Publicerad Lämna en kommentar

Lifehacks för hundägare

Världen är full av kreativa människor som kommer på kreativa lösningar på vardagsproblem. Jag är lat och gillar när saker blir lite enklare, därför har jag dammsugit nätet efter lifehacks och samlat ihop dem som jag gillar bäst. Allt passar inte alla, men kanske hittar du något du inte tänkt på?

“Hirrejisses så mycket tid tvåbeningar har att fundera ut saker!”

Vattenskål för hundar som dricker mycket

Mina hundar dricker ur samma skål, och de slabbar dessutom ganska mycket om skålen är full så jag håller den halvfull. Alltså fyller jag på ofta. Men nu är jag sugen på att testa det här! Instruktioner finns i det länkade blogginlägget. Till och med jag borde klara detta!

https://www.instructables.com/id/The-Awesomest-Coolest-Easiest-Water-Bowl-for-DOGS-/

En egen sandlåda

Vissa hundar älskar att gräva. Min terrier var sådan – hon grävde diverse stora fina hål i gräsmattan… Nästa grävmonster ska få en egen sandlåda. Det finns ju till och med färdiga att köpa! Genom att gömma lite leksaker i sanden när hunden inte ser hålls intresset uppe.

För varma dagar och pälsade hundar

Om det blir en lång varm sommar i år så klipper jag Midori. Hon blir lätt varm (tjockare päls än man tror) och jag ser hellre att hon är sval och ful än varm och snygg (en klippt kelpie ser lite…lustig…ut). Men om det blir en normal sommar med bara några varma dagar insprängda här och där, då plockar jag nog fram min symaskin och ett par gamla byxor istället.

https://www.instructables.com/id/Doggy-Cooling-Vest-Backpack-from-cargo-pants/

För snö och pälsiga tassar

Min gamla Mårran hade päls mellan tårna där snö brukade fastna och både bygga obehagliga snökakor och leda till köldkramp i känsliga trampdynor. Jag har inte testat själv, men vaselin ska vara ett billigt och enkelt sätt att bli av med problemet. Någon som har testat?

Plocka päls med gummihandskar

Den där terriern jag hade var vit med bruna och svarta fläckar. Släthårig. Vita pälsstrån fanns ÖVERALLT på mina kläder! De satte sig fast som små spjut och undkom också den ivrigaste klisterrulle. Gummihandskar hjälper, både för att få tag på enstaka strån, och för att gnugga blöta över tex soffan för att sedan kunna plocka bort små blöta pälshögar.

Bind upp hunden säkert, få loss den snabbt

Med två hundar tränar jag en hund i taget och den andra väntar på sin tur. Oftast kan jag bara be dem hålla sig vid sidan, men ibland är jag i områden där jag vill binda upp dem. En karbinhake fäst i koppelöglan gör det så mycket enklare.

Ofrivilligt blodbad

Det händer inte ofta, men det händer: jag klipper klon lite för långt. Det blöder. Istället för blodstopp som ofta är dyrt och dessutom verkar svida (baserat på mina hundars reaktion): doppa klon i potatismjöl. Eller blanda med vatten till en pasta och lägg på.

Mera kloklippning

Se, skratta, testa 😀

Aktiveringsleksak för hunden som gillar att slita sönder grejer

Du behöver: en nätboll, ett antal trasor, några godisbitar. Blanda godis och trasor. Låt hunden slita ut trasorna för att komma åt godiset (eller för den ultimata lyckan att slita ut dem). En sådan här måste jag tillverka redan ikväll!

Semi-destructible stuffed toy

Ta din tablett, enkelt och lätt!

Valle lyckas alltid äta köttbullen och spotta ut tabletten, oavsett hur noga jag gömt den. MEN! Om jag istället smetar på något kletigt och oemotståndligt – för Valle är det kaviar – så sväljer han utan att tänka!

Insert treat here!

Det finns många, många, MÅNGA fler smarta tips och tricks. Lika många som det finns smarta hundägare. Eller som jag, lata, hundägare…😆

Publicerad Lämna en kommentar

En normal valp?

Vad är det? Egentligen…

Så gott som alla valpar är normala skulle jag säga – och så gott som alla valpföräldrar är övertygade om att något är fel! Ska han verkligen äta såhär mycket? Ska han äta såhär lite? Varför kissar han fortfarande inne, fast han ju får alla chanser att gå ut? Han är rädd för katten, han måste vara galen! Han är inte rädd för katten, uppenbart galen! Han sover för mycket, han sover för lite, han bits som en tok, han leker konstigt, jämt eller inte alls, han tuggar på elsladdar, gillar inte de fina nya leksakerna, försöker dia på storebror – i största allmänhet: såhär var inte grannens valp, min förra valp, eller valparna i böckerna. Hur är valpen sönder och kan jag göra något åt det?!

Allt det där låter fullständigt normalt. En valp som är lite åt hyperhållet kan behöva hjälp att varva ner, men vi kan aldrig tvinga en valp att sova de där 20 timmarna/dygn som ibland hävdas vara “normalt”. En valp som bits (och det är få som inte gör det 🙄) kan vi vänligt och envist erbjuda andra, mer tuggvänliga alternativ, och tills polletten trillar ner investera lite extra i plåster… Vad vi kan göra – oavsett vad det är som bekymrar oss – är att försöka guida valpen till andra beteenden om vi behöver åtgärda något (som med bitandet), eliminera möjligheter till farliga beteenden (valpsäkra elsladdar redan innan valpen kommer hem, de är extremt inbjudande att tugga på!), och erbjuda massor med möjligheter att förändra eller utveckla nya vanor (hjälp valpen komma ner i varv så kanske den sover mer, hjälp valpen komma ut innan den kissar inne, osv).

Men om du skaffat en valp så har du i princip skaffat en chef. Det är valpen som bestämmer – den har behov, och behov går före önskemål. Och varenda valp bestämmer på sitt sätt, enligt sina regler. En valp är som den är, som den kan vara, vi kan påverka men inte ändra.

Jag är såhär gullig av en anledning: matte måste älska mig, annars skulle hon aldrig stå ut med mig!

Valpar är urgulliga charmtroll! Och vasstandade demoner helt utan vare sig empati eller vett. Och låt mig ge lite insiderinfo om vad ni ser av andras valpar: de värsta är nästan alltid de som ni bara ser mys- och sovbilder på. Eftersom

  1. När de inte sover eller myser finns det ingen chans att fota dem
  2. Det är så sällsynt att de är stilla att husse/matte måste dokumentera det för att kunna minnas det sedan

Mitt liv med Ondskan

Totoro (som egentligen heter Mezzenza’s Zircone il Rotane) kallades mest Ondskan som valp. Han flyttade in på ungefär samma sätt som en långtradare som kör av vägen och drämmer in i ditt hus flyttar in. Allt var till för att bita på, dra omkring, klättra på, välta, äta, gräva ned, bära, använda som tillhygge för att slå på annat med, kissa på, och i största allmänhet… förstöra. Det var hans mission i valplivet: förstör så mycket du kan. Sova? Ha! Äta mat – tja, ok då… Men inte enbart! Äta sten, snus, fimpar (släng inte sånt på gatorna, folk!), pinnar, jord, bajs, och sopor? Check på det! Matte? Matte är en tuggleksak med jätterolig pipfunktion!

Totoro tog sig an livet med oändlig aptit, både bokstavlig och figurativ. Allt nytt var roligt och spännande, allt som rörde sig var hans nya bästa vänner (och tuggleksaker), om något var lite överraskande eller läskigt störtade han fram ännu snabbare – det måste ju undersökas! Och bemästras.

Till skillnad mot Åsa har jag inga planer för vad jag ska göra bättre med nästa valp. Totoro fyller snaaaaaart två år, så än har inte valpamnesin slagit till med full kraft. Jag har säkert förträngt massor vid det här laget, men än minns jag tillräckligt mycket för att veta att jag hade inte kunnat göra så mycket annorlunda även fast jag borde. Jag var upptagen med att orka överleva Ondskans framfart.

