Publicerad Lämna en kommentar

Julpyssel med hund

Så var december här, med pyssel, pynt och stök. Med en hund som Totoro kan det vara något av en mardröm – han är övertygad om att allt som glittrar är gott, allt som är runt är bollar, allt som dinglar är kamptrasor, och givetvis att allt matte tar hem är till honom.

Så det kan vara något påfrestande för nerverna att försöka göra fint här hemma, ärligt talat. Totoro “hjälper till” så väldans! Han är väldigt bra på att göra konfetti, resten är kanske inte hans starka sida…

Till jul vill man väl göra lite fint, röja upp och få det att se lite hemtrevligt ut. Eller hur?

Förekom eller bli förekommen!

Jag har att välja på att göra något förebyggande för att hålla Totoro borta från det jag pysslar med, eller se det spridas ut över golven, slitas i stycken, eller sväljas. Hm, vad ska jag välja…? Någorlunda självklart så väljer jag att faktiskt försöka lära honom att göra bra saker istället för saker jag retar mig på. (Och som faktiskt kan vara farliga för honom! Julkulor må se ut som bollar men de är rätt riskabla att bita i, tex.)

Allt blir bättre med lite glitter! Plötsligt har julstämningen infunnit sig här hemma med en enkel liten dekoration. Smidigt va?

Så här är mina heta tips på hur vi kan få lite julefrid från hundjulstöket:

  • Beväpna dig! Ha små torrgodisar i fickan, göm här och där medan du rör dig runt i hemmet och göm godisar åt hunden. Så får han tussa runt och leta godis istället för att plocka upp varenda pryl du ställer ifrån dig. Enkelt, kräver noll träning och nästan lika mycket förberedelse. Svårighetsgrad 0.
  • Väntplats. Lägg fram en bädd eller filt till hunden och belöna om och om igen för att vara på den. Börja med kulsprutebelöningar (typ en i sekunden) och dra gradvis ut på tiden. Börja röra dig runt och släpp ner belöningar. Rör dig ifrån och gå snabbt tillbaka för att belöna. Fortsätt så tills du kan röra dig runt i rummen medan hunden envist ligger kvar och tänker att det är här allt bra händer! Bäst jag stannar på den magiska filten, här landar det smågodisar med ojämna mellanrum. Enkelt, inga förberedelser men kräver lite träning innan du kan sätta igång med ditt eget. Men sedan lönar det sig resten av livet. Tänk att hunden antar att det är bäst att chilla på filten för någon enstaka torris varannan timme… Svårighetsgrad 3.
  • Hjälpreda. Lär hunden att faktiskt hjälpa till med det du tänkt, istället för att hitta på egna sätt att “hjälpa”. Lär in att hålla, bära och släppa. Din hund är plötsligt en medhjälpare! (Eller skottkärra…) En extra tass kan göra livet lättare. Lär hunden att hålla saker du ber om istället för att tugga, att följa med dig med saker i munnen istället för att spotta ut dem när något intressantare dyker upp, och att lägga ner dem där du visar. Väldigt användbart – och inte minst kul! – men inte den snabbaste lösningen på kortare sikt. Svårighetsgrad 5.
Visst blev det bra? Väl värt ansträngningen, har nog aldrig sett så mysigt och hemtrevligt ut.

En hundig jul

Det finns en massa erbjudanden om julklappar till hundar såhär års och det är svårt att inte lockas. Klart hunden ska få klappar! Men renhorn att sätta fast på huvudet, bjällror till halsbandet, eller pepparkaksformade ben, är det verkligen för hundens skull…?

Så jag har tagit mig samman och tänkt på Totoro i första hand. Han vill inte ha en tomtedräkt, han vill göra saker. I år får han en kurs i sitt paket, för det är vad han älskar mest av allt. Och jag älskar såklart honom mest av allt, så hur skulle jag kunna säga nej. Det kan jag inte.

OK, två kurser då. Men sedan får det vara nog faktiskt!

Åtminstone tills efter nyår. 😆

Publicerad Lämna en kommentar

The Blame Game

Igår var Valle och jag och gjorde doftprov för Lagerblad och Lavendel. Eller, det var MIN uppfattning om dagens uppgift. Valles var nog en helt annan… Han hade en toppendag med roliga promenader och hälsa på kul kompisar – men några diplom kom vi inte hem med.

Nytt ställe! Coolt!

WTF? Jag vet ju att han kan dofterna. Han brukar vara stensäker i behållarsök. Eller rättare sagt – vi brukar vara väldigt synkade i behållarsök så till vida att jag kan läsa honom. Det kunde jag INTE igår, så det blev en gissningslek och jag gissade fel.

Det måste ju bero på något! Låt oss fundera över vad jag kan skylla på:

1. Fel bil.
Min egen bil är trasig, så jag lånade mannens jättejeep som han har när han dödar zombies i skogen. Stor bil – liiiiitet bagageutrymme! Valle var inte förtjust. Han brukar älska att vistas i bilen och koppla av, men det var ju liksom förstört. Han kunde inte återhämta sig. (Båda doftproven tog sammanlagt två timmar. Återhämtning kanske inte helt nödvändig. Men ändå!)

2. Dålig i magen.
På grund av slarvig matte som väntade för länge med att köpa nytt foder så är hans mage lite strulig. Inte mindre än fyra turer till buskarna med påse redo under de två timmar som vi var på plats bevisar att välmåendet inte var på topp. (Han bjöd glatt på alla typer av trick, verkade glad och lycklig, och hade utmärkt aptit. Men ändå!)

3. Fel godis.
Inga köttbullar! Bara skinka och ost. Alltså – vem kan förväntas prestera med sämre lön. (OK, han ÄLSKAR ost. Men ändå!)

4. Tidtagaren.
Valle är inte en hund som hoppar på folk, det händer YTTERST sällan och bara när han verkligen, verkligen är glad att se någon. Tidtagaren till exempel. Hur ska ha kunna sätta på nosen med (uppenbarligen) hans allra bästa kompis någonsin i samma rum? (Vi tränar tillsammans lite då och då och Valle är van att jobba ihop med människor han gillar – det är aldrig ett problem. Men ändå!)

5. Domaren.
Skyll på domaren! Det är det de är till för. Han hade säkert lagt ut jättekonstiga störningsdofter. Eller nåt. (OBS IRONI! Domare och alla andra funktionärer gör ett alldeles utmärkt jobb och ska INTE skyllas på! Men ändå.)

6. Medtävlande.
Jag är helt säker på att någon säkert hade en löptik någonstans. Kanske hemmavid. Min hund vet sådant! (Valle är kastrerad och har ytterst liten könsdrift, löptikar stör honom noll och intet. Men ändå!)

7. Mitt eget högst okunniga jag.
Hade jag bara… Läst honom annorlunda. Visat bättre. Tagit kommandot tydligare. Gett honom mer frihet. Låtit honom jobba längre. Startat om honom. Insert lämplig mening…(Ja gjorde så gott jag kan, med den kunskap jag för tillfället har. Men ändå!)

Det enda jag faktiskt inte tänker ta med, inte ens på skoj, är att det skulle vara Valles fel. Det finns inte på kartan att bristande tävlingsresultat eller provresultat skulle bero på hunden. Någonsin.

Men allvarligt talat…

Det ENDA som egentligen är en vettig förklaring är att vi inte kunde uppgiften tillräckligt bra. Hade vi kunnat det hade inte något av ovanstående spelat något roll. Då hade jag känt igen hans nya och intressanta markering på lavendel (gå runt tre varv, nosa på ett vägguttag och sedan sparka på rätt låda), och kunnat hjälpa honom igång på lagerblad. Eller så hade han gjort sin vanliga rutin med bra avsök och tydlig markering.

Och grejen är denna: Jag har inget behov att skylla på något alls, faktiskt. Det gick som det gick. Vi hade en bra dag, gjorde roliga saker tillsammans, snackade skit med människor vi gillar, åt godis (Valle) och drack kaffe (jag). Valle fick ägna sig åt saker han älskar, och jag fick se min hund vara riktigt, riktigt lycklig.

Och riktigt, riktigt trött efteråt. Från bilen via vattenskålen till soffan. Snark non stop i fyra timmar.

Jag vet att det är provocerande för en del mer prestationsinriktade personer – men jag bryr mig faktiskt inte om våra resultat. Jag tävlar nosework med Valle för att det är roligt oavsett om han hittar gömman eller inte. Det är klart att det är extra kul att komma hem med ett diplom eller pris, men det är faktiskt ganska marginellt. Kanske tycker jag annorlunda om han verkligen börjar prestera, kanske ändras min förväntan om jag börjar tycka att jag har lite koll på vad vi gör, men jag tror inte det. Jag har tävlat sedan jag var 8 år, och den attityden som jag (äntligen) har hittat i tävlandet är helt enkelt den jag mår bäst av.

Det betyder inte att jag inte vill bli bättre! Varje tävling vi är på ger nya insikter, ny kunskap, nyttiga erfarenheter och intressanta idéer för vidare träning. Det är nästan det roligaste med att tävla…inspirationen till vidare träning!

Jag ser redan fram emot både nästa tävling (TEM inmhussök) och nästa doftprov. Så mycket kul träning vi ska hinna med innan dess, och så intressant det ska bli att testa nya sök på ny plats! Jag har en plan baserad på tidigare tävlingar, jag är nyfiken på vad den ger för resultat. Blir det bättre eller sämre? Ingen aning! Måste testas!

Publicerad Lämna en kommentar

Hjälp! Min hund har tråkigt!

Jag brottas med en enorm att göra-lista (… att ha gjort redan-lista), Totoros mormor har precis åkt hem efter en veckas Totoroparty, och Totoro känner sig åsidosatt. Minst sagt. Livet är orättvist! Och jag kan i princip välja mellan att bli irriterad och förklara för honom att a) det är inte alls synd om honom! och b) matte har faktiskt saker hon måste göra och du får faktiskt acceptera att vänta ibland! eller acceptera att han är ärlig med hur det känns för honom. Jag kanske tycker att det inte borde vara så himla synd om honom. Kanske tycker jag att han är något av en drama queen. Eventuellt känns det ibland som att när mitt jobb betalar för hans mat och leksaker kanske han borde kunna chilla och låta mig jobba!

Men han har inte valt det här, och han ljuger inte. Och, inte minst, det är lättare för mig med att bara acceptera det. Han är uttråkad. Mitt perspektiv hör inte hemma i hans upplevelse. Plus att det är rätt orättvist att förvänta mig att han kan förstå att göra-listor…

Snackaruom? Jag fattar allt.

Samtidigt måste jag ju göra saker jag måste göra! Det verkar vara en omöjlig ekvation.

Kul för mig eller kul för dig?

Njä, fullt så omöjligt är det inte. Det som är svårt är att få till “riktig” träning. Sådan som jag tänker är bra för honom. Utvecklande och långsiktig. Men det är ju mina mål, inte hans! Hans mål är att ha kul, punkt. Nämen allvarligt, det är ju det! Vad vet han om framtida tävlingar, hantering hos veterinären eller trånga tågresor? Han vill bara få utlopp för sin energi, och kanske tjäna ihop lite godis/lek/beundran.

Överskottsenergi? Vem? Vad pratar du om?

Så jag får släppa alla tankar på kilometerlånga spår just nu. Visst skulle han bli underbart trött och nöjd, men jag hinner inte. Och jag kan inte träna rallygrunder, jag är för stressad och kommer att lära honom fel. Men nonsens? Nonsens är super i det här läget!

