Publicerad Lämna en kommentar

Berikning för människor?

I måndags skrev Åsa om berikning för hundar, ett väldigt viktigt ämne som börjat få lite mer uppmärksamhet de senaste åren. Men jag har funderat lite… Berikning fyller beteende- och miljöbehov för alla djur. Vi är ju också djur?

Men, kanske du säger, berikning är ju till för att kompensera för brister i en onaturlig miljö. Vi är inte tigrar i burar, så vår miljö är redan naturligt optimerad.

Är den det?

Frihet = klart?

I och med att vi (som inte tex sitter i fängelse) är fria att göra vad vi vill (inom vissa gränser), ser vi spontant till att uppfylla våra naturliga behov. Det är självklart!

Men är det verkligen så?

Tror du människor är smarta nog för det…?

Det är många frågor i den här bloggen, för jag vet helt enkelt inte svaren – jag har misstankar, men säker är jag inte. Jag misstänker att det inte alls stämmer. Jag misstänker att vi är ganska dåliga på att spontant, på individuell nivå, uppsöka berikningsmöjligheter. Och jag misstänker att vi är dåliga, på samhällsplanerande nivå, att väga in berikningsbehov för arten människa. Vet vi ens vad de är?

Artspecifika behov

Jag har letat, men hittat väldigt lite. Det här är ett område där jag i vanliga fall aldrig är inne och rotar, så det kan bero på att jag letar på fel ställen, efter fel saker, med fel terminologi. För nog borde det vara undersökt?

Det jag har hittat tyder på att några saker kan listas i alla fall

  • Grönområden
  • Skog (ja, som en separat punkt, just skog har tydligen en stark påverkan)
  • Sociala kontakter med artfränder
  • Mentala utmaningar – vilket är så ospecifikt att jag tvekar på att ens ta med det…
  • Tystnad? men jag förstod inte riktigt om det var specifikt för att kompensera för buller i städer eller var ett grundläggande behov oavsett
Häng med, vi behöver gå hitåt!

Tja, som ni ser, det är luddigt och ganska tomt på den där listan. Så nu efterlyser jag helt sonika hjälp! Vet ni var jag kan hitta bättre information? Har ni själva idéer på vad som utgör typiska berikningsbehov för vår art? Jag tar tacksamt emot alla tankar, jag tycker nämligen det är väldigt intressant.

Jag är lite enkelspårig… Människor som inte lider av stora brister i sitt liv kommer att vara bättre på att umgås med och träna hundar på ett bra sätt. Såklart. 😁

Huuuuuuuundarna!

Är ju en punkt som jag ser som självklar. Såklart. Jag som individ har ett stort och högst verkligt behov av hundar i mitt liv. Mina stressnivåer har varit skyhöga och jag har definitivt inte uppvisat normala beteenden i perioder där jag tvingats vara utan hund… Jag är även säker på att detsamma gäller för många, många andra.

Haha! Hon tror att hon uppvisar normala beteenden när jag är med!?

Jag nämnde i ett webinar på alla hjärtans dag i vår aktiveringsgrupp att jag misstänker att det finns en variation i människors förmåga att knyta an till hundar, och det är ju en aktuell tanke även i detta. Förmodligen har inte alla människor ett behov av hund. Och många kanske mår bättre med hund men mår helt ok utan också. Medan en del är som jag och helt enkelt går sönder om inte det behovet uppfylls.

Men just det behovet är extremt tydligt för mig. Jag vet också att jag mår dåligt om jag inte är ute i naturen mycket. Men hur många behov är lite mindre dramatiska, men är en av de där många bäckarna små? Hur mycket lågnivåstress skulle vi kunna kapa genom att tänka mer berikning för oss?

Och, givetvis, hur mycket trevligare skulle det betyda att vi blev för våra hundar att leva med? 😂

Men jag har sagt samma sak i hela mitt liv – häng med här, vi behöver gå hitåt!
Publicerad Lämna en kommentar

Vad är berikning och varför är det så bra?

För ungefär 15 år sedan hörde jag begreppet “berikning” för första gången. Då handlade det om djurparksdjur och hur man kunde göra deras liv bättre. Se till att de fick utlopp för medfödda beteenden, ge dem en mer stimulerande vardag. Ett rikare liv helt enkelt! Och det är vad berikning handlar om. Göra livet rikare.

“Jag är rik på leksaker, jag! Jag samlar. Detta är nummer 2053.”

Vikten av att få göra det man är gjord för att göra

Alla arter har ett gäng beteenden som man behöver få lov att utföra.

Jag har levt nära hundar, hästar och grisar, och de olika arterna har – så klart – väldigt olika behov. En häst behöver äta större delen av dygnet – helst beta. Den vill kunna vandra, och den vill ha en kompis. Får likadant, och jag upplever att deras flockkänsla är ännu starkare än hästarnas. Hästarna verkade trivas utmärkt med en enda kompis, medan fåren helt klart var lyckligast i ett större gäng. Grisarna ville också helst ha en kompis, men verkade acceptera mänskligt sällskap som substitut. De hade inget behov av att beta, men ett desto större behov av att böka i jorden. Varken hästar eller får hade ett större behov av att kunna gå in (mer än att komma undan regnet ibland) medans grisarna älskade sitt lilla grishus.

Ett djur som inte får göra det som djuret är förprogrammerat att göra – till exempel beta, böka, vara i flock – blir stressat. Det i sin tur leder till en mängd problembeteenden. Stereotypier, depression, aggression – en massa saker som vi vill undvika!

Jag ska inte fördjupa mig i andra djur, den här bloggen handlar om hundar, men jag vill tipsa om DETTA arbetet om man är intresserad av just djurparker- det är enkelt översättningsbart till våra hundar.

Vilka beteenden behöver hundar få utlopp för?

Givetvis finns det skillnader både på rasnivå – vad just denna rasen är avlad för att älska att göra – och individnivå, men lite grovt kan vi prata om följande behov:

  • Fysisk rörelse
  • Mental stimulans
  • Sällskap
  • Nosaktivering
  • Undersöka nya saker och miljöer
  • Spana
  • Gräva
  • Bädda
  • Putsa sig
  • Jaga/söka mat
  • Krossa ben
  • Slita sönder
  • Vakta

Det finns ingen inbördes ordning, det är individen som bestämmer vad som är extra viktigt eller mindre viktigt. För Midori är fysisk aktivitet, sällskap, mental stimulans och att slita sönder saker extra viktigt. Valle har ett stort behov av att få nosaktivering, spana, och till viss del vakta.

Det betyder inte att jag bara fokuserar på de delarna, utan att jag har lärt mig att om inte de behoven tillfredsställs på ett bra sätt så blir det problem. Det är inte antingen eller, det är “extra fokus på detta” OCH andra berikningar.

En av övningarna i vår nya Abilitytitel Livsnjutaren: mysifiera liggplatsen. Så enkelt, så uppskattat! (Sätt på ljudet)

Vad händer annars?

Mina hundar visar sin stress genom att bli hyperaktiva och förstöra saker. Andra individer kan gå åt andra hållet – bli passiva och börja sova bort allt mer av dagen. I hundhägn ser vi ofta stereotypier som vankande, överdrivet skällande eller överdrivet slickande.

Väldigt många av de problembeteenden som hundägare söker vår hjälp för kan minskas enbart genom att hunden ges tillfälle att utföra de beteenden den har behov av, under former som passar både hund och människa. Det låter som magi – genom att börja med till exempel nosarbete så kommer hunden att göra färre utfall – men att ta bort en del av den underliggande stressen gör faktiskt underverk. Speciellt om man börjar i tid, innan problembeteendet har blivit befäst.

Hur gör man då?

