Publicerad Lämna en kommentar

Lördagsbloggen: Åsa och kelparna

Veckans planering föll som ett korthus. Jag fick ett gäng deadlines som tog mer jobb än beräknat, och tiden som jag avsatt till hundträning blev istället långa skogspromenader för att vila och återhämta huvudet.

“Jag har tränat platsliggning alldeles på egen hand! NÅGON måste ju ta ansvar här…”

Och det måste få vara OK, det med. Ibland händer livet och planeringen kastas omkull. Det är bara att planera om, ingen skada skedd. If at first you don’t succeed…

Jo, vi kom iväg på ETT träningspass, tack vare att vi gått kurs. Utomhussök!
Valle briljerade, han har verkligen fattat grejen. Snabba, effektiva sök med bra markeringar.
Midori började bra, men sa sedan “läskigt” och checkade ur – precis som hon gjort vid ett par tillfällen tidigare. Men idag hade vi en plan som fungerade! Hon fick en superenkel “kan inte misslyckas”-övning som boostade henne rejält, och sedan var hon på G! För henne är noseworken rent självförtroendearbete. Ett sätt att bli tryggare i sin självständighet, hantera nya miljöer, och få känna sig duktig.
Båda hundarna har fått plats på doftprov på lördag. Det ska bli väldigt roligt att se hur de reagerar!

Jag behöver skriva ner saker för att mitt huvud ska fungera ordentligt, så min sysselsättning ikväll är dessa planeringsmallarna:

De kommer från planeringspaketet för Lk1 och det sparar en massa tankekraft för mig att ha färdiggjorda mallar att fundera runt. Jag skriver med olika färger, ritar lite bilder, antecknar på baksidan, och låter saker och ting falla på plats inne i huvudet under tiden. Perfekt!

Nästa vecka

Blir det lite fokus på kartongsök på olika platser, för att förbereda för doftprovet. För Midori kommer vi också att fokusera på uthållighet i fria följet och detaljen höger om halt, och fortsätta att i makligt tempo jobba med ställande under gång. Och så är det fokus på rutan – springa järnet rakt igenom!

Tisdag – torsdag har vi sommarläger med freestyle, rallylydnad och kroppskontroll, så hon kommer att jobba en del som demohund. Men under lunchen och efter passen kommer jag att ta lite tid åt vår egen träning! Vill du hänga på förresten? Det finns två platser kvar… Garanterat roligt utlovas!

Mina uppgifter under veckan:

  • Fundera över och fylla i mina mallar (ikväll)
  • Tre pass kartongsök på olika platser
  • 10 minuters detaljträning varje kväll – koncentrationsövningar, ställande under gång, och höger om halt
  • 15 minuters ruta och FF-träning vid minst 5 tillfällen under veckan

Det kommer att bli en rolig vecka!

Publicerad Lämna en kommentar

Självförtroende för hundar

Denna veckan handlar det om självförtroende. Varför då? Därför att det här med att tro på sig själv och sin egen förmåga gör livet både enklare och roligare. Ökat självförtroende avspeglar sig i hela hundens liv – den blir tryggare i olika miljöer, säkrare på att hantera nya eller stressande situationer, och tar för sig mer. Bättre livskvalitet helt enkelt.

Totoro är nog den självsäkraste hund jag känner. Han är helt övertygad om sin egen förträfflighet! Givetvis är det till viss del medfött, men Ulrika tränar också medvetet på ett sätt som stärker hans övertygelse om att han kan ALLT.

Vad är självförtroende?

Etiketter är sällan bra, att sätta etiketten “gott självförtroende” eller “dåligt självförtroende” på en hund gör ofta hunden en otjänst – då låser vi oss vid att “hunden är så här, och det går inte att ändra”. FEL! Det handlar inte om vad hunden “är”, utan vad den gör och hur den känner sig – och DET kan vi hjälpa hunden att ändra.
En etikett är också farlig eftersom vi alla får olika tankar och associationer, och tolkar etiketten på olika sätt. Väldigt öppet för missförstånd! Därför vill jag börja med att definiera vad jag menar när jag pratar om självförtroende.

Självförtroende =
tro på sin förmåga att lyckas med det man företar sig och hantera vad som än händer.

Givetvis kan det brytas ner i betydligt mindre beståndsdelar än så, men ovanstående är essensen av det jag pratar om. Tro på sin förmåga att lyckas med det man företar sig och hantera vad som än händer.

Bristande självförtroende – hur ser vi det?

Motsatsen till att tro på sin egen förmåga är att vara övertygad om att man kommer att misslyckas. Att tro att man saknar kontroll när “världen händer”.

Vi kan se det på hundens kroppsspråk – den gör sig liten, blir passiv, backar undan. Eller så gör den tvärt om – försöker skrämmas! Jag föredrar utåtagerande hundar, de tror fortfarande på sin förmåga att förändra sin omvärld även om deras känsloläge inte är så trevligt för något. De hundarna som ger upp, drar sig undan, kopplar bort världen – för dem blöder mitt hjärta extra mycket. Det måste vara fruktansvärt att leva i en värld där allting känns som ett potentiellt hot, och ens enda utväg är att inte märkas.

Tack och lov är det ganska ovanligt att jag träffar hundar som gett upp helt och hållet, men jag träffar en hel del som tror att de behöver försvara sig mot eller gömma sig för världen i vissa situationer. I hundmöten. När det kommer främmande. När underlaget rör sig, när skjutbanan är igång, när andra hundar blir upprörda.
Väldigt få hundar är helt trygga ALLTID i ALLA situationer! Det är helt normalt. Men det betyder inte att vi inte kan hjälpa dem att må ännu bättre!

Vi vet att försiktighet, osäkerhet, rädsla, kalla det vad du vill, är något som nedärvs väldigt lätt. En fallenhet för att “se världen i svart” kan alltså ligga i generna. Men det är också något som hunden lär sig av erfarenheter – om egna initiativ är något som aldrig uppmuntras, om hundens egna idéer straffas, om hunden ska “synas men inte märkas” – då är risken stor att hunden upplever världen som en osäker plats.

Midori är känslig för ljud. Skott, åska, och när det var som värst också baktändande bilar och saker som välte. Ljudrädsla är ofta medfödd, och i hennes fall späddes rädslan dessutom på efter att jag gjort ett par dåliga val på hennes Mentaltest. Tyvärr är det mycket lättare att vara efterklok än föreklok. Men hon har numera så gott självförtroende att hon är sitt vanliga glada jag till 99%!

Hur kan vi hjälpa hundar med dåligt självförtroende?

Hur bygger man upp en hunds självförtroende då? På samma sätt som en människas: man gör träning där individen får lyckas. Där den lär sig att kontrollera både sin omgivning och sin kropp. Man ser till att hundens idéer är BRA idéer som leder till bra saker, att hundens initiativ lönar sig.

Vi har mycket att vinna på att faktiskt inte träna på själva problemen, utan istället höja hundens självförtroende i helt andra situationer. Att lite i taget ändra hur den ser på sin omvärld och sin egen förmåga att uppnå saker och reda ut situationer. Det är ganska häftigt att se hur nosarbete kan påverka hundmöten, hur ökad kroppskontroll kan påverka trygghet i nya miljöer, eller hur “ljud-trick” kan påverka skotträdsla!

Och alla de där reglerna för “bättre ledarskap”? Skippa dem (om du inte redan har gjort det)! Tro mig – er relation kommer bara att tjäna på att hunden får större kontroll och valfrihet i sitt liv. En osäker hund behöver inte en “stark flockledare”, den behöver trygghet och tilltro till sin egen förmåga.

Alla hundar mår bra av bättre självförtroende!

