Publicerad Lämna en kommentar

Dansa – pausa. Vikten av återhämtning.

I måndags stod det VILA över hela min kalender. Det skrev jag in redan för flera månader sedan, när det blev klart för mig att min vecka ihop med Realgymnasiets hundelever skulle avslutas med Eslövs Hundevent på helgen. Jag visste att det skulle ta mängder av energi, och jag känner mig själv – planerar jag inte in vila så kör jag för långt.

“Varå vila? Det är väl bara att köra så länge det finns godis? Och lite till?”

Dansa – pausa

Ni kommer ihåg superhiten med Panetoz för några år sedan? Dansa – pausa? Det är lite så det behöver vara i livet. Även om det är kul att dansa så är det pauserna som gör skillnaden. En rolig utekväll på dansstället med polarna, eller dansa när näcken eller djävulen spelar – oförmögen att sluta innan solen går upp. Pausar man inte börjar fötterna blöda.

Och det är inte bara jag som behöver pausa. Båda mina kelpar har varit lånehundar till elever och haft SUPERKUL i veckan. Båda följde med som visningshundar/figuranthundar i lördags. Valle somnade på planen, det om något är ett tecken på att han behövde pausa… Midori, med sin närmast outtömliga energi, var pigg och glad hela vägen i mål – och däckade totalt när vi kom hem. Måndagen ägnades åt seriöst sovande, sängen var Midoribäddad och hon tillbringade dagen hoprullad till en liten boll. Återhämtning. Ladda batterier.

Harmoni i träningen

Samma tendens som jag har i livet – dansa på tills fötterna blöder – har jag i hundträningen. Bara liiiite till…en repetition…pyttelite svårare… Och så dör batterierna = hunden checkar ut. Inte för att den är ovillig att träna, utan för att den behöver paus. Dansen är inte rolig längre.
Länge var en timer min bästa vän i träningen. En minut – sedan paus! Lång eller kort paus? Det bestämmer hunden. Numera är jag så van att jobba i korta pass att det går automatiskt. Men det har varit en medveten omprogrammering av mitt träningssätt, och det har krävt en del ansträngning (och mekaniska hjälpmedel).

Resultatet? Eftersom jag med jämna mellanrum “frågar” mina hundar om de behöver en paus – INNAN de själva kommit på idén – så håller mina hundar betydligt bättre fokus i träningen. De checkar inte längre ut under ett pass, utan tar sina pauser när de erbjuds. Ofta vill de inte ha paus utan ber om att fortsätta ett tag till – de vill dansa lite mer. Det gör att träningen drivs av mina hundar, och jag slipper locka, tjata, kalla, truga.

Vissa dagar är de inte på humör. Jag frågar, de säger “Paus tack! En lite längre paus skulle kännas bra. Kanske tills imorgon?” Och då får de det. Jag är inte heller på topp alltid.
Jag har märkt att sedan jag började fråga händer det betydligt mer sällan att de säger “längre paus tack”. Jag TROR (för jag kan ju inte veta) att eftersom de har möjligheten att säga nej så väljer de oftare att säga ja. När dansen är helt frivillig blir det roligare att dansa längre och längre. Det märks inte så tydligt på Midori som i stort sett alltid är på. Valle däremot, som aldrig haft något riktigt “driv” i träningen och som är ganska känslig, verkar verkligen både förstå och uppskatta sin medbestämmanderätt.

“Här ligger jag och väntar på att bli uppbjuden…”

Vad händer i pausen?

För mig, en ledig dag: Återhämtning. Pyssla med något annat ett tag. Vara ensam. Trycka på “reset” i hjärnan. Jag gillar att umgås med folk, men det tar energi. Jag laddar mina batterier i skogen, i ett tomt hus, med bilder att leka med på skärmen, framför Netflix, eller med kameran i handen och musik i öronen.

För mig, i träningspasset: En möjlighet att utvärdera och omplanera. Vad hände nyss? Vill jag ändra något eller vill jag fortsätta? Kan jag förbättra något? Ska vi kanske byta övning helt och hållet? Jag vill inte börja fundera när jag har hunden igång, det blir oftast inte så bra. Paus först – fundera i pausen.

För hunden, i träningspasset: Vila fysiskt (om vi jobbar med något som kräver kroppskontroll eller fysisk styrka/uthållighet) och vila mentalt. En möjlighet att smälta vad som just hänt.
I pausen får hunden vara “hund” istället för “träningskompis” och har möjlighet att nosa på det där som luktade gott, titta på snyggingen på andra sidan planen. Kanske gå och kissa någonstans. Eftersom mina hundar vet att sådana behov kommer att tillgodoses förr eller senare, så har de lättare att fokusera på träningen i själva träningspasset. Träna först – nosa/titta/kissa sedan. Eftersom vi varvar dansa – pausa, alltså träning leder till att de får göra det de själva vill sedan, så stiger värdet på träningen. Premacks princip när den är som bäst.

Vissa av oss har lite svårt att sluta dansa, och fortsätter bjuda upp tjej efter tjej. Fast vem kan tacka nej till Totoro?

Vill du bli bättre på att hitta rätt rytm?

Det här med dansa – pausa har inte kommit naturligt till mig. Oavsett vad folk runt mig påstår så är jag INTE naturligt strukturerad, men eftersom det alltid är kaos på insidan av mitt huvud så har jag varit tvingad att hitta en struktur för att få hundträningen – och livet – att fungera. Det betyder att jag har rätt bra koll på olika hjälpmedel och strategier för att få min hjärna att arbeta MED mig och inte MOT mig.
Vill du lära dig? Kortversionen är Träningens ABC. Vill du verkligen fördjupa dig i både träningsstruktur och en massa annat häftigt som har med hund och träning att göra så är vår Hundtränarsatsning vägen att gå.

Passa på att dansa lite med hunden medans du väljer! 😀

Publicerad 1 kommentar

Våga göra fel

Ni som såg mina inlägg från gårdagens tävling på vår FB-sida vet att jag var en smula småirriterad på mig själv. Prinsessan gjorde en superfin runda i mästarklass rallylydnad, och jag schabblade bort 16 poäng genom att inte förbereda mig tillräckligt bra – det räcker liksom inte att komma på att man gjort fel precis i ögonblicket man gör det… 😂

WTF? Det skulle vara party här någonstans… Är något fel på min GPS?

Känslor är OK, även de negativa, så igår tillät jag mig att vara okonstruktivt sur. Men bara igår. Idag har jag fått lite distans. Ja, det blev fel. Ja, det var sjukt störigt. Ja, Ulrika fick ta en del av mitt dåliga humör (sorry…).