Nonsens är allt som inte är avsett att leda någonstans. Varken han eller jag har något investerat i hur det går, resultatet spelar ingen som helst roll. Det är verkligen bara att vi gör det som är viktigt. Så här kommer en liten tipslista på nonsensövningar att ta till när hunden är less på att du är trött.

Nonsenslista

  • Säg mamma! Det här är en favorit hemma hos mig, men den passar inte för alla hundar/människor. Jag försöker lära Totoro – som jag lärde Fargo en gång i tiden – att säga “mamma”. (Och “nej”, “ja”, “mormor”, och lite andra jäääääääätteviktiga ord.) Det går ut på att jag sätter mig och stirrar på honom med en klicker i näven och markerar alla ansiktsrörelser, sedan munrörelser, sedan ljud, sedan ljud som involverar någorlunda rätt munrörelser, osv. Spelar det någon roll om han säger “mamma” eller “mmmmwwaauuoom-waaarrr”? Nä. Men det är väldigt, väldigt svårt för honom så han får jobba hårt. Perfekt!
    Obs! Den här träningen tenderar att göra många hundar mer intresserade av att göra ljud generellt! Om du inte vill ha en pratig hund, prova inte det här. Fundera istället på något annat nonsenstrick som är krävande för hunden, kanske blinka med ena ögat?

  • Skattjakt! Jag är inte så förtjust i att gömma godisar som hunden får leta reda på. Det är godisar som jag fastnar på. Jag gillar inte att starta honom in i en aktivitet som liksom rinner ut i sanden när han upplever att det är lika bra att lägga av. Antingen letar han för lite och ger upp medan det finns godisar kvar, eller så gör han ett jättebra sökarbete även efter allt är slut och får ingen belöning för det. Det bär mig emot… Så jag gör ett lite alternativt upplägg: jag gömmer en godis, men svårare och svårare. Första gången kanske lös i rummet, sedan invirad i en papperstuss, därefter godis i papperstuss med snören knutna runt, osv. Totoros skatter är numera oftast en godis inlindat i papper, i en liten kartong som jag tejpar ihop noga, inuti en plastpåse som knyts ihop, inuti ett i hoprullat tygstycke, inuti en lite större kartong (ihoptejpad), i en filt som är rullad och knuten, och så gömd någonstans i huset. Fortfarande en aktivitet som går fort för mig men kräver lite jobb för honom att både hitta och öppna.

  • Hårda spår. Ett “riktigt” spår tar lite för mycket tid att lägga och gå just nu, men ett hårt spår är svårare för hunden och kräver mindre av mig. Hårt spår betyder att vi lägger ett spår på en hård yta, dvs något som inte påverkas av att vi går på den. Ett spår ute i naturen lämnar bokstavligen spår, våra skor sätter avtryck i jorden, kvistar och gräs bryts och växtsaft sipprar ut, döda löv sparkas upp, osv. Det är inte bara doft från oss, det är doft från vad vi ställt till med när vi klampat fram. Går du över en asfalterad parkering får du ta i rätt rejält för att lämna sådana spår… Och hunden får följaktligen jobba desto hårdare, när det bara finns lite vittring från dig på en kal yta att följa.

  • Miljöpromenader. Promenader kan jag inte helt välja bort, hur upptagen jag än är. Totorostackaren måste få komma ut! Men vi kan kanske inte sätta oss i bilen och åka till skogen som han älskar (en timme i bil härifrån, suck…), och de kan kanske inte bli så långa som han skulle önska. Och jag är stressad och trött, det får bli det gamla vanliga runt kvarteren där vi bor! Eller? Varför inte kombinera nytta med nytta? När jag ändå måste åka någonstans, passa på att gå en promenad på en helt ny plats. Jag kör aldrig till Malmö frivilligt och när jag väl är där vill jag bara därifrån (det handlar inte om Malmö, det handlar om städer generellt), så ett annat sätt att se på det: för Totoro är det en helt ny värld. Nya dofter, nya ljud, nya saker att se. En promenad som kräver noll extra tid eller ansträngning från mig – utöver att komma på att det kan vara värt att stanna i Malmö en halvtimme extra – ger honom tusen nya intryck. Nöjd hund, ingen extra tid! Vi är vanedjur och vi tänker sällan på hur många möjligheter vi faktiskt får att bryta rutinerna.

  • Hinderbana! En enkel hinderbana gör vilken unge eller hund som helst glad i min erfarenhet. En skokartong att stå i, en soffkudde att vingla över, en stol att krypa under, en låda att balansera längsmed, ett rep att hoppa över, en stövel att runda… Se dig omkring där du sitter, nog har du väl en massa grejer hemma? Om hunden får röra dem går de att använda till en hinderbana! Det behöver inte vara högt/svårt/avancerat (ju enklare desto bättre faktiskt, du är ju stressad och trött så det är bättre om det inte kräver några träningsskills eller säkerhetsmedvetenhet), de enklaste prylar blir roliga hinder om man sätter ihop en hel bana av dem.
    Obs! Tänk på säkerheten! Använd inte saker av glas tex, ifall hunden är stor eller brötig kan de gå sönder och skapa farliga skärvor.
Vem var tanten som håller i köttbullarna nu igen? Mrraaa?

Sådärja!

Nu har jag både jobbat och gett mig själv några idéer för vad jag ska göra direkt jag postat den här bloggen! Det var inte helt fel, och jag hoppas den är till nytta för dig med. Det behöver inte vara på så blodigt allvar hela tiden, hundträning är ju egentligen bara att göra roliga saker tillsammans med hunden. Det är en lek! Spara planerandet och utvärderingarna till bättre dagar, se bara till att hunden får göra något kul.

Publicerad Lämna en kommentar

Vad då belöningsbaserad hundträning?

Det verkar nästan omöjligt att beskriva hundträning på ett sätt som enkelt och tydligt klargör vad det handlar om. “Positiv” hundträning, “klickerträning”, “naturlig” träning, “relationsfokuserad” träning, “balanserad” träning, och så vidare, med mera, etc… Men vad är det? Menar två tränare ens samma sak när de använder samma ord?

Nej oftast inte. Kanske för att någon missförstått vad något egentligen är, kanske för att något helt enkelt saknar en egentlig definition, kanske för att någon vill marknadsföra sig med ord som lockar kunder. Så jag ville prata lite om vad just vi gör, och vad det betyder rent konkret.

Ös in belöningar här, please!

Att bli bränd av en tränare

Både Åsa och jag har varit där. Vi har vänt oss till någon som skulle vara experten i situationen, den som tar betalt för att veta mer än vi. Och blivit brända. Rejält brända. Det gör att när nya kunder vänder sig till oss med ett stort mått misstänksamhet och försiktighet så förstår vi verkligen vad det handlar om och vi tar det inte personligt. Ställ frågor! Ifrågasätt svaren! Om ni går hos oss eller till någon annan, det är minst sagt rimligt att veta vad det är för tjänst ni egentligen köper.

Det låter ju ofta så himla bra! Oavsett hur någon tränar så formuleras det nog så gott som alltid som att det är för hundens bästa. “Det är för hundens bästa som du ska hota och straffa den, du måste göra så för att den ska få ett bra liv. En lydig hund är en lycklig hund. En hund som har en tydlig ledare är en trygg hund. Konsekvenser är naturliga. “

De flesta hundtränare, hur de än tränar, är inte onda människor. De vill inte lära ut felaktigheter eller skrämma hundar. De som tränar straffbaserat har en annan övertygelse i grunden än jag och Åsa har, vilket påverkar deras beteenden. Precis som med hundarna så är det grunden allt annat bygger på som är det viktigaste. Den syns kanske inte så tydligt sedan man byggt flashigare saker ovanpå, men den finns alltid där och den är helt avgörande för allt annat.

Belöningsbaserad = belöningar i grunden

Jag är en belöningsbaserad tränare. Jag sysslar med belöningsbaserad hundträning. Det är inte samma sak som att jag använder belöningar för att förstärka önskade beteenden (även om det naturligtvis är en del)! Att vara belöningsbaserad handlar om att min grund består av belöningar, det är vad allt annat ska bygga vidare på. Min grund är inte “belöningar och“, det är belöningar.

Ofta verkar belöningsbaserad hundträning blandas ihop med att man för det mesta använder belöningar, så länge majoriteten av de konsekvenser man ger hunden är belöningar så är man belöningsbaserad? Det stämmer helt enkelt inte.

Skillnaden mellan belöningsbaserad och straffbaserad hundträning

Så länge en tränare behöver straff (här menar jag straff i betydelsen någon form av obehag, även om det är något väldigt milt) för att få belöningarna att fungera så är det tränaren gör inte belöningsbaserat.

Om vi tänker oss att jag tränar inkallning, när hunden kommer till mig så får han jättegott godis som belöning? Woohoo, belöningsbaserad träning! Men om han vill stanna till och nosa på en fläck när jag ropar, vad gör jag då? Om jag då lägger på ett obehag för att få honom att låta bli fläcken, om det så bara handlar om en harkling och en sträng blick, för att sedan belöna med ett helt otroligt dunderparty när han kommer rör det sig inte om belöningsbaserad träning. Utan obehaget när han gjorde “fel” hade jag inte haft något att belöna, alltså är den grundläggande förutsättningen att jag har fungerande straff och då rör det sig om straffbaserad träning.

Straffet behöver inte vara ofta, det behöver inte vara brutalt och hemskt, men om det finns där så rör det sig om straffbaserad träning. Då är det grunden jag bygger allt annat på, det är den grunden jag måste återvända till när något inte fungerar, det är den grunden som avgör vad och hur jag kan bygga vidare från. Vad gör jag när något inte fungerar som det var tänkt? Om jag inte går till belöningar så är min träning inte belöningsbaserad – hur mycket godis och leksaker jag än dräller över hunden när det går bra. Ingen(?) kallar sin träning straffbaserad, men om straff är lösningen när något går fel så är det basen i träningen.

Myten om fri uppfostran

Nu är ju jag belöningsbaserad, inte straffbaserad. Det betyder givetvis att hos mig får hundar göra vad som helst! Man får absolut inte stoppa dem, som mest får man vifta med en köttbulle och bedjande gulla lite och hoppas att hunden låter sig övertalas. Såklart.

För det är ju det självklara alternativet om vi tar bort hot och obehag?

Verkligen?

Hm.

Jag gör vad jag vill, när jag vill, hur jag vill!

Målet med min inkallningsträning är nog detsamma som de flesta andra tränares faktiskt. Det är en hund som kommer direkt, hela vägen fram till mig, och stannar hos mig. Skillnaden ligger i vad jag gör om hunden gör “fel”. Jag kommer alltså inte att försöka förklara för hunden att det var just fel, att det beteendet är oönskat. Men jag kommer inte heller att strunta i att kunna kalla in hunden om det finns intressanta doftfläckar i världen. Istället kommer jag att återvända till mina grunder, effektiva belöningar, och bygga upp från den tills doftfläckar inte är ett problem längre.

Rent konkret: träna utan störningen, träna med en mindre aspekt av störningen, lägg gradvis till större och större störning i den mängd grunden håller för och träna vidare tills du har en stabilt byggd inkallning som vilar på en stark grund av belöningar som håller även för starkare störningar. (Och i stunden, gå och hämta hunden – utan drama – som stannat någonstans istället för att komma till mig sedan jag ropat.)

Mål är mål, det är vägen dit som skiljer sig åt

Att jag är just belöningsbaserad tränare betyder alltså inte att hundar som går hos mig springer vilda omkring och gör precis vad som faller dem in. Jag sätter upp mål, tränar bort befintliga beteenden och lägger till nya önskvärda precis som vilken tränare som helst. Skillnaden ligger inte så mycket (i alla fall på ytan) i vad jag bygger utan hur. Mina verktyg ser annorlunda ut och ritningarna skiljer sig kanske en del också, men jag kan bygga i stort sett vad jag vill på de grunder jag lägger.