Valplängtan? Nej, inte ens när jag sitter och tittar igenom gamla bilder för att hitta saker till den här bloggen – jag minns situationen runtomkring bilderna för väl.

Va äre här? “Stålull”? Kul grej, bra att äta!

Med allt det sagt, Totoro är – givetvis – den mest fantastiska hunden någonsin. Han var det när han var liten och ondskefull och han är det nu när han är… lite större.

Totoro, snart vuxen

Totoro fyller två år i sommar. Han är fortfarande egentligen samma person som han var när han först tog över mitt liv. Entusiastisk, kan själv, nyfiken till tusen och optimistisk som få. Visst har han lärt sig lite saker längs vägen, visst har han mognat på många sätt, men han är fortfarande Totoro. Fast nu väger han +50 kg och har lite större aktionsradie…

Vi har inte kommit så långt i våra sporter som jag hade tänkt mig, det är mest noseworken som gått ok (där får han jobba självständigt). Han har lite för svårt med impulskontrollen fortfarande för att det ska vara rättvist att starta honom i tex en lydnadstävling. Vi kommer dit när vi kommer dit.

Men det händer fortfarande massor i hans utveckling! Två år är inte vuxen och färdigutvecklad, långt ifrån. (Tumregel, ju större hund desto långsammare mognad – inte alltid strikt sant, men generellt stämmer det. Så jämför inte din ettåriga grand danois med grannens ettåriga jack russel.) Helt plötsligt en dag ökade hans uthållighet i träning mångdubbelt, från ena dagen till den andra. Inte tack vare någon förändring jag gjort, utan det var bara han som plötsligt tog ett steg i sin utveckling. Fler kommer, om än jag inte vet vilka eller när.

Men mer än något annat så är han ju… Totoro. Helt enkelt Totoro.

Jag har lärt mig massor av att leva med Totoro och försöka lära honom saker, jag räknar med att han fortsätter lära mig massor så länge han lever. Han är en otroligt spännande hund! Jag lär mig massor av varenda hund jag träffar, oavsett hur kort eller komplicerat vårt möte blir. Det jag fortsätter fascineras av är hur mycket det finns kvar att lära mig!

Hundar är fantastiska! Det är en ynnest att vi får dela våra liv med dem! Men – och det här säger jag som en person som verkligen, genuint och intensivt, älskar valpar – valptiden är inte lätt, oftast. Sätt upp två mål

  1. Valpen ska överleva
  2. Jag ska överleva

Så har du en realistisk chans att lyckas. Resten är bonus! Och vad du än gör, det är aldrig för sent att göra något annat sedan. Vi gör alla misstag, med valpar och med vuxna hundar. Lär dig saker, ta med dig lärdomarna framåt, gör det bästa du kan. Valpar är fantastiska livsmaskiner, de går från blinda och patetiskt kravlande till världsherravälde på några veckor – de tål att vi klantar oss ibland.

Det enda misstaget som är oförlåtligt är att sluta utvecklas.

Att sluta är aldrig ett alternativ! Så det så.
Publicerad Lämna en kommentar

Härliga valptid!

Det är snart sju år sedan jag hade valp sist. Midori fyllde sju år i förrgår kollade jag just upp. Nej, jag kom inte ihåg det – jag kommer knappt ihåg min mans födelsedag och hans födelsedag är en ursäkt att äta på en trevlig restaurang. Men jag har tänkt en del på valp på sistone.

“Jag är supersockersöt, så där att du får hål i tänderna bara av att titta på mig. Och tur är det, för jag är också helt odräglig…”

Det är flera anledningar som gör att valpar ligger högt i mitt huvud (och nej, jag är INTE på valpjakt). Jag har hållit ett antal valpkurser på relativt kort tid. Med Mårran borta så har huset en sovplats för mycket (återigen, jag ska bara ha två hundar, men platsen känns ändå tom). Och eftersom det tydligen skaffas mängder av corona-valpar så läser jag om valpar lite överallt i media.

Så under en tid har jag tänkt på valpar och hängt med valpar lite extra. Jag har tittat på gamla filmer och bilder. Jag har fått frågor, och funderat över mina egna erfarenheter innan jag har svarat. Vad tänkte jag, och hur blev det? Och det är bara att konstatera att INGEN av mina hundar har blivit så som jag trodde, tänkte, eller planerade. De har blivit bättre! Lärt mig andra saker, ändrat min syn både på hunderiet och mig själv, hjälpt mig växa.

Mina tre första hundar: Fröken Terrier, Mamma Mårran och VillerValle. Valle är ungefär 10 veckor gammal och Mårran har tagit sig an honom fullt ut.

Så vad tar jag med mig till nästa valp?

Två saker står ut när jag tittar på gamla träningsfilmer:

  1. Släpp på förutfattade meningar – se individen framför dig.
  2. Attityd före färdigheter.
  3. Ni har gott om tid.

Se individen

Jag gjorde – vet jag i efterhand – en massa missar med Valle. Jag tror att de största missarna, de som kostade mest, kom just av att jag inte verkligen tittade på valpen jag hade framför mig och anpassade mig efter honom.

Jag ville ha en hund att tävla med, och jag ville tävla högt. Jag visste vilken ras jag ville ha, gjorde research, valde uppfödare med hjärnan och valp med hjärtat. Under Valles första år var redan både valpkurs för vinnare och elitsatsning för min favoritinstruktör inbokade. Jag hade redan skissat upp våra första år tillsammans.

Titta på filmen här nedan från vårt första träningspass med gänget. Redan här syns det att han behöver träna på helt andra delar är bakdelskontroll och position (som är det som jag fokuserar på) – han hade behövt tid att bara titta och landa i den skumma världen som han hamnat i, belöningsutveckling i mängder för att skapa ett bra driv, och ENKLA uppgifter för att lyckas, lyckas, lyckas. Istället för självkontroll hade vi behövt lite mer galenskap. Istället för precision hade vi behövt helhet. Mer lekfullhet. Mindre “träning”.

Jag tränade min förutfattade bild av vem han var. Baserat på mina tidigare erfarenheter, hans ras och linjer, och de råd jag hade fått. Jag tränade “en kelpie”. Jag hade behövt se individen framför mig och träna just Valle.

Attityd före färdigheter

Tack och lov så lärde jag mig ganska snabbt att verkligheten och min uppdiktade bild inte riktigt stämde överens. Om inte attityden är rätt så faller resten! Det här passet tränar ingen precision, inga direkta lydnadsfärdigheter, utan handlar bara om att bygga glädje och driv. Och att kanske tänka sig att komma tillbaka med grejer.

Attityd före färdigheter var en viktig lektion för mig, som lätt fastnar i detaljer. Jag kom från en jack russel terrier som hade attityd och självförtroende sprutande ut ur öronen utan att jag behövt göra något alls. Helt plötsligt behövde jag jobba för det. Oerhört nyttigt!

När Valle höftröntgades kom det fram att hans kropp är trasig, och jag började planera (läs tjata på min man…) för nästa hund.

Gott om tid

Återigen gjorde jag min research, och fastnade för Midori. Min arbetsmaskin! Hon har passat mig som hand i handske från dag ett, med en enorm träningsvilja och glädje i att lära sig. Och hon var enkel att träna från början! Jag hade också utvecklats som tränare och kunde erbjuda en bättre och mer individanpassad mix av övningar.

När hon var 6 månader gick träningen som på räls. På riktigt. Se film nedan.

Så jag gjorde misstaget att gå för snabbt fram. Det är lätt hänt med den typen av hund! Jag glömde hur mycket som händer i både kropp och huvud för en unghund. Det är givetvis alltid lätt att vara efterklok. NU vet jag att hon fortsatte utvecklas tills hon var ca 3,5 år, först då landade hon i den individ hon är idag. Och det handlar inte om att vi gjorde något “fel” – men det hade kunnat bli ännu bättre om jag inte haft så bråttom. Hon hade behövt mer tid att mogna in i olika miljöer, att bygga bra erfarenheter, att hitta “inre lugn”.

