Publicerad Lämna en kommentar

Party on!

På onsdag fyller Hund Helt Enkelt två månader.

Bara två månader! OJ vad vi har hunnit med under den tiden! Det känns som mycket längre…
Men det känns ju bra att vi har stått ut med varandra så länge som två månader, jag och Ulrika! Först nu börjar vi lära känna varandra, åtminstone litegrann. Hittills väger våra styrkor och svagheter upp varandra bra, och även om vi ibland tränar helt olika så har ingen av oss något behov av att ändra på den andre. Att vi har en stark gemensam värdegrund visste vi från början, och det blir liksom ännu tydligare efterhand som vi gör fler projekt ihop. Det vi gör gemensamt blir helt enkelt bättte än det vi gör var för sig!

Jag tänker att det jag vill ha i relationen med min kollega är ganska likt det jag vill ha i relationen med min hund. Business eller träning spelar ingen roll – för mig är huvudanledningen till att göra något att jag faktiskt tycker att det är roligt. Givande. Utmanande. Det behöver inte vara haha-roligt hela tiden, men ganska ofta! Ulrika och jag skrattar ofta och mycket. Vi håller partystämningen hög. Det liksom både lättare och roligare att få saker och ting gjorda då.

Visst kan hundar skratta! Kelpan skrattar ofta.

Likadant i hundträningen. Jag vill skratta ihop med mina hundar. Det behöver inte vara så allvarligt! Det är lätt att glömma ibland, att gå vilse i alla “borden” och “måsten”. Att fastna i problem och prestation och glömma glädjen på vägen. Och när det händer, då skrattar vi inte längre så mycket på träningen jag och mina hundar. Det är för mig den första varningssignalen: det blir inte lika roligt att träna. Och jag har lärt mig lyssna på den.

Så i sann party-anda så kommer här mina tio bästa tips för att krydda till hundträningen! Vissa kan eventuellt vara skrivna med ett stort leende…

  • Träna till musik! Vilken låt kommer att vara den låten som spelas när du och din hund gör entre i en TV-serie? Min låt är “I’m bossy” med Kelis. För att jag är pyttelite bossig av mig… kanske… ibland…
  • Träna med en kompis.
  • Utrusta kompisen med cheerleaderoutfit och en hejaklacksramsa. Perfekt störningsträning!
  • Träna i kläder som är svåra att gå i, typ långklänning eller platåskor (akta hundtassar!). Dina försök att hålla styr på långkjol samtidigt som du håller balansen är oemotståndligt roliga. Åtminstone för andra. Och detta tipset gäller i ännu högra grad för män! Få inspiration från RuPauls Drag Race.
  • Skapa en FB-grupp med utmaningar, där ni turas om att utmana varandra.
  • Köp en enhörning i en leksaksaffär (om du inte får tag på en riktig). Placera enhörningen på plan. Dess magiska vishet kommer att sprida sig till både dig och din hund. (Och återigen – bra störningsträning!)
  • Ta på en mantel – en handduk går bra – och låtsas att du är en superhjälte. Hur hade en superhjälte tränat? Superbra så klart!
  • Lär din hund ett helt onödigt idiottrick. Bara för att.
  • Tillverka en egen leksak av gamla strumpor (underkläder för den som är mer vågad). Använde leksaken offentligt. Se hur konstiga miner folk i allmänhet får när man kampar med sin hund med en BH.
  • Få din hund att skratta. Alltså, jag vet att hundar inte skrattar som vi, men jag är helt säker på att de skrattar på hundvis när de är riktigt glada! Hur kan du få fram det?
Lite mer diskret skratt, kanske mer av ett gemensamt fnissande över en hemlig lek som inga andra fattar.

Hela veckan att gå i festligheternas tecken. Därför att varför inte? Två månader! Det är kanske inte jättestort, men det är definitivt en anledning så god som någon att få fira lite!

Vill du ha mer party i sommar?


Gillar du tanken på att få in mer party i hundträningen?
Att få in partykänslan i vardagslydnaden kan Ulrika hjälpa dig med – redan till helgen faktiskt! De finns någon plats kvar, så anmäl dig idag!
Vi kan också garantera att vårt sommarläger kommer att bjuda på en massa Åsa, en massa Ulrika, och en massa skratt! Man kanske inte kan köpa lycka för pengar, men man kan definitivt köpa tre dagar av glädje som har efterverkningar länge. 😀

Publicerad Lämna en kommentar

Träna, tränare, tränast!

Idag har vi presenterat något fantastiskt: vår tränarsatsning för den som vill utvecklas som hundtränare! Som vanligt hämtar vi inspirationen från vad vi själva vill göra, dels som deltagare (vi hade båda anmält till den här direkt) och dels som instruktörer (vi kommer att älska att hålla i den och se utvecklingen).

För det är ju precis vad det handlar om. Det här är vi, vårt jobb och vårt privatliv. Att utvecklas och utveckla. Vi utvecklar oss själva, våra hundar, våra deltagare och våra deltagares hundar. Livin’ the drem life, y’all! (Det kanske börjar vara länge sen jag sov…)

Träna!

Att träna är vad allt handlar om. Vi kan – och bör! – läsa oss till mycket, men i slutänden är det praktiska färdigheter som avgör. Dessa får vi inte utan att jobba på dem. Vilken tur då att det är den roligaste biten! (Ja, till och med roligare än att sitta uppe till kl 03 och läsa om transkriptionsfaktorer otroligt nog…) Jag tror inte någon som läser den här bloggen inte gillar att träna hund? 😁

Själv älskar jag det! Jag motiveras starkt av information, det är vad jag jobbar hårdast för. Vilket betyder att jag tycker all form av träning som kan lära mig något nytt om mig själv, min hund, mina kursare, deras hundar, träningsupplägg, specifika sporter – allt! – är superspännande. Det gör mig till en lite mysko typ, men en ganska bra tränare. Och det ser till att jag ständigt utvecklas samtidigt som jag håller mina praktiska färdigheter vid liv.

Vad motiverar dig att träna? Det är en viktig fråga att veta svaret på.

“Bakbenstarget på sten. Check! Vill du att jag sla slå en frivolt också?”

Tränare!

I en träningssituation finns det en tränare och en som blir tränad. Eller hur? Nej såklart inte – det vore alldeles för enkelt!

Den klassiska beteendanalysuppställningen är ABC: Antecedent > Behavior > Consequence. Det vill säga (ungefär) situationer leder till beteenden som leder till konsekvenser, dessa konsekvenser motiverar framtida beteenden i samma situation. Du lyfter handen, Fido sätter sig, du ger Fido en köttbulle. Nästa gång du lyfter handen kommer Fido att väldigt sannolikt sätta sig, för han gillar köttbullar. Du är tränaren, Fido blir tränad.

Fast så funkar det inte riktigt. Du och Fido sitter ihop i ett mer komplicerat system. Du lyfter handen är Fidos A – men det är ditt B! Fido sätter sig som B – men det är ditt C! Och så vidare. Ni rullar fram i er träning i ett ABC-hjul, där era beteenden är varandras konsekvenser för tidigare beteenden. Det är inte så krångligt som det kanske låter, men det kan krångla till det för en ändå. En till sån där “det är enkelt men inte lätt”, som vi Helt Enkelt-are är så fokuserade på.

Det är förhållandevis lätt att se Fidos ABC, om än vi givetvis alltid kan bli bättre på det. Men det är svårt att se sina egna! Du agerar tränare för Fido, men vem agerar tränare för dig? Vi behöver alla någon som står utanför loopen ibland och kan se bådas beteenden och konsekvenser tydligt. Där brukar jag och Åsa komma in för den som vill utveckla sin träning och effektivt komma framåt.

Tränast!

Lite av just vår grej är dock att verkligen inte försöka skapa träningsrobotar! Vi har inga färdiga mallar som andra ska passa in i – vi följer sannerligen inte någon mall själva heller – utan tvärtom älskar vi att se den personliga twist som fungerar bäst för var och en. Praktiska färdigheter är verktyg för att omsätta teori till praktik. Teori är verktyg för att planera och utvärdera den praktiska träningen (kolla där, en loop nu igen). Men det är verktyg.

I varje relation finns utrymme för variation i vilka verktyg som fungerar bra och i hur man använder dem. Och relationen kommer först! Jag och min hund fungerar tillsammans i vårt system, sen får det vara så likt eller olikt hur någon annan skulle göra som det råkar bli. Ju mer jag lär mig desto mer ser jag utrymmet för att utvecklas inom relationen snarare än att “göra som man ska”…

Med min förra hund gjorde jag den här filmen till en kurs. Vi visar lite signalinlärning och -diskriminering.

Han kunde redan “mamma” men “plink” var nytt. För oss tillsammans fungerade det att jag först döpte ett nytt beteende (plocka upp möbelfoten) till plink, sedan bara gasade på utan vidare förklaring och bestämde att det betydde lyft upp den på fatet, la till signaldiskriminering mellan plink och mamma och gick tillbaka till att plink var gör typ vad som helst med munnen i närheten av möbelfoten. Han och jag förstod varandra, vi hade massor av praktisk erfarenhet tillsammans och vi var vana att justera och lyssna på varandra mitt i ett träningspass. Det var verkligen vårt system, som kanske bröt en del regler och följde en del andra, men som fungerade. Och vi hade fantastiskt kul!

Om jag skulle göra samma övning på samma sätt med Totoro idag skulle det se helt annorlunda ut. Första försöket att behandla honom som Fargo skulle resultera i att möbelfot och fat flög all världens väg medan han testar sin default-lösning: knocka matte, tugga på henne, och förklara på ett tydligt sätt att hon är en idiot. Totoro är tio månader. Vår relation har inte lika mycket innehåll än som den jag hade med Fargo. Men även många år framåt i tiden kommer vår träning inte se ut som den gjorde med min förra hund, Totoro är en annan hund och vår relation är en annan. Vilket betyder att våra system, verktyg och regler kommer att vara andra.

