen! Det vet du, det har du hört från typ alla instruktörer. “Grundträningen är superviktig!” Men vad är egentligen grundträning då?

Givetvis får du olika svar beroende på vem du frågar. Men RÄTT svar får du från mig, så klart. (Skojar – det finns inget “rätt svar”. Men jag ger min variant!)

Jag tänker grundträning i tre steg: relation – förmågor – färdigheter. De kommer inte på linje efter varandra utan sker liksom parallellt och invävt i träningen hela tiden. Som jag ser det så är en bra relation en förutsättning för träning överhuvudtaget, och förmågan påverkar hur färdigheten ser ut. Snabbgenomgång:

  • Relation: hundens basbehov är tillgodosedda, den känner sig trygg, motiverad och nyfiken.
  • Förmåga: handlar mer om HUR hunden gör saker än vad den faktiskt gör. Förmågan att stänga ute störningar, förmågan att reagera snabbt på signaler, förmågan att fokusera längre tid, och så klart kondition och muskelträning – förmågan att använda sin kropp fullt ut. Förmågan att använda en kroppsdel i taget, förmågan att balansera, förmågan att vara stilla.
  • Färdigheter: är VAD hunden gör. Moment, trix, tydligt ramade beteendekedjor.

Inkallning som moment i startklass handlar om att hunden sitter kvar medans föraren går ut 15 meter, och sedan kommer och sätter sig vid förarens vänstra sida när hen kallar. Om relationen brister får vi ingen glädje i momentet. Hunden behöver förmågan att vara stilla trots att föraren går, förmågan att springa snabbt och ta i, förmågan att styra sin kropp i ingången. Färdigheterna är sitt, stanna, lyssna på signal, spring, sväng runt, sitt, kedja ihop.

Om någon av de här grundbitarna brister så blir inte inkallningen så bra som den skulle kunna bli. Dessutom är problemet genomgående även i andra delar i träningen! Om förmågan att “vara stilla och vänta på signal” inte är genomtränad får du en hund som tjuvstartar ofta eller bryter sin stadga för tidigt, oavsett moment. Om grundfärdigheten “sitt” inte fungerar så återkommer det problemet om och om igen (det är till exempel väldigt många sitt på en rallybana…).

Förmågan att starta snabbt, ta i, och sikta framåt – agilityträning på grundnivå.

Grundträning för föraren

Vi pratar oftast om hundens träning. Förarens träning då? En väl grundtränad förare kan till exempel:

  • Stänga ute störning
  • Fokusera på enbart sin hund under passet
  • Observera hunden och tajma med en belöningssignal exakt när hunden gör rätt
  • Belöna på lämpligt sätt beroende på hund och aktivitet
  • Belöna med både höger och vänster hand
  • Hålla längden på passen lagom
  • Höja eller sänka kriterier efter behov
  • Läsa hunden rätt
  • Vara medveten om sin egen kropp – använda de kroppssignaler man tänkt sig och inga andra

Och innan något av detta fungerar så behöver relationen till både hund och eventuell annan tvåbening på plats vara bra. En förare behöver också vara trygg, motiverad och nyfiken!

När vi agerar av rädsla att göra fel, rädsla att bli utskrattad, rädsla att hunden gör något jobbigt eller pinsamt, rädsla att inte få vara med och tillhöra gruppen (mycket starkt för många människor!) – så mår vi dåligt och gör konstiga saker. Vad betyder detta? Steg ett i din träning: fixa din träningsmiljö så du och hunden trivs, och långsiktigt – jobba med de eventuella tankefällor som förstör din träningsglädje.

Det kan också handla om att andra människor beter sig som idioter. Du behöver inte idioter i ditt liv. Jag vet, det låter som texten på en billig t-shirt, men det är sant. Trevliga personer som agerar idiotiskt av okunskap eller oförståelse kan man oftast prata med. Genuint otrevliga personer får vara otrevliga utan dig – undvik.

Eller skicka en stor och livsfarlig hund efter de otrevliga personerna. (Nej, gör inte det. Men det är ibland trevligt att dagdrömma om!) Totoro, djupt förnärmad: “Jag vill bara pussas lite! Och då måste jag ju se till att folk ligger still!”

Sorry, gled ifrån ämnet en smula. Men det jag ville få fram var att den absoluta grunden – trygghet, motivation och nyfikenhet – kan vi liksom inte mecka med. Den MÅSTE finnas, för både fyrbening och tvåbening.

Träna grunder hela hundens liv!

Vissa av de grunder vi bygger med våra hundar går tvärs emot deras personlighet.

Har jag någon gång nämnt att Kelpan har lite problem med stadgan? (Det har hänt…) Hon är inte en hund som naturligt är stilla typ någonsin. Därför grundtränar vi stadga dagligen. Under promenader, när vi leker, i alla möjliga situationer utanför våra träningspass. Däremot tränar vi väldigt sällan förmågan att fokusera och stänga ute störningar, det har hon redan naturligt. Valle är tvärtom – han har noll och inga problem med stadga, men behöver ständigt träna sin förmåga att koncentrera sig på mig och inte allt annat.

Och jag som förare tränar på mina mekaniska färdigheter – få fram en leksak, stoppa undan en leksak, vara stilla innan belöningssignalen, förbättra min timing, förbättra min observationsförmåga, hålla på mina kriterier, använda båda händerna. Ju mindre jag behöver fundera över vad JAG gör – ju mer kan jag fundera över vad HUNDEN gör.

Ju mer jag kan träna på grundläggande förmågor/färdigheter utanför de moment som känns viktiga för mig, ju bättre är det. Jag slipper slita på, och riskera en dålig känsla i, momenten. Samtidigt får min hund en allsidig träning på den förmågan/färdigheten som behöver tränas. Win för alla!

Grundträning är aldrig färdig. Den återkommer ständigt. Mina hundar är 6 och 9 år gamla och väl genomtränade, och vi tränar fortfarande 70% grunder. Därför att när grunderna sitter så är resten enkelt! Vill jag lära Midori ett nytt trick? Med största sannolikhet har vi redan grunder färdiga som jag kan sätta ihop på ett nytt sätt. Plättlätt!

“Jag kan allt. Faktiskt.”

Så slutligen: Vill du bli grym på grundträning – och mer?

