Publicerad Lämna en kommentar

The Blame Game

Igår var Valle och jag och gjorde doftprov för Lagerblad och Lavendel. Eller, det var MIN uppfattning om dagens uppgift. Valles var nog en helt annan… Han hade en toppendag med roliga promenader och hälsa på kul kompisar – men några diplom kom vi inte hem med.

Nytt ställe! Coolt!

WTF? Jag vet ju att han kan dofterna. Han brukar vara stensäker i behållarsök. Eller rättare sagt – vi brukar vara väldigt synkade i behållarsök så till vida att jag kan läsa honom. Det kunde jag INTE igår, så det blev en gissningslek och jag gissade fel.

Det måste ju bero på något! Låt oss fundera över vad jag kan skylla på:

1. Fel bil.
Min egen bil är trasig, så jag lånade mannens jättejeep som han har när han dödar zombies i skogen. Stor bil – liiiiitet bagageutrymme! Valle var inte förtjust. Han brukar älska att vistas i bilen och koppla av, men det var ju liksom förstört. Han kunde inte återhämta sig. (Båda doftproven tog sammanlagt två timmar. Återhämtning kanske inte helt nödvändig. Men ändå!)

2. Dålig i magen.
På grund av slarvig matte som väntade för länge med att köpa nytt foder så är hans mage lite strulig. Inte mindre än fyra turer till buskarna med påse redo under de två timmar som vi var på plats bevisar att välmåendet inte var på topp. (Han bjöd glatt på alla typer av trick, verkade glad och lycklig, och hade utmärkt aptit. Men ändå!)

3. Fel godis.
Inga köttbullar! Bara skinka och ost. Alltså – vem kan förväntas prestera med sämre lön. (OK, han ÄLSKAR ost. Men ändå!)

4. Tidtagaren.
Valle är inte en hund som hoppar på folk, det händer YTTERST sällan och bara när han verkligen, verkligen är glad att se någon. Tidtagaren till exempel. Hur ska ha kunna sätta på nosen med (uppenbarligen) hans allra bästa kompis någonsin i samma rum? (Vi tränar tillsammans lite då och då och Valle är van att jobba ihop med människor han gillar – det är aldrig ett problem. Men ändå!)

5. Domaren.
Skyll på domaren! Det är det de är till för. Han hade säkert lagt ut jättekonstiga störningsdofter. Eller nåt. (OBS IRONI! Domare och alla andra funktionärer gör ett alldeles utmärkt jobb och ska INTE skyllas på! Men ändå.)

6. Medtävlande.
Jag är helt säker på att någon säkert hade en löptik någonstans. Kanske hemmavid. Min hund vet sådant! (Valle är kastrerad och har ytterst liten könsdrift, löptikar stör honom noll och intet. Men ändå!)

7. Mitt eget högst okunniga jag.
Hade jag bara… Läst honom annorlunda. Visat bättre. Tagit kommandot tydligare. Gett honom mer frihet. Låtit honom jobba längre. Startat om honom. Insert lämplig mening…(Ja gjorde så gott jag kan, med den kunskap jag för tillfället har. Men ändå!)

Det enda jag faktiskt inte tänker ta med, inte ens på skoj, är att det skulle vara Valles fel. Det finns inte på kartan att bristande tävlingsresultat eller provresultat skulle bero på hunden. Någonsin.

Men allvarligt talat…

Det ENDA som egentligen är en vettig förklaring är att vi inte kunde uppgiften tillräckligt bra. Hade vi kunnat det hade inte något av ovanstående spelat något roll. Då hade jag känt igen hans nya och intressanta markering på lavendel (gå runt tre varv, nosa på ett vägguttag och sedan sparka på rätt låda), och kunnat hjälpa honom igång på lagerblad. Eller så hade han gjort sin vanliga rutin med bra avsök och tydlig markering.

Och grejen är denna: Jag har inget behov att skylla på något alls, faktiskt. Det gick som det gick. Vi hade en bra dag, gjorde roliga saker tillsammans, snackade skit med människor vi gillar, åt godis (Valle) och drack kaffe (jag). Valle fick ägna sig åt saker han älskar, och jag fick se min hund vara riktigt, riktigt lycklig.

Och riktigt, riktigt trött efteråt. Från bilen via vattenskålen till soffan. Snark non stop i fyra timmar.

Jag vet att det är provocerande för en del mer prestationsinriktade personer – men jag bryr mig faktiskt inte om våra resultat. Jag tävlar nosework med Valle för att det är roligt oavsett om han hittar gömman eller inte. Det är klart att det är extra kul att komma hem med ett diplom eller pris, men det är faktiskt ganska marginellt. Kanske tycker jag annorlunda om han verkligen börjar prestera, kanske ändras min förväntan om jag börjar tycka att jag har lite koll på vad vi gör, men jag tror inte det. Jag har tävlat sedan jag var 8 år, och den attityden som jag (äntligen) har hittat i tävlandet är helt enkelt den jag mår bäst av.

Det betyder inte att jag inte vill bli bättre! Varje tävling vi är på ger nya insikter, ny kunskap, nyttiga erfarenheter och intressanta idéer för vidare träning. Det är nästan det roligaste med att tävla…inspirationen till vidare träning!

Jag ser redan fram emot både nästa tävling (TEM inmhussök) och nästa doftprov. Så mycket kul träning vi ska hinna med innan dess, och så intressant det ska bli att testa nya sök på ny plats! Jag har en plan baserad på tidigare tävlingar, jag är nyfiken på vad den ger för resultat. Blir det bättre eller sämre? Ingen aning! Måste testas!

Publicerad Lämna en kommentar

Mårran – 16 and still going strong

I förra veckan fick vi ett klagomål från en av er som följer oss: varför skrivs det så lite om Mårran? Så det får vi ju råda bot på!
Mårran är min (Åsas) äldsta hund. 16 år fyllda är hon numera en vis dam som är full av egna idéer om hur livet ska vara. Under 16 år hinner man hitta på en del tillsammans, så här kommer en kortversion (OK, inte superkort…) av hennes liv som ger en ganska bra bild av hennes personlighet och hur hon har format mig som både hundtränare och människa.

Äntligen någon som är nyfiken på mig! Man tackar, man tackar!

För ca 20 år sedan bodde min svägerska i en liten indianby i Guatemalas regnskog, utsänd av FN för att bibehålla freden i området. 3 dygns vandring från närmsta större samhälle levde hon och hennes man i två år, och där tog de hand om en valp. Hundarna i byn är klassiska sydamerikanska gatuhundar, mer vilda än tama, som slagit sig ihop med människorna för gemensam vinning. Valpen döptes till Luna och följde sedan med hem till Sverige. Luna var en självständig individ och omöjlig att hålla inom staket – hon var snart känd i hela Rickarum. När hon tyckte att tiden var lämplig för valpar hälsade hon på traktens alla hanhundar. Resultatet blev sex bedårande pälsbollar, och jag fick en av dem i julklapp.

Första gången jag såg Mårran var hon tre dagar gammal. Hon stretade för fullt med en av mammas spenar, kom plötsligt av sig och kröp istället mot mig. Varken ögon eller öron var öppna, och hon hade knappt kontroll över sina ben, men till mig skulle hon! En stark vilja redan då.

Vid tio veckor åkte hon bil från Rickarum till Malmö, och jag fick ett ganska oroligt, nerspytt pälsknyte i famnen med en soggig röd rosett runt halsen. Min julklappsvalp! Vår jack russel terrier Popsy tittade mycket skeptiskt på varelsen när vi kom hem. Vid 23.30 förvandlades ”hon ska inte sova i sängen” till ”kom här, lägg dig vid min mage”, och det blev hennes sovplats många år framöver.

Mårran visade snabbt en stor självständighet. Vi flyttade ut på landet när hon var fyra månader gammal, och hon insåg snabbt tjusningen med att jaga traktens harar. Promenaderna gick ofta ner till ån i närheten, och vid fem månaders ålder hände det: hon kom loss och drog iväg efter en hare. Hund och hare försvann i snåren, högljudda skrik från haren, och sedan tystnad. Jag var inte med men min man har berättat hur han och Popsy gick och letade och ropade, mer och mer orolig. Till slut ser han valpen ståendes ute i ån, med vattnat forsande längst ryggen. Hur kom hon dit? Vågade hon inte komma tillbaka? Han kallade – hon rörde sig inte. Han vadade ut i iskylan – detta var i snösmältningen i mars – och lyfte upp den dyblöta och stela valpen i famnen. Då flyter haren upp till ytan… Hon har alltså inte lyckats få död på den genom att bryta nacken på den, och därför helt sonika släpat ut den i ån och ställt sig på den för att dränka den!