Jag gillar precision och detaljer. Det märks nog inte alltid i min träning som kan se ganska kaosartad ut, men det är inte för att jag saknar förmågan utan helt ärligt för att jag är så trygg i att jag kan styra upp det när jag vill att jag inte känner något behov av att göra det särskilt ofta. (Åsas träning är betydligt mer uppstyrd än min, det är inte för att hon inte är en lika bra tränare som jag – ha! 😂 – utan bara för att hon inte har samma dragning till kaos som jag.) Mitt nuvarande sätt att träna har gett mig en enorm frihet som jag inte hade innan jag bytte ut grunden allt vilar på.

Det etiska perspektivet

För mig personligen är inte etiken någon stor del i varför jag väljer att träna belöningsbaserat. Inte för att det inte är viktigt utan främst för att jag inte behöver fundera på det ens eftersom belöningsbaserad träning är den mest effektiva. Det finns ingen konflikt där, helt enkelt.

Men dessutom tycker jag det är lite… meningslöst. Straffbaserade/balanserade tränare anser inte att deras träning är oetisk – tvärtom! Ur det perspektivet lägger man aversiver på hunden för att den behöver det, det är så man hjälper den att må bra. Det finns nog väldigt få tränare där ute som anser att deras träning är oetisk, inbyggt i de olika modellerna finns förklaringar till varför de är helt i linje med hundens behov. “God ledare.” “Tydlighet.” Den man älskar agar man…

Jag är trygg med att mitt val vilar på en solid etisk grund. Men detsamma känner de som är mina direkta motståndare i den här frågan. Därför lägger jag helst det etiska perspektivet helt åt sidan. Mitt fokus tenderar att vara mer tekniskt och jag planerar att prata mer om det i ett senare blogginlägg. Nerd Alert framöver alltså!

Rätt tränare för dig?

OK, så vi är inte överens i hundvärlden. Samma ord används för olika betydelser. Alla anser att just deras metod är bäst. Så hur kan man som hundägare hitta rätt i djungeln?

Det är svårt! Men det finns några saker du kan fokusera på för att sålla

  • Vad händer om hunden “gör fel”? Handlar svaret om ramar, tydlighet, ledarskap eller liknande? Stor risk för att det inte handlar om belöningsbaserad träning, speciellt ordet “ledarskap” är något av en röd flagga.
  • Varför ska vi göra på ett visst sätt i träningen? Det bör finnas en begriplig och konkret anledning. Om tränaren inte förstår sina val, hur kan du då lära dig något användbart?
  • Om något inte fungerar, vad gör vi då? Finns det fler alternativ, kan vi ändra något? Individanpassning är viktigt, och det visar även att systemet är flexibelt. Rigida system tål inte så mycket utan att gå sönder…
  • Vad vilar dina träningsgrunder på? Någon utbildning? Någon stor tränarpersonlighet som du ser upp till eller har som mentor? Principiella övertygelser? Vad driver dig som tränare? Välj en instruktör som håller din linje och delar dina värderingar.

Det kan säkert finnas fler saker att ta reda på – och tipsa hemskt gärna om det i kommentarer! – men det här är vad jag själv tar reda på innan jag går kurs för någon. (Ja, vi går också kurser! Ofta och gärna!) Jag vill hitta tränare som är rätt för mig, och som kan lära mig något. Jag behöver inte nödvändigtvis matcha 100% med svaren men jag vill veta innan jag bestämmer mig. Och misstänker jag att det kommer att förekomma aversiver backar jag definitivt. Även om det inte kommer att rekommenderas just mig. Jag vill inte vara en del av det. Mina pengar ska inte stödja det. Och min hund ska inte behöva se andra hundar utsättas för det!

Åsa och jag är inte rätt för alla hundägare. Inte alla söker vår typ av träning. Vi försöker vara tydliga med vilka vi är och vad vi står för så att ingen hundägare hamnar fel. Alla hundar som kommer till oss har dock hamnat rätt.

Publicerad Lämna en kommentar

Mårran – 16 and still going strong

I förra veckan fick vi ett klagomål från en av er som följer oss: varför skrivs det så lite om Mårran? Så det får vi ju råda bot på!
Mårran är min (Åsas) äldsta hund. 16 år fyllda är hon numera en vis dam som är full av egna idéer om hur livet ska vara. Under 16 år hinner man hitta på en del tillsammans, så här kommer en kortversion (OK, inte superkort…) av hennes liv som ger en ganska bra bild av hennes personlighet och hur hon har format mig som både hundtränare och människa.

Äntligen någon som är nyfiken på mig! Man tackar, man tackar!

För ca 20 år sedan bodde min svägerska i en liten indianby i Guatemalas regnskog, utsänd av FN för att bibehålla freden i området. 3 dygns vandring från närmsta större samhälle levde hon och hennes man i två år, och där tog de hand om en valp. Hundarna i byn är klassiska sydamerikanska gatuhundar, mer vilda än tama, som slagit sig ihop med människorna för gemensam vinning. Valpen döptes till Luna och följde sedan med hem till Sverige. Luna var en självständig individ och omöjlig att hålla inom staket – hon var snart känd i hela Rickarum. När hon tyckte att tiden var lämplig för valpar hälsade hon på traktens alla hanhundar. Resultatet blev sex bedårande pälsbollar, och jag fick en av dem i julklapp.

Första gången jag såg Mårran var hon tre dagar gammal. Hon stretade för fullt med en av mammas spenar, kom plötsligt av sig och kröp istället mot mig. Varken ögon eller öron var öppna, och hon hade knappt kontroll över sina ben, men till mig skulle hon! En stark vilja redan då.

Vid tio veckor åkte hon bil från Rickarum till Malmö, och jag fick ett ganska oroligt, nerspytt pälsknyte i famnen med en soggig röd rosett runt halsen. Min julklappsvalp! Vår jack russel terrier Popsy tittade mycket skeptiskt på varelsen när vi kom hem. Vid 23.30 förvandlades ”hon ska inte sova i sängen” till ”kom här, lägg dig vid min mage”, och det blev hennes sovplats många år framöver.

Mårran visade snabbt en stor självständighet. Vi flyttade ut på landet när hon var fyra månader gammal, och hon insåg snabbt tjusningen med att jaga traktens harar. Promenaderna gick ofta ner till ån i närheten, och vid fem månaders ålder hände det: hon kom loss och drog iväg efter en hare. Hund och hare försvann i snåren, högljudda skrik från haren, och sedan tystnad. Jag var inte med men min man har berättat hur han och Popsy gick och letade och ropade, mer och mer orolig. Till slut ser han valpen ståendes ute i ån, med vattnat forsande längst ryggen. Hur kom hon dit? Vågade hon inte komma tillbaka? Han kallade – hon rörde sig inte. Han vadade ut i iskylan – detta var i snösmältningen i mars – och lyfte upp den dyblöta och stela valpen i famnen. Då flyter haren upp till ytan… Hon har alltså inte lyckats få död på den genom att bryta nacken på den, och därför helt sonika släpat ut den i ån och ställt sig på den för att dränka den!

Den typen av hund var hon. Starka instinkter, mycket självständighet. Hela byteskedjan: spåra, jaga, döda, äta. Från den dagen och ett och ett halvt år framåt var hon alltid i koppel eller lina, att ha henne lös var inte att tänka på! Under denna tiden tränade jag aktivt för att binda henne hårdare till mig, skvallra på vilt och en riktigt bra inkallning. En bra grundträning gjorde att från det att hon var ca 2 år så har hon kunnat gå lös vid min sida under promenader.

Lite ärrad, och en bit av örat försvann i ett slagsmål. Men lycklig!

Träning ja… Jag gillade redan då att träna hund, och hade börjat tävla lite smått med Popsy. Mårran skrevs in på Brukshundklubben – Eslöv – för sin första kurs. Allmänlydnad. Dessvärre hade hon hunnit bli sju månader gammal och fram till dess hade vi knappt gjort någon socialisering alls…MISSTAG! Hon kom till klubben, gick ur bilen, såg alla hundar, och fick totalt psykbryt. Hon skällde OAVBRUTET i 20 minuter, okontaktbar. Jag var oerfaren och blev helt ställd… Så här skulle hon ju inte göra?
För varje gång på kursen gick det lite bättre, och vi fortsatte med en kurs tävlingslydnad. Jag läste allt jag kom över. Tränade med klicker och straff om vartannat. Förstod inte varför hon inte var lika snabb i huvudet som min terrier. Jag blev frustrerad, hon blev stressad, vi blev ofta båda ledsna. Men det blev bättre och bättre, även om hon fortfarande frustrationsskällde ofta och mycket. Nästan alltid när hon såg en främmande hund

Ett av råden jag hittade var att bryta beteende med hjälp av en kastkedja. Till mitt försvar kastade jag aldrig kedjan på henne, så mycket fattade jag i alla fall, utan i marken bredvid. Men det räckte för att skrämma henne! Jag använde kedjan för att få henne att sluta skälla, och kunde snabbt å över till att bara rassla lite med den. 

Om jag hade kunnat ändra en sak i mitt agerande mot mina hundar så hade det varit just mitt beslut att testa kedja. Det var väldigt förstärkande för mig – det fungerade ju! Hunden blev tyst! MEN det skapade en hund som dels blev rädd för mig, och dels ansåg att andra hundar var orsaken till obehaget. Kombinerat med hennes övriga egenskaper blev detta väldigt, väldigt dåligt. Jag skapade en hund som började attackera andra hundar för att hålla dem borta eftersom andra hundar gjorde hennes matte knäpp och obehaglig.
I samma veva började hon slåss med Popsy hemmavid. De första gångerna hände det när jag var i närheten, och jag lärde mig snabbt att inte sära på hundar som slåss genom att ta dem i halsbanden (jag har fortfarande ärr på armarna efter den gången). Med en viktskillnad på 15 kilo och en Mårran som blev saligt förbannad när hon blev tillräckligt provocerad blev det några turer till veterinären med Popsy. De började slåss när jag inte var hemma, och jag hittade Popsy blödande på toaletten dit hon flytt. Vi försökte stänga av vårt hem – det fungerade inte. Mårran tog sig igenom alla avgränsningar vi kunde hitta på, med fara för skador.

När man lever mitt i något är det svårt att se klart. Jag borde givetvis inte haft kvar båda hundarna. Jag borde hanterat situationen annorlunda. Jag borde en MASSA grejer. Men just då gjorde jag mitt bästa med den kunskap jag hade, och jag har (till slut) förlåtit mig själv för mina misstag.

Jag hade nu en Mårran som gjorde fullfjädrade utfall mot främmande hundar som vi mötte på promenad – hon reagerade på ca 100 meters håll, stod på bakbenen och skrek med fradga runt munnen i de värsta fallen. Detta var vad jag hade skapat, alldeles själv, med dåliga råd och alltför lite kunskap. Detta är vad straffbaserad träning kan åstadkomma i hundmöten. Jag säger inte att det alltid är så, men risken finns.

Misströsta inte, historien vänder, jag lovar!

Från olycklig och osäker till lycklig och trygg!