Det måste finnas utrymme för det. Det som har gett mig – och mina hundar – det utrymmet är att jag lärt mig mer. Och mer. Och ännu mer! Och att jag lånat blick och kunskap från någon som står utanför den träningsloop jag och min hund är i, att jag har hittat tränare som hjälpt oss. (Jag har hittat tränare som stjälpt oss också, men det är en historia för en annan dag.)

Apporteringsträning på G!

Det utrymmet är viktigt även när det är jag som agerar tränaren för dig och din hund. Utrymmet för att hitta just ert system, förfina det men inte slipa bort all er egen weirdness som funkar för just er! Det är nog den främsta anledningen till att jag verkligen ser fram så mycket mot Tränarsatsningen – att få se just dig och din hund, det team ni är tillsammans, hitta unika vägar framåt. Och så blir det ju en loop nu igen. Ert beteende är min konsekvens, mitt beteende är er konsekvens. Och konsekvenser är ju vad som driver oss alla… 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Shut up and show off

Det är väl knappast någon som följer oss som har missat att vi kör belöningsbaserad träning? Klicker, godis, leksaker, you name it – så länge det handlar om att lära hunden vad den förväntas göra utan obehag, eller hot om obehag, så är vi med! Det är det vi pysslar med, både på kurs och med våra egna Pälsklingar.

Varför?

Jag kan bara prata för mig själv (Ulrika får berätta sin egen story). När jag började träna hund (min första egna hund var Jack Russel Terriern Popsy, och detta är 20 år sedan) var det definitivt både piska och morot som gällde. Idag brukar jag säga att det var tur att jag fick just Popsy, för det här med dominans och hot och obehag fungerade ganska dåligt på henne. Men det var det enda jag kände till, och det verkade så logiskt! Straffa fel och belöna rätt. Böj hunden efter min vilja. Vissa saker bara ska den göra. Punkt.

Och det funkade…till viss del. Men efterhand som jag upptäckte glädjen i att lära min hund saker så upptäckte jag nackdelarna i att hon, faktiskt, i vissa lägen var rädd för mig. Att hon gick i försvar. Att hon – Jack Russel terrier som hon var – svarade emot. Dessutom är jag en människa som går upp helt i mina intressen, så jag lästa varenda bok om hundar jag kunde hitta. Varje hundtidning. Och det gick, lite i taget, upp för mig att olika människor tränade hund på olika sätt! Jag testade varenda ny övning. Och jag är inte dummare än att jag upprepar det som fungerar – och det var belöningsbaserad träning. Klickerträning.

Så det var åt det hållet jag sökte mig. Inte för att jag var så fruktansvärt snäll, utan för att det fungerade. Lite i taget fylldes min bokhylla, och jag gick från att läsa urskillningslöst till att välja mina författare och min inriktning. Sorterade bort det som handlade om koppelryck och alpharullningar. Och det är ju så att ju mer man söker sig i en viss riktning i träningen, ju fler likasinnade träffar man på!

Jag kom i kontakt med Canis. Anders Hallgren. Bob Bailey. Började utbilda mig till instruktör, och sedan till klickerinstruktör. Vid detta laget hade jag insett att det mer handlar om hur jag vill vara som hundtränare än att jag “måste” vara på ett visst sätt eller göra på ett visst sätt

Man. Måste. Ingenting.

Idag handlar det om mer än att min hundträning ska vara effektiv. Det handlar om att ge mina hundar ett så bra liv som möjligt. Ett liv med valmöjligheter, tillåtelse att “vara hund”, skydd mot obehag, trygghet, låta dem leva i en värld full av möjligheter – inte en värld full av hot. Och definitivt inte hot från den person som jag vill ska ha den närmaste relationen med dem: mig. Jag anser mig inte längre ha rätten att skrämma en annan varelse till lydnad. Inte hundar. Inte människor. Inte ens med ett litet hot.

För grejen är den: det fungerar på de flesta hundar att träna korrigeringsbaserat. Straff tar bort beteenden (åtminstone om de är tillräckligt starka och perfekt tajmade). Hundarna vänjer sig vid jargongen och vet att vi “inte menar så illa”, och de flesta hundar studsar tillbaka ganska bra efter en tillsägelse (inte alla).

Men vi BEHÖVER INTE träna så. Vi kan välja att istället träna belöningsbaserat och få samma goda resultat med betydligt färre av sidoeffekterna. Sidoeffekter? Jepp – sidoeffekter: passivitet, osäkerhet, rädsla, aggression, stress, frustration. Det är dokumenterat om och om igen, i studie efter studie, både på människor och hundar. Straff påverkar relationen negativt. Straff påverkar hundens livskvalitet negativt. Och läs det övre stycket igen, det om att hundar vänjer sig och “studsar tillbaka”: vid många tillfällen har alltså inte ens obehaget någon långvarig effekt! Det är bara onödigt obehag som i bästa fall bryter ett beteende för stunden men inte ger långsiktig inlärning.

Jag blir ledsen och mår dåligt när jag ser hundar tränas med obehag. Och jag blir ännu ledsnare när jag inser att människan som tränar vill hundens bästa, och gör som hen gör för att det är det enda hen känner till. Och jag blir både ledsen och upprörd över instruktörer som hävdar att “man måste träna så” om man vill att hunden någonsin ska kunna vara lös, komma på inkallning, gå fint i kopplet, etc. Det. Är Inte. Sant.

Vad ska man göra?

Jag kör alltså med belöningsbaserad träning. På hund, på människa. Så absolut nära 100% jag kan. Jag tror inte att det hjälper någon om jag försöker få random hundägare att “inse sina fel” – antagligen kommer det bara att sätta folk i försvar. Och jag tror genuint att hundägare generellt gör det de tror är bäst för hunden! Jag kommer mycket tydligt ihåg “Åsa för 20 år sedan”. Så detta blogginlägget inspirerade mig till en annan strategi: SHUT UP AND SHOW OFF!

Istället för att tänka på sådant jag inte har kontroll över – alltså vad andra människor gör – så kan jag fokusera på att visa att jag faktiskt har belägg för mina påståenden. Inte bara på tävlingsbanan – där är belöningsbaserad träning i stort sett allrådande – utan i vardagen. Det där som inte syns. Det där som vanligtvis antingen är så självklart för mig (att dogsen sitter vid bordet utan att stjäla, håller sig innanför staketet, kommer på inkallning, gillar att hänga med mig) eller sådant som jag egentligen inte bryr mig om (att de drar i kopplet, skäller i trädgården, hoppar av glädje när de hälsar, samlar ihop mina skor). Om jag visar upp att mina dogs kan föra sig i samhället och att de blir belönade för det – då tror jag att jag kan göra en liten skillnad.

Jag var och lyssnade på Susan Friedman för några år sedan (fantastisk kvinna), och en sak hon sa har etsat sig fast: “De är som jag. Men med mindre kunskap”.
Jag vet var jag kommer ifrån, och vilken resa jag har gjort i min syn på hundträning. Kan jag ta emot folk med öppet sinne och se till att ge dem förutsättningar och kunskap att lyckas med att belöningsträna sina hundar BÅDE roligt OCH effektivt – då tror jag att jag kan göra en lite större skillnad. Kanske till och med en ganska stor.

Publicerad Lämna en kommentar

Möte eller konflikt?

En av de vanligaste – och samtidigt mest skamfyllda – svårigheter jag ser är hundar som inte klarar hundmöten utan att skälla, morra, dra, slänga sig i kopplet, hugga i luften eller på annat sätt “bete sig illa”. Ouppfostrade hundar med curlande ägare!

Eller inte, då.

Att möta andra hundar i koppel är svårt, det är en väldigt onaturlig och frustrerande situation som ofta bara antas ska fungera. I tillägg gör social press (och dåliga råd…) att människan med den “besvärliga” hunden inte alltid reagerar optimalt. Jag kan kanske inte få min hund att sluta, men det kan i alla fall synas att jag försöker!

I läskiga hundmöten är det svårt att inte skälla och dra, kelpie möter staty av jaguar.

Varför?

Ett artigt sätt att möta en främling är att gå i en båge och närma dig från sidan, om du är hund. Det är trevligt att visa dig lite ointresserad, kolla på annat och nosa här och var. Ett avslappnat kroppsspråk är viktigt.

I koppel sabbar vi det mesta! Att på en rak linje emot en mötande hund? Hot. Konstant tempo, inga variationer? Hot. Sträckt koppel så hundens kropp är spänd? Hot.
Både den mötande och din egen hund har en dålig dag redan på avstånd…

Hundar lever med oss och anpassar sig till våra naturliga beteenden i väldigt hög utsträckning, men när det kommer till kopplade möten måste vi förstå att de är en annan art. Våra beteenden är inte deras beteenden. Det som är självklart för oss är inte alltid det för dem.

Men han är ju snäll!?

Många hundar som inte klarar kopplade möten har egentligen inga problem med andra hundar. Är de lösa finns inga av dessa oönskade beteenden att se. De har vänner, leker trevligt, är “snälla” hundar.

När Fido var liten valp så brukade han älska att möta nya hundar i koppel! Men så en dag…

Ofta får valparna hälsa på nästan alla. Valpen är ju så sööööt, den vill så gärna! Och mötande hundar och människor tycker också den är söt, klart vi ska passa på att stanna till och socialisera en stund. Men så blir valpen större, vi kan inte alltid stanna överallt och hälsa på alla. Långt ifrån alla uppskattar dessutom en unghund på samma sätt som en valp, bäst vi går vidare.

Fido har lärt sig en strategi för att möta andra i koppel, var vänlig till tusen! Umgås, lek, bli kompisar. Han har fått en förväntan på att de han möter ska han interagera med. Plötsligt ska han istället marschera rakt fram och passera utan att hälsa alls? Så han stretar emot lite, försöker göra som vanligt. Kopplet blir spänt – kanske blir du också spänd? – och den mötande hunden ser ett förvirrat och irriterat par som kommer rakt emot den med aggressivt kroppsspråk. Den stelnar förmodligen i sin tur till och säger “kom inte hit”. Förvirringen är total. Alla älskar väl Fido?

