Publicerad Lämna en kommentar

“Jag fattar inte!”

I helgen tränade Valle och jag nosework för Ann-Louise Ryrvik. Under ett par veckor har jag och Midori jobbat med agilityslalom. Vad har dessa två gemensamt? Insikten om att när det går tokigt så är det en av två saker som felar (eller båda): MOTIVATION och FÖRSTÅELSE.

“Träna slalom” kan du göra själv! Jag KAN redan. Det är en pinne, och sedan en till, och sedan…eller…vänta…hur var det nu?

Motivation

Hunden behöver vara motiverad att jobba med mig. Är hunden mer motiverad att göra något annat så blir det inte lika bra. Visst, jag kan oftast få hunden att fortsätta träna genom att tjata på den, eller lägga på olika “krav” (som oftast blir hot). Men är det hållbart i längden? Och blir det vidare bra? Nope. (Det finns dessutom ett antal hundar som inte alls köper någon av de strategierna ens första gången.)

Jag kan enkelt relatera till hundens situation – att gå till jobbet när man hellre vill göra något annat, på grund av socialt tryck eller rädsla för vad som händer annars, är ingen bra känsla och ger inga produktiva och glada arbetare.

Istället behöver jag se över hundens lön. Jag behöver göra det värt att jobba med mig genom hög kvalitet på belöningarna, se till att hunden belönas tillräckligt ofta, och anpassa arbetsmängden efter hunden här och nu. Vem vill inte jobba korta och enkla pass för bra lön liksom?

Givetvis är det mera runtomkring, belöningar har vi skrivit ofta och mycket om och har som ett favoritämne, men grunden är faktiskt väldigt enkel:

HUR BRA är belöningarna, och HUR OFTA belönar jag hunden?

För Valle i noseworken handlar det om köttbullar. Många köttbullar. Helst kyckling.
För Midori i slalomträningen har jag betydligt mer att välja mellan – mat (alla sorter), kampleksaker, bollar i olika storlekar, springa till skål. Till exempel. Hon är lättbelönad.

“SLÄPP MÄNNISKA! Jag ska springa genom tunneln typ femtielva gånger på raken. Det är MIN belöning just nu!”

Förståelse för uppgiften

Midori är högt motiverad att jobba med mig, inget tvivel om det. Jag har alla de grejer hon gillar mest – all hennes mat och alla hennes bästa leksaker! Ändå fungerar ibland (ofta…) träningen riktigt som jag hade tänkt mig. Varför då? Hon fattar inte. Eller rättare sagt: jag lyckas inte förklara för henne vad uppgiften är.

Kriterier

Kriterier är vad hunden ska göra för att få sin belöning. Midori jobbar med slalomingångar: passera första slalompinnen med vänster bog mot pinnen. Först gjorde vi det VÄLDIGT enkelt, spring mellan två pinnar till en skål. Efterhand har vi höjt kriterierna steg för steg genom att vrida pinnarna så att hon måste runda första pinnen. Ändra min position i förhållande till henne. Ändra hennes startposition. Många små kriterieändringar blir det!

Ju bättre (= tydligare) kriterier jag sätter och ju mindre steg jag kan hitta när jag stegvis ökar svårigheterna ju bättre är det. Ibland har hunden väldigt lätt för en övning och man kan ta stora steg, men förr eller senare behöver man hitta de där små mellanstegen. Som hur vinkeln på min överkropp påverkar om Midori tar rätt eller fel väg in – här pratar vi att jag vrider någon enstaka grad i taget! Mitt mål just nu är bara att hon hittar rätt oavsett hur jag står.

Regeln är enkel. Går det bra? Höj kriterierna. Går det dåligt? Sänk kriterierna. Hitta mellansteg vid behov.

Timing

Jag får det jag förstärker, inte det jag TROR att jag förstärker. Alltså måste jag förstärka precis rätt ögonblick.

Vi tjatar om att använda en markör på våra kurser – och detta är anledningen. Med en markör, ett klick eller ett “yes”, så blir min timing så mycket bättre! Markören markerar “rätt, det DÄR får du belöning för”. Som en kamera som fotograferar ett visst beteende. Sedan har jag några sekunder på mig att fiska upp den riktiga belöningen ur fickan, hunden vet ändå exakt vilket beteende som den ska upprepa.

“Jag fick mitt klick – och här kommer godisen flygande! Min matte är synnerligen vältränad.”

Glöm inte föraren!

Vad motiverar mig som förare? En massa saker, så klart, men för MIN del så är den största belöningen att hunden gör rätt. Om jag inte lyckas få hunden att vilja göra det jag tänkte dalar min motivation. Obs ordet “vilja” – jag är noll intresserad av att “tvinga” min hund att göra något om än aldrig så lite. Den ska vilja själv, det är det som är grejen.

Jag tänker på det när jag lägger upp övningar för kursdeltagare – jag behöver lägga upp övningen på ett sätt som gör att människan blir belönad för att göra rätt. Det är småtrixigt, eftersom människan oftast blir motiverad av att hunden gör rätt, så jag får försöka tänka på båda individerna. Men det är kul, inspirerande och utvecklande för mig som människotränare (för det är ju8 vad större delen av mitt jobb går ut på – träna människor).

Och så var det biten med att förstå uppgiften. Efter att ha tränat slalom på egen hand i en vecka med hjälp av yt-filmer och random artiklar, så gick jag med i en onlinekurs istället. Jag behöver tydlig struktur och kriterier för mig själv! Slalom är nytt för mig, så då tar jag hjälp av någon har koll och kan ge mig ett steg-för-steg upplägg att träna efter.

Slalom var det vi skulle träna. Något känns inte helt rätt, men jag vet inte riktigt vad?

Motivation och förståelse för uppgiften, för både människa och hund. Inte alltid lätt, men faktiskt väldigt enkelt!

Publicerad Lämna en kommentar

Frustration som motivation

Just motivation är ett ämne som vi återkommer till lite då och då här i bloggen. Motivation är viktigt att fundera över ibland, både för våra hundar och oss själva. Det finns en mängd olika infallsvinklar! Idag tänker jag skriva lite fritt om något som jag upplever på flera plan just nu – frustration som motivation.

OBS! Bilden är manipulerad. Både koppel och husse är borttaget.

Glappet mellan vad jag VILL och vad jag KAN

Bilden ovan är min favoritbild just nu, tror jag. Den uttrycker precis det jag vill, och även om det var ett tillfälle som dök upp helt plötsligt så fick jag direkt en idé om slutresultatet – och jag har kunnat förverkliga den.

För tusen år sedan när jag började fotografera upplevde jag en enorm frustration – jag visste hur jag ville att bilden skulle KÄNNAS, men inte hur jag skulle komma dit. Jag visste inte ens vad det var jag inte kunde, bara att resultatet inte stämde med bilden i mitt huvud. Då och då fick jag till glimtar av det jag sökte, mer av slump och tur än skicklighet, och det räckte för att jag skulle fortsätta försöka. Känslan när det stämmer är så stark att den överträffar alla de gånger som det inte stämmer, alla slängda bilder, alla misslyckade försök, alla timmar av träning med kamera och redigeringsprogram (det är många!).

Det där glappet mellan att vilja och kunna, det återkommer varje gång jag börjar lära mig något nytt. Frustrationen likaså. Jag. Vill. Kunna. NU!

Frustration som motivation

Jag gillar att göra saker som jag är passionerad över. Saker som känns “meh” är liksom sådant som ingår i vardagen, men som jag inte vill lägga mer tid än nödvändigt på. När jag blir frustrerad så är det ett tecken på att jag känner starkt för det jag håller på med och vill bli bättre!

Jag har alltså inget emot att känna mig lite lagom frustrerad lite då och då. Jag vill ha något som jag inte riktigt når, och när jag väl kommer dit så blir känslan av lyckande väldigt stark. Frustration har – för mig – blivit något som jag vet leder till utveckling, erfarenheter, och så småningom (förhoppningsvis) att jag når dit jag vill.

Det är definitivt en association som jag vill lära min hund! När det blir svårt ska det vara ett tecken på att det är dags att spotta i tassarna och lösa problemet, inte att ge upp. Midori tacklade från början minsta frustration med att skrika högt, eller ge upp. Inget av de valen är vidare bra ur en träningssynpunkt, och jag har medvetet lagt både tid och planerad träning på att lära henne hantera och jobba sig igenom frustration på ett konstruktivt sätt. Frustration = jobba lite till, du är nära nu!

“Yes, jag fick den!”