Bara fantasin sätter gränser, men här är några:

Foderberikning

  • Sprid ut hundens mat i rummet och låt den leta
  • Stoppa maten i t ex en Kong
  • Låt hunden gnaga på ben eller tuggpinnar

Miljöberikning

  • Ge hunden flera liggplatser i olika höjd
  • Ge hunden utsikt genom fönstret (om den inte blir stressad av utomhusmiljön)
  • Ordentligt bäddmaterial att gräva runt i uppskattas ofta

Doftberikning

  • Få “nosa och strosa” i olika miljöer
  • Spår
  • Nosework

Social berikning

  • Kroppskontakt – klappa, klia och massera din hund
  • Tillåtelse att doftmarkera och undersöka andras doftmarkeringar
  • Träna något kul tillsammans

Fysisk berikning

  • Regelbundna promenader
  • Möjlighet att hoppa, klättra, balansera – Dog Parkour är perfekt!
  • Lek

Kognitiv berikning

  • Problemlösning i olika former
  • Alla former av inlärning
  • “Rädda matskålen” – se filmen nedan!
Kolla svansen! En superenkel övning som blev superkul! En av övningarna i Abilitytiteln Livsnjutaren.

Livsnjutaren

Kallar vi vår nya abilitytitel som bygger på just berikning i olika former. Vi blev båda lite överraskade över hur mycket våra hundar verkligen uppskattade övningarna! Den behöver inte vara svårt eller komplicerat, med lite fantasi kommer man långt. Kolla får du se!

Publicerad Lämna en kommentar

Ulrikas Prepplista

I måndags skrev Åsa Muntergök om sin pepplista. Jag är inte optimist, så jag tänkte kontra med Dystergökens prepplista. Så om du läste Åsas blogg och tänkte något i stil med “öh, jag tror inte du landat på rätt sida om realismen där”, då är det här för dig. För alla oss som inte går omkring och sjunger hakuna matata för full hals just nu.

Min erfarenhet är inte att saker löser sig. Snarare händer saker och vi har inget annat val än att anpassa oss till det nya läget – om vi kan. Det är inte att saker har löst sig, det är att jag fortfarande lever (peppar-peppar).

Alltid, alltid, alltid sant.

Åsa har inte fel!

Det vill jag vara tydlig med. Vi jobbar ju ihop, jag hoppas ni inte väntade er att jag skulle kalla henne idiot och helt förkasta hennes optimism? Det lär inte hända, sorry. 😂

Däremot är det inte nödvändigtvis så att utgångsläget där hennes tips går att tillämpa är så enkelt att hitta för vissa av oss. För även om jag är av inställningen att saker inte alls löser sig håller jag med om hennes slutsats: det är lika bra att må så bra vi kan. Så hur gör vi det?

  • Inget strutsande här, jag är en giraff! Alltså, jag samlar information. Jag läser coronarapporteringen, ekonomiska prognoser, och personliga berättelser. Jag försöker ta reda på allt jag bara kan om vad som händer, och vad som kanske är att vänta.
  • MEN! Bara så länge jag kan hålla mig lugn. Känner jag att jag börjar må dåligt, bli orolig eller deppig, då slutar jag och går och gör något annat. Och det är en aktiv handling, jag håller koll på mig själv högst medvetet. Handlar det inte längre om fakta utan om min smygande ångest, då får jag inte vara med längre.
  • Acceptera. Jag tror inte att saker löser sig. Men jag tror att de händer vad jag än tycker om saken. Jag tror inte heller att politiker och experter vet allt och gör allt rätt, men jag tror absolut att de vet mer än jag och att de gör sitt bästa. Gräl om vad vi borde göra egentligen för att någon minsann har läst en opinionsartikel handlar 100% om punkten innan: vem mår bra av det här? Det är bara ett sätt att jaga upprördhet för upprördhetens skull. Experter bör givetvis diskutera med andra experter, men hur mycket jag än läser rapporter och hur mycket jag än har en kusin som är läkare är det inte en diskussion där jag hör hemma.
  • Vad kan jag göra? Minst 99,99% av allt som händer nu är utanför min kontroll, jag kan bara åka med som passagerare och försöka hålla näsan över vattnet. Jag kan vara försiktig med tanke på smittspridning, lyssna på officiella rekommendationer, undvika att bidra till panik och dåligt mående, och leta efter nya vägar framåt. Åsa och jag hade redan ett ganska stort onlineutbud, och planer för utökningar, så nu får de planerna flytta upp litegrann. (Som Ability, tex – ungefär det bästa vi hittills gjort. 😁)

Jag tror inte saker löser sig. Jag tror de går åt helvete. Men jag tror också att det händer vare sig jag skrattar eller gråter, så varför inte skratta? Även i helvetet kan jag kanske påverka 0,01% av mitt lilla hörn, och göra det lite bättre – bra, då har jag något att göra.

Preppat? Dags för pepp!

När jag kommit hit, där jag känner att jag gör vad jag kan – och accepterar vad jag inte kan? Då är det lite lättare att se optimistens sida av saken. Inte för att det är rätt, men för att det är roligt. Och det är väl hela livet egentligen? Saker händer, och vi försöker må så bra vi kan längs vägen…

Inget blir bättre av att du jagar upp dig. Det känns lite bättre – en stund – men det är som en reaktiv hund som gör utfall. Du får lättnad från den inre pressen genom att rikta den utåt, men det är bara en ventil och pressen kommer att bygga upp igen. Som vanligt ligger lösningen längre bak i kedjan. Begränsa de situationer som blir för svåra för dig, och hitta sätt att må bättre långt innan du är där utfallen kommer.

Och vi finns här för dig.

Publicerad 1 kommentar

Åsas Pepplista!

Min man tittade på mig igår kväll där jag satt och chattade med Ulrika om planerna för veckan. (Jepp, en söndagkväll. Vi har noll känsla för det här med “normala arbetstider”.)
“Hur mår du egentligen? Alltså, psykiskt, som egenföretagare just nu?”
Jag stoppade upp ett ögonblick och tänkte efter. “Jag mår utmärkt! Jag har hur kul som helst!”

Och det har jag faktiskt. Att oroa mig för sådant jag inte kan påverka är inte min grej. Jag gillar kreativ problemlösning och just nu går min hjärna på högvarv i stort sett hela tiden. Min erfarenhet i livet hittills är att saker löser sig – inte alltid på det sättet jag hade tänkt mig, men det löser sig! Varenda gång!

Gränsen mellan förnekelse och positiv realism är hårfin, och kanske är jag inte alltid på rätt sida… men jag tänker inte överge en fungerande strategi 😂 Och det hjälper ju givetvis till att jag faktiskt inte HAR några stora problem. Min familj är frisk, jag får jobba med det jag älskar, jag bor ute i skogen. Än så länge får jag in pengar som täcker mina nödvändigaste utgifter. Det är typ allt jag önskar mig.

Partyhatt på!

Åsas pepplista

Jag inser att jag antagligen är ganska ensam om att tycka att livet är ganska coolt nästan jämt. Så för alla er andra har jag satt ihop ÅSAS STORA PEPPLISTA!

1. Stoppa huvudet i sanden

Alltså inte bokstavligen… Men så här: det jag stoppar in i huvudet påverkar vad jag tänker på. Jag bad Ulrika om ett ämne för dagens blogg igår, och hon föreslog en pepplista. Jag var osäker – jag har ju inte ens någon, jag är typ alltid pepp ändå? Men en utmaning är ju kul! Och när jag väl började ha ämnet i huvudet hittade jag peppiga grejer överallt!
Alltså: läs inte deprimerande skit. Skippa artiklar om att vi alla kommer att gå under. Sprid inte vilda killgissningar från domedagsprofeter.
Läs nyttiga grejer istället, sådant som ger ny (äkta) kunskap inom områden som du är intresserad av, eller som helt enkelt får dig att må bra. Eller bra böcker. Eller se en film som du velat se, eller följ en kul TV-serie!
Jag säger inte att du ska vara oförsiktig, utsätta dig eller andra för risker, eller gå emot rekommendationer som finns. Men låt det stanna där. Du behöver inte mata dig själv med saker som gör dig rädd och deprimerad. Faktiskt.

