Publicerad Lämna en kommentar

Nosework – reflektioner från en nybörjare

Det här med nosarbete som sport har aldrig riktigt fått fäste hos mig. Visst jag har testat lite olika sorters spår (Valle gick en kurs i hårda spår när han var fyra månader och fixade anlagsprovet i viltspår vid strax över året), och uppletande är ju praktiskt när man tappar grejer, men mer än aktiveringsnivå? Nope. Inget tålamod, inget intresse, inget behov.

I skogen går man lös och filosoferar över livet, inte i sele och lina!

Det enda undantaget är vittringsapporteringen som ingår i tävlingslydnaden. Där har vi lagt många roliga timmar, jag och båda kelparna. Dels eftersom jag en gång siktade högt i klasserna, men framför allt för att det är både okomplicerat och intressant. Inga träningskompisar behövs. Ingen stor yta. Bara jag, hunden, ett gäng pinnar, och bra belöningar liksom. Perfekt inomhusträning.

Nosework

Så flyttade då noseworken in i mitt liv, på en ren impuls anmälde jag till kurs (det här med impulskontroll är mina hundar bättre på än jag är). Midori tyckte och tycker fortfarande att det är vettigare att göra andra saker tillsammans. Men Valle fastnade rejält! Och därför fastnade jag också. Att det är en sport som inte kräver mycket utrymme, går att träna inomhus, och – beroende på ambition – går utmärkt att träna på egen hand hjälpte så klart till… Jag är lat och att ha en aktivitet som gör min hund nöjd och glad på kort tid utan direkta förberedelser är ofta väldigt skönt.

Vi startade vår första kurs i maj. Fem månader senare går jag vår tredje noseworkkurs, vi har tävlat, och jag är totalt och ytterligt vilse i nosework-djungeln. Nosework som sport liknar inget annat jag har pysslat med inom hund, och jag är helt urkass med jämna mellanrum (läs 90% av tiden)…

Skitsnack. Jag är trött på att vara modig och kass. Jag vill ha koll på vad jag gör! Nu, tack!

Vad är det som är så himla svårt då?

Mycket av min styrka i hundträningen är att jag är hyfsat analytisk, kan bryta ner målet i små steg, har goda tränarfärdigheter, och har koll på beteende – förstärkningsprocessen. Jag har också ganska lätt för att tänka öppet och hitta nya lösningar och vägar framåt.

I noseworken känns det som att inget av det jag kan sedan tidigare kan appliceras. Det kan det säkert, jag ska bara lära mig hur, men just nu är jag helt lost. Och det här med att inte ha koll, det är liksom inte riktigt min grej…

Jag ska lista det viktigaste jag inte kan men känner att jag behöver få koll på (och det typ igår):

1. Läsa min hund

Nosework är ett självständigt arbete för hunden. Jag som förare är inte så inblandad i själva sökandet efter doften, mer än att ge Valle bra förutsättningar med hjälp av en vettig koppelhantering och inte stå i vägen. (Redan där har vi problem förresten, men där har jag iallafall koll på mina brister och vad jag behöver tänka på.) Men det är ju en klar fördel om jag kan se när han får doften i nosen och när han tappar den, och om jag kan skilja mellan “jag måste bara undersöka den här fläcken ordentligt”, “jag brukar få godis om jag håller nosen stilla” och “här är det!”. Det kan jag inte. Jag vet knappt ens vad jag ska titta efter, och de tecken jag vet tappar jag bort i allmän förvirring så fort något nytt händer.

2. Räkna ut hur doften beter sig

Senaste tävlingen fick vi ett utomhussök i ett litet lusthus. Som en vägg med en bänk, och pelare på andra sidan. Valle sökte intensivt runt bänken och väggen. Doften satt på pelaren bakom oss, den svaga vinden drev doften in mot väggen där den samlades (enligt domaren, detta är inget jag lyckades lista ut själv…). Valle hittade doft, men kunde inte lokalisera var den kom ifrån. Och jag var verkligen ingen hjälp! Jag kan knappt känna hur luftströmmarna går om det inte blåser rejält, och att kunna räkna ut hur doften påverkas – jag gissar fel lika ofta som jag gissar rätt…Inte ett vidare bra facit.

3. Veta om, när och hur jag kan vara till någon hjälp

Den generella riktlinjen som jag lyder just nu är “do no harm”. Det vill säga, jag försöker låta bli att göra något alls – risken att jag gör fel grej är uppenbar. Valle är smart och lättpåverkad, hjälper jag i fel ögonblick eller på fel sätt kopplar han bort nosen och ber mig fixa problemet själv. Inte konstigt – han har åtta års erfarenhet av “matte fixar” i bagaget!

Det är en vettig strategi så länge saker och ting fungerar hyfsat som planerat, men när det skiter sig? Han går över gömman gång på gång och får slut på batteri och markerar på måfå för att iallafall få en belöning? Eller är störd av något och fokuserar på något helt annat än eukalyptus? Eller tittar på bilen och funderar över varför den står där innan han börjar nosa på en grästuva istället (fordonssök)? Eller går in i träningsmode istället och testar något av de trick som brukar fungera? Då står jag och är lika vilsen som han, helt oviss om vad som är bästa strategin. Hjälpa, bryta, starta om, gå hem?

Och om den bästa strategin verkligen är att göra ingenting alls, så hade det varit skönt att välja det alternativet medvetet och inte som ett “jag vet inte vad jag ska göra så jag gör ingenting”.

Hörru matte! Kom igen! Doften är ju här någonstans, koppla på den där mesiga näsan du har så letar vi tillsammans!

Vad gör jag åt det då?

Förutom att jag blir frustrerad över min egen otillräcklighet (inte konstruktivt!) så tar jag hjälp. Jag läser, ser filmer, och försöker sortera bland all information som finns…Och det finns mycket! Men precis som i övrig hundträning finns det en mängd olika vägar till målet. Folk som pysslar med nosework är helt enkelt inte riktigt överens! Och jag har svårt att sortera bland dåligt och bra, myt och verklighet, tro och fakta.

Så jag gör som när jag var ny inom andra sporter – väljer en person vars tankar passar ihop med mina egna. I mitt fall är det enkelt eftersom Ulrika har koll på det här med nos och doft. Med en ängels tålamod guidar hon mig och Valle, med lika mycket tanke på att träna mig som att träna min hund. Jag får testa att gå med Totoro för att känna på skillnaden (jag i halvpanik – en hund som jag har ÄNNU mindre koll på hur jag ska läsa än min egen! Tur att Tot är väldigt förlåtande…). Hon lånar Valle och visar både honom och mig när vi fastnar. Och lite i taget blir vi bättre, både som individer och som team.

Planer framåt

Det jag älskar mest med nosework, den STORA anledningen till att jag och Valle pysslar med det, är inte en nyväckt fascination för doftarbete. Det handlar om två saker:

  1. Det är faktumet att jag och Valle har hittat något som vi trivs med att göra tillsammans. Valle är trasig i kroppen och kan inte träna sådant som jag vanligtvis gillar att träna, därför är det guld att ha hittat något som han både älskar och kan pyssla med utan problem. Att åka på kurs eller tävling med bara honom, se hans entusiasm, hur han älskar att visa mig vad han har nosat upp – det är världen.
  2. När det funkar, när vi synkar, när vi jobbar som ett team med ett mål, då är det ganska magiskt. Att starta honom på ett behållarsök, vara (hyfsat) säker på vad vi gör, se honom jobba, stoltheten när han utan att tveka visar mig var doften finns, det är en form av samarbete som inte förekommer i något annat jag gör ihop med mina hundar. Han har kontrollen. Han vet vad som ska göras. Jag bara ger honom förutsättningarna.