Utveckling och ny kunskap

Just nu håller jag på att försöka lära mig att skapa film, och att springa agility. Jag har inte som mål att bli vidare fantastisk i något av det, men det finns ett ganska stort glapp mellan vad jag vill och vad jag kan just nu i båda delarna. Jag är kass, helt enkelt! Men det betyder ju inte att jag behöver FORTSÄTTA att vara kass.

Eftersom jag funkar som jag funkar så bearbetar min hjärna både film och agility i stort sett hela min vakna tid just nu. Jag söker kunskap i böcker kurser och filmer, jag funderar över vilka delar jag behöver öva på just nu för att nå lite närmare målet, jag tittar efter kameravinklar under promenaden och gör små filmer om att ge mina hundar mat, jag funderar över banor och byten när jag kör bil. Jag lär mig, Jag utvecklas. Jag tar energin från frustrationen och omvandlar den till utveckling.

Talang eller träning?

Jag är inte naturligt talangfull inom något område. Men jag är envis! Glappet mellan vilja och kunna är ju faktiskt något som kan övervinnas genom att lära sig mer – jag VET att det är så eftersom det är så jag har blivit (hyfsat) bra på i stort sett allt jag är (hyfsat) bra på. Ta körkort? Fyra uppkörningar. Högskolepoäng i fransk grammatik (varför jag nu ville ha det…)? Fem omtentor. Uppflytt till lydnadsklass 2? 17 starter i lydnadsklass 1. Skapa stillbilder? Femton år av i stort sett daglig fotografering – and counting…

Jag vet att det – för mig – handlar om att öva. Hitta nya vägar. Testa. Ändra. Utvecklas. Att jag känner frustration berättar för mig att det är mödan värt.

Publicerad Lämna en kommentar

Underhåll formen

Idag har mina dogs varit hos veterinären. Inte för att det är något direkt fel på dem, utan för att det inte heller ska bli något större fel i framtiden. Jag vill underhålla deras hälsa helt enkelt.
Likadant i träningen – när något faktiskt fungerar så betyder tyvärr inte det att beteendet/momentet/färdigheten kommer att fungera för all framtid. Träning är en färskvara, både fysisk och mental. Den måste också underhållas!

Superhunden! Allt behöver bara läras in en enda gång, sedan sitter det. Eller…?

Men…du kan ju detta!

Just nu går Ulrika och jag en agilitykurs (ingen nyhet för den som följer oss på fejjan). För mig är det en massa nytt, men för Kelpan är det mest sådant hon redan kan hopsatt i nya former. Stanna kvar, hoppa hinder, springa genom tunnlar, svänga där jag ber henne. Problemet är att sådant jag trodde hon kunde kan hon helt plötsligt inte alls!

Det beror delvis på den nya sättningen så klart. Det är kuuuuuul att springa och hoppa, varför måste man vänta på sin tur? Man borde få springa jämt ju! Det måste världen få veta. Högljutt.
Ja, hennes generella aktivitetsnivå är högre än vanlig träning. Men jag kunde svurit på att för två år sedan kunde jag binda upp henne en bit bort medans en annan hund sprang, och hon var helt tyst. Jag kunde till och med springa med en annan hund INFÖR HENNE och hon var tyst.

Ni ser ledtråden i texten: “två år sedan”. Då var hon med mig i skolan och var ofta uppbunden när elever jobbade med sina hundar. Jag tränade Valle betydligt mer, och hon var uppbunden under tiden. När jag lämnade skolvärlden och flyttade ifrån min privata träningsplan försvann anledningen att binda upp henne medans andra hundar tränar. Och nu är färdigheten “ligga tyst och vänta på sin tur” poff – borta! Hon har samma “min tur NUUUUU” mentalitet som när hon var valp…

Det är min tur! Jag! Alla hinder bara till mig!

Så det är bara att börja om som om hon aldrig kunnat det. Starta från början. Om jag tycker att det är mödan värt så klart – det finns inget som säger att jag inte kan sätta henne i bilen istället. Vad jag däremot INTE kan göra är att säga att “hon borde kunna det” och bli irriterad – för det leder bara till dåliga platser känslomässigt för oss båda två.

Underhåll!

Tidigt i min klickerkarriär råkade jag på en föreläsning om förstärkning och hur det egentligen fungerar av Kathy Sdao. Det var superintressant för en vetgirig crossovertränare (jag startade med korrigeringsbaserad träning för typ tusen år sedan och växlade spår för 22 år sedan när min första terrier flyttade in). Det som jag verkligen fastnade för var insikten om att även beteenden som hunden kan måste fortsätta förstärkas för att inte antingen försvagas eller utkonkurreras av andra beteenden. Utan förstärkning stoppar beteendet!

Samma för människor. Varför skriver jag på tangentbordet just nu? Därför att orden dyker upp på skärmen. Hade det slutat så hade mitt beteende “att skriva” också slutat (efter ett tag). Det hade antagligen ersatts av en hel kategori beteenden som går under namnet “frenetiskt felsöka varför tagentbordet slutat funka”, och om förstärkaren där också uteblir hade tredje steget blivit “slå sönder tangentbord i väldigt små bitar” följt av “inköp av nytt tangentbord”.

Poängen med tangentbordliknelsen? Beteenden behöver underhållas med förstärkningar om de inte ska försvinna eller ersättas av andra. Även sådant man “kan”.

Öva, öva, öva

Under söndagens agilityträning som passade jag på att slå två flugor i en smäll. Jag har uppdaterat min kamera och har inte haft chansen att plåta så mycket action sedan nyförvärvet. Även om jag “kan” fotografera action, så är det också något som både behöver underhållas och förhoppningsvis utvecklas! Och det finns liksom bara ett sätt att göra det på: öva. Öva mer. Öva ännu mer. Och tacka sin lyckliga stjärna att man har vänner som ställer upp som övningsobjekt.

Ta det som en utmaning!

Det är lätt att bli modfälld när man inser att det som fungerade tidigare helt plötsligt inte längre liksom finns… Men se det istället som en utmaning att få beteendet ÄNNU starkare! Få det att fungera i nya situationer, med nya störningar, ihop med helt nya beteenden som hunden kanske inte kunde tidigare!

Det är roligt att träna hund. Faktiskt. På riktigt. Även om man kanske inte alltid får träna det man tänkte sig 😆

Och förresten…vill du följa med och se hur vår första gång på agilitykursen gick? (Kelpan är i bilen i pauserna!)

Publicerad Lämna en kommentar

Titta där!

För ett par dagar sedan fick jag reda på att en länk till den här artikeln inte fungerade i en av mina onlinekurser. Fixat, och jag fick läst igenom artikeln igen. Det blev en promenad längst minnenas allé! För mig är detta Mårrans övning. Den hjälpte henne att börja fungera i samhället, hjälpte henne att träna och tävla, hjälpte henne att hitta trygghet helt enkelt.

Därför får artikeln lite nytt liv här! Jag använder framför allt övningen “Titta där” ofta, den är helt suverän både om hunden blir osäker på något eller överexalterad över något. För Mårrans del handlade det om osäkerhet och rädsla, därför fokuserar artikeln på det, men övningen fungerar väldigt bra också vid frustration!

“Kontakt!

Kontakten är en viktig del när vi tränar våra hundar. Om vi inte har hundens uppmärksamhet är det svårt att försöka lära den något nytt. Vissa hundar söker naturligt ögonkontakt med sin tränare, och kan enkelt förstärkas att strunta i allt annat, men andra hundar behöver vi fundera lite mer över bästa sättet att träna just ögonkontakt. Denna artikeln ger några exempel på hur man kan jobba om man känner att hundens uppmärksamhet brister i olika situationer.

Fokussignal

Även om man har en hund som ofta söker ögonkontakt, är det inte dumt att faktiskt ha en signal som betyder “titta på mig tills jag ger en upplösande signal”. Jag har valt “fokus – okej”, andra använder hundens namn, det viktiga är att det är något som dels kommer naturligt till dig, och dels skiljer sig markant från hundens andra signaler.

Man kan välja att lägga till en tydlig handsignal (ofta en rörelse med handen från hundens nos upp till dina ögon) om man vill göra signalen tydligare för hunden och inte tänker använda den vid tävlingslydnad (poängavdrag för dubbelkommando). Nasckdelen är att hunden måste se din hand för att förstå vad du vill, och ofta är hunden vänd bort i de lägena som vi vill ha fokus. Det finns alltså en fördel i att lära in både handsignal och ordsignal att fungera var för sig, eftersom man då har större valmöjlighet och genom att kombinera båda kan nå fram till hunden tydligare i en svår situation.

