Publicerad Lämna en kommentar

Hund i husbil

Jag har varit iväg på semester! Två tredagarsturer med husbilen har det blivit. Med hundarna så klart. MÅNGA nya upplevelser har det blivit, och några nya upptäckter…

Så här ser den ut, vårt rullande hem som rymmer två vuxna utan så stora krav på bekvämlighet och två hundar med desto större krav på service dygnet runt. Precis under sex meter lång, får (näääästan) plats på en vanlig parkeringsplats. Sovdelen är soffdel under dagen (eller inte, om hundarna vill ha det bäddat hela dagen). Yttepyttelitet badrum, pyttelitet kök, förvånansvärt mycket packutrymmen lite överallt. Och ja, det får ledigt plats två personer och två hundar i sängen.

Jag har gradvis vant hundarna vid att vistas och sova där med kortare utflykter, första övernattningen gjorde vi på uppfarten utanför huset. De gillar husbilen. Det gör livet enklare. Jag kände att vi var väl förberedda för att ta oss längre från hemmet än en timme.

Upptäckt 1: aktiveringen fixade sig självt

Mina hundar är 7 och 9 år gamla, de är miljötränade sedan valptiden och är ofta med mig på kurser och föreläsningar. De blir ÄNDÅ mentalt trötta av nya platser! Jag hade säkrat med noseworkattiraljer och parkoursele, men att gå helt vanliga promenader på nya platser – i deras eget tempo, med tid att nosa och upptäcka – räckte som aktivering. Vad jag däremot upplevde var ett ökat behov av rena promenader. Jag gissar att de rör sig ganska mycket under dagen här hemmavid i huset och trädgården utan att jag tänker på det, och i husbilen finns så klart inte de möjligheterna. Att vandra är ett semesterintresse så det var inga problem.

Upptäckt 2: krav på tidiga morgnar

Det KAN så klart bara vara mina hundar som är extra morgontidiga, men klockan 4 var det dags att gå upp. Basta. Så det gjorde jag. Tidiga sommarmorgnar är ganska fantastiska, och kl 4 kan man ha hundarna lösa eftersom det inte är någon annan ute (mina hundar håller sig runt mig). Efter 1,5 timmes promenad kunde vi gå in och fortsätta sova ett par timmar.

Upptäckt 3: vakt och attack-kelpie

Andra natten stannade vi på en lite större camping i Åsa (jepp, vi valde staden pga namnet). Ni vet – stor badplats, restaurang, hålligång, massa barn, andra hundar… Helt plötsligt hade jag en vakt och attack-kelpie som överraskade oss båda med att försöka åla sig under husbilen för att springa efter en intet ont anande jack russel terrier! Låt oss säga att jag har oanade röststyrkor och effektivt stoppade henne från att få oss utkastade. Efter den brandsläckningen var det koppel på och godispåse i närheten – skvallerträning på varenda hund! Problemet löstes ganska fort.

Upptäckt 4: förbered för värme!

Vi lyckades tajma första semestertrippen med värsta värmeböljan, och Valle fick – tror vi – lindrigt värmeslag dag 2. Han slogs in i blöta handdukar och vi tog oss hem på morgonen dag 3. På vägen hem beställde jag både kyltäcken och kyldyna, och svor över att jag inte tänkt på den INNAN vi åkte. Han hämtade sig snabbt i hemmiljö med ac inomhus och sina skuggiga liggplatser i trädgården, och värmeböljan gav med sig.

Första semestertrippen i filmform:

Upptäckt 5: first impression lasts

Ett par dagar senare var vi på väg igen! Jag var orolig för vad Valle skulle säga, men efter en initial tveksamhet insåg han att husbilen inte längre var otrevligt varm och återgick till att tycka att det är toppen att ha sin jättestora hundkorg med sig överallt. Jag är väldigt glad att jag la ner tid i början på många BRA upplevelser i husbilen!

Upptäckt 5: behovet av vila

Det är definitivt inget nytt, men har blivit extra tydligt: mycket nya intryck betyder större behov av återhämtning. Hundarna har sovit som stockar när de har sovit! Det har gett oss frihet att lämna dem i husbilen och besöka hundfria ställen – de har själva valt att stanna kvar. Jag tror att om vi varit ute flera dagar kanske de tidiga morgnarna hade börjat dra sig framåt sextiden istället för fyra. Rutiner hade börjat skapas, och hemmakänslan hade blivit ännu starkare.

Och ett slutligt tips: skäm bort fyrbeningarna lite extra

För våra hundar betyder “skämma bort” att de får roliga promenader, mer uppmärksamhet, vara med typ jämt, något smaskigt att tugga på, och att de får en egen glass då och då. Jag tror speciellt att de har uppskattat variationen i miljö! Att upptäcka nytt är roligt för de flesta hundar, om de får göra det i sitt eget tempo och på sina egna villkor.

Eftersom vi bor i skogen valde vi att åka till havet, och båda kelparna har varit fascinerade av speciellt klipplandskap vid havet. De har undersökt nya växter, gått på bryggor, tittat på fåglar, och känt nya underlag under tassarna. De har hängt på uteserveringar, de har hälsat på barn. De har levt livet – som det ska vara på semestern!

Publicerad 2 kommentarer

Förebyggarens miniparlör

I måndagens blogg skrev Åsa om vikten av att agera förebyggande istället för att reagera efter något redan gått fel. Det låter ju jättebra, eller hur? Och det är det också, men innan man fått in det i vardagstänket är det inte alltid så lätt… Den omedelbara känslan när hunden gör något vi inte ville den skulle göra är som regel “men varför gör du så här – mot mig?!”

Och i ärlighetens namn handlar även det där varför om mig mer än om hunden. Frågan är inte – som den borde vara – “vad motiverade dig att utföra det här beteendet”, utan snarare “du har fått mig att må dåligt, skäms du inte ens?” vilket inte hjälper någon av oss. Men bara för att det ofta är den naturliga reaktionen betyder det såklart inte att det är den enda spontana reaktion vi kan ha. Det går att träna om våra beteenden också!

Steg ett är vilja. Men jag förutsätter att alla som läste Åsas måndagsblogg redan vill vara förebyggare, givetvis. Steg två kan vara ett stort steg, lär dig tänka-prata-leva ABC i alla situationer. Men jag är ju klickertränare och vill gärna ha mååååånga steg på vägen istället, så det här kommer att handla om steg 1.5: lär dig några fraser utantill så du inte känner dig helt borttappad på vägen till turistinformationen.

Det ska vara här någonstans…

Något är fel, señor

  • Hunden springer fram till andra hundar istället för att träna med dig. Upplevelse: hundskrället vill skämma ut dig och visa vilken dålig pli du har! Verklighet: hunden lämnar träning med dig, där den får belöningar för att utföra beteenden du ber om, för att istället vara social med andra hundar. Situation: det är bättre att springa till den andra hunden än stanna med dig, dina belöningar är mindre värda än social kontakt med andra hundar (variera ditt belöningsvärde, var inte förutsägbar), eller de beteenden du ber om är för svåra att utföra och hunden tar hellre en förstärkare av mindre värde än stannar med dig och sliter för något den känner att den inte klarar av (gör träningsupplägget enklare), eller din hund är känslig för förändringar och att någon inkräktade på området där ni tränade måste kollas av för att se till att det inte är någon fara (störningsträna din hund och höj självförtroendet), eller din hund är trött (ge en paus tidigare).
  • Hunden gör utfall och skäller mot mötande på promenad. Upplevelse: hunden saboterar vad som kunde ha varit en mysig promenad med helt orimliga beteenden som bara förstör! Verklighet: det var ingen mysig promenad för hunden, den agerar under hot. Hunden är i Saving Private Ryan, på helspänn med faror överallt och ingen möjlighet att stoppa det som händer – men den kan åtminstone försöka försvara sig mot varje enskild motståndare ni stöter på! Situation: din hund mår dåligt och kämpar för sin överlevnad, främlingar är farliga (motbetinga och håll samma avstånd som du skulle hålla till ett krig), eller utrustningen gör ont när ni möter någon (kolla upp så hunden är frisk och inte skadad, använd väl sittande sele, kanske ryckdämpare i en period, lär hunden gå i koppel utan att dra och korrigera absolut inte “fel” i kopplet), eller hunden är så sjuk eller skadad att den känner sig utsatt (behandla sjukdom/skada och undvik under tiden situationer och miljöer där hunden kan känna behov av att försvara sig)
  • Hunden ylar och skäller när den är ensam hemma. Upplevelse: den galna hunden vill få er vräkta! Verklighet: hunden är skräckslagen och försöker ropa på hjälp. Situation: hunden upplever att den är inlåst, övergiven och glömd, den förstår inte att du kommer att komma tillbaka (börja med att lära hunden slappna av i ett rum om du går in i ett annat), eller den hör ljud den inte vet vad den ska göra med när du inte är där och kan säga att det är ok att grannarna dammsuger (lämna radio, youtube eller något igång för att skapa ett konstant bakgrundsbrus), eller hunden har generellt svårt att slappna av och kan det inte alls när den inte har dig där som hjälp (träna avslappningsövningar och rigga chillhörnor hemma som bara är till för att slappa på).