2. Gå ut

Våren är på väg. Vistas utomhus! Ta dig till skogen, sätt dig i en park, åk till stranden. Håll dig på lite avstånd från andra människor så går det utmärkt. (Viruset smittar dessutom inte lika mycket utomhus. Bra på alla sätt!)

3. Move your ass

Läs vilken artikel om psykiskt mående som helst: motion får oss att må bättre. Jag rekommenderar att dansa vilt och hämningslöst. Själv föredrar jag att göra det när ingen ser på (förutom hundarna) 😂 Gör mig sällskap till 90-talets festande i Paris för ett ögonblick, dansa loss till Scooter! (Eller välj en annan låt som passar dig bättre. Men MOVE YOUR ASS!)

4. Trigga din hjärna

För mig är videon ovan 3,5 minuters lyckopiller. Varför? Därför att 1995 jobbade jag utanför Paris. Hästskötare by day, partyprinsessa by night. Låten tar mig tillbaka till överfulla dansgolv, vänner som jag sedan länge tappat kontakten med, och på gränsen till för mycket flirtande. Jag var 19. Jag var odödlig.
För mig är musik en stark trigger till olika känslor. Jag mår bra av rätt musik helt enkelt! Bilder har e liknande effekt – kanske är det därför jag sökte mig till fotografyrket.
Det är dags att plocka fram dina egna triggers. Sådant som gör dig bubblande glad eller stillsamt lycklig.

5. Sjung av hjärtats lust

En sak som händer när vi är rädda eller oroliga är att andningen går åt skogen. Vi börjar andas grundare, högre upp i bröstet. Det i sin tur gör att kroppen tänker “fara” och reagerar ännu mer…Ond spiral som måste brytas!
Ett av de bästa sätten att få igång andning och endorfiner är att sjunga. Ett annat är att skratta. För mig leder det ena ofta till det andra, eftersom jag bara kan hålla tonen om jag faktiskt anstränger mig – och det gör jag sällan. Men sjunger gör jag ofta och gärna. Den här låten till exempel. Och jag funderar på att investera i en glittrig spandexdräkt… Piggie power!

6. Eller fejka!

Den här videon gjorde mig glad igår, så glad att jag funderar på att spela in en egen. Helt ärligt, det hade varit en AWESOME grej att göra! Spela in din egen musikvideo, låt facebook översvämmas av knasiga videos på människor som bjuder på sig själva. Är du på?

7. Skapa något

Om jag känner mig lite meh på morgonen så lägger jag, om jag har möjlighet, lite extra tid framför badrumsspegeln och sminkar mig i glada färger. Inte för att bli “vackrare” utan därför att glada färger gör mig glad, glitter gör mig glad, jag gillar att måla, och ansiktet är en bra canvas. Om jag ska göra något som jag är rädd för (och jag är rädd för en massa grejer men gör dem ändå) så blir sminket ett sätt att gå in i en annan persona.
Färg i ansiktet är ett skapande. Skapande gör oss generellt gladare. Om du använder pensel, pennor, kamera, dator, lera, papper, tyg, garn eller något annat spelar mindre roll. Att skapa något – inte för att få likes utan för den rena glädjen att skapa – är ofta befriande oavsett vilken form det tar. Det behöver inte bli “fint”. Testa.

Citat av Andy Warhol.

8. Random acts of kindness

Att vara snäll mot någon och hjälpa någon känns bra. Det är lätt att ta på sig skygglappar och sluta sig inom sin egen cirkel, men jag vill utmana dig att ge någon en komplimang idag!
Vi är generellt dåliga på att berömma varandra. Berätta för någon att du uppskattar hen. Hjälp till där du kan, utan att förvänta dig en tjänst i retur. Gör till en vana att göra det varje dag. Det låter cheesy, men det ger ringar på vattnet som når många.

9. Få lite distans

För många år sedan lyssnade jag på en föreläsare som pratade om att bryta det akuta känsloläget, skapa distans, och sedan fokusera på lösningen. När han ställdes inför ett problem – allt ifrån att missa tåget till att via jobbet råka släcka ner telenätet för ett helt land – hade han följande strategi:
1. Snärta till med ett gummiband som han hade på handleden. Smärtan bröt paniken som började byggas upp.
2. Fråga sig själv följande: Är det en nationell kris? Är det en internationell kris? Hade någon velat byta plats med mig?
3. Börja fundera över bästa lösningen.
I situationen vi är i idag så är svaret på de två första frågorna ja. Men svaret på den tredje frågan är – i de flesta fall bland er som läser detta – också ja! För mig innebär den insikten omedelbar distans och återfunna proportioner. Ja, skit händer. Jag har det FORTFARANDE bättre än större delen av världens befolkning.
Det funkar för mig. Inte säkert att det funkar för dig. Men värt att testa.

10. Pälsterapi

Vi som har hund (katt, häst, marsvin, whatever) har fördelen av vi har en rejäl oxytocinkick bara en liten bit bort. Utnyttja det.


Och är vi ändå är inne på glädjen med hundar…

Vi kombinerar flera saker på listan ovan, och bjuder in till RallyNosen 4/4!

Upplägget är enkelt: Du och din hund går en bana med växelvis rallyskyltar och växelvis sökgömmor. För att ta er till nästa del av banan behöver ni hitta gömman / genomföra rallyskyltarna på rätt sätt. Ta er igenom banan så fort som möjligt och samla poäng under tiden. Maxtid på banan tio minuter.

Det går utmärkt att delta även om ni inte är superduktiga på vare sig nosework eller rallylydnad – ni hinner så långt ni hinner på era tio minuter och samlar de poäng ni kan!

Vi kommer att köra två klasser, 10 platser i varje klass.

Cool Kids startar kl 10: skyltar från nybörjarklass och gömmor motsvarande klass 1 (en gömma/område)

MasterClass startar kl 14: skyltar upp till avancerad klass och både eukalyptus och lagerblad i gömmorna (1-2 gömmor/område)


Pay it forward!

Om något av tipsen på min pepplista hjälpte dig så dela med dig till någon annan. Och har du fler så fyll på! Och ta hand om dig. <3

Publicerad Lämna en kommentar

Att leva med en reaktiv hund

Det är inte lätt. Det kan kännas hopplöst, överväldigande och ensamt. Vad du än gör verkar problemen bara växa, ibland går saker bättre men så knuffar något ner er igen… Alla andra vet minsann hur enkelt det där vore att fixa, om du bara – och så kommer “de goda råden”. Du är omgiven av människor som känner din hund bättre än du, vet mer än du om vad som behöver göras hur, och gärna demonstrerar om de får chansen. Locka med en godisbit! Ryck i kopplet och vält hunden upp och ner! Gå och ställ er mitt på centralen och ignorera de dåliga beteendena! Isolera hunden från alla intryck! Du kan säkert fylla i med många fler utmärkta, geniala och garanterade lösningar här…

Gör inget av det där. Det kommer inte att hjälpa och åtminstone vissa av dem kommer att göra situationen värre. Den här bloggen har jag inte tänkt ska handla om problemlösningsdelen egentligen, men jag inser att jag kan inte säga allt det här och sedan inte ge några bättre alternativ. Så, i ännu ett fall av “det är enkelt men inte lätt”: ni behöver grundträning i första hand. Kontakt, fokus, samarbete, motbetingning och alternativa beteenden. På goda grunder innehåller allt detta, om ni behöver lite stöd.

Blev det inte rätt från början? Det är aldrig för sent att fixa grunden.

Men. Vad ni också behöver – och jag menar verkligen BEHÖVER – är att ha kul. Och det är det jag egentligen tänkte snacka om idag.

Konsten att ha kul!

Det där ständiga mörkret som pressar in mot dig när du har en reaktiv hund, det bryter ner! Det bryter ner dig, det bryter ner din hund, det bryter ner era möjligheter. Och det växer. Ju mer du fokuserar på problemen över allt annat, desto mer växer mörkret. Även när framstegen kommer, det känns inte som framsteg. Eller hur?