Slå en koll på vår hundtränarsatsning. Från grundträning till konceptträning, med allt du behöver däremellan.

Och vi lovar att se till att din träningsmiljö tillsammans med oss gör både dig och din hund trygga, motiverade och nyfikna. Om vi beter oss som idioter går det bra att hämta Totoro och släppa lös honom riktad mot oss med kommandot “mosa”…

Publicerad Lämna en kommentar

Opp o hoppa – dog parkour

Förra veckan hade jag en intensivkurs i dog parkour som en del av min instruktörsutbildning. Jag är instruktör via Dog Parkour Sweden sedan några år, men har sneglat på titlarna som International Dog Parkour Association har tagit fram och vill använda deras koncept. Eftersom man inte får använda andras grejer hur som helst så krävde det att jag skulle bli instruktör genom IDPKA. Och det är jag nu!

Vi visar inlärning av Tic-tac. Tack Anette Lindberg för bilden!

Vad är dog parkour?

Vi börjar från början. Dog parkour är träning av balans, självförtroende, samarbete, kroppskontroll, styrka och smidighet. Det är signalkontroll. Det är att bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Det är att läsa sin hund och respektera om hunden säger “nej, inte idag”. Det är ett fantastiskt sätt att göra en promenad så mycket roligare.

För – viktigast av allt – det är ROLIGT!

Mer konkret handlar det om att ta sig över/under/genom/runt hinder man hittar i sin miljö. Gärna på kreativa sätt.

Hunden är hela tiden i sele och koppel (undantag om hunden jobbar i en säker miljö på marknivå), och vi använder kopplet att stötta hunden när den behöver hjälp med balansen. Säkerhet är en viktig del! Hundar har ingen uppfattning om sina begränsningar, där behöver vi se till att vi jobbar på ett säkert sätt.

Hunden jobbar med kontrollerade rörelser och god kroppskontroll. Det ska gå lugnt till! På så sätt blir hunden medveten om sin kropp och bygger styrka och stabilitet.

Vi ber hunden göra olika övningar. Hunden har rätt att säga “nej”. Min tumregel är att be hunden två gånger, sedan accepterar jag att just idag, trots att min hund hoppat upp på stenen tusen gånger innan, så vill inte min hund hoppa. Dog parkour är en tvåvägskommunikation.
Att hunden väljer bort en övning ger mig information. Kanske känner den sig lite stel, kanske är just det här beteendet dåligt belönat på sistone och behöver öka i värde, kanske hände det något sist vi tränade som gjorde hunden lite osäker.

Det är aldrig en tävling. Titlarna som man kan jobba mot är tänkta för att ge idéer och rama in sporten med bra övningar. Alla hundar och förare tränar i enlighet med sina egna förutsättningar. Det handlar inte om att hoppa högst, eller balansera på minst yta, eller göra coolast trick. Det handlar om dig och din hund och glädjen i att träna kravlöst tillsammans. That’s it.

“Jag balanserar på en tunna, alldeles själv. Jag är nog bäst i världen på att balansera på tunnor. Så det så!”

Vilka övningar ingår?

För att få lite struktur kan man börja med grundövningarna:

  • 2 tassar på
  • 4 tassar på
  • över
  • under
  • genom
  • inuti
  • balansera
  • runda
  • backa

Dessa övningarna utvecklas sedan på olika sätt. Efterhand som hunden blir mer säker på tassen och starkare, och föraren blir mer van vid när stöttning behövs, kan man till exempel lägga till:

  • hoppa mellan
  • tic-tac
  • hinder som rör sig
  • hala underlag
  • högre höjder
  • mindre ytor
  • Skicka hunden
  • Bygga kedjor

Det är extra roligt att utmana sig med flera olika beteenden på ett och samma hinder. Kreativitet!

Och titlarna då? Jag gillar titlar…

Rättelse: jag är helt ointresserad av titlar (jag har inte ansökt om en enda titel som vi har uppnått i vårt tävlande). Men jag gillar att träna mot uppsatta mål, och där hjälper titlarna till! Och jag vet, andra personer gillar titlar. Jag är udda… 😂

IDPKA har ett antal olika titlar att sträva efter på olika nivåer.

  • Training level passar bra för valpar och äldre hundar, eller hundar som är helt gröna i träningen.
  • Novice title är den titel som behövs för att få gå vidare och ta övriga titlar.
  • Intermediate är “mellan-nivån”. Kräver en bra grundtränad hund.
  • Expert är gjord för att verkligen sålla agnarna från vetet. Det är högsta nivån, och den kräver en väl tränad hund och ett sammansvetsat team som litar på varandra.
  • Champion har ett lite annorlunda upplägg, där man inte bara visar själva övningarna utan också respekt för hundens val, samarbete och progression.
  • Specialty titles finns för övningarna 4 tassar på, tic-tac, under, inuti och balansgång.

Man ansöker genom att skicka in filmer på sin träning och betala en avgift. Blir man godkän får man ett intyg. Det ser ut så här:

Jag har nämnt tic-tac ett antal gånger. Vad är det? Enklast att visa – ett första träningspass med en hund som verkligen har naturlig talang för övningen. Filmen är textad på engelska eftersom den är en del i min instruktörsexamen:

Slutmålet är en hund som bokstavligen talat klättrar på väggarna… 🤣

Snabbtips

Om du vill börja på egen tass så har jag sex snabba tips till dig:

  1. Investera i bra utrustning. En välsittande sele med handtag, ett koppel som är bekvämt att hålla i.
  2. Var försiktig vid nerhopp, det sliter på hundens kropp. Är hindret högre än hundens mankhöjd så hjälp hunden ner – lyft, placera något som den kan klättra ner på, eller håll emot i selen för att minska kraften i landningen.
  3. Börja med att bygga stort värde i 2 tassar på (framtassar på hindret) INNAN du introducerar 4 tassar på (hoppa upp på hindret). Så gott som alla hundar föredrar 4 tassar på, och det kan ge oss problem när hunden godtyckligt hoppar upp på allt möjligt och riskerar att skada sig. 2 tassar på är betydligt säkrare för hunden, se till att det är högt värderat att utföra.
  4. Tänk på att många av rörelserna är ren styrketräning. Värm upp före, varva ner efter, gör inte alltför många repetitioner.
  5. Träna liksidigt. Tänk redan från början “varannan”. Varannan åt häger, varannan åt vänster. Gäller allt från godisplacering till vilken sida av föraren hunden startar från.
  6. Kom ihåg att hinder inte behöver vara höga! En bräda på marken är till exempel ett utmärkt sätt att träna balansgång med minimal skaderisk.