Den typen av hund var hon. Starka instinkter, mycket självständighet. Hela byteskedjan: spåra, jaga, döda, äta. Från den dagen och ett och ett halvt år framåt var hon alltid i koppel eller lina, att ha henne lös var inte att tänka på! Under denna tiden tränade jag aktivt för att binda henne hårdare till mig, skvallra på vilt och en riktigt bra inkallning. En bra grundträning gjorde att från det att hon var ca 2 år så har hon kunnat gå lös vid min sida under promenader.

Lite ärrad, och en bit av örat försvann i ett slagsmål. Men lycklig!

Träning ja… Jag gillade redan då att träna hund, och hade börjat tävla lite smått med Popsy. Mårran skrevs in på Brukshundklubben – Eslöv – för sin första kurs. Allmänlydnad. Dessvärre hade hon hunnit bli sju månader gammal och fram till dess hade vi knappt gjort någon socialisering alls…MISSTAG! Hon kom till klubben, gick ur bilen, såg alla hundar, och fick totalt psykbryt. Hon skällde OAVBRUTET i 20 minuter, okontaktbar. Jag var oerfaren och blev helt ställd… Så här skulle hon ju inte göra?
För varje gång på kursen gick det lite bättre, och vi fortsatte med en kurs tävlingslydnad. Jag läste allt jag kom över. Tränade med klicker och straff om vartannat. Förstod inte varför hon inte var lika snabb i huvudet som min terrier. Jag blev frustrerad, hon blev stressad, vi blev ofta båda ledsna. Men det blev bättre och bättre, även om hon fortfarande frustrationsskällde ofta och mycket. Nästan alltid när hon såg en främmande hund

Ett av råden jag hittade var att bryta beteende med hjälp av en kastkedja. Till mitt försvar kastade jag aldrig kedjan på henne, så mycket fattade jag i alla fall, utan i marken bredvid. Men det räckte för att skrämma henne! Jag använde kedjan för att få henne att sluta skälla, och kunde snabbt å över till att bara rassla lite med den. 

Om jag hade kunnat ändra en sak i mitt agerande mot mina hundar så hade det varit just mitt beslut att testa kedja. Det var väldigt förstärkande för mig – det fungerade ju! Hunden blev tyst! MEN det skapade en hund som dels blev rädd för mig, och dels ansåg att andra hundar var orsaken till obehaget. Kombinerat med hennes övriga egenskaper blev detta väldigt, väldigt dåligt. Jag skapade en hund som började attackera andra hundar för att hålla dem borta eftersom andra hundar gjorde hennes matte knäpp och obehaglig.
I samma veva började hon slåss med Popsy hemmavid. De första gångerna hände det när jag var i närheten, och jag lärde mig snabbt att inte sära på hundar som slåss genom att ta dem i halsbanden (jag har fortfarande ärr på armarna efter den gången). Med en viktskillnad på 15 kilo och en Mårran som blev saligt förbannad när hon blev tillräckligt provocerad blev det några turer till veterinären med Popsy. De började slåss när jag inte var hemma, och jag hittade Popsy blödande på toaletten dit hon flytt. Vi försökte stänga av vårt hem – det fungerade inte. Mårran tog sig igenom alla avgränsningar vi kunde hitta på, med fara för skador.

När man lever mitt i något är det svårt att se klart. Jag borde givetvis inte haft kvar båda hundarna. Jag borde hanterat situationen annorlunda. Jag borde en MASSA grejer. Men just då gjorde jag mitt bästa med den kunskap jag hade, och jag har (till slut) förlåtit mig själv för mina misstag.

Jag hade nu en Mårran som gjorde fullfjädrade utfall mot främmande hundar som vi mötte på promenad – hon reagerade på ca 100 meters håll, stod på bakbenen och skrek med fradga runt munnen i de värsta fallen. Detta var vad jag hade skapat, alldeles själv, med dåliga råd och alltför lite kunskap. Detta är vad straffbaserad träning kan åstadkomma i hundmöten. Jag säger inte att det alltid är så, men risken finns.

Misströsta inte, historien vänder, jag lovar!

Från olycklig och osäker till lycklig och trygg!

Jag utbildade mig till allmänlydnadsinstruktör via SBK, och fortsatte med Canis klickerinstruktörsutbildning. Parallellt som jag lärde mig mer om beteenden hittade jag ny litteratur och nya inspiratörer att lära ifrån. Jean Donaldson, Bob Bailey, Emma Parsons, och Kathy Sdao. Kathys DVD ”Cujo meets Pavlov” blev en milstolpe! Där beskriver hon hur man kan använda belöningsbaserad associationsinlärning vid hundmöten. Jag lärde mig om tröskelvärde, om att ge hunden alternativ, om att det kan vara effektivare att jobba med känsloläget än med beteendena. Och jag satte ihop en plan till mig själv som jag följde: korta träningspass tre gånger om dagen med fokus på att hitta rätt känsla. Aldrig svårare än att hon klarade av situationen. Ändra hennes känsla runt andra hundar. Ge henne kontroll.

Två månader senare kunde jag gå förbi vakthundar bakom ett staket med slakt koppel och glad hund som tittade på mig med förväntan.

Sex månader senare översatte vi detta till att fungera i stan.

Ett år senare kunde vi tävla, både rallylydnad och tävlingslydnad. Visst hände det att vi var tvungna att gå undan och pausa, men när hon var 10 år hade hon sitt bästa tävlingsår någonsin.

Alltså, när hon väl förklarade vad hon ville så var det ju inga problem!

När Mårran var fem drabbades Popsy av akut livmoderinflammation och efter hennes operation beslöt jag att kastrera Mårran. Det är en relativt liten operation och hon skulle aldrig ha valpar, jag hoppades dessutom på att det skulle jämna ut hennes humör litegrann och kanske minska slagsmålen som oftast kom i hennes löp och skendräktighet. Jag bokade in en duktig kirurg, operationen gick snabbt, jag fick hem henne.
Ett dygn senare hade hon inte slutat blöda. Och det var inte lite, varje gång hon reste sig rann en deciliter blod från såret. Efter två samtal till veterinären som opererat med reaktionen ”lilla gumman, jag vet vad jag gör, lite blod är normalt” åkte jag in akut till Lund vid klockan 1 på natten. De konstaterade att hunden höll på att förblöda och skickade mig vidare till Helsingborg. Visste ni att det går att köra mellan Lund och Helsingborg på 30 minuter mitt i natten? Det gör det.
Väl på plats blev hon undersökt, stucken i, klämd på, och allmänt stressigt och smärtsamt hanterad. Smärtstillande fanns det inte tid för, beslutet var om hon skulle öppnas igen eller inte. Mårran låg blick still, tittade på mig med djupa ögon, och gömde nosen i mitt armveck när det blev för jobbigt. Hon litade på mig helt och hållet. Försäkringen täcker inte komplikationer efter en planerad kastrering. Jag hade inte råd att operera henne, utan ringde istället ursprungsveterinären och bevisade att ”lilla gumman” kunde bli heligt förbannad. Han stod beredd med full operationsutrustning sex timmar senare. Precis när han skulle söva henne tittade hon på oss, vi tittade på varandra, och sa nästan samtidigt: ”Hon verkar bättre. Vi väntar.”. Det var rätt beslut. Mycket sakta återhämtade hon sig, det tog ett år innan hon var fullt återställd.

När Mårran var sju skaffade jag Valle. Jag tog hem valpen, höll Mårran i koppel de första tio dagarna av rädsla för vad hon skulle kunna hitta på, och på dag 10 sa Mårran ”detta är min valp, jag älskar honom och kommer att ta hand om honom så länge jag lever”. Och det gjorde hon. De lekte i timmar. Hon skyddade honom på promenaderna. Han kunde ta vad som helst från henne, hon visade aldrig så mycket som en framtand. Hon tvättade honom på kvällen. De sov tillsammans.
Att se hur hennes liv förändrades när hon fick en riktig hundkompis var ganska magiskt! Deras relation är fortfarande lika kärleksfull, nu är det han som skyddar henne men fortfarande hon som tvättar honom.