Möjligtvis med undantag av Totoro, som Ulrika hävdar antagligen kommer att döda henne om han blir mer självsäker. Alltså inte för att han är elak eller blir arg, utan för att han är stor, och klumpig, och gillar att leka häftigt och intensivt…

Men i övrigt är jag övertygad om att alla hundar mår bra av en självförtroende-boost! Extra viktigt upplever jag att det är för:

  • Valpar/unghundar som börjar lära sig hur världen fungerar
  • Omplaceringshundar som har hamnat i en helt ny värld
  • Hundar med medfödd eller inlärd osäkerhet
  • Hundar som behöver kunna vistas i miljöer som de upplever som krävande
  • Hundar som förväntas prestera något – på träning/tävling eller i jobb
Olivia får jobba med nosen, och den superroliga uppgiften “hitta eukalyptus” gör att hon utan problem och med glädje rör sig i en miljö som tidigare varit läskig för henne. Hon vet att hon kommer att klara det!

Vill du ge din hund bättre självförtroende? GODA NYHETER!

Det är inte helt ovanligt att man som hundägare får bedömningen “Din hund gör xxx för att hen är osäker. Du behöver jobba med hundens självförtroende.” Men man får inga konkreta råd… Det har man som hundägare inte så mycket nytta av, mer än att man kanske blir lite ledsen över att ens hund uppenbarligen har en brist. Och det är ju synd, när det inte alls behöver vara vidare svårt eller komplicerat, utan är roligt och givande!

Vi tröttnade på att ge ett halvdant svar på frågan “hur ger jag min hund bättre självförtroende?” och skapade en kurs. En självstudiekurs online med 16 olika övningar i fyra olika kategorier: nos, target, kroppskontroll, kontrollera sin omgivning. Och ett par bonusgrejer…

Vill du ha en hund med Totoros självförtroende? Eller det kanske räcker med Midoris?

Onsdag 17/7 kl 19 släpper vi kursen – och de 10 första som köper den får 100:- rabatt! YEY!

Skriv in det i kalendern redan nu, så att du inte missar det. Och gilla vår FB-sida så ser du direkt när kursen kommer ut. Onsdag kl 19. Be there!

Publicerad Lämna en kommentar

Utvärdering och omplanering

En massa hjärtan blev det på inlägget där jag frågade om ni ville att jag skulle lördagsblogga om vår träning, jag bad om 30 och fick 60! TACK! Så här kommer första avsnittet i “Vår väg mot tävling”.

“Vi bara vet att vi har fått mer träning i veckan. Inte fel alls!”

Målet för veckan

Jag startade funderandet redan i måndags, i detta inlägget. Veckan är ju inte slut än, men med tanke på att blogginläggen kommer att komma på lördagar så lägger jag om dagarna lördag – fredag istället för måndag – söndag. Så här har det sett ut hittills:

Måndag: Kurs i utomhussök på kvällen. Utmaning med labyrint för Valle, självförtroendeövningar för Midori som blivit skrämd av skott vid just NW på klubben flera gånger. Hann med kort lydnadsträning innan kursen.
Tisdag: Behållarsök på kartonger i trädgården, upplägg a la vittringspinnar.
Onsdag: Vilodag för Valle, Mi filmat till onlinekurs.
Torsdag: Tripp till brukshundklubb för att kolla av moment. Glömde koner. Check på resten med en VÄLDIGT entusiastisk Mi, och Valle skadade sig (sträckning?).
Fredag: Mi filmat för kurs, Valle fortfarande påverkad.

Så målet nådde vi inte riktigt, men nära!

Utvärdering

Valle: Anledningen att han inte tränar/tävlar är just att han har problem med kroppen. Jag hade lyckats förtränga det, men det blev smärtsamt tydligt att han inte klarar mer uppstyrd träning där han gör som jag ber honom – han behöver kunna välja helt själv hur han hanterar sin kropp. De häftiga lekbelöningarna som han älskar behöver också hållas på ett minimum – han tar helt enkelt i för mycket och huvudet vill mer än kroppen klarar av. Då är det in sak att “skydda honom från sig själv” genom att inte sätta honom i sådana lägen. Vi stryker rallytävlingen och kör vidare med NW.

Midori: Överraskande bra!

  • Fritt följ med attityd och fokus – mer helhetsträning och mer detaljträning i stegförflyttningar.
  • Ställandet är hennes svåraste. Det gick troll i momentet totalt, och vi har byggt om det från början. Inte tävlingsklart.
  • Inkallning med trygg stadga, bra fart. Lite för bra fart, missar ingången med någon dm. Vi kommer att träna med target för perfekt placering av tassarna, för att bygga om rörelsemönstret.
  • Läggandet är förvånansvärt bra. Vi behöver vakta på ljud i uppsittet.
  • Apporteringen behöver filas på ingångarna, och vakta på stadgan…det är KUL att apportera!
  • Hoppet behöver tränas på korrekta avstånd, och vakta på ljud + target i ingången för att få den perfekt.
  • Fjärrdirigeringen behöver störningstränas, och filas på riktigt fina rörelser. Ett moment där hon har möjlighet att verkligen glänsa!

Rutan och konen kräver då koner, som jag hade glömt hemma…men konen brukar hon sätta perfekt, och rutan vet jag att vi behöver jobba med suget ut (stannar gärna precis innan). Jag vill också träna på omdirigering till rutan, ifall det skulle behövas. Och om allt funkar bra så blir det sitt i grupp, ett moment som hon varit stensäker på men som jag behöver träna i olika miljöer för störningarnas skull.

Plan för veckan som kommer

För Valles del blir det mer utomhussök på tisdag, och båda ska få ett par kartongsök på olika platser.

Jag ska skriva ut planerngsmallarna för Lk1 och göra en noggrannare planering för Mi. Jag gillar att sitta och tänka och skriva i lugn och ro, det hjälper min hjärna att fokusera på rätt saker. När vi sedan går ut och tränar så vet jag redan vad vi behöver träna, och kan göra sådant vi faktiskt behöver göra och inte bara det som känns roligast för stunden 😀

Och ett träningspass varje dag med fokus på tävlingslydnad vill jag få till med Mi. Långt eller kort spelar ingen roll. För henne gäller verkligen mängdträning för att få energinivån under kontroll!

“Tävlingsträning är KUL! En massa häftiga moment, och man får springa typ jättemycket!”
Publicerad Lämna en kommentar

Anmäld till tävling. Vad händer nu?

Jag har ofta kaos på insidan av skallen. Allt liksom ligger i en enda röra, och det som flyter upp till toppen är sällan det som jag faktiskt behöver här och nu. Därför behöver jag struktur på utsidan, i form av planering.

Jag är för tillfället anmäld till ett doftprov med båda kelparna (förutsatt att vi kommer med), en rallytävling med båda kelparna, och en lydnadstävling med Midori. Bara på kul, för att se var vi ligger. Men att jag inte bryr mig om resultatet betyder inte att jag inte tänker träna! Det är ju liksom en av grejerna med att anmäla – att träna med ett mål i sikte 🙂

“Tack och lov för tävlingar, så det kan bli lite vettig träning för tvåbeningen! Själv kan jag redan allt.”

Jag brukar använda mig av fyra steg: FUNDERA över målsättning och var vi ligger idag. PLANERA vad/hur/när jag ska träna och vilka uppgifter jag behöver utföra för att nå målet. TRÄNA. UTVÄRDERA hur det gick – vad ska upprepas, vad ska ändras?

Just nu är jag i fundera-fasen. Målsättning, dagsläge.

Doftprov 27/7.
Det hade varit coolt om Valle klarar sitt doftprov och får lov att börja tävla. Han är ganska säker så det finns en realistisk chans. Målsättningen är att förbereda honom så bra att han känner igen situationen och sätter på nosen.
Midori är mycket mer av ett wild card i noseworken – ibland vill hon, ibland inte. Målsättningen är att ge henne en trevlig upplevelse på ett nytt ställe, oavsett om hon använder nosen eller inte.

Tävlingslydnad klass 1 24/8.
Målsättningen är att genomföra alla moment utom ställandet med engagemang, säkerhet och glädje.
Jag behöver checka av momenten – jag vet att vi har tappat svängarna i fotgåendet och att stadgan är obefintlig, att hennes tandoperation har gett henne lite bry med apporten, att ställandet inte kommer att bli klart, och att vi behöver träna MYCKET helhet för att få ner ljudnivån till en acceptabel nivå.