Men. Om jag inte tillåter mig själv att våga göra fel – hur ska jag då våga göra något alls?
Det gäller all träning, inte bara tävling. Om jag blir rädd att göra fel så låser jag mig vid sådant vi redan kan, jag och min hund. Förutsägbart. Och då stagnerar vi. För att utvecklas måste jag inte bara vara beredd på att ibland blir det fel, utan också utnyttja felen och se dem som de erfarenheter de är. Det ingår liksom.

Jag tror att för att något ska hända så måste man GÖRA något. Vad som helst.
Ska jag skriva en text så är det bättre att skriva dåligt och sedan ändra än att inte skriva alls.
Efter en fotosession slänger jag minst 50% av bilderna direkt, för om jag inte vågar göra fel så får jag aldrig till den där ovanliga, kreativa, fantastiska bilden.
Ska jag lära mig eller min hund något måste jag starta någonstans och testa vad som funkar.
Ska jag bli bättre på att tävla måste det vara OK för mig att flytta fötterna fel, eller blanda ihop två skyltar…

Om jag blir rädd att göra fel så börjar jag inte automatiskt göra allt rätt – jag slutar riskera att göra fel. Översättning: jag slutar försöka. Och då blir ju INGET rätt, eftersom jag inte gör något…

Det är en av anledningarna till att jag tränar hund som jag gör, utan obehag. Inget är “förbjudet” eller “fel”, det bara lönar sig inte för hunden här och nu att göra det oönskade beteendet – och något annat lönar sig bättre. Även om Midori gör något som jag med största sannolikhet aldrig kommer att vilja ha, som att studsa på Valle (vilket han inte gillar) eller sno Mårrans mat (vilket Mårran inte bryr sig om, men mattjuven blir fet), så undviker jag hot och obehagliga påföljder.
Varför? Därför att om Midori blir rädd för att göra fel så kommer hon att bli mer och mer passiv. Hon måste också våga göra fel, våga testa. Annars slutar hon prova nya saker, och får ett tråkigare liv. Och det vill jag inte!

Man måste våga testa. Ibland smakar det illa. Och då vet man det. Men ibland smakar det gott!

Veckans tema hade jag bestämt redan i lördags, att jag sedan lyckades illustrera det perfekt under söndagen var en lycklig slump. Ur den synvinkeln blev det ju faktiskt helt rätt – även om det blev fel. 😄

Och nej, Midori har ingen aning om att det blev tokigt. Hon fick sitt vanliga party, en genuint stolt matte, ett paket köttbullar och en skogspromenad. Det hade hon fått oavsett om hon gjort “fel” eller “rätt”, för hon gjorde sitt allra bästa. Det gör faktiskt hundar så gott som alltid, utefter de förutsättningar de får.

Denna veckan vill jag uppmana dig att våga göra fel.
Se det för vad det är: erfarenhet, lärdom. Jag har lärt mig att jag behöver träna på att hålla min linje i framförbyten, stå still med fötterna när jag skickar till kon, och lära mig banan utantill. Så tack vare mina fel så vet jag vad jag behöver träna på och kan bli bättre till nästa tävling.

“There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask “What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly? “

Erin Hanson
Publicerad Lämna en kommentar

Glasyren på kakan

Den hund jag syns mest med är Midori, min lilla kelpieflicka som alltid är glad och alltid vill vara med. Hon tycker att det allra mesta är skitkul, hon är ganska okomplicerad. Vi har tävlat en hel del med goda framgångar främst i rallyn. Men – jag har TVÅ kelpies!

Midori (Tarrawangas Basha) och Valldemar (Stormkappans Ooranye)

Min andra kelpie är en working kelpie, eller “australian stock dog” som är den korrekta benämningen enligt SKK. Han införskaffades för att träna och tävla lydnad. På den tiden hade jag planer på att ta mig högt! Men…Valle hade inte lust. Vi tränade och hade kul, men han var väldigt ojämn. Vissa dagar FANTASTISK! Andra dagar…neh. Två hundar i en.
Vid hans höftröntgen fick jag en del av svaret: han har D-höfter, och även om många hundar går hela livet utan problem med dåliga höfter så är han inte en av dem. Han har ont i perioder. Han har svårt för vissa rörelser. Han avlastar dessutom så att han får spänningar i andra delar av kroppen, vilket i sin tur ger ytterligare problem. Vi provade “leklydnad”, dvs att jag tog bort kraven på precisa rörelser och bara jobbade med momenten, men även om han ÄLSKAR vissa moment (rutan gör han fortfarande då och då på egen hand) så räckte det att han “ville lite för mycket” någonstans och tog i på fel sätt för att han skulle bli låg och ledsen. Och så ska det inte vara!

Så vi la ner tävling helt. Tränade sporadiskt. Han är alltid med på planen när jag tränar Midori, lägger sig oftast på en strategisk plats för att kunna sno åt sig en kastad boll… Han har också varit med mig i skolan under mina sju år som lärare och lånats ut till diverse elever – det har han (och de) tyckt väldigt mycket om!

Dessutom har vi ägnat massor av tid åt att “bara vara”. Han har varit med mig på kurser, parkerad i en fåtölj har han njutit av att bara hänga. Träna lite grann. Dema enkla grejer. Han har följt med mig på tåget till Stockholm, varit mitt sällskap på en massa brukshundklubbar, och gått vid min sida (eller 10 meter framför) på hundratals långpromenader. Han ligger med glädje på uteserveringar. Han är enkel att ha med sig, gillar bilen, älskar sin tygbur (saknar front, perfekt som krypin), fantastisk av och på knapp.

Vi har varit väldigt nöjda båda två. Ni vet när man smakar på en riktigt god sockerkaka eller kladdkaka? Som är sådär perfekt, direkt från ugnen? Inga konstigheter, ingen garnering, ingen glasyr – bara… smaskens. Så har det varit.

Ute på promenad. Valle håller sig runt mig, nosar och strosar i sin egen hundvärld.

Så i maj hände något som jag tror ändrade hans liv lite grann: Ulrika frågade om jag ville hänga med på hennes noseworkkurs. Jag kunde INGET om nosework. Jag kan fortfarande oerhört lite.

Midori, som brukar vara den som kastar sig över allt nytt, tyckte att det var sådär. Men Valle, han tog sig an uppgiften med hull och hår! Han jobbar metodiskt, i sin egen takt, rör sin kropp precis som han vill och känner efter så att allt känns bra. Jag tror han njuter av att få visa mig något som jag faktiskt inte kan göra själv. Han är en väldigt intelligent hund (visst är jag något färgad av att jag lever ihop med honom, men jämfört med mina andra hundar är det milsvid skillnad) och jag är övertygad om att han har stenkoll på att jag har noll koll… Ibland tror jag dessutom att han småskrattar åt mig.