Popsy gick bort strax efter att Valle kommit, och under en period hade jag bara två hundar. Två år senare flyttade Midori in, och det blev ytterligare en förändring i familjedynamiken. Mårran tog det med ro, hon har ju sin Valle! Hon och Midori samexisterar utan problem, men riktiga kompisar blir de nog aldrig. Och det verkar inte heller finnas något behov – Valle är som en buffert mittemellan, och Midori har teamat upp med mig när inte Valle vill. De bråkar aldrig, Midori snor Mårrans mat när hon får chansen (och Mårran låter henne) men i övrigt verkar det vara helt lugnt.

Min nuvarande familj med fyrbeningar. Midori, Valle, Mårran.

Mårran fortsatte på tävlingsbanan tills hon fyllde 11, då pensionerade jag henne. Hon har blivit svagare och tröttare, hörseln fungerar inte så bra, och hon är lite förvirrad med jämna mellanrum. Men hon vill fortfarande gå promenader och nosen är det inget fel på! Jag har bloggat ett par gånger för Härliga Hund om just hur det är att leva med en gammal hund, du hittar inläggen här:

Det blev en promenad längst minnenas allé att skriva dagens blogg. Inte blev den vidare kort heller, och jag har bara tagit med några av alla de minnen jag har ihop med min blandrastant. Det får nog bli en hel bok så småningom 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Nosework – reflektioner från en nybörjare

Det här med nosarbete som sport har aldrig riktigt fått fäste hos mig. Visst jag har testat lite olika sorters spår (Valle gick en kurs i hårda spår när han var fyra månader och fixade anlagsprovet i viltspår vid strax över året), och uppletande är ju praktiskt när man tappar grejer, men mer än aktiveringsnivå? Nope. Inget tålamod, inget intresse, inget behov.

I skogen går man lös och filosoferar över livet, inte i sele och lina!

Det enda undantaget är vittringsapporteringen som ingår i tävlingslydnaden. Där har vi lagt många roliga timmar, jag och båda kelparna. Dels eftersom jag en gång siktade högt i klasserna, men framför allt för att det är både okomplicerat och intressant. Inga träningskompisar behövs. Ingen stor yta. Bara jag, hunden, ett gäng pinnar, och bra belöningar liksom. Perfekt inomhusträning.

Nosework

Så flyttade då noseworken in i mitt liv, på en ren impuls anmälde jag till kurs (det här med impulskontroll är mina hundar bättre på än jag är). Midori tyckte och tycker fortfarande att det är vettigare att göra andra saker tillsammans. Men Valle fastnade rejält! Och därför fastnade jag också. Att det är en sport som inte kräver mycket utrymme, går att träna inomhus, och – beroende på ambition – går utmärkt att träna på egen hand hjälpte så klart till… Jag är lat och att ha en aktivitet som gör min hund nöjd och glad på kort tid utan direkta förberedelser är ofta väldigt skönt.

Vi startade vår första kurs i maj. Fem månader senare går jag vår tredje noseworkkurs, vi har tävlat, och jag är totalt och ytterligt vilse i nosework-djungeln. Nosework som sport liknar inget annat jag har pysslat med inom hund, och jag är helt urkass med jämna mellanrum (läs 90% av tiden)…

Skitsnack. Jag är trött på att vara modig och kass. Jag vill ha koll på vad jag gör! Nu, tack!

Vad är det som är så himla svårt då?

Mycket av min styrka i hundträningen är att jag är hyfsat analytisk, kan bryta ner målet i små steg, har goda tränarfärdigheter, och har koll på beteende – förstärkningsprocessen. Jag har också ganska lätt för att tänka öppet och hitta nya lösningar och vägar framåt.

I noseworken känns det som att inget av det jag kan sedan tidigare kan appliceras. Det kan det säkert, jag ska bara lära mig hur, men just nu är jag helt lost. Och det här med att inte ha koll, det är liksom inte riktigt min grej…

Jag ska lista det viktigaste jag inte kan men känner att jag behöver få koll på (och det typ igår):

1. Läsa min hund

Nosework är ett självständigt arbete för hunden. Jag som förare är inte så inblandad i själva sökandet efter doften, mer än att ge Valle bra förutsättningar med hjälp av en vettig koppelhantering och inte stå i vägen. (Redan där har vi problem förresten, men där har jag iallafall koll på mina brister och vad jag behöver tänka på.) Men det är ju en klar fördel om jag kan se när han får doften i nosen och när han tappar den, och om jag kan skilja mellan “jag måste bara undersöka den här fläcken ordentligt”, “jag brukar få godis om jag håller nosen stilla” och “här är det!”. Det kan jag inte. Jag vet knappt ens vad jag ska titta efter, och de tecken jag vet tappar jag bort i allmän förvirring så fort något nytt händer.

2. Räkna ut hur doften beter sig

Senaste tävlingen fick vi ett utomhussök i ett litet lusthus. Som en vägg med en bänk, och pelare på andra sidan. Valle sökte intensivt runt bänken och väggen. Doften satt på pelaren bakom oss, den svaga vinden drev doften in mot väggen där den samlades (enligt domaren, detta är inget jag lyckades lista ut själv…). Valle hittade doft, men kunde inte lokalisera var den kom ifrån. Och jag var verkligen ingen hjälp! Jag kan knappt känna hur luftströmmarna går om det inte blåser rejält, och att kunna räkna ut hur doften påverkas – jag gissar fel lika ofta som jag gissar rätt…Inte ett vidare bra facit.

3. Veta om, när och hur jag kan vara till någon hjälp

Den generella riktlinjen som jag lyder just nu är “do no harm”. Det vill säga, jag försöker låta bli att göra något alls – risken att jag gör fel grej är uppenbar. Valle är smart och lättpåverkad, hjälper jag i fel ögonblick eller på fel sätt kopplar han bort nosen och ber mig fixa problemet själv. Inte konstigt – han har åtta års erfarenhet av “matte fixar” i bagaget!

Det är en vettig strategi så länge saker och ting fungerar hyfsat som planerat, men när det skiter sig? Han går över gömman gång på gång och får slut på batteri och markerar på måfå för att iallafall få en belöning? Eller är störd av något och fokuserar på något helt annat än eukalyptus? Eller tittar på bilen och funderar över varför den står där innan han börjar nosa på en grästuva istället (fordonssök)? Eller går in i träningsmode istället och testar något av de trick som brukar fungera? Då står jag och är lika vilsen som han, helt oviss om vad som är bästa strategin. Hjälpa, bryta, starta om, gå hem?

Och om den bästa strategin verkligen är att göra ingenting alls, så hade det varit skönt att välja det alternativet medvetet och inte som ett “jag vet inte vad jag ska göra så jag gör ingenting”.

Hörru matte! Kom igen! Doften är ju här någonstans, koppla på den där mesiga näsan du har så letar vi tillsammans!

Vad gör jag åt det då?

Förutom att jag blir frustrerad över min egen otillräcklighet (inte konstruktivt!) så tar jag hjälp. Jag läser, ser filmer, och försöker sortera bland all information som finns…Och det finns mycket! Men precis som i övrig hundträning finns det en mängd olika vägar till målet. Folk som pysslar med nosework är helt enkelt inte riktigt överens! Och jag har svårt att sortera bland dåligt och bra, myt och verklighet, tro och fakta.

Så jag gör som när jag var ny inom andra sporter – väljer en person vars tankar passar ihop med mina egna. I mitt fall är det enkelt eftersom Ulrika har koll på det här med nos och doft. Med en ängels tålamod guidar hon mig och Valle, med lika mycket tanke på att träna mig som att träna min hund. Jag får testa att gå med Totoro för att känna på skillnaden (jag i halvpanik – en hund som jag har ÄNNU mindre koll på hur jag ska läsa än min egen! Tur att Tot är väldigt förlåtande…). Hon lånar Valle och visar både honom och mig när vi fastnar. Och lite i taget blir vi bättre, både som individer och som team.