Nyttan i en sådan signal är enorm: den kan användas vid hundmöten, plötsligt uppdykande människor, i folksamlingar, på lydnadsplanen…

  1. Börja med att träna på ett störningsfritt ställe. Köket eller badrummet brukar fungera bra. Vänta passiv på att hunden tar ögonkontakt, klicka och belöna. Utöka med att låta hunden hålla kontakten längre, i rörelse, medan du vänder dig från den, osv.
  2. Byt ut klicket mot ditt valda “slut”-ord. Om du vill kan du behålla klicket, men då får du problem om du vill kunna använda denna övningen utan klicker.
  3. Lägg till ditt fokusord precis när hunden tar kontakt. Låt hunden hålla kontakten ett par sekunder, säg slutordet, och belöna. Upprepa många gånger. Både ditt fokusord och ditt slutord blir på detta sättet betingade förstärkare och något som hunden gillar att höra.
  4. “Testa” genom att säga fokusordet när hunden inte tittar på dig. Jag väljer att inte ha full stimuluskontroll på ögonkontakten, det är välkommet att mina hundar söker kontakt även när jag inte har gett signal.
  5. Byt miljö och generalisera till så många enkla miljöer (störningsfria) som möjligt. Glöm inte att byta kläder, tid på dygnet, sele på hunden – allt ska variera utom orden (och eventuell handsignal) som är konstanta.
  6. Börja be om längre och längre fokus-stunder. Vill du använda detta enbart i vardagssituationer så prata gärna med hunden under tiden den håller kontakten (det verkar förenkla för hunden). Vill du tävla så är du tyst (återigen risk för dubbelkommando annars). Om din hund tittar bort innan du sagt slutordet kan du ge en felsignal om hunden är bekväm med det, eller bara bryta och göra om från början. Undvik att säga fokusordet igen utan att göra en omstart, vi vill att det ska fungera första gången.
  7. Utveckla genom att börja träna i miljöer med lätta störningar. Först korta fokus, sedan längre. Samma sak med medelsvåra och svåra situationer. Bättre att göra fler korta fokus (flera belöningar) med en hund som tycker att situationen är jobbig, än en lång som kanske misslyckas.

Tips: Om din hund inte tittar på dig direkt när du gett signalen kan du plocka fram klickern och börja förstärka själva valet att titta på dig. Du ger signal och klickar direkt när hunden börjar vända sitt huvud mot ditt. Du tränar nu inte själva fokus utan endast vändningen av huvudet, och använder därför klicket som markör. När hunden börjar förstå vad det går ut på börjar du lägga ihop vändningen med resten av fokus, utan att klicka, och avslutar istället med slutsignalen.

Om du längst inne vet att du och din hund är i ett läge där helvetet kommer att frysa innan hunden tittar på dig, så testa inte. Acceptera att störningen är för svår för den träningsnivån som ni befinner er på och lös situationen på ett annat sätt.

Titta-leken

Många hundar, speciellt hundar som reagerar starkt på förändringar i sin omgivning såsom plötsligt uppdykande saker eller springande hundar, mår bättre om de får lov att titta. Att inte ha full koll på vad som händer är helt enkelt i sig väldigt stressande. Man kan ha stor nytta av att göra om denna enkla handling – att titta på något otäckt – till ett trix. Att helt enkelt börja klicka hunden för att titta!

För hunden innebär detta flera saker.

  • Den får tillåtelse att ha full koll på allt som händer, och blir redan här mindre stressad.
  • Att titta på något otäckt följs av klick och godis. Hunden kommer snart att associera “titta på otäckt” till “klick och godis”, och på så sätt blir det otäcka mindre otäckt – det leder ju till belöning!
  • Eftersom vi klickar “att titta” så klickar vi samtidigt “att inte göra utfall (eller skälla, eller dra i kopplet)”. Vi lär hunden ett alternativ – vara stilla och titta – till det som vi inte gillar.
  • De allra flesta hundar bygger snabbt en kedja som ser ut: titta – bli klickad – titta på tränaren – äta godis – osv. Som i de flesta kedjor kommer hunden snart att vilja ta en genväg, skulle det fungera att titta direkt på matte? Och där är vi framme vid målet för de flesta av oss: att få en hund som automatiskt tar ögonkontakt när den ser något otäckt för att den själv väljer att göra så.
  • Vi har gett händelsen “något otäckt händer” en ny inramning. När något som hunden känner att den vill reagera på dyker upp är det inte längre flykt- eller anfallsreflexen som tar över, utan eftersom vi har byggt upp en fast vana med titta-leken så blir hundens reaktion snarare “Otäckt föremål? Vi måste leka titta-leken. Jag älskar den leken!”.

Om vi jobbar med “Titta-leken” på våra hundar när vi möter något som hunden reagerar på, t ex en främmande hund, så kommer hunden snart att ta genvägen direkt till ögonkontakten så fort den ser en hund. Åsynen av den främmande hunden har blivit en signal för att söka kontakt med matte! Jag kallar detta autofokus, ett beteende som börjar bli så befäst att det går nästan på automatik och har blivit en vana hos hunden.

De flesta av oss är bekanta med skvallerträning (Eva Bodfälts metod att lära hunden att skvallra på olika saker). Detta är ungefär samma sak förutom att vi har lagt upp träningen lite annorlunda med titta, fokus, och autofokus som sista steg, och vi har lagt in en signal på vägen som man kan gå tillbaka till vid behov. Metoden är inte min, utan en blandning av skvallerträning och metoder beskrivna i “Control Unleashed” av Leslie McDevitt och “Feisty Fido” av Patricia McConnelly, som jag har modifierat så den passar mitt träningssätt och de hundar jag jobbar med. Jag hoppas du hittar din egen perfekta mix av Titta, Fokus, Autofokus och Skvallra!”

Till minne av Mårran.

Publicerad Lämna en kommentar

Hund i husbil

Jag har varit iväg på semester! Två tredagarsturer med husbilen har det blivit. Med hundarna så klart. MÅNGA nya upplevelser har det blivit, och några nya upptäckter…

Så här ser den ut, vårt rullande hem som rymmer två vuxna utan så stora krav på bekvämlighet och två hundar med desto större krav på service dygnet runt. Precis under sex meter lång, får (näääästan) plats på en vanlig parkeringsplats. Sovdelen är soffdel under dagen (eller inte, om hundarna vill ha det bäddat hela dagen). Yttepyttelitet badrum, pyttelitet kök, förvånansvärt mycket packutrymmen lite överallt. Och ja, det får ledigt plats två personer och två hundar i sängen.

Jag har gradvis vant hundarna vid att vistas och sova där med kortare utflykter, första övernattningen gjorde vi på uppfarten utanför huset. De gillar husbilen. Det gör livet enklare. Jag kände att vi var väl förberedda för att ta oss längre från hemmet än en timme.

Upptäckt 1: aktiveringen fixade sig självt

Mina hundar är 7 och 9 år gamla, de är miljötränade sedan valptiden och är ofta med mig på kurser och föreläsningar. De blir ÄNDÅ mentalt trötta av nya platser! Jag hade säkrat med noseworkattiraljer och parkoursele, men att gå helt vanliga promenader på nya platser – i deras eget tempo, med tid att nosa och upptäcka – räckte som aktivering. Vad jag däremot upplevde var ett ökat behov av rena promenader. Jag gissar att de rör sig ganska mycket under dagen här hemmavid i huset och trädgården utan att jag tänker på det, och i husbilen finns så klart inte de möjligheterna. Att vandra är ett semesterintresse så det var inga problem.

Upptäckt 2: krav på tidiga morgnar

Det KAN så klart bara vara mina hundar som är extra morgontidiga, men klockan 4 var det dags att gå upp. Basta. Så det gjorde jag. Tidiga sommarmorgnar är ganska fantastiska, och kl 4 kan man ha hundarna lösa eftersom det inte är någon annan ute (mina hundar håller sig runt mig). Efter 1,5 timmes promenad kunde vi gå in och fortsätta sova ett par timmar.

Upptäckt 3: vakt och attack-kelpie

Andra natten stannade vi på en lite större camping i Åsa (jepp, vi valde staden pga namnet). Ni vet – stor badplats, restaurang, hålligång, massa barn, andra hundar… Helt plötsligt hade jag en vakt och attack-kelpie som överraskade oss båda med att försöka åla sig under husbilen för att springa efter en intet ont anande jack russel terrier! Låt oss säga att jag har oanade röststyrkor och effektivt stoppade henne från att få oss utkastade. Efter den brandsläckningen var det koppel på och godispåse i närheten – skvallerträning på varenda hund! Problemet löstes ganska fort.

Upptäckt 4: förbered för värme!