Ni har för lite kul.

Vare nån som sa kuuuuuul?!

Det är jätteviktigt att fixa allvarliga problem. Det är det absolut. Men om det får bli hela livet, då kommer det att gå på tok. Åsa och jag har jobbat med så kallade problemhundar i ett antal år nu och en sak som blivit allt tydligare för varje ny situation vi kliver in i är att det som verkligen saknas för att förbättra livskvaliteten för alla inblandade (och lösa upp problemknutarna, men det det ska vi inte fokusera på nu) är lite mer lattjo. Eller mycket mer lattjo. På riktigt! Det är verkligen det som behövs.

Med en reaktiv hund sitter du fast. Det är en enorm press från omgivningen och från en själv. Du måste jobba på probleeeeeeeeeemen! Fullt fokus, inga distraktioner, det här är allvarliga grejer! Och ja, det är det ju. Men det blir inte nödvändigtvis bättre för att man tar det på så stort allvar.

Det du måste ta på allvar är säkerhet. Din hund ska vara säker, du ska vara säker, er omgivning ska vara säker.

Resten? Det görs bäst med fjanterier och en partyhatt på huvudet! Du är en bättre tränare om du är glad, eller hur? Din hund lär sig bättre om den har roligt, eller hur? Så varför är allt så förbaskat allvarligt hela tiden!? Ja, jag vet. Ni har problem, och problemen är allvarliga. Många gånger känns det inte bara som liv och död, det handlar faktiskt om liv och död. Hunden kanske inte kan få leva vidare om ni inte kommer över problemen, risken att den skadar eller dödar någon annan kanske är för stor. Det är allvarliga saker, jag säger verkligen inte att vi ska ta lätt på det!

Men ni måste ändå ha roligt – så tråkig är jag. 😁

… r o l i g t, noterat, det låter som allvarliga studier framför mig nu…

Nytta och nöje

Att ha roligt – och göra fullständigt onödiga, oviktiga saker tillsammans – är otroligt värdefullt. Till att börja med är det väl därför du har hund? För att göra livet bättre och ha kul ihop? Din hund vill garanterat detsamma. Men det är också viktigt för att orka. Ingen orkar bara kämpa hela tiden, det är inte viljestyrka och uthållighet som krävs för träning. Det är glädjen i att göra roliga saker tillsammans som driver er utveckling – även i de allvarligare bitarna.

Du HAR väl hund för att göra varandras liv bättre?

Och när du tränar fjanterier med din hund utvecklar du även din egen timing, din kriteriesättning och dina belöningar. I saker där det inte spelar någon roll om det inte blir perfekt, så det är ingen press. Men de färdigheterna tar du med dig när du tränar på sådant som kanske känns viktigare… Medan din hund lär sig mer om att fokusera på samarbetet med dig, våga testa nya beteenden utan risk att det blir fel, och att det är roligt att lösa klurigheter.

I min erfarenhet är det också en stor sorg i att ha en hund med problembeteenden. Andra får inte se vilken fantastisk individ det egentligen är! Hur smart, duktig, rolig, trevlig, påhittig, mysig, osv han är… Saker som vi gör hemma kan vi inte visa i andra miljöer. Om andra bara kunde se de där sidorna av honom också, skulle de nog ha större tålamod och mer empati! Eller hur? Men det går ju inte, för det som fungerar hemma fungerar inte ute. Och ni är kanske inte ens välkomna i många andra miljöer, som tex tävlingar eller rentav kurser.

Alla kan göra det här. Men inte alla kan göra det, HÄR. Varför ska det sistnämnda få avgöra om det går att göra alls?

Det ni behöver är tricks, nonsens och kul. Det ni har i överflöd och ständigt får mer av är allvar. Vi måste fixa det!

Ability

Det här är tankar som blivit alltmer tydliga för oss de senaste åren, att det riktigt stora behovet – även för att rent konkret komma någon vart med problemen – är att ha mer kul. Nonsens. Lattjo. Fånerier! Det ger så otroligt mycket, i stort och i smått, och det är så utvecklande. Ju mer kul ni har ihop, desto mer orkar ni. Desto lättare blir det att studsa tillbaka från motgångar. Desto mer optimistiskt ser ni på nya upplevelser och utmaningar. Ju mer nonsenskul ni har, desto mer “normala” blir era liv.

Normal kan du vara själv, tråkmåns! JAG är en LEKFJANT!

Så vi har snickrat på ett praktiskt och roligt sätt för att kunna erbjuda just detta, och vi har kallat det Ability. Här kan alla vara med, på allt – och det är kul. Jättekul! Det är lika mycket för den som bara vill testa något nytt som det är för den vars hund inte kan lämna hemmet utan att gå på tårna av spänning. Det är för dig med en så ljudrädd hund att ni inte kan åka på tävling för applåder skulle vara tortyr för er. För dig med en hund som är perfekt hemma i trädgården men inte går att släppa lös på andra platser för då sticker han direkt. Det här är för dig med en riktigt, riktigt farlig hund. Ability är för alla – alla som vill ha kul!

Nu kom coronakrisen smått överraskande, så vi har lanserat Ability lite tidigare än det var planerat. Ability är även för dig som inte kan lämna hemmet för du är i karantän, vilket var en överraskande grupp… Vi börjar helt enkelt med det som var klart och rullar på med resterande grenar allt eftersom de blir färdiga. Det finns redan några saker att starta med alltså, och fler kommer inom kort.

Var med från början!

Allt går att göra på det sätt och i den miljö som fungerar för just er, alla deltar på sina villkor men tränar mot samma mål. I vissa av grenarna kommer vi att lägga till tävlingar online också, lite längre fram! Ability ger struktur och mål, utan pressen att det måste-måste-måste bli perfekt. Det ger dig chansen att visa andra att jo, din hund är fantastisk. Och det är såklart superkul!

Kul? Man kan väl inte hålla på och ha KUL heller? Det finns väl viktigare saker här i livet? … Eller?

Namnet betyder färdighet/förmåga. Det är nämligen nyttigt och utvecklande också. Men det pratar vi inte högt om, för det är inte där vi vill att fokus ska ligga. Istället får nyttigheten ligga och puttra i bakgrunden och löna sig när den kokat klart, som en liten bonus i förbifarten.

Det skadar ju inte att lösa problem också nämligen! Så länge de inte får uppta hela livet och stänga ner allt det roliga, alltså…

Publicerad Lämna en kommentar

KarantänKul med Ability

Jag vet, vi borde oroa oss för en hel massa grejer. Som egenföretagare som lever på att sälja tjänster är läget just nu en smula osäkert. Men vem pallar bränna energi på att må dåligt över något man inte kan påverka? INTE VI!
Vi har istället roat oss med att starta upp ett helt nytt koncept – och det är ONLINE! Karantän OCH kul på en och samma gång! 😁

Vi kallar konceptet ABILITY.

“Say WHAT? Nu får jag spetsa örat!”

Vad är Ability?

Vi har haft planer ett tag på att hitta på något för de hundar (eller förare) som inte kan vara med på vanliga tävlingar. Kanske inte ens vanliga kurser. Upplägget fungerar helt enkelt inte för individen.

Att lyfta fokus från problemet till att faktiskt ha ROLIGT med sin hund gör underverk. Vi menar inte att du ska sluta jobba med problemlösning – men för livskvaliténs skull behövs en motpol. Något som ni kan ha kul med. Fjanta loss med. Något där ni kan visa upp hur fantastiska ni faktiskt är tillsammans, när ni får träna på era egna villkor.

Ability är ett koncept med olika grenar. Vissa grenar är väldigt lika etablerade hundsporter, andra mixar lite av varje, och så har vi hittat på ett gäng helt egna. Varje gren (nästan) har olika nivåer.
Du och din hund tränar, filmar, skickar in till oss, och blir bedömda. Blir ni godkända kommer diplom och prisrosett på posten. Blir ni inte godkända får ni feedback på vad ni behöver träna på, och kan försöka igen hur många gånger som helst.