Snabbt är vi inne i en ond cirkel, där Fido blir frustrerad över att saker inte längre går som förväntat. Vi blir irriterade för att Fido kämpar emot kopplet och försöker hälsa. Fido blir ännu mer förvirrad av vår irritation, osv. Snart är inte mötande hundar en start på något trevligt, utan något jobbigt. Är det kanske deras fel alltihop!? Nå, då kan de minsann dra åt skogen!

Och så är vi igång. Trots att Fido egentligen älskar alla och inte har något problem utan koppel, trots att det ju fungerade jättebra förut, och trots att det här borde ju inte alls vara svårt – det är väl bara att gå för i jösse namn!? Promenader är nu allt annat än trevliga, för människa, hund, och mötande…

Släpp fångarne loss!

Nä. Tyvärr. Det är inte lösningen heller. I dagens samhälle fyller kopplet en väldigt viktig funktion, vi kan inte bara släppa alla hundar lösa och låta dem göra som de vill. Vi har trafik, hundrädda, andra djur som inte får störas, med mera. Kopplade möten är en nödvändighet.

Så är det kört då? Ska vi bara släpa en rabiat Fido trottoaren fram samtidigt som vi ömsom väser åt honom att lägga av och ber om ursäkt till mötande och förklarar att han egentligen är så snäll så? Såklart inte! Men vi måste möta Fido en bit på vägen. Hitta sätt att bryta de onda cirklarna och kanske tänka om lite på vad som är självklart och inte.

11-12 maj har jag två intensivträffar, först Koppelkontakt för att just få bättre kontakt med hunden i koppel och sedan Lugna hundmöten för att titta på hur vi kan hjälpa hundar att hantera möten. Bäst är förstås att gå båda två (använd koden koppel100 för hundra kronors rabatt om du köper båda!) eftersom det ena bygger på det andra, men de är fristående så välkomna på det som passar just er.

Kan du inte komma? Kom ihåg att Fido dummar sig inte, och hans “dåliga” beteende är inte riktat mot dig. Titta på honom. Har han en trevlig upplevelse? Nej, han behöver din empati och hjälp, han kan inte lösa situationen själv. Ni är inte i konflikt, ni har ett missförstånd. Hjälp honom att slappna av, att redan på avstånd skicka rätt signaler till den mötande hunden, och ge honom bättre alternativ. Helt enkelt.

Publicerad Lämna en kommentar

Förstärkning – så mycket mer än leksak eller godis!

I helgen har jag alltså hållit kurs. Min favoritkurs, Lugn och Fokus. Som vanligt fick jag ett väldigt roligt och intressant gäng att leka med, från förstagångshundägare med en sju månaders valp till “gamla” bruksrävar med mycket hunderfarenhet i bagaget. Så. Kul.

En av de föreläsningar jag i stort sett alltid har med handlar om Premacks princip.

Premacks princip för hundintresserade tonåringar: Utför uppgiften så får du träna agility med Valle.

Premacks princip

Många hundägare – inklusive jag – upplever ibland att de utkämpar ett ständigt krig mot omgivningen gällande vad hunden är uppmärksam på. I hundens liv finns det så mycket annat intressant att fokusera på: andra hundar och människor, intressanta dofter, olika djur som springer förbi, ett flygande löv… Många hundar är helt enkelt inte superintresserade av vad vi vill eftersom världen är så mycket mer spännande!

Olika sätt att tackla problemet

Att straffa hunden med ett “nej” eller ett koppelryck är antagligen det som ligger närmast till hands. Det ger omedelbar, om än kortvarig, verkan och det ger utlopp för lite av den frustration som man känner över att inte hunden gör vad vi vill. Dessutom ger man ett klart budskap till folk som tittar på: här är en ägare som menar allvar med sin hundträning och inte tål något trams!
Nackdelen är att mycket få hundar svarar på obehag genom att tycka att träningen är rolig och vilja jobba mera. Tvärt om, de brukar bli ännu mer ovilliga att söka kontakt. Inte så konstigt, föraren är ju inte alls någon man vill hänga med just nu! Vissa hundar kan börja ägna sig åt “överslagsbeteenden” som att nosa i gräset eller klia sig, andra börjar helt sonika leta efter trevligare saker att göra någon annanstans.

Många tränare som använder belöningsbaserade metoder väljer istället att locka tillbaka sin hund med en leksak, godbit, eller glada tillrop. Deras hundar brukar vara betydligt mer alerta och villiga att jobba så länge matte har en godbit synlig. En vanlig kommentar är “jag kan inte träna utan godis, min hund måste ju få lön!” Fungerar utmärkt, så länge man inte har något emot att alltid ha godis i händerna.

Som klickertränare är vi väl bekanta med att vänta ut att hunden spontant bjuder det vi vill ha, och sedan förstärka beteendet med klick och belöning. Vi väljer det godaste godis och de bästa leksakerna vi kan hitta, så att hunden hela tiden ska känna att det är vi som är universums mittpunkt. Vi håller en hög frekvens på belöningen, och vinner på så sätt “striden” mot alla andra intryck som hunden bombarderas med.
Men vad gör vi när det helt enkelt inte räcker? När det är omöjligt att få hunden att föredra min superbelöning framför en otroligt spännande lukt i gräset? Är det verkligen så att inte vi heller kan träna hund utan att ha godbitar tillgängliga? Och vad gör vi när hunden är så stressad att den inte äter eller leker, eller den helt enkelt är mätt?

Premacks Princip erbjuder en lösning som tar bort hela konflikten mellan vad du vill och vad hunden vill på ett enkelt, effektivt sätt som är roligt BÅDE för dig och för hunden.

Vem är Premack, och varför ska jag bry mig?

Dr David Premack är idag en psykologiprofessor på Pennsylvania University. Han har forskat mycket på olika apor och deras beteende, speciellt känd är han för boken “Mind of an ape” (1983) som handlar om hans arbete med att lära chimpanser teckenspråk.

Premacks Princip bygger på att det inte är objekt som är förstärkande, utan aktiviteter. Godbiten i sig har ingen enorm betydelse, det är att äta godbiten som betyder något. En leksak är bara en “sak”, det är den aktiva leken som är rolig.

Beteenden med hög sannolikhet (beteenden som hunden ofta väljer att göra) förstärker beteenden med låg sannolikhet (beteenden som inte väljs lika ofta).
Äta godis förstärker komma på inkallning. Leka dragkamp med matte förstärker springa till rutan. Det känns logiskt, inte sant?

Vallning bygger i högsta grad på Premacks Princip: gör rätt så flyttar fåren på sig. Ingen annan belöning inblandad.

Åter till det lockande gräset. Om din hund allra mest i hela världen vill gå dit och lukta ordentligt, men du säger “Nej! Inte sniffa i gräset, nu tränar vi och du ska titta på mig!”, så har du inte gjort gräset mindre intressant (snarare mer, nu är det ju förbjudet). Däremot om du använder gräset som en förstärkare, du väntar ut en kort ögonkontakt och sänder sedan bort hunden till gräset, så har du vänt situationen till din fördel. Dels har du verkligen förstärkt din hunds ögonkontakt med en fantastisk jackpot, dels har du tagit bort hela konflikten mellan vad din hund vill och vad du vill.

Genom att använda Premacks Princip som en del av ditt träningstänk, så blir din hund mer och mer övertygad om att det enda sättet att få göra vad den allra mest vill är att först ta kontakt med dig och åtlyda dina signaler. Det generaliseras till ett beteendemönster där hunden “ber om lov” så fort den vill ha något.
Eftersom du inte längre säger till hund att något är “förbjudet”, så tillgodoser du dessutom hundens behov på ett bra sätt. När man kan gå och nosa i gräset när som helst, bara genom att vara uppmärksam en stund, så byggs inte samma “spänning” upp.

Bygg upp en struktur

Tricket är att bygga en liten kedja. Jag brukar ha min distraherade hund i halvlångt koppel, och lugnt vänta på en första kontakt. Klick – belöning, och INNAN HUNDEN HUNNIT TAPPA FOKUS PÅ MIG (alltså medans den fortfarande äter) säger jag “varsågod” till vad hunden nu vill göra – tex nosa.

Hunden nosar en liten stund i sitt halvlånga koppel, tröttnar, ny kontakt – nytt klick – ny godis – nytt “varsågod”. Samma plats. Hunden har ju nu nosat där ett par gånger, inte superintressant längre. Och mina godisar är ju goda. Efter några repetitioner märker man tydligt att det blir mer och mer intressant att fortsätta jobba för godisarna, mindre och mindre intressant att nosa. Behovet att nosa av fläcken börjar bli tillfredsställt, och varje gång har nosandet används som en “externbelöning” för ett önskat beteende = det beteendet jag vill ha har blivit förstärkt.

Dags att flytta på sig. Samma övning, gång två brukar gå betydligt snabbare. Efterhand lägger jag in mer och mer träning för varje “varsågod och nosa”. Om hunden skulle “glömma sig” så bara håller jag emot i kopplet och bjuder till en ny (enkel) uppgift, som i sin tur belönas med “varsågod att nosa”. Precis på samma sätt som jag hade hanterat en hund som försöker stjäla ur mina fickar, eller tjuva på sin externbelöning.

Fler exempel från min vardag och träning

Valle gillar att jaga fåglar över fälten. Vi satte det på signal och använde som belöning för fotgående.

Midori älskar att springa ärevarv med leksak. Vi har det numera på signal, och använder som extra aktiv belöning,

Under helgens kurs var en av hundarna oerhört intresserad av människor (mig speciellt). Vi började enkelt: ät en godisbit så får du hälsa. Utökade till kort kontakt + ät en godisbit så får du hälsa. Till slut kunde de träna enkla övningar med mig ståendes precis bredvid, och använda mig som jackpot ibland.

Själv belönar jag städning och bokföring (tråkigt) med Netflix (roligt).