Vill du ha lite hjälp på vägen?

Jag har en onlinekurs för grunderna som hjälper er igång på ett tryggt och säkert sätt.
Du är välkommen att gå med i HHE:s FB-grupp “Dog parkour med Hund Helt Enkelt“. Jag planerar att blanda in Ulrikas kompetens på fys-biten där också, men det vet hon inte om än 😎
Alla momenten till min och Midoris novice-titel hittar du HÄR.

Sådärja. Ut med dig och ha kul med din hund! Det är ju faktiskt det som all träning går ut på 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Hjärngympa för hunden

Vi skriver mycket om aktivering för hunden, både för kropp och huvud. Det gör vi eftersom 1: det är viktigt och 2: det är kul. Och man får liksom aldrig för många tips att testa!

Finns det inga gränser för vad en stackars hund ska behöva jobba med? Matte, kom ner nu!

1. Det är viktigt.

Fysisk och mental aktivering förebygger både skador och problembeteenden. Hjärngympa kan vara en viktig del i en mängd olika träningsplaner, allt från utfall till separationsångest. Genom hjärngympa kan vi ge hunden utlopp för sitt arbetsbehov, vi kan stärka hundens självförtroende, vi kan öka samarbetet, vi kan stärka relationen, vi kan låta hunden få utlopp för naturliga beteenden och vi kan lära in viktiga färdigheter på ett lättsamt sätt.

2. Det är roligt.

Det är faktiskt ännu viktigare. Sådant som är tråkigt och jobbigt har iallafall jag en tendens att placera längst bak i huvudet. Medans sådant som är roligt gör jag och hundarna ofta och gärna! Det är därför min man ibland frågar “men vad ska det vara bra för…?” när jag beskriver vad vi tränar. 😂 Och grejen är ju den att det ÄR bra, för en MASSA grejer, även om det inte är helt uppenbart vid första anblicken. Se stycke 1…

Vem är snabbast? Klara, fääääärdiga…GÅ!

Bilden ovan är ett klockrent exempel: Midori och hennes kompis hittade på en egen lek runt godisbiten. Båda har roligt. Midori lär sig dessutom självkontroll både runt barn (som hon älskar) och runt godis, hon tränar kroppskontroll på bänken, hon tränar sin koncentrationsförmåga, och bandet mellan de båda stärks.

Men…jag har ingen fantasi! Hjälp!

Jag hör dig… Här kommer tio enkla grejer att gymnastisera vovvens hjärna med, på olika svårighetsnivåer!

  1. Sitt vackert. Stärker rygg och magmuskler och tränar balansen. Korta pass, detta är styrketräning!
  2. Hitta mattes vante. “Tappa” din vante på promenaden. Leta tillsammans. Din FANTASTISKA hund hittar den!
  3. Godisträd. Göm godis i barken på ett träd. Leta tillsammans.
  4. 2 tassar upp. Lär hunden sätta framtassarna mot stenar, betongblock, husväggar, träd, etc. Korta pass, detta är styrketräning!
  5. Klara, färdiga, gå. Försten som tar godisen vinner! En blyg hund vinner alltid. En hund som redan tar för sig behöver du ha koll på – vänta tills “gå”, ingen tjuvstart! Tjuvstartar hunden är du snabbare, anpassa avståndet så du hinner. Väntar hunden vinner den.
  6. Var är mattes näsa, mun, panna? Lär hunden peka på rätt kroppsdel. Rekommenderas inte till väldigt stora, slabbiga, eller överenergiska hundar.
  7. Städa ihop sina leksaker. Perfekt för den lata hundägaren.
  8. Öppna och stänga skåp och lådor. Lär ut med viss försiktighet…
  9. Lickimat. En för mig ganska ny uppfinning som gjort mina kvällar betydligt trevligare, Kelpan kan hålla på med en matsked jordnötssmör i en halvtimme. Och sedan är hon trött! WIN!
  10. Fotgående på intressanta underlag. Kan din hund sin position i fotgåendet? Utmana den! Stockar och stenar, trappor, högt gräs, etc.
Med en hund som gör regelbunden hjärngympa slipper du det här… 😂

Vill du lära dig mer?

Den 4/2 startar jag en kurs på ämnet trix. Perfekt hjärngympa för både hund och människa, där ni dessutom får koll på träningsstruktur, olika sätt att få fram beteenden, kriteriesättning, signalkontroll, och en massa andra bra grejer. Men det kommer ni knappt att märka – det händer under tiden som ni tränar resten!

Publicerad Lämna en kommentar

Åsas funderingar runt 2020

Måndagens blogginlägg var mer fokuserat på Hund Helt Enkelt som projekt och företag. Jag tänker dela med mig av lite mer personliga funderingar över framtiden också, egentligen helt enkelt för att jag gillar att skriva när jag tänker och detta är ett bra forum för hund och framtidstankar. Triggervarning: det här handlar bara om mig och riskerar att vara helt ointressant för alla som inte är jag. Nu har du blivit varnad.

När jag fortfarande var blondin. Nu kan jag inte skylla på min hårfärg när jag gör korkade saker längre…

Dags att titta framåt

De senaste åren har jag valt ett tema vid nyår som speglar vad jag tror och hoppas att året kommer att innebära. 2017 var “mod”, jag började satsa mer på min egen verksamhet. 2018 var “frihet”, jag flyttade och slutade mitt fasta jobb. 2019 var “harmoni” för att ge mig tid att landa i mitt “nya” liv.

2020 blir “utveckling”. Jag vill framåt! Göra mer, göra nytt, göra det bättre, dela med mig till fler. Jag har landat ganska bra i mitt liv och trivs fullt ut. Det känns som att just nu är jag – för en gångs skull – på rätt plats i rätt tid med rätt människor och gör rätt saker. Ovant. Trevligt. Utmanande.