Vi vet att din hund är fantastisk. Ta tillfället att få visa upp vad ni kan och få skryta ordentligt!

“Menar du att vi kan träna och filma där jag känner mig hemma och trygg? Och ändå vinna diplom och rosetter? Sweet!”

Karantän blev plötsligt kul!

Väldigt oväntat är det nu många fler hundar och människor som är i liknande situation, coronakarantän är inget att leka med – men man kan ju leka i den! På ett säkert sätt, tryggt hemma i egen miljö och vi “träffas” bara via filmer. Vi lanserar därför Ability redan nu, med de delar som är färdiga, och kompletterar med de andra grenarna allteftersom de blir klara. Häng med från början!

Och givetvis är Ability öppet för ALLA hundar. 😍

Vi har två titlar redo för ert nöje: LEKFJANT och RALLYLYDNAD.

Lekfjant

En Äkta Lekfjant kan leka med sin hund på hundens villkor. Lekfjanten har en rejäl dos fantasi och kreativitet, och låter sig inte begränsas av vad som traditionellt kallas “lek”. Målet är engagerande och rolig aktivitet bara för nöjet att leka tillsammans. Lekfjant är en titel som alla hundägare kan vara stolt över!

Rallylydnad

Vi har fyra nivåer i Ability Rallylydnad, som bygger på de fyra klasserna i sporten rallylydnad. Den här grenen är för dig som gillar komplexiteten i rallylydnaden, att lära hunden olika moment efter ett visst regelverk, och jobba mot väldigt tydliga mål.

Så börjar det kännas lite långtråkigt att försöka hålla dig och hunden isolerade? Har kurser och andra roliga event blivit inställda? Ability är svaret. Ha så kul!

Publicerad Lämna en kommentar

För utveckling!

Denna veckan kommer jag och Ulrika och våra hundar att hänga med ett helt gäng gymnasieelever. Hela veckan har de specialvecka med inriktning klickerträning. Jag har varit engagerad i just denna specialveckan – som följs upp med ytterligare en vecka på hösten – i snart tio år, och det är faktiskt smått fantastiskt att se den utveckling som sker hos både tvåbeningar och fyrbeningar.

En av mina “egna” hundelever som fick gå klickerutbildningen. Elin och Basil. För evigt i mitt hjärta.

En del av min roll som lärare är att visa nya stigar som eleven kanske inte hade snubblat över, eller valt att följa, om jag inte varit med som guide. Att ge nya tankar, att vända på felaktiga föreställningar inte genom att säga “fel” (om det inte är väldigt, VÄLDIGT fel och måste stoppas omedelbart) utan genom att visa alternativ som fungerar bättre, förklara fakta, och hjälpa eleven att förstå och utvecklas.

När man slutar sträva framåt börjar man gå bakåt

Jag är inte bara lärare. Jag är lika mycket elev. Även om jag är hyfsat nöjd med mina skills som tränare, hundägare, lärare, så vill jag utvecklas! Lära mig mer! Ifrågasätta – min inställning, mina metoder, min målsättning. Finns det något jag kan göra bättre? (Svar: ja. Världen är full av människor som gör typ allt bättre än mig. Jag kan ALLTID bli bättre! Tack och lov, så tråkigt det hade varit att känna sig “färdig”.)

När jag under förra året skrev om min tio år gamla bok “Vardagslydnad med klicker” insåg jag hur mycket jag utvecklats under dessa tio åren. Hur mina skills som tränare har förbättrats, hur många fler verktyg jag har att jobba med, och hur annorlunda jag väljer mina verktyg idag jämfört med då.
Går jag tillbaka ytterligare fem år så kan jag titta på gamla arbeten från tiden jag började läsa till instruktör, när tidningen Canis gavs ut, och jag försökte få ihop allt det nya i mitt huvud som redan var fullt av gamla “sanningar” om ledarskap, straff och dominans som jag aldrig ens hade ifrågasatt förrän då.

Glädjen i att hitta bättre vägar

När jag upptäckte att det finns massor av intressant forskning runt både beteende och hundar blev jag jätteglad. Någon annan hade varit lika nyfiken som jag, och undersökt hur saker och ting hänger ihop. På riktigt. Jag behövde inte gissa, eller dra från min egen ganska ringa erfarenhet som byggde på tre hundar. Någon annan – faktiskt ganska många “någon annan” – hade redan gjort jobbet!
Det svåraste var insikten om hur många av mina sanningar som inte alls var sanningar. Hur många saker jag gjort som kunde göras enklare, effektivare, och betydligt trevligare för alla inblandade. Med bättre resultat dessutom.

“Julafton i september? Matte, jag älskar dig!”

Frustrationen när huvudet kraschar

Det är en process. Det får ta lite tid. Jag hängde på klickerforum och var en pain in the ass eftersom jag ifrågasatte allt (tack alla som tålmodigt svarade och diskuterade med 29-åriga jag – det hjälpte!). Jag skickade efter DVDer och böcker från amerikanska klickertränare – Bob Bailey och Kathy Sdao var bland de första. Tittade, antecknade, läste, och ersatte lite i taget felaktigheter med bättre alternativ. Testade på mina hundar. Testade på andras hundar. Testade på människor. Förändrades.

Då var det jobbigt att få ny information som kraschade med det jag trodde att jag visste.

Idag är det jobbigt att se hur mycket av det som jag förkastat eftersom det bevisligen finns bättre fungerande alternativ väcks till liv igen. På TV-rutan, i diskussioner på nätet, i hundtidningar. Jag känner mig lite hjälplös – men hallå, vi har ju gått igenom det här? Eller? Var det bara jag? Varför vill någon välja alternativ som bygger på obehag och hot när det inte behövs? Är det verkligen så vi är som människor, att vi väljer bort att lära oss bättre alternativ för att det är “jobbigt”?

Nej. För jag ser också bevis dagligen på motsatsen. Kollegor som visar upp alternativ. Som tålmodigt förklarar och visar både den som är ny i hundvärlden och den som vill förändra gamla “sanningar” som inte alls är sanna. Som diskuterar med dagens motsvarigheter till 29-åriga Åsa. Den som säger att belöningsbaserad träning inte fungerar – ÖPPNA ÖGONEN! Låt inte dina fördomar och förutfattade meningar stå i vägen för att faktiskt observera vad som finns mitt framför dig.

Balanserade tränare på modet

En balanserad tränare är en tränare som använder både belöning och straff. Både trevliga konsekvenser när hunden gör rätt och otrevliga konsekvenser när hunden gör fel. Det låter vettigt, inte sant? Tydlighet är ett ledord. “Mot balans”.

Och det funkar. Men det är inte nödvändigt, och det har en del bieffekter som inte är så trevliga. Hur vet jag det?

  1. Forskning. Jag tänker inte länka till specifika rapporter (det är redan gjort av en mängd av mina kollegor), men det finns mängder av forskning gjort på hur straff och korrigeringar (som är straff, men med ett “snällare” ord) har negativa sidoeffekter i träningen. Alltså: visst funkar det – men det för med sig en massa skit som åtminstone inte jag vill ha in i min träning: osäkerhet, passivitet, aggression, rädsla, stress, otrygghet. Sämre livskvalitet, sämre relation, helt i onödan.
  2. Erfarenhet. Inte bara min, utan en stor mängd djur och människotränare som jobbar med djur, människor och inlärning på olika sätt. Varje fredag presenterar vi någon ny på vår FB-sida, och kommer att fortsätta med det. Här hittar vi människor som jobbar med sällskapshundar och problemhundar. Fjärilar och tigrar. Marina däggdjur och barn med inlärningssvårigheter. Alla säger samma sak: belöningsbaserad träning är det långsiktigt effektivaste sättet att lära en individ något.