Rallylydnad 1/9, fortsättningsklass för Valle, mästarklass för Mi.
Målsättningen är för Valle att behålla hans humör på topp – oavsett om jag behöver bryta eller kan slutföra banan – och för Midori att hjälpa henne att hålla fokus och attityd genom hela banan.
Ytterligare en momentcheck, en för varje hund. Valle behöver träna korta banor och bygga motivation. Midori ska inte börja med rallyn förren lydnaden är klar – hon kan momenten och behöver bara fräscha upp lite. Våra svårigheter är desamma oavsett gren: stadga, stadga och stadga.

“Ska JAG tävla rally? Men, det är den andra kelpiens grej! Hur tänkte du nu?”

Planering för veckan som kommer:

  • Två pass med kartongsök i olika miljöer
  • Check på tävlingslydnaden Midori
  • Check på rallylydnaden Valle

Utvärdering och ny planering på söndag.

VI ÄR PÅ G!

Publicerad Lämna en kommentar

Gästblogg från TormarpaLilly

Vem är jag? Lilly Norfeldt heter jag, och jag driver en av Sveriges största hundbloggar. En Göteborgare som pluggade konst och litteratur i Paris och sedan hamnade i Våxtorp. En kontrast som gjorde min förvirrade och ledsna hjärna gott och även möjliggjorde hundägarskapet. Hundägarskapet blev till hundföretagande, livet i Våxtorp blev familjeliv och min konstnärliga sida får jag ut genom mina sociala medier.

Förutom att skapa innehåll till blogg, instagram och youtube jobbar jag som hundinstruktör och är även mamma 24/7. Detta inlägg kommer att handla om bloggande och varför jag anser att vi behöver bli fler inom hunderiet!

Hur många träningsbloggar finns det? Och hur många matbloggar? Mode? Oändligt, om du frågar mig. Och jag undrar varför det inte finns så många hundbloggar. Jag tänker inte att det ska finnas lika många – men fler än vad vi har nu åtminstone.

Man kan säga att jag startade mina kanaler för att jag själv saknade dem när jag skaffade min första hund. Så min drivkraft ligger i att skapa lättillgängligt innehåll för folk som INTE vanligtvis skulle följa hundkonton. Med andra ord, de som förmodligen behöver det mest. Och som jag själv, när jag var nybliven hundägare.

Och även om jag många gånger tänker att det finns så himla många som skulle kunna säga bättre saker än jag så orkade jag inte vänta mer. ”Jag får väl göra det själv då”, tänkte jag. För jag behövde en hundblogg. En som inte dömer, som inte är präktig – men som ändå ger bra kunskap och kanske en trevlig stund att inspireras av. En klassisk blogg – fast med hundträning.

Och jag vill ha fler! Jag blir SÅ glad när jag ser att grymma hundtränare startar bloggar (som den ni läser nu!). Det behövs! Olika människor behöver höra samma sak från olika personer för att förstå. Så är det ju, samma mattelärare i skolan kunde förklara för din bänkkompis så hen förstod, medan du satt och slet. Och så var det ombytta roller med någon annan lärare.

Om vi tänker att målet är att nå ut med kul och glad hundträning – då behöver vi vara fler olika hundbloggare. Eller för all del – instagram och facebook och youtube. Hundägarna finns överallt och vi behöver nå dem! Det finns plats. Jag vill ha fler konton och kanaler inom hunderiet. Fler som ”bara” är trevliga att läsa med fina bilder, och fler som ger tips om aktivering, och fler som visar träning. Och det är bra om vi som tränar modernt visar detta!

Här är några tips från mig om du funderar på att börja blogga, eller som blir taggad på att nå ut på instagram eller facebook:

  • Visa vem du är. Ditt ansikte. Jag vill veta vem som skriver till mig. Vems text jag läser. Seriöst, detta är viktigt.
  • Blogga hellre en gång per månad men varje månad än att skriva 3 inlägg ena veckan och sen ingenting på en vecka. Man måste inte publicera direkt, men att jag som läsare vet när nästa inlägg kommer är viktigt.
  • Bara gör det! Hallå, tror ni Paulo Roberto tänker att ”åh nej, Kalle Zackari la upp om marklyft i måndags, då kan inte jag skriva om samma”? Knappast. Gör din grej. Det finns inte obegränsat med övningar och tips, men DU kan göra dem på DITT sätt. Och om många olika sätt visas så kommer de att bli mer tillgängliga för fler.

Klara, färdiga, GÅ!

/Lilly

Här hittar du mig:
Bloggen
Instagram
Youtube

Publicerad Lämna en kommentar

Det ska inte falla på bristande vilja

Just den raden dök upp i mitt FB-flöde för några år sedan, postad 04.35. Vederbörande ville hinna träna sin hund innan hen gick till jobbet, eftersom det inte fanns någon tid efteråt. Varför? Därför att hen hade som uppgiftsmål att träna dagligen innan nästa tävling. Återigen – varför? Därför att hen var övertygad om att det skulle hjälpa de båda att prestera snäppet bättre.

Tidiga morgnar. Underskattat.

Nu när vi har konstaterat att den STORA målsättningen behöver ligga inom vår egen kontroll och inte vara beroende av andra – varken domare eller hund – så kan vi titta lite på prestation och resultat. För visst är det kul när det går bra!
Även om målsättningen inte ligger i poäng, så vill jag fortfarande att vi ska prestera så bra vi bara kan på tävling. Det är liksom det som är utmaningen – träna på ett sätt som gör att vi är väl förberedda för de svårigheter som kommer, och formtoppar på rätt dag. Vid rätt tid dessutom.

Och vad är “prestera så bra vi bara kan” – hur ser det ut?
För mig betyder det: lika bra som vi gör på träning.

Och då kommer följdfrågan: VET jag hur det ser ut på träning? Ofta märker jag en tendens att jag liksom lurar mig själv litegrann. “Hunden kan alla moment” betyder att hon kan momenten ett och ett, eller i bästa fall i en kedja på tre moment i taget. “Vi tränar jätteofta med tävlingsledare” betyder att min träningskompis dirigerar oss en gång i veckan. Och sedan, efter tävlingen, så slår det mig i huvudet allt som vi BORDE tränat – om jag vill ha högre poäng.

Exempel på grejer vi behöver träna om prestationen ska ligga på topp, men som jag oftast är alldeles för lat för att göra så mycket som vi borde:

  • Värm upp på en bit av planen, prestera på en annan
  • Lägga ut ringband, markeringar, och annan utrustning
  • Träna på olika platser
  • Träna på platsen där vi ska tävla
  • Tävlingsledare – olika personer
  • Träna kedjor
  • Träna igenom hela programmet tävlingsmässigt
  • Träna på att fortsätta även om det blir fel
  • Träna på banor som någon annan har ritat
  • Träna igenom sådant vi har svårt för
  • Överträna momenten

Gissningsvis ser din egen lista lite annorlunda ut. Eller inte.

“Jag bryr mig inte om VAD vi tränar, så länge vi har KUL när vi tränar!”

Vissa saker tar emot

När jag tävlade Valle (dåvarande lydnadsklass 2) hade vi ett GIGANTISKT problem: apporteringen. Springa efter – ja. Gripa – ja. Komma med den – HELL NO! Och när man har tränat apportering på alla sätt man kan komma på och upplever att det inte blir ett dugg bättre, då är det lätt att liksom ge upp. Säga “vi kan inte, och vi kommer aldrig att kunna”.
Känner man så behöver man fundera lite på vägen framåt, för här riskerar vi att hamna i en massa tråkiga känslor som inte är bra för vare sig hund eller förare.

Att tävla lydnad är frivilligt, och dessutom något vi gör som förströelse och för att det ska vara kul. Vi betalar till och med pengar för nöjet. Är det inte kul – låt bli.
En hund BEHÖVER inte kunna apportera, det finns massor av lyckliga hundar och hundägare som aldrig ens sett en apport. Din hund är inte en sämre hund och du är inte en sämre hundtränare utan apportering.