Och eftersom jag är den jag är så delar jag med mig av drömmar och mål utan att skämmas det minsta. Tvärt om faktiskt, jag är ganska nöjd med mig själv. Jag har aldrig varit “lagom” och tänker definitivt inte börja nu.

Åsas 10 mål för 2020 (i helt random ordning)

  • Uppflytt till nw2 med Valle
  • Lära Midori nya koncept: höger/vänster och större/mindre
  • Tävla Midori i HtM eller Freestyle minst en gång
  • Dela med mig av min passion för företagande i någon form (har flera idéer på lager)
  • Bli färdig IDPKA instruktör och utvärderare (betyder att jag får godkänna titlar inom IDPKA)
  • Ta följande IDPKA-titlar med Midori: champion, intermediate, expert
  • Aktivt söka ny kunskap genom videokurser/onlinekurser/live kurser varje vecka
  • Jobba med minst två egna fotoprojekt (vid sidan av kundjobb)
  • Skapa minst en fotoutställning
  • Medvetet lägga tid på att sprida effektiv och belöningsbaserad hundträning (lite luddigt mål än så länge)

Jag har helt och hållet utgått ifrån vad jag VILL göra. Inte “måste” eller “borde”. Vill.

Vissa av målen är resultatberoende. Andra är rena uppgiftsmål – bara att göra. Ytterligare några behöver en tydligare vägbeskrivning innan de blir verklighet. Vissa mål är små, andra stora. Alla behöver inte uppnås, ibland änder livet, men alla är mål som jag känner starkt för och tänker jobba mot.

Så är det skrivet, så ska det bli. Det firar vi med en enhörning.
(Om jag inte ändrar mig under vägens gång… Mina mål – jag bestämmer!)

Publicerad Lämna en kommentar

20 mål för 2020

Det är lätt att bara springa på från en händelse till nästa – speciellt om man har mycket igång. Runt nyår brukar jag försöka stanna upp och fundera lite. Vad minns jag med mest glädje från förra året? Vad vill jag göra mer av till nästa år?

Det gäller allt ifrån hundträning till egen träning. Vad vill jag? Egentligen?

2019

Var ett händelserikt år. Jag träffade Ulrika på en workshop runt företagande i februari, vi började prata om att hålla någon kurs ihop, och helt plötsligt bestämde vi att testa att jobba ihop. Bara så där. Utan att egentligen fundera över saken gick det från förflugen tanke till uppstartat projekt.

Hund Helt Enkelt har inneburit en massa intressanta områden att fördjupa sig i: bygga upp ett varumärke från scratch, marknadsföra, skriva copy, layouta böcker, fixa en webbutik…
Jag GILLAR att driva företag. De där känslan av “Vad händer om…?” är kittlande. Många av våra idéer faller som dåligt byggda korthus. Det gör inget, det är en del av lärprocessen. Men vissa flyger, och då blir jag nyfiken på varför? Kan vi göra om det? Var hittar vi den där perfekta balansen mellan vad vi vill göra och vad folk faktiskt är intresserade av?

Jag har roat mig med att gå igenom lite vad vi har hittat på, månad för månad:

Mars:
2 mars kom vi överens om att testa att jobba ihop, och skapade Hund Helt Enkelt.
23 mars blev vi officiella. Vi satte snabbt trenden att säga ja till alla idéer och aldrig ha någon genomtänkt plan. Det har vi hållit fast vid sedan dess…

April:
Vi tar oss igenom diverse strul med hemsida och Klarna, lägger upp kurser, och funderar över vad vi gett oss in på. Kurser är i full gång, vi skriver vår första e-bok tillsammans. “Valp. Helt enkelt. “

Maj:
Vi når 500 likes på vår sida. VIP-gruppen för alla som gått kurs för oss skapas. Totoro klarar sitt doftprov.

Juni:
Vi har ett tävlingstema på bloggen som blir väldigt uppskattat, med inlägg i stort sett varje dag. Tydligen ett ämne vi har en massa åsikter om! Vi släpper vår Hundtränarsatsning.

Juli:
Ulrika skapar ett bokförlag och vi ger ut nästa e-bok: “Omplacering. Helt enkelt.” Totoro tävlar i nosework, Åsa misslyckas med att ha semester. Det är ju kul att jobba ju! Vi släpper en väldigt uppskattad onlinekurs om självförtroende, håller vårt sommarläger, och Valle och Midori klarar sina doftprov.

Augusti:
Totoro tar ett gäng diplom i nosework, Valle debuterar i samma sport. Vi arrangerar Monsterjakt i Eslöv!

September:
Åsa instruerar om klickerträning en hel vecka på Realgymnasiet, tävlar i rallylydnad och får ett minibryt-ihop-kom-igen, och hennes nya bok på Klickerförlaget ser dagens ljus. Ulrika och Totoro flyttar upp till NW2. Hund Helt Enkelt är med på Eslövs Hundevent.

Oktober:
Vi planerar, lägger ut, och får tyvärr ställa in, en Zombietävling för Halloween. Nytt försök nästa år! Halloween firar vi ändå, 750 likes på sidan gav en bild på Åsa som zombie. Vad bjuder Ulrika på när vi når 1000 likes? Ingen vet…

November:
Tränarsatsningen online drar igång. Både Valle och Totoro tävlar nw – men i olika klasser (och med olika bra resultat). Vi har ett rejält event runt Black Friday och håller en uppskattad helgkurs runt människoreaktiva hundar.

December:
Vi börjar röja upp en ny inomhuslokal för kursande och startar med Klappjakt och NyårsNos. Kursavslutningar och julledigt, planering inför det nya året, och tid att bara vara.

Så här står vi nu. Vi säger fortfarande ja till alla idéer och har aldrig någon genomtänkt plan innan vi kör igång saker – sådant kommer efterhand. Vi har hittat en gemensam kärlek till glitter, enhörningar och färgen rosa (chockrosa, inte mesrosa) och har en väldigt tydlig policy om var vi står i hundträningen. Väldigt ofta när en av oss funderar över något så går den andra i precis samma tankar. Vi synkar. Inte alltid (det hade varit tråkigt), men oftast. Och vi har bara börjat…

2020

Blir präglat av utveckling. Vi har en del kul idéer runt vad vi vill göra i Hund Helt Enkelt som jag verkligen hoppas och tror på! Och några som jag redan nu vet är vågspel, men som jag vill testa eftersom det hade varit så supercoolt att förverkliga…

Vi kommer inte att ge några nyårslöften. Istället har vi nyårsmål! Vi kan inte LOVA att vi kommer att nå dem, men vi kommer aktivt att jobba mot dem.