Så jag får helt enkelt acceptera att det är OK att vara nybörjare trots att vi pysslat med detta i hela fem månader (och ja, jag vet att det är kort tid. Men det KÄNNS länge!)
Mitt kontrollbehov får ta en baksätesplats, jag får leva med att inte kunna och inte veta. Nosework är annorlunda mot all annan hundträning som jag har ägnat mig åt och jag försöker få ihop allt inuti huvudet.

För det är så värt det.

Ps
Vill du börja med nosework med din egen hund? Ulrika startar en nybörjarkurs 5/11! Och den går dessutom till största delen inomhus – bara det muntrar ju upp i vinterkylan 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Allergisk mot tonåringar

Visst är det lite märkligt att i så många omplaceringsannonser har ägaren blivit allergisk mot sin hund när den är en bit över året? Lustigt det där, att det inte visade sig förrän då… Totoro är nu 15 månader, och jag förstår den där allergin!

Först och främst: jag menar såklart inte att alla som uppger allergi som orsak i en annons ljuger! Jag pratar om det övergripande fenomenet, inte enskilda situationer. En del blir allergiska helt oväntat en dag. En del var allergiska redan innan – jag är själv allergisk mot hundar – och tänkte att det skulle gå att få det att fungera ändå.

Men jag är rätt övertygad om att en inte pytteliten andel hävdar allergi när de i själva verket menar “valpen blev ett asjobbigt, drygt kräk och jag står inte ut längre!”…

Vad är det som händer?

Jag tar Totoro som ett exempel. När han glatt rusade in i mitt liv var han en urgullig valp.

Allt var nytt och spännande, han gick runt i sitt splitternya liv och var förtjust och nöjd. Visst hade han munnen full av rakblad (aj). Visst gick han på toaletten lite var som helst (suck). Och visst krävde han min uppmärksamhet 100% av tiden (men sov någon gång då). Men han var trevlig, rolig, och lärde sig nya saker i en fantastisk fart!

Det är ju det med valpar. De är ofattbart jobbiga! Man måste lära dem allt, och det tar tid och ansträngning (och i många fall en hel del blåmärken och sår). Men! De lär sig. De lär sig jättefort! Det går att se utvecklingen från en dag till nästa och det är väldigt tydligt att saker håller på att falla på plats och vi håller på att bli ett team.

Sedan börjar valpen bli vuxen, lite mindre gullig men även mycket mindre jobbig. De värsta valpgalenskaperna är över. Den har lärt sig en massa nyttiga saker, som att vänta, samarbeta, och fokusera.

Livet är bra.

Och sen då?

Könsmognaden kommer och man tänker kanske att jamen det där var ju inte så farligt? Ännu ett steg mot vuxenlivet men det är ju fortfarande samma trevliga hund som innan.

Men. Det är såklart bara första steget. Tonårstiden är lång! Vi tänker inte att en människovalp som haft sin första mens eller gått igenom målbrottet nu är klar, hormonstormen är över och nu är hen vuxen. Eller hur? Det är inte hundvalpar heller. Gradvis förvandlas många hundar till små – eller i Totoros fall stora – monster. Min personliga erfarenhet är nästan bara från hanar så det är mitt perspektiv, men tikar är inte förskonade heller.

Totoros hjärna har de senaste månaderna förfallit till ett förvirrat träsk av hormoner. Världen är så annorlunda och han kan inte hantera det. Allt han lärt sig innan, hur ska det införlivas i dessa plötsliga förändringar? Och hur ska han ens kunna komma ihåg det när så mycket annat blivit så intressant?!

Just nu löper någon tik i grannskapet. Det vet jag för att Totoro talat om det för mig. Dels började han gnälla och vandra runt en kväll, utan att själv ens verka förstå vad som var fel, och dels har promenaderna förvandlats till kissfläckssafari. Han har för all del varit intresserad av kissfläckar ett bra tag nu, men nu är det på nivån att han blir helt blockerad och inte vet att vare sig jag eller trafik existerar.

Det är de uppenbara förändringarna och det gör mig inte så mycket. Han är kåt och förvirrad, we’ve all been there. (Även om det var några årtionden sedan i mitt fall, jag minns i alla fall tillräckligt för att ha empati.) Det kommer att reda ut sig med tid och erfarenhet, den första individuella upptäckten av en specifik löptik är alltid svårast.

Men hjärnan är ju sönder!

Om inte den uppenbara könsdriften är problemet, vad är det då? Om det inte stör mig att han fastnar på kissfläckar och jag får kämpa för att få honom vidare två meter innan nästa dyker upp, vad klagar jag för?

Jag klagar för att Totoro är borta. Kvar finns en skitstövel som totalt ignorerar mig, som bara vill göra sina egna saker och tycker mina idéer är astråkiga, en hund som nästan verkar vara en främling. Ibland tittar han på mig och det ser ut som att han inte minns vem jag är. Det är jobbigt.

Det är jobbigt att han inte minns några beteenden vi tränat på längre. Jag ber om sitt och i bästa fall testar han tvekande något (helt annat) trick – eller så vandrar han bara iväg och struntar i mig. Det är jobbigt att han inte vill vara med mig längre. Spontana kontakter på promenaden existerar inte längre, helst verkar han bara vilja slippa mig.

Hej då… öh… Tant?

Att försöka lära honom nya saker är en kamp, det går inte in! Att försöka få fram saker han redan kan är samma kamp, finns det ens kvar därinne?

Jag vet att det här är en fas. Jag vet att allt det där som verkar borta absolut finns kvar, han har inte glömt utan är bara överväldigad just nu. Vi kommer igenom det här. Men jag kan absolut förstå att det känns helt tröstlöst om man inte varit med förr! Sitter du med din första unghund nu? Det går över. Jag lovar!

Allergisk mot energi

De flesta allergiannonser jag ser för tonårshundar är bruksras, brukskorsning, eller annan aktivt arbetande ras. Varför? Sällskapshundar går väl också igenom det här? Visst gör de det, men det finns en – ganska avgörande – skillnad. Grundläggande aktivitetsbehov…

Jag har skaffat en hund att jobba med. Totoro är inte en bruksras (även om jag hör till skaran som anser att cane corson borde ha gått under SBK) men jag har valt honom för att få en uthållig, driven hund som gillar att jobba. Jag har sedan han var liten lagt mycket tid på träning och aktivitet. Han har fått utmaningar att lösa från han var en liten plutt, vi har lagt grunderna till flera sporter, han har jobbat som demohund på mina kurser, och vi har i största allmänhet riktat hans energi in i träning.

Totoro gillar att ta i. Visst händer det att han blir trött, men då är det en powernap på fem minuter och sedan på’t igen bara! Så en dag går hans hjärna sönder… Det kryper i hela kroppen, uppmärksamheten slits åt tusen olika håll samtidigt, och allt som kräver fokus känns för svårt. Han minns inte hur man gör enkla saker och han har inte ro att lära sig nya.

Men aktivitetsbehovet minskar inte.

Så jag kör till klubben för att “blåsa igenom startklassprogrammet lite snabbt”, för det har ju fungerat förr när han varit jobbigt uttråkad. Men jag säger “fot” och han säger “va?”, med tom blick som riktas åt mitt håll i en tiondels sekund innan han tittar efter de andra hundarna igen. Jag försöker få in honom i position och han försöker vandra iväg och undersöka en doft. Jag insisterar och han vrålar “DET HÄR ÄR FÖR SVÅRT VAD ÄR DET DU VILL!?!?” och börjar frustrerad hoppa, bita och knuffas. Han kan inte. Det är inte svårare än så, han kan inte. Han kunde förr, han kommer att kunna igen, men just nu kan han inte. Det är bara dumt av mig att försöka insistera.