Du använder det redan: varje gång din hund gör något för att få tillgång till något den vill ha är Premack inbandad. Vänta medans jag tar på kopplet för att få hoppa ut ur bilen. Sitta still medans jag sätter ner matskålen. Hämta en apport för att få tillgång till bollen. Sitta stilla för att få hämta apporten. Och det bara fortsätter…

Att programmera om sig själv

Med hjälp av Premacks Princip kan man alltid träna sin hund, överallt, det gäller bara att lista ut vad hunden mest av allt vill göra just nu. Är det äta godis eller leka med leksak så är det enkelt. Är det nosa i gräset, hälsa på andra hundar, eller jaga kanin, så kan det vara svårare att få till med full säkerhet, och kanske bjuder vi istället hunden på en mer kontrollerad form (titta på katten eller nosa där katten har varit istället för jaga katten), men det är långt ifrån omöjligt.

Valle och hans älskade fåglar.

“Men jag vill ALDRIG att min hund ska jaga fåglar på egen hand! Är det inte en risk att han börjar med det?”

Svar: ja och nej. Som med alla koncept så behöver hunden tränas till förståelse – du behöver ha kontroll tills hunden lär sig att det ALDRIG fungerar att försöka ge sig iväg på egen hand, däremot fungerar det att be om lov på det sätt som du har valt (jag och Valle valde fotgående). Om hunden aldrig jagat fåglar i hela sitt liv så kan det vara lite dumt att introducera den för möjligheten, och riskera att väcka upp ett jättestort intresse. Men om det är något som hunden redan är intresserad av, och kanske smiter iväg och gör på egen hand, så har du ju inget att förlora!

Att använda vanligtvis icke-tillåtna aktiviteter som förstärkare gör alltså inte hunden mer benägen att utföra dem på egen hand – förutsatt att vi har kontroll. Om vi lär den att “det är OK att jaga fåglar, vi gör det i koppel tillsammans, men bara ibland, och ENBART som belöning för att du kommer på inkallning” så ökar bara hundens önskan att komma på inkallning, det är ju det som leder till belöningen.
När man lär in en externbelöning så är det just Premacks Princip som man använder, och lär man in externbelöningen från grunden så har man inga större problem med att hunden försöker springa dit på egen hand. Den är alldeles för upptagen med att få ägaren att säga det fantastiska “varsågod”!

Sluta tänka på distraktioner för din hund som just distraktioner, utan börja istället se dem som kraftfulla miljöförstärkare som ger naturliga jackpots för din hund. Du kommer ändå aldrig att kunna kontrollera allt som händer i miljön runt omkring dig, så du kan lika gärna utnyttja den.

Slut fred med omgivningen!

Publicerad Lämna en kommentar

Ge hunden en pausplats i träningen

Nästa helg håller jag en av mina favoritkurser – Lugn och fokus. Jag har hållit den ett stort antal gånger under de senaste tio åren, över hela Sverige (och lite utomlands), och den har dessutom blivit en bok – Lugn och Fokuserad Hund. Grupperna som har gått den har varierat enormt – rädda hundar, stressade hundar, utåtagerande hundar, hundar som bara älskar att jobba jämt… så övningarna jag väljer varierar så klart utefter gruppen. Men en grundövning börjar jag alltid med: filten!

Filten: pausplats, avslappningssignal, trygghet.

Det första jag gör är alltså att ge hunden en pausplats. Jag använder en filt, som är enkel att ta med överallt. Filten laddas med ”lugn och ro”, den blir en trygg plats där man kopplar av och går ner i varv.

Bred ut filten, placera dig själv på den i en bekväm position. Hundar har en tendens att härma oss, så en avslappnad halvliggande position brukar vara inbjudande för hunden. Ha hunden i koppel, tillräckligt långt så att den kan välja om den vill vara på eller av filten, men inte så långt att den kan ge sig iväg. Shejpa upp hunden på filten genom att klicka för intresse för filten och belöna på filten.

Klicka för alla beteenden som hunden gör på filten, lämnar den filten upphör alla belöningar. Om hunden lägger sig blir det jackpot, gärna med en godare typ av godis. Tänk på att försöka ge godiset så snabbt att hunden inte hinner resa sig efter klicket, utan äter liggande. Fortsätt att klicka och belöna ett antal gånger för att hunden ligger. Ge sedan en frisignal och kasta en godis av filten så att hunden går av filten, äter godisen, och sedan får söka upp filten och dig igen.

Sträck tiden som din hund är på filten successivt.

Se till att hunden får bli av med “myrorna i tassarna” på din signal – släpp alltså upp den INNAN den går upp på egen tass.

Shejpa avslappning

Iaktta din hund när den börjar slappna av i vardagen. Hur ser den ut? Typiska tecken är att musklerna runt öron, ögon och mun slappnar av. Andningen blir djupare (om hunden hässjat börjar den stänga munnen). Den lägger sig på ena skinkan, sänker huvudet, och svansen blir stilla. Notera de tecken som just din hund visar.

Alla tecken på lugn går att shejpa. Genom att klicka hunden när den uppvisar lugna beteenden och helst belöna i position så kommer en klickertränad hund att upprepa just lugna beteenden. ”Men min hund slappnar inte av egentligen, den ligger i förväntan!” Det spelar ingen roll. Försök att undvika att fundera över på vad hunden ”tänker” utan fokusera på vad den gör. En avslappnad muskel är en avslappnad muskel. Ett lugnt beteende kommer att leda till en lugn känsla. För många hundar fungerar en verbal signal bättre än en klicker, testa dig fram.

Du kan med fördel lägga signal på olika ”avslappningsposer”, tex lägga ner huvudet eller rulla över på sidan. Du kan också låta en viss typ av beröring bli en signal i sig, genom att använda den när hunden är lugn och avslappnad och på så sätt associera den beröringen med den lugna sinnesstämningen. Beröringen blir då en ”utlösare” för det lugna beteendet och hjälper hunden att gå ner i varv

Vilken position väljer din hund när den sover? Observera din hund!

Vänj hunden vid beröring

Beröring frigör bland annat oxytocin och är lugnande för alla varelser, men ibland råkar man på hundar som är spända och inte vill ”ta emot” beröring. Man kan tänka sig själv om man är väldigt spänd och får massage, i början gör det ont och massören behöver värma upp musklerna och stryka försiktigt. Börja med att stryka hunden från nacke till svans, med lugna, långa tag. Rör dig sakta.

Prata gärna lågt och lugnande med hunden, eller sjung för den (det får dessutom igång din egen djupandning). Andningen är viktig, om du andas långsamt och med djupa andetag kommer din hund att ha lättare att göra detsamma – och ha lättare att slappna av. Prova att emellanåt dra en djup suck, ofta ser man hundarna svara genom att smaska lite, sluta ögonen, och slappna av i kroppen.

När hunden tar emot strykningarna kan du börja massera mjukt. Fokusera på nacken (speciellt om din hund drar i kopplet), runt och inuti öronen, och runt käkarna (speciellt om din hund gör mycket ljud). Använd mjuka, cirklande rörelser. Massagens främsta syfte är här inte att jobba med hundens muskler, utan att det ska vara skönt och lugnande skapa gemenskap.

Om du vet med dig att din hund verkligen inte gillar beröring något vidare så jobba i tiosekunderspass, och låt den äta samtidigt som du rör vid den. Återigen: rör dig sakta.

Om din hund istället blir översocial och kelig så sätter du upp regeln att massage endast ges om hunden är lugn och inte när den försöker klättra över hela dig. Mat hjälper också ofta.

Lägg på störningar

Nu har din hund med största sannolikhet ett stort värde i sin filt. Dags att börja lägga på lite störning. Jag kallar leken för “kan du stanna på din filt om…”

  • Jag reser mig upp
  • Jag går ett varv runt filten
  • Jag klappar i händerna
  • Jag lockar med godis
  • Jag lockar med leksak
  • Jag pratar med någon annan
  • etc…

Varje gång svaret är “ja, det kunde du!” får hunden belöning. Målet är att hunden ska få MÅNGA belöningar för klarade utmaningar, och väldigt sällan kunna bli upplurad – lägg upp träningen så att du gör det enkelt för din hund att lyckas!

Glöm inte att ge din hund frisignal med jämna mellanrum, ta en promenad, gör något annat. Märker du att träningen bygger för hög förväntan så är det en bra idé att växla med att sitta och ta det lugnt en stund.

On-läge AKTIVERAT! Och jag kommer ALDRIG att bli stilla igen!

Växla mellan aktivitetsnivåer

Nu är det dags att lära den växla mellan olika aktivitetsnivåer. Jag tänker mig att min hund har två knappar, on och off (eller på och av), och jag vill ha kontroll över båda.

Börja med att sakta resa dig och låta din hund komma upp. Lyft upp filten, och lägg ner den igen fem meter bort. Sätt dig ner, och låt hunden komma till ro. Detta är en pytteliten aktivitet, bara tillräckligt för att ”väcka” din hund, och det är starten på att bygga en struktur för din hund där aktivitet alltid följs av lugn, och lugn är en förutsättning för aktivitet. När hunden har gått ner i varv gör du om proceduren. De flesta hundar reagerar inte märkbart på förflyttningen utan har lätt att gå ner i varv igen, men vissa hundar behöver verkligen träna på detta första steget innan du går vidare. Om du har en hund som säger ”äntligen rör vi oss, jag tänker ALDRIG bli stilla igen” så är det väldigt viktigt att du utrustar dig med ett tålamod stort som en ocean. Det blir ingen aktivitet förrän hunden har blivit stilla, för en hund som gillar aktivitet så är möjligheten att få göra något (vadsomhelst) en mycket kraftfull förstärkare. Utnyttja det!

Öka aktivitetsnivån för din hund i den takten som den klarar av, och varva hela tiden med att den blir lugn på filten. Jag brukar be hunden följa med mig några meter från filten, göra ca 10 belönade repetitioner av en enkel övning som engagerar min hund (handtarget, spontana ligg, omvänt lockande, det som passar din hund). Sedan transporterar jag den tillbaka till filten med hjälp av sista belöningen. När den blir lugn och stilla, med hjälp av massage och shejping av avslappning om det behövs, får den som belöning komma upp och göra ett gäng nya repetitioner. Om din hund inte är intresserad av att träna i den miljön som ni befinner er i kan du låta den leta godisbitar på marken, det viktiga är inte vad den gör utan att den byter aktivitetsnivå.