Jag utbildade mig till allmänlydnadsinstruktör via SBK, och fortsatte med Canis klickerinstruktörsutbildning. Parallellt som jag lärde mig mer om beteenden hittade jag ny litteratur och nya inspiratörer att lära ifrån. Jean Donaldson, Bob Bailey, Emma Parsons, och Kathy Sdao. Kathys DVD ”Cujo meets Pavlov” blev en milstolpe! Där beskriver hon hur man kan använda belöningsbaserad associationsinlärning vid hundmöten. Jag lärde mig om tröskelvärde, om att ge hunden alternativ, om att det kan vara effektivare att jobba med känsloläget än med beteendena. Och jag satte ihop en plan till mig själv som jag följde: korta träningspass tre gånger om dagen med fokus på att hitta rätt känsla. Aldrig svårare än att hon klarade av situationen. Ändra hennes känsla runt andra hundar. Ge henne kontroll.

Två månader senare kunde jag gå förbi vakthundar bakom ett staket med slakt koppel och glad hund som tittade på mig med förväntan.

Sex månader senare översatte vi detta till att fungera i stan.

Ett år senare kunde vi tävla, både rallylydnad och tävlingslydnad. Visst hände det att vi var tvungna att gå undan och pausa, men när hon var 10 år hade hon sitt bästa tävlingsår någonsin.

Alltså, när hon väl förklarade vad hon ville så var det ju inga problem!

När Mårran var fem drabbades Popsy av akut livmoderinflammation och efter hennes operation beslöt jag att kastrera Mårran. Det är en relativt liten operation och hon skulle aldrig ha valpar, jag hoppades dessutom på att det skulle jämna ut hennes humör litegrann och kanske minska slagsmålen som oftast kom i hennes löp och skendräktighet. Jag bokade in en duktig kirurg, operationen gick snabbt, jag fick hem henne.
Ett dygn senare hade hon inte slutat blöda. Och det var inte lite, varje gång hon reste sig rann en deciliter blod från såret. Efter två samtal till veterinären som opererat med reaktionen ”lilla gumman, jag vet vad jag gör, lite blod är normalt” åkte jag in akut till Lund vid klockan 1 på natten. De konstaterade att hunden höll på att förblöda och skickade mig vidare till Helsingborg. Visste ni att det går att köra mellan Lund och Helsingborg på 30 minuter mitt i natten? Det gör det.
Väl på plats blev hon undersökt, stucken i, klämd på, och allmänt stressigt och smärtsamt hanterad. Smärtstillande fanns det inte tid för, beslutet var om hon skulle öppnas igen eller inte. Mårran låg blick still, tittade på mig med djupa ögon, och gömde nosen i mitt armveck när det blev för jobbigt. Hon litade på mig helt och hållet. Försäkringen täcker inte komplikationer efter en planerad kastrering. Jag hade inte råd att operera henne, utan ringde istället ursprungsveterinären och bevisade att ”lilla gumman” kunde bli heligt förbannad. Han stod beredd med full operationsutrustning sex timmar senare. Precis när han skulle söva henne tittade hon på oss, vi tittade på varandra, och sa nästan samtidigt: ”Hon verkar bättre. Vi väntar.”. Det var rätt beslut. Mycket sakta återhämtade hon sig, det tog ett år innan hon var fullt återställd.

När Mårran var sju skaffade jag Valle. Jag tog hem valpen, höll Mårran i koppel de första tio dagarna av rädsla för vad hon skulle kunna hitta på, och på dag 10 sa Mårran ”detta är min valp, jag älskar honom och kommer att ta hand om honom så länge jag lever”. Och det gjorde hon. De lekte i timmar. Hon skyddade honom på promenaderna. Han kunde ta vad som helst från henne, hon visade aldrig så mycket som en framtand. Hon tvättade honom på kvällen. De sov tillsammans.
Att se hur hennes liv förändrades när hon fick en riktig hundkompis var ganska magiskt! Deras relation är fortfarande lika kärleksfull, nu är det han som skyddar henne men fortfarande hon som tvättar honom.

Popsy gick bort strax efter att Valle kommit, och under en period hade jag bara två hundar. Två år senare flyttade Midori in, och det blev ytterligare en förändring i familjedynamiken. Mårran tog det med ro, hon har ju sin Valle! Hon och Midori samexisterar utan problem, men riktiga kompisar blir de nog aldrig. Och det verkar inte heller finnas något behov – Valle är som en buffert mittemellan, och Midori har teamat upp med mig när inte Valle vill. De bråkar aldrig, Midori snor Mårrans mat när hon får chansen (och Mårran låter henne) men i övrigt verkar det vara helt lugnt.

Min nuvarande familj med fyrbeningar. Midori, Valle, Mårran.

Mårran fortsatte på tävlingsbanan tills hon fyllde 11, då pensionerade jag henne. Hon har blivit svagare och tröttare, hörseln fungerar inte så bra, och hon är lite förvirrad med jämna mellanrum. Men hon vill fortfarande gå promenader och nosen är det inget fel på! Jag har bloggat ett par gånger för Härliga Hund om just hur det är att leva med en gammal hund, du hittar inläggen här:

Det blev en promenad längst minnenas allé att skriva dagens blogg. Inte blev den vidare kort heller, och jag har bara tagit med några av alla de minnen jag har ihop med min blandrastant. Det får nog bli en hel bok så småningom 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Vaddå MH?

Totoro har varit på MH (Mentalbeskrivning Hund), eller som han såg på saken: bästa partyt NÅGONSIN! MH är en serie standardiserade situationer där en mentalbeskrivare ska observera hundens reaktioner och fylla i ett formulär som blir själva beskrivningen.

Det finns även något som heter BPH, det är en nyare typ av beskrivning framtagen för andra raser än bruksraserna. Personligen föredrar jag MH men min ras är inte formellt en bruksras så jag lär göra ett BPH också i framtiden (för att han ska vara en del av sin ras statistik).

Vad?

Ett MH följer alltid samma mönster, det är en del av poängen. Utrustningen på platsen, hur figuranterna rör sig, vad testledarna säger, allt ska i så stor utsträckning som möjligt vara likadant överallt. För att kunna jämföra hundar med varandra behöver situationerna de upplever vara så lika som möjligt.

Jag hade turen att ha vänner med mig och förutom stöd och sällskap fick jag även film! Jag tänkte att jag delar med mig av den här och går igenom vad det är som händer.

Kontakt

Vi börjar med att gå ett varv runt publiken och sedan gå fram och hälsa på testledaren.

Jag tar honom på höger sida inte för att jag är rädd att han ska göra något med publiken utan för att jag är lite nervös och faller in i lite allmänna tröstbeteenden… 😅

Därefter tar hon Totoro och går iväg en liten bit, en liten minipromenad tillsammans utan matte…

Visst, vi kan väl gå en sväng om du vill…

Och till sist känner hon igenom honom, inklusive en tandvisning.

Totoro tycker inte att det är vare sig kul eller läskigt, mest onödigt – kan vi inte göra något roligare!?

I protokollet ser ni Totoros resultat i grönt:

Det är alltså inte frågan om att vi vill ha “maxpoäng”, femmorna i den här delen beskriver överdrivna reaktioner – beteenden som kan tyda på viss social osäkerhet. Protokollet beskriver en hund som accepterar att en total främling tar kontakt med honom, själv bjuder på sociala kontaktbeteenden, men inte är jätteintresserad heller.

Det finns inga egentliga rätt eller fel i ett MH (om vi inte måste bryta), beskrivningen i sig ska vara neutral. Det är upp till den som sedan läser protokollet att avgöra vad som är bra eller dåligt. För mig är det här ett perfekt resultat, Totoro accepterar situationen men kan lika gärna göra något annat. Han är trygg och positiv, precis som han verkar vara i vardagen.

Lek 1

Sedan ska vi se om hunden vill leka med den här underliga, kidnappande och tafsande främlingen. Leken följer även den en väldigt exakt mall, jag och testledaren ska röra oss si och så, leksaken ska vara… En vad-det-nu-är-för-något.

Hur testledaren leker med Totoro är alltså även det standardiserat, hur hon drar i leksaken, åt vilket håll och när, och inte minst de passiva perioderna. Ni såg dem va? Där hon slutar leka för att se vad hunden gör. Inte? Nej, för när en corso drar i något du håller i, då står du inte stilla…

Totoro gillar att leka, men leksaken smakade visst av många andra, spännande hundar…

Protokollet beskriver en hund som är engagerad i leken, mycket gärna leker även med den främmande personen, men är lite tveksam till själva leksaken. Det var en överraskning för mig, jag trodde vi skulle få femmor – på gott och ont – rakt igenom här. Men hans nos sa stopp! Undersök! Vilket tydligen trumfade leklusten. Intressant tycker jag…

Ordningen saker händer är inte slumpmässigt upplagd. Lek med den här leksaken kommer att återkomma senare i provet, efter det hänt flera läskiga saker, för att se om leklusten finns kvar när hunden kanske är både trött och skärrad.

Jakt

Nästa del brukar kallas lilla jakten eller lilla bytet, det är en lurvig trasa som dras med en lina uppspänd i sicksack mellan trissor, så det ser ut som att något litet djur springer iväg. Vi gör samma sak två gånger på raken.

Igen måste Totoro kolla av vem som bitit i leksaken innan honom…

I vårt fall blev inte första och andra jakten identiska eftersom jag tappar honom när han försöker tjuvstarta, så han får jaga trasan medan den går genom trissorna. Det är inte meningen, tanken är att starterna ska ske i exakt samma ögonblick båda gångerna.

Båda jakterna sammanställs till ett resultat i protokollet.

Springer förbi bytet är lite av min mardröm, MHt gick mitt i ett populärt strövområde så där är en massa annat att kuta runt och ha roligt med…

I protokollet ser vi en hund som triggas att jaga något okänt som rör sig snabbt, och som tar “bytet” med sig. Totoro har redan visat här hemma att han har stark jaktdrift om det springer upp en hare på promenaden så även detta är helt i linje med vad jag väntat mig. Om det hade varit ett djur är jag dock inte så säker på att han faktiskt skulle gripa det – tack och lov.

Aktivitet

Det här var en av de delar där jag verkligen var förberedd på att det skulle bli jobbigt – för mig. Totoro är inte bra på att ta det lugnt, och det är precis det som ska beskrivas. Vad gör hunden när inget händer under tre minuter? Min misstanke var att han skulle försöka leka igång mig och bli frustrerad när jag inte svarade.

Filmen är uppsnabbad x5

Istället roade han sig en stund med att titta på andra hundar som lekte en bit bort. Efter ett tag försökte han komma loss, men han var ändå lugnare än väntat. Kanske var det skönt med en liten paus efter all action?

Lägg märke till att aktivitet och oro bedöms som samma punkt här, tolkningar av orsaken är alltså inte med i bedömningen.

Det som allmänt brukar ses som bäst här är en tvåa. En tvåa är en hund som när inget händer tar det lugnt, men är beredd på att köra igång igen. Jag hade väntat mig en femma, att Totoro skulle protestera mot att ha tråkigt nästan redan från början. Det är en av de saker jag gillar med MH, jag får en liten reality check som ger mig möjlighet att upptäcka mina förutfattade meningar! Ja, Totoro är en rastlös kille som för det mesta vill hitta på något kul. Men det betyder inte att han aldrig vill ta det (lite) lugnt.

Avståndslek

I avståndsleken går en figurant förbi en bit bort och beter sig underligt. Sedan visar hen att det är en människa – med en leksak – och försvinner utom synhåll. Hunden släpps, och så ser vi vad han väljer att göra… Jag hörde mig för innan om vår figurant var van vid stora hundar, och hoppades på böjda knän och viss tålighet för blåmärken. 😬

Det här är det första momentet där man avsiktligt utsätter hunden för något som kan vara skrämmande, men långt ifrån det sista.