Vi avslutade grundkursen och hoppade genast på nästa. För varje ny uppgift han ställdes inför insöp han erfarenhet. Funderade. Löste problem. Blev starkare och starkare i nya miljöer. Lärde sig stänga munnen för att hitta doft. Följa doftmolnet till källan. Markera för korkade människor var doften är. Ignorera störningar, ignorera störningsdofter. Ulrika har hittat uppgifter som passar honom, stöttat mig när jag hittar på dumheter, sett till att han löst problemen på ett bra sätt, och hjälpt oss båda växa i självförtroende.

Vi har hållit på i tre månader – vi har LÅNGT kvar innan han börjar bli säker “på riktigt”. Men för första gången på fem år anmälde jag honom till en tävling! Han har tydligt markerat tidigare att tävling är tråkigt och onödigt, så det var ett vågspel – men tävlingsplatsen var välkänd och nära hemma, och våra kompisar (som han gillar) skulle vara med.
Och det betalade sig! Dels vann vi inomhussöket. Men det viktigaste var hans attityd: han var GLAD! Så glad att han upphetsat glädjeskällde, något som han bara gör när det är riktigt, riktigt coolt att vara Valle. Han kopplade på nosen och sökte järnet!
Fordonssöket blev för svårt – en felmarkering, utomhussöket kissade han bort sig i, men behållarsöket satte han snyggt och inomhussöket var helt utan tvekan rätt fram till doften där han satte nosen och tittade uppfodrande på mig. Jag tror inte att det var en slump att sista söket gick bäst, nu hade han jobbat sig igenom en miljö till och en ny situation läggs i erfarenhetsbanken.

100% Livsnjutare.

Att TRÄNA nosework har varit som att hitta ett nytt kakrecept som vi båda älskar.

Att TÄVLA nosework är bara glasyren på kakan, inget mer. Ibland är glasyr delikat. Men bara om kakan under är riktigt god!

Det var väldigt roligt att få ta emot ett förstapris. Men mitt starkaste minne från dagen är när vi satt och väntade på vår tur, jag på en stol och han med sidan tryckt mot mig. Han var så förväntansfull att han vibrerade, och jag hade lite tid att klappa, massera, och berätta för honom hur oviktig hans prestation egentligen var och hur mycket jag älskar honom för den fantastiska personlighet han är.

För så är det. Det är lätt att ryckas med i poäng och resultat, men egentligen är det oviktigt. Glasyr. Det är ett kvitto på var vi står i träningen och det ger vägledning och nya idéer till vidare träning.

Det som EGENTLIGEN räknas är hur kul jag fick ha ihop med min bästa kompis, i ett forum där vi båda trivs och utvecklas. Att få lära känna varandra lite bättre, att komma lite närmare, och uppskatta varandra på nya plan. För de vi ÄR och inte vad vi presterar. Jag mot honom och han mot mig. En perfekt kaka.

Publicerad Lämna en kommentar

Vad är det med 20 augusti?

Sedan 1 mars har jag och hundarna tålmodigt använt koppel under våra promenader. Djuren i skogen har ungar, inga hundar lösa i skogen. Koppel på. Nu närmar sig 20 augusti, och då får vi äntligen ta av kopplet igen! Eller? Får vi det? Vad gäller egentligen?

“Skogen är min favoritplats!”

Så står det i Lagen om tillsyn över hundar och katter:

16 § Under tiden den 1 mars-20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som avviker från första stycket. Om det behövs till skydd för viltet får sådana föreskrifter innebära att en hund skall hållas kopplad.

Vad betyder det?

Från och med 20 augusti får mina hundar vara lösa i skogen – förutsatt att de hindras från att driva eller förfölja vilt. I praktiken: jag behöver ha hundar som inte jagar, eller kunna kalla in dem OM de får för sig att sätta efter något. Kelpiesar är inga jakthundar. Deras drift att jaga – fånga – döda – äta är kraftigt modifierad genom avel – vissa delar av sekvensen finns kvar i vallningen, men båda mina kelpar är helt ointresserade av att faktiskt fånga ett byte (åtminstone vad jag sett hittills, och de är 6 och 8 år gamla). Däremot gillar de att springa! Och ett rådjur eller en hare som sättar av framför dem skulle kunna vara som en öppen inbjudan…

De gillar också att vara lösa. Att strosa på, i mitt tempo, ca 10 – 20 meter framför mig. Kolla av då och då så att jag inte stannar eller svänger. Nosa på intressanta saker utan störande koppel. Och JAG gillar att ha dem lösa! Jag gillar att de får vara hundar och njuta av skogen (inom gränser). Jag gillar att bygga gemenskap som är helt frivillig, att de väljer att hänga med mig för att de VILL och inte för att ett koppel håller ihop oss.

Så därför lägger jag en hel del tid på att träna just det. Att värdet i att vara nära mig är stort, att de ska strunta i vilt, och en riktigt säker inkallning.

Bygga värde nära mig

Grunden i vår lösträning är att de ska välja att vara nära mig. Jag är bekväm med en zon på 20 meter. Kommer de utanför det vill jag ha ett “osynligt gummiband”, alltså att de automatiskt stannar eller kommer in till mig.

Det börjar jag bygga redan i koppel genom att skapa en “belöningszon” runt mig. I början belönas allt som är innanför zonen. Efterhand väljer jag ut kontakttagande, anpassning av hastighet, och uppsökande av zonen – alltså att de gör ett val att hålla sig nära mig. Mycket belöningar blir det! Den zonen är på ca 2-3 meter, längre än så kan jag inte kasta belöningar med någon större pricksäkerhet.

Automatisk inkallning

När belöningszonen är etablerad väljer jag rätt tillfällen att släppa mina hundar. Det är dumt att släppa två hundar som redan vindat på något som de vill springa till, släpper gör jag när jag märker att de “har ett öra vänt mot mig”. I början en i taget, på kända marker där jag redan kollat att inget vilt har gått.

För att kunna träna vårt osynliga gummiband har jag en signal på “spring” som betyder just spring iväg en bit. När avståndet är uppnått kallar jag. De lär sig snabbt ungefär hur långt ifrån mig min inkallning brukar komma, och är inte dummare än att de börjar förekomma mig. Då kan jag istället ge mitt belöningsord när de är på väg mot mig. Tadaa – automatisk inkallning!