Jag vill ha, fräulein

  • Hunden stjäl mat som står framme. Upplevelse: hundkräket är en tjuv som inte respekterar gränser! Verklighet: hunden ville ha något att äta, där fanns något att äta. Enkelt. Situation: du lämnar din tallrik på bordet för att hämta något och hunden passar på att äta av maten du lämnat (lämna inte mat tillgänglig, om det finns mat i det fria tillhör det den första som hittar det), eller du lämnar rester i kastrullen på bänken medan du äter framför TVn så hunden hoppar upp på bänken och äter resterna (lämna inte mat tillgänglig, om det finns mat i det fria tillhör det den första som hittar det), eller du ställer bara ner hundmatssäcken öppen i hallen en liten stund medan du gör något annat så hunden äter sig brakmätt (lämna inte mat tillgänglig, om det finns mat i det fria tillhör det den första som hittar det). Den här är inte svår, hunden har rätt. Lämnar du maten tillgänglig är det helt rimligt att anta att du just lämnat den.
  • Hunden jobbar bara för de bästa belöningarna. Upplevelse: den giriga hunden är så snorkig och petig att den minsann inte ens sätter sig ner om du inte har en hel grillad kyckling i handen! Verklighet: hunden har lärt sig att passivitet är det som belönas mest av allt. Situation: du tränar genom att locka med belöningen hunden får för utfört beteende (sluta lockträna, testa shaping), eller du tränar en redan mätt hund som egentligen inte vill jobba för godis (hundar ska inte vara svultna för att prestera, men det är bra om de har utrymme för efterrätt när vi ska träna), eller när hunden utför något långsamt tar du fram dunderbelöningar för att få snabbare utföranden (separera beteende och konsekvens bättre i ditt eget tänk, forma variation istället för att försöka knuffa fram det).
  • Hunden jagar katter. Upplevelse: hunden är ett ondskefullt mördarmonster som inte kan bete sig! Verklighet: hunden är en jägare och katter är både byte och konkurrenter. Situation: en katt springer mitt framför näsan på hunden och gör så hunden helt låser sig och bara drar i kopplet och försöker följa efter (motbetinga katter och lär in alternativa beteenden), eller hunden ska in i varenda buske och runt varenda hörn där det skulle kunna finnas katter (motbetinga katter och ge andra aktiviteter så hunden inte behöver en egen hobby), eller inkallningen funkar finfint så länge det inte kommer en katt (ha inte hunden lös innan du vet att hunden inte längre reagerar på katter, det kommer att komma en katt).

Parlez vous?

Sex fraser är inte mycket till en parlör, eller hur? Men det är fler än inga! Och att ha några saker förberedda kan vara skillnaden mellan att helt gå vilse och att hitta dit man vill, om än kanske med någon omväg som man sluppit med ännu bättre kunskaper. Vi måste börja någonstans, och är det något som vi klickertränare vet (eller borde veta) så är det värdet av att hålla det enkelt.

Med träning kommer din naturliga reaktion när något händer vara just att analysera situationen ur rätt vinkel, en vinkel som kan ge dig verktygen som behövs för att kunna förebygga att samma sak händer igen. Men det kräver träning. Så ut och träna!

Titta på min hjärna, så intressanta saker som händer här!
Publicerad 1 kommentar

Förebygga eller åtgärda?

För väääääldigt många år sedan såg Åsa, kunskapstörstande hundägare, Eva Bodfälts DVD till KontaktKontraktet och fick världen ställd på ända av en enda fråga: “Vill du vara en förebyggare eller en åtgärdare?”. Ni vet, när man inser hur korkad man har varit och fokuserat på fel saker? Och helt plötsligt får man något som gör att en pusselbit faller på plats? Så var det.

Jag tycker inte vanligtvis att jag är så korkad – okunnig inom mycket, men sällan korkad – men i detta läget kände jag mig så. Jag hade jobbat med min Jack Russel Terrier som ville springa fram till andra hundar. Hela mitt fokus hade varit “vad ska jag göra när hon springer så hon inte gör det igen?” Helt plötsligt insåg jag att jag jobbade i fel ände. Frågan jag behövde ställa var “Vad ska jag göra INNAN hon springer så hon inte springer alls?”!

“Vem, jag? Jag har bara ögon för dig matte! “

ABC

Jag skrev om problemlösning i hundträningen med hjälp av ABC för några veckor sedan. A = antecedent. B = beteende. C = konsekvens. Ofta har vi fokus på konsekvensen – vad lönar sig, vad lönar sig inte. Problemet med att snöa in allt för hårt på just konsekvensen när vi jobbar med beteenden som vi faktiskt försöker få bort, är att för att konsekvensen ska kunna hända måste beteendet utföras. Precis det vi faktiskt vill undvika!

Det gäller oavsett om jag jobbar med en Kelpa som flyttar tassarna i ställande under gång, en Valle som går undan när han ska ta på selen, eller en Popsy Terrier som springer till andra hundar. Eller en Mårran som – under en tid av sitt liv – gjorde våldsamma utfall mot andra hundar med avsikt att skada.

Givetvis MÅSTE vi fundera över C, saker händer och vi behöver åtgärda situationer så gott vi kan. Då är det bra att ha tänkt före så man tar bra beslut. Men vi har nytta av att tänka betydligt bredare!

Fokus på A!

Istället vill jag, för idag, flytta fokus till Antecedenten. Situationen. Vad som händer INNAN felbeteendet. När det fortfarande är rätt. Hur kan jag arrangera situationen så att det blir enklare för hunden att FORTSÄTTA göra rätt?

A handlar om ALLT som så att säga “sätter scenen”, allt som leder upp till beteendet. Det jag oftast brukar titta på är följande:

  • Allmäntillstånd. Är hunden frisk och smärtfri? Hur är stressnivåerna? Får den utlopp för sin energi på ett sunt sätt? Sover de ordentligt, är den hungrig, törstig, nödig? Finns det något i hundens allmänna liv som kan göras bättre, sundare, trevligare?
  • Specifika saker hunden reagerar på. Sådant som hunden reagerar på kallas för “triggers”. Det kan vara allt ifrån “mörkt utomhus” till “specifik doft”. Ofta handlar det om signaler av olika slag som hunden uppfattar – något den ser, hör, luktar, känner, eller smakar. Det kan också handla om sådant som händer inuti hundens kropp: plötslig smärta, illamående, adrenalinpåslag etc. (Jepp, de olika punkterna glider ihop. Allt påverkar vartannat!)
  • Utrustning. För en utfallshund spelar känslan av hur halsbandet eller selen trycker mot kroppen stor roll – det trycket är kopplat till “fel” känslor. För en hund som avskyr kloklippning är ofta åsynen av klotången en stor trigger. Det är enklare att bygga upp nya känslor om utrustningen inte har något “bagage” kopplat till sig. Det kan alltså vara en smart investering att byta utrustning. “Det är klart att RÖDA klotänger gör ont, det vet ju alla. Men GULA klotänger – de är trevliga och betyder godis!”
  • Tidigare erfarenheter. Att känna till specifika händelser som påverkat hunden kan vara ett tveeggat svärd. Å ena sidan hjälper det oss att förutsäga vissa reaktioner och jag upplever att när vi (tror att vi) förstår orsaken till hundens reaktion som är det lättare att inse att den har det jobbigt och inte “är jobbig”. Å andra sidan finns det en risk att vi låser oss vid vår tolkning av den information vi har fått och därmed inte observerar vad som faktiskt händer. Det är också ofta så att vi feltolkar, eller helt enkelt inte känner till, händelser som hunden reagerat på.
“Kan golden retrievers FLYGA? WTF? Det är en viktig insikt för framtiden!”

Lär hunden ett alternativ

En sak som ställer till det för många hundar är helt enkelt att de har en begränsad beteenderepertoar. De kanske till och med inser att det de gör inte är vidare BRA, men de vet liksom inte vad de ska göra istället!

Jag är övertygad om att Mårran, när hon gjorde utfall mot i hennes tycke “ohyfsade och antagligen rent av farliga hundar som invaderade hennes personliga space”, faktiskt inte insåg att HON lika gärna kunde gå därifrån och på så sätt få det avstånd hon behövde. Det fanns liksom inte i hennes skillset. När hon väl lärde sig att själv öka avståndet så blev allas liv väldigt mycket enklare – speciellt hennes.

Arrangera situationen till din fördel

Verkliga verkligheten är en sak. Jag vet, målet är att hunden ska kunna hantera problemsituationen. Men det betyder definitivt inte att det är där träningen ska starta!

Gör det LÄTT för hunden att göra RÄTT. Bygg en vana av rätt, rätt, rätt, rätt, rätt, rätt, rätt. Här kommer C – konsekvensen – in. Belöna rätt beteende rikligt, med riktigt bra belöningar, ÄVEN om situationen är enkel! Koppla en känsla av “enkelt och roligt” till just det beteendet, så kommer det i sig att trigga glad-känslor.

Lägg på planerade störningar och svårigheter efterhand som hunden är redo. Inte före. Inte “ska bara testa om…” Du kommer att få dina tester ändå, eftersom saker händer som vi inte har kontroll över och vi ibland gissar fel eller missar små signaler. Planera för lyckanden.

Jag gillar denna liknelsen (jag TROR att ursprunget kommer från Jean Donaldson, men jag är inte säker. Fri tolkning av mig):

Om hunden har gjort ett visst beteende ett antal gånger så är det som att den trampat upp en stig i gräset. Ju fler gånger hunden har gått stigen, ju bredare är den.
Om vi vill ändra hundens beteende, att den ska göra något annat istället, så ber vi hunden trampa upp en ny stig. Det tar tid och många repetitioner att få en bra stig.
Samtidigt så behöver den gamla stigen växa igen. Om den nya stigen är för svår att trampa upp så kommer hunden att välja den gamla, enkla, vältrampade stigen. Hunden behöver alltså enkel terräng som är lätt att göra en ny stig i, och terrängen får inte bli svårare förrän den gamla stigen börjar bli svår att gå på eftersom den inte använts på så länge.

