Rocket är nu 14 månader gammal. Han är mitt i “tonåren”, och det märks! En unghund kan definitivt vara något av en prövning att leva med, och alla mina hundar har varit olika.

Vad handlar det om?

Spökålder, tonår, unghundsperiod – kärt barn har många namn! Fysisk och mental könsmognad är jobbig för både hund och människa, och påverkar olika individer både olika och olika mycket. Att bli vuxen går inte över en natt, och det är mycket som händer i kroppen såväl som huvudet! Det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt är en jobbig tid för hunden också, med hormoner som ökar och minskar och en hjärna som skapar nya kopplingar för att utvecklas. Ibland blir det obalans. Ibland kopplar det fel. Systemet behöver tid på sig att bli färdigt och stabiliseras.

Vanligtvis startar perioden runt 10 månader, och håller i sig i ca ett år. Vissa hundar, inklusive Midori, verkar få ytterligare en rädsleperiod runt 2 år som är betydligt kortare. Man säger vanligtvis att hunden är vuxen vid ca 2,5-3 år, men återigen – ras och individ spelar stor roll.

Jag har haft fyra hundar som alla reagerat lite olika, och de visar ganska tydligt de problem man kan uppleva som hundägare.

Mårran

Det är kanske inte så konstigt att hunden som var till hälften vildhund blev både självständig och jaktidiot. Från att ha kunnat ha henne lös nästan jämt fick jag sätta långlina på henne – hennes viltintresse var helt plötsligt väldigt stort och hennes öron slutade fungera. Att hon inte bara jagade utan också dödade och släpade hem till resten av familjen hade hon visat redan som fem månaders valp, så att chansa fanns inte på kartan!

Mårran fick dessutom humörssvängningar som följde hormoncykeln för en tik, hon blev bitvis rejält aggressiv och hade både modet och kraften att faktiskt göra skada. Det var inte ett unghundsproblem, men det startade i samband med tonåren.

Med mer kunskap hade jag definitivt kunnat hjälpa henne bättre! Genom att förebygga dåliga erfarenheter istället för att – som jag i okunskap gjorde – förstärka dem genom att använda obehag, hade en hel del problem antagligen kunnat antingen undvikas eller blivit betydligt mindre.

Mårran är också ett exempel på att det aldrig är för sent! Med rätt hjälp och träning blev hon en trygg och glad hund igen.

Valle

Det vanligaste man märker i unghundsperioden är att hunden blir ointresserad av vad ägaren har att erbjuda. Träningen fungerar inte varken på planen eller i vardagen, saker som brukade sitta perfekt är det som att hunden aldrig hört förut, och nyinlärning finns inte på kartan – här sliter man för att få någon sorts kontakt!

Exakt sådan var Valle. Från att ha varit en guldvalp att träna blev han bokstavligt talat över natten totalt ointresserad av mig. Onsdagen: vi tränade som vanligt. Torsdagen: under två timmar på exakt samma plats som dagen innan fick jag helt enkelt inte kontakt med honom, inte för att leka, inte för att ta godis. Nada. Givetvis var det inte så plötsligt inne i hans kropp, antagligen hade han ansträngt sig ganska ordentligt ett tag och när det väl slog över så slog det över helt och hållet, men det var min upplevelse!

Det är oerhört frustrerande. Och jobbigt, eftersom man har vant sig vid att vissa saker fungerar och nu fungerar ingenting! Plus att man går miste om en gemensam aktivitet som båda har gillat – träningen. Det vi behöver komma ihåg är att hundarna inte bara är jobbiga – de har det jobbigt! Det känns konstigt i kroppen, de vet inte hur de ska reagera på saker.

Så vi gick tillbaka till så basic jag kunde. Enkla miljöer, enkla uppgifter, bra och täta belöningar, korta pass. Däremellan hantera vardagen så kravlöst som möjligt. Undvika konflikt, undvika att han lär sig dåliga vanor. Mycket nosarbete och berikning som ger utlopp för energin på ett konstruktivt sätt. Påminna mig själv om att det går över igen. För det gör det.

Midori

Unghundsperioden kallas ofta “spökåldern” eftersom det är vanligt att hunden blir rädd för saker helt ologiskt. Soptunnan som alltid stått på gatan är ett monster. Personer i regnrock äter kelpies. Eller en oerhört lömsk sten som bara väntar på att attackera…

Midori blev inte ointresserad av träningen eller tappade fokus, men hon blev osäker i nya miljöer och rädd för random grejer. Hon utvecklade viss ljudrädsla, skott och åska men också hundskall och ljudet av metall. När hon blev rädd blev hon rejält rädd och flydde – inte till mig utan till bilen eller hem, eller i ett par enstaka fall då hon bara sprang. Jag behöver knappast säga att hon enbart var lös i inhägnade områden.

Här blev struktur och träning – och tid, så klart – räddningen. Hon älskar att träna, så genom att ha en väldigt förutsägbar struktur som var enkel att ta med sig kunde jag överföra glädjen i träningen in i olika situationer. Jag hade med hennes targets och hennes filt, och det var alltid där vi startade. Välbekant och förutsägbart.

Rädslan smög sig på lite i taget, men var klart märkbar i en period mellan 12-18 månader, och sedan hade hon ytterligare en period som nästan var värre mellan 24-26 månader. Efter det har hon landat ordentligt och gillar nu nya miljöer – det brukar betyda rolig träning eller rolig tävling!

Rocket

Och så Rocket…

Han har ju varit något av Dr Jekyll och Mr Hyde redan från valp, och det har definitivt förstärkts rejält! Hans hormoner verkar gå väldigt upp och ner och det påverkar hans humör. Han växlar mellan extremt kort stubin och förbannad för minsta lilla, eller väldigt mjuk och mysig och superkelig och vill vara nära, nära. Han blir väldigt slumpmässigt rädd för helt random grejer, ofta väldigt vardagliga. Hans egen leksak eller matskål. Att Ulrika gör något som han inte var beredd på. Ett visst träd i skogen. En apport som studsar. Både dagen innan och dagen efter är exakt samma saker NOLL problem!

I träningen har jag bara märkt att han är mer lättfrustrerad vissa dagar och biter mig när jag gör “fel”. Han är alltid på, älskar nyinlärning, och är sällan vidare störningskänslig när han är i jobb (även om det också har hänt). Därför tävlar vi och tränar som vanligt, kanske lite mer tillochmed, eftersom det är en bra outlet för både honom och mig.

I vardagsrelationen med andra hundar märks det däremot ganska stora svängningar! Vissa dagar reagerar han starkt vid hundmöten, andra inte alls. Vissa dagar har han ett enormt resursförsvar, andra knappt något. Det gör honom ganska spännande att leva med, man vet aldrig vad man får liksom! Han kan lika gärna bita mig som mysa med mig när han hoppar upp i knäet. 😅

De flesta som känner till kelpie (eller andra liknande raser) känner igen att det är en ganska typisk ung kelpiegrabb jag beskriver… Det går över, det stabiliseras, och förhoppningsvis är “normalnivån” precis där jag vill ha den.

Grejen med tonåren är att de går över. Faktiskt. Hunden blir äldre, mognare, humöret stabiliseras, de hittar tillbaka till träningsglädjen om den har falnat, sådant som en gång fungerade kommer att fungera igen. Man får bara sitta still i båten, och hålla i sig rejält ibland!