Men det är ju inte heller ett alternativ att åka hem och strunta i träningen. Han är en arbetsmaskin, får han inte utlopp för energin kommer den att riktas in i något annat. Så vad gör man då!?

Härda ut

Totoro menar inget illa. Han gör så gott han kan! Just nu är det inte så mycket, bara. Så jag får leta efter de små sakerna som fortfarande fungerar. Idag ska vi gå ett spår, igår tränade vi lite nosework. Att aktivera nosen är den bästa vägen att gå i den här åldern, den fortsätter att fungera även när resten av hjärnan lägger av. Det är inte den roligaste träningen alla gånger, särskilt eftersom även i spåret kan nya utmaningar vara för mycket – det är när det blir svårt som han kokar över. Vem orkar koncentrera sig och jobba igenom ett problem just nu!? Inte 15-månaders Totoro i alla fall.

Men det är det bästa alternativ vi har, så vi kör på det. Vi tränar även lite småtricks med shaping hemma, nonsensgrejer som det inte gör mig något vad det blir av det. Huvudsaken att han får känna att han klarar av det. Och så har jag tagit på mig ett dragbälte på promenaden och väljer vägar där löptiken inte verkar rastas.

För just nu väntar jag bara. Jag väntar på att han ska komma igenom det här, och jag försöker vara ett stöd snarare än ännu ett hinder. Världen är svår för en tonåring! När jag blir less, arg – eller rentav ledsen – så påminner jag mig själv om att det inte handlar om mig. Det handlar om Totoro. Jag får bara en liten andel av eländet, han lever i det.

Annonserna om plötslig allergi mot tonårshundar gör mig väldigt ledsen. Jag förstår dem verkligen! Det här är inte en lätt tid. Och har man inte varit med förr och vet att det kommer en ljusning igen snart, då är det nog lätt att det känns hopplöst. Har man inga verktyg för att härda ut, vad ska man då ta sig till? Har man en hund med arbetslust och energi som plötsligt förlorar förmågan att rikta den, då kan det bli både blåmärken och förstörda saker hemma. Det är antagligen lätt att tro att “hunden tar över ledarskapet” i det läget, om det är den förklaringsmodell man fått lära sig. Jag tycker mest synd om hundarna i dessa situationer, eftersom de är mitt fokus, men jag har absolut empati med människorna också! Vart tog den underbara valpen vägen, vad är det här för bortbyting?

Ljuset i tunneln

Jag vet att vi kommer igenom det här. Jag har stödet från andra som påminner mig om det när jag själv tappar sugen lite. Jag har varit med förr, jag har verktyg att hantera det, och jag har en omgivning som hjälper mig.

Hur är det att vara ensam i den här situationen?

Jag tror att vi nog kan hjälpas åt lite mer här. Lys upp åt andra med en liten ficklampa ibland. Att berätta om ens upplevelser när hunden var jobbig kommer inte att göra så någons hund mognar snabbare, men kanske människan får lite mer hopp och orkar lite längre. Att vara öppen med att det var jättejobbigt ett tag kan kanske hjälpa någon annan att inte känna sig så misslyckad och ensam? Att tipsa om saker som ändå fungerade kanske kan ge någon lite fler verktyg för att hjälpa sin hund igenom…

Det händer att jag hatar Totoro. Det är kanske en tiondels sekund när han rycker till utan förvarning och det känns som axeln är på väg ur led. Eller när han istället för att komma in i fotposition dundrar rakt in i mig och börjar bita i mina kläder. Det är över igen på nolltid, men ilskan blinkar till. Jag behöver inte fastna där för jag har andra sätt att tolka och hantera situationerna.

Va? Arg på kokosbollen? Det kan du väl inte bli!?

Många sorgliga hundöden kunde undvikits mycket tidigare – en arbetsmyra till hund är inte för alla! Köp inte en valp för att den är söt, för att du sett en av den rasen på TV göra något fantastiskt, eller för att du vill ha den “smartaste” rasen. Men för den som redan sitter där med sin amstaffschäfer som blivit fullständigt galen en bit över året? Det går över. Det gör faktiskt det.

Tonåringen blir vuxen. Färdigheter kommer tillbaka. Samarbetet återvänder. Din hund älskar dig fortfarande, även om det inte märks så mycket just nu. Om det här är den hund du vill ha, om du har användning för arbetsdriften, om du vill lägga tid på träning och aktivitet? Då är det här bara en grop på vägen.

Publicerad Lämna en kommentar

Tydligt start och slut på träningspasset

En av de tydligaste minnen jag har av skolan är rastklockan. Den ringde när lektionen var slut och den ringde när det var dags att gå in från rasten. Vi kunde vara mitt inne i någon sorts lek (hoppa gummiband? Någon mer som gjorde det?) och när klockan ringde avbröts allt och vi kilade upp till skolsalen. Jag lärde mig om hur tid uppfattas relativt beroende på vad man gör: en rolig lektion avbröts av klockan alldeles för tidigt och jag gick irriterad ut på rast, en ointressant lektion kändes som tre gånger så lång och jag bara väntade på att få höra det magiska ljudet som betydde slut på elendet.

“Kan…inte…ta in mer. Huvud…fullt.”

Tydligt start och slut

Grejen med klockan är att väldigt få kom för sent till lektionen, och ingen gick innan lektionen var slut. Inte ens om lektionen var tråkig. Vi visste precis när det startade och när det slutade. När vi förväntades vara (nåja) alerta och lyssna, och när vi var lediga. En tydlig startsignal och en tydlig slutsignal.

Översätt skola till hundträning och tioåriga ungar till våra hundar. Vet din hund när lektionen (träningspasset) startar och slutar? Är ni överens om hur start och slutsignalerna ser ut? Eller är det så att du ibland tjatar på din hund som inte alls är i träningsläge, eller att din hund fortsätter jobba också efter att du har börjat prata med din träningskompis?

Min målsättning är att när jag och min hund tränar tillsammans har vi full fokus på varandra och på träningen. Med min första hund, Popsy, kom det av sig självt – hon älskade att träna oavsett vad vi gjorde. Med nästa hund, Mårran, började jag inse att något saknades i min träning – men hon hade så många andra problem att den “rena träningen” fick en plats i bakgrunden, vi behövde få livet i stort att fungera. Och så kom Valle. Underbara, lättdistraherade, svårmotiverade Valle. Han har inga direkta vardagsproblem, tvärt om är han en okomplicerad hund i vardagen, men det blev VÄLDIGT tydligt att jag behövde lägga om hela min träningsstruktur. Eller, lägga om och lägga om, det var mer fråga om att hitta en struktur överhuvudtaget.

Så det första vi gjorde var att introducera tydlig start och tydligt slut. Nummer två var att anpassa längden på passet och aktiviteten till vad han klarade av. Jag valde att träna in ett stationsbeteende, ligga eller sitta på filt, och det har jag kört på sedan dess i lite olika varianter. Passen var till att börja med 10-15 sekunder långa, och bestod av kamplek eller fånga godisar. Det var vad han klarade av med bibehållen fokus genom hela passet.

Efterhand kunde vi börja lägga in mer och mer “riktig” träning, denna filmen är från november 2012 och han är snart 2 år gammal. Vi har jobbat med tydlig struktur i träningen i ca åtta månader. Själva träningen handlar om att han ska springa ut från mig utan “mål”.

