Publicerad Lämna en kommentar

“Jag fattar inte!”

I helgen tränade Valle och jag nosework för Ann-Louise Ryrvik. Under ett par veckor har jag och Midori jobbat med agilityslalom. Vad har dessa två gemensamt? Insikten om att när det går tokigt så är det en av två saker som felar (eller båda): MOTIVATION och FÖRSTÅELSE.

“Träna slalom” kan du göra själv! Jag KAN redan. Det är en pinne, och sedan en till, och sedan…eller…vänta…hur var det nu?

Motivation

Hunden behöver vara motiverad att jobba med mig. Är hunden mer motiverad att göra något annat så blir det inte lika bra. Visst, jag kan oftast få hunden att fortsätta träna genom att tjata på den, eller lägga på olika “krav” (som oftast blir hot). Men är det hållbart i längden? Och blir det vidare bra? Nope. (Det finns dessutom ett antal hundar som inte alls köper någon av de strategierna ens första gången.)

Jag kan enkelt relatera till hundens situation – att gå till jobbet när man hellre vill göra något annat, på grund av socialt tryck eller rädsla för vad som händer annars, är ingen bra känsla och ger inga produktiva och glada arbetare.

Istället behöver jag se över hundens lön. Jag behöver göra det värt att jobba med mig genom hög kvalitet på belöningarna, se till att hunden belönas tillräckligt ofta, och anpassa arbetsmängden efter hunden här och nu. Vem vill inte jobba korta och enkla pass för bra lön liksom?

Givetvis är det mera runtomkring, belöningar har vi skrivit ofta och mycket om och har som ett favoritämne, men grunden är faktiskt väldigt enkel:

HUR BRA är belöningarna, och HUR OFTA belönar jag hunden?

För Valle i noseworken handlar det om köttbullar. Många köttbullar. Helst kyckling.
För Midori i slalomträningen har jag betydligt mer att välja mellan – mat (alla sorter), kampleksaker, bollar i olika storlekar, springa till skål. Till exempel. Hon är lättbelönad.

“SLÄPP MÄNNISKA! Jag ska springa genom tunneln typ femtielva gånger på raken. Det är MIN belöning just nu!”

Förståelse för uppgiften

Midori är högt motiverad att jobba med mig, inget tvivel om det. Jag har alla de grejer hon gillar mest – all hennes mat och alla hennes bästa leksaker! Ändå fungerar ibland (ofta…) träningen riktigt som jag hade tänkt mig. Varför då? Hon fattar inte. Eller rättare sagt: jag lyckas inte förklara för henne vad uppgiften är.

Kriterier

Kriterier är vad hunden ska göra för att få sin belöning. Midori jobbar med slalomingångar: passera första slalompinnen med vänster bog mot pinnen. Först gjorde vi det VÄLDIGT enkelt, spring mellan två pinnar till en skål. Efterhand har vi höjt kriterierna steg för steg genom att vrida pinnarna så att hon måste runda första pinnen. Ändra min position i förhållande till henne. Ändra hennes startposition. Många små kriterieändringar blir det!

Ju bättre (= tydligare) kriterier jag sätter och ju mindre steg jag kan hitta när jag stegvis ökar svårigheterna ju bättre är det. Ibland har hunden väldigt lätt för en övning och man kan ta stora steg, men förr eller senare behöver man hitta de där små mellanstegen. Som hur vinkeln på min överkropp påverkar om Midori tar rätt eller fel väg in – här pratar vi att jag vrider någon enstaka grad i taget! Mitt mål just nu är bara att hon hittar rätt oavsett hur jag står.

Regeln är enkel. Går det bra? Höj kriterierna. Går det dåligt? Sänk kriterierna. Hitta mellansteg vid behov.

Timing

Jag får det jag förstärker, inte det jag TROR att jag förstärker. Alltså måste jag förstärka precis rätt ögonblick.

Vi tjatar om att använda en markör på våra kurser – och detta är anledningen. Med en markör, ett klick eller ett “yes”, så blir min timing så mycket bättre! Markören markerar “rätt, det DÄR får du belöning för”. Som en kamera som fotograferar ett visst beteende. Sedan har jag några sekunder på mig att fiska upp den riktiga belöningen ur fickan, hunden vet ändå exakt vilket beteende som den ska upprepa.

“Jag fick mitt klick – och här kommer godisen flygande! Min matte är synnerligen vältränad.”

Glöm inte föraren!

Vad motiverar mig som förare? En massa saker, så klart, men för MIN del så är den största belöningen att hunden gör rätt. Om jag inte lyckas få hunden att vilja göra det jag tänkte dalar min motivation. Obs ordet “vilja” – jag är noll intresserad av att “tvinga” min hund att göra något om än aldrig så lite. Den ska vilja själv, det är det som är grejen.

Jag tänker på det när jag lägger upp övningar för kursdeltagare – jag behöver lägga upp övningen på ett sätt som gör att människan blir belönad för att göra rätt. Det är småtrixigt, eftersom människan oftast blir motiverad av att hunden gör rätt, så jag får försöka tänka på båda individerna. Men det är kul, inspirerande och utvecklande för mig som människotränare (för det är ju8 vad större delen av mitt jobb går ut på – träna människor).

Och så var det biten med att förstå uppgiften. Efter att ha tränat slalom på egen hand i en vecka med hjälp av yt-filmer och random artiklar, så gick jag med i en onlinekurs istället. Jag behöver tydlig struktur och kriterier för mig själv! Slalom är nytt för mig, så då tar jag hjälp av någon har koll och kan ge mig ett steg-för-steg upplägg att träna efter.