Vi lyckades tajma första semestertrippen med värsta värmeböljan, och Valle fick – tror vi – lindrigt värmeslag dag 2. Han slogs in i blöta handdukar och vi tog oss hem på morgonen dag 3. På vägen hem beställde jag både kyltäcken och kyldyna, och svor över att jag inte tänkt på den INNAN vi åkte. Han hämtade sig snabbt i hemmiljö med ac inomhus och sina skuggiga liggplatser i trädgården, och värmeböljan gav med sig.

Första semestertrippen i filmform:

Upptäckt 5: first impression lasts

Ett par dagar senare var vi på väg igen! Jag var orolig för vad Valle skulle säga, men efter en initial tveksamhet insåg han att husbilen inte längre var otrevligt varm och återgick till att tycka att det är toppen att ha sin jättestora hundkorg med sig överallt. Jag är väldigt glad att jag la ner tid i början på många BRA upplevelser i husbilen!

Upptäckt 5: behovet av vila

Det är definitivt inget nytt, men har blivit extra tydligt: mycket nya intryck betyder större behov av återhämtning. Hundarna har sovit som stockar när de har sovit! Det har gett oss frihet att lämna dem i husbilen och besöka hundfria ställen – de har själva valt att stanna kvar. Jag tror att om vi varit ute flera dagar kanske de tidiga morgnarna hade börjat dra sig framåt sextiden istället för fyra. Rutiner hade börjat skapas, och hemmakänslan hade blivit ännu starkare.

Och ett slutligt tips: skäm bort fyrbeningarna lite extra

För våra hundar betyder “skämma bort” att de får roliga promenader, mer uppmärksamhet, vara med typ jämt, något smaskigt att tugga på, och att de får en egen glass då och då. Jag tror speciellt att de har uppskattat variationen i miljö! Att upptäcka nytt är roligt för de flesta hundar, om de får göra det i sitt eget tempo och på sina egna villkor.

Eftersom vi bor i skogen valde vi att åka till havet, och båda kelparna har varit fascinerade av speciellt klipplandskap vid havet. De har undersökt nya växter, gått på bryggor, tittat på fåglar, och känt nya underlag under tassarna. De har hängt på uteserveringar, de har hälsat på barn. De har levt livet – som det ska vara på semestern!

Publicerad 1 kommentar

Förebygga eller åtgärda?

För väääääldigt många år sedan såg Åsa, kunskapstörstande hundägare, Eva Bodfälts DVD till KontaktKontraktet och fick världen ställd på ända av en enda fråga: “Vill du vara en förebyggare eller en åtgärdare?”. Ni vet, när man inser hur korkad man har varit och fokuserat på fel saker? Och helt plötsligt får man något som gör att en pusselbit faller på plats? Så var det.

Jag tycker inte vanligtvis att jag är så korkad – okunnig inom mycket, men sällan korkad – men i detta läget kände jag mig så. Jag hade jobbat med min Jack Russel Terrier som ville springa fram till andra hundar. Hela mitt fokus hade varit “vad ska jag göra när hon springer så hon inte gör det igen?” Helt plötsligt insåg jag att jag jobbade i fel ände. Frågan jag behövde ställa var “Vad ska jag göra INNAN hon springer så hon inte springer alls?”!

“Vem, jag? Jag har bara ögon för dig matte! “

ABC

Jag skrev om problemlösning i hundträningen med hjälp av ABC för några veckor sedan. A = antecedent. B = beteende. C = konsekvens. Ofta har vi fokus på konsekvensen – vad lönar sig, vad lönar sig inte. Problemet med att snöa in allt för hårt på just konsekvensen när vi jobbar med beteenden som vi faktiskt försöker få bort, är att för att konsekvensen ska kunna hända måste beteendet utföras. Precis det vi faktiskt vill undvika!

Det gäller oavsett om jag jobbar med en Kelpa som flyttar tassarna i ställande under gång, en Valle som går undan när han ska ta på selen, eller en Popsy Terrier som springer till andra hundar. Eller en Mårran som – under en tid av sitt liv – gjorde våldsamma utfall mot andra hundar med avsikt att skada.

Givetvis MÅSTE vi fundera över C, saker händer och vi behöver åtgärda situationer så gott vi kan. Då är det bra att ha tänkt före så man tar bra beslut. Men vi har nytta av att tänka betydligt bredare!

Fokus på A!

Istället vill jag, för idag, flytta fokus till Antecedenten. Situationen. Vad som händer INNAN felbeteendet. När det fortfarande är rätt. Hur kan jag arrangera situationen så att det blir enklare för hunden att FORTSÄTTA göra rätt?

A handlar om ALLT som så att säga “sätter scenen”, allt som leder upp till beteendet. Det jag oftast brukar titta på är följande:

  • Allmäntillstånd. Är hunden frisk och smärtfri? Hur är stressnivåerna? Får den utlopp för sin energi på ett sunt sätt? Sover de ordentligt, är den hungrig, törstig, nödig? Finns det något i hundens allmänna liv som kan göras bättre, sundare, trevligare?
  • Specifika saker hunden reagerar på. Sådant som hunden reagerar på kallas för “triggers”. Det kan vara allt ifrån “mörkt utomhus” till “specifik doft”. Ofta handlar det om signaler av olika slag som hunden uppfattar – något den ser, hör, luktar, känner, eller smakar. Det kan också handla om sådant som händer inuti hundens kropp: plötslig smärta, illamående, adrenalinpåslag etc. (Jepp, de olika punkterna glider ihop. Allt påverkar vartannat!)
  • Utrustning. För en utfallshund spelar känslan av hur halsbandet eller selen trycker mot kroppen stor roll – det trycket är kopplat till “fel” känslor. För en hund som avskyr kloklippning är ofta åsynen av klotången en stor trigger. Det är enklare att bygga upp nya känslor om utrustningen inte har något “bagage” kopplat till sig. Det kan alltså vara en smart investering att byta utrustning. “Det är klart att RÖDA klotänger gör ont, det vet ju alla. Men GULA klotänger – de är trevliga och betyder godis!”
  • Tidigare erfarenheter. Att känna till specifika händelser som påverkat hunden kan vara ett tveeggat svärd. Å ena sidan hjälper det oss att förutsäga vissa reaktioner och jag upplever att när vi (tror att vi) förstår orsaken till hundens reaktion som är det lättare att inse att den har det jobbigt och inte “är jobbig”. Å andra sidan finns det en risk att vi låser oss vid vår tolkning av den information vi har fått och därmed inte observerar vad som faktiskt händer. Det är också ofta så att vi feltolkar, eller helt enkelt inte känner till, händelser som hunden reagerat på.
“Kan golden retrievers FLYGA? WTF? Det är en viktig insikt för framtiden!”

Lär hunden ett alternativ

En sak som ställer till det för många hundar är helt enkelt att de har en begränsad beteenderepertoar. De kanske till och med inser att det de gör inte är vidare BRA, men de vet liksom inte vad de ska göra istället!

Jag är övertygad om att Mårran, när hon gjorde utfall mot i hennes tycke “ohyfsade och antagligen rent av farliga hundar som invaderade hennes personliga space”, faktiskt inte insåg att HON lika gärna kunde gå därifrån och på så sätt få det avstånd hon behövde. Det fanns liksom inte i hennes skillset. När hon väl lärde sig att själv öka avståndet så blev allas liv väldigt mycket enklare – speciellt hennes.

Arrangera situationen till din fördel

Verkliga verkligheten är en sak. Jag vet, målet är att hunden ska kunna hantera problemsituationen. Men det betyder definitivt inte att det är där träningen ska starta!

Gör det LÄTT för hunden att göra RÄTT. Bygg en vana av rätt, rätt, rätt, rätt, rätt, rätt, rätt. Här kommer C – konsekvensen – in. Belöna rätt beteende rikligt, med riktigt bra belöningar, ÄVEN om situationen är enkel! Koppla en känsla av “enkelt och roligt” till just det beteendet, så kommer det i sig att trigga glad-känslor.

Lägg på planerade störningar och svårigheter efterhand som hunden är redo. Inte före. Inte “ska bara testa om…” Du kommer att få dina tester ändå, eftersom saker händer som vi inte har kontroll över och vi ibland gissar fel eller missar små signaler. Planera för lyckanden.

Jag gillar denna liknelsen (jag TROR att ursprunget kommer från Jean Donaldson, men jag är inte säker. Fri tolkning av mig):

Om hunden har gjort ett visst beteende ett antal gånger så är det som att den trampat upp en stig i gräset. Ju fler gånger hunden har gått stigen, ju bredare är den.
Om vi vill ändra hundens beteende, att den ska göra något annat istället, så ber vi hunden trampa upp en ny stig. Det tar tid och många repetitioner att få en bra stig.
Samtidigt så behöver den gamla stigen växa igen. Om den nya stigen är för svår att trampa upp så kommer hunden att välja den gamla, enkla, vältrampade stigen. Hunden behöver alltså enkel terräng som är lätt att göra en ny stig i, och terrängen får inte bli svårare förrän den gamla stigen börjar bli svår att gå på eftersom den inte använts på så länge.