Planer framåt

Det jag älskar mest med nosework, den STORA anledningen till att jag och Valle pysslar med det, är inte en nyväckt fascination för doftarbete. Det handlar om två saker:

  1. Det är faktumet att jag och Valle har hittat något som vi trivs med att göra tillsammans. Valle är trasig i kroppen och kan inte träna sådant som jag vanligtvis gillar att träna, därför är det guld att ha hittat något som han både älskar och kan pyssla med utan problem. Att åka på kurs eller tävling med bara honom, se hans entusiasm, hur han älskar att visa mig vad han har nosat upp – det är världen.
  2. När det funkar, när vi synkar, när vi jobbar som ett team med ett mål, då är det ganska magiskt. Att starta honom på ett behållarsök, vara (hyfsat) säker på vad vi gör, se honom jobba, stoltheten när han utan att tveka visar mig var doften finns, det är en form av samarbete som inte förekommer i något annat jag gör ihop med mina hundar. Han har kontrollen. Han vet vad som ska göras. Jag bara ger honom förutsättningarna.

Så jag får helt enkelt acceptera att det är OK att vara nybörjare trots att vi pysslat med detta i hela fem månader (och ja, jag vet att det är kort tid. Men det KÄNNS länge!)
Mitt kontrollbehov får ta en baksätesplats, jag får leva med att inte kunna och inte veta. Nosework är annorlunda mot all annan hundträning som jag har ägnat mig åt och jag försöker få ihop allt inuti huvudet.

För det är så värt det.

Ps
Vill du börja med nosework med din egen hund? Ulrika startar en nybörjarkurs 5/11! Och den går dessutom till största delen inomhus – bara det muntrar ju upp i vinterkylan 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Tydligt start och slut på träningspasset

En av de tydligaste minnen jag har av skolan är rastklockan. Den ringde när lektionen var slut och den ringde när det var dags att gå in från rasten. Vi kunde vara mitt inne i någon sorts lek (hoppa gummiband? Någon mer som gjorde det?) och när klockan ringde avbröts allt och vi kilade upp till skolsalen. Jag lärde mig om hur tid uppfattas relativt beroende på vad man gör: en rolig lektion avbröts av klockan alldeles för tidigt och jag gick irriterad ut på rast, en ointressant lektion kändes som tre gånger så lång och jag bara väntade på att få höra det magiska ljudet som betydde slut på elendet.

“Kan…inte…ta in mer. Huvud…fullt.”

Tydligt start och slut

Grejen med klockan är att väldigt få kom för sent till lektionen, och ingen gick innan lektionen var slut. Inte ens om lektionen var tråkig. Vi visste precis när det startade och när det slutade. När vi förväntades vara (nåja) alerta och lyssna, och när vi var lediga. En tydlig startsignal och en tydlig slutsignal.

Översätt skola till hundträning och tioåriga ungar till våra hundar. Vet din hund när lektionen (träningspasset) startar och slutar? Är ni överens om hur start och slutsignalerna ser ut? Eller är det så att du ibland tjatar på din hund som inte alls är i träningsläge, eller att din hund fortsätter jobba också efter att du har börjat prata med din träningskompis?

Min målsättning är att när jag och min hund tränar tillsammans har vi full fokus på varandra och på träningen. Med min första hund, Popsy, kom det av sig självt – hon älskade att träna oavsett vad vi gjorde. Med nästa hund, Mårran, började jag inse att något saknades i min träning – men hon hade så många andra problem att den “rena träningen” fick en plats i bakgrunden, vi behövde få livet i stort att fungera. Och så kom Valle. Underbara, lättdistraherade, svårmotiverade Valle. Han har inga direkta vardagsproblem, tvärt om är han en okomplicerad hund i vardagen, men det blev VÄLDIGT tydligt att jag behövde lägga om hela min träningsstruktur. Eller, lägga om och lägga om, det var mer fråga om att hitta en struktur överhuvudtaget.

Så det första vi gjorde var att introducera tydlig start och tydligt slut. Nummer två var att anpassa längden på passet och aktiviteten till vad han klarade av. Jag valde att träna in ett stationsbeteende, ligga eller sitta på filt, och det har jag kört på sedan dess i lite olika varianter. Passen var till att börja med 10-15 sekunder långa, och bestod av kamplek eller fånga godisar. Det var vad han klarade av med bibehållen fokus genom hela passet.

Efterhand kunde vi börja lägga in mer och mer “riktig” träning, denna filmen är från november 2012 och han är snart 2 år gammal. Vi har jobbat med tydlig struktur i träningen i ca åtta månader. Själva träningen handlar om att han ska springa ut från mig utan “mål”.

Titta på filmen igen och titta efter följande:

  • längden på passen (korta!)
  • högt värde för filten
  • Valles startsignal när han är redo – han tar kontakt med mig innan jag kallar upp honom
  • så fort han har ätit upp den kastade godisbiten ger jag lek-signal – det bygger upp en förväntan på att det finns EN godis i gräset, sedan lönar det sig att komma till mig
  • vi leker för det mesta hela vägen tillbaka till filten – ingen plats för fokustapp
  • 100% fokus genom passen, från honom och från mig

Den där filten blev en räddare i nöden på fler sätt än ett! Jag hade längre tre hundar i träning parallellt, och att kunna ha en plats för varje hund var guld värt för att få effektiva pass:

Och när jag ändå har scrollat igenom gamla filmer bara måste jag bjuda på den här, som är från juli 2013 när träningen faktiskt började fungera på riktigt igen. Vårt allra första försök till ett freestyleprogram.

Att fundera över…

  • Hur ser din startsignal och slutsignal för träningspasset ut?
  • Är du och din hund överens?
  • Håller du 100% fokus på din hund genom hela passet?
  • Har passet rätt längd för vad ni klarar just nu?
  • Har passet rätt aktivitet för platsen ni tränar på (mer störningar = enklare övning)?

Anledningen till att grundskolor har en rastklocka är att det funkar. Det blir tydligt. Det blir enklare för alla inblandade. Att vi sedan vill att hundarna ska tycka att träningspassen är så kul att de knappt vill ha rast – det ligger ju på oss som lärare.

p.s… det här med träningsstruktur

Går jag igenom på längden och tvären i vår Hundtränarsatsning. Och jag individanpassar dessutom efter just er. Just saying 😉

Publicerad Lämna en kommentar

Dansa – pausa. Vikten av återhämtning.

I måndags stod det VILA över hela min kalender. Det skrev jag in redan för flera månader sedan, när det blev klart för mig att min vecka ihop med Realgymnasiets hundelever skulle avslutas med Eslövs Hundevent på helgen. Jag visste att det skulle ta mängder av energi, och jag känner mig själv – planerar jag inte in vila så kör jag för långt.

“Varå vila? Det är väl bara att köra så länge det finns godis? Och lite till?”

Dansa – pausa

Ni kommer ihåg superhiten med Panetoz för några år sedan? Dansa – pausa? Det är lite så det behöver vara i livet. Även om det är kul att dansa så är det pauserna som gör skillnaden. En rolig utekväll på dansstället med polarna, eller dansa när näcken eller djävulen spelar – oförmögen att sluta innan solen går upp. Pausar man inte börjar fötterna blöda.

Och det är inte bara jag som behöver pausa. Båda mina kelpar har varit lånehundar till elever och haft SUPERKUL i veckan. Båda följde med som visningshundar/figuranthundar i lördags. Valle somnade på planen, det om något är ett tecken på att han behövde pausa… Midori, med sin närmast outtömliga energi, var pigg och glad hela vägen i mål – och däckade totalt när vi kom hem. Måndagen ägnades åt seriöst sovande, sängen var Midoribäddad och hon tillbringade dagen hoprullad till en liten boll. Återhämtning. Ladda batterier.

Harmoni i träningen

Samma tendens som jag har i livet – dansa på tills fötterna blöder – har jag i hundträningen. Bara liiiite till…en repetition…pyttelite svårare… Och så dör batterierna = hunden checkar ut. Inte för att den är ovillig att träna, utan för att den behöver paus. Dansen är inte rolig längre.
Länge var en timer min bästa vän i träningen. En minut – sedan paus! Lång eller kort paus? Det bestämmer hunden. Numera är jag så van att jobba i korta pass att det går automatiskt. Men det har varit en medveten omprogrammering av mitt träningssätt, och det har krävt en del ansträngning (och mekaniska hjälpmedel).