Så jag påminde mig om ovanstående – flera gånger, eftersom jag är lite trög – och formulerade mitt “varför” jag ändå ville fortsätta. Det var något i stil med “jag vill utmana mig själv att faktiskt hitta ett sätt att få min hund att utföra en apportering tävlingsmässigt i en tävlingssituation”.
När jag tog det beslutet – att verkligen uttömma alla idéer för att få till en tävlingsmässig apportering under tävling med entusiasm och glädje – så tog jag också ett beslut att verkligen TRÄNA på det. Alla som tränar något som är svårt vet att man har bra dagar (“Hurra! Vi har kommit närmare målet, imorgon är det klart!”) och man har sämre dagar (Men? Varför i h-e föll det samman nu? Jag fattar noll!”). Det är liksom bara så det är. Ibland ÄR det jobbigt. Ibland är man inte den superpedagogiska och strukturerade tränaren som man vill vara. Och det är OK (så länge som man är schysst mot sin hund).

Vi klarade det. På hans sista tävling gjorde han en i mina ögon perfekt apportering. Målet var uppnått, han har inte tävlat mer. På vägen fick jag en massa träningserfarenhet, en massa övningar, och bekräftelse på att det ofta gäller att tänka helt annorlunda om man vill få nya resultat.

Det handlar om målmedvetenhet, självförtroende, och envishet

Målmedvetenhet: Att inte tappa fokus. Vart vill du? Hur ser det ut? Gör något litet varje dag för att ta dig ett steg närmare målet.

Självförtroende: “Oavsett om du tror eller inte tror att du kan så har du rätt.” Du behöver tro på din förmåga. Du behöver dessutom vara en bra coach till dig själv. Vi vet att våra träningskamrater fungerar bättre om de får uppmuntran och vi lyfter dem istället för att trycka ner dem. Var din egen bästa träningskamrat. En god vän till mig sa en gång att det vi tänker på växer – du ska alltså tänka på sådant som blivit RÄTT. Det är det som ska växa.

Envishet: Förmågan att fortsätta, hitta nya vägar, ändra på receptet tills det funkar. Tänk dig att du ska baka en kaka, men det blir alldeles för lös och kladdig. Ger du upp? Nej, du tar mer mjöl nästa gång! Likadant med hundträningen – fast mer komplext.

Jag hade startat i lydnadsklass 1 med Midori 17 gånger innan jag blev uppflyttad till nästa klass. De två första gångerna var ren träning, men övriga 15 var jag säker på att vi skulle få över de eftertraktade 160 poängen som krävdes för uppflytt. Varenda gång gick jag in med tron att detta var sista gången i denna klassen. Vi fick mellan 120-159,5 (tre gånger!).
Jag hade bestämt mig. Det bara skulle gå. Och det gjorde det – den artonde tävlingen satte vi 193 poäng och presterade för första gången likadant som vi gjorde på träning.

Mitt huvudsakliga mål var fortfarande att ha en glad hund och visa trevlig träning. Själva poängen blev en utvärdering på hur väl jag hade lyckats med mitt träningsrecept. Behövde vi mer fart? Mer stadga? Mer kedjor? Träna med manliga tävlingsledare med basröst? Träna på gula koner? Efterhand som jag ändrade mitt recept lärde jag mig mer om vad vi båda behöver för att kunna prestera på topp.

Illusionen om vad “alla andra” kan

Jag tror att en del av de dåliga känslor och den frustration som ibland drabbar oss i prestationsinriktade situationer kommer av en känsla av att “alla andra kan”. Vi känner oss mindre värde eftersom vi inte klarar det som verkar vara så enkelt för andra!

Jag misstänker att i stort sett ALLA känner så. Inklusive den du själv tycker verkar ha det så enkelt. Vi lver inte varandras liv. Vi ser inte det jobb som läggs ner bakom kulisserna. Vi ser det folk väljer att dela med sig av, och givetvis vill vi dela sådant vi är glada för och stolta över!

Så grundfrågan är inte bara “varför”, utan också kanske “är det värt det”? Är det värt att offra tid och pengar, ta sig igenom dåliga träningspass, fortsätta envisas, lära sig hantera besvikelse, och tvingas till självinsikter? Det kan bara du bestämma.

Avrundning av tävlingstemat

Jag har en idol som jag ibland avslutar föreläsningar med att berätta om (speciellt de som handlar om målsättning), och jag tänker använda honom för att sammanfatta tävlingstemat vi har haft i veckan.

För en massa år sedan tittade jag med glädje på So You Think You Can Dance, ett amerikanskt tävlingsprogram i dans. Ett år var en kille som heter Cyrus med i uttagningarna, och kom med ihop med två vänner. Det första de gör är en veckas vidare uttagningar, där de testas i olika dansstilar.
Cyrus och hans vänner var självlärda och otränade i klassiska danser. Det gick…sådär. Den första killen lämnade själv efter två dagars dålig kritik, och skyllde på att domarna inte “fattade något”. Den andra kille gav upp efter ytterligare en dag “jag klarar inte detta”. Cyrus berättade bakom scenen hur otroligt imponerad han var över övriga tävlande, att en ny värld inom dans hade öppnat sig, och uppenbarligen fanns det en helt ny nivå som han inte känt till – men han ville dit!
Han slutade som tvåa. Flera gånger uttryckte han glädjen över att få träna ihop med de allra bästa dansarna, att få lära sig nya saker, att få utvecklas inom det han älskade. Hans mål var inte att vinna. Hans mål var att suga i sig allt han kunde få ut av upplevelsen, lära sig så mycket som möjligt, och därför stanna i tävlingen så länge som möjligt.
Så en video med hans audition får avsluta Tema Tävling.

Publicerad Lämna en kommentar

Träna för tävling: moment – och sen då?

Oavsett vilken gren man tävlar i så finns det vissa delar som hunden behöver kunna. Moment i tävlingslydnaden, skyltar i rallyn, hinder i agilityn. Det är självklart, tydligt beskrivet hur de ska se ut, och lätt att förstå att man behöver lära hunden (och sig själv). Men tävling är så mycket mer!

I onsdags avslutade jag och Ulrika vår andra agilitykurs för Emelie på Carpe Momentum. Vi har knappt sett ett hinder. Än mindre jobbat med något i närheten av en bana. Vad har vi gjort? Grunder! Allt det andra! Och vi har haft jätteroligt – våra hundar likaså – och lärt oss en massa spännande saker.
Våra hundar har lärt sig: Sikta framåt. Stanna på target med riktning framåt. Sikta mellan/genom. Springa i full fart till skål, och skillnaden mellan flygande start och stilla start. Slalomingångar. Sedan har Midori också lärt sig någon sorts dubbel tasstarget i däcket eftersom jag mot bättre vetande tyckte det var gulligt, men det kan vi bortse ifrån… 😀

Vi jobbar båda med nya färdigheter – jag på att filma med min systemkamera (sorry för skaket), Ulrika med att hålla igång fötter, belöna med rätt hand, variera sin klickpunkt, och dessutom hålla rätt på att Totoro fattar övningen. Hon gör ett bättre jobb än jag gör.

Vad har detta med tävling att göra?

Allt! För att beteenden ska fungera på tävling behöver de fungera väldigt, väldigt bra på träning. För både hunden och oss. Det behöver vara mer eller mindre automatiserat, sitta i ryggmärgen, gå på autopilot, kalla det vad du vill.

När jag lärde mig cykla, innan jag hade tränat ordentligt på det här med att styra och bromsa, hamnade jag i en situation där min cykel var på väg mot en taggbuske. Helt oförmögen att stoppa eller svänga rullade jag rakt in i busken och gjorde mig illa. Eftersom jag fortfarande kommer ihåg känslan av total hjälplöshet vet jag att det har satt ganska djupa spår – detta är över 35 år sedan.
Ett par månaders träning senare kunde jag både svänga och bromsa utan att behöva tänka på vad jag gjorde. Beteeden hade blivit automatiserat.