På ett MH får publiken vackert stå där den blir anvisad, kameravinklar schmameravinklar…

Totoro tycker det hela är superkul, men är inte så inne på att leka med leksak. Eller så kanske figuranten är en leksak? Förmodligen, i Totoros värld. Protokollet beskriver en hund som är intresserad men ganska chill. Han leker om figuranten vill men är kanske inte så väldigt engagerad.

Jag är inte helt enig med 5c, jag uppfattade det snarare som en fyra än en tvåa (fördröjd, eftersom han gick fel bland buskarna först), men beskrivaren stod i en bättre vinkel så det är fullt möjligt att figgen hann börja röra sig innan han hann fram…

Protokollet och filmen visar kanske inte exakt detsamma här? Totoro var jätteglad och har nog sällan haft så roligt, att han inte lekte så mycket har nog mest att göra med att han lämnat leksaken och inte hade tid att leta reda på den igen – det fanns ju så himla mycket kul att göra så det blev svårt att välja. Men ja, han var lugnare än jag väntat mig. Framförallt i första delen där han snällt stod och tittade. Jag trodde han skulle skälla på mysko skuttandet, och kanske även tveka lite på om han skulle våga leta reda på henne. Men nejdå, så fort jag släppte honom så var det paaaaaaaarty!

Det som inte syns

Finns det inte en ruta i protokollet så har det inte hänt. Och det som händer mellan momenten finns inte. Vad som hände efter Totoro sprungit förbi mig i filmen ovan var att han tacklade beskrivaren som fick sig en oförberedd luftfärd… Totoro var bara väldigt glad och ville dela med sig av glädjen, men han är ju som en skenande pansarvagn! Tack och lov blev ingen allvarligt skadad (gissningsvis blåmärken), men det hade såklart kunnat gå riktigt illa.

Det kan hända saker när vi släpper hundarna lösa och avsiktligt jagar upp dem…

Aaaaaah!

… är hur jag skulle reagera på det här momentet. Det går ut på att vi går på “promenad” en liten bit, tills en figurant rycker upp en overall mitt framför hunden så det ser ut nästan som att någon kastar sig fram. När hunden hämtat sig från det så går vi vidare på vår fejkpromenad och passerar overallen fram och tillbaka två gånger. Vad gör hunden om någon plötsligt dyker upp? Hur snabbt kommer den över förskräckelsen? Lugnar den sig när inget nytt händer?

VAFAN!?!

Totoro reagerade i princip exemplariskt. En del vill kanske se en mindre rädsloreaktion, men jag vill ha starka reaktioner. Att han avståndsreglerar (skyggar åt sidan) och först därefter funderar tycker jag är bra. Om någon kastar sig fram ur en buske? Backa!

Sedan går han självmant fram och kollar om det var något att vara rädd för… Nähä? OK då, klar. Han är obekymrad från och med han insett att det bara var en tygbit och släpper det helt. Att vi går förbi den om och om igen är bara ett väldigt konstigt sätt att promenera. Han funderar inte på om den tänker skrämmas igen eller kanske är farlig från andra hållet, den är helt avfärdad.

Totoro är en trygg kille. Jag var inte helt säker på att det skulle visa sig på MHt dock, eftersom han haft lite spökerier för sig veckorna innan det begav sig. Till exempel var det en säck löv i grannens trädgård som tydligen var ett farligt odjur! Så blir det ibland medan hunden utvecklas. Här får han dock undersöka – hade overallen flugit upp bakom grannens staket hade resultatet kanske sett annorlunda ut just då…

Skrammel

Vi är nu helt och hållet inne på rädslor, här är det dags för ljud. Ännu en konstig “promenad”, den här gången förbi kedjor och kastrullock som släpas över korrugerad plåt för att skramla. Skramlet händer precis när vi är jämsides med det, jag ska stanna upp och vända mig mot rännan och släppa kopplet.

Protokollet visar en jättetrygg hund som inte är ett dugg bekymrad över ljud. Han går fram och kollar första gången vi går förbi efter det skramlat. Det ser ut som att han säger “hallå, ska du göra nåt eller!?” och när inget händer släpper han det. Jag tror han var mest bekymrad över att matte börjat gå så jäkla knäppa promenader! Fram och tillbaka, fram och tillbaka – vi har ju redan varit här.

Det spöööööökar!

Spökmomentet innebär att två figuranter är utklädda till… Tja, spöken. De har vita heltäckande skynken som döljer kroppen (inklusive händer och fötter) och en huva över huvudet. Huvan är gjord så den överdriver huvudets storlek, och har stora svarta ögon och ett svart streck som mun. Testledaren dirigerar spökena gradvis närmare, ett i taget, tills de kommit ganska nära och då stannar och vänder sig om. Vad gör hunden om “spöken” dyker upp? Om de bara kommer närmare och närmare, vad han än säger om det? Vad gör den när hotet minskar/upphör? När det visar sig att det var människor, vad säger han då?

Kameravinklar igen, publiken stod så till att spökena inte kan synas i bild samtidigt som hunden. Och hunden är ju det viktiga.

Totoro tyckte inte om dem! Han säger åt dem att de kan vackert hålla sig borta, tack, och när de inte lyssnar söker han stöd närmare mig. Han fortsätter svära åt dem men känner efter så matte är med. Jag var överraskad över att han behövde hjälp att gå fram, men spöken är läskiga! Jag håller med honom där…

(Efter momentets slut fick beskrivaren ännu en luftfärd. Jag förstår inte riktigt uttrycket “skämmas som en hund”, Totoro skämdes då inte. Jag däremot!)

Protokollet fortsätter visa en hund som är nyfiken, behärskad och trygg. Spökena ska vara skrämmande, det är ok att bli rädd. Totoro blev rädd, sökte stöd hos mig, men fortsatte engagera sig och försöka ta kontroll över situationen. Han behövde hjälp att våga gå fram och undersöka men fixade resten själv – det var ju en kompis! Haha, vad kul! De andra såg nog inte, jag måste springa och berätta för dem!

Skott

Det sista som händer är ett moment med skott och lek. En dold skytt skjuter två skott, först under lek och sedan under passivitet. Leken och leksaken är samma som vi började med, till och med platsen är densamma. Efter allt som har hänt nu, har hundens leklust blivit påverkad? (Om hunden inte kan eller vill leka ska föraren springa fram och tillbaka med den istället. Jag är tacksam att jag har en trygg och lekglad hund.) Skotten ligger sist, då hunden kommer att vara som mest belastad av alla de föregående momenten.

Hunden ska inte bli extra överraskad av skott som kommer bakifrån, därför blir jag tillsagd att vända honom åt rätt håll.

Totoro reagerar starkt på skotten, men är inte bekymrad. Han vill kolla vad det är – kom så går vi matte! Nähä, stanna här ja… Han avbryter sig mitt i leken men leker gärna vidare när jag bjuder in honom.

Totoro leker lika glatt som första gången, och nu behöver han ju dessutom inte nosa av leksaken. Det som har hänt i de tidigare momenten har han lagt bakom sig, visst blev han rädd några gånger men han är inte rädd nu. Det är ett riktigt bra resultat!

När Tororo blir äldre kommer han att visa större allvar och förmodligen skärpa. Det kommer att krävas mer för att få honom att backa, och han kommer att lägga större tyngd bakom sina hot. Men i grunden är det här den han är, en nyfiken och trygg hund som reagerar men med förnuft.

Varför?

Vad ska det här vara bra för!? Hålla på och skrämma hundar… Mentalbeskrivningen är i första hand ett avelsverktyg. Uppfödare kan se vilka egenskaper som finns hos individer och släkter och får tex möjlighet att undvika att föra ljudrädsla vidare. Hundarna belastas ganska hårt under provets gång för att även små reaktioner ska bli tydliga.

Samhället är inte precis enkelt för våra hundar att leva i, det händer väldigt mycket som de inte har kontroll över. Att de har ganska lätt att släppa saker och inte reagerar med alltför mycket aggressivitet är viktigt, för deras säkerhet såväl som vår. MH togs fram för att forska bland annat på ärftlighet av mentala egenskaper, det har visat sig att det inte fungerar exakt som man tänkte sig när provet togs fram men där finns absolut ett värde i det. Framförallt rädslodelen ger viktig information om ärftliga egenskaper.

För mig

För mig är det viktigt att bidra till statistiken, och att dra mitt strå till stacken för att hjälpa aveln. Jag vill ju dels att alla valpar som föds ska ha goda förutsättningar till ett bra liv och dels att jag själv kan hitta en sund valp när jag vill ha en. En rädd hund får ett onödigt hårt liv, och det är jobbigt även för familjen.

Men jag vill också ha informationen från MHt om just min individ. Den stora kraften i MH är datamängden, många individer som tillsammans ger mycket information. Individen är egentligen bara en ögonblicksbild från just den dagen, det är inte alltid den matchar exakt hur hunden “är”. Det är väldigt viktigt att komma ihåg att den hund man åker dit med är samma man har med sig hem. Bara för att jag får något oväntat resultat betyder det inte att min hund förändrats.

Däremot är det bra att få sina övertygelser ifrågasatta ibland! Att få chansen att se sin hund med nya ögon, det är faktiskt värdefullt.

Säkerhet

Är det helt riskfritt att gå ett MH med sin hund? Näppeligen. Som alltid när vi har att göra med levande varelser finns inga egentliga garantier. Min förra hund gick aldrig något MH, det hade varit farligt för både honom, andra inblandade och kanske även omgivningen i stort. Det finns ingen anledning att gå in i en sådan situation bara för att man “ska”. Jag tycker absolut att även hundar med svagheter ska synas i statistiken (annars är det inte mycket till statistik) men inte på bekostnad av säkerheten.

Min förra hund hade, är jag övertygad om, bitit figuranterna allvarligt. Och hade han inte gjort det hade han fått en massa nya erfarenheter av att främmande människor är hemska, vilket han inte behövde. Han hade mått dåligt, jag hade mått dåligt, människor hade kanske blivit skadade. Det är inget MH värt.

När jag lassade in Totoro i bilen gjorde jag det med vetskapen om att han skulle komma att bli rädd. Kanske skulle han bli jätterädd. I värsta fall kanske den stegrande belastningen skulle ta fram en skotträdsla i sista momentet? Och de stackars figgarna, tänk om Totoro mejade ner någon…

Beskrivarens ansvar

Provet är upplagt så att en hund som vägrar inte ska tvingas. Om Totoro tex hade spjärnat emot i första delen, när testledaren tog kopplet och gick iväg med honom, då hade det momentet varit slut där. Hade han skyggat undan för hennes händer och visat undvikande hade han inte blivit visiterad. Varje moment är designat så att en hund inte ska behöva stå ut med något han inte klarar av.

I tillägg till det ska beskrivaren avbryta provet om hunden belastas för hårt. Dvs, om hunden bygger på sig obehag från moment till moment så kommer det till slut att brista – det blir ju bara svårare och svårare. En av beskrivarens uppgifter är att vara uppmärksam på om det här händer och avbryta innan hunden får allvarliga men av upplevelsen. Ja, provet är i vissa delar till för att skrämma hunden men syftet är inte att skapa mentala ärr!

Shit happens, dock. Det är skönt att lämna över ansvaret till beskrivare och testledare men de är också människor. Beskrivaren kan missa hur rädd hunden faktiskt är, testledaren kan dirigera fel, figgen kan göra en miss. Inget är 100% säkert, väg in det i ditt beslut. Och om du påbörjat ett MH och känner att beskrivaren borde bryta, varför bryts det inte!? Du får också bryta, bara säg till. (Det går också att göra ett MH men avstå skott.)