Jag belönar hos mig, och växlar sedan mellan att fortsätta belöna att de håller sig innanför zonen, eller skicka iväg dem igen. Ibland väljer de att fortsätta träna efter att jag skickat iväg dem. Ibland väljer de att hålla sig inom inkallningsavståndet och nosa och strosa i sin egen hundvärld. Vilket som är OK.

“Belöningszoner is the shit! Att ha en perfekt tränad tvåbening är guld värt när man är lite extra sugen…”

Skvallra

Parallellt med belöningszon och automatisk inkallning tränar vi att skvallra. På vilt, joggare, kossor… Allt som fångar kelparnas intresse vill jag ska vara en signal för “kom och inkassera!”. Vi börjar i koppel med att hundarna observerar – jag kallar in – stor belöning. När de börjar förekomma min inkallning – skvallra – gör vi det utan koppel (en hund i taget) på kända marker. När de gör det felfritt var för sig, får båda gå lösa. Att lämna något som hunden tycker verkar intressant tränar jag alltså separat från resten till att börja med!

Och man kan göra det ännu enklare än så: självkontroll runt godis, leksaker, externbelöningar, träningskompisar… Altt sådant gör det enklare att ha självkontroll runt annat som dyker upp. Eller för att vända på det: om min hund inte har självkontroll runt godiset i min ficka, hur ska den klara att ha självkontroll runt viltet i skogen som för de flesta hundar är MYCKET svårare? Alltså: att träna självkontroll, i alla möjliga former, påverkar hur duktig hunden blir på att skvallra. Bra va?

Inkallningsträning

För mina hundar betyder inkallning “party hos mig, här och nu, inte missa!”. Det är något jag lägger mycket träning på från det att de är valpar, och det fortsätter genom hela deras liv. Planerade träningar där de lär sig att lämna något lockande, vända mot mig, komma i full fart, och stanna hos mig. Om jag tränar belöningszon, automatisk inkallning och skvallerträning ordentligt så kommer jag sällan i ett läge där jag behöver bryta ett beteende genom att kalla in – men det är skönt och viktigt att veta att det fungerar! Plus att det är rolig träning.

Gör det lätt att göra rätt

Det här är något av ett mantra för mig, för det är så viktigt! Hundar gör som de brukar göra. Se till att ge dem förutsättningar att göra rätt val, om och om och om igen!

Om jag märker att någon hund är extra stissig, eller får vittring på något coolt, eller att jag själv inte har huvudet med mig – då släpper jag inte. Om jag är i helt okänd miljö så går jag vägen fram först och släpper på vägen tillbaka, där jag vet hur det ser ut. Livet händer, men jag kan ju vara så noga som jag kan! Om jag är det så har jag mycket bättre förutsättningar den dag som något oförutsett händer (för den kommer), eftersom mina hundar har mååååååånga lyckade repetitioner bakom sig.

Vi är redo för 20 augusti! Är ni?


Publicerad Lämna en kommentar

Gästblogg: tips från hundfrisören!

Mitt namn är Jessica Schiött och jag är hundfrisör på Hundarnas Salong i Helsingborg. Hundfrisör, det är faktiskt ett yrke även om många blir förvånade över mitt svar när de frågar: ”Vad jobbar du med egentligen?”.

Jag och en av mina hundar, Abbe.

Vad innebär det att vara hundfrisör?

Mitt jobb innefattar mer än ”lite gull med hundar”, päls och pälsvård är ett brett område med flera olika sanningar, gamla myter och mycket fördomar. En hundfrisör klipper klor & päls, badar och fönar, borstar och kammar ur, torkar hundrumpor och tar bort all möjlig omöjlig smuts som fastnat på omöjliga ställen. Vissa hundfrisörer klämmer analsäckar och rengör öron. Dessa två sistnämnda undviker jag då det enligt mitt tycke är något för veterinär att konstatera och guida hundägare till rätt tillvägagångssätt.
Hundfrisörer ska ha kunskap om vilka olika sorters pälstyper det finns, ha god kännedom om raser och rasstandard, vara flexibla och kunna hund. Läsa hund och hundspråk. Det där sista är superviktigt, att Läsa Hund, att ha fingertoppskänsla och kunna hantera individer utifrån vad just de behöver.

Att respektera hundens känslor

I min vardag möter jag många djur som blivit felhanterade, främst av sina ägare och sedan av människor som jobbar med hundar. Oftast handlar det om att lösa uppgiften kloklippning. Att hålla fast ett djur för att få löst en uppgift är en dålig idé, speciellt om det är en uppgift som mer eller mindre är återkommande i hundens liv. Som då t.ex. att klippa klor.
Börja istället mjukt, utan tvång, lugn röst och belöningar Bästa belöningen är att ge din hund dens supergodis. Med andra ord det absolut godaste godiset som finns. Eller superleken om din hund inte är speciellt matmotiverad så kanske ni ska leka med den roligaste leksaken istället? Om man håller fast hunden så kommer ni möjligen få uppgiften löst för denna gång men känslan av att inte ha kontroll kommer växa sig starkare och till sist kan det bli rent omöjligt att klippa klorna på hunden.
Dessa hundar som blivit tilltryckta och överkörda i sina känslor kan omvändas, vissa lättare än andra. Med rätt känsla och att vara lyhörd kan man få de flesta med på noterna. I vissa fall brukar jag tänka att jag ska kratsa hovarna på en fjording, för det var vad jag gjorde som ung. Det var alltid fjordhästar, tjocka och egensinniga. Man får fjäska och ge godis, lirka och ibland kan en liten lätt viktknuff hjälpa. Men som med hästar måste man få med dom på noterna för annars går det inte. Uteslut helt banningar och ordet ”Nej”. Använd istället positiva ord, med lugn röst lyfter du djuret till skyarna och talar om vilken superhjälte hen är!