Likadant på tävling. Något händer som går lite utanför ramen och vi blir handfallna. Eller hunden får hjärnstopp och gör något helt annat. Varför? Därför att vi inte har tränat våra beteenden tillräckligt!

Det jag och Ulrika – och våra hundar – har gjort på våra agilitykurser är att träna på grunderna tills de (mer eller mindre) sitter. Hunden på utsidan. Följ mig. Sikta framåt. Belöningen på linjen. Vi har gjort det under så pass enkla former att vi knappt kan misslyckas, och nu börjar det bli så automatiserat att vi klarar att variera övningarna utan att allt faller samman.

Vad behöver vi träna på då?

Det beror givetvis på vilken sport vi har valt, men en del saker är gemensamma:

  • Moment. Hunden behöver kunna de moment som ingår. Så bra som du vill att den ska kunna prestera dem, med enbart de signaler du vill ge, på första försöket, i kombination med andra moment, utan synlig belöning.
  • Transporter. Ni behöver kunna ta er in på plan, ut från plan, och beroende på sport mellan moment. Hur ser det ut? Checkar hunden ut när ni gör över startbandet – hur kan ni träna på förväntan inne på plan? Vad händer mellan momenten?
  • Signalkontroll. Pratar ni samma språk? Är ni överens om vilka signaler som gäller för vilket beteende? ALLA osäkerheter kommer fram på tävling. Sorry, men så är det.
  • Helhet. Hur vana är ni att utföra flera moment på rad utan belöning? Hur länge orkar hunden koncentrera sig? Hur länge klarar DU att koncentrera dig?
  • Störningar. På tävling händer en massa saker som inte händer på träning. Liv och rörelse, hundar och människor överallt, och du får inte själv välja exakt när och var du ska göra saker – någon säger till dig. Har ni tränat på tävlingsmässiga situationer? På nya platser? På en plan där 20 hundar satt sig och lagt sig på samma ställe innan det är er tur? På att vänta i evigheter på er tur?
  • Uppvärmning. Hur ska ni värma upp för att vara på topp när det är er tur? Hitta fokus utan att bli trötta, hålla belöningsförväntan på topp utan att få en övertaggad hund?
“Detta är min allra bästa boll, som jag är beredd att gå ett helt lydnadsprogram för. Kick it, Charlie Brown!”

Men herregud! Vi kommer ALDRIG att bli klara…

Här kommer de goda nyheterna! Vill du tävla? Tävla! Det är helt OK att tävla innan man är “klar”. Det är faktiskt något som jag gör ofta och gärna.
Men.
Jag anpassar min målsättning.

Eftersom mitt mål inte ligger i hur många poäng vi får, utan i att vi ska prestera så bra vi kan utefter de förutsättningar vi har med glad hund och trevlig träning, så anpassar jag vad vi gör på banan efter var vi står i träningen.
Jag har betalat ganska dyrt för mina minuter inne på tävlingsbanan. Jag får utnyttja den tiden precis som jag vill, så länge jag inte ställer till det för någon annan (jag belönar aldrig med godis på banan eftersom jag riskerar att spilla och sabba för nästa startande). Jag behöver inte göra moment vi inte är färdiga för. Jag kan välja att belöna på banan och sedan bryta. Jag kan hjälpa min hund med tiotusen dubbelkommandon, om jag vill det. Vad är det värsta som kan hända? Jag blir diskad, jag nollar momentet, so what?

“Men så kan man ju inte göra! Vad ska folk tänka?”

Så här är det: vad folk tänker om mig har jag inte med att göra. Det är inte min business. Vad min HUND tänker om mig – det är viktigt. Men folk som jag inte känner, som ser oss tio minuter av vårt liv – helt oviktigt.
Nu är det pyttelite annorlunda när man faktiskt jobbar med hund och är beroende av kunder, men jag ser det som att de kunder jag vill ha på kurs är de som vill lära sig mer om hur JAG gör. De som inte gillar det de ser kommer ändå inte att trivas på mina kurser. En snabb och enkel screeningprocess.
(Ni som väljer att gå kurs för mig – I love you! )

“Tävla hit och tävla dit…Visst är det kul att aktivera sin tvåbening ibland, men det får faktiskt finnas gränser!”

Tjusningen i det hela

Att bara träna moment blir faktiskt ganska tråkigt efterhand – tycker jag, och tycker kelpan. Vi gillar omväxling. Att träna på allt runtomkring gör träningen mycket mer mångfacetterad, intressantare, och mycket roligare! Ibland svårt och frustrerande, ibland är det träningspass som liksom bara ska mängdtränas, men för det mesta så hittar vi en vinkel som BÅDE är rolig OCH tar oss mot målet.

Och tävlingen? Den har vi för att få motivation och rikting i träningen, och som “kontrollpunkter” längst vägen. Den är utmaningen som sätter ramarna. När det känns inspirerande och roligt. För det är ju, trots allt, helt frivilligt att tävla.

Publicerad Lämna en kommentar

Tävling – var ligger din fokus?

Jag har tävlat sedan jag var 10 år gammal, först med häst och sedan med hund. Jag är uppvuxen med en pappa som tävlat i segling på elitnivå hela min barndom. Tävling har varit en naturlig del av mitt liv. Det har tagit lite tid att hitta rätt mentalt i att tävla – för det ska vara roligt att tävla! Det är trots allt frivilligt. Och när vi är två om upplevelsen så måste det vara roligt för båda.

Jag tävlar i tävlingslydnad och rallylydnad, och enligt Ulrika snart i nosework. De senaste åren har tävlandet legat lågt – det har hänt mycket i livet och jag har prioriterat annat. Men nu drar det lite i tävlingsnerverna igen… Lite sugen är jag allt!

Varför tävla?

Igår berättade Ulrika lite om sitt “varför”. Mitt är liknande. Tävling ger mig mål och riktning. Tävling är ett kvitto på vår träning. Tävling ger mig en utvärdering på var vi står, just nu. Vad funkar? Vad behöver vi stärka?
Mitt mål är bara resultatbaserat såtillvida att jag behöver vissa poäng för att komma upp i klasserna och få tävla i nya moment, i övrigt bryr jag mig inte så mycket om hur jag står mig i förhållande till andra – jag är intresserad av VÅR resa. Min och min hunds. Vår utveckling tillsammans.
Och för mig är känslan på plan det viktigaste. Att vi är en enhet, att vi har kul, att jag kan anpassa upplevelsen för att få min hund att känna sig som värsta bästa superhjälten! Poängen är sekundärt.

Här är en film på en av mina bästa tävlingar känslomässigt. Valle är strax under året, det är vår första tävling, och jag är genom hela rundan så oerhört stolt över att han gör sitt allra, allra bästa. Är det perfekt? Långt ifrån! Är det vårt personbästa i den situationen? You bet!

Att hitta “rätt känsla”

Hur hittar man den där “rätta känslan” då? Jag kan ju bara prata för mig själv, men för mig handlar det om två saker som hänger ihop:

  1. Målsättning
  2. Fokus

Målsättning

Jag gillar att formulera min målsättning tydligt för mig själv, och skriver gärna ner den. Då tvingas jag att verkligen formulera mig konkret. Min övergripande målsättning är alltid densamma:

JAG SKA VISA UPP EN GLAD HUND
OCH TREVLIG TRÄNING

Alla andra mål är underordnade. “Glad hund” och “trevlig träning” är ganska luddiga begrepp (hur ser det ut liksom), men jag vet vad det innebär. Viftande svans, villig att samarbeta, utför uppgifter med stor glädje och engagemang. Respekt för hunden, hjälpa och stötta vid behov, beröm och belöningar, relation före prestation.

Fokus

Nästa viktiga sak är: var har jag mitt fokus? Rätt svar för mig: på sådant jag kan påverka. Vad kan jag påverka? Mig själv.
Jag kan inte påverka vädret, startordningen, vad andra gör med sina hundar, vem som är domare, om jag får vänta, om de använder gula koner istället för röda. Jag kan inte ens direkt påverka min hund – det min hund presterar idag är till största delen ett resultat av tidigare träning. Men jag KAN påverka mitt beteende, och på så sätt göra det lättare för både mig själv och min hund att prestera så bra vi kan under de förutsättningar som ges.