“Vadå stig? Jag skapar min egen, oavsett terräng!”

Så: förebygga eller åtgärda?

Som ni förstår gick jag från att vara en åtgärdare till en förebyggare. Lite i taget, eftersom det var en ny stig för mig själv att trampa upp! Jag fastnar fortfarande ibland i “Vad ska jag göra när min hund…” istället för “Vad ska jag göra INNAN min hund…”, men jag kommer på mig själv snabbare och snabbare. Jag var då, och är nu, fast övertygad om att det är vettigare att förebygga än att åtgärda problem.

Givetvis kan man inte förebygga ALLT, livet händer och man hanterar den situation som man hamnar i så bra man kan.

Men, man kan förebygga MYCKET! Det är därför vi lägger mycket tid på belöningar och miljöträning på våra valpkurser. Det är därför vi har skapat ValpVerkstan. En bra start tillsammans där man trampar upp rätt stigar från början gör livet så mycket enklare!

Och märker du att ni hamnar på fel stig? Sluta gå där! Hitta ett nytt beteende, börja trampa upp den stigen istället så fort som möjligt. Hunden behöver inte göra fel för att lära sig. Den behöver göra RÄTT!

Publicerad Lämna en kommentar

Ge schysst feedback – till dig själv!

Åsa skrev ett jättebra inlägg i måndags om att ge och ta feedback på ett konstruktivt sätt. Jag har tänkt mycket på det här och hade tänkt skriva om hur du kan göra om du inte har någon att fråga om feedback av olika anledningar, eller om den feedback vi kan få från våra hundar. Men det får bli en annan gång, för jag landade till slut i det här: de flesta av oss är väldigt, väldigt dåliga på att ge oss själva konstruktiv kritik. Observationer av oss själva tenderar alltför ofta att vara på temat “herregud vad dålig du är!”…

Det hjälper ingen.

Dålig? Vem? Va? Äsch, jag vill inte höra, tänkte bara säga att du är bäst och jag älskar dig!

Varför?

Som vanligt är min utgångspunkt ganska praktisk. Visst, det finns en massa andra anledningar också till att vi ska vara snälla med oss själva, men jag kommer till punkten EFFEKTIVITET och tänker “ok, det räcker för mig”. För det räcker för mig, och det är sant. Om du är elak mot dig själv kommer du att bli allt sämre som tränare, om du är schysst i din kritik och dina observationer kommer du att bli bättre.

Vill du bli bättre?

Då får du så lov att vara snäll.

Kritik som hjälper dig växa och utvecklas är konkret, uppnåelig och intressant. Exempel på det kan vara

  • Testa att hålla klickern i vänster hand istället
  • Vad händer om du väntar en tiondels sekund innan du rör dig?
  • Efter två minuter verkar du förlora fokus, vad tror du om att ställa en timer på 1:45 så du pausar i tid?

Kritik som förstör och definitivt gör att det kommer att gå allt sämre är bred, personlig och hopplös. Exempel

  • Nu gjorde du fel. Igen!
  • Varför lär du dig aldrig någonting?
  • Din hund förtjänar en bättre tränare!

De flesta av oss skulle aldrig säga saker som i de nedre exemplen – till någon annan. Men till oss själva? Jodå… För det är ju sant! Eller hur? Klart vi måste säga det då, annars slutar vi ju inte vara sådär korkade.

Va? Tänker du så? Men… Varför då?

Istället

Det känns ofta rätt att vara hård mot sig själv. Det känns till och med lite bra… I stunden. På längre sikt skadar det dig. Alltid! Alltid, alltid, alltid är det fel väg att gå. Även om det känns som att du behöver några sanningens ord från och till dig själv. Frågan är, vill du ha tröst (att skälla på dig själv är ett slags tröstbeteende, hur bakvänt det än kan verka) eller vill du bli bättre?

Vanor är svåra att bryta. Det är en sanning vi hundtränare nog är väldigt bekanta med. Samma gäller givetvis våra egna vanor. För den som har som rutin att avsluta ett träningspass med att läxa upp sig själv (istället för att välja ut en sak att faktiskt förbättra till nästa gång) är det inte så lätt att bara sluta. Så här är ett tips: bli din egen tränare. Du kan det här, bara ta ett steg ut och applicera dina träningskunskaper på den som mest behöver dem: du själv. Låtsas att du är en hund.

Jo, på riktigt. Jag lovar att det funkar. Och du behöver inte berätta för någon att det är det du gör om du inte vill.

För grejen är den att för varje gång du slår på dig själv för att du är så dum, klantig och aldrig lär dig något så ser du till att du inte lär dig något. Du låter känslan av något som gick fel i träningen – stort eller smått misstag spelar ingen roll, känslan blir stor oavsett – bli det som hamnar i fokus. Känslan löser du genom att växla till en annan känsla, ilska. Ilskan får sitt utlopp genom att du skäller på dig själv. Sådärja, nu har vi fixat det!

Men det är ju fel sak i fokus. Det vi måste titta på är själva misstaget – och observera singular. Fixa en sak i taget. Det kommer alltid, alltid, alltid att finnas fler, men det är inget problem. Det är inte en bugg, det är en feature.

Så. Du är en hund, träna hunden. Välj en sak att justera. Den saken är konkret och utanför dig själv (det är inte du som är fel, det är en sak du gör som du kan ändra på). Förändringen är uppnåelig med en enkel justering (annars får du dela upp det i mindre bitar). Och se till att uppmärksamma det du gör bra!

Och, förstås. Partyhatten på.

För det är ett party att hänga med oss! Så det så.
Publicerad Lämna en kommentar

Konstruktiv kritik i hundträning

Om man gör som man alltid har gjort så får man det man alltid har fått. Det är helt OK, så klart. För vissa. Men inte för mig! Jag vill göra BÄTTRE, jag vill få MER! Inte för att jag inte är nöjd med det jag har – det kan jag vara ändå – utan för att jag är sådan som person. Tjusningen ligger i att fortsätta utvecklas.

Vad finns bortom horisonten? Kanske ännu roligare tennisbollar? Är det ens möjligt?

Utveckling kräver förändring

Vill jag få ett nytt resultat så måste jag ändra vad jag gör. Vill jag få ett BÄTTRE resultat, alltså ett som ligger närmare mitt mål, så måste jag dessutom ändra vad jag gör på rätt sätt! Och för att göra det effektivt behöver jag hjälp utifrån.

Det är ofta svårt att se sin träning och sin egen hund med objektiva ögon, därför att när det gäller vår hund så är vi känslosamma och får lätt förutfattade meningar. Känslosamma ska vi vara, vi älskar ju våra hundar! Men ibland så kommer våra känslor i vägen för vår klarsyn, och ibland så är det svårt att släppa bilden man har om hur vi är, hur vår hund är, och vad som borde hjälpa oss i rätt riktning.

Dessutom så har jag som hundtränare begränsade kunskaper – ingen kan ALLT! Vi påverkas av de hundar vi tränat tidigare, vad som brukar fungera, och ibland så får vi helt enkelt slut på idéer. Vi tycker att vi har testat allt. Det har vi inte, det kan jag garantera, men det KÄNNS så.

För att göra förändringar som ger önskat resultat så behöver man alltså konstruktiv kritik!

Ge kritik

Både att ge och att ta emot kritik är en konst – det är det här med känslor igen. Ingen vill ju göra fel! Jag tänker att bra kritik har flera punkter som behöver uppfyllas:

  • Den ska vara genuint avsedd att hjälpa. Det är liksom steg ett, att personen ger sin åsikt och sina tankar för att göra dig och din hund BÄTTRE.
  • Den bör vara konstruktiv – dvs ge konkreta förslag på ändringar. Inte bara “positionen skiftar i fotgåendet” även om det är bra information om man inte är medveten om det, utan “testa att belöna konsekvent vid byxsömmen för att få en stadigare position”. Om det nu verkar vara ett vettigt råd där och då.
  • Kritik behöver inte alltid handla om sådant som behöver förbättras! Det kan lika gärna vara att peka ut sådant som redan är bra. Det är minst lika viktigt att få reda på de detaljer som faktiskt fungerar – det är lätt att man glömmer sådant.

Jag delar gärna upp kritik i två delar: feedback och feedforward (för att låna engelska uttryck).

Feedback handlar om en utvärdering av vad som hände. Hur såg det ut? Egentligen?

Feedforward är planen framåt. Den tar avstamp i feedbacken och ger en handlingsplan. Här kommer förändringen in!

Vad sa du? Hoppa upp på bordet och STJÄLA köttbullarna? Tror du verkligen det? Fast nu när du säger det…

Ta emot kritik

Som hundägare/hundtränare blir man kritiserad hela tiden. Ofta av helt random människor. Det behöver man faktiskt inte lyssna på. Se steg ett under att ge kritik: om inte kritiken är genuint avsedd att hjälpa så är den ointressant för mig.

Jag har tillbringat mitt liv med att söka kritik: först på hästryggen, sedan som hundtränare, sedan som fotograf och slutligen som lärare/instruktör. Eftersom jag vet att det är ett väldigt bra sätt att utvecklas så är det något som jag aktivt ber om och verkligen försöker ta till mig! Förändra för att förbättra liksom.