“Vadå stig? Jag skapar min egen, oavsett terräng!”

Så: förebygga eller åtgärda?

Som ni förstår gick jag från att vara en åtgärdare till en förebyggare. Lite i taget, eftersom det var en ny stig för mig själv att trampa upp! Jag fastnar fortfarande ibland i “Vad ska jag göra när min hund…” istället för “Vad ska jag göra INNAN min hund…”, men jag kommer på mig själv snabbare och snabbare. Jag var då, och är nu, fast övertygad om att det är vettigare att förebygga än att åtgärda problem.

Givetvis kan man inte förebygga ALLT, livet händer och man hanterar den situation som man hamnar i så bra man kan.

Men, man kan förebygga MYCKET! Det är därför vi lägger mycket tid på belöningar och miljöträning på våra valpkurser. Det är därför vi har skapat ValpVerkstan. En bra start tillsammans där man trampar upp rätt stigar från början gör livet så mycket enklare!

Och märker du att ni hamnar på fel stig? Sluta gå där! Hitta ett nytt beteende, börja trampa upp den stigen istället så fort som möjligt. Hunden behöver inte göra fel för att lära sig. Den behöver göra RÄTT!

Publicerad Lämna en kommentar

Konstruktiv kritik i hundträning

Om man gör som man alltid har gjort så får man det man alltid har fått. Det är helt OK, så klart. För vissa. Men inte för mig! Jag vill göra BÄTTRE, jag vill få MER! Inte för att jag inte är nöjd med det jag har – det kan jag vara ändå – utan för att jag är sådan som person. Tjusningen ligger i att fortsätta utvecklas.

Vad finns bortom horisonten? Kanske ännu roligare tennisbollar? Är det ens möjligt?

Utveckling kräver förändring

Vill jag få ett nytt resultat så måste jag ändra vad jag gör. Vill jag få ett BÄTTRE resultat, alltså ett som ligger närmare mitt mål, så måste jag dessutom ändra vad jag gör på rätt sätt! Och för att göra det effektivt behöver jag hjälp utifrån.

Det är ofta svårt att se sin träning och sin egen hund med objektiva ögon, därför att när det gäller vår hund så är vi känslosamma och får lätt förutfattade meningar. Känslosamma ska vi vara, vi älskar ju våra hundar! Men ibland så kommer våra känslor i vägen för vår klarsyn, och ibland så är det svårt att släppa bilden man har om hur vi är, hur vår hund är, och vad som borde hjälpa oss i rätt riktning.

Dessutom så har jag som hundtränare begränsade kunskaper – ingen kan ALLT! Vi påverkas av de hundar vi tränat tidigare, vad som brukar fungera, och ibland så får vi helt enkelt slut på idéer. Vi tycker att vi har testat allt. Det har vi inte, det kan jag garantera, men det KÄNNS så.

För att göra förändringar som ger önskat resultat så behöver man alltså konstruktiv kritik!

Ge kritik

Både att ge och att ta emot kritik är en konst – det är det här med känslor igen. Ingen vill ju göra fel! Jag tänker att bra kritik har flera punkter som behöver uppfyllas:

  • Den ska vara genuint avsedd att hjälpa. Det är liksom steg ett, att personen ger sin åsikt och sina tankar för att göra dig och din hund BÄTTRE.
  • Den bör vara konstruktiv – dvs ge konkreta förslag på ändringar. Inte bara “positionen skiftar i fotgåendet” även om det är bra information om man inte är medveten om det, utan “testa att belöna konsekvent vid byxsömmen för att få en stadigare position”. Om det nu verkar vara ett vettigt råd där och då.
  • Kritik behöver inte alltid handla om sådant som behöver förbättras! Det kan lika gärna vara att peka ut sådant som redan är bra. Det är minst lika viktigt att få reda på de detaljer som faktiskt fungerar – det är lätt att man glömmer sådant.

Jag delar gärna upp kritik i två delar: feedback och feedforward (för att låna engelska uttryck).

Feedback handlar om en utvärdering av vad som hände. Hur såg det ut? Egentligen?

Feedforward är planen framåt. Den tar avstamp i feedbacken och ger en handlingsplan. Här kommer förändringen in!

Vad sa du? Hoppa upp på bordet och STJÄLA köttbullarna? Tror du verkligen det? Fast nu när du säger det…

Ta emot kritik

Som hundägare/hundtränare blir man kritiserad hela tiden. Ofta av helt random människor. Det behöver man faktiskt inte lyssna på. Se steg ett under att ge kritik: om inte kritiken är genuint avsedd att hjälpa så är den ointressant för mig.

Jag har tillbringat mitt liv med att söka kritik: först på hästryggen, sedan som hundtränare, sedan som fotograf och slutligen som lärare/instruktör. Eftersom jag vet att det är ett väldigt bra sätt att utvecklas så är det något som jag aktivt ber om och verkligen försöker ta till mig! Förändra för att förbättra liksom.

Ju äldre (och visare?) jag har blivit, desto enklare har det blivit att ta emot och ta till sig av kritik på ett bra sätt. Jag tror att det till stor del beror på att jag har så att säga installerat några filter i hjärnan som direkt sållar lite 😂

  1. VEM är det som ger kritiken? Är det någon som jag litar på, som har koll på ämnet?
  2. Vill personen mig väl?
  3. VAD sägs – egentligen? Det är lätt att övertolka. Det är lätt att anta. Speciellt när det är skrivna kommentarer. Jag har som regel att verkligen försöka förhålla mig till enbart det som faktiskt sägs.
  4. Om jag känner att jag går i försvar: VARFÖR gör jag det? Finns här en obekväm sanning? Den kanske är klumpigt uttryckt – folk kan vara klumpiga – men det betyder inte att den inte är korrekt. Om jag kan se förbi min omedelbara försvarsreflex så kanske här finns något av värde.
  5. Kritiken gäller det jag GÖR, inte den jag ÄR. (Annars är den automatiskt bortsållad i filter ett eller två.) Samma för min hund. Sådant vi gör kan vi ändra på.

Svara på kritiken

Om du får kritik som ges av någon som kan ämnet, som är avsedd att hjälpa, som ger konstruktiva tips på förändring och som du kan ta till dig på ett känslomässigt plan (även om det kanske tar emot): svara på den.

Någon har gjort sig ansträngningen att försöka sätta sig in i dina problem och hjälpa dig. Det är som minst värt ett tack! Oavsett om du håller med eller inte, om du tänker testa råden eller inte (för det behöver du inte!) – om du vill ha mer kritik så tacka den som anstränger sig.

Extra trevligt för den som ger råd är det om du ger en liten uppdatering om rådet fungerade. Om du inte vill testa, eller det inte fungerade, så behöver du ju inte säga något – men om det gav resultat eller upphov till nya tankar så är det väldigt förstärkande att få reda på det. Det behöver inte vara långt, ett snabbt “Tack för rådet, det fungerade!” räcker.

Belöna sådant du vill ha mer av! Gäller i högsta grad för människor såväl som för hundar.

Positiv kritik för vidareutveckling

Kritik handlar ofta om vad som behöver förändras och förbättras, men glöm inte den positiva kritiken! Genom att lyfta fram och lägga fokus på sådant som är BRA så främjas vidareutveckling.

Vi som människor fastnar i fel och negativa saker. Vi behöver medvetet växla fokus till sådant som fungerar och sådant som ska upprepas och vidareutvecklas. Att få beröm gör oss på bra humör och hjälper oss att fokusera på rätt delar – glädjen i träningen och utvecklingen framåt.

Är du själv din värsta kritiker?

Hur ger du kritik till dina träningskompisar? Hur ger du kritik till dig själv? Kan det vara så att där finns en skillnad?

Det vi säger till oss själva spelar oerhört stor roll för vår utveckling. Se till att kritiken som du ger dig själv är avsedd att hjälpa. Inte trycka ner. Om det är svårt så be någon skriva ner bra saker om din träning på en lapp och läs det högt för dig själv varje dag. Jag skojar inte, testa!

Glädje och utveckling i fokus. Alltid.

Publicerad Lämna en kommentar

Problemlösning i hundträningen

Problemlösning är en del av hundträningen. Hunden löser vissa problem – förhoppningsvis oftast “hur ska jag få min belöning” – och vi tränare löser andra problem. Ibland är det vardagsgnissel som behöver fixas till för att livet ska gå smidigt och ljudlöst (jag letar efter svenska motsvarigheten till “smooth”, hjälp mig!). Ibland är det något i träningen som sätter sig på tvären.