Pälsvård för långhåriga hundar

Sen har vi det där om päls, hundens hår. Om du har en långhårig ras, eller en lockig hund som lätt trasslar och blir tovig, och du vill ha den långhårig så bör du lägga fem minuter av din tid dagligen på att borsta igenom. När du anser att pälsen är färdig så testar du att dra igenom med en bredtandad kam, alltså en med lite mellanrum mellan pinnarna, om kammen fastnar i pälsen så behöver du borsta mer.
Varför jag anser att du kan ägna fem minuter om dagen på pälsvård är för att du får in en rutin, hunden blir van och vid ett regelbundet underhåll så går jobbet snabbt och smärtfritt. Lite som att städa huset, ett genomsmutsigt hus tar längre tid att städa än ett som städades för inte så längesedan. Inte för att pälsvård ska jämföras med städning. Pälsvård bör vara lite roligare, försök i alla fall att göra något roligt ihop efteråt.
Regelbunden pälsvård ökar dessutom din kännedom om din hund, du kan tidigt upptäcka eventuella bulor, knottror eller kanske spruckna trampdynor. Roströda fläckar kan indikera på smärta eller allergi. Är det ofta jättetovigt på samma ställe? Kan det vara ett problemområde där hunden kliar eller slickar mycket? Dock om tovorna sitter just där ni har hundens utrustning (halsband, sele, täcke) så kan det vara orsaken, utrustningen rör sig under promenad och trasslar pälsen.

Pälsvård för korthåriga hundar

Korthåriga hundar kan behöva ett bad då och då, vid fällningsperioder så hjälper en grundlig dusch. Använd gärna ett schampo som är för fällning, dessa heter ofta något med ”shed” som betyder fällning på engelska. Det kan även vara värt att lämna in på salong där man blåser igenom pälsen med en stark fön och får därför bort en hel del underull. Om din hund fäller året om kan du prova lägga till B-vitamin i din hunds mat.

“Alltså… det där med bad är faktiskt inte så dumt! En rejäl lerpöl svalkar i flera timmar efteråt!”

Att raka eller att inte raka – det är frågan!

Sen har vi den där eviga myten om svalkande päls som skyddar mot värme, ofta är det dubbelpälsarna som har den myten efter sig. Med dubbelpälsarna menar jag t.ex collies, spetshundar, goldens, new foundlands m.fl.
Om det är mitt i sommaren och jag tar på mig en pälsmössa så kommer jag bli dundervarm om huvudet, mössan värmer men skyddar dock mot UV-strålar och det gör även hundens päls. Det är härifrån jag tror myten startat. Skyddet mot skadliga strålar är något annat än att skydda mot värme. Varmt ute = ännu varmare under pälsen. Så enkelt är det.
Dock därmed inte sagt att en dubbelpälsad måste rakas ner, vi kan hålla våra collies och nuffar långhåriga om vi kammar ur ullen. Utan regelbunden kamning stannar ullen under täckhåren och det blir dålig luftcirkulation (varmt), hunden tar dessutom lång tid att torka efter ett bad och hudproblem kan uppstå som t.ex. hotspots.

Vad mer påverkar pälsen?

Kastrering/sterilisering påverkar pälsen. Detta är 100% sant och det är lite ledsamt att inte alla hundägare är helt införstådda med vilken förändring det kan bli, speciellt på fluffiga stora hundar som ska klara arktiska förhållanden… Deras päls kan bli katastrofal efter en kastrering.
Pälsen blir sliten och stor, lite tråkig och utan glans. Manen och byxorna bak blir tjocka och tovar gärna, jag har några kundhundar som inte klarar att kammas igenom för pälsen är i så dålig kondition. De klipps kort på regelbunden basis för det är det mest humana. Jag gillar inte att slita och dra i en päls bara för att man tycker det är snyggast och rasstandarden säger att hunden ska se ut på ett visst vis. På min salong arbetar vi utifrån djurets förutsättningar och utifrån vad som är schysstast gentemot djuret och inte vad omgivningen tycker.

Några snabbtips

  • Välj frisyr och pälsvård efter din hund, efter ert intresse för borstning eller efter vilka aktiviteter ni gör ihop. Har du en ömhårad skogsmulle så är nog en kort och enkel frisyr bättre än den långa frisyren.
  • Lyssna på din hund. Vill den inte lyfta tassen i den vinkel du önskar, kan du göra momentet annorlunda eller ska möjligen en expert (t.ex. fysioterapeut) titta på din hund för att utesluta problematik i rörelseapparaten?
  • Bada hunden när den är smutsig. De flesta hundar bor idag inomhus och i samhällen med mycket föroreningar, då måste de också tvättas oftare än vad man sa förr (ca 3-4ggr/år).
  • Har din hund tråkig och glanslös päls så beror det troligtvis på maten, antingen kan det hjälpa med kosttillskott eller så behövs ett foderbyte.
  • Spara inte päls på vintern utan att sköta pälsvården. Ibland tror man att det är bäst att spara så mycket päls som möjligt om vinterhalvåret och sedan klippa på vårkanten, när allt tovat ihop till en stor filt över hela kroppen. Hunden har troligtvis fryst hela vintern för att trasslig päls tar tid att torka, tovorna har troligt dragit i huden och gjort ont. Klipp kort och köp ett täcke istället (som tvättas mellan varven och hålls torrt till nästa promenad).
  • Roströda fläckar i pälsen, runt ögon/tassar/kön/öron/mun, är missfärgningar som indikerar att något är i obalans. Det kan bero på allergi, maten, smärta (hunden slickar där det gör ont och salivet missfärgar pälsen till rostrött). Undersök varför.

Ta hand om varandra och sköt om varandra. Ha kul & beröm din hund, prata med en utbildad h-märkt hundfrisör i ditt område om du behöver råd. /Jessica på HundarnasSalong.com

Publicerad Lämna en kommentar

Att gå utanför sin comfort zone

I helgen har jag funderat över comfort zones. Jag hittar inget bra på svenska som betyder samma sak… Trygghetszon? Trygghetsssfär? Bekvämlighetszon? Men ni vet vad jag menar. Att göra trygga, bekväma saker där man vet utgången. En trevlig plats. En plats där inget ändras, och man alltid vet vad man kan förvänta sig.

Och det är just det som är mitt problem med comfort zones. Inget förändras. Om du gör som du alltid har gjort så får det det du alltid fått (med lite variation eftersom vi inte lever i ett labb utan i en föränderlig miljö). Jag vill ha MER, jag vill bli BÄTTRE, jag vill UTVECKLAS! Därför utmanar jag min comfort zone. Ofta.

Att göra något nytt känns läskigt. Jag tror att det gör de för de allra flesta. Men grejen är den att när jag har gjort nya saker några gånger så är de inte nya längre, utan blir en del av min comfort zone! Den har blivit lite större. Jag får ett lite friare liv, vågar lite mer, utvecklas framåt.

För varje gång jag går utanför min comfort zone och lyckas, förändras min syn på både mig själv och min värld. Jag tar kontrollen, jag styr världen dit jag vill! Ibland i pyttesmå steg, ibland i lite större. Det spelar liksom ingen roll, så länge jag jobbar i rätt riktning!