Lydnad

MH ska beskriva en hunds “naturliga” reaktioner. Dvs man ska inte träna några av momenten i förväg så att hunden får någon viss ruta i protokollet avcheckad. Hunden ska inte vara i lydnad under momenten, den ska bara reagera. En del får problem med tex jakten för att de tränat sin hund att inte springa efter något som rör sig bara för att den kommer lös. (Hur föraren håller i halsbandet är också standardiserat, testledaren dirigerar föraren att hålla på ett visst sätt. Däremot kan man få ett sk startsnöre, som ett litet koppel, om hunden blir för behärskad av att föraren håller direkt i halsbandet.)

Att vara för lydig och behärskad är inte ett problem Totoro har! Fråga matte om han fick jaga bytet eller springa efter mysko människa var inte precis främst i hans tankar. Hon släppte – jag sticker! Vi hade istället motsatt problem, det var inte så himla kul att komma på inkallningen. Inte när det fanns beskrivare (och publik) att lattja med också! Om hunden inte går att kalla in inom rimlig tid (ett par minuter) kommer beskrivaren att bryta provet därför istället. När jag såg var vårt prov var förlagt hade jag en liten oro i bakhuvudet att det kunde vara en risk för oss. Det var lösa hundar som lekte bara en liten bit bort!

Men för Totoro var visst själva MHt tillräckligt mycket party för att han skulle stanna med oss. Han mejade som sagt ner beskrivaren två gånger men vi hade tur. Inga allvarliga skador och faktiskt inte ens några sura miner! Jag reagerar sämre på en TotoroTackling™ än beskrivaren gjorde…

Totoroparty

Jag tror på fullt allvar att det här var den bästa dagen i Totoros liv. Han hade nog aldrig föreställt sig att man kan ha så jäkla kul! Han ville inte gå därifrån och var tydligt ovillig att gå in i bilen igen – kan vi inte åka karusellen en gång till, snääääälla matte!? Jag hade väntat mig att han absolut skulle ha kul, men kanske tycka det var lite jobbigt också. Nejdå, han är tydligen en pansarvagn i skallen liksom i kroppen. Själv var jag rätt trött och sliten efteråt, jag tyckte det var jobbigt i alla fall.

Men förutom att han fick en härlig utflykt till ett nöjesfält så fick jag också precis vad jag ville ha. Vi har bidragit till rasens statistik och till datainsamlingen som är central i MHt, plus att jag har fått en objektiv beskrivning av just min lille filur.

MH-resultatet presenteras på flera olika sätt, protokollet har jag klippt in här ovan. Men en annan sak man får är ett spindeldiagram, det här är Totoros spindel:

Resultaten är indelade efter egenskapsvärden, dessa står utanför ytterkant (tex “Nyfikenhet” nere till vänster). Moment/delmoment står som siffror i yttersta ringen (jämför med protokollet, momentsiffrorna står till vänster). Totoros resultat är det gröna fältet, den röda linjen är rasens medelvärde. Vi får en tydlig, visuell representation av att Totoro ligger högt i tex nyfikenhet och lek medan han ligger lågt i rädsla.

Vad gäller ärftlighet, här är hans pappas spindel:

Fina Bosse var lite äldre när han gjorde sitt MH (två år) så det går inte helt att jämföra rakt av, men visst syns det att Totoro brås på pappa?

Använd resurserna!

MH (och BPH) registreras helt öppet, resultaten är tillgängliga för alla. Detsamma gäller tex röntgenresultat och en hel del annat som kan vara bra att veta. För den som funderar på valp är det här en otroligt viktig resurs!

Annonser om valpar kan lova både det ena och det andra, och i kontakten med uppfödaren kan man få höra ännu mer. En del uppfödare luras avsiktligt. Andra förstår inte bättre. Och många är blinda för sina egna hundar (som det är så lätt att vara). Uppfödare är inte bättre eller sämre än folk är i största allmänhet, men som valpköpare är det lätt att hamna i ett ibland omedvetet underläge – de är ju experterna! Klart vi ska lyssna på vad experten säger…

Konsten att köpa torktumlare

Jag funderar på en torktumlare just nu. Den allra billigaste är jättedyr, flera tusen! Typ… en femtedels valp.

När jag letar torktumlare är det helt självklart att läsa recensioner och tester, leta runt på alternativ, kolla Råd&Rön, osv. Att som valpköpare gå in på avelsdata är tyvärr inte lika självklart. Varför inte? Där finns så mycket information, helt gratis och objektiv.

Här är en länk till Totoros sida på avelsdata. Genom den kan jag se vad han har för resultat registrerade (just nu bara MH, han ska såklart röntgas snart också), vad han har för titlar och tävlingsresultat, vad hans syskon har för status, och klicka mig vidare till föräldrar och hela släkten. När jag letade valp gjorde jag exakt det – fast inte på Totoros sida då såklart. Men det är bara att söka den hund man är intresserad av genom att skriva namnet på “Sök/välj hundar” och få fram all information som finns i databasen. Sedan leta mig vidare genom släkten för att se om syskon kanske dött tidigt, om bra röntgenresultat i själva verket var ovanligt eller rentav unikt i kullen, om rädslor är vanliga i släkten, osv.

En valp är mycket viktigare än en torktumlare! Vi bör ta reda på vad det är vi köper. Inte bara för vår skull, så vi får en “bra hund” (vad det nu är). Inte bara för valpens skull, så den hamnar i ett hem som vill ha just den med de egenskaper den har. Men för alla hundars skull! Om uppfödare som inte tar sina hundars hälsa och mentala välmående på allvar inte hittade valpköpare skulle de sluta föda upp valpar. Att vi ger dem pengar för allt som är gulligt är anledningen till att de föder upp. Vi måste sluta ge dem pengar…

Jag var en supergullig valp, precis som alla valpar! Men jag har alla förutsättningar att må bra också. Det är väl inte helt fel?

Publicerad Lämna en kommentar

Nosework – reflektioner från en nybörjare

Det här med nosarbete som sport har aldrig riktigt fått fäste hos mig. Visst jag har testat lite olika sorters spår (Valle gick en kurs i hårda spår när han var fyra månader och fixade anlagsprovet i viltspår vid strax över året), och uppletande är ju praktiskt när man tappar grejer, men mer än aktiveringsnivå? Nope. Inget tålamod, inget intresse, inget behov.

I skogen går man lös och filosoferar över livet, inte i sele och lina!

Det enda undantaget är vittringsapporteringen som ingår i tävlingslydnaden. Där har vi lagt många roliga timmar, jag och båda kelparna. Dels eftersom jag en gång siktade högt i klasserna, men framför allt för att det är både okomplicerat och intressant. Inga träningskompisar behövs. Ingen stor yta. Bara jag, hunden, ett gäng pinnar, och bra belöningar liksom. Perfekt inomhusträning.

Nosework

Så flyttade då noseworken in i mitt liv, på en ren impuls anmälde jag till kurs (det här med impulskontroll är mina hundar bättre på än jag är). Midori tyckte och tycker fortfarande att det är vettigare att göra andra saker tillsammans. Men Valle fastnade rejält! Och därför fastnade jag också. Att det är en sport som inte kräver mycket utrymme, går att träna inomhus, och – beroende på ambition – går utmärkt att träna på egen hand hjälpte så klart till… Jag är lat och att ha en aktivitet som gör min hund nöjd och glad på kort tid utan direkta förberedelser är ofta väldigt skönt.

Vi startade vår första kurs i maj. Fem månader senare går jag vår tredje noseworkkurs, vi har tävlat, och jag är totalt och ytterligt vilse i nosework-djungeln. Nosework som sport liknar inget annat jag har pysslat med inom hund, och jag är helt urkass med jämna mellanrum (läs 90% av tiden)…

Skitsnack. Jag är trött på att vara modig och kass. Jag vill ha koll på vad jag gör! Nu, tack!

Vad är det som är så himla svårt då?

Mycket av min styrka i hundträningen är att jag är hyfsat analytisk, kan bryta ner målet i små steg, har goda tränarfärdigheter, och har koll på beteende – förstärkningsprocessen. Jag har också ganska lätt för att tänka öppet och hitta nya lösningar och vägar framåt.

I noseworken känns det som att inget av det jag kan sedan tidigare kan appliceras. Det kan det säkert, jag ska bara lära mig hur, men just nu är jag helt lost. Och det här med att inte ha koll, det är liksom inte riktigt min grej…

Jag ska lista det viktigaste jag inte kan men känner att jag behöver få koll på (och det typ igår):

1. Läsa min hund

Nosework är ett självständigt arbete för hunden. Jag som förare är inte så inblandad i själva sökandet efter doften, mer än att ge Valle bra förutsättningar med hjälp av en vettig koppelhantering och inte stå i vägen. (Redan där har vi problem förresten, men där har jag iallafall koll på mina brister och vad jag behöver tänka på.) Men det är ju en klar fördel om jag kan se när han får doften i nosen och när han tappar den, och om jag kan skilja mellan “jag måste bara undersöka den här fläcken ordentligt”, “jag brukar få godis om jag håller nosen stilla” och “här är det!”. Det kan jag inte. Jag vet knappt ens vad jag ska titta efter, och de tecken jag vet tappar jag bort i allmän förvirring så fort något nytt händer.

2. Räkna ut hur doften beter sig

Senaste tävlingen fick vi ett utomhussök i ett litet lusthus. Som en vägg med en bänk, och pelare på andra sidan. Valle sökte intensivt runt bänken och väggen. Doften satt på pelaren bakom oss, den svaga vinden drev doften in mot väggen där den samlades (enligt domaren, detta är inget jag lyckades lista ut själv…). Valle hittade doft, men kunde inte lokalisera var den kom ifrån. Och jag var verkligen ingen hjälp! Jag kan knappt känna hur luftströmmarna går om det inte blåser rejält, och att kunna räkna ut hur doften påverkas – jag gissar fel lika ofta som jag gissar rätt…Inte ett vidare bra facit.

3. Veta om, när och hur jag kan vara till någon hjälp

Den generella riktlinjen som jag lyder just nu är “do no harm”. Det vill säga, jag försöker låta bli att göra något alls – risken att jag gör fel grej är uppenbar. Valle är smart och lättpåverkad, hjälper jag i fel ögonblick eller på fel sätt kopplar han bort nosen och ber mig fixa problemet själv. Inte konstigt – han har åtta års erfarenhet av “matte fixar” i bagaget!

Det är en vettig strategi så länge saker och ting fungerar hyfsat som planerat, men när det skiter sig? Han går över gömman gång på gång och får slut på batteri och markerar på måfå för att iallafall få en belöning? Eller är störd av något och fokuserar på något helt annat än eukalyptus? Eller tittar på bilen och funderar över varför den står där innan han börjar nosa på en grästuva istället (fordonssök)? Eller går in i träningsmode istället och testar något av de trick som brukar fungera? Då står jag och är lika vilsen som han, helt oviss om vad som är bästa strategin. Hjälpa, bryta, starta om, gå hem?

Och om den bästa strategin verkligen är att göra ingenting alls, så hade det varit skönt att välja det alternativet medvetet och inte som ett “jag vet inte vad jag ska göra så jag gör ingenting”.

Hörru matte! Kom igen! Doften är ju här någonstans, koppla på den där mesiga näsan du har så letar vi tillsammans!

Vad gör jag åt det då?

Förutom att jag blir frustrerad över min egen otillräcklighet (inte konstruktivt!) så tar jag hjälp. Jag läser, ser filmer, och försöker sortera bland all information som finns…Och det finns mycket! Men precis som i övrig hundträning finns det en mängd olika vägar till målet. Folk som pysslar med nosework är helt enkelt inte riktigt överens! Och jag har svårt att sortera bland dåligt och bra, myt och verklighet, tro och fakta.