Vad jag trodde att jag ville ha och vad jag egentligen behövde

För många år sedan hade jag en vän som sa att man kanske inte alltid får den hunden man ville ha från början, utan den hunden man behöver för att utvecklas. Jag tror att anledningen till att det så ofta stämmer är att ALLA hundar kan hjälpa oss att utvecklas. Och INGEN hund är “perfekt”.

I Valle sökte jag en hund att tävla i landslaget med. Det fick jag inte. Istället fick jag en läromästare i att bygga fokus och engagemang i träningen. Jag fick en oerhört personlig och intelligent hund som helt sonika lämnar mig när jag inte duger som tränare. Valle kan inte luras till något (iallafall inte två gånger), han tänker i flera led, och han läser mig perfekt. Och jag fick någon som har följt med mig runt i Sverige, varit kurshund på en stor mängd kurser, alltid är lugn och trygg, och för det mesta är glad och lycklig så länge vi “bara hänger” tillsammans.

I Midori sökte jag en hund som gillar att träna lika mycket som jag. Jag fick EXAKT vad jag letade efter – på gott och ont. En hund som alltid är på är alltid på… Så vi har fått jobba massor med passivitet, avslappning, station, och stadga. Och en hel del självförtroende och miljökänslighet – vilket jag misstänker är mitt eget fel eftersom jag glömde att det inte bara är exponering i nya miljöer som räknas, utan associationerna som görs i dessa miljöerna.

Mina KelpKompisar. Lika, men olika.

Och nästa hund då?

Nej, jag SKA inte ha valp! Jag är helt nöjd med mina två kelpar. Men jag kan inte hjälpa att vara lite nyfiken på vad nästa hund kommer att lära mig? Den här gången är jag bättre förberedd än någonsin, så klart. Det kommer inte att räcka ändå. Men jag tror att om jag håller mina tre Stora Lärdomar i huvudet, så har vi riktigt bra förutsättningar.

Se individen framför mig
Attityd före färdigheter
Vi har gott om tid

Publicerad Lämna en kommentar

Konsten att ta ansvar

Våra hundar litar på oss. De har inga andra val. De lever sina liv totalt beroende av oss, i allt från de minsta lilla vardagsbestyren (när och var kan jag kissa nästa gång, kan jag dricka fräscht vatten när jag blir törstig, kan jag hitta på något när jag har tråkigt) till den övergripande frågan om liv eller död.

Jag tror det här maktperspektivet inte är så närvarande i våra tankar som det kanske borde vara? Det är lätt att få en känsla av att hunden har mer kontroll än han har. När jag byltar på mig för att gå ut i regn och blåst istället för att sitta inne i värmen och titta på film är det nog lätt hänt att känna att det är Totoro som bestämmer vad som ska hända. Men i själva verket hade han såklart inte kunnat göra något åt om jag bara vägrade att gå ut med honom. Han kunde klaga. Han kunde börja förstöra saker, kissa inne, eller något annat. Men han kommer inte ut på promenad om inte jag tar med honom.

Ändå är det här det mer uppenbara perspektivet på maktobalansen mellan oss och våra hundar. Våra möjligheter att begränsa dem är uppenbara – vi tänker kanske inte så mycket på det, men det är tydligt när vi bryr oss om att titta på det. Det som är mindre uppenbart är hur vi påverkar dem att göra saker. Om jag ber min hund att göra något kommer han att försöka utföra det. Han kommer förmodligen inte att tänka på om det är något han vill göra (jag har ju dessutom aktivt skapat förtroendet hos honom att det lönar sig att göra saker jag ber om), och definitivt inte om det är en bra idé.

Dels för att han inte är förmögen att utvärdera risker på samma sätt som jag, dels för att han helt enkelt litar på mig, och förmodligen till viss del även för att han inte bryr sig om att tänka så långt. Det är ju ändå jag som fattar besluten, i stort och smått.

Det här är något jag önskar att alla tänkte mycket mer på. För det är något som driver mig smått vansinnig. Vi ber hundar göra saker med noll tanke på hundens perspektiv. Vi ber dem göra saker för att visa för någon annan (människa), vi ber dem göra saker för att det var en cool idé, vi ber dem göra saker för att vi inte funderat ens en sekund på vad som händer om inte hunden klarar av det, och oändligt många fler fruktansvärt dåliga anledningar som inte utgår från vårt maktövertag och det enorma ansvar som vilar på oss. Vi kan göra en cool youtubevideo om hunden balanserar på det här branta räcket, hopp upp! Min hund är starkare än din hund, här utför den här avancerade styrkeövningen! Undrar om min hund kan gå på frambenen, vi testar och ser vad som händer! Kolla vilket spännande hinder, få se om du klarar att ta dig över/igenom det. Osv.

Och de gånger det går “bra” delas filmer eller berättelser om vilken bra idé det var. De gånger det går mindre bra skäms(?) man och håller tyst… Eller, ärligt talat, man vet inte vad man håller på med och ser inte ens skadan som sker på hundens kropp i den belastning man begärt.

Eller den mentala kostnaden, hundens tillit till den som har oinskränkt makt över dess liv får sig en törn. Det är ingen höjdare att sakna kontroll över sitt liv, det blir inte precis en trevligare situation av att veta att den som har kontrollen försätter en i farliga situationer. Men hunden som vägrar, får panik, eller måste hjälpas därifrån är mest lustig.

Det är inte lustigt. Hunden litade på dig, du utnyttjade och missbrukade det förtroendet och skadade någon som var hjälplös. Haha?

Vill du inte vara den här personen? Här är några enkla verktyg för att undvika det.

  • Lär hunden att aktivt kunna säga nej. Det måste vi faktiskt göra, hundar är väldigt dåliga på det självmant både till sin natur och genom de saker vi lär den från första stund. (Känns det främmande? Passa på att lyssna på veterinär Malin Kils onlineföreläsning om frivillig hantering, där du kan bekanta dig med tänket och strukturen i en väldigt konkret uppgift.)
  • Var uppmärksam på dina egna motivationer. Varför ber du hunden göra något?
  • Vad är det värsta som kan hända? Kan hunden dö, skada sig allvarligt eller bli riktigt rädd? Då låter du bli, om det inte handlar om något i stil med att få ut hunden från ett brinnande hus…
  • Finns det säkrare alternativ? Jag tycker det är jätteviktigt att träna kroppskontroll, tex. I det ingår styrka, balans, osv. Så att balansera på saker är bra träning – men behöver det vara högt? Nope. För balansens skull spelar 1 dm eller 1 m ingen roll, men för skaderisken är skillnaden enorm. Det ena ser kanske coolare ut? Det spelar ingen roll.
  • Jämna ut maktbalansen. Det går aldrig, aldrig, aldrig att få den jämn, och det är viktigt att erkänna och vara medveten om det. Men det går att ge hunden mer kontroll, genom att träna på saker som stopp- och startsignaler, sätt att kommunicera specifika behov, och allmänt svara på initiativ. En hund som är lite mer van vid att fatta beslut och ta initiativ kommer också att ha lättare för att tacka nej till en uppgift.
  • Grundträna. Grundträning är inte tråkig, den är förutsättningen för att kunna genomföra mer avancerade saker – på ett tryggt och kompetent sätt.
  • Träna dig själv. Om inte du gör rätt kan inte hunden göra rätt.
Inga hundar – eller mormödrar – kom till skada under den här plåtningen. Men det kan man inte veta bara genom att se bilden, eller hur?
Publicerad Lämna en kommentar

Dog parkour – säkert och tryggt

I veckan har Midori och jag börjat filma för vår experttitel i dog parkour. Jag hade antagligen kunnat få henne att göra alla övningarna redan förra året, men i dog parkour är det inte titlarna som är det viktiga utan vägen dit. Jag ansåg helt enkelt inte att hon var tillräckligt tränad för att göra de ganska svåra övningarna som titeln faktiskt innehåller.