Ju mer kontroll jag får, ju fler gånger jag lyckas, desto mindre katastrofalt blir det om jag företar mig något som INTE går som jag tänkte mig. För det händer givetvis – ganska ofta. Men eftersom jag har många lyckanden att landa på så landar jag mjukt.

Anledningen till att comfort zones snurrar i mitt huvud just nu beror på tre saker:

  1. Vi startar den lärarledda versionen av självförtroendekursen i dag, vilket gör att både självförtroende och självkänsla är föremål för mitt absoluta intresse.
  2. Vi gjorde (som ni säkert har sett) doftprov i lördags, och det kopplar direkt till det här med comfort zones för både mig och mina fyrbeningar.
  3. Lägret i förra veckan som bjöd på en massa nya saker för alla inblandade – och det var just det som var lite nytt och crazy som blev mest uppskattat av både tvåbeningar och fyrbeningar.

Jag tror att hundar också har comfort zones, och att det är supernyttigt för dem att utmana sina gränser. Men de behöver hjälp att göra det på en lagom nivå! Att under kontrollerade former öva sig på att släppa kontrollen och sedan återfå den, upplever jag är stärkande – så länge det är på rätt nivå. Man lär sig bäst på att lyckas, inte på att misslyckas. Man växer som individ av att möta utmaningar, men inte överväldigas av dem. Lite som att åka karusell, för vissa räcker det med tufftufftåget medans andra väljer fritt fall. Det ska kittla i magen men inte ge panik!

Denna veckan har jag satt just comfort zones som tema. Ni tolkar det precis som ni vill! För min egen del så:

  • Startar jag en dog parkour kurs på onsdag, och kommer att jobba med att förstora comfort zonen för fyra härliga hundar och deras förare.
  • Jag kommer att fördjupa mig i ett nytt program och lära mig layouta böcker. Helt fascinerad av saker som optimal radlängd, hur marginaler bör förhålla sig till sidans uppbyggnad, eller var jag bäst placerar sidnumret. Inlärningskurva på väg spikrakt uppåt.
  • Jag har anmält mig till en copywriterkurs och ska skriva och bli kritiserad. Jag kan inte skriva copy. Än.
  • Och jag ska starta en marknadsföringskampanj för Eslövs Hundevent 14-15 september, där en massa riktigt bra hundinstruktörer samlas (inklusive oss, så klart). Är jag en markadsföringsmänniska? Nope! Men jag tänker att det kan jag ju bli! (Kika in redan nu och anmäl vetja!)

Passa på att titta på denna filmen, och fundera över om och hur du vill jobba med din egen comfort zone i veckan.

Publicerad Lämna en kommentar

Lördagsbloggen: Åsa och kelparna

Veckans planering föll som ett korthus. Jag fick ett gäng deadlines som tog mer jobb än beräknat, och tiden som jag avsatt till hundträning blev istället långa skogspromenader för att vila och återhämta huvudet.

“Jag har tränat platsliggning alldeles på egen hand! NÅGON måste ju ta ansvar här…”

Och det måste få vara OK, det med. Ibland händer livet och planeringen kastas omkull. Det är bara att planera om, ingen skada skedd. If at first you don’t succeed…

Jo, vi kom iväg på ETT träningspass, tack vare att vi gått kurs. Utomhussök!
Valle briljerade, han har verkligen fattat grejen. Snabba, effektiva sök med bra markeringar.
Midori började bra, men sa sedan “läskigt” och checkade ur – precis som hon gjort vid ett par tillfällen tidigare. Men idag hade vi en plan som fungerade! Hon fick en superenkel “kan inte misslyckas”-övning som boostade henne rejält, och sedan var hon på G! För henne är noseworken rent självförtroendearbete. Ett sätt att bli tryggare i sin självständighet, hantera nya miljöer, och få känna sig duktig.
Båda hundarna har fått plats på doftprov på lördag. Det ska bli väldigt roligt att se hur de reagerar!

Jag behöver skriva ner saker för att mitt huvud ska fungera ordentligt, så min sysselsättning ikväll är dessa planeringsmallarna:

De kommer från planeringspaketet för Lk1 och det sparar en massa tankekraft för mig att ha färdiggjorda mallar att fundera runt. Jag skriver med olika färger, ritar lite bilder, antecknar på baksidan, och låter saker och ting falla på plats inne i huvudet under tiden. Perfekt!

Nästa vecka

Blir det lite fokus på kartongsök på olika platser, för att förbereda för doftprovet. För Midori kommer vi också att fokusera på uthållighet i fria följet och detaljen höger om halt, och fortsätta att i makligt tempo jobba med ställande under gång. Och så är det fokus på rutan – springa järnet rakt igenom!

Tisdag – torsdag har vi sommarläger med freestyle, rallylydnad och kroppskontroll, så hon kommer att jobba en del som demohund. Men under lunchen och efter passen kommer jag att ta lite tid åt vår egen träning! Vill du hänga på förresten? Det finns två platser kvar… Garanterat roligt utlovas!

Mina uppgifter under veckan:

  • Fundera över och fylla i mina mallar (ikväll)
  • Tre pass kartongsök på olika platser
  • 10 minuters detaljträning varje kväll – koncentrationsövningar, ställande under gång, och höger om halt
  • 15 minuters ruta och FF-träning vid minst 5 tillfällen under veckan

Det kommer att bli en rolig vecka!

Publicerad Lämna en kommentar

Självförtroende för hundar

Denna veckan handlar det om självförtroende. Varför då? Därför att det här med att tro på sig själv och sin egen förmåga gör livet både enklare och roligare. Ökat självförtroende avspeglar sig i hela hundens liv – den blir tryggare i olika miljöer, säkrare på att hantera nya eller stressande situationer, och tar för sig mer. Bättre livskvalitet helt enkelt.

Totoro är nog den självsäkraste hund jag känner. Han är helt övertygad om sin egen förträfflighet! Givetvis är det till viss del medfött, men Ulrika tränar också medvetet på ett sätt som stärker hans övertygelse om att han kan ALLT.

Vad är självförtroende?

Etiketter är sällan bra, att sätta etiketten “gott självförtroende” eller “dåligt självförtroende” på en hund gör ofta hunden en otjänst – då låser vi oss vid att “hunden är så här, och det går inte att ändra”. FEL! Det handlar inte om vad hunden “är”, utan vad den gör och hur den känner sig – och DET kan vi hjälpa hunden att ändra.
En etikett är också farlig eftersom vi alla får olika tankar och associationer, och tolkar etiketten på olika sätt. Väldigt öppet för missförstånd! Därför vill jag börja med att definiera vad jag menar när jag pratar om självförtroende.