Så… här kommer våra 20 mål för 2020!

  1. En ny träningslokal (Smedjan)
  2. Åsa bygger på med en instruktörsutbildning genom International Dog Parkour Organisation
  3. Ulrika får på papper att hon är instruktör i nosework (hon är nu instruktör i specialsök)
  4. Ulrika blir instruktör i Friskvård Hund (ni kan se möjligheterna i kombinationskurser med oss båda här!)
  5. Vårt samarbete med Eslövs Brukshundklubb fortsätter
  6. Vi kör igång ett rejält samarbete med Arken Zoo Eslöv
  7. Minst en rolig summit-tävling i nosework
  8. Aktiveringsboken blir klar
  9. Ytterligare två e-böcker är planerade
  10. Vi kompletterar vårt online-utbud med Freestyle, Träningens ABC och Träna för tävling
  11. Minst en extern instruktör kommer och besöker oss (jag kan locka med…freestyle och HtM!)
  12. Vi fortsätter testa olika kurser för att utveckla vårt utbud
  13. Hundtränarsatsningen går live – fem fantastiska kurshelger i en enda utbildning
  14. Sommarläger (så klart!)
  15. Vi sjösätter en instruktörsutbildning som blir något alldeles extra
  16. Minst två helgkurser runt hundar med olika problem
  17. Fler enhörningar, mer rosa, och mer glitter (för det kan liksom aldrig bli för mycket)
  18. Utöka webbutiken
  19. Bli ännu tydligare med att vi står för 100% belöningsbaserad träning, och varför vi gör det
  20. Och viktigast: ha så roligt som vi bara kan under tiden!

Sådärja! Målen är satta. De som känner mig vet vad som händer nu…

2020 kommer att bli ett AWESOME år!

Publicerad Lämna en kommentar

Ringar på vattnet

För tio dagar sedan förlorade jag min vän. Min ledslagerska, min träningskompis, min sängvärmare. Min Mårran.

Det gick fort – ena dagen var hon med på promenaden som vanligt, nästa dag hade ett litet sår på fel ställe blivit infekterat utan att jag märkte något och det blev snabbt värre. Såret satt på en tumör som hon haft de senaste åren, därför vägrade det läka under sårskorpan. Vi åkte akut till veterinären som berättade att det inte gick att operera, att det aldrig skulle läka, och sedan blev han tyst. Efter någon minut insåg jag att han inte skulle säga något “Men det vi kan göra är…”. Jag bad om starka smärtstillande för ett dygn, tog med henne hem, och lät henne somna in på hennes favoritplats i huset dagen efter. Det var helt lugnt, hon var trygg och trött. Det var dags.

Sorgen och saknaden är stark. Så klart. De första dagarna kändes som att jag skulle gå sönder i små, små bitar. Det gör det fortfarande ibland, och kommer att göra resten av mitt liv. Då gråter jag, och skriker lite, och släpper ut känslorna. Resten av tiden gör jag det jag gillar att göra, alltså jobbar… Tack till alla som har funnits och finns där när jag behöver er!
Samtidigt är jag tacksam att jag känner så intensivt. Hon var viktig i mitt liv! Och när någon som är viktig försvinner så gör det ont. Viktigare individ – mer smärta. Tiden med henne är värd varenda sekund av sorg, Kärleken och glädjen under den tid vi fick trumfar gråten och saknaden med ljusår! Hon är värd varje tår.

Jag har förlorat individer jag älskar förr. Jag vet att med tiden gör minnena mindre och mindre ont, och ger mer och mer glädje.

Liten Valle, stor Mårran. Han bröt igenom hennes barska attityd ganska snabbt!

Mina hundar hanterar förändringen i familjen bra. Midori verkar inte bry sig – det hade jag inte väntat mig heller, de var aldrig nära vänner. Valle gick och letade ett par dagar, men jag märker ingen sorg hos honom (ja, jag tror att hundar kan känna sorg). Däremot har han börjat skapa ett starkare band till Midori, lägger sig bredvid henne, kissar över hennes kissfläckar (vilket ALDRIG har hänt förut – däremot var han obsessed med att kissa över Mårrans). Midori kanske tar lite mer plats när jag tänker efter. Lite mindre “prinsessa” lite mer “drottning”. Eller så tolkar jag in saker som inte finns, det händer också ibland.

Det är alltså harmoniskt i min familj. Och jag ska erkänna att det känns skönt att ha en hund mindre att fixa och dona med eftersom hon varken ville följa med eller vara ensam hemma… Sälskallet som hon använde under sina sista år när hon ville ha något (jag visste sällan vad, och inte hon heller misstänker jag) stör inte längre grannarna. Det ÄR enklare med två hundar än med tre.

Ringar på vattnet

Citatet jag valt till bilden i början på inlägget kommer från Tery Pratchett, “Reaper man”. Jag har använt varianter på det i flera år, både för att trösta mig själv och andra. Även om Mårran är borta, så är intrycket som hon gjorde i världen kvar så länge någon minns. Och inte bara så länge någon minns, utan så länge någon påverkas av hennes existens! Allt hon lärde mig som jag kunnat använda för att hjälpa andra hundar och hundägare. Alla elever som träffade henne och fick trygghet och ovillkorlig kärlek. Bilderna på henne. Hon var en enda liten (nåja, mellanstor) hund, men hon hann träffa och påverka många under sitt liv.

Utdrag från en konversation med en vän dagen efter att Mårran somnat in:
Jag träffade aldrig Mårran. Men jag får uppfattningen att hon förändrade världen.
-Min värld iallafall. Tack!
-Inte bara din. De där filterlösa hundarna som förändrar oss, förändrar världen.
-Sant. Lite i taget.
-Ja. Du vet, ett sandkorn…

(Tack Katarina!)