Titta på filmen igen och titta efter följande:

  • längden på passen (korta!)
  • högt värde för filten
  • Valles startsignal när han är redo – han tar kontakt med mig innan jag kallar upp honom
  • så fort han har ätit upp den kastade godisbiten ger jag lek-signal – det bygger upp en förväntan på att det finns EN godis i gräset, sedan lönar det sig att komma till mig
  • vi leker för det mesta hela vägen tillbaka till filten – ingen plats för fokustapp
  • 100% fokus genom passen, från honom och från mig

Den där filten blev en räddare i nöden på fler sätt än ett! Jag hade längre tre hundar i träning parallellt, och att kunna ha en plats för varje hund var guld värt för att få effektiva pass:

Och när jag ändå har scrollat igenom gamla filmer bara måste jag bjuda på den här, som är från juli 2013 när träningen faktiskt började fungera på riktigt igen. Vårt allra första försök till ett freestyleprogram.

Att fundera över…

  • Hur ser din startsignal och slutsignal för träningspasset ut?
  • Är du och din hund överens?
  • Håller du 100% fokus på din hund genom hela passet?
  • Har passet rätt längd för vad ni klarar just nu?
  • Har passet rätt aktivitet för platsen ni tränar på (mer störningar = enklare övning)?

Anledningen till att grundskolor har en rastklocka är att det funkar. Det blir tydligt. Det blir enklare för alla inblandade. Att vi sedan vill att hundarna ska tycka att träningspassen är så kul att de knappt vill ha rast – det ligger ju på oss som lärare.

p.s… det här med träningsstruktur

Går jag igenom på längden och tvären i vår Hundtränarsatsning. Och jag individanpassar dessutom efter just er. Just saying 😉

Publicerad Lämna en kommentar

“Livet är ett party!” /Totoro, 14 månader

För all del även ett citat från Totoro 0-13 månader… Totoro tar med sig partyt var han än går! Om han mot förmodan skulle bli emotsagd så blir han kanske lite förvånad, men så rycker han på axlarna och partar vidare. Den som menar att det inte är ett party har uppenbarligen fel.

Igår partade han sig raka vägen till sitt tredje diplom i nose work i klass 1, och flyttar alltså upp till klass 2! Jag har skrivit en del om våra tävlingar på Facebook sedan vi debuterade i juli, jag tycker det är orimligt intressant!

För mig är en tävling ungefär som en besiktning (med den stora skillnaden att på besiktningen är jag orolig och förstår ingenting, men jag troooor att det egentligen är meningen att jag ska känna ungefär som jag gör på tävling?), någon annan kollar av en checklista med saker som bör fungera på ett visst sätt och jag får information om vad som eventuellt behöver åtgärdas. Det är opersonligt, standardiserat och informativt, är styrleden glapp så är den. (Jag vet fortfarande inte vad en styrled är, var den sitter eller vad den gör. Men den kan tydligen vara glapp och kosta massor att oglappa…)

Min styrled är f-ing perfekt! Som allt annat.

Tävlingschecken

All träning blir bättre med träningskompisar, men för nosework skulle jag säga att det är absolut avgörande. Hundar är inte korkade, de lär sig jättesnabbt de mönster vi – förhoppningsvis helt ovetande – gömmer doften i. “Kolla alltid möbler” är jättevanligt att jag ser på fortsättningskurser. Vilket förmodligen är anledningen till att min egen hund på tävling igår sa “det kan inte vara i möblerna, bäst jag kollar allting annat först” och verkligen betade av ytterkanterna noga innan han ens funderade på möbler.

Vi kan försöka hur mycket vi vill, vi kommer att lära hundarna sökregler utan att mena att göra det. Vi gömmer inte slumpmässigt, vi följer våra egna – oftast okända – mönster. I en träningsgrupp får hundarna leta efter gömmor som bryter mot reglerna (träningskompisar har egna mönster såklart men de är inte desamma som dina) och får lära sig just det: lita inte på var doften “borde” vara, slå på nosen och sök!

På tävling blir det här extremt tydligt! Just att hunden har förväntningar på var det lönar sig att leta och inte. Jag visste inte att jag undvikit möbler, när hände det!? Men att det är så ser jag på besiktningen. Domarna är inte mina kompisar, de har ingen uppfattning om hur Totoro letar i vanliga fall, de är inte ute efter att göra det vare sig lättare eller svårare för just honom. De är där för att kolla samtliga ekipage, dra lite i däcken, mäta bromsarna, kolla tutan – följa checklistan och dokumentera vad de hittar. Jag älskar det!

Det är en chans att göra min träning rättvisare. Jag får en klarsynt, svartvit utvärdering av vad jag har lärt min hund. Inte vad jag avsåg att lära honom. Inte vad jag tror att jag lärt honom. Vad jag lärt honom.

Utan den här besiktningen kan jag hamna hur snett som helst i vår träning utan att se det. Det är inte tanken som räknas, det är genomförandet. (Sorry.)

Sporten

I nosework har vi en sport som kan ge oss otroligt mycket! Jag sysslar med annan nosaktivering också. Totoro spårar, söker, letar – jag gömmer till och med godisar bara för skojs skull. Jag är alltså inte någon inbiten noseworkpurist som anser att det här är det enda rätta. Men det är bra. Just av liknande anledningar som varför jag uppskattar tävling, regelverket ger oss hjälp och stöd att utveckla vår träning.

Jag kan fortsätta gömma godisar ett helt hundliv, hunden kommer att ha kul och få något gott för besväret. Det är inget fel på det! Men det ger varken hunden eller mig en chans att utforska vilken fantastisk nos hundarna har egentligen…

En hund som får ordentliga utmaningar för nosen växer! Det är fantastiskt att se. Jag älskar att hålla noseworkkurser, just för att jag får se hundarna utvecklas och upptäcka något helt fantastiskt: de är bättre på det här än vad husse/matte är!

Nu får Totoro och jag fortsätta få våra checklistor i klass 2 istället – superkul tycker jag, för det betyder att punkterna som kollas av blir fler och mer detaljerade. Så mycket utrymme för förbättring… Men jag vill såklart fortsätta få min fix av nybörjare som upptäcker den här världen för första gången! Så jag har lyckats klämma ihop min kalender tillräckligt för att få plats med en till nybörjarkurs i år. Start i november, färdig lagom till julstressen. Perfekt läge att ha en riktigt nöjd hund!

Jag är nöjd med livet!

För dig som vill ha något lite mer avancerat finns det även några platser kvar på tävlingskursen!

Publicerad Lämna en kommentar

Dansa – pausa. Vikten av återhämtning.

I måndags stod det VILA över hela min kalender. Det skrev jag in redan för flera månader sedan, när det blev klart för mig att min vecka ihop med Realgymnasiets hundelever skulle avslutas med Eslövs Hundevent på helgen. Jag visste att det skulle ta mängder av energi, och jag känner mig själv – planerar jag inte in vila så kör jag för långt.

“Varå vila? Det är väl bara att köra så länge det finns godis? Och lite till?”

Dansa – pausa

Ni kommer ihåg superhiten med Panetoz för några år sedan? Dansa – pausa? Det är lite så det behöver vara i livet. Även om det är kul att dansa så är det pauserna som gör skillnaden. En rolig utekväll på dansstället med polarna, eller dansa när näcken eller djävulen spelar – oförmögen att sluta innan solen går upp. Pausar man inte börjar fötterna blöda.