Resultatet? Eftersom jag med jämna mellanrum “frågar” mina hundar om de behöver en paus – INNAN de själva kommit på idén – så håller mina hundar betydligt bättre fokus i träningen. De checkar inte längre ut under ett pass, utan tar sina pauser när de erbjuds. Ofta vill de inte ha paus utan ber om att fortsätta ett tag till – de vill dansa lite mer. Det gör att träningen drivs av mina hundar, och jag slipper locka, tjata, kalla, truga.

Vissa dagar är de inte på humör. Jag frågar, de säger “Paus tack! En lite längre paus skulle kännas bra. Kanske tills imorgon?” Och då får de det. Jag är inte heller på topp alltid.
Jag har märkt att sedan jag började fråga händer det betydligt mer sällan att de säger “längre paus tack”. Jag TROR (för jag kan ju inte veta) att eftersom de har möjligheten att säga nej så väljer de oftare att säga ja. När dansen är helt frivillig blir det roligare att dansa längre och längre. Det märks inte så tydligt på Midori som i stort sett alltid är på. Valle däremot, som aldrig haft något riktigt “driv” i träningen och som är ganska känslig, verkar verkligen både förstå och uppskatta sin medbestämmanderätt.

“Här ligger jag och väntar på att bli uppbjuden…”

Vad händer i pausen?

För mig, en ledig dag: Återhämtning. Pyssla med något annat ett tag. Vara ensam. Trycka på “reset” i hjärnan. Jag gillar att umgås med folk, men det tar energi. Jag laddar mina batterier i skogen, i ett tomt hus, med bilder att leka med på skärmen, framför Netflix, eller med kameran i handen och musik i öronen.

För mig, i träningspasset: En möjlighet att utvärdera och omplanera. Vad hände nyss? Vill jag ändra något eller vill jag fortsätta? Kan jag förbättra något? Ska vi kanske byta övning helt och hållet? Jag vill inte börja fundera när jag har hunden igång, det blir oftast inte så bra. Paus först – fundera i pausen.

För hunden, i träningspasset: Vila fysiskt (om vi jobbar med något som kräver kroppskontroll eller fysisk styrka/uthållighet) och vila mentalt. En möjlighet att smälta vad som just hänt.
I pausen får hunden vara “hund” istället för “träningskompis” och har möjlighet att nosa på det där som luktade gott, titta på snyggingen på andra sidan planen. Kanske gå och kissa någonstans. Eftersom mina hundar vet att sådana behov kommer att tillgodoses förr eller senare, så har de lättare att fokusera på träningen i själva träningspasset. Träna först – nosa/titta/kissa sedan. Eftersom vi varvar dansa – pausa, alltså träning leder till att de får göra det de själva vill sedan, så stiger värdet på träningen. Premacks princip när den är som bäst.

Vissa av oss har lite svårt att sluta dansa, och fortsätter bjuda upp tjej efter tjej. Fast vem kan tacka nej till Totoro?

Vill du bli bättre på att hitta rätt rytm?

Det här med dansa – pausa har inte kommit naturligt till mig. Oavsett vad folk runt mig påstår så är jag INTE naturligt strukturerad, men eftersom det alltid är kaos på insidan av mitt huvud så har jag varit tvingad att hitta en struktur för att få hundträningen – och livet – att fungera. Det betyder att jag har rätt bra koll på olika hjälpmedel och strategier för att få min hjärna att arbeta MED mig och inte MOT mig.
Vill du lära dig? Kortversionen är Träningens ABC. Vill du verkligen fördjupa dig i både träningsstruktur och en massa annat häftigt som har med hund och träning att göra så är vår Hundtränarsatsning vägen att gå.

Passa på att dansa lite med hunden medans du väljer! 😀

Publicerad 1 kommentar

Våga göra fel

Ni som såg mina inlägg från gårdagens tävling på vår FB-sida vet att jag var en smula småirriterad på mig själv. Prinsessan gjorde en superfin runda i mästarklass rallylydnad, och jag schabblade bort 16 poäng genom att inte förbereda mig tillräckligt bra – det räcker liksom inte att komma på att man gjort fel precis i ögonblicket man gör det… 😂

WTF? Det skulle vara party här någonstans… Är något fel på min GPS?

Känslor är OK, även de negativa, så igår tillät jag mig att vara okonstruktivt sur. Men bara igår. Idag har jag fått lite distans. Ja, det blev fel. Ja, det var sjukt störigt. Ja, Ulrika fick ta en del av mitt dåliga humör (sorry…).

Men. Om jag inte tillåter mig själv att våga göra fel – hur ska jag då våga göra något alls?
Det gäller all träning, inte bara tävling. Om jag blir rädd att göra fel så låser jag mig vid sådant vi redan kan, jag och min hund. Förutsägbart. Och då stagnerar vi. För att utvecklas måste jag inte bara vara beredd på att ibland blir det fel, utan också utnyttja felen och se dem som de erfarenheter de är. Det ingår liksom.

Jag tror att för att något ska hända så måste man GÖRA något. Vad som helst.
Ska jag skriva en text så är det bättre att skriva dåligt och sedan ändra än att inte skriva alls.
Efter en fotosession slänger jag minst 50% av bilderna direkt, för om jag inte vågar göra fel så får jag aldrig till den där ovanliga, kreativa, fantastiska bilden.
Ska jag lära mig eller min hund något måste jag starta någonstans och testa vad som funkar.
Ska jag bli bättre på att tävla måste det vara OK för mig att flytta fötterna fel, eller blanda ihop två skyltar…

Om jag blir rädd att göra fel så börjar jag inte automatiskt göra allt rätt – jag slutar riskera att göra fel. Översättning: jag slutar försöka. Och då blir ju INGET rätt, eftersom jag inte gör något…

Det är en av anledningarna till att jag tränar hund som jag gör, utan obehag. Inget är “förbjudet” eller “fel”, det bara lönar sig inte för hunden här och nu att göra det oönskade beteendet – och något annat lönar sig bättre. Även om Midori gör något som jag med största sannolikhet aldrig kommer att vilja ha, som att studsa på Valle (vilket han inte gillar) eller sno Mårrans mat (vilket Mårran inte bryr sig om, men mattjuven blir fet), så undviker jag hot och obehagliga påföljder.
Varför? Därför att om Midori blir rädd för att göra fel så kommer hon att bli mer och mer passiv. Hon måste också våga göra fel, våga testa. Annars slutar hon prova nya saker, och får ett tråkigare liv. Och det vill jag inte!

Man måste våga testa. Ibland smakar det illa. Och då vet man det. Men ibland smakar det gott!

Veckans tema hade jag bestämt redan i lördags, att jag sedan lyckades illustrera det perfekt under söndagen var en lycklig slump. Ur den synvinkeln blev det ju faktiskt helt rätt – även om det blev fel. 😄

Och nej, Midori har ingen aning om att det blev tokigt. Hon fick sitt vanliga party, en genuint stolt matte, ett paket köttbullar och en skogspromenad. Det hade hon fått oavsett om hon gjort “fel” eller “rätt”, för hon gjorde sitt allra bästa. Det gör faktiskt hundar så gott som alltid, utefter de förutsättningar de får.

Denna veckan vill jag uppmana dig att våga göra fel.
Se det för vad det är: erfarenhet, lärdom. Jag har lärt mig att jag behöver träna på att hålla min linje i framförbyten, stå still med fötterna när jag skickar till kon, och lära mig banan utantill. Så tack vare mina fel så vet jag vad jag behöver träna på och kan bli bättre till nästa tävling.

“There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask “What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly? “

Erin Hanson
Publicerad Lämna en kommentar

Glasyren på kakan

Den hund jag syns mest med är Midori, min lilla kelpieflicka som alltid är glad och alltid vill vara med. Hon tycker att det allra mesta är skitkul, hon är ganska okomplicerad. Vi har tävlat en hel del med goda framgångar främst i rallyn. Men – jag har TVÅ kelpies!