Så här ser vår vardag alltid ut. Yeah, right…😆

Idag tänker jag fokusera på den tvåbenta delen av ekipaget – problemlösning för hundtränaren!

Attityden spelar roll

Inom skolvärlden där jag vistas en del pratar vi ofta om fixed mindset kontra growth mindset.
Fixed mindset är övertygelsen om att saker är som de är, personer är som de är, jag och framför allt min hund är som vi är. Går inte att ändra. Too bad att inte vi fick rätt gener liksom. Kul för alla andra som har det så lätt.
Growth mindset är övertygelsen om att allt går att utveckla, ändra, förbättra. Det är svårt idag, men övar vi så blir det enklare. Jag misslyckades med x just nu, jag behöver träna på y och z för att x ska fungera bättre nästa gång. Givetvis spelar gener viss roll, men allt går att utveckla!

Vilket mindset tror du är mest värdefullt i hundträning…?

Tro mig. Det handlar till väldigt liten del om medfödd talang, och till väldigt stor del om att träna – målmedvetet och genomtänkt (om jag tränar på fel saker så blir det ju inte så mycket bättre). Det är lite mer gener som spelar in för våra hundar, det ÄR svårare att träna en drivande jakthund att kunna skvallra på vilt än en renodlad sällskapshund, men allt går att göras BÄTTRE.

ABC

ABC står för Antecedent, Behavior, Consequence och är ett enkelt (nåja…) recept på beteendeanalys. På svenska översätts det ofta till Situation, Beteende, Konsekvens. Genom att analysera vad som faktiskt händer så är det mycket enklare att göra upp den där genomtänkta planen, det som gör att vi tränar på rätt saker.

Steg ett är att observera. En individ i taget, även om fler är inblandade. Filma gärna! Vad händer? Hur ser det ut?
Titta på A: vad händer INNAN problembeteendet, B: hur ser problembeteendet ut (oftast är det en hel kedja, försök definiera det första) och C: vad händer EFTER beteendet.

Nu när du har den info du behöver kan du gå in och ändra A och C, alltså vad som händer innan och efter. Själva B, beteendet hos hunden, kan du faktiskt inte ändra. Det måste hunden göra själv! Däremot kan du ändra ditt eget beteende – som säkerligen är en del i både A och C.

A handlar om att ändra själva sättningen. Gör det (tillräckligt) lätt att göra rätt!
C handlar om konsekvenserna. Vad leder beteendet till – blir det oavsiktligt belönat eller straffat? Ändra på det!

A: det luktade gott av gamla förpackningar. B: jag drog ut förpackningarna. C: jag fick undersöka närmare, det smakade smaskens. Frågor på det?

Case study: intro

För två veckor sedan skrev Ulrika ett inlägg om halsband som fick VÄLDIGT många reaktioner: Det normala med strypning. Vi fick i stort sett bara positiva kommentarer – vi hade förberett oss på fler negativa reaktioner, men de uteblev – och vi fick många som beskrev ett och samma problem: hunden gillar inte selen.

När det gäller just sele kontra halsband så har jag själv slängt alla halsband från och med det inlägget. Det som övertygade mig om att sele är det bättre alternativet var undersökningen som visade att INGA av de testade halsbanden bedömdes ofarliga ens vid det som klassades som lätt drag. Inte ens sådana breda fasta halsband som Valle använde. Och nej, han drar nästan aldrig i kopplet och är alltid lös, men det är just “nästan” som fick mig att kasta in handduken…sorry, halsbandet… för all framtid.

Det handlar inte om att sele är perfekt och alltid helt ofarlig. En sele behöver sitta bra på hunden för att inte skava eller hindra hundens rörelser, och det är svårt att hitta för många hundtyper. ALL utrustning som vi sätter på hunden för att kontrollera den kommer att innebära risk för snedbelastning etc. Men. I valet mellan halsband och sele, när vi tittar på vilka delar av kroppen som påverkas och på vilket sätt, är mitt val helt glasklart. Halsen och nacken är ömtåligare, och skadorna riskerar att bli betydligt allvarligare.

Tillbaka till problemet som flera tog upp: hunden gillar inte selen!

I de allra flesta fall misstänker jag att problemet egentligen är att hunden inte gillar att ta på eller ta av selen.
Inte alla, vissa hundar har extremt känslig hud och päls och klarar inte att ha något alls på kroppen oavsett hur mjukt fodrat det är, men jag tror verkligen att de tillhör undantagen. Baserat på de hundar och hundägare jag möter på kurs tror jag att de flesta hundar är helt OK med selen när den väl sitter på (förutsatt att den passar bra, inte skaver och inte luggar pälsen).

Och jag kan relatera till problemet! Anledningen till att Valle hade halsband på sig fram till för 10 dagar sedan är just det: han gillar inte att ta av och på selen. Och så kan vi ju inte ha det, nu när halsband inte längre är ett alternativ! Så vi började träna.

I början var jag skeptisk, det erkännes. Och varför kan jag inte bara få vara naken?

Case study: planen

Valle är nio år. Han har avskytt att ta på sig saker i nio år. Halsband, sele, täcke. Helt OK när det väl sitter på kroppen, men själva påklädningen? No thank you! Dessutom är han smart, han kan lukta sig till en sele på mils avstånd… Att försöka lura honom är alltså inte ett alternativ. Istället har jag gjort ett uttag på vårt relationskonto varje gång: koppel på i halsbandet som han alltid bar (koppel är ju kul, det betyder promenad), och sedan på med resten av utrustningen snabbt. En köttbulle efteråt.

Nu ville jag inte ha det så här längre! Och jag hade faktiskt börjat träna ta på och av halsband redan tidigare, under vecka 16 hade vi “ta på kläder” som tema på aktiveringsveckorna och jag valde halsband som kläder.

Strategin som jag valde då, och som jag har fortsatt med, är startknapp och frivillig hantering. Han fick alltså initiera träningen genom att sätta sig ner. Sedan fick han som startknapp sträcka nosen mot halsbandet. Tog han bort nosen avbröt jag.
Under vårt första pass upptäckte jag att ta på halsbandet var den enkla biten, TA AV var den svåra! Här la jag till en nostarget för att göra det väldigt tydligt. Håller han nosen mot min hand är han OK med det som händer. Tar han bort den så avbryter jag.

När jag ser filmen i efterhand finns det mängder av detaljer att förbättra – bland annat kommer jag att vara noggrannare med att faktiskt belöna när han säger nej – men vi kan öva och bli bättre. Growth mindset!
I filmen ser ni också tydligt att han faktiskt tycker att det här är väldigt jobbigt emellanåt, han försöker med andra beteenden och latenstiden innan ett nytt sättande är ganska lång. Här borde vi pausat oftare, men jag var så inne i experimenterandet att jag blev en sämre tränare än jag borde varit.

Bra saker att peka ut är att vi började med ett stort, luftigt och rymligt halsband som han inte hade tidigare historik med – lätt att göra rätt. Miljön är lugn, vi har bra belöningar. Han styr mig genom hur han beter sig, och jag lyssnar. Med jämna mellanrum skickar jag iväg honom med belöningen så att han får välja att komma tillbaka eller inte. Jag hade tänkt igenom innan hur jag tänkte att upplägget skulle vara, och när jag stötte på oväntade problem pausade jag och funderade över ny strategi.

Jag har klippt bort ungefär halva filmen. Det är ett och samma träningspass (ca 12 minuter långt), men vi kör varje steg ungefär dubbelt så länge som ni ser på filmen och har små pauser emellanåt.

Vi kunde ganska snabbt gå vidare, här är nästa pass:

Och först när han var säker på proceduren i halsband gick vi vidare till sele. Här hade jag turen att han inte brydde sig om ljudet från knäppena eller att jag meckade vid ryggen på honom, annars hade vi fått jobba med det separat.

När halsbandet kastades bort började vi träna på samma sätt en kort stund varje gång selen skulle på eller av, och så här ser det ut idag (filmat för ett par minuter sedan). Kolla svansen när jag kallar på honom!

Case study: sammanfattning

Låt oss titta ur ett ABC-perspektiv, framför allt på huvudproblemet som var att ta av halsband/sele utan att i halvpanik slänga sig bakåt.

Problemet såg ut så här:
A: han hade selen på sig, jag hade knäppt upp spännena och tog tag i nackstycket. Redan här hade hans kropp förberett sig på obehag.
B: han slängde sig bakåt – vilket ofta gjorde att nackstycket gjorde ont på öronen. Obehagligt!
C: han blev av med selen = obehaget försvann. Han fick en godis när han kom nära mig igen (det tog ett par sekunder).