För att komma till mitt övergripande mål har jag alltså ett antal uppgifter till mig själv. Uppgiftsmål helt enkelt. Det alla mina uppgiftsmål har gemensamt är att de fokuserar på MIG. Vad JAG ska göra. Inte min hund – JAG.

  • Ät frukost även om jag inte vill (blodsockerdipp är inte bra för humöret)
  • Packa kvällen innan
  • Dubbelkolla hundgodis, leksak, halsband, koppel
  • Åk i tid (tidsoptimist javisst)
  • Starta med 15 minuters avslappningspromenad på området
  • Anpassa uppvärmning efter vädret
  • Börja uppvärmningen med att checka bästa belöningen för dagen
  • Påminn om svåra delar med max belöning (kan vara mer för min egen skull än hundens)
  • Håll sockernivån jämn
  • Titta om möjligt på minst två hundar, lär mig banan
  • Le mot domaren, hälsa glatt
  • Andas
  • Ett moment i taget – här och nu

Lite så kan några av mina egna uppgiftsmål se ut. Om jag genomför alla mina uppgifter så ökar chansen betydligt att vi båda är på bra humör och är laddade på rätt sätt när vi går in på banan. Väl inne på banan väntar ett nytt gäng uppgifter till mig själv, som säkerställer att jag ger min hund bra förutsättningarna att göra sitt bästa inför och under varje moment.

Mina tre tävlingshundar. Viktigare: mina tre bästa kompisar.

Bygga framåt

En viktig sak som jag alltid har i bakhuvudet är att jag tränar långsiktigt. Jag tror att en förutsättning för bra resultat är att mina hundar gillar att tävla. Jag VET att en förutsättning för rätt känsla på banan är att mina hundar gillar att tävla. Hur får jag dem att gilla att tävla? Jag ser till att tävlingar är ett magiskt ställe där allt är fantastiskt och inget kan gå fel. Om min hund missar något, nollar ett moment, checkar ut, så är det ett kvitto på att något behöver ändras i TRÄNINGEN. Det fixar jag inte på tävlingsbanan. Det fixar jag i träningen inför nästa tävling, eller kanske nästa igen beroende på vad problemet är.

Att vara medveten om sina svagheter

Jag vet att jag blir nervös. Lagom nervös är bara bra, då skärper jag till mig. Blir jag för nervös blir jag otrevlig – INTE bra. Genom att hela tiden ha uppgifter till mig själv motverkar jag nervositeten och håller min hjärna i schack. Jag och nervositeten känner varandra ganska bra efter väldigt många år av tävlande, och jag har lärt mig att hitta rätt läge och hålla mig där. Genom att vara medveten om hur min nervositet påverkar mig, att det är en svaghet som jag behöver hålla koll på, så blir jag en bättre hundförare och bättre tävlande.

Jag vet att om jag inte vaktar på min hjärna så glider den lätt in i prestationsträsket. Där finns inga bra saker – där finns dåligt självförtroende, där finns jämförelse med andra, där finns tvivel på mitt eget värde. Fokus på sådant jag INTE kan påverka. Det är en av anledningarna till att jag skriver ner samma målsättning innan varje tävling – jag behöver påminna mig själv varenda gång.

Jag vet att vi är två, och min hund har inte skickat iväg anmälan – det har jag gjort. Hon är samma hund när vi åker hem som när vi kommer dit, oavsett hur det går, oavsett vad hon gör (eller inte gör). Hon presterar sitt bästa utefter de förutsättningar som jag ger henne – och dit räknas relation, träning, uppvärmning, mitt agerande under tävlingsdagen, etc. Även om hon inte gör som jag hade tänkt mig, inte presterar som jag “vet att hon kan”, så har jag INGEN RÄTT att bli besviken på henne! Mig själv, möjligtvis, om det är konstruktivt – inte om jag bara trycker ner mig själv. Aldrig min hund.
Och det här med “vet att hon kan”… Det är ett uttryck som jag avskyr. Gör hon det inte så kan hon det inte tillräckligt bra eller är tillräckligt motiverad – båda hänger på mig!

MIN HUNDS VÄRDE
LIGGER I HENNES PERSON
INTE HENNES PRESTATION

Glöm aldrig:

  1. Tävling är frivilligt
  2. För oss – inte våra hundar…
  3. Därför är det din skyldighet att ge din hund en bra tävlingsupplevelse!
“Jag gillar att tävla! Godis, leksaker, glad matte, lätta uppgifter – perfekt läge ju!”
Publicerad 2 kommentarer

Ge hunden något att göra!

Både jag och Ulrika gillar att göra saker ihop med våra hundar. Det har vi haft i huvudet när vi har valt våra hundar – vi har båda valt raser som är gjorda för att jobba, och vi har båda valt linjer inriktade på aktiva hundar. Med lite olika inriktning – vallhund kontra vakthund – men vi har medvetet valt hundar som inte bara vill ha en uppgift (eller flera) utan faktiskt kräver det för att må bra.

Varför nöja sig med en liten pinne när man kan välja en STOR pinne? Ju tuffare uppgift desto roligare!

Aktiv hund – på gott och ont

Att ha en aktiv och självständig hund som är van att träna både intellekt och kropp är jätteroligt – i träningen. I vardagen kräver det ett visst mått av både humor och tålamod, och förmågan att skratta istället för att gråta (eller bli arg) när hundarna gör det de faktiskt är både avlade och tränade för: hittar på saker.

Jag och Midori har till exempel en pågående upptrappning runt de lådor som jag förvarar återvinningsförpackningar i. Hon gillar att dra ut förpackningarna över hela golvet och finfördela dem. Jag tänker lite mer att de ska få samlas i lådan till de slängs. Alltså gör jag det svårare och svårare för henne att komma åt dem, och hon tar utmaningen på största allvar och blir mer och mer uthållig och uppfinningsrik… Jag är helt säker på att hon uppskattar sin “aktiveringsleksak”!

För det är vad det handlar om: hon vill aktiveras. Ha en uppgift. Lösa problem. Och innefattar det kroppsarbete så är hon i sjunde himlen. Hon vill JOBBA!
Om jag inte ger henne något vettigt att göra så hittar hon sina egna uppgifter: dra ut saker på golvet, slita sönder saker, skälla på allt och inget, förpesta livet för övriga familjemedlemmar (både två och fyrbenta). Dra som en idiot i kopplet, jaga bilar, vägra bli infångad när hon är lös.
Och om jag tränar lydnad med henne när hon är understimulerad så rinner liksom energin över i en massa ljud, ärevarv med leksak, svårt att fokusera, kan inte vara stilla. Börjar valla koner och apporter. Och vi blir båda frustrerade.

Berikning

Hundar har en massa naturliga beteenden som de behöver få utföra för att må bra. Det är till viss del rasbundet: en retriever vill använda munnen, en vallhund älskar att samla ihop individer, en vinthund behöver få springa. Många beteenden är gemensamma för alla hundar: till exempel gnaga, slita sönder, spåra/söka, bädda, undersöka, gräva, jaga, slicka, smyga, balansera, etc. Hur stort behov hunden har av att få utföra olika beteenden är också individuellt.

Berikning är när vi ger hundarna möjlighet att utföra sina naturliga beteenden under mer kontrollerade former. Ett enkelt sätt är att använda berikning när det är matdags:

  • Sprid maten på gräsmattan
  • Lägg maten i smutstvätten (inte lämpligt om hunden slaktar tvätten i sitt letande)
  • Låt hunden gräva i en lövhög efter maten
  • Lägg maten i en tom PET-flaska
  • Vänd matskålen uppochner över maten
  • Blanda maten med olika bitar av grönsaker
  • Använd maten att göra godisspår av
  • Lägg maten i en tom toarulle som ett litet paket

Hunden löser sedan “problemet” på egen tass, utan din inblandning. Anpassa därför svårigheten efter din hund, vi vill inte att den ska misslyckas med att komma åt sin mat!