Ganska snabbt kommer du att märka att din hund lär sig vilket beteende som lönar sig, dvs vilket beteende som gör att den roliga leken/träningen fortsätter, och blir stilla snabbare och snabbare. Jag brukar göra 3-5 upprepningar av träning – lugn – träning, och sedan ta en längre paus då hunden verkligen får slappna av och tänka på något annat en längre stund.

Hela tiden är strukturen lugn – aktivitet – lugn – aktivitet. Hundens kropp blir alltså beredd på att efter upphetsning så kommer lugn, och förbereder sig. På detta sättet kan man höja upphetsing/aktivitetsbiten högre och högre, och sedan direkt kunna skicka hunden till filten och få en passivitet. Antingen är hunden lugn en kort stund för att få återuppta aktiviteten, eller en längre stund med massage och mys tillsammans.

Jag är inte ute efter att hunden ska somna på filten – jag vill att den ska vara lugn och stilla. Att den är alert samtidigt gör ingenting.

Popsy Terrier hälsar att det här med att ligga på sidan är inte så dumt…

Flytta in filten i din vanliga träning

Med denna träningen har du fått flera utlösare för lugn att jobba med: olika positioner och/eller beteenden hos din hund (ligga sidan, sänka huvudet, sitta ryggsäck, etc), filten som sådan, din egen fysiska position, olika grader av beröring, och olika ljud som du använder (suckar, mjuk röst, sjungande). För störst effekt använder du allihopa, men du kan också använda de var för sig för att snabbt få ner din hund i varv.

Min lilla Popsy hade två stora problem (egentligen fler, men dessa blir bra exempel) som vi jobbade med. Hon hade svårt att hålla fotpositionen vid min vänstra sida utan att testa en massa andra beteenden efter fem sekunder, och hon blev väldigt upphetsad när vi tränade stegförflyttningar och gnällde och hoppade runt.

Det första jag tänkte på var hennes aktivitetsnivå när vi påbörjade övningen: hon skulle vara lugn. Fotpositionen löste jag genom att helt enkelt andas mycket djupt, och gradvis öka tiden som hon skulle sitta. Samtidigt klickade jag för att hon blev ”tyngre”, sänkte huvudet, slappnade av runt öronen, och stillade svansen. Jag märkte att hon verkligen härmade mitt kroppsspråk. Suckade jag och släppte ner axlarna, så sänkte hon huvudet och slappnade av.

Stegförflyttningen jobbade jag med att så fort hon gick upp för högt – första skuttet, hon började hässja, första gnyet – så gick jag ur tävlingsposition och bad henne lägga sig på sidan. Ett par klick för stilla och lugn, sedan upp igen och fortsatte träningen. Efter ett par lägganden såg jag att hon började förekomma mig: när hon började bli högre och mer spänd så kom hon på sig själv, stillade sig, och vi kunde fortsätta träna utan läggande. Jag gissar att hennes förväntan hade ändrats från ”öka upphetsingen till skutt och gnäll” till ”bli stilla och få fortsätta träna”.

För min träning har det gjort stor skillnad med dessa enkla övningarna, och mina hundar tycker dessutom att det är roligt att jobba med filten. De har en portabel ”trygg plats” som jag kan ta med överallt. Genom att verkligen få kontroll över on-knappen och off-knappen så har jag lättare att styra deras aktivitetsnivå efter den övningen som vi jobbar med. De har dessutom fått bättre självkontroll. Nu vet de att stillhet lönar sig!

“Matte bara snackar skit. Här är det full fart, 100% av tiden!”
Publicerad Lämna en kommentar

För nöjes skull?

På långfredagen packade jag in Totoro i bilen och drog på tävling. Inte en “riktig” tävling, han är ju bara nio månader, men en för nöjes skull. Såklart!

Det var skattjakt i parken. Byrackaforever hade förberett påskiga gömmor för lagen och vi följde temat genom att ränna runt som yra höns. Ibland var det svårare att hitta banorna än själva gömmorna!

Det var dock bara en av oss som tyckte det var svårt, den andra hade en helt strålande dag. Att Totoro inte kunde hitta nästan någon enda gömma bekom inte honom ett dugg, varför bekymra sig för borttappade kongbitar när man kan nosa efter kaniner, plocka upp pinnar, kika på alla de andra spännande hundarna, och allmänt leva livet?

Det är en bra fråga…

“Den är HÄR, din tröga människa. Alltså, vad ni har mitt i fejset vet jag inte…ser ut som någon sorts tryne…det är NOS man ska ha!”

Prestation

Jag vet att Totoro kan hitta kong. Han kan hitta ohanterad kong, kong som är hanterad av någon annan än mig, nyss utplacerad kong, kong som legat flera dagar – han kan hitta kong. Han kan inte hitta de allra minsta, under ca 2-3 mm fäster han inte alltid utan undersöker och går sen vidare utan att markera, och han kan inte alltid koncentrera sig så länge för flera sök på raken. Men han kan hitta kong. Igår sa hela han “Va?” när jag bad honom leta.

Han har inte anmält sig till tävling, han har inte planerat för dagen, snackat ihop sig med laget, eller funderat på någon strategi. Han har hoppat in i bilen, och kommit fram till en park full med spännande hundar och människor. Om det är en bra dag för honom att bara vandra omkring och uppleva alltihop, då är det väl det som faktiskt är för nöjes skull?

Nu gick vi ju banorna ändå, och han letade ibland. Han till och med hittade några enstaka kongbitar. Och han hade kul. Men deltog i tävlingen? Nja. Vårt lag kom trea, men det kan vi nog säga var trots Totoros och min insats snarare än tack vare.

Och det är väl här tanken om “för nöjes skull” blir testad. Är det ett nöje att inte lyckas prestera på tävling?

“Du och jag, matte. När vi gör saker tillsammans blir jag glad. Jag vet inte alltid vad du vill, och kanske vet du inte heller det? Då försöker jag få med dig på sådant JAG tycker är roligt. För det tycker säkert du med!”

Målsättningar

Jag pratar ofta på kurser om vikten av att sätta mål som är inom ens makt. Sätter vi mål som är upp till någon annan att ge oss (till exempel poäng i ett tävlingsmoment) så har vi gjort oss själva maktlösa. Vi har bara illusorisk kontroll över vår träning och våra resultat – ett strålande sätt att göra sig själv olycklig.

Jag fick gott om tid att fundera på just detta ämne igår, då min övertygelse om vad Totoro kan träffade på verkligheten i vad Totoro gör. Han hittar inte kong. Inte i parken, en varm vårdag, omgiven av massor med spännande nya kompisar i alla fall. Om min övertygelse om att han kan – och därför bör – hitta kong hade varit knutet till mitt mål med att vara där hade det blivit svårt att hitta det där “nöjet” för vars skull vi var där.

Men jag hade genuint kul! Totoro hade kul! Våra lagkompisar hade kul! Det blev en fantastiskt trevlig dag i parken, med många nya och spännande erfarenheter. (Visste ni att chihuahuor är en sorts hundar? Det visste inte Totoro innan idag. Bra att veta, hälsar han.)

Jag tror att det är lätt att säga att vi gör saker för nöjes skull, men när nöjet i själva verket är hårt bundet till prestation – då är det ju bara roligt när det går bra. Men det behöver inte vara så! Och har vi bara roligt så går det ju faktiskt bra – oavsett vad poängen säger.

Kokosboll

Totoro är nio månader nu och tillbringar en stor del av sin tid med att säga “Va? Vem är du? Vaddå ‘sitt’, vad betyder det?” och liknande. Han har en kokosboll där hjärnan borde vara – fluffig och söt, men duger inte mycket till.

Men eftersom mina målsättningar är löjligt enkla att nå (kul? check) upplever jag ändå att det mesta går helt strålande. Även dagens tävling. Så imorgon anmäler jag oss till det första doftprovet som går efter han fyllt tio månader. För skojs skull! Och om han inte hittar doften så har vi förmodligen en trevlig dag ändå.

En av många fördelar med belöningsbaserad träning är att det inte blir svårt att försöka igen. Det finns ju inget att förlora, och vi har kul längs vägen!

Ska bara byta program i hunden. Var är luckan? Hoppsan, här sitter “unghund på äventyr”! Byt snabbt som attan till “supernosen, kongsök”. Fixat! (Tänk om det vore så enkelt…)
Publicerad Lämna en kommentar

Planera din hundträning

Först: lite skryt

Det skryts för lite i hundvärlden. När man gör något bra så borde man vilja ropa ut det till hela världen! Eller? Det vill i alla fall vi!

Vi har skrivit och designat vad som antagligen är världens mest prisvärda valpbok. Vi funderade över vad vi själva hade behövt veta när vi skaffade vår första valp, inte träningsmässigt utan allt det andra, och tänker att om våra misstag och erfarenheter kan hjälpa Sveriges nyblivna valpägare så gör vi det med glädje!

Resultatet blev “Valp. Helt enkelt.” Sprid till alla du känner 🙂

Och nu tillbaka till ordinarie blogginlägg!

En av de saker som har hjälpt mig mest – både i hundträningen och i livet – är att följa stegen Fundera – Planera – Träna – Utvärdera. Det går liksom att applicera på allt! “Träna” kan bytas ut mot “skapa”, “testa”, “skriv”, “genomför”…Att agera helt enkelt.

“Måste lära matte att läsa på skyltarna. Hon går ju fel hela tiden!”

Fundera

Det första du behöver är ett mål. Om inte du vet vart du vill är det omöjligt att förmedla det till din hund! Är det ett tävlingsmoment så är internet en guldgruva. Gäller det vardagslydnad så får du lita till din fantasi, tänk dig hur du vill att det ska se ut.