Lösningen såg ut så här, efter att vi tränat steg för steg:
A: han har selen på sig, jag har knäppt upp spännena, han har satt nosen mot min hand och jag drar sakta av selen.
B: alternativ 1 – han håller kvar nosen. Alternativ 2: han tar bort nosen.
C: alternativ 1: jag tar av selen, selen försvinner, han får en godis. Eftersom inte selen är obehaglig längre har han allt fokus på godisen och är direkt hos mig. Alternativ 2: jag slutar/tar tillbaka selen om den kommit halvvägs. Han får en godis och jag sträcker fram handen igen för ett nytt försök – denna gången med fler “stopp” på vägen.

Problem löst! (med en del träning)

Vi kan köra igen! Det här var ju kul!
Publicerad Lämna en kommentar

Varför gör din hund som den gör?

Egentligen borde jag skriva om mänsklig motivation idag eftersom min egen typ saknas (just idag, inte annars), men det får bli ett senare inlägg. Idag vill jag skriva om vad som motiverar HUNDEN att göra olika saker. Varför gör den grejer? Eller låter bli? Och varför har du nytta av att fundera över saken?

Uppnå eller undkomma

I korthet blir våra hundar motiverade att göra saker antingen för att UPPNÅ något som de vill ha, eller UNDKOMMA ett obehag.

Det senare jobbar vi inte med (om vi kan undvika det, och det kan vi nästan alltid om vi tänker efter lite), så jag ska inte dröja där mer än att nämna att det är kopplat till dåliga känslor, inte fungerar vidare bra i längden, och tenderar att ge minsta möjliga ansträngning från hundens sida plus undvikande av situationen.

Att jobba med saker som hunden vill ha däremot – det gör vi jämt som belöningstränare! Men…ibland kan vi bli lite låsta i vad vi anser borde motivera vår hund och vad som faktiskt motiverar den. Och då förstår vi inte längre varför hunden gör som den gör. Hundar är dessutom individer, och motiveras av olika saker i olika hög grad – du har nytta av att studera just din hund lite extra!

Något att fundera över är det i vanligtvis kallar “störningar”. Vad blir din hund störd av? Här har du en massa ledtrådar till vad som motiverar din hund! Sådant som hunden reagerar positivt på – kanske så positivt att den inte längre bryr sig om dig – är potentiella belöningar. Det beteende som ger hunden tillgång till “störningen” kommer att bli starkare. Och hundar lär sig JÄMT! Inte bara när du anser att ni tränar.

Det här är veckans FB-omslag. Jag har valt de tre bilderna eftersom de representerar just olika sorters motivation för hunden, sorter som vi kanske inte alltid tänker på. Jag ska ge en bakgrundshistoria till varje bild.

Frihet

Till vänster ser du Totoro, ca 10 veckor gammal, tultande ut i skogen på äventyr. Han är en självsäker och nyfiken kille med stor aptit på livet och en stark vilja att undersöka och upptäcka saker. Han gillar dessutom att ta i och röra på sig! Detta är under en fotosession, det finns både godis, leksaker och trygghet hos oss. Han väljer att gå helt på andra hållet, ut i skogen. Inte så långt – men han vill göra sin grej. En stund. Tills han är klar.

Frihet är det som drev hunden vi hade när jag var liten att gång på gång krafsa sönder staketet – ibland så tassarna blödde – och rymma. Frihet är det som får Valle att gå ut klockan två på natten ljumma sommarnätter och bara strosa i trädgården i någon timme. Frihet att göra vad man vill, när man vill, att få bestämma själv.

Utnyttja det i träningen. Låt det bli ett samspel. Först gör ni något som DU vill, sedan något som HUNDEN vill (inom rimliga gränser). Genom att “bjuda” hunden på att få pausa och göra hundiga grejer med jämna mellanrum slipper du att hunden checkar ut från träningen på egen hand – den vet att du kommer att se till att den får sitt behov uppfyllt. Behöver den ingen paus just då så kommer den att fortsätta träna. Enkelt.

Kontroll

På mittenbilden har Midori hoppat upp på en stor sten. Hon väljer ofta att hoppa upp på saker, och hon älskar att få “åka taxi” (att bli buren) korta stunder när vi är på promenad. Hon utnyttjar sin upphöjda position till att nöjt se sig omkring. Ingen annan belöning är inblandad, och hon gör det helt på egen hand utan att jag vare sig ber henne eller uppmuntrar henne. Jag tolkar det som att hon helt enkelt är nyfiken och vill se sin omgivning lite bättre.

För många hundar har kontroll ett inslag av att komma undan ett obehag – de vill ha kontroll på potentiella faror. För andra hundar, som Midori och Valle, handlar det mer om ett intresse för vad som händer. Vara förberedd om det dyker upp något intressant. Eller som en hund-TV. Att faktiskt använda själva tittandet som belöning för den typen av hundar är väldigt kraftfullt.

Och kontroll handlar också om att få bestämma själv, att kunna kontrollera vad som händer i sitt liv, och få göra egna val. Det är kraftfullt och viktigt! Därför tjatar vi om frivillig hantering bland annat. (Nyfiken? Lär dig mer på vår online föreläsning!)

Socialt samspel

Bilden till höger visar Valle Valp och hans “surrogatmamma” Mårran. Under en lång tid av hans valpdom var de nästan alltid tillsammans. Han tjatade ofta på henne att leka med honom, och hon gjorde honom till lags. Hon å sin sida instiserade på att tvätta hans ansikte med jämna mellanrum, och han fann sig i det. Det var en ynnest att få titta på när deras relation växte och blev starkare.

Social interaktion med andra individer är grundläggande för hundar. Som valpar är de gjorda för att skapa nya relationer, leka med andra valpar (och andra djur och människor) och lära sig hundspråk genom att umgås. Det är alltså inte ett dugg konstigt att valparna på valpkurs bara har ögon för varandra. Och vad händer om valpen får lov att dra fram till en annan valp? Att dra med sig sin tvåbening blir SUPERBELÖNAT! Det är värt att tänka en extra gång – hur ska din valp göra för att få tillgång till att hälsa på sin kompis (tvåbent eller fyrbent)? Är du konsekvent? Gör du det lätt att göra rätt (jobbar med avstånd etc)?

Behovet av nya bekantskaper avtar när hunden blir äldre. Vissa hundar behåller sin lekfullhet och sitt intresse för nya bekantskaper mer, andra mindre. Vissa föredrar hundar, andra människor. Och vissa känner inget som helst behov av nya kompisar när de väl blivit vuxna, tack så mycket. Motivationen ändras när hunden mognar.

Utnyttja det du ser i dina belöningar

Midori älskar sin boll. Och hon tycker att det är typ tusen gånger roligare att få springa och fånga bollen (antingen om jag kastar den eller lägger ut den och skickar henne) än om hon bara får den i munnen. Det är roligare att springa ärevarv med den och bli jagad än att lämna tillbaka den. Det stämmer med hennes övriga personlighet – hon är en fysisk hund som gillar att ta i och röra på sig! Hoppa. Studsa. Springa. Ta i!

Det märks inte minst under promenader om hon är lite understimulerad, då drar hon nämligen som ett ånglok i kopplet. Inte mot något speciellt, utan bara framåt! Därför har hon en väl inpassad dragsele som jag använder när jag inte riktigt har tid att ge henne den mentala stimulans hon vanligtvis får, och jag har henne i midjebälte och inbjuder henne till att dra. Och det går att använda som belöning: gå fot en sträcka = få lov att dra en sträcka.

“Will to please”

När jag skaffade min första hund pratades det om hundens inbyggda “will to please”, alltså att hunden skulle göra saker med den enda motivationen att göra föraren nöjd och glad. Vissa hundar skulle ha mer av den varianten (typ border collies), andra mindre (terriers). Det är väldigt luddigt och odefinierat (det är ett av problemen jag har med uttrycket), och betyder därför säkerligen olika för olika människor. Den betydelsen som JAG förstod då och därför refererar till är denna: en hund med stort will to please har som främsta motivation att göra föraren nöjd och glad.

Då lät det fantastiskt. Tänk att ha en hund som gör saker för mig, bara för att göra mig glad!

Idag har jag en annan syn.

Jag vill inte att min hund ska känna att jag är missnöjd med den typ någonsin. Om den ska jobba för att göra mig nöjd så måste ju basläget vara att jag INTE är det? Eller? Jag vill inte gradera min “nöjdhet” som belöning. Samma sak med glädje. Jag blir glad av att min hund existerar, det räcker liksom. Sedan är det många hundar som tycker om att få folk att skratta vilket jag helt och hållet älskar, men jag vill inte behöva ransonera min glädje och tänka på vilket beteende som belönas av att jag skrattar.