Ärligt talat: ordet “balans” i hundträning är för evigt förstört för mig. Jag tänker inte ens försöka rädda det. Jag tänker använda “harmoni” istället. Harmonisk hundträning. Hundträning på lika villkor, där alla inblandade har kul. Kul för tvåbeningen eftersom det är effektivt och ger resultat. Kul för fyrbeningen eftersom den får en vettig chans att lära sig rätt beteende, bygga upp en vana av att göra rätt i allt svårare situationer, och därmed inte längre är motiverad att utföra “fel” beteende längre.

För utveckling!

Vad det handlar om är viljan att bli en bättre hundtränare och kanske också människa (jag vet att jag har en del kvar där…). Viljan att t ex kunna träna frivillig hantering, kanske inte lika bra som de bästa men något åt det hållet. Viljan att t ex träna hundmöten med hundens känsla av trygghet och förtroende i centrum istället för att använda hot om obehag.

Viljan att utvecklas.

Vi kommer därför att börja använda taglinen “För utveckling” när vi postar något som vi tycker är viktigt. Det är inte vår tagline på något sätt, alla som tycker att den passar in på något som ni postar är välkomna att använda den. Det är för oss ett sätt att hålla fokus på rätt saker. Bli bättre.

För utveckling!
/Åsa

Publicerad Lämna en kommentar

Klickertänk

Att klickerträna gör dig glad. Vi glömmer lätt att i träningssituationen har vi två djur som får sina beteenden påverkade: hunden – och människan. Det händer saker med oss också, det är bara lite mindre tydligt. (Och det är såklart även svårare att observera sig själv.)

Men jag ser dig!

Fokus

Hur vi väljer att träna avgör väldigt mycket av vad vi ser. Om jag tänker att jag måste tala om för hunden när han gör något fel, då måste jag hålla ögonen på när han gör fel. Det blir mitt fokus. Om jag tänker att jag måste tala om för hunden när han gör något rätt, då måste jag hålla ögonen på när han gör rätt. Och det blir mitt fokus.

Med klickerträning – och medföljande klickertänk – vill jag inte bara berätta när hunden gör något väldigt bra, något helt rätt. Jag vill berätta minsta möjliga, pyttelilla steg åt ett håll jag föreställer mig kan leda till något bra. Det blir väldigt, väldigt många “bra” under en dag.

Attentional bias är en intressant funktion, i korthet handlar det om att vi bombarderas med enorma mängder intryck hela tiden och våra hjärnor lägger väldigt mycket jobb på att sortera bort det mesta av detta. Vi ser det vi ställt in våra filter på att släppa igenom. Är mitt filter inställt på att se fel – så jag kan rätta dem – kommer jag att inte bara se fel, jag kommer att missa det mesta som var bra…

Ser du en olydig hund som måste korrigeras för stöld av sko? Jag ser en jätteglad hund – vilket gör mig glad – som är lättbelönad och uppfinningsrik. Att jag för tillfället är utan ena skon är verkligen ingen katastrof…

Det är rätt deprimerande att se en massa fel hela tiden, och det kommer snabbt att verka som det enda som händer är fel-fel-fel dessutom. Hur kul är det?

Utrymme

I de allra flesta fall behöver vi inte göra något åt det som blir fel. Det finns begränsat utrymme för att bete sig, hunden har visst många sekunder per dag att göra saker – om dessa sekunder är proppfulla med beteenden som är rätt (eller på rätt väg), finns det inte tid att göra saker som skulle kunna vara fel.

Så länge det inte handlar om skadliga, destruktiva beteenden vi måste avbryta, eller beteenden som fastnat i en återvändsgränd där vi måste backa ut och hitta en annan väg, så förlitar vi klickertränare oss på att bygga så många bra saker att det inte finns plats för något dåligt. Det vill säga, jag behöver inte fixa alla de där små felen. De kommer att ersättas av bra saker när vi byggt bättre alternativ, helt utan att bry oss om felen längs vägen.

Hitta på dumheter? Vem orkar det när man jobbat hela dagen på att göra bra saker?

Vad det här betyder för tränarens upplevelse är att det finns alternativ åt alla håll. Vi har många möjligheter och vi kan röra oss i alla riktningar. Det är kul, och befriande!

(Här vill jag dock vara tydlig med att inte alla problem är saker som fixar sig själva! Vissa saker måste vi se och aktivt lösa – även det med klickertänk givetvis, men med lite mer fokus på specifik problemlösning ett tag. Det har funnits en malplacerad tro på att vi kan ignorera bort problem, i betydelsen att bara låta hunden upprepa oönskade beteenden utan att ingripa. Det är inte bra träning! Men det är inte heller vad klickertänk förespråkar, utan har handlat om missförstånd.)

Möjligheter

Att jag på en minut kan belöna min hund 20 gånger gör mig glad. Det är kul! Han blir glad, jag blir glad. Det är roligt att göra min hund glad, och det är roligt att han är så jäkla duktig att han tjänat ihop till 20 belöningar på en minut! Det är ju helt fantastiskt!?

Med en liten förändring i hur jag ser på träning, hade han varit ett elände. Bara en massa fel att rätta hela tiden, vilket hopplöst, olydigt kräk! Samma hund. Ursprungligen samma beteenden.

En dominant, farlig hund som tar sig friheter? Eller en kul prick som hittar på trick?

Klickerträning förändrar vad du ser, och vilka möjliga vägar du ser vidare. Det sprider sig till annat i livet. Det ger dig verktyg att påverka, inte bara hunden utan dig själv och din omgivning. Jag tänker hävda – och det är helt och hållet mitt eget påstående, jag har inte ens letat efter någon forskning på området – en Absolut Sanning här:

Klickertränare är gladare än andra.

Ett väldigt enkelt lyckopiller.

Jag har inte alltid varit en klickertränare. Och jag har sett andra gå den här utvecklingsvägen (och ytterligare andra stanna kvar där vi stod förr). Förändringen är slående. Våra filter – vad vi tar in från världen omkring oss – har förändrats generellt, inte bara i hundträningssituationen. Och, ännu viktigare, våra verktyg har förändrats. Världen är trevligare och är fylld med möjligheter. Samma värld, samma möjligheter, annan hjärna.

Vill du ha lite mer glädje i livet, för både dig och din hund? Testa att plocka upp den där magiska lilla dosan…

Publicerad Lämna en kommentar

Klickerträning – hur börjar man?

Klickerträning är enkelt. Det är inte alltid lätt – därför att hundträning i verkligheten är inte alltid lätt – men det är okomplicerat. Och det är ju en bra startpunkt!
För de allra flesta hundar är det bara att sätta igång, de fattar supersnabbt, men jag beskriver steg för steg ändå. Hoppa över det som inte behövs.

“Eller kör igenom alla steg oavsett. Mer godis till oss fyrbeningar!”

Välj var du börjar träna: du vill vara någonstans där hunden känner sig trygg och det inte finns så mycket annat intressant än dig och dina belöningar. Någonstans i hemmet brukar fungera bra.

Utrusta dig med klicker och ett gäng godisar som hunden gillar, godisarna ligger lämpligen i din ficka eller i en belöningsväska. Klicka – ge godis. Hunden behöver inte göra något speciellt, bara finnas till. Bygg upp kopplingen mellan klicket och belöningen. Från och med nu får hunden ALLTID en belöning när du har klickat. Även om du klickade av misstag, det vet ju inte hunden. Klicket ska få “köttbullelampan” att tändas i hundens ögon.

Innan klicket är du tyst och neutral i din kropp. Det kan vara enklare om du är i rörelse, om inte annat så för att det hjälper dig att slappna av och inte stint stå och stirra på din hund. Efter klicket får du jubla och belöna hur mycket som helst. Öva på din egen växling, det är svårare än man tror!

Kom ihåg att klickern inte är en fjärrkontroll. Håll den neutralt med handen längst sidan. Hunden behöver inte se klickern – bara höra klicket.

