Jag tror att vi alltför ofta försöker behandla symptom istället för orsak när vi stöter på problem i träningen. Ta jobbiga hundmöten som exempel: symptomet är att hunden skäller på den andra hunden, men orsaken är (nästan alltid) den underliggande känslan. Att fixa enbart symptomen är som att stryka salva på allergieksem utan att ta bort det som orsakar allergin. Det funkar kortsiktigt, och kan definitivt vara en del av lösningen, men löser man inte grundproblemet blir det inte hållbart.

Vi tränar inför nästa tävling, och ett problem som har förföljt oss ett tag är skall och/eller hopp som ofta eskalerar till att Rocket biter mig.

Men PROBLEMET är egentligen inte att han skäller, hoppar och biter. Det är bara ett symptom på det egentliga problemet: felaktigt känsloläge. Frustration, irritation. Det är det jag behöver fixa! Och när symptomen syns – då är det för sent. Då har känslan redan byggts upp, det händer tidigare.

Så, med hjälp av ett team av awesome människor (Julie Flanery online, Anja Christiansen IRL, och så klart Ulrika), har jag börjat dissekera vad som egentligen händer – och börjat sätta in åtgärder! Och det fantastiska med det är att det inte bara löser problemet just i den situationen, utan jag får ett (flera) redskap att använda i alla liknande situationer. Plus att åtgärderna i sig motverkar att känslorna ens dyker upp! Och utan frustration inga skall, hopp och bett.

Sekvensen som gav oss problem var hopp – backa – twist – genom – hopp – backa. Jag hade redan ändrat hopp – backa nr 2 till sitt – tass – tass, för att få in något lugnare, men Rocket protesterade högljutt vid backa (som han vanligtvis gillar!).

Julie gav mig svaret: han fick inte tillräckligt med tid att samla sig för backandet. Musiken är som musiken är så hon föreslog två hopp istället. Problemet löst! Åtminstone där.

Nästa punkt var att han inte ville sätta sig, och absolut inte ge tass. Det funkar superfint på egen hand, men Ulrika noterade att han sätter sig annorlunda när han är i hög aktivitet och tasslyften blev helt enkelt fysiskt jobbiga! Så jag har lärt in tasslyft från stå istället, och på mina fötter istället för mina händer. Ett trick som snabbt har blivit en favorit.

Men det var inte helt löst än – han hade fortfarande förväntan på hög aktivitet och ingenstans att göra av energin, vilket gav skall. Anja gav mig lösningen på det – använd ett lugnt beteende som han kan väl och bygg in “checkpunkter” i programmet där han får lugna belöningar för ett lugnt beteende. Jag valde nosfrys mot min hand. Tricket var att lägga in det INNAN frustrationen blev för hög, för att ändra hans förväntan.

Och till slut började jag lägga in minipauser om han ändå skällde, för att hjälpa honom att lugna ner sig inför nästa repetition. Det är INTE time-outs, jag kan belöna honom, berömma honom, berätta att han är duktig – sätta scenen för nästa repetition helt enkelt.

Så här såg dagens pass ut (långa belöningar bortklippta), för mina fellow träningsnördar:

Fokus ligger på att långsiktigt ändra hans känsla, inte “få honom tyst”. I freestyle får man dessutom inte avdrag för enstaka skall, så det spelar ingen roll för poängen. MEN – känslan som skallet kommer av gör det också svårare för honom att lyssna, han tappar flytet, och framför allt – han har inte lika kul som han skulle kunna ha! Det finns absolut hundar sim skäller av ren glädje, men det är inte fallet för Rocket.

Det ska bli spännande att fortsätta utveckla min strategi för att hjälpa honom. Jag är glad att jag äntligen tagit tag i det på allvar, innan det blivit ett ännu större problem. Hundträning är superintressant, och man lär sig ALLTID nya grejer!