Så är det. Det startar med en hund med problem och en matte som förtvivlat försöker göra hundens värld till en bättre plats. Men det slutar inte där – det blir ringar på vattnet!

Jag sörjer att min hund är borta. Samtidigt firar jag hennes liv. Allt hon gav, allt vi gjorde tillsammans, all kärlek och all glädje. Smärtan kommer att bli mindre. Glädjen och tacksamheten består. Och så länge ringarna är i rörelse, så länge någon någonstans påverkas av hennes existens – så länge lever hon fortfarande kvar.

Publicerad Lämna en kommentar

The Blame Game

Igår var Valle och jag och gjorde doftprov för Lagerblad och Lavendel. Eller, det var MIN uppfattning om dagens uppgift. Valles var nog en helt annan… Han hade en toppendag med roliga promenader och hälsa på kul kompisar – men några diplom kom vi inte hem med.

Nytt ställe! Coolt!

WTF? Jag vet ju att han kan dofterna. Han brukar vara stensäker i behållarsök. Eller rättare sagt – vi brukar vara väldigt synkade i behållarsök så till vida att jag kan läsa honom. Det kunde jag INTE igår, så det blev en gissningslek och jag gissade fel.

Det måste ju bero på något! Låt oss fundera över vad jag kan skylla på:

1. Fel bil.
Min egen bil är trasig, så jag lånade mannens jättejeep som han har när han dödar zombies i skogen. Stor bil – liiiiitet bagageutrymme! Valle var inte förtjust. Han brukar älska att vistas i bilen och koppla av, men det var ju liksom förstört. Han kunde inte återhämta sig. (Båda doftproven tog sammanlagt två timmar. Återhämtning kanske inte helt nödvändig. Men ändå!)

2. Dålig i magen.
På grund av slarvig matte som väntade för länge med att köpa nytt foder så är hans mage lite strulig. Inte mindre än fyra turer till buskarna med påse redo under de två timmar som vi var på plats bevisar att välmåendet inte var på topp. (Han bjöd glatt på alla typer av trick, verkade glad och lycklig, och hade utmärkt aptit. Men ändå!)

3. Fel godis.
Inga köttbullar! Bara skinka och ost. Alltså – vem kan förväntas prestera med sämre lön. (OK, han ÄLSKAR ost. Men ändå!)

4. Tidtagaren.
Valle är inte en hund som hoppar på folk, det händer YTTERST sällan och bara när han verkligen, verkligen är glad att se någon. Tidtagaren till exempel. Hur ska ha kunna sätta på nosen med (uppenbarligen) hans allra bästa kompis någonsin i samma rum? (Vi tränar tillsammans lite då och då och Valle är van att jobba ihop med människor han gillar – det är aldrig ett problem. Men ändå!)

5. Domaren.
Skyll på domaren! Det är det de är till för. Han hade säkert lagt ut jättekonstiga störningsdofter. Eller nåt. (OBS IRONI! Domare och alla andra funktionärer gör ett alldeles utmärkt jobb och ska INTE skyllas på! Men ändå.)

6. Medtävlande.
Jag är helt säker på att någon säkert hade en löptik någonstans. Kanske hemmavid. Min hund vet sådant! (Valle är kastrerad och har ytterst liten könsdrift, löptikar stör honom noll och intet. Men ändå!)

7. Mitt eget högst okunniga jag.
Hade jag bara… Läst honom annorlunda. Visat bättre. Tagit kommandot tydligare. Gett honom mer frihet. Låtit honom jobba längre. Startat om honom. Insert lämplig mening…(Ja gjorde så gott jag kan, med den kunskap jag för tillfället har. Men ändå!)

Det enda jag faktiskt inte tänker ta med, inte ens på skoj, är att det skulle vara Valles fel. Det finns inte på kartan att bristande tävlingsresultat eller provresultat skulle bero på hunden. Någonsin.

Men allvarligt talat…

Det ENDA som egentligen är en vettig förklaring är att vi inte kunde uppgiften tillräckligt bra. Hade vi kunnat det hade inte något av ovanstående spelat något roll. Då hade jag känt igen hans nya och intressanta markering på lavendel (gå runt tre varv, nosa på ett vägguttag och sedan sparka på rätt låda), och kunnat hjälpa honom igång på lagerblad. Eller så hade han gjort sin vanliga rutin med bra avsök och tydlig markering.

Och grejen är denna: Jag har inget behov att skylla på något alls, faktiskt. Det gick som det gick. Vi hade en bra dag, gjorde roliga saker tillsammans, snackade skit med människor vi gillar, åt godis (Valle) och drack kaffe (jag). Valle fick ägna sig åt saker han älskar, och jag fick se min hund vara riktigt, riktigt lycklig.

Och riktigt, riktigt trött efteråt. Från bilen via vattenskålen till soffan. Snark non stop i fyra timmar.

Jag vet att det är provocerande för en del mer prestationsinriktade personer – men jag bryr mig faktiskt inte om våra resultat. Jag tävlar nosework med Valle för att det är roligt oavsett om han hittar gömman eller inte. Det är klart att det är extra kul att komma hem med ett diplom eller pris, men det är faktiskt ganska marginellt. Kanske tycker jag annorlunda om han verkligen börjar prestera, kanske ändras min förväntan om jag börjar tycka att jag har lite koll på vad vi gör, men jag tror inte det. Jag har tävlat sedan jag var 8 år, och den attityden som jag (äntligen) har hittat i tävlandet är helt enkelt den jag mår bäst av.

Det betyder inte att jag inte vill bli bättre! Varje tävling vi är på ger nya insikter, ny kunskap, nyttiga erfarenheter och intressanta idéer för vidare träning. Det är nästan det roligaste med att tävla…inspirationen till vidare träning!

Jag ser redan fram emot både nästa tävling (TEM inmhussök) och nästa doftprov. Så mycket kul träning vi ska hinna med innan dess, och så intressant det ska bli att testa nya sök på ny plats! Jag har en plan baserad på tidigare tävlingar, jag är nyfiken på vad den ger för resultat. Blir det bättre eller sämre? Ingen aning! Måste testas!

