Det startade i juli. Vi märkte att hon inte rörde sig riktigt som vanligt. Inget tydligt, inget hon vägrade göra, bara… annorlunda.

Jag la om hennes program som vi tränade då, och bokade tid hos Annika (vår magiska hundfysfixare). Vi gissade på en smäll på höften, hon blev genomklämd och mådde bra igen. En liten förhårdnad där smällen tagit, som snart skulle försvinna.

Midori var glad och pigg! Hon jobbade fint, verkade inte ha några problem. Hon hoppade inte som hon gjorde som unghund, men nio år är ändå nio år (plus att hon är lite rultig…)

Men knölen försvann inte. Vid nästa besök skickade Annika oss till veterinären istället, med röntgen samma dag för att kolla om skelettet blivit mer skadat än vi trott. Midori var rädd om sin höft och ville INTE sträcka ut bakbenen. Hon till och med markerade mot handen – då har det gått väldigt långt!

Röntgenplåtarna visade ingenting konstigt med skelettet, men skickades för säkerhets skull till en specialist. Hans gissning var att knölen inte alls kommit från en smäll, utan var något annat. Vad? Det behövde undersökas!

Jag har blivit väldigt väl mottagen på djursjukhuset i Hässleholm. Jag har en veterinär som jag fått förtroende för och som hela tiden berättar och förklarar. Vi startade med ultraljud och konstaterade att det rör sig om cellvävnad som inte ska vara där, inkapslat mellan musklerna. Fredagen 13 var hon inlagt för ct-scan och biopsi, som gick bra. Ingen spridning kunde upptäckas, men inget vet fortfarande vad det egentligen är och väntar på både expertutlåtande och provsvar. Det upptäcktes också ett blåsljud på hjärtat och en avvikelse i levervärdet, men det tar vi efterhand – det är inte akut.

Midori mår, som sagt, utmärkt! Hon är rakad över halva kroppen, men biopsistygnet ramlade av efter första stygnet och hon verkar överhuvudtaget inte märka att något har hänt. Hon är irriterad över att jag vill att hon ska ta det lite lugnt, men väldigt nöjd med att få göra i stort sett vad hon vill i övrigt.

Jag väntar. På svar. På vidare utredning. På operation. Jag VET ju inte om det blir aktuellt, men i mitt huvud spelas en mängd olika scenarion upp även om jag försöker låta bli att fundera över det.

Och jag är antagligen mer känslig och försiktig än jag borde vara – minsta tecken på att något tar emot i träningen gör att vi byter övning – men hellre för långt åt det hållet än att hon är en “duktig flicka” (vilket hon vill) och gör något som fysisk tar emot. Jag väljer aktiviteter som hon verkligen gillar. Hon är med som kurshund på min trixkurs som hon älskar, hon letar kotte i skogen, hon leker med Rocket.

Och jag gör mer än så: jag planerar för hösten. Jag håller fast vid alla roliga saker vi ska hitta på när allt det här är klart! Tittar på tävlingar, tränar på våra program. Funderar över kurser som skulle passa henne.

Väntan är värst. Men snart är den över, trots allt, och jag kan blicka framåt på riktigt.