Kroppskontroll, balans och styrka. Sådant måste få tid på sig!

Säkerhet i dog parkour

Jag har precis startat upp en ny grundkurs, och hela första tillfället handlar om säkerhet. När vi ber hunden klättra på saker, hoppa upp på saker, ta sig under saker, så har vi en skyldighet att se till att det utförs på ett säkert sätt. Hunden kan inte bedöma sin egen förmåga. Den vet inte om ett hinder är säkert eller inte. Det är VÅRT ansvar att se till att upplevelsen blir rolig, och att även om hunden trampar snett eller halkar så kommer den inte att skada sig.

Rätt utrustning för att kunna stötta hunden

Alla mina parkourkurser kräver sele. Varför? Därför att vi använder koppel och sele för att stötta hunden. Att ha hunden kopplad i halsband om den tappar balansen – ja, ni kan ju tänka själva…
På bilden ovan ser ni att jag håller kopplet rakt upp från Midori, beredd att hålla emot och ge henne stöd i selen. Det är en träningssak för föraren, att vara beredd OM något händer. Det behöver sitta i ryggmärgen.

Jag föredrar en y-sele som ger bra rörelsefrihet för bogarna och som har en magplatta istället för ett band mellan frambenen. Jag tycker också bättre om selar som går längre bak än selen på bilden gör, eftersom jag vill ha mycket yta som stötta hunden jämnt och ger den maximal balans. Selen på bilden är snygg, men den är idag utbytt mot en bättre anpassad sele för just parkour (idag använder vi antingen en Dog Copenhagen eller en Ruffwear Flagline, men hundar är väldigt olika byggda så det finns inget generell regel om vilka som är “bäst”). Jag tycker också om när selen har ett rejält handtag, men det är så klart en smaksak.

Stöttning använder jag också för att mildra kraften i nerhopp från hinder. Att hoppa ner från höjder – speciellt till hårda underlag – sliter på hundens framdel, så fort hindret är högre än hundens mankhöjd bör man ta som regel att antingen hålla emot så hunden landar mjukare, lyfta ner hunden, eller hitta en alternativ väg ner. På filmen ser ni hur jag håller emot i kopplet för att landningen ska bli mjukare och mer kontrollerad.

Välj hinder med eftertanke

I parkour jobbar vi mestadels med hinder som vi hittar runt omkring oss (med vissa undantag – jag hittade inget bra hinder för att filma “inuti” enligt reglerna för titeln, och bad därför min man att bygga ett). Därför är det viktigt att vi alltid kontrollerar hindret innan vi använder det – inga vassa kanter, ytan anpassad efter hundens erfarenhet, stadiga hinder som inte rör sig oförutsett (för föraren).

Det är också viktigt att välja hinder som passar hundens erfarenhetsnivå. Gröna hundar (och förare) behöver jobba med enkla hinder. De behöver träna upp kroppskontroll och balans på låg höjd, där föraren kan träna på sin stöttningsteknik utan att riskera att hunden får en otrevlig erfarenhet om föraren inte är med. Jag jobbar gärna med enkla 10 cm höga plattformar som rör sig lite, IKEA-pallar, låga stenar och stubbar, och stolar (glöm inte att alltid hålla i stolen när hunden hoppar upp och hoppar ner!). Efterhand som hunden lär sig var den har alla sina fyra tassar och föraren lär sig hantera kopplet kan vi avancera till högre hinder, mindre ytor, och hinder som rör sig.

Många hundar tycker också att “under” kan vara svårt, att börja med en stol i rätt höjd är ett bra sätt att börja bygga upp förståelsen.

Bruksstegen, balansen och vippen i agility och de rörliga hindrena i räddning är hinder som behöver tränas med en tydlig plan. Det är lätt hänt att en hund som inte är redo trampar fel på stegen, plötsligt upptäcker hur hög balansen är och försöker hoppa ner halvvägs, blir livrädd när vippen plötsligt rör sig, eller är oförberedd på rörliga hinder. Hindrena i sig är sällan ett problem om de tränas rätt – det är när vi inte grundar och bygger upp träningen på ett vettigt sätt som både skaderisken, och framför allt risken att hundens självförtroende får en rejäl knäck, blir överhängande. Länge bar jag Valle (25 kg) över alla färister eftersom han inte hade tillräcklig koll på sina tassar för att gå över på ett bra sätt.

Vissa hinder är alltid olämpliga att jobba med. Undvik klätterhinder med täta ribbor eftersom hunden kan trampa mellan och fastna eller vricka sig, undvik stockhögar som ibland kan rulla oförutsett och krossa tassar, och låt aldrig hunden klättra på plastade silagebalar eftersom det förstör balarna.

Naken och fri

I vissa övningar är det enklare om hunden kan vara utan koppel – till exempel när hunden ska backa från föraren, sändas framåt eller åt sidan, eller ta sig under eller genom hinder. Om hunden jobbar under eller genom hinder där utrustning riskerar att fastna bör den dessutom vara naken (tex filmen med Midori och stolen ovan).
Två förutsättningar bör vara uppfyllda för att hunden ska vara fri och naken: först och främst att miljön är säker – ingen risk att hunden springer ut framför en bil eller liknande – och också att träningen sker på marknivå och ingen stöttning behövs. På filmen nedan jobbar vi med att hitta balansen på ett nytt hinder. Vi är i min trädgård, hindret är ofarligt, hon har en väldigt bra grund i liknande övningar, och jag väljer därför att låta henne jobba på egen hand istället för att stötta och hjälpa. Notera att jag visar med tom hand, belöningen kommer inte fram förrän hon hittat sin balans.

Signalkontroll

Många hundar har alltför stor tro på sin egen förmåga, och sätter sig själva i knepiga och potentiellt farliga situationer om de får chansen. När vi tränar dog parkour så belönar vi hunden för att jobba med hinder i omgivningen. Det gör att hunden aktivt kommer att börja testa att hoppa upp på olika hinder som den hittar. För ett par månader sedan gick jag med Midori över en gångbro med murar på sidorna, ca en meter höga. Helt plötsligt får hon för sig att hon ska hoppa upp och gå balansgång. Det var fyra meters fall ner på andra sidan. Jag fick hjärtat i halsgropen, och var VÄLDIGT tacksam över kopplet och min automatiska reaktion att omedelbart korta upp kopplet och följa med med handen, beredd att stötta henne (i detta fallet be henne hoppa ner omedelbart!)…

Träna signalkontroll tidigt med den typen av hund. Att spontant hoppa upp på hinder lönar sig INTE, oavsett hur snyggt det är. Träna också in att 2 tassar på har MYCKET högre värde än 4 tassar på. Risken att hunden sätter sig själv i klistret genom att sätta framtassarna mot något är betydligt mindre än om den plötsligt hoppar upp på något.

Tic-tac tränas enklast utan koppel eftersom det är en snabb och explosiv rörelse på marknivå där stöttning inte är till någon nytta.

Trygghet i dog parkour

Att hunden är säker handlar om att jag som förare ser till att skaderisken är så låg som möjligt. Att hunden känner sig trygg handlar mer om hundens självförtroende, hundens miljökänslighet och givetvis vår relation – att hunden litar på mig.

Självförtroende genom eget val

Vi ber i parkouren hunden att utmana sina egna gränser, lära känna sin kropp, och göra saker som ibland är lite, lite läskiga samtidigt som de är roliga. Därför är det oerhört viktigt att vi bygger upp träningen så att hunden hela tiden är på rätt nivå, där den vågar och lyckas om och om igen. Om vi sätter hunden i alltför svåra situationer så bryter vi ner självförtroendet istället för att bygga upp det.

Undvik att locka på hunden. Att följa en godisbit till ett hinder kan visserligen ge snabbare resultat, men risken är att hunden dels inte tänker på vad den egentligen gör med kroppen och dels att den gör saker för att få sin godisbit som den egentligen inte är trygg med. Bygg istället upp glädjen i träningen genom att börja enkelt, visa hunden med t ex ett handtecken eller använd en handtarget (eller shejpa!), och belöna alla lyckanden. När hunden gör rätt sak konsekvent och utan tvekan kan du göra det svårare.