Så jag gör som när jag var ny inom andra sporter – väljer en person vars tankar passar ihop med mina egna. I mitt fall är det enkelt eftersom Ulrika har koll på det här med nos och doft. Med en ängels tålamod guidar hon mig och Valle, med lika mycket tanke på att träna mig som att träna min hund. Jag får testa att gå med Totoro för att känna på skillnaden (jag i halvpanik – en hund som jag har ÄNNU mindre koll på hur jag ska läsa än min egen! Tur att Tot är väldigt förlåtande…). Hon lånar Valle och visar både honom och mig när vi fastnar. Och lite i taget blir vi bättre, både som individer och som team.

Planer framåt

Det jag älskar mest med nosework, den STORA anledningen till att jag och Valle pysslar med det, är inte en nyväckt fascination för doftarbete. Det handlar om två saker:

  1. Det är faktumet att jag och Valle har hittat något som vi trivs med att göra tillsammans. Valle är trasig i kroppen och kan inte träna sådant som jag vanligtvis gillar att träna, därför är det guld att ha hittat något som han både älskar och kan pyssla med utan problem. Att åka på kurs eller tävling med bara honom, se hans entusiasm, hur han älskar att visa mig vad han har nosat upp – det är världen.
  2. När det funkar, när vi synkar, när vi jobbar som ett team med ett mål, då är det ganska magiskt. Att starta honom på ett behållarsök, vara (hyfsat) säker på vad vi gör, se honom jobba, stoltheten när han utan att tveka visar mig var doften finns, det är en form av samarbete som inte förekommer i något annat jag gör ihop med mina hundar. Han har kontrollen. Han vet vad som ska göras. Jag bara ger honom förutsättningarna.

Så jag får helt enkelt acceptera att det är OK att vara nybörjare trots att vi pysslat med detta i hela fem månader (och ja, jag vet att det är kort tid. Men det KÄNNS länge!)
Mitt kontrollbehov får ta en baksätesplats, jag får leva med att inte kunna och inte veta. Nosework är annorlunda mot all annan hundträning som jag har ägnat mig åt och jag försöker få ihop allt inuti huvudet.

För det är så värt det.

Ps
Vill du börja med nosework med din egen hund? Ulrika startar en nybörjarkurs 5/11! Och den går dessutom till största delen inomhus – bara det muntrar ju upp i vinterkylan 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Allergisk mot tonåringar

Visst är det lite märkligt att i så många omplaceringsannonser har ägaren blivit allergisk mot sin hund när den är en bit över året? Lustigt det där, att det inte visade sig förrän då… Totoro är nu 15 månader, och jag förstår den där allergin!

Först och främst: jag menar såklart inte att alla som uppger allergi som orsak i en annons ljuger! Jag pratar om det övergripande fenomenet, inte enskilda situationer. En del blir allergiska helt oväntat en dag. En del var allergiska redan innan – jag är själv allergisk mot hundar – och tänkte att det skulle gå att få det att fungera ändå.

Men jag är rätt övertygad om att en inte pytteliten andel hävdar allergi när de i själva verket menar “valpen blev ett asjobbigt, drygt kräk och jag står inte ut längre!”…

Vad är det som händer?

Jag tar Totoro som ett exempel. När han glatt rusade in i mitt liv var han en urgullig valp.

Allt var nytt och spännande, han gick runt i sitt splitternya liv och var förtjust och nöjd. Visst hade han munnen full av rakblad (aj). Visst gick han på toaletten lite var som helst (suck). Och visst krävde han min uppmärksamhet 100% av tiden (men sov någon gång då). Men han var trevlig, rolig, och lärde sig nya saker i en fantastisk fart!

Det är ju det med valpar. De är ofattbart jobbiga! Man måste lära dem allt, och det tar tid och ansträngning (och i många fall en hel del blåmärken och sår). Men! De lär sig. De lär sig jättefort! Det går att se utvecklingen från en dag till nästa och det är väldigt tydligt att saker håller på att falla på plats och vi håller på att bli ett team.

Sedan börjar valpen bli vuxen, lite mindre gullig men även mycket mindre jobbig. De värsta valpgalenskaperna är över. Den har lärt sig en massa nyttiga saker, som att vänta, samarbeta, och fokusera.

Livet är bra.

Och sen då?

Könsmognaden kommer och man tänker kanske att jamen det där var ju inte så farligt? Ännu ett steg mot vuxenlivet men det är ju fortfarande samma trevliga hund som innan.

Men. Det är såklart bara första steget. Tonårstiden är lång! Vi tänker inte att en människovalp som haft sin första mens eller gått igenom målbrottet nu är klar, hormonstormen är över och nu är hen vuxen. Eller hur? Det är inte hundvalpar heller. Gradvis förvandlas många hundar till små – eller i Totoros fall stora – monster. Min personliga erfarenhet är nästan bara från hanar så det är mitt perspektiv, men tikar är inte förskonade heller.

Totoros hjärna har de senaste månaderna förfallit till ett förvirrat träsk av hormoner. Världen är så annorlunda och han kan inte hantera det. Allt han lärt sig innan, hur ska det införlivas i dessa plötsliga förändringar? Och hur ska han ens kunna komma ihåg det när så mycket annat blivit så intressant?!

Just nu löper någon tik i grannskapet. Det vet jag för att Totoro talat om det för mig. Dels började han gnälla och vandra runt en kväll, utan att själv ens verka förstå vad som var fel, och dels har promenaderna förvandlats till kissfläckssafari. Han har för all del varit intresserad av kissfläckar ett bra tag nu, men nu är det på nivån att han blir helt blockerad och inte vet att vare sig jag eller trafik existerar.

Det är de uppenbara förändringarna och det gör mig inte så mycket. Han är kåt och förvirrad, we’ve all been there. (Även om det var några årtionden sedan i mitt fall, jag minns i alla fall tillräckligt för att ha empati.) Det kommer att reda ut sig med tid och erfarenhet, den första individuella upptäckten av en specifik löptik är alltid svårast.

Men hjärnan är ju sönder!

Om inte den uppenbara könsdriften är problemet, vad är det då? Om det inte stör mig att han fastnar på kissfläckar och jag får kämpa för att få honom vidare två meter innan nästa dyker upp, vad klagar jag för?

Jag klagar för att Totoro är borta. Kvar finns en skitstövel som totalt ignorerar mig, som bara vill göra sina egna saker och tycker mina idéer är astråkiga, en hund som nästan verkar vara en främling. Ibland tittar han på mig och det ser ut som att han inte minns vem jag är. Det är jobbigt.

Det är jobbigt att han inte minns några beteenden vi tränat på längre. Jag ber om sitt och i bästa fall testar han tvekande något (helt annat) trick – eller så vandrar han bara iväg och struntar i mig. Det är jobbigt att han inte vill vara med mig längre. Spontana kontakter på promenaden existerar inte längre, helst verkar han bara vilja slippa mig.

Hej då… öh… Tant?

Att försöka lära honom nya saker är en kamp, det går inte in! Att försöka få fram saker han redan kan är samma kamp, finns det ens kvar därinne?

Jag vet att det här är en fas. Jag vet att allt det där som verkar borta absolut finns kvar, han har inte glömt utan är bara överväldigad just nu. Vi kommer igenom det här. Men jag kan absolut förstå att det känns helt tröstlöst om man inte varit med förr! Sitter du med din första unghund nu? Det går över. Jag lovar!

Allergisk mot energi

De flesta allergiannonser jag ser för tonårshundar är bruksras, brukskorsning, eller annan aktivt arbetande ras. Varför? Sällskapshundar går väl också igenom det här? Visst gör de det, men det finns en – ganska avgörande – skillnad. Grundläggande aktivitetsbehov…

Jag har skaffat en hund att jobba med. Totoro är inte en bruksras (även om jag hör till skaran som anser att cane corson borde ha gått under SBK) men jag har valt honom för att få en uthållig, driven hund som gillar att jobba. Jag har sedan han var liten lagt mycket tid på träning och aktivitet. Han har fått utmaningar att lösa från han var en liten plutt, vi har lagt grunderna till flera sporter, han har jobbat som demohund på mina kurser, och vi har i största allmänhet riktat hans energi in i träning.

Totoro gillar att ta i. Visst händer det att han blir trött, men då är det en powernap på fem minuter och sedan på’t igen bara! Så en dag går hans hjärna sönder… Det kryper i hela kroppen, uppmärksamheten slits åt tusen olika håll samtidigt, och allt som kräver fokus känns för svårt. Han minns inte hur man gör enkla saker och han har inte ro att lära sig nya.

Men aktivitetsbehovet minskar inte.

Så jag kör till klubben för att “blåsa igenom startklassprogrammet lite snabbt”, för det har ju fungerat förr när han varit jobbigt uttråkad. Men jag säger “fot” och han säger “va?”, med tom blick som riktas åt mitt håll i en tiondels sekund innan han tittar efter de andra hundarna igen. Jag försöker få in honom i position och han försöker vandra iväg och undersöka en doft. Jag insisterar och han vrålar “DET HÄR ÄR FÖR SVÅRT VAD ÄR DET DU VILL!?!?” och börjar frustrerad hoppa, bita och knuffas. Han kan inte. Det är inte svårare än så, han kan inte. Han kunde förr, han kommer att kunna igen, men just nu kan han inte. Det är bara dumt av mig att försöka insistera.

Men det är ju inte heller ett alternativ att åka hem och strunta i träningen. Han är en arbetsmaskin, får han inte utlopp för energin kommer den att riktas in i något annat. Så vad gör man då!?

Härda ut

Totoro menar inget illa. Han gör så gott han kan! Just nu är det inte så mycket, bara. Så jag får leta efter de små sakerna som fortfarande fungerar. Idag ska vi gå ett spår, igår tränade vi lite nosework. Att aktivera nosen är den bästa vägen att gå i den här åldern, den fortsätter att fungera även när resten av hjärnan lägger av. Det är inte den roligaste träningen alla gånger, särskilt eftersom även i spåret kan nya utmaningar vara för mycket – det är när det blir svårt som han kokar över. Vem orkar koncentrera sig och jobba igenom ett problem just nu!? Inte 15-månaders Totoro i alla fall.

Men det är det bästa alternativ vi har, så vi kör på det. Vi tränar även lite småtricks med shaping hemma, nonsensgrejer som det inte gör mig något vad det blir av det. Huvudsaken att han får känna att han klarar av det. Och så har jag tagit på mig ett dragbälte på promenaden och väljer vägar där löptiken inte verkar rastas.

För just nu väntar jag bara. Jag väntar på att han ska komma igenom det här, och jag försöker vara ett stöd snarare än ännu ett hinder. Världen är svår för en tonåring! När jag blir less, arg – eller rentav ledsen – så påminner jag mig själv om att det inte handlar om mig. Det handlar om Totoro. Jag får bara en liten andel av eländet, han lever i det.

Annonserna om plötslig allergi mot tonårshundar gör mig väldigt ledsen. Jag förstår dem verkligen! Det här är inte en lätt tid. Och har man inte varit med förr och vet att det kommer en ljusning igen snart, då är det nog lätt att det känns hopplöst. Har man inga verktyg för att härda ut, vad ska man då ta sig till? Har man en hund med arbetslust och energi som plötsligt förlorar förmågan att rikta den, då kan det bli både blåmärken och förstörda saker hemma. Det är antagligen lätt att tro att “hunden tar över ledarskapet” i det läget, om det är den förklaringsmodell man fått lära sig. Jag tycker mest synd om hundarna i dessa situationer, eftersom de är mitt fokus, men jag har absolut empati med människorna också! Vart tog den underbara valpen vägen, vad är det här för bortbyting?