Ju äldre (och visare?) jag har blivit, desto enklare har det blivit att ta emot och ta till sig av kritik på ett bra sätt. Jag tror att det till stor del beror på att jag har så att säga installerat några filter i hjärnan som direkt sållar lite 😂

  1. VEM är det som ger kritiken? Är det någon som jag litar på, som har koll på ämnet?
  2. Vill personen mig väl?
  3. VAD sägs – egentligen? Det är lätt att övertolka. Det är lätt att anta. Speciellt när det är skrivna kommentarer. Jag har som regel att verkligen försöka förhålla mig till enbart det som faktiskt sägs.
  4. Om jag känner att jag går i försvar: VARFÖR gör jag det? Finns här en obekväm sanning? Den kanske är klumpigt uttryckt – folk kan vara klumpiga – men det betyder inte att den inte är korrekt. Om jag kan se förbi min omedelbara försvarsreflex så kanske här finns något av värde.
  5. Kritiken gäller det jag GÖR, inte den jag ÄR. (Annars är den automatiskt bortsållad i filter ett eller två.) Samma för min hund. Sådant vi gör kan vi ändra på.

Svara på kritiken

Om du får kritik som ges av någon som kan ämnet, som är avsedd att hjälpa, som ger konstruktiva tips på förändring och som du kan ta till dig på ett känslomässigt plan (även om det kanske tar emot): svara på den.

Någon har gjort sig ansträngningen att försöka sätta sig in i dina problem och hjälpa dig. Det är som minst värt ett tack! Oavsett om du håller med eller inte, om du tänker testa råden eller inte (för det behöver du inte!) – om du vill ha mer kritik så tacka den som anstränger sig.

Extra trevligt för den som ger råd är det om du ger en liten uppdatering om rådet fungerade. Om du inte vill testa, eller det inte fungerade, så behöver du ju inte säga något – men om det gav resultat eller upphov till nya tankar så är det väldigt förstärkande att få reda på det. Det behöver inte vara långt, ett snabbt “Tack för rådet, det fungerade!” räcker.

Belöna sådant du vill ha mer av! Gäller i högsta grad för människor såväl som för hundar.

Positiv kritik för vidareutveckling

Kritik handlar ofta om vad som behöver förändras och förbättras, men glöm inte den positiva kritiken! Genom att lyfta fram och lägga fokus på sådant som är BRA så främjas vidareutveckling.

Vi som människor fastnar i fel och negativa saker. Vi behöver medvetet växla fokus till sådant som fungerar och sådant som ska upprepas och vidareutvecklas. Att få beröm gör oss på bra humör och hjälper oss att fokusera på rätt delar – glädjen i träningen och utvecklingen framåt.

Är du själv din värsta kritiker?

Hur ger du kritik till dina träningskompisar? Hur ger du kritik till dig själv? Kan det vara så att där finns en skillnad?

Det vi säger till oss själva spelar oerhört stor roll för vår utveckling. Se till att kritiken som du ger dig själv är avsedd att hjälpa. Inte trycka ner. Om det är svårt så be någon skriva ner bra saker om din träning på en lapp och läs det högt för dig själv varje dag. Jag skojar inte, testa!

Glädje och utveckling i fokus. Alltid.

Publicerad Lämna en kommentar

Problemlösning i hundträningen

Problemlösning är en del av hundträningen. Hunden löser vissa problem – förhoppningsvis oftast “hur ska jag få min belöning” – och vi tränare löser andra problem. Ibland är det vardagsgnissel som behöver fixas till för att livet ska gå smidigt och ljudlöst (jag letar efter svenska motsvarigheten till “smooth”, hjälp mig!). Ibland är det något i träningen som sätter sig på tvären.

Så här ser vår vardag alltid ut. Yeah, right…😆

Idag tänker jag fokusera på den tvåbenta delen av ekipaget – problemlösning för hundtränaren!

Attityden spelar roll

Inom skolvärlden där jag vistas en del pratar vi ofta om fixed mindset kontra growth mindset.
Fixed mindset är övertygelsen om att saker är som de är, personer är som de är, jag och framför allt min hund är som vi är. Går inte att ändra. Too bad att inte vi fick rätt gener liksom. Kul för alla andra som har det så lätt.
Growth mindset är övertygelsen om att allt går att utveckla, ändra, förbättra. Det är svårt idag, men övar vi så blir det enklare. Jag misslyckades med x just nu, jag behöver träna på y och z för att x ska fungera bättre nästa gång. Givetvis spelar gener viss roll, men allt går att utveckla!

Vilket mindset tror du är mest värdefullt i hundträning…?

Tro mig. Det handlar till väldigt liten del om medfödd talang, och till väldigt stor del om att träna – målmedvetet och genomtänkt (om jag tränar på fel saker så blir det ju inte så mycket bättre). Det är lite mer gener som spelar in för våra hundar, det ÄR svårare att träna en drivande jakthund att kunna skvallra på vilt än en renodlad sällskapshund, men allt går att göras BÄTTRE.

ABC

ABC står för Antecedent, Behavior, Consequence och är ett enkelt (nåja…) recept på beteendeanalys. På svenska översätts det ofta till Situation, Beteende, Konsekvens. Genom att analysera vad som faktiskt händer så är det mycket enklare att göra upp den där genomtänkta planen, det som gör att vi tränar på rätt saker.

Steg ett är att observera. En individ i taget, även om fler är inblandade. Filma gärna! Vad händer? Hur ser det ut?
Titta på A: vad händer INNAN problembeteendet, B: hur ser problembeteendet ut (oftast är det en hel kedja, försök definiera det första) och C: vad händer EFTER beteendet.

Nu när du har den info du behöver kan du gå in och ändra A och C, alltså vad som händer innan och efter. Själva B, beteendet hos hunden, kan du faktiskt inte ändra. Det måste hunden göra själv! Däremot kan du ändra ditt eget beteende – som säkerligen är en del i både A och C.

A handlar om att ändra själva sättningen. Gör det (tillräckligt) lätt att göra rätt!
C handlar om konsekvenserna. Vad leder beteendet till – blir det oavsiktligt belönat eller straffat? Ändra på det!

A: det luktade gott av gamla förpackningar. B: jag drog ut förpackningarna. C: jag fick undersöka närmare, det smakade smaskens. Frågor på det?

Case study: intro

För två veckor sedan skrev Ulrika ett inlägg om halsband som fick VÄLDIGT många reaktioner: Det normala med strypning. Vi fick i stort sett bara positiva kommentarer – vi hade förberett oss på fler negativa reaktioner, men de uteblev – och vi fick många som beskrev ett och samma problem: hunden gillar inte selen.

När det gäller just sele kontra halsband så har jag själv slängt alla halsband från och med det inlägget. Det som övertygade mig om att sele är det bättre alternativet var undersökningen som visade att INGA av de testade halsbanden bedömdes ofarliga ens vid det som klassades som lätt drag. Inte ens sådana breda fasta halsband som Valle använde. Och nej, han drar nästan aldrig i kopplet och är alltid lös, men det är just “nästan” som fick mig att kasta in handduken…sorry, halsbandet… för all framtid.

Det handlar inte om att sele är perfekt och alltid helt ofarlig. En sele behöver sitta bra på hunden för att inte skava eller hindra hundens rörelser, och det är svårt att hitta för många hundtyper. ALL utrustning som vi sätter på hunden för att kontrollera den kommer att innebära risk för snedbelastning etc. Men. I valet mellan halsband och sele, när vi tittar på vilka delar av kroppen som påverkas och på vilket sätt, är mitt val helt glasklart. Halsen och nacken är ömtåligare, och skadorna riskerar att bli betydligt allvarligare.

Tillbaka till problemet som flera tog upp: hunden gillar inte selen!

I de allra flesta fall misstänker jag att problemet egentligen är att hunden inte gillar att ta på eller ta av selen.
Inte alla, vissa hundar har extremt känslig hud och päls och klarar inte att ha något alls på kroppen oavsett hur mjukt fodrat det är, men jag tror verkligen att de tillhör undantagen. Baserat på de hundar och hundägare jag möter på kurs tror jag att de flesta hundar är helt OK med selen när den väl sitter på (förutsatt att den passar bra, inte skaver och inte luggar pälsen).

Och jag kan relatera till problemet! Anledningen till att Valle hade halsband på sig fram till för 10 dagar sedan är just det: han gillar inte att ta av och på selen. Och så kan vi ju inte ha det, nu när halsband inte längre är ett alternativ! Så vi började träna.

I början var jag skeptisk, det erkännes. Och varför kan jag inte bara få vara naken?

Case study: planen

Valle är nio år. Han har avskytt att ta på sig saker i nio år. Halsband, sele, täcke. Helt OK när det väl sitter på kroppen, men själva påklädningen? No thank you! Dessutom är han smart, han kan lukta sig till en sele på mils avstånd… Att försöka lura honom är alltså inte ett alternativ. Istället har jag gjort ett uttag på vårt relationskonto varje gång: koppel på i halsbandet som han alltid bar (koppel är ju kul, det betyder promenad), och sedan på med resten av utrustningen snabbt. En köttbulle efteråt.

Nu ville jag inte ha det så här längre! Och jag hade faktiskt börjat träna ta på och av halsband redan tidigare, under vecka 16 hade vi “ta på kläder” som tema på aktiveringsveckorna och jag valde halsband som kläder.

Strategin som jag valde då, och som jag har fortsatt med, är startknapp och frivillig hantering. Han fick alltså initiera träningen genom att sätta sig ner. Sedan fick han som startknapp sträcka nosen mot halsbandet. Tog han bort nosen avbröt jag.
Under vårt första pass upptäckte jag att ta på halsbandet var den enkla biten, TA AV var den svåra! Här la jag till en nostarget för att göra det väldigt tydligt. Håller han nosen mot min hand är han OK med det som händer. Tar han bort den så avbryter jag.