Självförtroende =
tro på sin förmåga att lyckas med det man företar sig och hantera vad som än händer.

Givetvis kan det brytas ner i betydligt mindre beståndsdelar än så, men ovanstående är essensen av det jag pratar om. Tro på sin förmåga att lyckas med det man företar sig och hantera vad som än händer.

Bristande självförtroende – hur ser vi det?

Motsatsen till att tro på sin egen förmåga är att vara övertygad om att man kommer att misslyckas. Att tro att man saknar kontroll när “världen händer”.

Vi kan se det på hundens kroppsspråk – den gör sig liten, blir passiv, backar undan. Eller så gör den tvärt om – försöker skrämmas! Jag föredrar utåtagerande hundar, de tror fortfarande på sin förmåga att förändra sin omvärld även om deras känsloläge inte är så trevligt för något. De hundarna som ger upp, drar sig undan, kopplar bort världen – för dem blöder mitt hjärta extra mycket. Det måste vara fruktansvärt att leva i en värld där allting känns som ett potentiellt hot, och ens enda utväg är att inte märkas.

Tack och lov är det ganska ovanligt att jag träffar hundar som gett upp helt och hållet, men jag träffar en hel del som tror att de behöver försvara sig mot eller gömma sig för världen i vissa situationer. I hundmöten. När det kommer främmande. När underlaget rör sig, när skjutbanan är igång, när andra hundar blir upprörda.
Väldigt få hundar är helt trygga ALLTID i ALLA situationer! Det är helt normalt. Men det betyder inte att vi inte kan hjälpa dem att må ännu bättre!

Vi vet att försiktighet, osäkerhet, rädsla, kalla det vad du vill, är något som nedärvs väldigt lätt. En fallenhet för att “se världen i svart” kan alltså ligga i generna. Men det är också något som hunden lär sig av erfarenheter – om egna initiativ är något som aldrig uppmuntras, om hundens egna idéer straffas, om hunden ska “synas men inte märkas” – då är risken stor att hunden upplever världen som en osäker plats.

Midori är känslig för ljud. Skott, åska, och när det var som värst också baktändande bilar och saker som välte. Ljudrädsla är ofta medfödd, och i hennes fall späddes rädslan dessutom på efter att jag gjort ett par dåliga val på hennes Mentaltest. Tyvärr är det mycket lättare att vara efterklok än föreklok. Men hon har numera så gott självförtroende att hon är sitt vanliga glada jag till 99%!

Hur kan vi hjälpa hundar med dåligt självförtroende?

Hur bygger man upp en hunds självförtroende då? På samma sätt som en människas: man gör träning där individen får lyckas. Där den lär sig att kontrollera både sin omgivning och sin kropp. Man ser till att hundens idéer är BRA idéer som leder till bra saker, att hundens initiativ lönar sig.

Vi har mycket att vinna på att faktiskt inte träna på själva problemen, utan istället höja hundens självförtroende i helt andra situationer. Att lite i taget ändra hur den ser på sin omvärld och sin egen förmåga att uppnå saker och reda ut situationer. Det är ganska häftigt att se hur nosarbete kan påverka hundmöten, hur ökad kroppskontroll kan påverka trygghet i nya miljöer, eller hur “ljud-trick” kan påverka skotträdsla!

Och alla de där reglerna för “bättre ledarskap”? Skippa dem (om du inte redan har gjort det)! Tro mig – er relation kommer bara att tjäna på att hunden får större kontroll och valfrihet i sitt liv. En osäker hund behöver inte en “stark flockledare”, den behöver trygghet och tilltro till sin egen förmåga.

Alla hundar mår bra av bättre självförtroende!

Möjligtvis med undantag av Totoro, som Ulrika hävdar antagligen kommer att döda henne om han blir mer självsäker. Alltså inte för att han är elak eller blir arg, utan för att han är stor, och klumpig, och gillar att leka häftigt och intensivt…

Men i övrigt är jag övertygad om att alla hundar mår bra av en självförtroende-boost! Extra viktigt upplever jag att det är för:

  • Valpar/unghundar som börjar lära sig hur världen fungerar
  • Omplaceringshundar som har hamnat i en helt ny värld
  • Hundar med medfödd eller inlärd osäkerhet
  • Hundar som behöver kunna vistas i miljöer som de upplever som krävande
  • Hundar som förväntas prestera något – på träning/tävling eller i jobb
Olivia får jobba med nosen, och den superroliga uppgiften “hitta eukalyptus” gör att hon utan problem och med glädje rör sig i en miljö som tidigare varit läskig för henne. Hon vet att hon kommer att klara det!

Vill du ge din hund bättre självförtroende? GODA NYHETER!

Det är inte helt ovanligt att man som hundägare får bedömningen “Din hund gör xxx för att hen är osäker. Du behöver jobba med hundens självförtroende.” Men man får inga konkreta råd… Det har man som hundägare inte så mycket nytta av, mer än att man kanske blir lite ledsen över att ens hund uppenbarligen har en brist. Och det är ju synd, när det inte alls behöver vara vidare svårt eller komplicerat, utan är roligt och givande!

Vi tröttnade på att ge ett halvdant svar på frågan “hur ger jag min hund bättre självförtroende?” och skapade en kurs. En självstudiekurs online med 16 olika övningar i fyra olika kategorier: nos, target, kroppskontroll, kontrollera sin omgivning. Och ett par bonusgrejer…

Vill du ha en hund med Totoros självförtroende? Eller det kanske räcker med Midoris?

Onsdag 17/7 kl 19 släpper vi kursen – och de 10 första som köper den får 100:- rabatt! YEY!

Skriv in det i kalendern redan nu, så att du inte missar det. Och gilla vår FB-sida så ser du direkt när kursen kommer ut. Onsdag kl 19. Be there!

Publicerad Lämna en kommentar

Utvärdering och omplanering

En massa hjärtan blev det på inlägget där jag frågade om ni ville att jag skulle lördagsblogga om vår träning, jag bad om 30 och fick 60! TACK! Så här kommer första avsnittet i “Vår väg mot tävling”.

“Vi bara vet att vi har fått mer träning i veckan. Inte fel alls!”