Respektera om hunden säger nej. Be hunden om en övning max två gånger. Säger den nej två gånger – byt övning eller gör övningen enklare. Det finns ingen prestige i att få hunden att klara vissa hinder, det finns ingen vits med att gå snabbt fram, vi tränar inte parkour för att hunden ska visa upp coola rörelser, och hunden jävlas inte när den har en annan åsikt. ibland vill hunden bara hellre göra en annan övning och ibland kanske den inte känner sig helt OK i kroppen. Parkour handlar om hundens val och hundens vilja. Inte förarens.

Allt hänger ihop

Genom att bygga upp träningen så att hunden lyckas och hela tiden lyssna på och respektera hundens val, så bygger vi också in en stark känsla glädje och att lyckas i träningen – för både hund och förare. Vi ger hunden kontroll över sin situation, vilket ger trygghet. Genom att sedan ta ut omtyckta och välkända övningar i nya miljöer kan vi hjälpa hunden att hitta trygghet också där miljön kanske är lite läskig. Parkouren går att praktisera överallt, när som helst, och ger på ett enkelt sätt hunden något väldigt konkret att koncentrera sig på och lyckas med. Det blir en brygga mellan välkänd miljö och okänd miljö.

“Här har jag aldrig varit förut. Men jag är frickin GRYM på att balansera på grejer, så jag gör det så känns allt lite bättre!”

Dog parkour är väldigt roligt!

Det är därför jag har fördjupat mig i det och gått två instruktörsutbildningar för att få en så god helhetsbild som möjligt. Och det jag älskar mest är inte de flashiga övningarna (även om det är där jag hamnar med Midori eftersom hon är både stark och väl grundtränad), utan möjligheten att individanpassa och kommunikationen med hunden där hunden hela tiden är med och bestämmer. Att se hundar bli medvetna om hur de använder sin kropp. Att bygga relationen och tilliten mellan hund och förare.

Sedan är det dessutom ett awesome sätt att bygga styrka och smidighet på – men det blir ett annat blogginlägg.

Kom ihåg: håll din hund SÄKER och håll din hund TRYGG!

Ps: Är du nyfiken på vad experttiteln innehåller? Här kommer min översättning:

  • 4 tassar på: Hunden ska demonstrera övningen på tre olika hinder. 1: hinder som rör sig med stor grad av oförutsägbarhet 2: hunden ska hoppa upp på ett hinder som är antingen 2 gånger hundens mankhöjd eller 1 meter högt, och halva hundens kroppslängd i yta 3: ett hinder som har en fallhöjd på 1,8 meter på en sida. Hunden närmar sig hindret och tar sig upp på det med alla fyra tassarna, utan krav på speciell ordning. Hunden stannar sedan på hindret i minst 2 sekunder. De tre filmerna kan redigeras ihop till en film. Var noga med att visa hur hunden kommer upp på och ner från hindret.
  • Under: Hunden ska gå under ett hinder som är minst lika långt som hunden och kräver att hunden kryper, till exempel en bänk eller planka. Hunden ska fortsätta under hela hindret och får inte vända eller gå runt hindret.
  • Balansgång: Hunden ska balansera längst ett hinder som är minst dubbelt så högt som hundens mankhöjd eller max 1,3 meter, och smalare än hundens skulderbredd. Alla fyra tassar måste vara på hindret, hunden ska gå balansgång på ett säkert sätt längst hela hindret (som ska vara mindt tre gånger hundens längd) och får inte hoppa ner innan hindrets slut. Någon gång under balansgången ska hunden vid två tillfällen svänga 180 grader utan att hoppa ner. God balans ska uppvisas genom hela övningen.
  • Balansera: Hundens ska sätta alla fyra tassar på ett hinder som åt alla håll är max halva hundens skulderbredd eller två gånger bredden av en tass, vilket som är bredast. Hindret ska vara minst lika högt som hundens armbåge, hunden ska balansera i minst fem sekunder.
  • Stimuluskontroll: Hundens ska visa att den utan svårighet kan skilja mellan signalen för 4 tassar på, 2 tassar på, över och under ett hinder. Demonstreras på ett och samma hinder. Filmen måste visa alla övningarna efter varandra i ett oredigerat klipp. Början och slutet på filmen får redigeras bort.
  • Sändande med nödstopp: Föraren ger signal för ett sändande till ett hinder 3-5 meter bort. Hunden ska sätta minst två tassar på hindret. Därefter gör föraren samma sändande, men innan hunden kommit fram ger föraren en verbal nödstopp-signal. Nödstoppet ska vara ett stationärt beteende: sitt, ligg eller stå. Filmen ska visa att hunden skickas till hindret första gången, och nödstannar andra gången. Hunden ska vara inriktad på att ta sig till hindret innan nödstoppsignal ges. Filmen ska visa både sändandet och nödstoppet utan redigering, tidsgräns en minut. Modifiering för döva hundar: Föraren ger signal för ett sändande till ett hinder 3-5 meter bort. Hunden ska sätta minst två tassar på hindret. Röraren ber sedan hunden att stanna kvar och placerar sig själv mellan hunden och hindret. Skicka hunden mot hindret, och ge signal för nödstopp innan hunden kommit fram. Föraren får inte röra vid hunden.
  • Inuti: Hunden ska på ett säkert sätt kliva eller hoppa ner i ett hinder med fyra säkra sidor (till exempel en tvättkorg eller tygbur) som är mindre än halva hundens längd åt alla håll och vars sidor är högre än hundens armbåge. Alla tassar måste stanna inuti hindret i minst 2 sekunder.
  • Sändande: Föraren ska stå minst 3 meter från ett upphöjt hinder och kunna skicka hunden upp på hindret. Hunden ska stanna i 5 sekunder, därefter skickar föraren hunden till ett annat hinder minst 3 meter från det första, utan att hunden återvänder till föraren mellan hindrena. Hunden ska sätta fyra tassar på båda hindrena.
  • Tic-tac: Hundens ska gå upp på ett stabilt, platt hinder som står i 90 graders vinkel mot marken. Alla fyra tassar ska röra vid hindret. Ingen tass får röra vid hindret mer än en gång och tiden som tassarna har kontakt med hindret ska vara minimal. Övningen ska visas åt båda hållen. Detta kallas ibland “rebound”. Träningshjälpmedel är ej tillåtna.
  • Backa upp: Hunden ska backa upp på ett hinder som är minst lika högt som hundens mankhöjd. Alla fyra tassar ska placeras på hindret. Hunden ska inte sätta sig ner under övningen.
  • Hoppa mellan: Hunden ska hoppa mellan två hinder som är minst lika höga som hundens armbåge, och minst så långt ifrån varandra som en och en halv gånger hundens längd. Hunden ska hoppa mellan hinder som är lika höga eller hoppa från ett lägre till ett högre hinder.
  • Sju till tio hinder i sekvens: Hunden ska utföra valfria parkourövningar i en sekvens, minst sju direkt efter varandra. Vilken säker kombination av övningar som helst får användas. Videon måste tydligt visas att de görs direkt efter varandra. Ingen övning får utföras två gånger på rad, ett nytt hinder ska användas för varje övning. Övningarna behöver inte vara från listan ovan och kan vara från vilken nivå som helst. Sekvensen ska uppvisa flyt och säkerhet i utförandet. Tidsgräns 1,5 minuter.
  • Kreativitet: Hitta ett hinder som hunden kan visa sju olika parkourövningar på. Övningarna behöver inte vara från listan ovan, men måste vara parkourövningar och inte “vanliga” trick. Tidsgräns 1,5 minuter.
Publicerad Lämna en kommentar

Glädje i träningen

Jag är inte bra på så mycket men en sak är jag banne mig expert på. Och det är att skratta åt när saker går snett. Det är en skill som kan störa en del andra, man måste ju känna eländet och liiiiiiiiida när det går fel så man gör något åt det. Det är en illusion, som bygger på tanken att straff är det enda som fungerar. Om jag inte vältrar mig i mådåligheten kommer jag/min hund att göra om missen igen.