När jag ser filmen i efterhand finns det mängder av detaljer att förbättra – bland annat kommer jag att vara noggrannare med att faktiskt belöna när han säger nej – men vi kan öva och bli bättre. Growth mindset!
I filmen ser ni också tydligt att han faktiskt tycker att det här är väldigt jobbigt emellanåt, han försöker med andra beteenden och latenstiden innan ett nytt sättande är ganska lång. Här borde vi pausat oftare, men jag var så inne i experimenterandet att jag blev en sämre tränare än jag borde varit.

Bra saker att peka ut är att vi började med ett stort, luftigt och rymligt halsband som han inte hade tidigare historik med – lätt att göra rätt. Miljön är lugn, vi har bra belöningar. Han styr mig genom hur han beter sig, och jag lyssnar. Med jämna mellanrum skickar jag iväg honom med belöningen så att han får välja att komma tillbaka eller inte. Jag hade tänkt igenom innan hur jag tänkte att upplägget skulle vara, och när jag stötte på oväntade problem pausade jag och funderade över ny strategi.

Jag har klippt bort ungefär halva filmen. Det är ett och samma träningspass (ca 12 minuter långt), men vi kör varje steg ungefär dubbelt så länge som ni ser på filmen och har små pauser emellanåt.

Vi kunde ganska snabbt gå vidare, här är nästa pass:

Och först när han var säker på proceduren i halsband gick vi vidare till sele. Här hade jag turen att han inte brydde sig om ljudet från knäppena eller att jag meckade vid ryggen på honom, annars hade vi fått jobba med det separat.

När halsbandet kastades bort började vi träna på samma sätt en kort stund varje gång selen skulle på eller av, och så här ser det ut idag (filmat för ett par minuter sedan). Kolla svansen när jag kallar på honom!

Case study: sammanfattning

Låt oss titta ur ett ABC-perspektiv, framför allt på huvudproblemet som var att ta av halsband/sele utan att i halvpanik slänga sig bakåt.

Problemet såg ut så här:
A: han hade selen på sig, jag hade knäppt upp spännena och tog tag i nackstycket. Redan här hade hans kropp förberett sig på obehag.
B: han slängde sig bakåt – vilket ofta gjorde att nackstycket gjorde ont på öronen. Obehagligt!
C: han blev av med selen = obehaget försvann. Han fick en godis när han kom nära mig igen (det tog ett par sekunder).

Lösningen såg ut så här, efter att vi tränat steg för steg:
A: han har selen på sig, jag har knäppt upp spännena, han har satt nosen mot min hand och jag drar sakta av selen.
B: alternativ 1 – han håller kvar nosen. Alternativ 2: han tar bort nosen.
C: alternativ 1: jag tar av selen, selen försvinner, han får en godis. Eftersom inte selen är obehaglig längre har han allt fokus på godisen och är direkt hos mig. Alternativ 2: jag slutar/tar tillbaka selen om den kommit halvvägs. Han får en godis och jag sträcker fram handen igen för ett nytt försök – denna gången med fler “stopp” på vägen.

Problem löst! (med en del träning)

Vi kan köra igen! Det här var ju kul!
Publicerad Lämna en kommentar

Krånglande belöningar

Det här blir – har jag tänkt när jag börjar skriva den – en kort och enkel blogg idag. Belöningar är livet, de är allt, de är våra verktyg för att få fram de beteenden vi vill se – men ibland fungerar de inte som vi tänkt. Varför?

Det här leendet är för att matte har slutat pussa mig…

Här är några av de vanligaste problemen jag ser.

Godis

Du ber hunden om ett beteende, hunden utför det, du klickar och ger en godis. Hunden tar inte emot den, tar den och spottar ut den, tar den och ser besviken ut, eller kanske vandrar iväg. Vad hände? Godis brukar ju vara populärt, det är ju till och med er vanligaste typ av belöning! Mysko…

  • Mätt? Hundar blir – tro det eller ej – mätta. Har ni tränat länge kan det ha blivit ganska mycket godis på den tiden. Hundar som gillar att träna och tycker uppgifterna är roliga kommer att fortsätta ta emot godis som belöning en bra bit över sin “vill inte just ha”-gräns, just för att godisarna betyder att de gjort rätt. De gillar informationen. Men förr eller senare blir de mätta att äta en godis till faktiskt blir straffande.
  • Törstig? Framförallt torra eller salta godisar (hundar ska givetvis inte äta salt, men ibland blir det en avvägning mellan det och något absolut supersmaskigt från charkdisken eller hur?) förlorar sin belöningskraft snabbt, särskilt om det inte finns vatten fritt tillgängligt.
  • Nödig? Mycket godis kan trycka på, du har säkert rastat din hund innan träningspasset men har det blivit fullt i magen kan det vara dags igen. Och har du vatten fritt tillgängligt som hunden dragit nytta av (bra!) så kanske det är dags att kissa. I inget av de lägena känns det superintressant att stoppa något i munnen, eller hur?
  • Variation? Hundar kan ledsna på samma-samma, för en del går det fort medan för andra kan det dröja ett bra tag. Och andra ledsnar aldrig – det verkar vara väldigt beroende av personlighet. Om det har varit godis-godis-godis ett tag kanske det blev för monotont? Bryt upp med lite andra belöningar, eller om godisbelöningar är det enda ni har kan du variera vilket godis du ger.
  • Blärk! Hur färskt är ditt godis? Har du städat godisväskan? Till och med en matglad hund kan rynka på näsan åt en bit kyckling som skumpat runt i en ficka i en vecka… 🤢
  • Besvikelse? Om hunden väntar sig något bättre kan det kännas som ett misslyckande att få något sämre. Kanske tränar ni medan någon grillar på granntomten? Innan doften av grillat kött snirklade sig in i ert träningspass funkade torrisar alldeles utmärkt, men nu har hunden något att jämföra med i nosen – och jämförelsen faller inte ut till torrisar fördel.
  • Association? Att använda godis fel kan vara väldigt kraftfullt. Typexemplet är någon som vill ändra sin hunds känslor för andra hundar, och vill motbetinga genom att ge godis varje gång en hund dyker upp. Det känns bråttom att hinna ge godiset innan ens egen hund jagar upp sig, så man är för snabb. Istället för ordningen hund ser hund, får godis blir det hund får godis, ser hund… Istället för den tänkta associationen att andra hundar ska göra den egna hunden på gott humör för det händer bra saker direkt efter de dykt upp, skapar man associationen att det där godiset är en varningssignal att strax händer det något hemskt. Det är långt ifrån det enda sättet att skapa otrevliga associationer, kanske gav jag en köttbulle och snubblade sedan direkt till och trampade på hunden? Kanske gav jag en frolic och grannarna brände av en salva fyrverkerier? Mycket kan ha hänt där hunden kan ha skapat en association till en viss typ av godis, så istället för belönande fungerar den nu varnande.
  • Avundsjuka? Får hunden som tränar granne bättre belöningar? Orättvist! Varför ska jag nöja mig med torrisar när hen får kyckling!? Jodå, hundar kan jämföra så.
  • Trött? Hur länge har ni hållit på egentligen? Till slut blir varje godis bara en påminnelse om att det är dags att jobba igen så fort du ätit upp den…

Det här är långt ifrån alla anledningar till att godis förlorar sitt värde i träningen, men det är några vanliga anledningar i alla fall. Felsök när det händer! Ryck inte bara på axlarna och tänk att det var konstigt, eller – värre – bli irriterad över att hunden inte beter sig som den ska. Det finns en anledning, hitta den. Och, för det mesta, bättra dig. För det är ju vi som felat. 😁

Lek

Utmärkt belöning! Funkar jämt, och precis som det var tänkt! Eller hur? Jaså det kan också sluta fungera som man tänkt sig!? Suck, jaja, vad kan gå fel då?

Har ni såhär kul ihop? Inte? Utrymme för förbättringar då…
  • Ont? Det här är ganska vanligt, men något som är lätt att missa. Lek är (för det mesta) väldigt fysiskt och explosivt. Att springa efter en boll och tvärnita, att slänga sig akrobatiskt efter en frisbee, att kampa järnet med sin människa – det finns verkliga skaderisker här. Ibland blir det dramatiska skador och det missar vi inte, men ibland svider det bara till litegrann. Inget allvarligt, men det gör lite ont i tassen, munnen, länden… Att göra om samma ansträngning igen i det läget är inte alltid supermotiverande. Tänk på att värma upp innan lek, leka så säkert det går, och lyssna på minsta signal från hunden att den inte är helt ok. Småsaker är just småsaker, det är inget allvarligt och behöver ingen åtgärd, men vi kan låta bli att göra det värre.
  • Trött? Lek är fysiskt ansträngande, det tar på krafterna! Det är så gott som omöjligt att få in lika många belöningar med lek som med godis under ett träningspass, hundar orkar inte hur mycket som helst – även om det kan verka som de gör. Som med ätande av godis efter de är mätta kan många hundar som tycker om att träna fortsätta leka ett tag efter de egentligen är för trötta för att det ska vara roligt, men även det kommer att ta slut (och innan det tar slut så sjunker belöningsvärdet för beteendet ni tränar, kom ihåg det). Lek är jättebra, men det kräver mer av hundens fysik. Så är det bara.
  • För mycket? Lek är som regel en aktivitetshöjande belöning. Hunden går upp i varv. För varje belöning vrider vi fjädern ett varv till – till slut kan den bli för spänd! Hunden klarar inte mer. Växla mellan aktivitetshöjande och aktivitetssänkande belöningar för att inte gasa hunden in i fördärvet.
  • För lite? Lek är lek! Det är inte ett ritualiserat 1. fram med trasan 2. ta trasan 3. dra, dra, dra 4. undan med trasan. Det är väldigt lätt hänt att råka glida in i att lekbelöningen – som ju till sin natur tar betydligt längre tid än godisbelöningen – blir något vi bara ska klara av. Är du klar snart, så vi kan börja jobba igen? Det är inte kul! Det är inte ens lek, det är bara en annan typ av jobb. Lek ska vara glädje, annars kan du lika gärna skippa det.
  • Lånad leksak? Har du glömt kamptrasan hemma? Inga problem, träningskompisen har med sig så det räcker till er med, suveränt! Eller inte då, om du frågar en del hundar. Det där är inte min leksak! Den smakar äckelpäckelhund! Inte alla hundar bryr sig om det här, men det finns absolut de som verkligen inte gillar att behöva ta en annan hunds saker i munnen.
  • Se ovan. Mycket av det som kan hända med godisbelöningar kan även hända med lekbelöningar. Den fysiska aktiviteten kan göra hunden nödig och törstig. Någon annan hund får en jämförelsevis bättre belöning, det är orättvist! För lite variation, dåliga associationer och besvikelse är saker som kan spöka även i leken.