Och det är inte bara jag som behöver pausa. Båda mina kelpar har varit lånehundar till elever och haft SUPERKUL i veckan. Båda följde med som visningshundar/figuranthundar i lördags. Valle somnade på planen, det om något är ett tecken på att han behövde pausa… Midori, med sin närmast outtömliga energi, var pigg och glad hela vägen i mål – och däckade totalt när vi kom hem. Måndagen ägnades åt seriöst sovande, sängen var Midoribäddad och hon tillbringade dagen hoprullad till en liten boll. Återhämtning. Ladda batterier.

Harmoni i träningen

Samma tendens som jag har i livet – dansa på tills fötterna blöder – har jag i hundträningen. Bara liiiite till…en repetition…pyttelite svårare… Och så dör batterierna = hunden checkar ut. Inte för att den är ovillig att träna, utan för att den behöver paus. Dansen är inte rolig längre.
Länge var en timer min bästa vän i träningen. En minut – sedan paus! Lång eller kort paus? Det bestämmer hunden. Numera är jag så van att jobba i korta pass att det går automatiskt. Men det har varit en medveten omprogrammering av mitt träningssätt, och det har krävt en del ansträngning (och mekaniska hjälpmedel).

Resultatet? Eftersom jag med jämna mellanrum “frågar” mina hundar om de behöver en paus – INNAN de själva kommit på idén – så håller mina hundar betydligt bättre fokus i träningen. De checkar inte längre ut under ett pass, utan tar sina pauser när de erbjuds. Ofta vill de inte ha paus utan ber om att fortsätta ett tag till – de vill dansa lite mer. Det gör att träningen drivs av mina hundar, och jag slipper locka, tjata, kalla, truga.

Vissa dagar är de inte på humör. Jag frågar, de säger “Paus tack! En lite längre paus skulle kännas bra. Kanske tills imorgon?” Och då får de det. Jag är inte heller på topp alltid.
Jag har märkt att sedan jag började fråga händer det betydligt mer sällan att de säger “längre paus tack”. Jag TROR (för jag kan ju inte veta) att eftersom de har möjligheten att säga nej så väljer de oftare att säga ja. När dansen är helt frivillig blir det roligare att dansa längre och längre. Det märks inte så tydligt på Midori som i stort sett alltid är på. Valle däremot, som aldrig haft något riktigt “driv” i träningen och som är ganska känslig, verkar verkligen både förstå och uppskatta sin medbestämmanderätt.

“Här ligger jag och väntar på att bli uppbjuden…”

Vad händer i pausen?

För mig, en ledig dag: Återhämtning. Pyssla med något annat ett tag. Vara ensam. Trycka på “reset” i hjärnan. Jag gillar att umgås med folk, men det tar energi. Jag laddar mina batterier i skogen, i ett tomt hus, med bilder att leka med på skärmen, framför Netflix, eller med kameran i handen och musik i öronen.

För mig, i träningspasset: En möjlighet att utvärdera och omplanera. Vad hände nyss? Vill jag ändra något eller vill jag fortsätta? Kan jag förbättra något? Ska vi kanske byta övning helt och hållet? Jag vill inte börja fundera när jag har hunden igång, det blir oftast inte så bra. Paus först – fundera i pausen.

För hunden, i träningspasset: Vila fysiskt (om vi jobbar med något som kräver kroppskontroll eller fysisk styrka/uthållighet) och vila mentalt. En möjlighet att smälta vad som just hänt.
I pausen får hunden vara “hund” istället för “träningskompis” och har möjlighet att nosa på det där som luktade gott, titta på snyggingen på andra sidan planen. Kanske gå och kissa någonstans. Eftersom mina hundar vet att sådana behov kommer att tillgodoses förr eller senare, så har de lättare att fokusera på träningen i själva träningspasset. Träna först – nosa/titta/kissa sedan. Eftersom vi varvar dansa – pausa, alltså träning leder till att de får göra det de själva vill sedan, så stiger värdet på träningen. Premacks princip när den är som bäst.

Vissa av oss har lite svårt att sluta dansa, och fortsätter bjuda upp tjej efter tjej. Fast vem kan tacka nej till Totoro?

Vill du bli bättre på att hitta rätt rytm?

Det här med dansa – pausa har inte kommit naturligt till mig. Oavsett vad folk runt mig påstår så är jag INTE naturligt strukturerad, men eftersom det alltid är kaos på insidan av mitt huvud så har jag varit tvingad att hitta en struktur för att få hundträningen – och livet – att fungera. Det betyder att jag har rätt bra koll på olika hjälpmedel och strategier för att få min hjärna att arbeta MED mig och inte MOT mig.
Vill du lära dig? Kortversionen är Träningens ABC. Vill du verkligen fördjupa dig i både träningsstruktur och en massa annat häftigt som har med hund och träning att göra så är vår Hundtränarsatsning vägen att gå.

Passa på att dansa lite med hunden medans du väljer! 😀

Publicerad 2 kommentarer

Kall Kokosboll?

Dvs, Kokosbollen chillar? Det är dags – har varit ett bra tag i ärlighetens namn – att ta tag i Totoros (o)förmåga att ta det lugnt. Som så mycket annat kunde han det förut, men så slog unghundshjärnan till med full kraft och ungefär allt försvann in i dimman. Det kommer tillbaka igen, det vet jag ju. Att han inte längre minns vad “sitt” betyder är ju inte livsviktigt heller. Men han behöver kunna slappna av!

Ifjol var han så här års med på ett event med miljoner (eventuellt en liten överdrift) kurstillfällen och främlingar överallt omkring honom, och när han behövde det så la han sig på sin filt och sov. Vi har hållit samma event helgen som gått, och då har han rusat, hoppat, rymt, vrålat, tacklat, tuggat, pussat och gjort ungefär allt annat än att chilla. Det är en jobbig helg, det fattar jag också. Jag är själv helt slut och jag var medveten om vad som pågick och valde frivilligt att vara med, en lyx han inte får. Men förutom att han kan skrämma andra med sin entusiasm (fast det kanske bara är i min skalle, de flesta skrattade nog bara åt honom) så är det ju även för hans skull det vore bra att kunna ta det lugnt emellanåt.

Den gamla goda tiden

Och för min skull. Gode gud, låt oss vara ärliga, det skulle vara rätt skönt om han mindes vad paus är igen…

Hjälten anländer, stage right!

Men hörni? Jag jobbar ju med Åsa! Drottningen över chillande hundar! Det här är ju bara fånigt, det enda jag behöver göra är att strategiskt gnälla över hur hopplös Totoro är, hur ingen skulle kunna lära honom att ta det lugnt, så tar Åsa över för att visa var skåpet ska stå!

Sagt och gjort: jag satte mig och grät i ett hörn, ynklig och uppgiven, dramat på max. Och Åsa föll för det! Känner mig väldigt nöjd med mig själv.

Åsa kommer att jobba med Totoro för att lära honom ta det lugnt, hurra! Och hurra för er med! Inte bara för att det kanske betyder färre tacklingar och drägel i öronen när man träffar på Totoro någonstans, utan för att vi kommer att dela med oss av vad vi gör och hur det går här och på facebook! Så den som har liknande drömmar som jag, passa på att följa med i träningen genom Åsas självstudiekurs Lugn och fokuserad hund och få inblickar samtidigt i hur Åsa tar sig an ett “hopplöst fall”.

Och har du redan en chillexperthund? Först och främst grattis, bra jobbat! Och ovanpå det grattis igen, du kommer att kunna ha mycket roligt åt oss på våra filtäventyr i höst misstänker jag.