Vi har inga bilder på ledsna eller skamsna hundar, så här får vi låtsas att Midori inte är fascinerad istället…

Vi kan mycket väl komma att göra om missen igen, det kan hända alla, men risken minskar faktiskt inte om jag ser till att skämmas, bli arg, bli ledsen, eller på annat sätt reagera över hemskheten som nyss hände. Inget blir bättre. Jag lovar.

Elände som funktion

Tanken (och jag använder det ordet ganska löst här…) är att om jag inte blir arg, besviken, vilken obehagskänsla som helst i princip, när hunden släpper apporten, rundar ett hinder eller snor externbelöningen. (Eller för all del, drar i kopplet, skäller på katter eller äter ur soporna.) Så är det för att jag inte tar felet på allvar. Jag är inte seriös med min träning! Och jag kommer aldrig att bli bättre. Om jag inte känner obehaget av att hunden gör fel kommer jag inte att fixa till det. Det är obehagsreaktionen i sig som gör att vi jobbar igenom fel – för att komma undan dem.

Öh…

Nä?

Vi gör saker för att uppnå konsekvenser. Av någon anledning har R- (negativ förstärkning, lättnad) något av en helig ställning i mångas (de flestas?) föreställning när det kommer till just fel. Hunden måste veta att han gjort fel, du måste skämmas över att det blev fel, det är så man lär sig.

Nu jäklar gäller det att det blir rätt – vi är inte här för att ha roligt så sluta flina!

Det är så man lär sig undvikande. Visst, R- är en motivator! Det fungerar. Upplever man ett obehag så vill man göra något för att komma undan det. Inga argument från mig, funktion och logik är glasklar. Men R- är en motivator med långväga gränser – obehaget sprider sig till mycket mer än bara det exakta felet. Snabbt blir det inte kul att alls plocka upp apporten för hunden, kanske inte ens gå in på planen. För den skamliga människan är det inte längre kul att åka till klubben, eller träna något över huvud taget. Om vi inte sätter oss i situationen kommer det inte att uppstå något obehag att undvika.

Tänk så konstruktivt! Det här felet är verkligen fixat nu.

Humor

Jag skrattar åt fel för att de är roliga. Det är i princip en av grundstenarna i humor: missförstånd. Jag trodde vi pratade om en sak, men när vi kommer till poängen så hoppsan! Du hade visst pratat om något helt annat hela tiden, vi har tänkt åt helt olika håll, så tokigt det blev, haha! Fel är, till sin natur, roliga. Deras konsekvenser kan vara allvarliga i vissa fall, men felen i sig är komiska.

“When you eat a lot of spicy food, you can lose your taste. When I was in India last summer, I was listening to a lot of Michael Bolton.”
(Om du äter en massa kryddstark mat kan du förlora smaken. När jag var i Indien förra sommaren lyssnade jag på en massa Michael Bolton.)

Jimmy Carr

Varför är det kul men när jag tror att hunden ska ta apporten och göra en perfekt avlämning så tar han apporten, släpper den igen, och gör en perfekt ingång är det inte kul? Det är kul. Han tror att grejen är att göra det i serie, han gör det perfekt, men jag tänkte mig han skulle göra det i kombination. Det började på samma sätt, han gjorde delarna rätt, men ändå blev det något helt annat. Mitt skratt i det läget är formellt korrekt. Så det så.

Jag har fått höra ganska mycket om det här, att Totoro stjäl skor. Det är nog synd om de som inte kan skratta åt det här – det ÄR roligt.

Långväga gränser

R+ (positiv förstärkning, glädje) har också långväga gränser. Även denna motivator sprider sig till flera delar av, eller hela, situationen. Det här är en behaglig aktivitet, jag gillar att göra det här, det gör mig glad. Tänk så svårt det blir att lösa fel när man har den inställningen, eller hur?

Obehag, i alla dess former, är hämmande. Det kan, i vissa situationer, leda till hög aktivitetsnivå kortsiktigt – man vill komma undan obehaget och agerar för att uppnå det. Men det ger få möjligheter därefter. Behag (vi saknar ett bra ord på svenska tror jag? njutning?) fungerar tvärtom, det ökar aktivitet långsiktigt. Det ökar även flexibiliteten i beteenden, den som agerar för denna motivator kommer att att variera sina beteenden, testa nya saker, och givetvis må bättre längs vägen. Hur är detta ett problem för att lösa fel?

Glädje inte bara känns bra, är nyttigt för kroppen och gör dig till en allmänt trevligare person att hänga med. Det är också jäkligt effektivt!

Hellööööö!?
Publicerad Lämna en kommentar

Vad gör dig glad?

Är det ett ämne som hör hemma i en hundtränarblogg? Nja… Allt i mitt liv handlar – mer eller mindre – om hundar, så de kommer nog in i detta också. Plus att jag har vissa problem med att följa regler – som till exempel vad som får eller inte får finnas i en hundtränarblogg. Speciellt sådana som eventuellt bara finns i mitt eget huvud. Det är en del av varför jag så ofta är just glad, tror jag.

Den här bilden har jag i min telefon. Och jag gör detta. På riktigt. Ungefär en gång om året. Jag behöver ofta konkretisera mina tankar för att se vad som verkligen händer på insidan av mitt huvud, och att skriva med papper och penna är det enklaste sättet för mig att göra det.

Glädje-listan ändrar sig givetvis något på detaljnivå, men grunden är ganska konstant.
Jag blir glad av omväxling, frihet, att umgås med de människor jag själv väljer.
Jag blir glad av att fundera över knäppa idéer ihop med Ulrika – och då och då genomföra dem.
Jag blir glad av att lära mig nytt, och ännu gladare av att använda ny kunskap i olika projekt eller vidarebefodra kunskapen till andra.
Jag blir glad av att umgås med mina hundar oavsett om det är hemmavid, på träningsplanen, eller i skogen.
Jag blir glad av att träna nonsens bara för glädjen i att utvecklas tillsammans.
Jag blir glad varje gång min man kommer hem (japp, fortfarande, efter 22 år som gifta ).

Omväxling och frihet är två nyckelord för mig. Kontroll är ett annat – att känna att jag har kontrollen över vad som händer i mitt liv. Inte över allting alltid, men i stora drag.

Jag blir glad om du slänger den där bollen. När som helst. Typ nu.

När jag tittar på Saker jag gör varje dag-listan skiljer den sig till viss del från Glädje-listan. Det är naturligt, vissa saker behöver helt enkelt göras. Att handla nya saker står på min Glädje-lista, men för att kunna göra det behöver jag till exempel skriva fakturor som INTE är vidare kul. Jag misstänker också att om jag bara gjorde roliga saker hela tiden hade jag snabbt börjat gradera de sakerna och vissa av dem hade börjat bli icke-roliga. Jämförelse behövs!

Problemet kommer när listorna börjar skilja sig väldigt mycket. När sådant som inte ger glädje får utkonkurrera mer och mer av sådant som gör mig glad (eftersom dygnet bara har 24 timmar). Eller när det börjar dyka upp fler och fler punkter som jag verkligen inte gillar att göra… Det kan vara sådant som liksom bara fått ta mer och mer plats i livet, utan att jag ens märkt det. Ibland är det sådant som var roligt förra året, men som jag inser inte alls är roligt längre. Ni kommer ihåg att “omväxling” och “frihet” stod högst på min Glädje-lista? Då kan jag inte fastna i samma hjulspår – det blir själsdödande.

Just nu är min Varje dag-lista väldigt balanserad mot min Glädje-lista. Men jag behöver fortfarande kolla då och då att det fortfarande är jag som har kontroll över livets riktning. Att jag inte bara “följer med”, utan att jag gör aktiva val baserade på vad jag vill uppnå: sådant som gör mig glad.