Tips för att sätta mål

Målet bör vara konkret. ”Att få en bättre inkallning” är ett önskansvärt mål, men det är svårt att veta när man uppnått det. ”Hunden ska när jag visslar genast vända och sätta full fart mot min utsträckta hand, där den sedan sätter sin nos” är tydligare och du vet precis vilka delar som ingår och hur du vill att de ska se ut.

Målet bör vara positivt formulerat. ”Hunden ska inte hoppa upp på gäster” och ”hunden ska hälsa på gäster genom att sätta sig framför dem” kan tyckas säga samma sak, men skillnaden hur man tränar det första och det andra är väsentligt olika. Fokusera på vad du vill att hunden ska göra!

Målet bör också vara tidsbestämt, helt enkelt för att man ska få ändan ur vagnen och faktiskt träna.

Vilken väg vill du ta?

Sedan börjar du fundera över vilka metoder det finns för inlärningen. Vill du träna med eller utan hjälp? Handlar det om ren operant träning (hunden väljer beteende baserat på tidigare konsekvens), eller vill du påverka hundens förväntan genom att bygga en association hos hunden (en händelse leder till en annan, oberoende av vad hunden gör)? Vill du använda hjälper? Target? Locka med en godbit? Tillrättalägga miljön? Jag tänker mig det som olika vägar att ta sig från punkt A (det hunden kan idag) till punkt B (målet). Vill jag bara komma så fort som möjligt från A till B, eller är vägen viktigare än målet? Ibland väljer jag att träna på ett speciellt sätt (tex med target, eller ren frishejping) helt enkelt för att träna mig själv. Ibland väljer jag att träna saker som min hund kanske har svårt för (kanske stimuluskontroll eller baklängeskedjning) på enkla småtrix istället för ”viktiga” tävlingsmoment. Var ska beteendet fungera? Vill du ha en signal på beteendet eller vill du att en viss miljö ska vara en signal i sig? Vilken signal? Det är mycket enklare för din hund om du har funderat över allt detta INNAN du involverar din hund i träningen!

Ibland kan det löna sig att dessutom fundera över vad hunden redan kan – kanske finns där något i beteenderepertoaren som ni kan modifiera och använda? Min terrier tävlade i rallylydnad, där det bla ingår att vi snurrar 360 grader till vänster. Lilla lydnadshunden ville gärna sätta sig i snurren, vilket ger 10 minuspoäng direkt. Efter lite funderande beslöt jag mig för att använda något hon redan kunde, att gå runt en kloss med baktassarna på och framtassarna av klossen, i själva snurren – det är fysiskt omöjligt för henne att sätta sig med bakbenen uppe på en kloss. Jag fick in många klick för en korrekt tassförflyttning, kunde byta ut klossen mot en vanlig tasstarget (för baktassarna), och sedan ta bort den helt.

Fröken Terrier, änglahund sedan 2012. Evigt saknad.

Planera

Planeringen är trappan med alla de små steg som tar dig och hunden från A till B, detta kallas ”stegringsplan” eller ”kriterieplan”. Trappan är helt enkelt din vägbeskrivning för den metod du har valt från det din hund kan idag till ditt satta mål. Ju fler små trappsteg – ju enklare för din hund att ta sig från steg till steg, och ju färre repetitioner på varje steg.

Skapa din vägbeskrivning

Det första du gör är att fundera över vilka delbeteenden som ingår i ditt slutmål. En vardagsinkallning för mig består av följande delar: lämna något lockande (ofta), vända, springa full fart, sätta nosen mot min handflata. Vart och ett av dessa beteenden kan tränas separat, för att själva beteendekedjan ska bli riktigt stark. Alltså får varje beteende sin egen trappa. Sedan behöver du planera för att sätta ihop beteendet – vill du baklängeskedja? De flesta av oss behöver tänka genom en baklängeskedjning innan vi börjar träna den, att tänka baklänges är lite knepigt ibland. Ytterligare en trappa gäller vilken miljö och med vilka svårigheter hunden ska klara att utföra beteendet. Om du vill ha en säker vardagsinkallning behöver du planera att träna inkallning i gradvis svårare miljöer, och i varje ny miljö sänka övriga svårigheter i början och sedan gradvis öka. Det finns väldigt många steg mellan ”hunden klarar inkallning i trädgården, utan störning” till ”hunden klarar inkallning i skogen där det just sprungit förbi ett rådjur”.

Om du har satt en tidsgräns för ditt mål är det mödan värt att sätta dig ner med en kalender och också sätta upp tidsgränsen för de delmål som ingår. Om du vill starta lydnadsklass ett om tre månader behöver du planera för vad hunden ska kunna på tävlingsdatumet. För att komma dit – vad behöver din hund träna varje månad? Varje vecka? Varje träningspass? Jag vill när som helst kunna stoppa min träning och fråga mig själv om det jag för tillfället håller på med för mig närmare eller längre bort från mitt mål. En långsiktig träning går inte alltid framåt i jättekliv, men den går stadigt framåt från pass till pass.

En planering får aldrig bli statisk! Ibland går det snabbare än man trodde, och då kanske du kan hoppa över några trappsteg. Ibland fastnar man någonstans, och får uppfinna flera trappsteg. Ibland upptäcker man att hunden eller man själv inte trivs med den metoden man valt, då gör man en ny planering. Alla hundar och förare är olika, en planering som fungerat klockrent för ett ekipage kan sällan kopieras rakt av till ett annat ekipage och fungera lika bra.

“Bråttom, bråttom! Jag vill till målet!”

Träna

Det är här du lägger större delen av din tid. Det är omöjligt att lära hunden något, eller att själv bli en bättre tränare, om man inte tränar hund! Ibland råkar jag på elever som har vissa problem som de vill lösa, och när jag föreslår en metod som jag tror kan fungera säger de ”Ja, jag har läst om det där, det verkar jättebra, men jag har inte vågat prova.” Du MÅSTE våga prova! Vem bryr sig om du inte tar den rakaste vägen från A till B? Känner du dig osäker på att lägga på signal på ett beteende, så börja med ett ”tramsbeteende” som är helt oviktigt för dig. Det viktiga är att du övar på att träna hund, och hunden övar på att lära sig! Så länge du tränar hund på ett sätt som utesluter obehag finns det ingenting som du inte kan fixa senare. Visst är det irriterande att upptäcka att man fått bieffekter som man inte ville ha, exempelvis om man använder en musmatta för att få hunden till rutan och den under tävling springer till den vita målade fläcken i gräset, men det är samtidigt sådant man lär sig av.

Bygg ditt träningspass med full fokus från start till mål

Hur ser då ett ultimat träningspass ut? Det varierar, såklart, men detta är den ”stomme” som jag vanligtvis utgår ifrån:

Ett pass består av flera akter på ca 1-2 minuter. Under en akt har jag ett kriterie som jag klickar för, ibland med en lätt stegring om hunden svarar bra. Jag försöker hålla en lyckandeprocent på ca 70 -90%, det är ett ganska enkelt sätt för mig att se till att mina kriterier är på lagom nivå.

Mitt pass börjar oftast med en kort (eller längre om min hund inte känner sig tillfreds i omgivningen)promenad, sedan får hunden leta upp sin filt – sin ”parkeringsplats” – där den vet att den är lugn och trygg.

Innan jag sätter igång en träningsakt har jag helt klart för mig vad jag ska titta efter och klicka för, jag har belöningen på rätt plats, och klickern (eller om jag vill använda någon annan markör) redo. Under själva träningen försöker jag att inte tänka alltför mycket, utan bara agera enligt min planering med full fokus på hunden. När akten är slut pausar jag hunden på filten, och utvärderar vad som just hände. Om jag har en instruktör eller träningskompis är detta rätt tid för feedback, inte under själva akten! En ny planering inför nästa akt – är jag nöjd med vad vi uppnådde, behöver jag höja eller sänka mina kriterier, vill jag träna vidare på samma beteende eller byta beteende? När allt detta är klart (ibland går det på 30 sekunder, ibland tar det längre tid) startar jag upp en ny akt för min hund.

Spontana beteenden eller signalkontroll?

Jag tycker om att kunna växla mellan att hunden bjuder beteenden spontant, och att hunden väntar på signal – alla grundfärdigheter ska kunna plockas fram i både ”spontanmappen” och ”signalmappen”. Jag skiljer på detta för mina hundar med hjälp av mitt första klick: klickar jag för ett spontant beteende så är det ett ”spontanpass” och hunden fortsätter testa, startar jag akten med att ge hunden en signal så är det ett ”signalpass” och hunden förstärks enbart för att följa mina signaler.

I en spontanakt vill jag att hunden ska upprepa eller utveckla det den senast blev klickad för. Om jag belönar min hund ”ur position”, hunden måste bryta sin position för att få sin belöning (genom att kasta godisbiten, med en frisignal, eller med lek), så vill jag att den upprepar samma sak. Om jag belönar ”i position”, hunden håller den position jag klickade för (godis i munnen), så vill jag att hunden utvecklar därifrån. ”Ur position” använder jag för att få fram lägganden, sättanden, ställanden, ingångar, uppsökande av position eller target, osv. ”I position” använder jag när ligg ska bli kryp, sitt ska bli stå, stå ska bli backa, osv.

Under en spontanakt är det oftast ett och samma beteende som jag klickar för genom hela akten, eller möjligtvis växlande mellan två. Exempel: antingen lägganden med belöning ur position för att få upp hunden emellan, eller skiften mellan stå-ligg-stå-ligg där jag klickar växelvis för båda och belönar i position så att hunden direkt är redo för nästa skifte. Fördelarna med att träna mycket spontant är många, den som jag upplever som viktigast är att mina hundar verkar älska att få ”bestämma själva” och aktivt fundera ut hur de får mig att klicka istället för att jag säger åt dem vad de ska göra.