Berikning kan också vara hur miljön runt hunden utformas: möjlighet att välja mellan flera liggplatser på olika platser och höjd, möjlighet att välja mellan att vara ute eller inne, möjlighet att gå på strövtåg och undersöka det som verkar intressant för stunden så länge man vill, möjlighet att få tugga på en tuggis eller en leksak när man känner för det.

Gnaga på pinne: berikning.

Aktivering

Men vad är skillnaden på “berikning” och “aktivering” då?

Det beror lite på vem du frågar. Det här är mitt svar:
Berikning stimulerar de naturliga beteenden som hunden redan har i sin repertoar, och hunden gör det “på egen tass” när och om den vill. Valfrihet är viktig, det finns ingen prestation inbyggd.
Aktivering gör vi tillsammans, jag och min hund – tränar grejer, löser problem, samarbetar. Här har vi ofta ett “mål” med vad vi vill göra.

Båda behövs. Beroende på fyrbening, tvåbening och vilket liv man lever kanske man väljer mer berikning och mindre aktivering eller tvärt om. Alltför mycket aktivering kan vara stressande för hunden, lyssna på din hund och hitta en bra balans.

Känns det förvirrande? Det spelar faktiskt ingen roll om du kallar det ni gör för “berikning” eller “aktivering”, så länge din hund får pyssla med stimulerande saker som gör den nöjd. Det är det viktiga.

Därför kommer jag i resten av inlägget inte längre kategorisera mina tips som berikning eller aktivering, utan bara skriva om sådant som är roligt – och nyttigt – att göra tillsammans!

Nosen

Att få använda nosen är viktigt för en hund. Vi kommer aldrig att förstå deras doftvärld, men alla som har sett en hund koppla bort andra sinnen när de kopplar på nosen vet hur starkt det är. Att få använda nosen är en hundlig rättighet!

  • Alla typer av leta godis. Inne, ute, under möbler, i lådor, uppe på stolar, i träd, använd din fantasi. Börja enkelt, visa med handen, säg “leta” med spännande röst. Gör det svårare och svårare efterhand. Försök hjälpa hunden så lite som möjligt, lär den att jobba självständigt.
  • Samma sak, men med älsklingsleksaken. Växla mellan att hunden får behålla leksaken och att byta mot en godis och gömma igen.
  • Spåra tillsammans med din hund. Ett kort godisspår är lätt att lägga i trädgården eller i vardagsrummet. Utöka efterhand. Prova gärna en spårkurs eller en spårdag och lär dig lägga spår i skogen.
  • Göm dig och låt hunden leta rätt på dig. Jätteroligt om man är två stycken som hunden får leta upp växelvis.
  • Nosework och specialsök. Roligt, enkelt att pyssla med (om man inte siktar på tävling), älskas av i stort sett alla hundar.

Tips: pysslar du redan med nosework? Ulrika la upp en specialworkshop om markeringar som går av stapeln 23/6 i morse!

“Där. Precis där. Tvåbening? Så här gör man. Nu är det din tur.”

Kroppskontroll

Hundar mår bra av att lära sig var de har sin kropp! Proprioception, alltså vetskapen om var de har sina olika kroppsdelar både i förhållande till sin egen kropp och till omgivningen, är något många hundar behöver träna upp. På köpet blir de starka och smidiga, får bra balans och bättre självförtroende.

VIKTIGT: du behöver säkerställa att träningen är säker för hunden, att skaderisken är minimal, och du behöver tänka på nya rörelser som styrketräning för hunden. Undvik många repetitioner av samma sak, låt alltid hunden välja, och lyssna på den.

Tips: Känner du dig lite osäker? Åsa har en workshop om Dog Parkour 6/7, och en längre kurs startar 31/7.

  • Agilityn är självskriven.
  • Dog Parkour är en rolig aktivering och träningsform, som utnyttjar miljön ni har runt er.
  • Ut i skogen! Locka upp hunden på stockar och stenar, låt den sätta sig och lägga sig.
  • När ingen är i närheten kan man ha mycket roligt på en lekplats. Se bara till att den är hundtillåten.
  • Lär hunden balansera en godis på nosen, eller en leksak.
  • Lär hunden stå och gå på bakbenen, sitta fint, dansa osv.
  • Testa spring eller cykla med din hund (eller rask promenadtakt om du har en pyttelitet variant)! Vanlig fysisk motion är viktigt. Ja, hunden får bättre kondition och kan få ett större rörelsebehov. Men det är det faktiskt värt. Hundar är gjorda för att röra på sig. Alla hundar (med anpassning av mängd för individ så klart).

Problemlösning

Att ge hunden ett problem att lösa gör att den utvecklar sin kognitiva förmåga. Den blir smartare helt enkelt! Jag upplever att det är lite som att lösa korsord för mina hundar, de tycker att det är roligt och intressant så länge det ligger på rätt svårighetsgrad. Inte för enkelt, då blir det tråkigt. Inte för svårt, då blir de alltför frustrerade och riskerar att ge upp.

  • Det finns gott om aktiveringsleksaker i djurbutikerna. Olika hundspel rekommenderas, med varningen att hunden snabbt lär sig dem.
  • Göm godis under ett plastglas som hunden får välta. Utöka till mugg som är svårare, djup tallrik, flat tallrik, gryta som slamrar, och se hur hunden löser problemet. Delvis stängda glasspaket funkar bra.
  • Låt hunden slita sönder en toarulle för att komma åt godiset, eller ett paket, eller en petflaska.
  • En kong är en ihålig gummileksak som är perfekt att lägga kletig hundmat i. Den fungerar också utmärkt som kastleksak ock kampleksak. Den svarta kongen är den enda leksaken som min Jack Russel inte lyckades ha sönder! OBS att röd kong classic används i specialsöket, vill du pyssla med specialsök så är det alltså inte den bästa slit-och-släng-leksaken.
“Matte! Jag kan inte få igen min resväska, hjälp mig lösa problemet!”

Träning

Att träna med sin hund är både roligt och stimulerande för båda – men det vet du ju redan. Och det finns ju så oerhört mycket att träna på! Vardagssituationer, trix, olika hundsporter… Det tar liksom aldrig slut! Så många möjligheter kan kännas överväldigande, så mitt bästa tips är att välja något varje vecka som ni behöver träna (som gör vardagen enklare) och något som ni bara tränar på kul (trick, hundsport, etc).

Tips: den 6-7/7 har Åsa en prova-på-helg, då du kan lära dig mer om rallylydnad, dog parkour, tävlingslydnad och freestyle. Välj de sporter du är nyfiken på, eller gör en helhelg och testa alltihop!

Sammanfattning

Ge din hund något att göra. Jag lovar, det förebygger väldigt mycket problembeteenden och bevarar er mentala hälsa. Välj sådant som ni båda tycker är roligt, och välj med fördel så att du ger hunden utlopp för sina naturliga beteenden, låter den använda sin nos och sin kropp, och utveckla sitt intellekt.

Du behöver inte göra en stor grej av det. Du behöver inte åka någonstans (om du inte vill) eller lägga flera timmar på en aktivitet (om du inte vill). Ni behöver inte prestera något. Jag gör mycket under våra promenader, i reklampausen på kvällen när jag tittar på TV, och när det är matdags.

Och lägg in “lediga dagar” då och då, speciellt om du gillar att träna hund och ni tränar ofta och mycket. En ledig dag behöver inte vara tråkig, men kan ägnas åt lite mer lugna hundiga aktiviteter – sitta och mysa i soffan med en bok och ett tuggben, picknicka i parken eller skogen, långpromenad där hunden får leda vägen och nosa hur länge som helst på olika fläckar. Prata med din hund, om livet, och hur mycket du tycker om den, och alla bra saker den gör. Även om den inte förstår dina ord så förstår den din röst, ditt tonfall, ditt kroppsspråk – och DU förstår dina ord.