I inledningen pratade jag om regler, och min något rebelliska sida gällande dem. Den typen av regler som är en nödvändighet för ett fungerande samhälle håller jag mig inom, det är inte det jag menar, inte heller mina regler för vad som är moraliskt rätt att göra mot andra varelser.

Däremot upplever jag att jag – om jag inte vaktar lite på mina tankar – gör upp helt egna regler om hur saker är. Eller borde vara. Eller hur jag tror att andra förväntar sig att de är. Regler som liksom bara finns inuti mitt huvud, som formar min uppfattning om verkligheten, och som påverkar vad jag gör och hur jag gör det. Problemet är att de där reglerna sällan hjälper mig – istället blir de begränsande och i värsta fall leder till att jag mår dåligt över sådant som inte ens är stämmer. Det är de där reglerna som tar bort min kontroll över mitt eget liv.

Exempel:

Att jobba kvar på ett jobb som man avskyr eftersom “det ju inte går att få ett nytt jobb i dagens samhälle”.
Att bli irriterad på sin hund som vaktar sitt tuggben eftersom “det borde ju gå att ta ben ifrån sin egen hund”.
Att inte våga ställa frågan man undrar över eftersom “vad ska andra tycka om jag inte redan kan detta”.

Men min hjärna har fel! Det är ju inte sant! Jag kan inte förutse framtiden eller läsa folks tankar. Och det blir definitivt enklare att handskas med verkligheten om jag ser vad som faktiskt är istället för vad jag anser borde vara.

Det finns andra jobb. Det kan vara svårt att hitta, men det finns.
Jag behöver jobba med förtroendet runt tuggben, eller acceptera att min hund inte vill bli av med sina grejer.
Eftersom jag inte kan läsa vad folk tänker så kan jag lika gärna utgå ifrån att de tänker något trevligt. Eller att de inte bryr sig (oftast sant).

“Jag ville ändå inte ha någon dum tennisboll. Valle är korkad som leker med tennisbollar. Jag ska bara ligga här. Ingen bryr sig om mig nånsin.”

Förklaringen jag har hittat är (kort beskrivet) att det är min hjärnas sätt att skydda mig från det okända, delar av min hjärna är kvar på tiden då allt okänt var potentiellt livsfarligt. Att börja tänka på att hitta ett nytt jobb är nytt och okänt = farligt. Att inte vara precis som man tror att andra förväntar sig kan leda till uteslutning ur gruppen = farligt. (Det här med att fastna i hur saker BORDE VARA är väl däremot egentligen ännu mer konstigt, eftersom det kan leda till fara att inte se verkligheten som den faktiskt är…)

Och kanske är det lättare att börja skylla på omständigheter och bara följa med istället för att aktivt försöka återfå kontrollen och göra val? Minsta motståndets lag. Sura rönnbär. Alla andras fel.

Om jag lever baserat på rädsla för vad som kan hända, istället för baserat på att söka glädje, förändras min värld till det sämre. Och HÄR kommer referensen till hundträning: jag tränar hund med positiv förstärkning (=hundens motivation är att uppnå glädje, inte undkomma rädsla) eftersom jag VET att det fungerar bäst. Det går inte alltid automatiskt, utan det handlar ofta om att successivt bygga upp träningen. Solida grunder och goda vanor. Vissa hundar är osäkra och har dålig självkänsla, men med rätt verktyg kan vi ge dem trygghet och självförtroende – vilket leder till nyfikenhet, självförverkligande (ja, jag tror att hundar har ett sådant behov) och ett bättre liv med mer glädje. På så sätt kan jag låta listorna över vad de blir glada av och vad de gör varje dag bli mer och mer lika.

Och jag försöker leva mitt eget liv likadant.

Publicerad 1 kommentar

Titta, en fjäril!

… är i princip mitt livsmotto. Jag börjar på saker, är helt inne i dem, jag ska – titta, en fjäril! Inte helt självvalt kanske, men jag kan inte säga att jag har gjort särskilt stora ansträngningar att ändra på det heller. Tror jag. Jag kan säkert ha försökt, men jag fick antagligen syn på en fjäril.

Fjärilar i det här sammanhanget är alltså något nytt, spännande, intressant, lockande – en störning. Som jag glatt jagar efter medan jag släpper det jag hade i händerna.

Av någon anledning tenderar mina hundar att ha lite svajigt fokus också. Hm…

Går den att äta? 3… 2…

Kaos

Mitt liv är kaos, min hjärna är kaos, min träning är kaos. Jag tycker inte att det är bra, jag har bara nått något slags acceptans att det är såhär det är. Jag kan bokstavligen vara på väg med en hög tvätt till garderoben, få en annan idé halvvägs där, och bara släppa högen med – dittills – ren tvätt på golvet och gå därifrån. Detsamma händer i träning. Jag börjar med en plan, vi ska fila på detaljer i fotgåendet, mitt i slås jag av hur kul det vore om vi hoppade känguruhopp tillsammans istället. Så då börjar vi såklart träna på det.

Bra idé? Nej. Inte om jag vill få ett bättre fotgående. Inte om jag inte vill att Totoro spontant ska testa att börja hoppa mitt under ett pass fotgående någon helt annan gång. Och såklart inte en bra idé om jag någonsin vill ha ren tvätt.

Kaos som sagt.

Inkallning går åt det här hållet va?

Men jag är medveten om mitt kaos, och om jag tycker att känguruhopp är bättre än fotgående just där och då så är det ju så. Vi har jäkligt kul längs vägen! Och om jag inte blir arg eller frustrerad när Totoro blandar ihop fot och hopp, utan förstår varifrån han fått kopplingen och ser det som en rolig utmaning att reda ut ihop med honom, vad spelar det för roll? Jag skulle inte säga att jag är nöjd med det här, men varför skulle man vilja vara nöjd? Det finns ju massor av fjärilar! Åt alla håll…

Vårstädning

Jag vårstädar inte. Några gånger per år vräker jag ut allt jag har på gräsmattan, skurar hela huset, och tar in grejerna igen och sätter dem på sin plats. Fast oftast glömmer jag bort vad jag håller på med mitt i, lämnar möbler, kläder och saker i trädgården och jagar efter en ny fjäril. Där blir de ståendes tills jag upptäcker att jag behöver dem, eller de blir förstörda. Bra! Tydligen var de inte viktiga.

Ungefär detsamma händer i min hundträning. Jag påbörjar en ny sport, ett nytt program, en ny teknik, överger det och går och gör något annat. Om jag vill plocka upp det igen så finns det kvar, vi kan damma av det och fortsätta. Eller kombinera det med något annat vi gjort under tiden och skapa något nytt av det. Känner jag aldrig för att återvända till det var det antagligen inte något vi behövde.

Vad sa du, ska jag gå på frambenen över här, yla och hitta nycklarna du har gömt? OK, jag testar!

Det finns fördelar med mitt “system” också, framförallt har jag en löjligt flexibel hund som tar allting som en rolig ny utmaning. Vår precision är i gengäld inte den bästa, men jag kan leva med det.

Vad ville jag ha sagt med allt det här då? Egentligen bara att man mår bäst av att acceptera den man är. Du är garanterat helt bäst på att vara du, på ditt sätt. Och kanske skulle du må bättre av att tänka lite mer på det ibland? Vi är alla världsbäst på att vara vi, och det kan – faktiskt – vara något riktigt bra. Det brukar vara betydligt lättare att falla in i vinklarna där det ser dåligt ut, så det kan vara värt att påpeka.

Eller så kanske det var så att jag började skriva om något helt annat, som handlade om – titta, en fjäril!

Kanske.

Publicerad Lämna en kommentar

Vårstäda din träning!

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat, konstaterade inte Albert Einstein utan Rita Mae Brown. Jag håller med. Ändå hamnar jag där i träningen då och då… Och jag tror inte att jag är ensam.

Jag tror, på fullt allvar, att denna gången kommer min hund att göra som jag tänkt mig! Denna gången håller hon fast apporten, eller stannar kvar i position, eller sätter sig rakt vid min sida. Jag ska bara testa en gång till… Naturligtvis går det inte denna gången heller – om jag inte ändrar på något i upplägget.