Vem fanken vill ligga still – PAAAAAAAARTY!!!
Publicerad 1 kommentar

Våga göra fel

Ni som såg mina inlägg från gårdagens tävling på vår FB-sida vet att jag var en smula småirriterad på mig själv. Prinsessan gjorde en superfin runda i mästarklass rallylydnad, och jag schabblade bort 16 poäng genom att inte förbereda mig tillräckligt bra – det räcker liksom inte att komma på att man gjort fel precis i ögonblicket man gör det… 😂

WTF? Det skulle vara party här någonstans… Är något fel på min GPS?

Känslor är OK, även de negativa, så igår tillät jag mig att vara okonstruktivt sur. Men bara igår. Idag har jag fått lite distans. Ja, det blev fel. Ja, det var sjukt störigt. Ja, Ulrika fick ta en del av mitt dåliga humör (sorry…).

Men. Om jag inte tillåter mig själv att våga göra fel – hur ska jag då våga göra något alls?
Det gäller all träning, inte bara tävling. Om jag blir rädd att göra fel så låser jag mig vid sådant vi redan kan, jag och min hund. Förutsägbart. Och då stagnerar vi. För att utvecklas måste jag inte bara vara beredd på att ibland blir det fel, utan också utnyttja felen och se dem som de erfarenheter de är. Det ingår liksom.

Jag tror att för att något ska hända så måste man GÖRA något. Vad som helst.
Ska jag skriva en text så är det bättre att skriva dåligt och sedan ändra än att inte skriva alls.
Efter en fotosession slänger jag minst 50% av bilderna direkt, för om jag inte vågar göra fel så får jag aldrig till den där ovanliga, kreativa, fantastiska bilden.
Ska jag lära mig eller min hund något måste jag starta någonstans och testa vad som funkar.
Ska jag bli bättre på att tävla måste det vara OK för mig att flytta fötterna fel, eller blanda ihop två skyltar…

Om jag blir rädd att göra fel så börjar jag inte automatiskt göra allt rätt – jag slutar riskera att göra fel. Översättning: jag slutar försöka. Och då blir ju INGET rätt, eftersom jag inte gör något…

Det är en av anledningarna till att jag tränar hund som jag gör, utan obehag. Inget är “förbjudet” eller “fel”, det bara lönar sig inte för hunden här och nu att göra det oönskade beteendet – och något annat lönar sig bättre. Även om Midori gör något som jag med största sannolikhet aldrig kommer att vilja ha, som att studsa på Valle (vilket han inte gillar) eller sno Mårrans mat (vilket Mårran inte bryr sig om, men mattjuven blir fet), så undviker jag hot och obehagliga påföljder.
Varför? Därför att om Midori blir rädd för att göra fel så kommer hon att bli mer och mer passiv. Hon måste också våga göra fel, våga testa. Annars slutar hon prova nya saker, och får ett tråkigare liv. Och det vill jag inte!

Man måste våga testa. Ibland smakar det illa. Och då vet man det. Men ibland smakar det gott!

Veckans tema hade jag bestämt redan i lördags, att jag sedan lyckades illustrera det perfekt under söndagen var en lycklig slump. Ur den synvinkeln blev det ju faktiskt helt rätt – även om det blev fel. 😄

Och nej, Midori har ingen aning om att det blev tokigt. Hon fick sitt vanliga party, en genuint stolt matte, ett paket köttbullar och en skogspromenad. Det hade hon fått oavsett om hon gjort “fel” eller “rätt”, för hon gjorde sitt allra bästa. Det gör faktiskt hundar så gott som alltid, utefter de förutsättningar de får.

Denna veckan vill jag uppmana dig att våga göra fel.
Se det för vad det är: erfarenhet, lärdom. Jag har lärt mig att jag behöver träna på att hålla min linje i framförbyten, stå still med fötterna när jag skickar till kon, och lära mig banan utantill. Så tack vare mina fel så vet jag vad jag behöver träna på och kan bli bättre till nästa tävling.

“There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask “What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly? “

Erin Hanson
Publicerad Lämna en kommentar

Glasyren på kakan

Den hund jag syns mest med är Midori, min lilla kelpieflicka som alltid är glad och alltid vill vara med. Hon tycker att det allra mesta är skitkul, hon är ganska okomplicerad. Vi har tävlat en hel del med goda framgångar främst i rallyn. Men – jag har TVÅ kelpies!

Midori (Tarrawangas Basha) och Valldemar (Stormkappans Ooranye)

Min andra kelpie är en working kelpie, eller “australian stock dog” som är den korrekta benämningen enligt SKK. Han införskaffades för att träna och tävla lydnad. På den tiden hade jag planer på att ta mig högt! Men…Valle hade inte lust. Vi tränade och hade kul, men han var väldigt ojämn. Vissa dagar FANTASTISK! Andra dagar…neh. Två hundar i en.
Vid hans höftröntgen fick jag en del av svaret: han har D-höfter, och även om många hundar går hela livet utan problem med dåliga höfter så är han inte en av dem. Han har ont i perioder. Han har svårt för vissa rörelser. Han avlastar dessutom så att han får spänningar i andra delar av kroppen, vilket i sin tur ger ytterligare problem. Vi provade “leklydnad”, dvs att jag tog bort kraven på precisa rörelser och bara jobbade med momenten, men även om han ÄLSKAR vissa moment (rutan gör han fortfarande då och då på egen hand) så räckte det att han “ville lite för mycket” någonstans och tog i på fel sätt för att han skulle bli låg och ledsen. Och så ska det inte vara!

Så vi la ner tävling helt. Tränade sporadiskt. Han är alltid med på planen när jag tränar Midori, lägger sig oftast på en strategisk plats för att kunna sno åt sig en kastad boll… Han har också varit med mig i skolan under mina sju år som lärare och lånats ut till diverse elever – det har han (och de) tyckt väldigt mycket om!

Dessutom har vi ägnat massor av tid åt att “bara vara”. Han har varit med mig på kurser, parkerad i en fåtölj har han njutit av att bara hänga. Träna lite grann. Dema enkla grejer. Han har följt med mig på tåget till Stockholm, varit mitt sällskap på en massa brukshundklubbar, och gått vid min sida (eller 10 meter framför) på hundratals långpromenader. Han ligger med glädje på uteserveringar. Han är enkel att ha med sig, gillar bilen, älskar sin tygbur (saknar front, perfekt som krypin), fantastisk av och på knapp.

Vi har varit väldigt nöjda båda två. Ni vet när man smakar på en riktigt god sockerkaka eller kladdkaka? Som är sådär perfekt, direkt från ugnen? Inga konstigheter, ingen garnering, ingen glasyr – bara… smaskens. Så har det varit.

Ute på promenad. Valle håller sig runt mig, nosar och strosar i sin egen hundvärld.

Så i maj hände något som jag tror ändrade hans liv lite grann: Ulrika frågade om jag ville hänga med på hennes noseworkkurs. Jag kunde INGET om nosework. Jag kan fortfarande oerhört lite.

Midori, som brukar vara den som kastar sig över allt nytt, tyckte att det var sådär. Men Valle, han tog sig an uppgiften med hull och hår! Han jobbar metodiskt, i sin egen takt, rör sin kropp precis som han vill och känner efter så att allt känns bra. Jag tror han njuter av att få visa mig något som jag faktiskt inte kan göra själv. Han är en väldigt intelligent hund (visst är jag något färgad av att jag lever ihop med honom, men jämfört med mina andra hundar är det milsvid skillnad) och jag är övertygad om att han har stenkoll på att jag har noll koll… Ibland tror jag dessutom att han småskrattar åt mig.

