I torsdags låg Midori under kniven och blev av med en tumör som var lite större och låg lite djupare än väntat. Hon blev också av med en bit muskel och en bit av bäckenbenet, men tack och lov inte med så mycket hud som befarat – det 30 cm långa snittet är helt stängt och noga ihopsytt. Varje kväll firar jag att vi är en dag närmare stygntagningen!

Jag fick hämta henne på fredagen. En stressad och olycklig liten kelpa blev väldigt glad att se mig, hög som ett hus på smärtstillande. Det här med att sova borta och UTAN MATTE är inte hennes grej… Hon var dessutom lite handskygg – absolut inte konstigt, oavsett hur försiktiga skötarna har varit så är vissa procedurer jobbiga och smärtsamma före och efter en operation.

Jag har skrivit det tidigare och jag upprepar igen att jag är väldigt nöjd med hela processen från första möte till hämtad hund! Hon har varit på AniCura i Hässleholm, och allt har flutit på smidigt. Jag har blivit väl informerad och fått väldigt gott förtroende för hennes veterinärer. Ingen har försökt “sälja på mig” något. Sedan är det dyrt med bra specialistvård, tack och lov för försäkring!

Eftersom en del av muskeln är borta får hon inte röra sig ordentligt och har ett “hobble-bandage” på bakbenen som hämmar steglängden. Hon är ganska trippig i vanliga fall så det är inte så mycket skillnad i steget, men själva bandaget tycker hon är lite irriterande.

Det betyder också avgränsningar i mitt hem! Ingen tillgång till säng eller soffa. Ingen hundlucka. Första dagarna stängde vi med galler runt hennes favoritlya under bordet, nu har vi flyttat gallret till soffan. Mer yta att röra sig på (och fler sovplatser att välja mellan) men ingenting att hoppa upp på. På natten är vi båda instängda i sängen med ett gallerstaket – här tas inga risker!

Rocket bor hos Ulrika, ingen ivrig unghund får komma nära henne. Valle däremot är en gentleman! Han håller sitt avstånd, håller henne sällskap, kollar av henne – försiktigt – om hon gnäller, och är väldigt respektfull.

Än så länge har hon mest sovit, men hon börjar bli irriterad på det där kopplet som sitter på under kisserundan i trädgården, och hon tar menande med mig till grinden och påminner om att det finns något som heter “promenad”. Idag började hon tigga mat vid bordet. Husse var den första som fick lyfta henne (husse är Gud och kan inte göra något fel), och idag fick jag också lov. Sakta men säkert återgår hon till sitt vanliga jag. 🥰

De första dagarna är avklarade. Den första smärtan är över. Vi börjar hitta fungerande rutiner. Livet återvänder efter en lång tids oro, och jag börjar på riktigt våga ha framtidstro för min kelpieprinsessa.