Gör ca 10 repetitioner – paus. Hade din hund kul? Den hör ett klick och får gratis godis och en glad tvåbening – de flesta hundar tycker att det är värsta festen! Men vissa hundar, speciellt om de är lite känsliga, kan behöva fler korta pass med samma sak. Det är inget konstigt, då bara fortsätter ni att koppla ihop klicket med belöning. Tips för ljudkänsliga hundar: vira in klicker och hand i något som dämpar ljudet och håll den bakom ryggen. Belöna med något som verkligen är värt namnet!

När du ser att hunden blir förväntansfull när du hör klicket börjar du kasta belöningen så att hunden får gå och hämta den. Inte långt, det ska bara bli en enkel växling mellan positioner. Härnäst väljer du ut något som hunden redan gör och börjar klicka och belöna varje gång hunden gör just det beteendet. Hunden kanske tittar efter godiset, flyttar sig mot dig, sätter sig…
Genom att du kastar godiset blir det naturligt att hunden rör på sig för att hämta sin belöning. Om du har något som är tillräckligt åtråvärt så kommer den förr eller senare att närma sig dig för att vilja ha mer. Klick! På det här steget övar du din observationsförmåga – titta på din hund!

Ganska snabbt så kommer din hund att se ett mönster. “Varje gång jag tittar på min tvåbening /sätter mig/ närmar mig/lyfter tassen/viftar på örat så klickar hen. Klick betyder belöning. Jag har lärt min tvåbening att ge mig belöningar när jag gör x! WIN!”

Du berättar alltså inte för hunden vad den ska göra, utan du låter hunden själv komma på vad som leder till klick och belöning! Signaler kommer senare, just nu bygger du bara förståelse för spelets regler.

Godis är enklast att använda, men det går utmärkt att välja vilken omtyckt belöning som helst! Klick leder till tennisboll. Klick leder till kampleksak. Klick leder till springa till kylskåpet tillsammans. Huvudsaken är att klick leder till något med högt värde för hunden, som hunden är beredd att jobba för att få tillgång till.

Klickerklok

Innebär alltså att hunden förstår dels att klick leder till belöning, och dels att hunden med sitt beteende kan få dig att klicka. Hunden tror att den tränar dig, du tror att du tränar hunden, båda har rätt, båda har kul.

Repetitionsklok

Genom att du väljer ut ett beteende av allt som hunden gör och klickar bara för det, så kommer hunden att upprepa det beteendet. Snabbaste vägen till klick och belöning! För många hundar krävs några pass för att den ska förstå att det är ett och samma beteende som lönar sig, men hundar är generellt inte vidare korkade. De gör det som lönar sig.

För att snabbt börja bygga ett förråd med olika beteenden behöver du klicka för lite olika beteenden, annars kommer ni inte vidare från att “sitt är svaret på allt, varför försöka något annat?”.
Hur ska hunden hålla reda på när vad lönar sig? Svaret heter PAUS. Om du tidigt lägger in regeln att i ett och samma minipass – ca 10-20 repetitioner – så lönar sig ett och samma beteende, och det är PAUS innan ni byter beteende till ett annat, så lär sig hunden snabbt! Och du med för den delen. Ni börjar bygga en träningsstruktur som blir logisk för båda.

I början av varje pass så väljer du ett beteende att klicka för – eller plockar upp ett som hunden bjuder på om ni inte har kommit så långt i det här med att testa beteenden. Hundens jobb är att lyssna efter klicket och upprepa det den nyss blev klickad för. Ditt jobb är att se beteendet, markera det med klickern, och belöna. Och avsluta passet i tid, innan ni båda tappar koncentrationen.

Där har du det. Starten. Klickerklok och repetitionsklok. Allt annat bygger på detta. Det låter väl inte så svårt?

Så här kan det se ut – sätt på ljudet:

Vad händer sedan?

Efterhand som ni blir mer och mer klickervana, din hund får bättre förståelse för att den kan styra när du klickar, så kommer du att kunna vänta ut att hunden testar nya beteenden. “Sitt funkar inte, stå funkar inte, kanske…ligg?” KLICK! Och med det följer att du kan börja forma beteenden mot ett slutmål, genom att “vägleda” hunden med klickern. Nu börjar det bli kul på riktigt!

Men…när börjar jag ge kommandon?

Det här med frivilliga beteenden känns konstigt för många tränare. Men det finns ju ingen vits med att säga ett ord som hunden inte förstår. FÖRST får vi fram beteendet, belönar upp det och får hunden att repetera. SEDAN döper vi det. Då blir det ett beteende som hunden gillar att utföra! Och när ni kommit så långt så behöver du sannolikt inte klickern längre, för just det beteendet, eftersom hunden och du förstår varandra.

Jag kan ju inte klicka på tävling?

Nope, det kan du inte – och det behöver du inte! Klickern är en hjälp vid inlärning av nya beteenden och vid precisionsarbete. När du är ute och tävlar så är momenten/programmet/banan redan inlärt, hunden gör allt på signal, och ni har byggt kedjor och tränat helhet. Här finns inget behov av en klickerdosa. Av belöningar – men inte en klicker.

Det är väl inte helt omöjligt att det kommer fler blogginlägg om hur du går vidare – just nu handlar det bara om att komma ingång med grunderna. Klickerklok och repetitionsklok.

“Jag tror jag fattar! Klickerträning gör det enklare för mig att manipulera min matte… Förlåt, lära mig grejer!”

Vill du lära dig mer?

Vi gillar klickerträning och är duktiga på det, och vi har ett gäng bra produkter för dig som vill utvecklas!

Publicerad 1 kommentar

Minsta motståndets väg

Jag går just nu två instruktörsutbildningar. Den ena är instruktör i nosework (jag är i dagsläget instruktör i specialsök), och den andra är styrkeinstruktör. Jag har hållit noseworkkurser i flera år, tränat och tävlat egna hundar längre än så, och har sysslat med något slags nosträning med hund sedan jag var gammal nog att ta mig fram i terrängen tillräckligt för att lägga spår åt familjens jakthundar. Styrkeinstruktör är nytt för mig. Vilken av dem tror ni jag lägger mest jobb på?

Inte vilken borde jag jobba hårdast på. Inte vad vore ett rimligt, vuxet val. Vad tror ni jag faktiskt gör…?

Människor är hopplöst korkade, alltså!

Nosen

Det är mycket lättare att engagera mig i något där jag redan känner mig hyfsat hemma! Jag har läst böcker om aero- och flödesdynamik, olfaction ur neurobiologiskt perspektiv, olfaction ur kognitionsperspektiv, tjänstehundar som jobbar med nosen, kemin i doft, psykologiska perspektiv på doftsinnet, och en massa forskningsartiklar om allt möjligt. Bland annat.

Jag har lärt mig massor, och sett hur otroligt mycket mer jag har kvar att lära mig – och det känns bara kul! Trots tidsbristen, trots vetskapen att jag ändå aldrig kommer att kunna förstå hundens upplevelse, trots att vissa delar av det här är riktigt, riktigt svårt att hänga med i. Det är ändå kul.

Jag lär mig saker som går på tvärs med annat, andra saker som reder ut mysterier jag inte kunnat lösa tidigare, och verkligen känner hur det händer saker. Inte så det påverkar mina kurser eller träningar, det här är inte direkt praktisk tillämpbar kunskap. Men bara känslan av “aha, nu vet jag det!” är… tja, det är skönt, eller hur?

Styrka

Jag har ingen bakgrund att luta mig mot här. Utbildningen är tung, det är ingen “gör såhär”-kurs. Vi förväntas lära oss… allt? Hundens anatomi, biomekanik, öh… Jag kan så lite att jag inte ens kan se vad det är jag inte kan.

Beundra mina triceps brachii och abductor digiti longus!