Ljuset i tunneln

Jag vet att vi kommer igenom det här. Jag har stödet från andra som påminner mig om det när jag själv tappar sugen lite. Jag har varit med förr, jag har verktyg att hantera det, och jag har en omgivning som hjälper mig.

Hur är det att vara ensam i den här situationen?

Jag tror att vi nog kan hjälpas åt lite mer här. Lys upp åt andra med en liten ficklampa ibland. Att berätta om ens upplevelser när hunden var jobbig kommer inte att göra så någons hund mognar snabbare, men kanske människan får lite mer hopp och orkar lite längre. Att vara öppen med att det var jättejobbigt ett tag kan kanske hjälpa någon annan att inte känna sig så misslyckad och ensam? Att tipsa om saker som ändå fungerade kanske kan ge någon lite fler verktyg för att hjälpa sin hund igenom…

Det händer att jag hatar Totoro. Det är kanske en tiondels sekund när han rycker till utan förvarning och det känns som axeln är på väg ur led. Eller när han istället för att komma in i fotposition dundrar rakt in i mig och börjar bita i mina kläder. Det är över igen på nolltid, men ilskan blinkar till. Jag behöver inte fastna där för jag har andra sätt att tolka och hantera situationerna.

Va? Arg på kokosbollen? Det kan du väl inte bli!?

Många sorgliga hundöden kunde undvikits mycket tidigare – en arbetsmyra till hund är inte för alla! Köp inte en valp för att den är söt, för att du sett en av den rasen på TV göra något fantastiskt, eller för att du vill ha den “smartaste” rasen. Men för den som redan sitter där med sin amstaffschäfer som blivit fullständigt galen en bit över året? Det går över. Det gör faktiskt det.

Tonåringen blir vuxen. Färdigheter kommer tillbaka. Samarbetet återvänder. Din hund älskar dig fortfarande, även om det inte märks så mycket just nu. Om det här är den hund du vill ha, om du har användning för arbetsdriften, om du vill lägga tid på träning och aktivitet? Då är det här bara en grop på vägen.

Publicerad Lämna en kommentar

Tydligt start och slut på träningspasset

En av de tydligaste minnen jag har av skolan är rastklockan. Den ringde när lektionen var slut och den ringde när det var dags att gå in från rasten. Vi kunde vara mitt inne i någon sorts lek (hoppa gummiband? Någon mer som gjorde det?) och när klockan ringde avbröts allt och vi kilade upp till skolsalen. Jag lärde mig om hur tid uppfattas relativt beroende på vad man gör: en rolig lektion avbröts av klockan alldeles för tidigt och jag gick irriterad ut på rast, en ointressant lektion kändes som tre gånger så lång och jag bara väntade på att få höra det magiska ljudet som betydde slut på elendet.

“Kan…inte…ta in mer. Huvud…fullt.”

Tydligt start och slut

Grejen med klockan är att väldigt få kom för sent till lektionen, och ingen gick innan lektionen var slut. Inte ens om lektionen var tråkig. Vi visste precis när det startade och när det slutade. När vi förväntades vara (nåja) alerta och lyssna, och när vi var lediga. En tydlig startsignal och en tydlig slutsignal.

Översätt skola till hundträning och tioåriga ungar till våra hundar. Vet din hund när lektionen (träningspasset) startar och slutar? Är ni överens om hur start och slutsignalerna ser ut? Eller är det så att du ibland tjatar på din hund som inte alls är i träningsläge, eller att din hund fortsätter jobba också efter att du har börjat prata med din träningskompis?

Min målsättning är att när jag och min hund tränar tillsammans har vi full fokus på varandra och på träningen. Med min första hund, Popsy, kom det av sig självt – hon älskade att träna oavsett vad vi gjorde. Med nästa hund, Mårran, började jag inse att något saknades i min träning – men hon hade så många andra problem att den “rena träningen” fick en plats i bakgrunden, vi behövde få livet i stort att fungera. Och så kom Valle. Underbara, lättdistraherade, svårmotiverade Valle. Han har inga direkta vardagsproblem, tvärt om är han en okomplicerad hund i vardagen, men det blev VÄLDIGT tydligt att jag behövde lägga om hela min träningsstruktur. Eller, lägga om och lägga om, det var mer fråga om att hitta en struktur överhuvudtaget.

Så det första vi gjorde var att introducera tydlig start och tydligt slut. Nummer två var att anpassa längden på passet och aktiviteten till vad han klarade av. Jag valde att träna in ett stationsbeteende, ligga eller sitta på filt, och det har jag kört på sedan dess i lite olika varianter. Passen var till att börja med 10-15 sekunder långa, och bestod av kamplek eller fånga godisar. Det var vad han klarade av med bibehållen fokus genom hela passet.

Efterhand kunde vi börja lägga in mer och mer “riktig” träning, denna filmen är från november 2012 och han är snart 2 år gammal. Vi har jobbat med tydlig struktur i träningen i ca åtta månader. Själva träningen handlar om att han ska springa ut från mig utan “mål”.

Titta på filmen igen och titta efter följande:

  • längden på passen (korta!)
  • högt värde för filten
  • Valles startsignal när han är redo – han tar kontakt med mig innan jag kallar upp honom
  • så fort han har ätit upp den kastade godisbiten ger jag lek-signal – det bygger upp en förväntan på att det finns EN godis i gräset, sedan lönar det sig att komma till mig
  • vi leker för det mesta hela vägen tillbaka till filten – ingen plats för fokustapp
  • 100% fokus genom passen, från honom och från mig

Den där filten blev en räddare i nöden på fler sätt än ett! Jag hade längre tre hundar i träning parallellt, och att kunna ha en plats för varje hund var guld värt för att få effektiva pass:

Och när jag ändå har scrollat igenom gamla filmer bara måste jag bjuda på den här, som är från juli 2013 när träningen faktiskt började fungera på riktigt igen. Vårt allra första försök till ett freestyleprogram.

Att fundera över…

  • Hur ser din startsignal och slutsignal för träningspasset ut?
  • Är du och din hund överens?
  • Håller du 100% fokus på din hund genom hela passet?
  • Har passet rätt längd för vad ni klarar just nu?
  • Har passet rätt aktivitet för platsen ni tränar på (mer störningar = enklare övning)?

Anledningen till att grundskolor har en rastklocka är att det funkar. Det blir tydligt. Det blir enklare för alla inblandade. Att vi sedan vill att hundarna ska tycka att träningspassen är så kul att de knappt vill ha rast – det ligger ju på oss som lärare.

p.s… det här med träningsstruktur

Går jag igenom på längden och tvären i vår Hundtränarsatsning. Och jag individanpassar dessutom efter just er. Just saying 😉

Publicerad Lämna en kommentar

“Livet är ett party!” /Totoro, 14 månader

För all del även ett citat från Totoro 0-13 månader… Totoro tar med sig partyt var han än går! Om han mot förmodan skulle bli emotsagd så blir han kanske lite förvånad, men så rycker han på axlarna och partar vidare. Den som menar att det inte är ett party har uppenbarligen fel.

Igår partade han sig raka vägen till sitt tredje diplom i nose work i klass 1, och flyttar alltså upp till klass 2! Jag har skrivit en del om våra tävlingar på Facebook sedan vi debuterade i juli, jag tycker det är orimligt intressant!

För mig är en tävling ungefär som en besiktning (med den stora skillnaden att på besiktningen är jag orolig och förstår ingenting, men jag troooor att det egentligen är meningen att jag ska känna ungefär som jag gör på tävling?), någon annan kollar av en checklista med saker som bör fungera på ett visst sätt och jag får information om vad som eventuellt behöver åtgärdas. Det är opersonligt, standardiserat och informativt, är styrleden glapp så är den. (Jag vet fortfarande inte vad en styrled är, var den sitter eller vad den gör. Men den kan tydligen vara glapp och kosta massor att oglappa…)

Min styrled är f-ing perfekt! Som allt annat.

Tävlingschecken

All träning blir bättre med träningskompisar, men för nosework skulle jag säga att det är absolut avgörande. Hundar är inte korkade, de lär sig jättesnabbt de mönster vi – förhoppningsvis helt ovetande – gömmer doften i. “Kolla alltid möbler” är jättevanligt att jag ser på fortsättningskurser. Vilket förmodligen är anledningen till att min egen hund på tävling igår sa “det kan inte vara i möblerna, bäst jag kollar allting annat först” och verkligen betade av ytterkanterna noga innan han ens funderade på möbler.

Vi kan försöka hur mycket vi vill, vi kommer att lära hundarna sökregler utan att mena att göra det. Vi gömmer inte slumpmässigt, vi följer våra egna – oftast okända – mönster. I en träningsgrupp får hundarna leta efter gömmor som bryter mot reglerna (träningskompisar har egna mönster såklart men de är inte desamma som dina) och får lära sig just det: lita inte på var doften “borde” vara, slå på nosen och sök!

På tävling blir det här extremt tydligt! Just att hunden har förväntningar på var det lönar sig att leta och inte. Jag visste inte att jag undvikit möbler, när hände det!? Men att det är så ser jag på besiktningen. Domarna är inte mina kompisar, de har ingen uppfattning om hur Totoro letar i vanliga fall, de är inte ute efter att göra det vare sig lättare eller svårare för just honom. De är där för att kolla samtliga ekipage, dra lite i däcken, mäta bromsarna, kolla tutan – följa checklistan och dokumentera vad de hittar. Jag älskar det!

Det är en chans att göra min träning rättvisare. Jag får en klarsynt, svartvit utvärdering av vad jag har lärt min hund. Inte vad jag avsåg att lära honom. Inte vad jag tror att jag lärt honom. Vad jag lärt honom.

Utan den här besiktningen kan jag hamna hur snett som helst i vår träning utan att se det. Det är inte tanken som räknas, det är genomförandet. (Sorry.)

Sporten

I nosework har vi en sport som kan ge oss otroligt mycket! Jag sysslar med annan nosaktivering också. Totoro spårar, söker, letar – jag gömmer till och med godisar bara för skojs skull. Jag är alltså inte någon inbiten noseworkpurist som anser att det här är det enda rätta. Men det är bra. Just av liknande anledningar som varför jag uppskattar tävling, regelverket ger oss hjälp och stöd att utveckla vår träning.

Jag kan fortsätta gömma godisar ett helt hundliv, hunden kommer att ha kul och få något gott för besväret. Det är inget fel på det! Men det ger varken hunden eller mig en chans att utforska vilken fantastisk nos hundarna har egentligen…

En hund som får ordentliga utmaningar för nosen växer! Det är fantastiskt att se. Jag älskar att hålla noseworkkurser, just för att jag får se hundarna utvecklas och upptäcka något helt fantastiskt: de är bättre på det här än vad husse/matte är!

Nu får Totoro och jag fortsätta få våra checklistor i klass 2 istället – superkul tycker jag, för det betyder att punkterna som kollas av blir fler och mer detaljerade. Så mycket utrymme för förbättring… Men jag vill såklart fortsätta få min fix av nybörjare som upptäcker den här världen för första gången! Så jag har lyckats klämma ihop min kalender tillräckligt för att få plats med en till nybörjarkurs i år. Start i november, färdig lagom till julstressen. Perfekt läge att ha en riktigt nöjd hund!

Jag är nöjd med livet!

För dig som vill ha något lite mer avancerat finns det även några platser kvar på tävlingskursen!