Jag tror dessutom att de där Will to please-hundarna som beskrevs för mig är en myt. Jag tror att uttrycket – om jag verkligen hade tittat närmare på det och frågat djupare – egentligen användes för att beskriva lättbelönade hundar med hög motivation av rörelse, socialt samspel med människor, och problemlösning. Sådana som har god förmåga att koncentrera sig och bra uthållighet, och som jobbar ganska länge för en slutbelöning.

Och jag är – helt ärligt – inte så intresserad av att min hund ska göra saker för att göra mig glad. Jag vill att vi BÅDA ska vara glada, i ett ständigt utbyte av roliga saker. Du gör något som jag vill, jag gör något som du vill, etc.

Du går fint i kopplet för mig, jag kopplar loss och du får hoppa upp på en mur och stå och spana så länge du vill. Win-win.

Jag vill veta!

Träningen är effektivare och roligare om jag använder de bästa belöningarna för min hund. Jag vill alltså VETA vad som faktiskt är det som motiverar min hund mest i olika situationer – och utnyttja det. Jag vill inte förlita mig på någon halvflummig förklaring om att “uppgiften är självförstärkande” (även om det är sant i vissa fall, hunden blir belönad av ett inre belöningssystem som vi inte rår på) – jag vill veta vilken del av den där uppgiften som får hunden motiverad, och utnyttja det.

Och det häftiga är att när min fokus ligger på att göra det så absolut välbetalt som möjligt för min hund att göra det jag vill – då bygger jag samtidigt upp värdet i övningarna i sig! Om “sitt” har lett till “äta kyckling” 200 gånger, så kommer hunden med största sannolikhet att gilla att sätta sig på signal. Beteendet smittas av det roliga i att äta kyckling genom associationen sätta sig när matte säger det = äta kyckling.

Och NU kan jag börja dra ner på belöningarna – varannan gång, var tredje gång, ibland, variera värdet. När vanan sitter, när beteendet i sig har fått ett värde. Och det kan se ut som att hunden gör saker bara för att göra mig glad. Men det är bara resultatet av ett stort förarbete, där jag medvetet och systematiskt använt sådant som motiverar min hund för att belöna beteenden jag gillar.

Publicerad Lämna en kommentar

Vad händer om hunden får bestämma?

Ulrika bloggade för några veckor sedan om Konsten att ta ansvar där hon tog upp maktobalansen som finns i vårt förhållande till våra hundar, och att det är något vi bör vara medvetna om och fundera lite över. Men vad händer egentligen om vi låter hunden bestämma?

Inte om allt så klart. Vissa saker handlar om säkerhet (kort koppel på bilvallande kelpies när vi går vid vägen) eller hälsa (det finns inget stopp i Kelpans mage, hon bara fortsätter äta…). Men det finns gott om tillfällen i vardagen där hunden faktiskt kan få vara med och bestämma. Vad händer då?

“Jodå, jag hör dig kalla. Men det är väldigt varmt. Jag vill hellre vara här uppe, där det fläktar?”

Sovplats

Var vill din hund sova? Inte bara på natten, utan under dagen? Mina hundar byter ofta plats. Ibland vill de vara med familjen och ibland själva. Temperaturen påverkar om en varm filt eller ett svalt golv är skönast. Är de bara lite skönt halvslöa så är det toppen med en upphöjd sovplats, för att hålla lite koll samtidigt. Om de däremot är trötta på riktigt, då är det tvättkorgen med rejäla kanter eller en egengjord lya av soffkuddar som gäller.

Hundlucka

Jag har turen att bo på landet med en liten trädgård som är väl inhägnad. Så för två år sedan installerade vi hundlucka. speciellt Valle njuter av att kunna gå ut – och in – precis när han vill. Ibland hör jag honom gå ut vid två på natten, och komma in en timme senare. Vad har han pysslat med? Bara Valle vet!

Hundluckan gör också att de fritt kan gå på toa, även om Kelpan föredrar att hålla sig tills det är promenaddags. Men det har hon bestämt, inte jag.

Matdags

Maten är en sådan sak som jag faktiskt bestämmer över – jag litar inte på mina hundars goda omdöme gällande nyttig mat i lagom mängd. Hade Valle fått bestämma hade det bara varit skräpmat, och hade Midori fått äta allt hon ville hade hon rullat fram. Men de får ofta smaka valda bitar från våra tallrikar – grönsaker ratas för det mesta.

“Husse säger att jag är precis lagom tjock, så det så. Och så ger han mig glass. Jag gillar husse.”

På promenaden

Det här är verkligen ett område där hunden kan få bestämma massor! När vi ska gå ut (inom rimliga gränser, tre på morgonen är INTE uppskattat), vart vi ska gå, hur länge vi ska nosa på fläckar, etc.

Testa! Nästa gång du är på promenad med din hund – låt hunden välja vägen (så långt det är möjligt). Låt den ta täten, och häng med. Vill den nosa på en fläck i femton minuter, sätt dig vid sidan och vänta på att den blir klar. Eller undersök fläcken du med. Undantagen är så klart om hunden väljer att gå på olämpliga platser eller vill hälsa på individer som kan bli skrämda, men det är verkligen intressant att låta hunden få välja väg och tempo helt själv. Plus att det höjer självförtroendet – “Min tvåbening tycker att jag tar bra beslut!”.

Vad ska ni träna?

Jag skaffade Valle för att tävla lydnad. Valle vill inte tävla lydnad, så han har sluppit. Inte rallylydnad heller. Däremot vill han tävla nosework! Jag är glad att vi har hittat ett gemensamt intresse, och uppskattar egentiden med en glad hund mer än jag bryr mig om resultaten.

Jag träffar ofta på förare som har en idé om vilken sport de vill träna, där hunden faktiskt har en annan idé om vilken sport som är roligast. Genom att låta hunden vara med och bestämma så lovar jag att ni BÅDA får det roligare.

Hur ska ni träna?

Att träna för tävling är roligt och stimulerande. Men risken är att man fokuserar så hårt på sin tävlingssport att man glömmer bort allt annat som också är roligt och stimulerande att träna! Risken är också att man blir lite irriterad på sin hund om den vill “vara hund” under träningspasset – nosa på intressanta lukter, kolla på en fjäril, hälsa på en kompis.

Jag har mer och mer glidit över till tanken “vad gör min vilja viktigare än min hunds vilja” även i träningen. Givetvis jobbar jag för att min hund verkligen ska tycka att mina idéer är bra och roliga, men mer och mer har jag börjat låta min hund bestämma även i träningspasset. Vill du nosa i gräset? Ge mig en övning som jag vill göra, så får du nosa i gräset tills du är klar efter det. Är idag en dålig dag att träna uthållighet? Då kör vi grundträning eller detaljer istället. Föredrar du köttbullar framför tennisboll idag? Tennisbollen läggs tillbaka i träningsväskan, idag är en godisdag.

Träningen blir inte lika tidseffektiv. Så är det. När vi turas om att välja vad vi ska göra så lägger vi en del tid på sådant som jag kanske tycker är lite onödigt. Å andra sidan upplever jag att träningen har betydligt högre kvalitet, kanske just för att min hund känner sig mer delaktig i vad vi gör? Framför allt är det väldigt intressant att se vad hunden hittar på när den börjar förstå att jag tycker att den har bra idéer! Helt plötsligt dyker det upp beteenden som jag inte visste fanns på repertoaren…

Filmen nedan är från igår, vi började testa en ny plattform och Midori började bjuda på en massa kul grejer! Jag ville från början bara se om hon kunde balansera på den, men började sedan fånga en massa kul grejer som hon testade spontant!

Efter det här passet tränade vi på det som jag EGENTLIGEN ville träna på: stadga i sitt och stå när jag går runt henne. Det har aldrig gått så bra, det var precis som att attityden följde med från detta passet in i nästa. (Och så hjälpte det så klart att jag fått en ny övning av Ulrika – en som verkligen fungerar för henne.)

Vad händer då, om hunden får bestämma?

Att kunna bestämma över (delar av) sitt eget liv är livskvalitet.

Det som händer när vi ger våra hundar mer kontroll är alltså att vi ger dem ett bättre liv. Vi lär dessutom känna dem som individer på ett annat sätt än om vi bestämmer “allt”, och genom att försöka dela deras intressen istället för att försöka få dem att dela våra intressen så öppnas en lite annorlunda – och rolig – värld.

Vad kan du låta din hund bestämma över?