Publicerad Lämna en kommentar

Mårran – 16 and still going strong

I förra veckan fick vi ett klagomål från en av er som följer oss: varför skrivs det så lite om Mårran? Så det får vi ju råda bot på!
Mårran är min (Åsas) äldsta hund. 16 år fyllda är hon numera en vis dam som är full av egna idéer om hur livet ska vara. Under 16 år hinner man hitta på en del tillsammans, så här kommer en kortversion (OK, inte superkort…) av hennes liv som ger en ganska bra bild av hennes personlighet och hur hon har format mig som både hundtränare och människa.

Äntligen någon som är nyfiken på mig! Man tackar, man tackar!

För ca 20 år sedan bodde min svägerska i en liten indianby i Guatemalas regnskog, utsänd av FN för att bibehålla freden i området. 3 dygns vandring från närmsta större samhälle levde hon och hennes man i två år, och där tog de hand om en valp. Hundarna i byn är klassiska sydamerikanska gatuhundar, mer vilda än tama, som slagit sig ihop med människorna för gemensam vinning. Valpen döptes till Luna och följde sedan med hem till Sverige. Luna var en självständig individ och omöjlig att hålla inom staket – hon var snart känd i hela Rickarum. När hon tyckte att tiden var lämplig för valpar hälsade hon på traktens alla hanhundar. Resultatet blev sex bedårande pälsbollar, och jag fick en av dem i julklapp.

Första gången jag såg Mårran var hon tre dagar gammal. Hon stretade för fullt med en av mammas spenar, kom plötsligt av sig och kröp istället mot mig. Varken ögon eller öron var öppna, och hon hade knappt kontroll över sina ben, men till mig skulle hon! En stark vilja redan då.

Vid tio veckor åkte hon bil från Rickarum till Malmö, och jag fick ett ganska oroligt, nerspytt pälsknyte i famnen med en soggig röd rosett runt halsen. Min julklappsvalp! Vår jack russel terrier Popsy tittade mycket skeptiskt på varelsen när vi kom hem. Vid 23.30 förvandlades ”hon ska inte sova i sängen” till ”kom här, lägg dig vid min mage”, och det blev hennes sovplats många år framöver.

Mårran visade snabbt en stor självständighet. Vi flyttade ut på landet när hon var fyra månader gammal, och hon insåg snabbt tjusningen med att jaga traktens harar. Promenaderna gick ofta ner till ån i närheten, och vid fem månaders ålder hände det: hon kom loss och drog iväg efter en hare. Hund och hare försvann i snåren, högljudda skrik från haren, och sedan tystnad. Jag var inte med men min man har berättat hur han och Popsy gick och letade och ropade, mer och mer orolig. Till slut ser han valpen ståendes ute i ån, med vattnat forsande längst ryggen. Hur kom hon dit? Vågade hon inte komma tillbaka? Han kallade – hon rörde sig inte. Han vadade ut i iskylan – detta var i snösmältningen i mars – och lyfte upp den dyblöta och stela valpen i famnen. Då flyter haren upp till ytan… Hon har alltså inte lyckats få död på den genom att bryta nacken på den, och därför helt sonika släpat ut den i ån och ställt sig på den för att dränka den!

Den typen av hund var hon. Starka instinkter, mycket självständighet. Hela byteskedjan: spåra, jaga, döda, äta. Från den dagen och ett och ett halvt år framåt var hon alltid i koppel eller lina, att ha henne lös var inte att tänka på! Under denna tiden tränade jag aktivt för att binda henne hårdare till mig, skvallra på vilt och en riktigt bra inkallning. En bra grundträning gjorde att från det att hon var ca 2 år så har hon kunnat gå lös vid min sida under promenader.

Lite ärrad, och en bit av örat försvann i ett slagsmål. Men lycklig!

Träning ja… Jag gillade redan då att träna hund, och hade börjat tävla lite smått med Popsy. Mårran skrevs in på Brukshundklubben – Eslöv – för sin första kurs. Allmänlydnad. Dessvärre hade hon hunnit bli sju månader gammal och fram till dess hade vi knappt gjort någon socialisering alls…MISSTAG! Hon kom till klubben, gick ur bilen, såg alla hundar, och fick totalt psykbryt. Hon skällde OAVBRUTET i 20 minuter, okontaktbar. Jag var oerfaren och blev helt ställd… Så här skulle hon ju inte göra?
För varje gång på kursen gick det lite bättre, och vi fortsatte med en kurs tävlingslydnad. Jag läste allt jag kom över. Tränade med klicker och straff om vartannat. Förstod inte varför hon inte var lika snabb i huvudet som min terrier. Jag blev frustrerad, hon blev stressad, vi blev ofta båda ledsna. Men det blev bättre och bättre, även om hon fortfarande frustrationsskällde ofta och mycket. Nästan alltid när hon såg en främmande hund

Ett av råden jag hittade var att bryta beteende med hjälp av en kastkedja. Till mitt försvar kastade jag aldrig kedjan på henne, så mycket fattade jag i alla fall, utan i marken bredvid. Men det räckte för att skrämma henne! Jag använde kedjan för att få henne att sluta skälla, och kunde snabbt å över till att bara rassla lite med den. 

Om jag hade kunnat ändra en sak i mitt agerande mot mina hundar så hade det varit just mitt beslut att testa kedja. Det var väldigt förstärkande för mig – det fungerade ju! Hunden blev tyst! MEN det skapade en hund som dels blev rädd för mig, och dels ansåg att andra hundar var orsaken till obehaget. Kombinerat med hennes övriga egenskaper blev detta väldigt, väldigt dåligt. Jag skapade en hund som började attackera andra hundar för att hålla dem borta eftersom andra hundar gjorde hennes matte knäpp och obehaglig.
I samma veva började hon slåss med Popsy hemmavid. De första gångerna hände det när jag var i närheten, och jag lärde mig snabbt att inte sära på hundar som slåss genom att ta dem i halsbanden (jag har fortfarande ärr på armarna efter den gången). Med en viktskillnad på 15 kilo och en Mårran som blev saligt förbannad när hon blev tillräckligt provocerad blev det några turer till veterinären med Popsy. De började slåss när jag inte var hemma, och jag hittade Popsy blödande på toaletten dit hon flytt. Vi försökte stänga av vårt hem – det fungerade inte. Mårran tog sig igenom alla avgränsningar vi kunde hitta på, med fara för skador.