Vi avslutade grundkursen och hoppade genast på nästa. För varje ny uppgift han ställdes inför insöp han erfarenhet. Funderade. Löste problem. Blev starkare och starkare i nya miljöer. Lärde sig stänga munnen för att hitta doft. Följa doftmolnet till källan. Markera för korkade människor var doften är. Ignorera störningar, ignorera störningsdofter. Ulrika har hittat uppgifter som passar honom, stöttat mig när jag hittar på dumheter, sett till att han löst problemen på ett bra sätt, och hjälpt oss båda växa i självförtroende.

Vi har hållit på i tre månader – vi har LÅNGT kvar innan han börjar bli säker “på riktigt”. Men för första gången på fem år anmälde jag honom till en tävling! Han har tydligt markerat tidigare att tävling är tråkigt och onödigt, så det var ett vågspel – men tävlingsplatsen var välkänd och nära hemma, och våra kompisar (som han gillar) skulle vara med.
Och det betalade sig! Dels vann vi inomhussöket. Men det viktigaste var hans attityd: han var GLAD! Så glad att han upphetsat glädjeskällde, något som han bara gör när det är riktigt, riktigt coolt att vara Valle. Han kopplade på nosen och sökte järnet!
Fordonssöket blev för svårt – en felmarkering, utomhussöket kissade han bort sig i, men behållarsöket satte han snyggt och inomhussöket var helt utan tvekan rätt fram till doften där han satte nosen och tittade uppfodrande på mig. Jag tror inte att det var en slump att sista söket gick bäst, nu hade han jobbat sig igenom en miljö till och en ny situation läggs i erfarenhetsbanken.

100% Livsnjutare.

Att TRÄNA nosework har varit som att hitta ett nytt kakrecept som vi båda älskar.

Att TÄVLA nosework är bara glasyren på kakan, inget mer. Ibland är glasyr delikat. Men bara om kakan under är riktigt god!

Det var väldigt roligt att få ta emot ett förstapris. Men mitt starkaste minne från dagen är när vi satt och väntade på vår tur, jag på en stol och han med sidan tryckt mot mig. Han var så förväntansfull att han vibrerade, och jag hade lite tid att klappa, massera, och berätta för honom hur oviktig hans prestation egentligen var och hur mycket jag älskar honom för den fantastiska personlighet han är.

För så är det. Det är lätt att ryckas med i poäng och resultat, men egentligen är det oviktigt. Glasyr. Det är ett kvitto på var vi står i träningen och det ger vägledning och nya idéer till vidare träning.

Det som EGENTLIGEN räknas är hur kul jag fick ha ihop med min bästa kompis, i ett forum där vi båda trivs och utvecklas. Att få lära känna varandra lite bättre, att komma lite närmare, och uppskatta varandra på nya plan. För de vi ÄR och inte vad vi presterar. Jag mot honom och han mot mig. En perfekt kaka.

Publicerad Lämna en kommentar

Vad är det med 20 augusti?

Sedan 1 mars har jag och hundarna tålmodigt använt koppel under våra promenader. Djuren i skogen har ungar, inga hundar lösa i skogen. Koppel på. Nu närmar sig 20 augusti, och då får vi äntligen ta av kopplet igen! Eller? Får vi det? Vad gäller egentligen?

“Skogen är min favoritplats!”

Så står det i Lagen om tillsyn över hundar och katter:

16 § Under tiden den 1 mars-20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som avviker från första stycket. Om det behövs till skydd för viltet får sådana föreskrifter innebära att en hund skall hållas kopplad.

Vad betyder det?

Från och med 20 augusti får mina hundar vara lösa i skogen – förutsatt att de hindras från att driva eller förfölja vilt. I praktiken: jag behöver ha hundar som inte jagar, eller kunna kalla in dem OM de får för sig att sätta efter något. Kelpiesar är inga jakthundar. Deras drift att jaga – fånga – döda – äta är kraftigt modifierad genom avel – vissa delar av sekvensen finns kvar i vallningen, men båda mina kelpar är helt ointresserade av att faktiskt fånga ett byte (åtminstone vad jag sett hittills, och de är 6 och 8 år gamla). Däremot gillar de att springa! Och ett rådjur eller en hare som sättar av framför dem skulle kunna vara som en öppen inbjudan…

De gillar också att vara lösa. Att strosa på, i mitt tempo, ca 10 – 20 meter framför mig. Kolla av då och då så att jag inte stannar eller svänger. Nosa på intressanta saker utan störande koppel. Och JAG gillar att ha dem lösa! Jag gillar att de får vara hundar och njuta av skogen (inom gränser). Jag gillar att bygga gemenskap som är helt frivillig, att de väljer att hänga med mig för att de VILL och inte för att ett koppel håller ihop oss.

Så därför lägger jag en hel del tid på att träna just det. Att värdet i att vara nära mig är stort, att de ska strunta i vilt, och en riktigt säker inkallning.

Bygga värde nära mig

Grunden i vår lösträning är att de ska välja att vara nära mig. Jag är bekväm med en zon på 20 meter. Kommer de utanför det vill jag ha ett “osynligt gummiband”, alltså att de automatiskt stannar eller kommer in till mig.

Det börjar jag bygga redan i koppel genom att skapa en “belöningszon” runt mig. I början belönas allt som är innanför zonen. Efterhand väljer jag ut kontakttagande, anpassning av hastighet, och uppsökande av zonen – alltså att de gör ett val att hålla sig nära mig. Mycket belöningar blir det! Den zonen är på ca 2-3 meter, längre än så kan jag inte kasta belöningar med någon större pricksäkerhet.

Automatisk inkallning

När belöningszonen är etablerad väljer jag rätt tillfällen att släppa mina hundar. Det är dumt att släppa två hundar som redan vindat på något som de vill springa till, släpper gör jag när jag märker att de “har ett öra vänt mot mig”. I början en i taget, på kända marker där jag redan kollat att inget vilt har gått.

För att kunna träna vårt osynliga gummiband har jag en signal på “spring” som betyder just spring iväg en bit. När avståndet är uppnått kallar jag. De lär sig snabbt ungefär hur långt ifrån mig min inkallning brukar komma, och är inte dummare än att de börjar förekomma mig. Då kan jag istället ge mitt belöningsord när de är på väg mot mig. Tadaa – automatisk inkallning!

Jag belönar hos mig, och växlar sedan mellan att fortsätta belöna att de håller sig innanför zonen, eller skicka iväg dem igen. Ibland väljer de att fortsätta träna efter att jag skickat iväg dem. Ibland väljer de att hålla sig inom inkallningsavståndet och nosa och strosa i sin egen hundvärld. Vilket som är OK.

“Belöningszoner is the shit! Att ha en perfekt tränad tvåbening är guld värt när man är lite extra sugen…”

Skvallra

Parallellt med belöningszon och automatisk inkallning tränar vi att skvallra. På vilt, joggare, kossor… Allt som fångar kelparnas intresse vill jag ska vara en signal för “kom och inkassera!”. Vi börjar i koppel med att hundarna observerar – jag kallar in – stor belöning. När de börjar förekomma min inkallning – skvallra – gör vi det utan koppel (en hund i taget) på kända marker. När de gör det felfritt var för sig, får båda gå lösa. Att lämna något som hunden tycker verkar intressant tränar jag alltså separat från resten till att börja med!

Och man kan göra det ännu enklare än så: självkontroll runt godis, leksaker, externbelöningar, träningskompisar… Altt sådant gör det enklare att ha självkontroll runt annat som dyker upp. Eller för att vända på det: om min hund inte har självkontroll runt godiset i min ficka, hur ska den klara att ha självkontroll runt viltet i skogen som för de flesta hundar är MYCKET svårare? Alltså: att träna självkontroll, i alla möjliga former, påverkar hur duktig hunden blir på att skvallra. Bra va?