I en signalakt blir signalerna som ”små klick” för att hunden väntar på nästa signal istället för att själv börja testa sig fram. Har jag sagt ”sitt ” så är det just sitt som gäller tills nästa kommando ges! Är det förvirrande för hunden att jag växlar mellan de olika typerna av akter inom ett och samma pass? I början, definitivt. Men eftersom jag är konsekvent så lär de sig förvånansvärt fort exakt när de ska bjuda och när de ska lyssna! Eftersom mina hundar är vana att växla så kan jag direkt plocka ut tex ett ställande under gång där min hund helt plötsligt inte har den precision jag vill ha, fila till ställandet utan signal under ett – två akter, och sedan plocka in det i momentet igen.

Träning på rallylydnadsbana: signalpass

Vad gör jag när det blir fel?

Vad gör jag när det blir fel? Det beror på hunden, beteendet, och målet. Under en shejping eller i tidig inlärning är det vanligast att jag bara ignorerar felen och låter hunden testa vidare. Om hunden väljer fel beteende i mappen (jag ville att hunden skulle utveckla sitt till ligg, men min hund valde stå), eller utför fel beteende på en signal, kan jag säga ett glatt ”hoppsan” och så börjar vi om – för mina hundar fungerar det som information ”det var trevligt, men inte just nu”. För mig är det viktigt att inte hunden tar min felsignal som ett straff, den ska tvärtom fungera som en liten förstärkare, som ett ”tack för att du vill jobba med mig, det är lönt att fortsätta”. Vissa hundar är känsliga för felsignaler, de tar även den vänligaste felsignal som ett ”nej, inte så” och blir låga och passiva – då använder jag det naturligtvis inte, utan tar hellre en lite längre paus om hunden återkommande gör fel och låter hunden rensa hjärnan med en kort lek eller nosrunda.

Jag försöker undvika att direkt sänka mina kriterier om hunden börjar göra fel. Exempel: om jag tränar att hunden ska hålla apporten, hunden klarar fem sekunder ett par gånger och sedan börjar den spotta ut efter tre sekunder. Då är det naturligtvis lockande att ”börja om ”och sänka kriterierna till tre sekunder, och det kanske är precis vad just den hunden behöver, men det jag har märkt är att man då gärna fastnar vid den nivån. Hunden misslyckas ett par gånger – matte börjar klicka för ett enklare utförande – hunden blir alltså förstärkt för att ”ge upp” genom att svårighetsgraden sänks. Dessutom så blir den lägre nivån ytterligare förstärkt. Det behövs sällan – den nivån kan ju hunden redan!

Det jag istället gör är att vi tar en kort paus. Jag berättar för hunden att jag älskar den ändå, även om det blev lite tokigt, och förvånansvärt ofta så är hunden sedan tillbaka på den svårare nivån och håller fem sekunder utan problem. Skulle det inte vara fallet utan jag har verkligen gått för fort fram, så tränar jag inte mer på apporteringen just där och då utan tar upp den igen dagen efter på den lägre nivån.

Blir det fel i en baklängeskedja så bryter jag alltid med en glad felsignal och gör om från början. Händer det upprepade gånger så delar jag upp kedjan i flera överlappande delkedjor, eller inser att en länk inte är tillräckligt tränad och tränar den separat.

Om det blir fel i en framlängeskedja med flera moment (flera moment i tävlingslydnaden, flera skyltar i rallylydnaden, flera hinder i agilityn)så testar jag följande: fungerar detaljen? Fungerar delmomentet? Fungerar hela momentet? Fungerar kedjan i den ordningen som jag valt? Fungerar kedjan med den störningen som jag valt? Om det är så att min hund gör fantastiska ställanden under gång men efter en inkallning går upp så i varv att hon inte längre ställer sig snabbt, så tjänar det inte mycket till att bara träna själva ställandena – jag behöver träna på ställanden efter en inkallning.

I nosework behöver vi ha en hund som jobbar självständigt utan att ge upp. Här finns inga “fel ställen” så länge hunden letar, det är ju alltid rätt att kolla av olika ställen i sin jakt efter doften!

Utvärdera

Utvärderar gör jag i huvudet löpande genom hela passet, efter varje akt, men jag tycker också om att göra en enkel skriftlig utvärdering av passet som helhet. Det som är viktigt för mig är datum, tid på dygnet, plats, vad vi tränade, vad som fungerade, och vad jag ska ändra på. Därtill brukar jag notera om det fanns någon speciell omständighet (min hund var ovanligt trött, en ny sorts leksak fungerade toppenbra, min hund reagerade på en annan förare som skrek på sin hund – träna på att det inte är farligt, osv). En träningsdagbok behöver inte vara något som är jobbigt att föra, jag har min liggande på soffborde framför TV:n och använder reklampauserna på kvällen till att skriva lite. Kommer jag inte ihåg en detalj så var den säkert inte viktig.

En kompis till mig har ett ”post-it-system” , hon sammanfattar det viktigaste i passet i en mening som hon skriver på en post-it-lapp och sätter på kylen för att tänka på tills nästa träningspass. Exempelvis ”Mera fartövningar hela veckan” eller ”träna skvallra på grannens katt” eller ”kanonapportering idag, fortsätt med metallapporten!”. Ett enkelt sätt att fokusera sina tankar och komma en liten bit närmare sitt mål!

Hur vill du ha det?

Fundera – planera – träna – utvärdera är fyra steg till bättre träning. Hur mycket tid du vill eller behöver lägga på de mer teoretiska bitarna bestämmer bara du själv. Det viktiga är att det är roligt att just TRÄNA hund, och de övriga delarnas funktion är att hjälpa er att ha ännu roligare!

Käner du att du behöver lite hjälp på vägen? I butiken finns ett gäng planeringsmallar, framtagna just för att strukturera upp hundträningen.

Eller om du vill ha mer hands-on hjälp: Den 7/5 startar Åsa kursen “Träningens ABC” där vi just tittar på hur man kan effektivisera de olika delarna i sin träning.

Välkommen!

Publicerad Lämna en kommentar

Valpens utveckling till vuxen hund

Det finns en hel del forskning på valpars fysiska och mentala utveckling, som intressant nog lett till ganska olika modeller… Vad vi kan konstatera med stor säkerhet är, öh, hm. Det händer saker. Massor med saker.

Så. Nu vet vi det.

Nej, men lite mer seriöst. Vi vet att valpar växer och utvecklas oerhört mycket sitt första år i livet. De går från döva och blinda små varelser som knappt ens kan krypa till blixtsnabba jägare.

“Jag jagar, fångar, dödar, styckar, och gör den bästa ragu du har smakat av vilken hare som helst. Just saying.”

Socialiseringsperiod

Olika raser och typer har väldigt olika förutsättningar, och utvecklas åt olika håll. De är som mest lika varandra ju yngre de är, och ju mer de växer desto mer kommer skillnaderna fram. Vem din hund är och hur den utvecklas är till viss del redan avgjort när du valde valpkull. Men ju äldre valpen blir desto mer av dess utveckling avgörs av erfarenheter mer än gener. Hur gammal valpen var när den öppnade ögonen för första gången kan du inte påverka så mycket, men om och när den lär sig gå fot kan nog sägas vara mestadels upp till dig.

När vi hämtar valpen brukar den vara strax över 8 veckor. I den åldern är den (enligt vissa modeller) i sin socialt öppna fas. Det betyder att den är förberedd att ta in många nya upplevelser och om det inte är för svårt och skrämmande införliva det under regeln “jaha, det är så här världen är och fungerar”. Därför är det en bra tid att komma till sitt nya hem, träffa alla sina nya kompisar och familjemedlemmar, och lära sig hur det är att leva där.

Rädslofas

Samtidigt har valpen – redan några veckor innan vi hämtar den – gått in i sin första rädslofas, där den inser att saker kan vara farliga och det är bäst att snabbt lära sig vilka saker det är. Det betyder att den är känslig för att bli skrämd, och skrämmande upplevelser kan sätta spår för livet…

Det är alltså ett stort ansvar vi tar på oss när vi hämtar hem valpen i just den här åldern – men det är det ju värt.

“Hej. Jag är så söt att ditt hjärta smälter, din beskyddarinstinkt går igång på full turbo, och ditt förnuft tar time-out.”

När valpen varit hos oss någon eller några månader är den öppna socialiseringsfasen över, hur tidigt eller sent det händer beror både på vem valpen är (vad har den för genetiska förutsättningar) och vad den samlat på sig för erfarenheter (lever den i en trygg eller riskabel miljö) men man brukar säga att “fönstret sluts” någonstans mellan 12 och 16 veckor. Det betyder inte att valpen inte längre kan gilla nya erfarenheter! Det betyder bara att den inte längre är fullt lika benägen att anta att en björn är en kompis utan någon mer information.

Spökåldern

Många valpar visar därefter upp något man kan kalla en “spökperiod”, där saker som tidigare var trevliga eller neutrala plötsligt verkar livsfarliga. Den där grästuvan som växer bredvid postlådan? Det är en ondskefull utomjording! Exakt vad det är som händer vet vi inte säkert, och olika valpar uppvisar “spöken” i olika grad. Det handlar sannolikt om en kombination av vad den upplevt dittills, och en förändring i valpens fysiska sinnesförmågor. Det vill säga, syn, hörsel, doftsinne – intrycken valpen tar in förändras när den mognar och hjärnan utvecklas. Hur pass hotfull den förändringen upplevs avgörs av vem valpen är och vad den dittills upplevt.

Om du märker att det “spökar” för valpen, ta det lugnt. Det betyder inte att du har en rädd valp! Det är bara en fas, och du kan hjälpa valpen igenom den. Var ett stöd för valpen och erbjud den att ta dig med sig för att undersöka det som plötsligt blivit konstigt. Vill den inte? Då måste den absolut inte. Grästuvan är där imorgon också, kanske är den värd en närmare titt då istället.
Förr eller senare flyttar spökena, och världen blir normal igen. Den första spökperioden är sällan längre än 3-4 veckor, många gånger mycket kortare.

