I helgen var vi alla fyra (jag och Åsa, Totoro och Rocket – eller smågrabbarna, som jag tänker på dem…) och tävlade. Vår debut i freestyle och heelwork! Det var så roligt! Men hur gick det då? Jo: så djävla bra!

Rocket presterade uppflytt i båda grenarna på första försöket medan Totoro inte tog sig igenom något av sina program på någon av sina fyra starter. Totoros prestation var den klart största överraskningen!

Allt är relativt.

Rocket är vår lilla dundervalp (ja, jag räknar honom lite som min också 😂), att han skulle göra bra ifrån sig tvivlade jag aldrig på. Det betyder inte att jag inte var superglad över hur bra det gick för honom och Åsa, jag stod med ett fånigt flin hela vägen igenom alla deras starter! Men överraskad var jag inte. Jag hade – lite kaxigt – sagt att han säkert skulle placera sig på pallen till och med, så att han nådde uppflyttspoäng hade jag kallt räknat med.

Totoro är inte en Rocket… Det betyder inte att han är dum eller lat! Bara att han är annorlunda, och att våra mål får vara annorlunda. Jag hade ett mål med helgen: på någon av starterna skulle vi lyckas starta. Det var allt. Och jösses så väl vi nådde dit! Direkt, och med råge!

Några veckor innan tävlingen kunde Totoro fortfarande inte genomföra ett helt program, hemma i vår egen hall. Program betyder att man hela tiden gör samma sak, om och om igen? Det låter som en dum idé, Totoro har bättre idéer! På andra ställen än vår egen hall kunde han inte ens göra början av något program, han ville noooooooosa! Och göra något alls lös, när det finns andra personer eller hundar i närheten? Jag skulle inte tro det! Hejdå morsan! Igen, inte för att han är lat eller korkad. Utan för att han motiveras av andra saker.

Så därifrån tog vi oss till det här – på en helt ny plats:

Visst, han sticker. Men! Han gick med mig in på planen, startade, tappade bort både mig och programmet några gånger men kunde komma in i det igen, nosade bara en liten stund, och svansen gick nästan hela tiden. Sedan att det satt någon bakom datorskärmarna som han inte hade sett förrän vi kom närmare och liksom bara måååååste få kolla vem som gömt sig där ser jag inte ens som något negativt. Allt som hände innan dess är tusen gånger viktigare! Jag hade hoppats på att kunna gå in på planen med honom lös och inte tappa honom förrän efter jag satt honom och gått iväg för starten – det var min förhoppning. Jag fick så mycket mer än så! Det jag varit orolig för – det jag hade sett som ett misslyckande – hade varit om han satt sig i starten och sedan moloket suttit kvar, vägrat att starta alls, och tydligt sagt åt mig att jag var tråkig och han ville inte vara med. Det gör han ibland när han tycker att mina idéer blir alldeles för kvävande – eller så vägrar han helt att följa med mig in på en plan. Då vet jag att jag pressat honom och krävt för mycket, även om det inte var meningen…

Anledningen att vi tävlar är ju inte för att härma någon annan eller vara “bättre” än någon. Vi gör det för att det är kul, och för att det styr upp min träningsplanering så vi får saker gjorda med någon tanke bakom. Blir det tvång, tråk och ångest finns det ju ingen poäng med det! Att “prestera” betyder relativt till vad som är möjligt och rimligt för just oss, inte jämfört med andra. Det tror jag glöms bort ibland. En Totoro är inte en Rocket, Rocket är en mycket “bättre” hund om vi ska prata poäng i sporter, men båda grabbarna kan göra stordåd! Relativt till sig själva. Totoro är fyra år nu och har preciiiiis börjat bli vuxen. Rocket växte förbi sin kompis för över ett halvår sedan. Ingen av dem är konstig eller fel, de är bara olika. Och båda är väldigt lätta att älska!