Inkallningsträning

För mina hundar betyder inkallning “party hos mig, här och nu, inte missa!”. Det är något jag lägger mycket träning på från det att de är valpar, och det fortsätter genom hela deras liv. Planerade träningar där de lär sig att lämna något lockande, vända mot mig, komma i full fart, och stanna hos mig. Om jag tränar belöningszon, automatisk inkallning och skvallerträning ordentligt så kommer jag sällan i ett läge där jag behöver bryta ett beteende genom att kalla in – men det är skönt och viktigt att veta att det fungerar! Plus att det är rolig träning.

Gör det lätt att göra rätt

Det här är något av ett mantra för mig, för det är så viktigt! Hundar gör som de brukar göra. Se till att ge dem förutsättningar att göra rätt val, om och om och om igen!

Om jag märker att någon hund är extra stissig, eller får vittring på något coolt, eller att jag själv inte har huvudet med mig – då släpper jag inte. Om jag är i helt okänd miljö så går jag vägen fram först och släpper på vägen tillbaka, där jag vet hur det ser ut. Livet händer, men jag kan ju vara så noga som jag kan! Om jag är det så har jag mycket bättre förutsättningar den dag som något oförutsett händer (för den kommer), eftersom mina hundar har mååååååånga lyckade repetitioner bakom sig.

Vi är redo för 20 augusti! Är ni?


Publicerad Lämna en kommentar

Varför tränar du?

Träning blir lätt ett måste, jag måste träna min hund för att… tja, fyll i själv. Jag misstänker att du har några anledningar? Vad anledningen är är egentligen oviktigt, det som är intressant är att vi tränar för att vi “måste”.

Just nu är jag och Totoro mitt i en ganska intensiv tävlingsperiod. Inför att han skulle fylla 1 år och därmed bli gammal nog att tävla anmälde jag oss till alla noseworktävlingar som fanns tillgängliga inom några timmars bilresa hemifrån. Det är svårt att få plats på tävlingarna som regel, så man kan behöva försöka många gånger för att ha tur att få plats. Jag hoppades på att vi skulle få åtminstone en av platserna, kanske två. Vi fick plats på alla fem… Så det som var tänkt att bli en liten mjukstart blev istället en riktig tävlingssommar.

“Jag gillar att tävla! Jag har uppfunnit en egen tävlingsgren: ‘kast med liten gympasko’. Mitt rekord är 14,3 meter.”

Totoro är som sagt nyss fyllda 1 år och inte särskilt mogen för sin ålder. Att tävla med något slags förhoppning på resultat är det inte frågan om, vi är ute och tränar på upplevelsen, på att vara på tävling, titta på allt som händer, och försöka göra sådant vi i vanliga fall gör hemma eller tillsammans med våra välbekanta träningskompisar. Tävlingsdjävulen ligger inte för mig. Jag blir just inte biten av jakten på resultat (och jag håller ett öga på mina motivatorer som vi diskuterat tidigare i bloggen), så att vi inte har någon som helst chans att vinna någon tävling stör inte mig.

Det betyder inte att jag är en magisk enhörning som inte borde bli bättre på något. Det betyder bara att mina riskabla mönster ligger någon annanstans.

Varför tränar du inte?

Någon som drivs av ett behov att prestera på tävling hade kunnat hamna i en enorm press av att ha fem tävlingar på lite drygt en månad. Oj så mycket träning vi måste hinna med! Hur ska vi hinna!? Någon som ser resultat som något sekundärt riskerar istället att inte ändra på något alls…

Det är svårt att tävla – det är ju därför jag ville träna på det. Ska vi göra något svårt är det viktigt att även ha någon trygghet i situationen. Har ni funderat någon gång på vad en hund upplever när vi åker på tävling? Vad förstår de? Vad tror de händer? Var är vi, varför, vad gör alla andra här? Det kan inte vara lätt att bara bli placerad i en kaotisk situation utan någon som helst förklaring. Då kan det vara bra att i alla fall uppgiften är bekant! Och att det är något hunden gillar och känner sig bra på.

Det är en god anledning att träna extra inför tävling. Jag vill att Totoro ska vänja sig vid miljön och upplevelsen, och ha en kul utflykt där han får göra roliga saker. Men ger jag honom de bästa förutsättningarna om jag inte lägger lite extra krut på att göra själva noseworkandet extra kul? Nej. Eftersom jag givetvis vill ge honom de bästa förutsättningarna “måste” vi alltså träna!

Där är det: vi måste träna.

Men det är ju inte sant! Vi “måste” träna för att det inte ska vara oschysst av mig att åka på tävling med honom. Men vi måste ju inte tävla… Hatar jag träningen så är knappast svaret att tvinga mig igenom den ändå om inte orsaken i sin tur är tvingande. Jag vill alltså träna? Mja… Träna tävlingsmässigt, träna för resultat, tider och prestation? Det är inte riktigt något jag tycker är kul. Men det finns andra sätt att träna som ger Totoro precis de erfarenheter jag vill han ska få – gömman är ett spännande mysterium, när han hittar den händer fantastiska saker, och han är extremt imponerande – och kan hjälpa honom att få en bra upplevelse av tävlingsdagen.

Åsa och jag har skapat Hjältehundarnas Monsterjakt som bygger på de här tankarna. Det är kul, hundarna är hjältar, det finns möjlighet till massor med intressant träning, men det liknar inte tävling. Nu kan ju inte Totoro gå den eftersom matte tänker jobba då, men det är faktiskt en typ av träning vi gör då och då. Kanske inte med synliga monster, men jag har ibland hörts viska något om att “hitta skurkarna”… För att det är ju ganska fånigt hela grejen, eller hur? Vi har gömt något som hunden ska hitta, varför då? För att det är kul! Annars kan det nog få va.

Måste, måste, måste

Det finns måsten i hundträning. Jag måste träna min hund att åtminstone acceptera enkel hantering hos veterinären. Jag måste kanske träna min hund så han får ett aktivt och roligt liv (men jag skulle nog ifrågasätta det, om det är ett måste att alls göra roliga saker med hunden så kanske jag skulle titta på om jag måste ha hund). Men måsten tar som regel slut långt tidigare än vi inser – vi hittar på en massa tvång för att se till att vi “gör rätt” enligt vad för regler vi nu satt upp. Men dessa måsten blir lätt en rökridå. De döljer att vi egentligen skulle kunna ha kul och göra samma saker helt frivilligt! För att vi älskar att hitta på roliga saker med våra hundar, inte för att vi måste.

Det är faktiskt inte så mycket man måste. Och det kan vara intressant – och kanske befriande – att ta sig en titt på alla måsten ibland och se om några går att sticka hål på? Totoro har gått två tävlingar nu och har tre kvar i augusti. Om jag skulle börja känna att åh nej, nu måste vi träna för det också, suck? Då vore det faktiskt bara att låta bli att tävla – man måste inte!

Ibland vill man bara få kontakt med sin inre valp och gå en skogspromenad istället.

Nu har det mesta handlat om vad jag måste och inte. Totoro måste såklart inte heller. Han måste inte leta eukalyptus, han måste inte visa att han hittat, och han måste verkligen inte åka på tävling. Jag ser det som att jag ger honom förslag och hans engagemang är hans svar. Gillar han noseworkträning? Japp. Gillar han att vara på tävlingsplatser? Japp. Gillar han att tävla? Jag är inte så säker på att han ser skillnaden där – det är nog bara ett träningstillfälle fast med nya människor? Och det är ju sant!