Det är upp till dig att se till att lek är säker, rimlig och kul.

Sociala belöningar

Min hund älskar att jag klappar och kliar honom! Det är garanterat den absolut bästa belöningen, han kan aldrig få nog av det hemma ju. Ööööh…

Bort med tassarna din stora apa!
  • Tafsa inte! Det här är det vanligaste problemet jag ser, hundar som med hela kroppen skriker men vad gör du, sluta tafsa på mig! medan människan “belönar” med gos, kel och kli… Jag tror att de allra, allra flesta hundar faktiskt inte gillar det här som belöning i träning. Det betyder inte att de inte älskar oss, det betyder inte att de inte tycker jättemycket om det utanför träning, och det betyder inte att de inte kan komma att uppskatta det i träning också. Men vi måste jobba på det, och första steget där är att acceptera att det inte fungerar av sig själv. (För en del hundar funkar det problemfritt redan från början, men det är i min upplevelse inte så många som är funtade så.)
  • Se ovan. Igen, mycket av det som gäller för de andra typerna av belöning gäller även här. Får någon annan jämförelsevis bättre belöningar, har hunden ont någonstans som du råkar komma åt (och kanske skapar otrevliga associationer till nästa gång), är det för repetitivt, är det pliktskyldigt snarare än mysigt, osv.

Det här avsnittet är kort för att jag vill verkligen att alla funderar på första punkten. Det brukar nämligen vara jättesvårt att acceptera – vi känner oss avvisade, sårade, kanske förödmjukade… Men det är specifikt för träningssituationen, inte för vår relation med hunden! Många, många hundar vill inte att vi tafsar på dem när de är upptagna, det fungerar helt enkelt inte som en belöning där och då. De flesta kan lära sig att tycka att det är jättetrevligt, så det enda problemet är egentligen bara att vi gjort ett antagande och gått för fort fram.

Felsök

Kort sagt: anta inte så mycket. Var alltid öppen för att det som fungerat utmärkt som belöning plötsligt slutar fungera. Anpassa dig, ha fler saker att växla till istället – och givetvis, avsluta träningspasset om det är det som behövs. Kom ihåg att ditt främsta ansvar är att leverera perfekta, uppskattade belöningar till hunden. Kompetensutveckla dig! Det är en rolig utmaning som låter dig växa i ditt jobb. 😁

Jag lär mig hela tiden – jag tycker att du kan ta och ta i lite också, ok?
Publicerad Lämna en kommentar

Varför gör din hund som den gör?

Egentligen borde jag skriva om mänsklig motivation idag eftersom min egen typ saknas (just idag, inte annars), men det får bli ett senare inlägg. Idag vill jag skriva om vad som motiverar HUNDEN att göra olika saker. Varför gör den grejer? Eller låter bli? Och varför har du nytta av att fundera över saken?

Uppnå eller undkomma

I korthet blir våra hundar motiverade att göra saker antingen för att UPPNÅ något som de vill ha, eller UNDKOMMA ett obehag.

Det senare jobbar vi inte med (om vi kan undvika det, och det kan vi nästan alltid om vi tänker efter lite), så jag ska inte dröja där mer än att nämna att det är kopplat till dåliga känslor, inte fungerar vidare bra i längden, och tenderar att ge minsta möjliga ansträngning från hundens sida plus undvikande av situationen.

Att jobba med saker som hunden vill ha däremot – det gör vi jämt som belöningstränare! Men…ibland kan vi bli lite låsta i vad vi anser borde motivera vår hund och vad som faktiskt motiverar den. Och då förstår vi inte längre varför hunden gör som den gör. Hundar är dessutom individer, och motiveras av olika saker i olika hög grad – du har nytta av att studera just din hund lite extra!

Något att fundera över är det i vanligtvis kallar “störningar”. Vad blir din hund störd av? Här har du en massa ledtrådar till vad som motiverar din hund! Sådant som hunden reagerar positivt på – kanske så positivt att den inte längre bryr sig om dig – är potentiella belöningar. Det beteende som ger hunden tillgång till “störningen” kommer att bli starkare. Och hundar lär sig JÄMT! Inte bara när du anser att ni tränar.

Det här är veckans FB-omslag. Jag har valt de tre bilderna eftersom de representerar just olika sorters motivation för hunden, sorter som vi kanske inte alltid tänker på. Jag ska ge en bakgrundshistoria till varje bild.

Frihet

Till vänster ser du Totoro, ca 10 veckor gammal, tultande ut i skogen på äventyr. Han är en självsäker och nyfiken kille med stor aptit på livet och en stark vilja att undersöka och upptäcka saker. Han gillar dessutom att ta i och röra på sig! Detta är under en fotosession, det finns både godis, leksaker och trygghet hos oss. Han väljer att gå helt på andra hållet, ut i skogen. Inte så långt – men han vill göra sin grej. En stund. Tills han är klar.

Frihet är det som drev hunden vi hade när jag var liten att gång på gång krafsa sönder staketet – ibland så tassarna blödde – och rymma. Frihet är det som får Valle att gå ut klockan två på natten ljumma sommarnätter och bara strosa i trädgården i någon timme. Frihet att göra vad man vill, när man vill, att få bestämma själv.

Utnyttja det i träningen. Låt det bli ett samspel. Först gör ni något som DU vill, sedan något som HUNDEN vill (inom rimliga gränser). Genom att “bjuda” hunden på att få pausa och göra hundiga grejer med jämna mellanrum slipper du att hunden checkar ut från träningen på egen hand – den vet att du kommer att se till att den får sitt behov uppfyllt. Behöver den ingen paus just då så kommer den att fortsätta träna. Enkelt.

Kontroll

På mittenbilden har Midori hoppat upp på en stor sten. Hon väljer ofta att hoppa upp på saker, och hon älskar att få “åka taxi” (att bli buren) korta stunder när vi är på promenad. Hon utnyttjar sin upphöjda position till att nöjt se sig omkring. Ingen annan belöning är inblandad, och hon gör det helt på egen hand utan att jag vare sig ber henne eller uppmuntrar henne. Jag tolkar det som att hon helt enkelt är nyfiken och vill se sin omgivning lite bättre.

För många hundar har kontroll ett inslag av att komma undan ett obehag – de vill ha kontroll på potentiella faror. För andra hundar, som Midori och Valle, handlar det mer om ett intresse för vad som händer. Vara förberedd om det dyker upp något intressant. Eller som en hund-TV. Att faktiskt använda själva tittandet som belöning för den typen av hundar är väldigt kraftfullt.

Och kontroll handlar också om att få bestämma själv, att kunna kontrollera vad som händer i sitt liv, och få göra egna val. Det är kraftfullt och viktigt! Därför tjatar vi om frivillig hantering bland annat. (Nyfiken? Lär dig mer på vår online föreläsning!)

Socialt samspel

Bilden till höger visar Valle Valp och hans “surrogatmamma” Mårran. Under en lång tid av hans valpdom var de nästan alltid tillsammans. Han tjatade ofta på henne att leka med honom, och hon gjorde honom till lags. Hon å sin sida instiserade på att tvätta hans ansikte med jämna mellanrum, och han fann sig i det. Det var en ynnest att få titta på när deras relation växte och blev starkare.

Social interaktion med andra individer är grundläggande för hundar. Som valpar är de gjorda för att skapa nya relationer, leka med andra valpar (och andra djur och människor) och lära sig hundspråk genom att umgås. Det är alltså inte ett dugg konstigt att valparna på valpkurs bara har ögon för varandra. Och vad händer om valpen får lov att dra fram till en annan valp? Att dra med sig sin tvåbening blir SUPERBELÖNAT! Det är värt att tänka en extra gång – hur ska din valp göra för att få tillgång till att hälsa på sin kompis (tvåbent eller fyrbent)? Är du konsekvent? Gör du det lätt att göra rätt (jobbar med avstånd etc)?

Behovet av nya bekantskaper avtar när hunden blir äldre. Vissa hundar behåller sin lekfullhet och sitt intresse för nya bekantskaper mer, andra mindre. Vissa föredrar hundar, andra människor. Och vissa känner inget som helst behov av nya kompisar när de väl blivit vuxna, tack så mycket. Motivationen ändras när hunden mognar.

Utnyttja det du ser i dina belöningar

Midori älskar sin boll. Och hon tycker att det är typ tusen gånger roligare att få springa och fånga bollen (antingen om jag kastar den eller lägger ut den och skickar henne) än om hon bara får den i munnen. Det är roligare att springa ärevarv med den och bli jagad än att lämna tillbaka den. Det stämmer med hennes övriga personlighet – hon är en fysisk hund som gillar att ta i och röra på sig! Hoppa. Studsa. Springa. Ta i!