“Du och jag, matte!”
Publicerad Lämna en kommentar

Klippa klorna – Från trauma till träning

Alla hundar har klor, och alla klor växer och behöver trimmas på något sätt. Många hundägare har inga som helst problem med kloklippning, utan har goda rutiner och en avslappnad hund. Andra är nöjda med att låta veterinären klippa klorna. Denna artikeln är inte skriven för er.
Om man däremot känner att kloklippning är lika trevligt som ett besök hos tandläkaren, för både hund och ägare, så hoppas jag att mina erfarenheter kan vara till hjälp.

“Jag ser nog vad du har i handen… Ett steg närmare, och jag är borta!”

Förebygg

Genom att omgående vänja valpen vid att man kan röra vid tassar och tår, och att det betyder godis om man håller tassen stilla, så är mycket vunnet. Det är mycket lättare att skapa trevliga associationer till något okänt än till något som redan fått en otrevlig betydelse. En god vana är att varje gång innan valpen ska få mat (förutsatt att den gillar sin mat, annars kan man välja en bit kycklig eller liknande smaskens) så klipper man EN klo. Det går fort och lätt. Är man konsekvent så lär sig valpen snabbt att kloklippning leder till något trevligt, och eftersom man tränar en ministund varje dag så är risken för stress och obehag minimerad hos både valp och ägare.

Passa på att göra mysstunden i soffan till en träningsstund, genom att träna tasshantering när hunden redan är lugn och avslappnad får du en hund som faktiskt BLIR avslappnad av just tasshantering. Inte dumt!

Tänk på hur du lyfter tassen. Många hundar tycker att det är bekvämare att vika tassen bakåt än att sträcka ut framåt, och det blir dessutom lättare att se undersidan av klon.

Se över dina verktyg. En bra klotång är tillräckligt stor och vass för att enkelt klippa även en kraftig klo. Det finns också en typ av klotång som ser ut som en nagelklippare för människor, vissa hundar upplever att den är mer behaglig. Är du rädd att klippa för långt så investera i en grov nagelfil, och fila sista biten. Klon är lagom klippt när du ser en vit prick i mitten av klippytan.

Om du råkar klippa i pulpan så är det inte hela världen. Belöna extra bra, visa hur glad du blev (även om blodet gör dig svimfärdig). Håll ditt lugn, och undvik att ömka hunden.

Trauma

När jag hade mina första hundar, Popsy och Mårran, hade kloklippning blivit något jag drog mig för i det längsta. Dåliga erfarenheter med klipp i pulpan och obefintlig träning hade gjort båda mina hundar rädda för klotången, och det krävdes två personer: en för att hålla och en för att klippa. Gnäll, nafs och tassryck (från hundarnas sida) ingick, vi försökte vara lugna men bestämda och klara av det så snabbt som möjligt. Länge accepterade jag detta som något normalt, något som helt enkelt skulle genomlidas varannan vecka.

Så läste jag en artikel om hur man tog blodprov på delfiner på Sea-World. Delfinen hoppar på signal upp i en “hängmatta” ovanför bassängen, ligger stilla och håller andan tills man har stuckit in en nål och tagit blodprovet, och väntar snällt på klartecken för att hoppa ner igen. Otroligt! Nog skulle det gå att träna mina hundar att gilla att klippa klor, eller i alla fall acceptera det utan protester!

“Jag är fortfarande skeptisk. Men OK, jag fortsätter läsa.”

Ombetingning

Det första jag gjorde var att ombetinga klotången. Istället för att betyda “dags för obehag” ville jag att den skulle vara en signal för “lekstund med fantastisk belöning på gång!”. Mina hundar är tokiga i burkmat (kladdig, illaluktande för min näsa, de får det nästan aldrig), så det blev min super-förstärkare. Under några dagar bytte jag ut deras ena mål mot burkmat. Jag tog klotången i handen, tog fram maten, la klotången på golvet, satte maten bredvid. Inga krav, bara klotång och mat.

När man jobbar med klassisk betingning skapar man en association mellan två händelser, i detta fallet “klotång tas fram” och “fantastisk mat serveras”. I fallet med klotången hade mina hundar redan en association (klotång=obehag) som jag ville ändra på, därför kallas det ombetingning.

Viktigt att tänka på:

  1. Jobba med RIKTIGT bra förstärkare. Känslan för förstärkaren är den som sprider sig bakåt till händelsen innan. Tycker hunden “yippie, burkmat” så blir det snart “yippie, klotång, burkmat på väg!”. Tycker den “jaha, frolic”, så blir det inte mer än “jaha, klotång, frolic på väg, är det värt besväret?”.
  2. Timingen är oerhört viktig. FÖRST klotång SEDAN mat. Om de presenteras samtidigt sker ingen betingning. Presenteras de omvänt får du en omvänd betingning: “Åh nej, burkmat, snart kommer klotången!”.
  3. Konsekvens, konsekvens, konsekvens. Under en betingning måste klotången ALLTID betyda burkmat, och burkmaten kommer inte om inte klotången är närvarande. Klotången leder till burkmat och är den ENDA vägen till burkmat, det är så världen fungerar. Vi jobbar inte med beteenden, vi jobbar med att minska hundens känsla av stress och obehag och ersätta den med en känsla av förväntan och glädje.

Klotångsleken

Mina hundar var nu inte längre rädda för klotången, utan såg den som en källa till mat. Ombetingningen av klotången var avklarad och vi gick vidare till targetträning.

Först nostarget (mina hundar tycker att det är lättare än tasstarget), sedan tasstarget på golvet, sedan tasstarget sittande framför mig, och till slut tasstarget mot klotången när jag höll den i handen.

Targetövningen la jag in för att ge en ny inramning till kloklippningen. Genom att lära mina hundar att själva sätta tassen mot klotången fick de kontroll över situationen och såg det som en rolig lek. När de såg mig med klotången i handen blev reaktionen (om jag får gissa) “Oj, klotångsleken! Jag ÄLSKAR den leken!”.

“Fattar inte vad allt väsen handlar om. Ge tassen, få klorna klippta, ät godis, och var glad! Det är min melodi.”

Betingning av ljudet

En viktig del var kvar: jag ville att ljudet av en klo som klipps skulle ge samma association som klicket från klickern. Eftersom inte klotången var farlig längre gick det snabbt. Jag använde en tunn kvist som jag klippte i, ljudet var tillräckligt likt en klo för att ge önskad effekt.

Jag la ihop betingningen av ljudet med “klotångsleken”, och började träna att hålla i tassen längre och längre tid, hålla i tassen och peta på klorna, lägga klotången mot klorna, etc. Till slut var det ett väldigt litet steg till att verkligen börja klippa klorna.

Klara, färdiga, klipp!

På min lilla terrier Popsy gick allt detta på en vecka. Jag bytte plats som jag klipper klorna på till köksbänken, och hon började komma springande när jag öppnade lådan och tog fram klotången. Jag hade hennes burkmat utlagd (hon fick titta men inte röra), och hon föredrog oftast att vara stående. De första gångerna fick hon en sked mat efter varje klo, efterhand ökade vi till hel tass innan belöning. Hon stod absolut blick stilla (förutom svansen, som viftade när hon hör klon klippas). Jag önskar jag hade filmat före och efter, för det var verkligen en tvärvändning!

Startknapp

Större delen av det jag beskriver i artikeln utspelade sig för närmare tio år sedan. Idag har jag nya verktyg i verktygslådan, och ett av de mer effektiva är startknapp! Att hunden SJÄLV får bestämma vad som är OK och inte OK helt enkelt.
I filmen nedan jobbar jag med Midori. Hon avskyr att klippa klorna, och ingen träning har lyckats vända den känslan. Men hon accepterar det, och hon ställer upp frivilligt. Mellan klippningarna underhåller vi frivilligheten genom att träna med klotången utan att klippa. Att hon ger mig sin tass är hennes “OK att börja”. Tar hon bort den slutar jag. Låter hon mig röra vid tassen får hon sin belöning.