Midori (Tarrawangas Basha) och Valldemar (Stormkappans Ooranye)

Min andra kelpie är en working kelpie, eller “australian stock dog” som är den korrekta benämningen enligt SKK. Han införskaffades för att träna och tävla lydnad. På den tiden hade jag planer på att ta mig högt! Men…Valle hade inte lust. Vi tränade och hade kul, men han var väldigt ojämn. Vissa dagar FANTASTISK! Andra dagar…neh. Två hundar i en.
Vid hans höftröntgen fick jag en del av svaret: han har D-höfter, och även om många hundar går hela livet utan problem med dåliga höfter så är han inte en av dem. Han har ont i perioder. Han har svårt för vissa rörelser. Han avlastar dessutom så att han får spänningar i andra delar av kroppen, vilket i sin tur ger ytterligare problem. Vi provade “leklydnad”, dvs att jag tog bort kraven på precisa rörelser och bara jobbade med momenten, men även om han ÄLSKAR vissa moment (rutan gör han fortfarande då och då på egen hand) så räckte det att han “ville lite för mycket” någonstans och tog i på fel sätt för att han skulle bli låg och ledsen. Och så ska det inte vara!

Så vi la ner tävling helt. Tränade sporadiskt. Han är alltid med på planen när jag tränar Midori, lägger sig oftast på en strategisk plats för att kunna sno åt sig en kastad boll… Han har också varit med mig i skolan under mina sju år som lärare och lånats ut till diverse elever – det har han (och de) tyckt väldigt mycket om!

Dessutom har vi ägnat massor av tid åt att “bara vara”. Han har varit med mig på kurser, parkerad i en fåtölj har han njutit av att bara hänga. Träna lite grann. Dema enkla grejer. Han har följt med mig på tåget till Stockholm, varit mitt sällskap på en massa brukshundklubbar, och gått vid min sida (eller 10 meter framför) på hundratals långpromenader. Han ligger med glädje på uteserveringar. Han är enkel att ha med sig, gillar bilen, älskar sin tygbur (saknar front, perfekt som krypin), fantastisk av och på knapp.

Vi har varit väldigt nöjda båda två. Ni vet när man smakar på en riktigt god sockerkaka eller kladdkaka? Som är sådär perfekt, direkt från ugnen? Inga konstigheter, ingen garnering, ingen glasyr – bara… smaskens. Så har det varit.

Ute på promenad. Valle håller sig runt mig, nosar och strosar i sin egen hundvärld.

Så i maj hände något som jag tror ändrade hans liv lite grann: Ulrika frågade om jag ville hänga med på hennes noseworkkurs. Jag kunde INGET om nosework. Jag kan fortfarande oerhört lite.

Midori, som brukar vara den som kastar sig över allt nytt, tyckte att det var sådär. Men Valle, han tog sig an uppgiften med hull och hår! Han jobbar metodiskt, i sin egen takt, rör sin kropp precis som han vill och känner efter så att allt känns bra. Jag tror han njuter av att få visa mig något som jag faktiskt inte kan göra själv. Han är en väldigt intelligent hund (visst är jag något färgad av att jag lever ihop med honom, men jämfört med mina andra hundar är det milsvid skillnad) och jag är övertygad om att han har stenkoll på att jag har noll koll… Ibland tror jag dessutom att han småskrattar åt mig.

Vi avslutade grundkursen och hoppade genast på nästa. För varje ny uppgift han ställdes inför insöp han erfarenhet. Funderade. Löste problem. Blev starkare och starkare i nya miljöer. Lärde sig stänga munnen för att hitta doft. Följa doftmolnet till källan. Markera för korkade människor var doften är. Ignorera störningar, ignorera störningsdofter. Ulrika har hittat uppgifter som passar honom, stöttat mig när jag hittar på dumheter, sett till att han löst problemen på ett bra sätt, och hjälpt oss båda växa i självförtroende.

Vi har hållit på i tre månader – vi har LÅNGT kvar innan han börjar bli säker “på riktigt”. Men för första gången på fem år anmälde jag honom till en tävling! Han har tydligt markerat tidigare att tävling är tråkigt och onödigt, så det var ett vågspel – men tävlingsplatsen var välkänd och nära hemma, och våra kompisar (som han gillar) skulle vara med.
Och det betalade sig! Dels vann vi inomhussöket. Men det viktigaste var hans attityd: han var GLAD! Så glad att han upphetsat glädjeskällde, något som han bara gör när det är riktigt, riktigt coolt att vara Valle. Han kopplade på nosen och sökte järnet!
Fordonssöket blev för svårt – en felmarkering, utomhussöket kissade han bort sig i, men behållarsöket satte han snyggt och inomhussöket var helt utan tvekan rätt fram till doften där han satte nosen och tittade uppfodrande på mig. Jag tror inte att det var en slump att sista söket gick bäst, nu hade han jobbat sig igenom en miljö till och en ny situation läggs i erfarenhetsbanken.

100% Livsnjutare.

Att TRÄNA nosework har varit som att hitta ett nytt kakrecept som vi båda älskar.

Att TÄVLA nosework är bara glasyren på kakan, inget mer. Ibland är glasyr delikat. Men bara om kakan under är riktigt god!

Det var väldigt roligt att få ta emot ett förstapris. Men mitt starkaste minne från dagen är när vi satt och väntade på vår tur, jag på en stol och han med sidan tryckt mot mig. Han var så förväntansfull att han vibrerade, och jag hade lite tid att klappa, massera, och berätta för honom hur oviktig hans prestation egentligen var och hur mycket jag älskar honom för den fantastiska personlighet han är.

För så är det. Det är lätt att ryckas med i poäng och resultat, men egentligen är det oviktigt. Glasyr. Det är ett kvitto på var vi står i träningen och det ger vägledning och nya idéer till vidare träning.

Det som EGENTLIGEN räknas är hur kul jag fick ha ihop med min bästa kompis, i ett forum där vi båda trivs och utvecklas. Att få lära känna varandra lite bättre, att komma lite närmare, och uppskatta varandra på nya plan. För de vi ÄR och inte vad vi presterar. Jag mot honom och han mot mig. En perfekt kaka.

Publicerad Lämna en kommentar

Vad är det med 20 augusti?

Sedan 1 mars har jag och hundarna tålmodigt använt koppel under våra promenader. Djuren i skogen har ungar, inga hundar lösa i skogen. Koppel på. Nu närmar sig 20 augusti, och då får vi äntligen ta av kopplet igen! Eller? Får vi det? Vad gäller egentligen?

“Skogen är min favoritplats!”

Så står det i Lagen om tillsyn över hundar och katter:

16 § Under tiden den 1 mars-20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som avviker från första stycket. Om det behövs till skydd för viltet får sådana föreskrifter innebära att en hund skall hållas kopplad.

Vad betyder det?

Från och med 20 augusti får mina hundar vara lösa i skogen – förutsatt att de hindras från att driva eller förfölja vilt. I praktiken: jag behöver ha hundar som inte jagar, eller kunna kalla in dem OM de får för sig att sätta efter något. Kelpiesar är inga jakthundar. Deras drift att jaga – fånga – döda – äta är kraftigt modifierad genom avel – vissa delar av sekvensen finns kvar i vallningen, men båda mina kelpar är helt ointresserade av att faktiskt fånga ett byte (åtminstone vad jag sett hittills, och de är 6 och 8 år gamla). Däremot gillar de att springa! Och ett rådjur eller en hare som sättar av framför dem skulle kunna vara som en öppen inbjudan…

De gillar också att vara lösa. Att strosa på, i mitt tempo, ca 10 – 20 meter framför mig. Kolla av då och då så att jag inte stannar eller svänger. Nosa på intressanta saker utan störande koppel. Och JAG gillar att ha dem lösa! Jag gillar att de får vara hundar och njuta av skogen (inom gränser). Jag gillar att bygga gemenskap som är helt frivillig, att de väljer att hänga med mig för att de VILL och inte för att ett koppel håller ihop oss.

Så därför lägger jag en hel del tid på att träna just det. Att värdet i att vara nära mig är stort, att de ska strunta i vilt, och en riktigt säker inkallning.

Bygga värde nära mig

Grunden i vår lösträning är att de ska välja att vara nära mig. Jag är bekväm med en zon på 20 meter. Kommer de utanför det vill jag ha ett “osynligt gummiband”, alltså att de automatiskt stannar eller kommer in till mig.