Ökande individualitet

Därefter kommer du att se valpens strategier för att ta sig an världen variera en hel del. Ibland vill den undersöka allt, ibland verkar den ointresserad och ibland kanske lite bekymrad. Det är helt normalt att det växlar. Vad du kan göra är i stort sett detsamma som vid spökigheter, var ett stöd – men inte en murbräcka – och hjälp valpen när den ber om det. Uppmuntra initiativ men pusha inte om initiativen uteblir, det är större chans att valpen vill prova en annan gång när den är på ett annat humör, om den inte blivit tvingad in i något den inte riktigt kände för där och då. 

“WTF? Mormor, vilka stora TÄNDER du har!”

Fysiskt kommer det också att variera. En del dagar har du en liten duracellkanin som aldrig verkar få slut på batterier, andra dagar är det lite mer stillsamt. Variationer är normala.

Valpen blir könsmogen

Ju äldre valpen blir desto mer skiljer det sig åt beroende på typ när saker händer. Men vi kan säga att någonstans runt 5-6 månader går de tidigare valparna in i könsmognaden. Som regel sker det senare ju större hunden ska bli. Könsmognaden stuvar om i hjärnan rejält! Här är det läge att hålla hårt i hoppet att de grunder man lagt med valpen kommer att finnas kvar när hormonstormen bedarrat – för så är det också. Saker som dyker upp under könsmognaden är det – oftast – inte någon mening att försöka “fixa”. Om hunden inte längre kommer på inkallning så ta på koppel eller långlina tills vidare så den inte kan ränna omkring lös i trafik och skog, och sannolikt kommer det att visa sig att några månader senare fungerar inkallningen igen.

Hundar blir lite, ursäkta mig, korkade i den här perioden. Tikarna ska löpa för första gången – vad är det som händer!? Och hanarna ska upptäcka vad löptikar är för första gången – vad är det som händer!? Det är viktiga grejer, och saker som att veta vad man heter eller sitta fint får inte riktigt plats i hjärnan samtidigt… Men hundar är ruskigt effektiva! Vi smäller i dörrar och lyssnar på hög musik i flera år, valparna bränner igenom sina tonår på några månader. Tack och lov.

Sådär! Då är de ju vuxna då!

Nja, inte riktigt… Efter den här könsmognadsperioden är de som regel ganska färdiga med att växa på höjden. Men det är väl ungefär allt som är (ganska) färdigt. De minsta raserna kommer att fortsätta mogna fysiskt och mentalt tills de närmar sig två år, medan de största tar betydligt längre tid på sig. Valpperioden är dock över – grattis, nu har du en oregerlig unghund!

“Maaatteee! Alla de coola hundarna ska gå på fest! Det är ORÄTTVIST att jag måste stanna hemma bara för att det är skola imorgon!”

Det går inte att lära gamla hundar att sitta sägs det, men det är såklart inte sant. Att hunden blir vuxen betyder inte att den slutar utvecklas och förändras! Hundar lär sig nya saker genom hela livet, och vi kan styra deras utveckling genom att ge dem erfarenheter som lär dem bra saker.

Publicerad Lämna en kommentar

Ska din valp träna?

När jag 22 år gammal köpte min första egna hund, Jack Russel Terriern Popsy, fick jag veta att man absolut inte skulle börja träna med hunden innan den var fyra månader. Den var inte färdig för det innan dess, och valpen behövde få vara “bara valp”.

Idag tycker jag att det rådet är konstigt på flera sätt.

  1. Vi jobbar med individer. Av väldigt vitt skilda raser dessutom. När valpen är yttepytteliten kan man veta nästan på dagen när saker i utvecklingen händer (ögon öppnas, valpen börjar tulta, den blir avvand etc). Ju äldre den blir ju bredare blir penseldragen. Min JRT-valp var tidig i utvecklingen och hade utmärkt koncentrationsförmåga (för att vara valp) redan vid åtta veckor. Min blandrasvalp, Mårran, var sen i utvecklingen och jag trodde på riktigt att det var något fel på henne eftersom hon inte fungerade som det stod i handboken. Spoiler alert: hon är helt normal, men inte en JRT. Tur att man lär sig!
  2. Runt fyra månader (give or take beroende på individ) STÄNGS “socialiseringsfönstret” och valpen får svårare att bara acceptera saker som självklara. Att inte träna valpen innan dess gör att vi går miste om en alldeles utmärkt period att introducera nya grejer i valpens liv.
  3. Valpar, och vuxna hundar med, lär sig hela tiden. Vad lönar sig – vad lönar sig inte. Det som lönar sig upprepas. Helt enkelt. Att “bara låta valpen vara” är ofta ett recept på att ge valpen möjlighet att lära sig en massa skit, som vi verkligen inte vill ha… Som att stjäla, gnaga på fel saker, skälla på grannen, jaga – kort sagt söka sina belöningar någon helt annanstans än hos oss!
Valp träna
“Min matte är bäst i hela världen. Hon har mjuka händer, fickorna fulla med godis, och pälsiga leksaker. Pälsiga leksaker rockar!”

Men jag vet var rådet kommer ifrån. På den tiden – detta är 20 år sedan – fick jag lära mig koppelryck, alfarullningar, och nyp i ljumsken på valpkursen. Om det är vad som menas med “träning” så är fyra månader alldeles för ungt. Lagom tid i hundens liv skulle vara…ALDRIG.

Det är ALDRIG berättigat, på någon hund (eller annan levande varelse) att använda rädsla och obehag för att lära den att göra som jag vill.

Det enda undantaget skulle vara om jag befinner mig i en situation där det står liv på spel, till exempel om en främmande hund (eller min egen hund) attackerar med uppsåt att skada – då går jag in med den kraft som behövs. Men då är det inte i syfte att lära någon hund något, då är det i syfte att rädda liv. Så jag står fast vid texten ovan.

Vad bör valpen träna då?

Det är självklart väldigt beroende på både livssituation och intresse från ägaren. Jag har tänkt lite olika med varje valp, men vissa saker är min “grund”:

  • Belöningar/samarbete
  • Lära sig att lära
  • Träningsstruktur
  • Station
  • Följsamhet
  • Inkallning
  • Target
  • Självkontroll
  • Kroppskontroll (Proprioception)

Det här är ett av våra allra första träningspass:

Midori lär sig handtarget. Men hon lär sig också “jobba först belöning sedan”, att belöningar kommer från mig, att man kan äta dem från golvet och sedan söka ny kontakt, börja använda sin nos, flytta sin kropp.

Några dagar senare:

Vi har påbörjat ett stationsbeteende: lugn och ro på en filt. Kallas också “filt-träning” eller “parkeringsträning”. Hon lär sig söka upp filten, lägga sig på den, och lämna den till en handtarget. Filten är hennes pausplats.

Och vi utvecklar ännu mer:

Nu börjar vi lära in en tasstarget. Jag vill ha henne i högre aktivitetsnivå, och belönar med leksak. Träningsstrukturen börjar sitta: från station (filt) – ut i uppgift (target) – några repetitioner – slutbelöning med leksak – som transporterar hunden tillbaka till stationen. Parallellt tränar vi “stanna på station till frisignal ges” med leksaksstörning, håll fokus med Valle nära, växla mellan olika belöningar, och håll fokus på uppgift från start till mål.

Sista filmen för idag:

Jag hade definitivt kunnat underlätta för mig själv genom att lägga in hennes filt i buren – men det går ju bra ändå. Detta är hennes bilbur än idag, hon älskar den!
Byta-leken är dels ett sätt att hotta upp belöningen, dels ett sätt att börja lära in apportering.
Följsamheten bygger värde i att följa mig, och jag som gillar lydnad vill också att min vänstersida ska vara den coolaste platsen i hela världen.
www.asashundar.se finns inte längre. Nu är det www.hundheltenkelt.se för hela slanten!

Träning? Lek? Är där någon skillnad?

Som ni ser på filmerna så går belöningsdelen och träningsdelen in i vartannat. Det finns inga “krav”, inga “nej”. Midori jobbar med huvudet för att fundera ut vad som ger tillgång till det hon vill ha, jag sätter kriterierna så lågt att hon lyckas VÄLDIGT ofta. Nästan jämt. I hennes huvud är träning lek, och lek träning. Det finns ingen större skillnad.

Det är alltid farligt att lägga upp filmer på valpträning, därför att vi människor har en tendens att tro 1: att det är så här det “ska se ut” och 2: att det alltid ser ut så här. Ni ser utvalda minuter, sådant som jag vill minnas. Jag sparar inte på dåliga pass, det är inte bra för mitt självförtroende.
Midori är dessutom en ovanligt “färdig” valp. Hon klarar att fokusera under ganska lång tid, hon sorterar bort störning, hon har hyfsad kroppskontroll, hon är relativt miljöstark, och hon ÄLSKAR sina belöningar. Andra valpar är annorlunda. De kanske behöver mycket kortare pass, BARA jobba med värdet i belöningar, hänga i olika miljöer och äta mjukost, upptäcka världen på ett lite lugnare sätt.

Valp träna
“Jag lär mig jättemycket från Farbror Valle. Han är min idol!”

Anpassa träningen efter valpen, träna när valpen vill (att valpen är störig brukar vara valpspråk för “vill ha något att göra”). Träna sådant som är viktigt för er – det är ni som ska leva ihop. Bygg relation och trygghet, fokusera på lek och andra belöningar, och välj sedan vilka beteenden du vill uppmuntra (leder till belöningar). Håll det plättlätt, det bygger självförtroende hos båda. Valpen ska känna sig som värsta bästa världsmästaren, som att träningslek ihop med matte/husse kan inte bli fel!

Och börja direkt att lära ut. Jag lovar att din valp börjar direkt med att lära in…

Vill du ha lite hjälp på vägen?

Vi har satt ihop det valpprogrammet vi själva hade velat gå:
Valplekis för de yngsta.
Valpen grundskola tar upp det av det jag visat ovan, och mer.
Unghundskurs med inriktning på vår Unghundsexamen blir kronan på verket.
Du kan gå alla tre om du har en valp på väg (och få rabatt), eller välja de delar som passar dig.