Det märks inte minst under promenader om hon är lite understimulerad, då drar hon nämligen som ett ånglok i kopplet. Inte mot något speciellt, utan bara framåt! Därför har hon en väl inpassad dragsele som jag använder när jag inte riktigt har tid att ge henne den mentala stimulans hon vanligtvis får, och jag har henne i midjebälte och inbjuder henne till att dra. Och det går att använda som belöning: gå fot en sträcka = få lov att dra en sträcka.

“Will to please”

När jag skaffade min första hund pratades det om hundens inbyggda “will to please”, alltså att hunden skulle göra saker med den enda motivationen att göra föraren nöjd och glad. Vissa hundar skulle ha mer av den varianten (typ border collies), andra mindre (terriers). Det är väldigt luddigt och odefinierat (det är ett av problemen jag har med uttrycket), och betyder därför säkerligen olika för olika människor. Den betydelsen som JAG förstod då och därför refererar till är denna: en hund med stort will to please har som främsta motivation att göra föraren nöjd och glad.

Då lät det fantastiskt. Tänk att ha en hund som gör saker för mig, bara för att göra mig glad!

Idag har jag en annan syn.

Jag vill inte att min hund ska känna att jag är missnöjd med den typ någonsin. Om den ska jobba för att göra mig nöjd så måste ju basläget vara att jag INTE är det? Eller? Jag vill inte gradera min “nöjdhet” som belöning. Samma sak med glädje. Jag blir glad av att min hund existerar, det räcker liksom. Sedan är det många hundar som tycker om att få folk att skratta vilket jag helt och hållet älskar, men jag vill inte behöva ransonera min glädje och tänka på vilket beteende som belönas av att jag skrattar.

Jag tror dessutom att de där Will to please-hundarna som beskrevs för mig är en myt. Jag tror att uttrycket – om jag verkligen hade tittat närmare på det och frågat djupare – egentligen användes för att beskriva lättbelönade hundar med hög motivation av rörelse, socialt samspel med människor, och problemlösning. Sådana som har god förmåga att koncentrera sig och bra uthållighet, och som jobbar ganska länge för en slutbelöning.

Och jag är – helt ärligt – inte så intresserad av att min hund ska göra saker för att göra mig glad. Jag vill att vi BÅDA ska vara glada, i ett ständigt utbyte av roliga saker. Du gör något som jag vill, jag gör något som du vill, etc.

Du går fint i kopplet för mig, jag kopplar loss och du får hoppa upp på en mur och stå och spana så länge du vill. Win-win.

Jag vill veta!

Träningen är effektivare och roligare om jag använder de bästa belöningarna för min hund. Jag vill alltså VETA vad som faktiskt är det som motiverar min hund mest i olika situationer – och utnyttja det. Jag vill inte förlita mig på någon halvflummig förklaring om att “uppgiften är självförstärkande” (även om det är sant i vissa fall, hunden blir belönad av ett inre belöningssystem som vi inte rår på) – jag vill veta vilken del av den där uppgiften som får hunden motiverad, och utnyttja det.

Och det häftiga är att när min fokus ligger på att göra det så absolut välbetalt som möjligt för min hund att göra det jag vill – då bygger jag samtidigt upp värdet i övningarna i sig! Om “sitt” har lett till “äta kyckling” 200 gånger, så kommer hunden med största sannolikhet att gilla att sätta sig på signal. Beteendet smittas av det roliga i att äta kyckling genom associationen sätta sig när matte säger det = äta kyckling.

Och NU kan jag börja dra ner på belöningarna – varannan gång, var tredje gång, ibland, variera värdet. När vanan sitter, när beteendet i sig har fått ett värde. Och det kan se ut som att hunden gör saker bara för att göra mig glad. Men det är bara resultatet av ett stort förarbete, där jag medvetet och systematiskt använt sådant som motiverar min hund för att belöna beteenden jag gillar.

Publicerad 25 kommentarer

Det normala med strypning

Vi har en norm som säger att halsband på hundar är en bra grej. Normer är svåra att rå på. Ofta är normer riktigt bra, vi behöver normer för att kunna fungera tillsammans i stort och smått. De flesta normer hoppas jag är positiva, men de är svåra att se så helt säker kan man kanske inte vara. En del normer skapar stora problem, just för att de är normer är de så djupt integrerade i våra liv att de är osynliga och även när vi lyfter fram och tittar på dem är det riktigt svårt att se att det skulle vara något fel på den. Och om man kommer fram till att det är något fel på den är det ändå inte så lätt att förändra den.

Jag är född på 70-talet, gick i skola på 80-talet. En sak som för mig är väldigt tydlig i mina minnen från den tiden är den förändring i normerna kring hetero-/homosexualitet som skedde. Det var ett jättearbete (och är det fortfarande!) och förändringen kom inte gratis. Det var ett gigantiskt motstånd, i det stora och i det lilla. I samhällen och inuti individer. Och varför? För att det var norm att homosexuell = fel. En norm är en djupt rotad sanning, en regel som inte kan ifrågasättas. I alla fall inte utan rejält kaos.
(Jag vill vara tydlig med att jag inte menar att vi är i hamn med LGBTQ-rättigheter, jag bara tänker tillbaka på en tidsperiod när förändringsarbetet var väldigt dramatiskt – i alla fall i mina minnen.)

Så nu är det upp till kamp, antar jag. Jag kommer inte att starta någon rasande revolution, det här lär bli ytterligare en text som de som redan håller med nickar till och de som anser att jag är ute och cyklar bara kommer att förkasta. Men jag måste skriva det ändå, för normer förändras inte utan att vi försöker.

Halsband är fel

Det här är fel:

Jag har fler med mig såhär långt än jag strax kommer att ha… Det här är också fel:

Det spelar ingen roll vad det är för halsband, halsband är fel.

Eller ok, det spelar roll. En del halsband gör betydligt mer skada än andra halsband! Men. Alla halsband innebär en högst verklig och allvarlig skaderisk.

Allvarlig. Skaderisk.

Varför gör vi så?

Halsband skadar

Det här borde vara självklart, men tack vare normer är det något vi inte kan acceptera. Det kan inte stämma! Jag använder halsband, halsband är bra, jag vill inte skada min hund, ergo halsband gör ingen skada.

Det finns vägar runt det: dåliga halsband är farliga, mitt halsband är bra. Dåligt använda halsband är farliga, jag använder halsband rätt. Vissa hundar kanske inte kan ha halsband, på min hund fungerar det bra. Det kan kanske, på vissa sätt, med en del saker uppfyllda, vara så att normen inte gäller för en del – men det är undantag, och här är anledningarna till att de är just undantag och vi sitter tryggt under normen här borta tack så mycket.

Knack-knack-knack! Det är dags att checka ut!

Sedan finns det de som bunkrat ner sig i “hundars nackar är inte som människors, de tål halsband ju, bcz muskler, obvi”, och alltså… Jag vet att ifrågasättande av normer automatiskt väcker försvar, och ju mer man tränger in på normen desto starkare blir försvaret, men… Hörni. Nej. Ta en titt på vad ni säger.

Nacken

Nacken är en ohyggligt viktig struktur. Genom den passerar i stort sett allt som krävs för att upprätthålla livet. Nerver, blodkärl, luftvägar, matstrupe, ryggkotor. Kring detta sätter vi en snara och drar åt. Är det rätt?

Om vi vill orsaka skada, så ja.

Det finns selar till barn så man kan ha dem i koppel på platser där det behövs. Finns det halsband att koppla dem i? Breda, vadderade, fasta halsband då? Tar tanken emot lite kanske?

Skador på nacken är fruktansvärda skador, nerverna är otroligt känsliga – det är ju hela poängen med nerver. Lederna mellan ryggkotorna har en jättesvår balans att upprätthålla, det är viktigt att huvudet kan röra sig så fritt som möjligt, samtidigt som innehållet i ryggkanalen måste skyddas. Tror ni de är designade för att dessutom hantera pålagda krafter från kopplet?

Blodkärlen transporterar blod till och från hjärnan, som ska syresättas med luften som passerar ner genom trachea. Kläm till om båda låter väl som en bra idé? Jamen bara lite? Det gör väl inget? Eller det händer kanske inte ens, det går att lägga till kraft utan att påverka mjuka eller halvrigida strukturer?

Magi då antar jag.

Kraft mot halsen ökar även det intraokulära trycket, alltså hur högt trycket är inuti ögat. (Det är sannolikt att det ökar trycket generellt, men ögontryck är relativt lätt att mäta.) På människor är det visat att en åtdragen slips ökar trycket i ögat. Även kortvariga tryckökningar skadar långsiktigt.

Hur mycket nacksmärtor har hundar? Det vet vi inte, men tror vi att de inte kan ha ont i nacken? Kan de inte få whiplash, eller whiplashliknande skador? Kan inte deras leder mellan ryggkotorna skadas?

Och låt oss inte prata om att sätta strypsnaran högt upp på halsen där den verkligen kommer åt att göra ont och orsaka permanenta skador – jag pratar här om breda, fasta halsband.

Jo, de är en skaderisk.

Krafter mot halsen

I april publicerades den senaste studien i det här ämnet (känner du till någon senare, kommentera med ett tips – det forskas för lite på det här och jag försöker hänga med, men jag kan absolut ha missat saker), ett experiment rakt upp och ner på att mäta krafterna det handlar om. Väldigt grundläggande, men det är ju där vi är. Vi gör oss uppenbarligen blinda (för många tighta slipsar?) för det självklara, så det här behöver undersökas och förklaras. Carter et al. undersökte hur stora krafter som förs över till en nackmodell (en cylinder med trycksensorer) genom sju olika typer av halsband och genom tre olika typer av kraftpåverkan. Lätt drag, drag och ryck. Studien är inte en undersökning av de exakta krafterna som överförs till en verklig hund genom ett verkligt koppel, de har tex inte simulerat olika vinklar för olika höga hundar/långa ägare, eller en mängd andra variabler som absolut påverkar. Så jag hör normförsvaret mobiliseras som ett dån i bakgrunden.