Det börjar jag bygga redan i koppel genom att skapa en “belöningszon” runt mig. I början belönas allt som är innanför zonen. Efterhand väljer jag ut kontakttagande, anpassning av hastighet, och uppsökande av zonen – alltså att de gör ett val att hålla sig nära mig. Mycket belöningar blir det! Den zonen är på ca 2-3 meter, längre än så kan jag inte kasta belöningar med någon större pricksäkerhet.

Automatisk inkallning

När belöningszonen är etablerad väljer jag rätt tillfällen att släppa mina hundar. Det är dumt att släppa två hundar som redan vindat på något som de vill springa till, släpper gör jag när jag märker att de “har ett öra vänt mot mig”. I början en i taget, på kända marker där jag redan kollat att inget vilt har gått.

För att kunna träna vårt osynliga gummiband har jag en signal på “spring” som betyder just spring iväg en bit. När avståndet är uppnått kallar jag. De lär sig snabbt ungefär hur långt ifrån mig min inkallning brukar komma, och är inte dummare än att de börjar förekomma mig. Då kan jag istället ge mitt belöningsord när de är på väg mot mig. Tadaa – automatisk inkallning!

Jag belönar hos mig, och växlar sedan mellan att fortsätta belöna att de håller sig innanför zonen, eller skicka iväg dem igen. Ibland väljer de att fortsätta träna efter att jag skickat iväg dem. Ibland väljer de att hålla sig inom inkallningsavståndet och nosa och strosa i sin egen hundvärld. Vilket som är OK.

“Belöningszoner is the shit! Att ha en perfekt tränad tvåbening är guld värt när man är lite extra sugen…”

Skvallra

Parallellt med belöningszon och automatisk inkallning tränar vi att skvallra. På vilt, joggare, kossor… Allt som fångar kelparnas intresse vill jag ska vara en signal för “kom och inkassera!”. Vi börjar i koppel med att hundarna observerar – jag kallar in – stor belöning. När de börjar förekomma min inkallning – skvallra – gör vi det utan koppel (en hund i taget) på kända marker. När de gör det felfritt var för sig, får båda gå lösa. Att lämna något som hunden tycker verkar intressant tränar jag alltså separat från resten till att börja med!

Och man kan göra det ännu enklare än så: självkontroll runt godis, leksaker, externbelöningar, träningskompisar… Altt sådant gör det enklare att ha självkontroll runt annat som dyker upp. Eller för att vända på det: om min hund inte har självkontroll runt godiset i min ficka, hur ska den klara att ha självkontroll runt viltet i skogen som för de flesta hundar är MYCKET svårare? Alltså: att träna självkontroll, i alla möjliga former, påverkar hur duktig hunden blir på att skvallra. Bra va?

Inkallningsträning

För mina hundar betyder inkallning “party hos mig, här och nu, inte missa!”. Det är något jag lägger mycket träning på från det att de är valpar, och det fortsätter genom hela deras liv. Planerade träningar där de lär sig att lämna något lockande, vända mot mig, komma i full fart, och stanna hos mig. Om jag tränar belöningszon, automatisk inkallning och skvallerträning ordentligt så kommer jag sällan i ett läge där jag behöver bryta ett beteende genom att kalla in – men det är skönt och viktigt att veta att det fungerar! Plus att det är rolig träning.

Gör det lätt att göra rätt

Det här är något av ett mantra för mig, för det är så viktigt! Hundar gör som de brukar göra. Se till att ge dem förutsättningar att göra rätt val, om och om och om igen!

Om jag märker att någon hund är extra stissig, eller får vittring på något coolt, eller att jag själv inte har huvudet med mig – då släpper jag inte. Om jag är i helt okänd miljö så går jag vägen fram först och släpper på vägen tillbaka, där jag vet hur det ser ut. Livet händer, men jag kan ju vara så noga som jag kan! Om jag är det så har jag mycket bättre förutsättningar den dag som något oförutsett händer (för den kommer), eftersom mina hundar har mååååååånga lyckade repetitioner bakom sig.

Vi är redo för 20 augusti! Är ni?


Publicerad Lämna en kommentar

Gästblogg: tips från hundfrisören!

Mitt namn är Jessica Schiött och jag är hundfrisör på Hundarnas Salong i Helsingborg. Hundfrisör, det är faktiskt ett yrke även om många blir förvånade över mitt svar när de frågar: ”Vad jobbar du med egentligen?”.

Jag och en av mina hundar, Abbe.

Vad innebär det att vara hundfrisör?

Mitt jobb innefattar mer än ”lite gull med hundar”, päls och pälsvård är ett brett område med flera olika sanningar, gamla myter och mycket fördomar. En hundfrisör klipper klor & päls, badar och fönar, borstar och kammar ur, torkar hundrumpor och tar bort all möjlig omöjlig smuts som fastnat på omöjliga ställen. Vissa hundfrisörer klämmer analsäckar och rengör öron. Dessa två sistnämnda undviker jag då det enligt mitt tycke är något för veterinär att konstatera och guida hundägare till rätt tillvägagångssätt.
Hundfrisörer ska ha kunskap om vilka olika sorters pälstyper det finns, ha god kännedom om raser och rasstandard, vara flexibla och kunna hund. Läsa hund och hundspråk. Det där sista är superviktigt, att Läsa Hund, att ha fingertoppskänsla och kunna hantera individer utifrån vad just de behöver.

Att respektera hundens känslor

I min vardag möter jag många djur som blivit felhanterade, främst av sina ägare och sedan av människor som jobbar med hundar. Oftast handlar det om att lösa uppgiften kloklippning. Att hålla fast ett djur för att få löst en uppgift är en dålig idé, speciellt om det är en uppgift som mer eller mindre är återkommande i hundens liv. Som då t.ex. att klippa klor.
Börja istället mjukt, utan tvång, lugn röst och belöningar Bästa belöningen är att ge din hund dens supergodis. Med andra ord det absolut godaste godiset som finns. Eller superleken om din hund inte är speciellt matmotiverad så kanske ni ska leka med den roligaste leksaken istället? Om man håller fast hunden så kommer ni möjligen få uppgiften löst för denna gång men känslan av att inte ha kontroll kommer växa sig starkare och till sist kan det bli rent omöjligt att klippa klorna på hunden.
Dessa hundar som blivit tilltryckta och överkörda i sina känslor kan omvändas, vissa lättare än andra. Med rätt känsla och att vara lyhörd kan man få de flesta med på noterna. I vissa fall brukar jag tänka att jag ska kratsa hovarna på en fjording, för det var vad jag gjorde som ung. Det var alltid fjordhästar, tjocka och egensinniga. Man får fjäska och ge godis, lirka och ibland kan en liten lätt viktknuff hjälpa. Men som med hästar måste man få med dom på noterna för annars går det inte. Uteslut helt banningar och ordet ”Nej”. Använd istället positiva ord, med lugn röst lyfter du djuret till skyarna och talar om vilken superhjälte hen är!

Pälsvård för långhåriga hundar

Sen har vi det där om päls, hundens hår. Om du har en långhårig ras, eller en lockig hund som lätt trasslar och blir tovig, och du vill ha den långhårig så bör du lägga fem minuter av din tid dagligen på att borsta igenom. När du anser att pälsen är färdig så testar du att dra igenom med en bredtandad kam, alltså en med lite mellanrum mellan pinnarna, om kammen fastnar i pälsen så behöver du borsta mer.
Varför jag anser att du kan ägna fem minuter om dagen på pälsvård är för att du får in en rutin, hunden blir van och vid ett regelbundet underhåll så går jobbet snabbt och smärtfritt. Lite som att städa huset, ett genomsmutsigt hus tar längre tid att städa än ett som städades för inte så längesedan. Inte för att pälsvård ska jämföras med städning. Pälsvård bör vara lite roligare, försök i alla fall att göra något roligt ihop efteråt.
Regelbunden pälsvård ökar dessutom din kännedom om din hund, du kan tidigt upptäcka eventuella bulor, knottror eller kanske spruckna trampdynor. Roströda fläckar kan indikera på smärta eller allergi. Är det ofta jättetovigt på samma ställe? Kan det vara ett problemområde där hunden kliar eller slickar mycket? Dock om tovorna sitter just där ni har hundens utrustning (halsband, sele, täcke) så kan det vara orsaken, utrustningen rör sig under promenad och trasslar pälsen.