En anledning till att jag hamnar här är att det börjar gå slentrian i min träning. Rutiner är bra, men slentrian är dålig. Att göra samma som jag brukar bara för att jag inte orkar tänka, eller ändra på dåliga vanor och invanda mönster, eller ändra på mitt tankesätt, utan gör “som jag alltid har gjort”.

När jag hamnar där så är det dags för Stora Vårstädningen! (Det heter vårstädning oavsett när på året det infaller, men nu är det dessutom vår så det passar extra bra.) Jag avsätter lite tid, plockar fram papper och penna eftersom det hjälper mig att tänka, och funderar igenom det som jag behöver ta tag i och ändra på. Inte vad min hund behöver träna, utan vad JAG behöver göra. De flesta av mina dåliga vanor är återkommande, sådana som ger en kortsiktig förstärkning men som långsiktigt gör skit för träningen. Vårstädningen hjälper mig att hitta och ändra på sådant.

“Kompis, du är den enda som förstår mig. Matte är liksom lite knäpp…”

Del 1: Fundera

Vårstädningens första fas är att fundera över de situationer som inte fungerar, känns jobbiga, eller är tråkiga. Det kan vara moment eller vardagssituationer. Allt där jag och min hund inte är riktigt på samma våglängd. För mig och Midori just nu är det till exempel:

  • Position lite långt ut i fria följet
  • Kunna stanna kvar ute i skogen
  • Ökat viltintresse

Del 2: Hur ser det ut, och vad gör jag idag?

När jag har listat mina problemområden är nästa steg att dissekera vad som händer: hur ser det ut? Och vad har jag gjort? Så objektivt som möjligt. Film hjälper.

  • Hamnar gärna 50 cm för långt ut, speciellt på raksträckor. Har inte riktigt jobbat med det mer än startat om ibland.
  • Börjar intressera sig för annat redan när jag lämnar, blir mer otrygg när avståndet ökar, kommer efter mig när jag hunnit ca tio meter. Har konstaterat att det händer och blivit smått irriterad.
  • Ökad reaktion på rörelser i snåren, mer intresserad av dofter, mindre kontaktsökande. Har inte riktigt jobbat med det eftersom det ändå är koppeltid.

När jag ser det så här svart på vitt kan jag se en gemensam nämnare. Alla är saker som tidigare fungerat (i stort sett) felfritt, som jag slappnat av med, och som jag nu har trott magiskt ska fixa sig självt. INGET “magiskt fixar sig självt”…

“Även om jag är en magisk hund så kan jag inte förstå vad du vill om du inte förklarar vettigt. Faktiskt.”

Del 3: Hur går jag vidare?

Fortfarande med fokus på MITT beteende kan jag nu göra en plan.

  • Dålig vana: Kastar godis till henne = belöningsförväntan i fel position.
    Ny vana: Belöningsplacering är numera vid byxsömmen, och jag bryter kategoriskt och börjar om när hon hamnar fel.
  • Dålig vana: Har gått alltför långt alltför många gånger, kombinerat med dåliga belöningar för att stanna kvar – ofta används detta när jag vill göra något och vill att hon ska vara ut vägen, så jag har inte ens riktigt fokus på henne.
    Ny vana: Träna stanna kvar under varje promenad, genomtänkt och välbelönat, 3×5 repetitioner på olika platser i skogen. Lyckandenivå 100% de första två veckorna för att ändra osäkerhetskänslan.
  • Dålig vana: Går ofta samma promenad och kollar mail samtidigt.
    Ny vana: Byt runda varannan dag, var närvarande, belöna kontakttaganden, lägg in aktiviteter tillsammans under promenaden.

Inte så avancerade grejer, nu när jag gjort mig själv medveten. Men det kommer att göra nytta.

DEL 4: VÅRSTÄDNING AVSLUTAD!

Eller påbörjad, beroende på om jag har fler issues att fundera över… Men jag har städat bort lite dammråttor (dåliga vanor) och fått in lite fräscht rengöringsmedel (nya vanor). Sommaren hägrar!

Publicerad Lämna en kommentar

Ursäkter, ursäkter…

Till skillnad mot Åsa har jag inte märkt någon större dipp i min träningsmotivation pga inställda tävlingar. Tävlingar är helt enkelt inte något som motiverar mig så mycket.

Det är först med min förra hund som jag blev det minsta intresserad av att tävla över huvud taget, och först med Totoro som jag tog tag i det och gav mig ut i rosettsamlandets värld. Jag tycker också tävlingar är kul! Men det är inte för att tävla som jag tränar.

Alla rosetter är mina!

Så varför?

Men något får mig ju att träna! Jag förstår tillräckligt mycket om beteenden för att inse att de inte bara händer, det finns något som motiverar mig att träna. Inte bara aktivera (vilket inte är så bara, men kanske snarare lite mindre målinriktat bara) utan faktiskt träna. Så vad är det, om inte tävlandet gör någon skillnad?

Jag har funderat på det sedan Åsa skrev sin blogg i måndags. Det är inte alltid så enkelt att se sina egna motivatorer helt klart. Men jag tror det handlar om något så grundläggande som att upptäcka nya saker tillsammans med Totoro. Träning för aktivering tenderar att ramla in i hjulspår, vi gör det vi trivs med, saker vi redan vet att vi gillar. Träningsträning innebär att prova något nytt, att flytta gränserna, att hitta nya vägar. Jag älskar det! Det är något av det bästa jag vet i livet, att se Totoro – eller någon annan hund – upptäcka något nytt. Räkna ut något, lösa ett mysterium, inse hur något fungerar.

Ja ä’ suuuuuupersmart ju! Låt inte henne lura i er nåt annat…

Jag har inte fantasi nog att fortsätta flytta gränserna själv, därför är existerande hundsporter en hjälp jag är väldigt tacksam för.

Tävlar gör jag absolut för att det är kul, men det är kul på ett annat sätt. Det är en chans att träna i en situation där jag själv har väldigt lite kontroll, vilket är intressant och bjuder på nya utmaningar. Resultaten är mindre intressanta dock. Och i den nuvarande situationen där det inte finns några tävlingar inom överskådlig framtid blir min träning inte det minsta påverkad. Det är så ytte-pytteliten del av vår träningstid, det är synd att de är borta men vi har annat att göra.

Ursäkterna då?

Visst låter det som att jag är en perfekt tränare? Eller hur? Visst lyckades jag lura er? 😁

Jag är så full av ursäkter för att skjuta upp, ändra, förenkla och helt enkelt hoppa över träning att det är ett under att vi någonsin får något gjort! Jag måste jobba, jag måste förbereda, jag är trött, jag är less, vi har slut på x, det är mörkt, det är kallt, och just nu är det sååååååå mycket pollen och jag är praktiskt taget i koma. Det är alltid sant, men det gör det inte till mindre av en ursäkt. Faktiskt. Det finns möjlighet, jag bara tar den inte så ofta som jag borde.

Där undrar jag ibland om en annan inställning till tävling skulle hjälpa mig? Om jag hade en deadline att prestera till, om jag brydde mig mer om hur det går? Skulle jag bita ihop då och träna mer?

Jag vet inte… För mig ser det väldigt mycket ut som en uppställning för förstärkning genom R-, negative reinforcement. Lättnad. Det är inte en konstruktiv parameter för långsiktighet och utveckling, om än den kan vara väldigt motiverande.

Så vad finns det för andra sätt att inte bara motivera sig utan faktiskt initiera handling? Jag vet inte, så det är där ni kommer in! Jag vill ha tips! Ge mig tips, annat än att träna för tävling – och nu menar jag precisionsträna och verkligen flytta gränserna – vad får igång er? Vad hjälper er förbi ursäkterna för att skjuta upp det, om det så bara är fem minuter? För i min erfarenhet, fem minuter senare kan det finnas en ny ursäkt….

Ha! JAG behöver minsann ingen starthjälp!