Men jag hör inte precis en rusning för att utföra några studier som visar på att krafter mot halsen/nacken inte överförs genom halsband i verkliga situationer. Magi är ganska svårt att bevisa, va? För helt enkelt: antingen menar du att ingen kraftöverföring mot nacken sker (magi), eller så menar du att det är helt ok att lägga kraft mot nacken (vansinne).

Resultatet av experimentet är: inga halsband överför så lite kraft mot nacken att det inte innebär skaderisk. Inga. Inte vid lätt drag, inte med fast, brett och vadderat halsband.

Men min hund drar inte!

OK. Är du perfekt? (Jag accepterar rakt av att din hund är det och aldrig skulle råka göra något av misstag eller på impuls.) Jag är inte perfekt. Ibland snubblar jag. Eller halkar på is. Eller rentav är försjunken i tankar och missar att hunden stannat till.

Rackarns otur den där kraftöverföringen som skedde när matte snubblade på trottoarkanten! Men det var ju inte meningen, det händer bara ibland, så ingen skada skedd alltså. 👍🏽

Skada skedd.

Men ok. Jag är inte perfekt, men du är det. Det är noll kraftöverföring genom kopplet, din hunds halsband (som sitter lösare än en slips) påverkar aldrig din hunds nacke. Fine, jag accepterar det.

Är du ok med hur alla andra använder halsband? För så länge du bidrar till normen är du en aktiv medhjälpare till den skada som sker på de andra hundarna. De som använder halsband “fel” gör det för att det är helt normalt. De gör det för att du använder halsband.

Jag är så less på det här. Använd sele.

Undantagen då?

Totoro kan inte gå i halsband, det är något jag vet att jag måste ta tag i och lära honom. Det kan tex vara möjligt att han någon gång har någon skada som gör att han i en period inte kan ha sele på sig. Jag vill också kunna tävla i en del sporter där hunden måste bära halsband (inte nödvändigtvis kopplad dock). Så ja, jag kommer antagligen, förr eller senare, att lära honom att gå i halsband.

Men jag är inte säker på varför jag gör det. Borde jag verkligen det? Eller är det normerna som drar i mig?

Och ett sista ord till alla “jag måste ha halsband för jag kan inte hålla hunden i sele”: du har större påverkan på hunden i sele. Jag har använt halsband på min förra cane corso – som synes på bilden längre upp i texten – och hade noll möjlighet att hålla honom i halsbandet om han verkligen ville någonstans. Med sele hade jag i alla fall en chans.

Om du har tex en farlig hund och måste vidta säkerhetsåtgärder så givetvis går säkerhet först! Det vi måste måste vi. Men ta ett djupt andetag och fundera på hur mycket av det där “måste” som egentligen är rädda normer som försvarar sig? Och hur mycket skada du gör, på kort, lång, bred och smal sikt.

Jo! Och jag vill att om du läst såhär långt – bra jobbat! – så sätter du igång och knackar på andras dörrar också. Stör!

Publicerad Lämna en kommentar

Vad händer om hunden får bestämma?

Ulrika bloggade för några veckor sedan om Konsten att ta ansvar där hon tog upp maktobalansen som finns i vårt förhållande till våra hundar, och att det är något vi bör vara medvetna om och fundera lite över. Men vad händer egentligen om vi låter hunden bestämma?

Inte om allt så klart. Vissa saker handlar om säkerhet (kort koppel på bilvallande kelpies när vi går vid vägen) eller hälsa (det finns inget stopp i Kelpans mage, hon bara fortsätter äta…). Men det finns gott om tillfällen i vardagen där hunden faktiskt kan få vara med och bestämma. Vad händer då?

“Jodå, jag hör dig kalla. Men det är väldigt varmt. Jag vill hellre vara här uppe, där det fläktar?”

Sovplats

Var vill din hund sova? Inte bara på natten, utan under dagen? Mina hundar byter ofta plats. Ibland vill de vara med familjen och ibland själva. Temperaturen påverkar om en varm filt eller ett svalt golv är skönast. Är de bara lite skönt halvslöa så är det toppen med en upphöjd sovplats, för att hålla lite koll samtidigt. Om de däremot är trötta på riktigt, då är det tvättkorgen med rejäla kanter eller en egengjord lya av soffkuddar som gäller.

Hundlucka

Jag har turen att bo på landet med en liten trädgård som är väl inhägnad. Så för två år sedan installerade vi hundlucka. speciellt Valle njuter av att kunna gå ut – och in – precis när han vill. Ibland hör jag honom gå ut vid två på natten, och komma in en timme senare. Vad har han pysslat med? Bara Valle vet!

Hundluckan gör också att de fritt kan gå på toa, även om Kelpan föredrar att hålla sig tills det är promenaddags. Men det har hon bestämt, inte jag.

Matdags

Maten är en sådan sak som jag faktiskt bestämmer över – jag litar inte på mina hundars goda omdöme gällande nyttig mat i lagom mängd. Hade Valle fått bestämma hade det bara varit skräpmat, och hade Midori fått äta allt hon ville hade hon rullat fram. Men de får ofta smaka valda bitar från våra tallrikar – grönsaker ratas för det mesta.

“Husse säger att jag är precis lagom tjock, så det så. Och så ger han mig glass. Jag gillar husse.”

På promenaden

Det här är verkligen ett område där hunden kan få bestämma massor! När vi ska gå ut (inom rimliga gränser, tre på morgonen är INTE uppskattat), vart vi ska gå, hur länge vi ska nosa på fläckar, etc.

Testa! Nästa gång du är på promenad med din hund – låt hunden välja vägen (så långt det är möjligt). Låt den ta täten, och häng med. Vill den nosa på en fläck i femton minuter, sätt dig vid sidan och vänta på att den blir klar. Eller undersök fläcken du med. Undantagen är så klart om hunden väljer att gå på olämpliga platser eller vill hälsa på individer som kan bli skrämda, men det är verkligen intressant att låta hunden få välja väg och tempo helt själv. Plus att det höjer självförtroendet – “Min tvåbening tycker att jag tar bra beslut!”.

Vad ska ni träna?

Jag skaffade Valle för att tävla lydnad. Valle vill inte tävla lydnad, så han har sluppit. Inte rallylydnad heller. Däremot vill han tävla nosework! Jag är glad att vi har hittat ett gemensamt intresse, och uppskattar egentiden med en glad hund mer än jag bryr mig om resultaten.

Jag träffar ofta på förare som har en idé om vilken sport de vill träna, där hunden faktiskt har en annan idé om vilken sport som är roligast. Genom att låta hunden vara med och bestämma så lovar jag att ni BÅDA får det roligare.

Hur ska ni träna?

Att träna för tävling är roligt och stimulerande. Men risken är att man fokuserar så hårt på sin tävlingssport att man glömmer bort allt annat som också är roligt och stimulerande att träna! Risken är också att man blir lite irriterad på sin hund om den vill “vara hund” under träningspasset – nosa på intressanta lukter, kolla på en fjäril, hälsa på en kompis.

Jag har mer och mer glidit över till tanken “vad gör min vilja viktigare än min hunds vilja” även i träningen. Givetvis jobbar jag för att min hund verkligen ska tycka att mina idéer är bra och roliga, men mer och mer har jag börjat låta min hund bestämma även i träningspasset. Vill du nosa i gräset? Ge mig en övning som jag vill göra, så får du nosa i gräset tills du är klar efter det. Är idag en dålig dag att träna uthållighet? Då kör vi grundträning eller detaljer istället. Föredrar du köttbullar framför tennisboll idag? Tennisbollen läggs tillbaka i träningsväskan, idag är en godisdag.

Träningen blir inte lika tidseffektiv. Så är det. När vi turas om att välja vad vi ska göra så lägger vi en del tid på sådant som jag kanske tycker är lite onödigt. Å andra sidan upplever jag att träningen har betydligt högre kvalitet, kanske just för att min hund känner sig mer delaktig i vad vi gör? Framför allt är det väldigt intressant att se vad hunden hittar på när den börjar förstå att jag tycker att den har bra idéer! Helt plötsligt dyker det upp beteenden som jag inte visste fanns på repertoaren…

Filmen nedan är från igår, vi började testa en ny plattform och Midori började bjuda på en massa kul grejer! Jag ville från början bara se om hon kunde balansera på den, men började sedan fånga en massa kul grejer som hon testade spontant!

Efter det här passet tränade vi på det som jag EGENTLIGEN ville träna på: stadga i sitt och stå när jag går runt henne. Det har aldrig gått så bra, det var precis som att attityden följde med från detta passet in i nästa. (Och så hjälpte det så klart att jag fått en ny övning av Ulrika – en som verkligen fungerar för henne.)

Vad händer då, om hunden får bestämma?

Att kunna bestämma över (delar av) sitt eget liv är livskvalitet.

Det som händer när vi ger våra hundar mer kontroll är alltså att vi ger dem ett bättre liv. Vi lär dessutom känna dem som individer på ett annat sätt än om vi bestämmer “allt”, och genom att försöka dela deras intressen istället för att försöka få dem att dela våra intressen så öppnas en lite annorlunda – och rolig – värld.

Vad kan du låta din hund bestämma över?