När man lever mitt i något är det svårt att se klart. Jag borde givetvis inte haft kvar båda hundarna. Jag borde hanterat situationen annorlunda. Jag borde en MASSA grejer. Men just då gjorde jag mitt bästa med den kunskap jag hade, och jag har (till slut) förlåtit mig själv för mina misstag.

Jag hade nu en Mårran som gjorde fullfjädrade utfall mot främmande hundar som vi mötte på promenad – hon reagerade på ca 100 meters håll, stod på bakbenen och skrek med fradga runt munnen i de värsta fallen. Detta var vad jag hade skapat, alldeles själv, med dåliga råd och alltför lite kunskap. Detta är vad straffbaserad träning kan åstadkomma i hundmöten. Jag säger inte att det alltid är så, men risken finns.

Misströsta inte, historien vänder, jag lovar!

Från olycklig och osäker till lycklig och trygg!

Jag utbildade mig till allmänlydnadsinstruktör via SBK, och fortsatte med Canis klickerinstruktörsutbildning. Parallellt som jag lärde mig mer om beteenden hittade jag ny litteratur och nya inspiratörer att lära ifrån. Jean Donaldson, Bob Bailey, Emma Parsons, och Kathy Sdao. Kathys DVD ”Cujo meets Pavlov” blev en milstolpe! Där beskriver hon hur man kan använda belöningsbaserad associationsinlärning vid hundmöten. Jag lärde mig om tröskelvärde, om att ge hunden alternativ, om att det kan vara effektivare att jobba med känsloläget än med beteendena. Och jag satte ihop en plan till mig själv som jag följde: korta träningspass tre gånger om dagen med fokus på att hitta rätt känsla. Aldrig svårare än att hon klarade av situationen. Ändra hennes känsla runt andra hundar. Ge henne kontroll.

Två månader senare kunde jag gå förbi vakthundar bakom ett staket med slakt koppel och glad hund som tittade på mig med förväntan.

Sex månader senare översatte vi detta till att fungera i stan.

Ett år senare kunde vi tävla, både rallylydnad och tävlingslydnad. Visst hände det att vi var tvungna att gå undan och pausa, men när hon var 10 år hade hon sitt bästa tävlingsår någonsin.

Alltså, när hon väl förklarade vad hon ville så var det ju inga problem!

När Mårran var fem drabbades Popsy av akut livmoderinflammation och efter hennes operation beslöt jag att kastrera Mårran. Det är en relativt liten operation och hon skulle aldrig ha valpar, jag hoppades dessutom på att det skulle jämna ut hennes humör litegrann och kanske minska slagsmålen som oftast kom i hennes löp och skendräktighet. Jag bokade in en duktig kirurg, operationen gick snabbt, jag fick hem henne.
Ett dygn senare hade hon inte slutat blöda. Och det var inte lite, varje gång hon reste sig rann en deciliter blod från såret. Efter två samtal till veterinären som opererat med reaktionen ”lilla gumman, jag vet vad jag gör, lite blod är normalt” åkte jag in akut till Lund vid klockan 1 på natten. De konstaterade att hunden höll på att förblöda och skickade mig vidare till Helsingborg. Visste ni att det går att köra mellan Lund och Helsingborg på 30 minuter mitt i natten? Det gör det.
Väl på plats blev hon undersökt, stucken i, klämd på, och allmänt stressigt och smärtsamt hanterad. Smärtstillande fanns det inte tid för, beslutet var om hon skulle öppnas igen eller inte. Mårran låg blick still, tittade på mig med djupa ögon, och gömde nosen i mitt armveck när det blev för jobbigt. Hon litade på mig helt och hållet. Försäkringen täcker inte komplikationer efter en planerad kastrering. Jag hade inte råd att operera henne, utan ringde istället ursprungsveterinären och bevisade att ”lilla gumman” kunde bli heligt förbannad. Han stod beredd med full operationsutrustning sex timmar senare. Precis när han skulle söva henne tittade hon på oss, vi tittade på varandra, och sa nästan samtidigt: ”Hon verkar bättre. Vi väntar.”. Det var rätt beslut. Mycket sakta återhämtade hon sig, det tog ett år innan hon var fullt återställd.

När Mårran var sju skaffade jag Valle. Jag tog hem valpen, höll Mårran i koppel de första tio dagarna av rädsla för vad hon skulle kunna hitta på, och på dag 10 sa Mårran ”detta är min valp, jag älskar honom och kommer att ta hand om honom så länge jag lever”. Och det gjorde hon. De lekte i timmar. Hon skyddade honom på promenaderna. Han kunde ta vad som helst från henne, hon visade aldrig så mycket som en framtand. Hon tvättade honom på kvällen. De sov tillsammans.
Att se hur hennes liv förändrades när hon fick en riktig hundkompis var ganska magiskt! Deras relation är fortfarande lika kärleksfull, nu är det han som skyddar henne men fortfarande hon som tvättar honom.

Popsy gick bort strax efter att Valle kommit, och under en period hade jag bara två hundar. Två år senare flyttade Midori in, och det blev ytterligare en förändring i familjedynamiken. Mårran tog det med ro, hon har ju sin Valle! Hon och Midori samexisterar utan problem, men riktiga kompisar blir de nog aldrig. Och det verkar inte heller finnas något behov – Valle är som en buffert mittemellan, och Midori har teamat upp med mig när inte Valle vill. De bråkar aldrig, Midori snor Mårrans mat när hon får chansen (och Mårran låter henne) men i övrigt verkar det vara helt lugnt.

Min nuvarande familj med fyrbeningar. Midori, Valle, Mårran.

Mårran fortsatte på tävlingsbanan tills hon fyllde 11, då pensionerade jag henne. Hon har blivit svagare och tröttare, hörseln fungerar inte så bra, och hon är lite förvirrad med jämna mellanrum. Men hon vill fortfarande gå promenader och nosen är det inget fel på! Jag har bloggat ett par gånger för Härliga Hund om just hur det är att leva med en gammal hund, du hittar inläggen här:

Det blev en promenad längst minnenas allé att skriva dagens blogg. Inte blev den vidare kort heller, och jag har bara tagit med några av alla de minnen jag har ihop med min blandrastant. Det får nog bli en hel bok så småningom 😁