Vår andra start på lördagen har jag inte film på, då stack Totoro innan vi hann gå in över bandet och jag bestämde mig för att inte göra ett försök med programmet alls. Jag var fortfarande så väldigt nöjd med första starten, och ville inte riskera att han kände att jag blev tråkig efter hans Totoroparty över hela planen. På söndagen var det dags för heelwork som han egentligen gillar ännu mer än freestyleprogrammet, men vid det laget hade han börjat bli trött. Det var en lång helg med långa dagar (våra starter var inte förrän på kvällarna), och en obekant stuga att sova i däremellan. Jag sänkte mina förhoppningar till att bara kunna gå ur startboxen utan att tappa honom, och kaaaaaanske kunna gå in över bandet.

Igen gick det mycket bättre än jag trott! Han stack visserligen innan vi hann över bandet men han kom tillbaka! Det gäller att fokusera på rätt saker. Och vi kunde starta! Lite kortare än dagen innan, men han var med och han tyckte det var kul att göra saker med mig – en stund. Den här gången blev jag tvungen att gå och fiska fram honom från under ett domarbord till slut, han var fast besluten att någon skulle bry sig om honom på något sätt. Men han är lika glad hela vägen, när han är med mig, när han ränner omkring, och när han blir skickad på sin plats! Glädjen är det enda som är viktigt på riktigt. (Det kan låta som ursäkter, men det spelar ingen roll vilken hund eller vilka mål man har, utan glädje kommer det att börja kosta längre fram.)

Sista starten på söndag kväll valde jag att starta med honom kopplad (dvs vi var diskade från start), efter mycket funderande. Jag ville å ena sidan ge honom erfarenheten av att genomföra ett helt program – så gott vi skulle kunna åstadkomma det – och nå hela vägen fram till applåderna på slutet, som jag vet han skulle uppskatta. Men å andra sidan ville jag verkligen inte tvinga honom till något han inte ville göra. Men Åsa påpekade att koppel eller ej spelar ingen större roll när det kommer till saker Totoro inte vill göra – vill han inte så låter han bli, punkt! Och det har hon ju helt rätt i, så på med kopplet.

Jag kände hur trött han var redan när vi försökte leka, det var inte mycket tryck i honom där. Kopplet var en bra idé trots allt, ju tröttare hund desto orättvisare att be om självbehärskning! Planen var att belöna under programmet också, men till skillnad från Totoro har jag väldigt lätt för programtänk och föll automatiskt in i nästa-nästa-nästa-läge. Men Totoro gjorde sitt allra bästa, och jag tror han fick en bra erfarenhet även om jag glömde att stötta längs vägen!

Jag köpte Totoro med öppna ögon, hade jag velat ha en kelpie hade jag köpt en. Jag ville ha en cane corso, med allt det innebär – däribland att han inte kommer att mogna lika fort som en annan typ av hund, att han kommer att ha väldigt mycket egna idéer, och att jag kommer att få jobba minst lika hårt som andra för att nå ens en bråkdel av deras (objektiva) resultat.

Om några veckor ska vi tävla igen! Nu ser jag fram emot det med ett nytt lugn och förväntan – jag vet nu att jag inte behöver vara orolig för att Totoro ska avsky tävlingssituationen, så jag kan fokusera helt på målen. Vilka de blir vet jag inte än, vi kommer att börja träna program igen nästa vecka och med Totoro vet man aldrig hur snabbt man kommer framåt – eller helt åt vilket håll! Kanske har vi samma mål på nästa tävling, kanske hoppas jag redan från start på att kunna genomföra x del av programmen. Eller kanske har jag fått sänka dem till dess, och har som mål att kunna belöna honom. Det får vi se! Men vad jag vet säkert är att jag ser fram emot det, att vi kommer att ha jätteroligt på träningen inför tävlingen, och att jag är så otroligt stolt och nöjd över honom.

Alla hundar kan lära sig nya saker. Alla hundar kan utvecklas. Alla hundar kan tycka att träning är fantastiskt roligt. Men vägen framåt ser annorlunda ut, för alla.