Pälsvård för korthåriga hundar

Korthåriga hundar kan behöva ett bad då och då, vid fällningsperioder så hjälper en grundlig dusch. Använd gärna ett schampo som är för fällning, dessa heter ofta något med ”shed” som betyder fällning på engelska. Det kan även vara värt att lämna in på salong där man blåser igenom pälsen med en stark fön och får därför bort en hel del underull. Om din hund fäller året om kan du prova lägga till B-vitamin i din hunds mat.

“Alltså… det där med bad är faktiskt inte så dumt! En rejäl lerpöl svalkar i flera timmar efteråt!”

Att raka eller att inte raka – det är frågan!

Sen har vi den där eviga myten om svalkande päls som skyddar mot värme, ofta är det dubbelpälsarna som har den myten efter sig. Med dubbelpälsarna menar jag t.ex collies, spetshundar, goldens, new foundlands m.fl.
Om det är mitt i sommaren och jag tar på mig en pälsmössa så kommer jag bli dundervarm om huvudet, mössan värmer men skyddar dock mot UV-strålar och det gör även hundens päls. Det är härifrån jag tror myten startat. Skyddet mot skadliga strålar är något annat än att skydda mot värme. Varmt ute = ännu varmare under pälsen. Så enkelt är det.
Dock därmed inte sagt att en dubbelpälsad måste rakas ner, vi kan hålla våra collies och nuffar långhåriga om vi kammar ur ullen. Utan regelbunden kamning stannar ullen under täckhåren och det blir dålig luftcirkulation (varmt), hunden tar dessutom lång tid att torka efter ett bad och hudproblem kan uppstå som t.ex. hotspots.

Vad mer påverkar pälsen?

Kastrering/sterilisering påverkar pälsen. Detta är 100% sant och det är lite ledsamt att inte alla hundägare är helt införstådda med vilken förändring det kan bli, speciellt på fluffiga stora hundar som ska klara arktiska förhållanden… Deras päls kan bli katastrofal efter en kastrering.
Pälsen blir sliten och stor, lite tråkig och utan glans. Manen och byxorna bak blir tjocka och tovar gärna, jag har några kundhundar som inte klarar att kammas igenom för pälsen är i så dålig kondition. De klipps kort på regelbunden basis för det är det mest humana. Jag gillar inte att slita och dra i en päls bara för att man tycker det är snyggast och rasstandarden säger att hunden ska se ut på ett visst vis. På min salong arbetar vi utifrån djurets förutsättningar och utifrån vad som är schysstast gentemot djuret och inte vad omgivningen tycker.

Några snabbtips

  • Välj frisyr och pälsvård efter din hund, efter ert intresse för borstning eller efter vilka aktiviteter ni gör ihop. Har du en ömhårad skogsmulle så är nog en kort och enkel frisyr bättre än den långa frisyren.
  • Lyssna på din hund. Vill den inte lyfta tassen i den vinkel du önskar, kan du göra momentet annorlunda eller ska möjligen en expert (t.ex. fysioterapeut) titta på din hund för att utesluta problematik i rörelseapparaten?
  • Bada hunden när den är smutsig. De flesta hundar bor idag inomhus och i samhällen med mycket föroreningar, då måste de också tvättas oftare än vad man sa förr (ca 3-4ggr/år).
  • Har din hund tråkig och glanslös päls så beror det troligtvis på maten, antingen kan det hjälpa med kosttillskott eller så behövs ett foderbyte.
  • Spara inte päls på vintern utan att sköta pälsvården. Ibland tror man att det är bäst att spara så mycket päls som möjligt om vinterhalvåret och sedan klippa på vårkanten, när allt tovat ihop till en stor filt över hela kroppen. Hunden har troligtvis fryst hela vintern för att trasslig päls tar tid att torka, tovorna har troligt dragit i huden och gjort ont. Klipp kort och köp ett täcke istället (som tvättas mellan varven och hålls torrt till nästa promenad).
  • Roströda fläckar i pälsen, runt ögon/tassar/kön/öron/mun, är missfärgningar som indikerar att något är i obalans. Det kan bero på allergi, maten, smärta (hunden slickar där det gör ont och salivet missfärgar pälsen till rostrött). Undersök varför.

Ta hand om varandra och sköt om varandra. Ha kul & beröm din hund, prata med en utbildad h-märkt hundfrisör i ditt område om du behöver råd. /Jessica på HundarnasSalong.com

Publicerad Lämna en kommentar

Att gå utanför sin comfort zone

I helgen har jag funderat över comfort zones. Jag hittar inget bra på svenska som betyder samma sak… Trygghetszon? Trygghetsssfär? Bekvämlighetszon? Men ni vet vad jag menar. Att göra trygga, bekväma saker där man vet utgången. En trevlig plats. En plats där inget ändras, och man alltid vet vad man kan förvänta sig.

Och det är just det som är mitt problem med comfort zones. Inget förändras. Om du gör som du alltid har gjort så får det det du alltid fått (med lite variation eftersom vi inte lever i ett labb utan i en föränderlig miljö). Jag vill ha MER, jag vill bli BÄTTRE, jag vill UTVECKLAS! Därför utmanar jag min comfort zone. Ofta.

Att göra något nytt känns läskigt. Jag tror att det gör de för de allra flesta. Men grejen är den att när jag har gjort nya saker några gånger så är de inte nya längre, utan blir en del av min comfort zone! Den har blivit lite större. Jag får ett lite friare liv, vågar lite mer, utvecklas framåt.

För varje gång jag går utanför min comfort zone och lyckas, förändras min syn på både mig själv och min värld. Jag tar kontrollen, jag styr världen dit jag vill! Ibland i pyttesmå steg, ibland i lite större. Det spelar liksom ingen roll, så länge jag jobbar i rätt riktning!

Ju mer kontroll jag får, ju fler gånger jag lyckas, desto mindre katastrofalt blir det om jag företar mig något som INTE går som jag tänkte mig. För det händer givetvis – ganska ofta. Men eftersom jag har många lyckanden att landa på så landar jag mjukt.

Anledningen till att comfort zones snurrar i mitt huvud just nu beror på tre saker:

  1. Vi startar den lärarledda versionen av självförtroendekursen i dag, vilket gör att både självförtroende och självkänsla är föremål för mitt absoluta intresse.
  2. Vi gjorde (som ni säkert har sett) doftprov i lördags, och det kopplar direkt till det här med comfort zones för både mig och mina fyrbeningar.
  3. Lägret i förra veckan som bjöd på en massa nya saker för alla inblandade – och det var just det som var lite nytt och crazy som blev mest uppskattat av både tvåbeningar och fyrbeningar.

Jag tror att hundar också har comfort zones, och att det är supernyttigt för dem att utmana sina gränser. Men de behöver hjälp att göra det på en lagom nivå! Att under kontrollerade former öva sig på att släppa kontrollen och sedan återfå den, upplever jag är stärkande – så länge det är på rätt nivå. Man lär sig bäst på att lyckas, inte på att misslyckas. Man växer som individ av att möta utmaningar, men inte överväldigas av dem. Lite som att åka karusell, för vissa räcker det med tufftufftåget medans andra väljer fritt fall. Det ska kittla i magen men inte ge panik!

Denna veckan har jag satt just comfort zones som tema. Ni tolkar det precis som ni vill! För min egen del så:

  • Startar jag en dog parkour kurs på onsdag, och kommer att jobba med att förstora comfort zonen för fyra härliga hundar och deras förare.
  • Jag kommer att fördjupa mig i ett nytt program och lära mig layouta böcker. Helt fascinerad av saker som optimal radlängd, hur marginaler bör förhålla sig till sidans uppbyggnad, eller var jag bäst placerar sidnumret. Inlärningskurva på väg spikrakt uppåt.
  • Jag har anmält mig till en copywriterkurs och ska skriva och bli kritiserad. Jag kan inte skriva copy. Än.
  • Och jag ska starta en marknadsföringskampanj för Eslövs Hundevent 14-15 september, där en massa riktigt bra hundinstruktörer samlas (inklusive oss, så klart). Är jag en markadsföringsmänniska? Nope! Men jag tänker att det kan jag ju bli! (Kika in redan nu och anmäl vetja!)

Passa på att titta på denna filmen, och fundera över om och hur du vill jobba med din egen comfort zone i veckan.