Till exempel, en läxa förra veckan – en bland flera alltså – var att analysera en 8 sekunder lång film av en hund som hoppar över ett hinder på diagonalen och springer runt det efter landningen. Lista vilka muskler som gör vad, i vilken del av beteendet, vilka som påverkas hur och eventuellt behöver tränas hur, med vilka övningar. Jag gjorde mitt absolut bästa, men fick underkänt (komplettering, men det kändes som underkänt 😅). Jag listade en massa muskler, delade upp filmen i olika situationer där kroppen gör olika saker, och analyserade vilka muskler som måste vara starka för att hunden ska hålla.

Otillräckligt. Inte fel! Men otillräckligt. Vilka muskler används inte i ett snett hopp över hinder? Så gott som inga. Så ett annat sätt att uttrycka den här läxan vore “lista varenda muskel i hundens kropp, vad den gör, hur den samverkar med andra muskler, hur den kan stärkas – och hur ökad styrka i den muskeln då påverkar hela systemet i sin tur”. Det finns flera yrkesaktiva fysioterapeuter på den här kursen, för dem går det rätt bra. För mig? Inte direkt.

Jag är fortfarande inte klar med den här kompletteringen, och det är inte den enda jag fått… Samtidigt går utbildningen vidare och vi får nya uppgifter. Jag sitter på nätterna och rabblar muskler, senor och ben på latin, medan jag känner att jag aldrig kommer att komma ikapp. Jag har skaffat böcker om anatomi och biodynamik, jag försöker verkligen. Och objektivt sett lär jag mig antagligen mer här än när det kommer till luktsinnet. Det bara känns inte så, för jag har ingen grund än.

Och jag har inte kul.

Jag har inte heller kul. Matte har alltid varit tråkig, men herregud nu alltså… Jag rymmer snart hemifrån!

Den osynliga grunden

För att kunna bygga något behövs en grund. Ju större och mer komplicerad byggnad över mark, desto mer investering krävs i grunden. Jag har grunden för nosework – jag säger inte att den är komplett och fantastisk. Men jag vågar påstå att jag faktiskt kan ämnet. Grunden finns där, och tål att byggas på.

Jag har ingen grund för styrkeinstruktör. Kanske sedan, när vi kommer till att lära hunden övningar, men anatomi? Noll, nada, zilch. Det är svårt att gräva en grund i helt ny mark, och det är en investering. Jag får ingen omedelbar lön för mödan, det här är arbete som – förhoppningsvis – kommer att löna sig sedan.

Det ena ämnet är roligt för varje ny kunskapsbit jag får passar in i mitt bygge och jag får en liten kick av att den faller på plats. Mitt beteende lönar sig med direkta konsekvenser. Det andra ämnet är vid det här laget något av en plåga, det är bara slit och inga aha-upplevelser.

Jag vet varför jag vill kunna det här, och därför tvingar jag mig själv att kämpa på. Jag vet också att med grunden på plats kommer det att börja bli roligt också. Men det är inte lätt, och jag fördelar min tid på ett otroligt korkat sätt. Jag lägger mesta jobbet på utbildningen som jag redan behärskar, styrke är något jag jobbar med pliktskyldigt.

Nosework, lydnad, freestyle och rallylydnad

Jag vill tävla med Totoro i ganska många grenar – inte så jag tänker att vi ska bli världsmästare, jag tycker det är roligt att hålla på med mycket på någon nivå bara. Men vad tävlar vi i? Nosework. Varför? Det är lättare än de andra grenarna för oss.

Jag kan själv! Vänta där du matte, jag kommer när jag är klar.

Totoro har svårt för att vänta på belöning, har vi gått fritt följ och han inte får något för det så tänker då inte han komma på någon jäkla inkallning! Jag förstår vad problemet är, vad som behövs (förutom mognad vilket såklart också är en del av det) och hur vi kan träna det. Tror ni jag gör det? Nja, inte så mycket som jag borde (sett till mina egna mål) i alla fall.

I nosework är det inga problem att jobba tio minuter rakt av med 5g köttbulle som belöning på slutet. Det är ju så mycket lättare och roligare med saker som bara flyter på! Men jag vill ju starta i lydnaden också…

Jag är bra på det här. Även när det är svårt så är det roligt. Jag vet att jag kan lösa uppgiften och svårigheten är intressant!
… börjar ni ana ett mönster här?

Hjälp!

Alla kämpar med saker! Det är inte lätt att göra saker som känns svårt – såklart. Då hade det ju varit just lätt. Men med hjälp kan det bli i alla fall lättare.

Det hade hjälpt mig att ha någon att plugga styrkeinstruktör tillsammans med. Att peppa, diskutera, stötta, reda ut med. Men jag känner ingen annan av deltagarna och det är bara en till på utbildningen som ens är från (en helt annan del av) Sverige. Så jag kämpar på, för det är vad jag kan göra och än så länge är motivationen att klara av det här fortfarande tillräcklig.

Jag vet vad jag behöver göra för att komma igång på riktigt med andra grenar än nosework (och spår, sök och specialsök), men jag gör det ju inte. Så jag behöver hjälp. Det betyder inte att jag är en usel, svag person som inte kan ta mig samman. Det betyder bara att när något är svårt är det ofta en bra lösning att få stöd av någon annan.

Jag har anmält oss till Åsas kurs mot startklass, så får hon reda ut oss. Det är ju hennes jobb, trots allt. 😁

Stackars Åsa… Men om hon tycker det är svårt så får hon ta i! Eller hur?

Lätt/svårt, måste/vill

Saker är olika svåra och lätta för olika personer (och hundar). På styrkeinstruktörsutbildningen kämpar jag som ett begravt troll för att få näsan över marknivå medan andra repeterar gammal kunskap och bygger vidare på den. Hade samma gäng gått noseworkinstruktör hade det förmodligen sett annorlunda ut.

Att det är svårt för mig gör mig inte sämre än de andra. Min ansträngning är inte mindre än deras trots att resultaten tydligt skiljer sig åt.

Att du kämpar med att lära din hund fot medan grannens går superföljsamt säger inget om ert värde. Ni har olika förutsättningar. Det finns inte ens någon som helst anledning att jämföra! Det som är viktigt att hålla koll på är egentligen bara varför du håller på – eller varför du slutar.

En sällsynt sekund eller ett superstabilt beteende? Det spelar ju ingen roll för någon annan än oss två.

För mig är det nog det som är det ultimata testet för om jag “får” gå vidare till något annat eller inte. Jag började med styrkeinstruktör för att jag tycker det är viktigt. Hundens fysiska förutsättningar är basen för allt annat, och även för ett långt, friskt och lyckligt liv. Jag vill kunna det här ämnet, det handlar mer eller mindre om liv och död – och absolut om glädje och ha kul. (Längre fram. Inte just nu. 😑) När det tar emot nu är det för att det är svårt, inte för att min anledning att hålla på med det förändrats. Då får jag bara ta i, helt enkelt.

Om jag börjar med något av anledning x kan jag också sluta med det av anledning x. Anledning y hör inte riktigt hemma här. Jag började plugga styrkeinstruktör för att jag månar om hundars hälsa. Jag kan hoppa av om jag inte längre bryr mig om hundars hälsa, eller om det visar sig att styrkeinstruktör inte ger mig verktyg att hjälpa hundar må bättre.

Jag vill träna lydnad och rallylydnad för att ge Totoro mer komplett kunskap. Lydnad är precision och detaljer. Rallylydnad är flyt och variation. Nosarbete är självständighet och uthållighet. Freestyle är fart och utveckling. Och så vidare. Jag vill hålla på med nästan alla sporter för hans skull – och min, men grunden är vad han mår bra av. Så jag jobbar mot att komma igång på riktigt med även det som inte går som smort, för jag vet varför jag vill lyckas med det. Jag vet vad mina mål är, och varför det är viktigt.

MITT mål är DÄR borta! Tjena matte, vi ses!

Varför vill du göra något, eller sluta med något? Jämför motivationerna och välj det som ger er mest. “Det är inte kul” är en 100% legitim anledning att sluta med något! Om anledningen att börja med det var att det skulle vara kul.