Målet för veckan

Jag startade funderandet redan i måndags, i detta inlägget. Veckan är ju inte slut än, men med tanke på att blogginläggen kommer att komma på lördagar så lägger jag om dagarna lördag – fredag istället för måndag – söndag. Så här har det sett ut hittills:

Måndag: Kurs i utomhussök på kvällen. Utmaning med labyrint för Valle, självförtroendeövningar för Midori som blivit skrämd av skott vid just NW på klubben flera gånger. Hann med kort lydnadsträning innan kursen.
Tisdag: Behållarsök på kartonger i trädgården, upplägg a la vittringspinnar.
Onsdag: Vilodag för Valle, Mi filmat till onlinekurs.
Torsdag: Tripp till brukshundklubb för att kolla av moment. Glömde koner. Check på resten med en VÄLDIGT entusiastisk Mi, och Valle skadade sig (sträckning?).
Fredag: Mi filmat för kurs, Valle fortfarande påverkad.

Så målet nådde vi inte riktigt, men nära!

Utvärdering

Valle: Anledningen att han inte tränar/tävlar är just att han har problem med kroppen. Jag hade lyckats förtränga det, men det blev smärtsamt tydligt att han inte klarar mer uppstyrd träning där han gör som jag ber honom – han behöver kunna välja helt själv hur han hanterar sin kropp. De häftiga lekbelöningarna som han älskar behöver också hållas på ett minimum – han tar helt enkelt i för mycket och huvudet vill mer än kroppen klarar av. Då är det in sak att “skydda honom från sig själv” genom att inte sätta honom i sådana lägen. Vi stryker rallytävlingen och kör vidare med NW.

Midori: Överraskande bra!

  • Fritt följ med attityd och fokus – mer helhetsträning och mer detaljträning i stegförflyttningar.
  • Ställandet är hennes svåraste. Det gick troll i momentet totalt, och vi har byggt om det från början. Inte tävlingsklart.
  • Inkallning med trygg stadga, bra fart. Lite för bra fart, missar ingången med någon dm. Vi kommer att träna med target för perfekt placering av tassarna, för att bygga om rörelsemönstret.
  • Läggandet är förvånansvärt bra. Vi behöver vakta på ljud i uppsittet.
  • Apporteringen behöver filas på ingångarna, och vakta på stadgan…det är KUL att apportera!
  • Hoppet behöver tränas på korrekta avstånd, och vakta på ljud + target i ingången för att få den perfekt.
  • Fjärrdirigeringen behöver störningstränas, och filas på riktigt fina rörelser. Ett moment där hon har möjlighet att verkligen glänsa!

Rutan och konen kräver då koner, som jag hade glömt hemma…men konen brukar hon sätta perfekt, och rutan vet jag att vi behöver jobba med suget ut (stannar gärna precis innan). Jag vill också träna på omdirigering till rutan, ifall det skulle behövas. Och om allt funkar bra så blir det sitt i grupp, ett moment som hon varit stensäker på men som jag behöver träna i olika miljöer för störningarnas skull.

Plan för veckan som kommer

För Valles del blir det mer utomhussök på tisdag, och båda ska få ett par kartongsök på olika platser.

Jag ska skriva ut planerngsmallarna för Lk1 och göra en noggrannare planering för Mi. Jag gillar att sitta och tänka och skriva i lugn och ro, det hjälper min hjärna att fokusera på rätt saker. När vi sedan går ut och tränar så vet jag redan vad vi behöver träna, och kan göra sådant vi faktiskt behöver göra och inte bara det som känns roligast för stunden 😀

Och ett träningspass varje dag med fokus på tävlingslydnad vill jag få till med Mi. Långt eller kort spelar ingen roll. För henne gäller verkligen mängdträning för att få energinivån under kontroll!

“Tävlingsträning är KUL! En massa häftiga moment, och man får springa typ jättemycket!”
Publicerad Lämna en kommentar

Anmäld till tävling. Vad händer nu?

Jag har ofta kaos på insidan av skallen. Allt liksom ligger i en enda röra, och det som flyter upp till toppen är sällan det som jag faktiskt behöver här och nu. Därför behöver jag struktur på utsidan, i form av planering.

Jag är för tillfället anmäld till ett doftprov med båda kelparna (förutsatt att vi kommer med), en rallytävling med båda kelparna, och en lydnadstävling med Midori. Bara på kul, för att se var vi ligger. Men att jag inte bryr mig om resultatet betyder inte att jag inte tänker träna! Det är ju liksom en av grejerna med att anmäla – att träna med ett mål i sikte 🙂

“Tack och lov för tävlingar, så det kan bli lite vettig träning för tvåbeningen! Själv kan jag redan allt.”

Jag brukar använda mig av fyra steg: FUNDERA över målsättning och var vi ligger idag. PLANERA vad/hur/när jag ska träna och vilka uppgifter jag behöver utföra för att nå målet. TRÄNA. UTVÄRDERA hur det gick – vad ska upprepas, vad ska ändras?

Just nu är jag i fundera-fasen. Målsättning, dagsläge.

Doftprov 27/7.
Det hade varit coolt om Valle klarar sitt doftprov och får lov att börja tävla. Han är ganska säker så det finns en realistisk chans. Målsättningen är att förbereda honom så bra att han känner igen situationen och sätter på nosen.
Midori är mycket mer av ett wild card i noseworken – ibland vill hon, ibland inte. Målsättningen är att ge henne en trevlig upplevelse på ett nytt ställe, oavsett om hon använder nosen eller inte.

Tävlingslydnad klass 1 24/8.
Målsättningen är att genomföra alla moment utom ställandet med engagemang, säkerhet och glädje.
Jag behöver checka av momenten – jag vet att vi har tappat svängarna i fotgåendet och att stadgan är obefintlig, att hennes tandoperation har gett henne lite bry med apporten, att ställandet inte kommer att bli klart, och att vi behöver träna MYCKET helhet för att få ner ljudnivån till en acceptabel nivå.

Rallylydnad 1/9, fortsättningsklass för Valle, mästarklass för Mi.
Målsättningen är för Valle att behålla hans humör på topp – oavsett om jag behöver bryta eller kan slutföra banan – och för Midori att hjälpa henne att hålla fokus och attityd genom hela banan.
Ytterligare en momentcheck, en för varje hund. Valle behöver träna korta banor och bygga motivation. Midori ska inte börja med rallyn förren lydnaden är klar – hon kan momenten och behöver bara fräscha upp lite. Våra svårigheter är desamma oavsett gren: stadga, stadga och stadga.

“Ska JAG tävla rally? Men, det är den andra kelpiens grej! Hur tänkte du nu?”

Planering för veckan som kommer:

  • Två pass med kartongsök i olika miljöer
  • Check på tävlingslydnaden Midori
  • Check på rallylydnaden Valle

Utvärdering och ny planering på söndag.

VI ÄR PÅ G!