Slalom var det vi skulle träna. Något känns inte helt rätt, men jag vet inte riktigt vad?

Motivation och förståelse för uppgiften, för både människa och hund. Inte alltid lätt, men faktiskt väldigt enkelt!

Publicerad Lämna en kommentar

Trött hund?

Att hunden är trött kan låta som något som är helt självklart att lägga märke till. Men är det så enkelt egentligen? De flesta av oss får nog en bild av en sömnig hund när vi hör om trötta hundar. Hunden fick en rejäl utmaning på träningen så den… gick och la sig? Hur ofta ser vi det hända skulle ni säga?

Hallå, vakna! Vi höll ju på med något?

Så gott som aldrig skulle jag säga. Men med den – ofta omedvetna – bilden av hur trötthet “ska” yttra sig blir det väldigt lätt att missa andra tecken. Hunden går inte och lägger sig och sover, alltså är den inte trött.

Däremot är den kanske störig, envis, korkad, nervös, motsträvig, lättstörd, svårstyrd, svårbelönad, trög, sölig, olydig, sur, lättretlig, vrång, ofokuserad, fjantig, eller bråkig?

Vikten av rätt ord

Hur vi beskriver något kommer att påverka hur vi hanterar det. Alla de orden här ovan – och många, många fler – används om trötta hundar. Och ja, på sätt och vis stämmer det ju. Hunden kanske är sölig och ofokuserad. Men anledningen är att den är trött. Trötthet kan vara fysisk, som när vi kör positionsskiften med låsta benpar, sitt-ligg-stå om och om igen. Till slut kommer hunden att utföra övningen sämre och sämre, kanske svara långsammare, försöka spexa till det med något annat trick, eller bara stå och glo på dig – övningen är ett ganska hårt gympass och musklerna tar slut. Trötthet kan också vara mental, som när vi tränar in ett helt nytt beteende där hunden måste hantera en massa ny information. Det går bättre och bättre allteftersom hunden förstår, men så börjar det gå utför istället. Du kunde ju det här nyss! Varför är du så korkad nu!? Inte korkad, trött.

Att hunden är trött kan vi både förstå och åtgärda konstruktivt. Växla aktiviteter så hunden får arbeta jämnt, pausa ofta, ge längre pauser regelbundet, och inse att vila – äkta vila – är en nödvändighet för oss alla. Symptomen, som att hunden är korkad, tjurig eller rentav sticker iväg och muckar gräl eller leker med andra hundar, är mycket jobbigare att både acceptera och åtgärda.

Jag är helt slut i både kroppen och knoppen – tjohooo, nu blir det springa av!

Det är därför det är så väldigt viktigt att komma ihåg att trötthet yttrar sig på många olika sätt, och det är inte symptomen som är de viktiga. Stirrar vi oss blinda på symptom kommer vi bara att gräva en djupare grop. Men det kan vara svårt att se om vi föreställer oss att en trött hund är en hund som försöker få gå och sova.

Tänk på några gånger när din hund varit “dum”. Kan det vara så att det kanske handlade om trötthet istället? En sak vi ofta missar kan göra hundar väldigt trötta är nya intryck, uppgifterna kanske inte är så svåra men miljön kan bidra med ordentliga utmaningar.

Om jag säger att min hund är trött kommer jag att göra något förnuftigt och hjälpsamt. Jag kommer att hjälpa den att vila. Om jag säger att min hund är olydig, elak eller korkad kommer jag inte att vara till någon vidare hjälp alls! Att använda rätt ord är att ge oss själva verktyg för att fixa situationen.

Konsten att sluta

Vi har lätt för att måla in oss i hörn. Jag kan inte sluta nu när det går så bra! Nähä, vill jag alltså fortsätta tills det går på tok och sluta då?

Jag kan inte sluta nu när det går så dåligt, vi måste fortsätta tills vi lyckas! Jaha, hur stor är sannolikheten att det spontant kommer att börja gå bättre bara för att vi fortsätter harva på i samma katastrofala spår?

Planera dina träningspass i förväg! Oddsen är emot dig om du hoppas på att fatta bra beslut i stunden… Skapa en ram för att kunna täcka in en lagom variation av olika utmaningar, och se till att där finns utrymme för återhämtning. Fyll ramen med spontana infall så mycket du vill, men följ kanterna som det var tänkt. På så vis kommer du att göra både dig själv och hunden en tjänst.

Konsten att vila

Att vila är sannerligen inte så lätt! Ofta, tillsammans med tröttheten, kommer frustration och spänningar. Konflikten mellan vad vi ber hunden göra och vad den faktiskt klarar av är jobbig i sig, ansträngningen i att traggla på i ett upprepat beteende som känns mer och mer motvilligt bygger ännu mer stress. Att gå från det tillståndet till att slappna av är svårt!

Var din hunds vän genom att se till att balansera övningar så hunden får arbeta jämnt, ta pauser ofta och vila regelbundet. Om ni kör ett pass med mycket stå still och tänka, använd aktiva belöningar så kroppen får jobba också. Kör ni ett pass med stor fysisk ansträngning, använd mys- och gosbelöningar så hunden kan växla känsloläge såväl som vila kroppen lite. Träna in pausstation så minipauserna blir tydliga, håll i tankarna att ta lite längre minipauser med små promenader för att få kissa och nosa, och hjälp till att komma till ro – eller få blåsa ur sig, efter behov – när ett träningspass är slut.

Vi är experter på att vila! Och på att ge allt när det är dags för aktivitet. Det ena ger det andra, serru.

Det är absolut inte fel att träna sig trött! Det är inga problem med att hunden får anstränga sig. Det blir däremot problem när det inte vägs upp av återhämtning. Nästa gång din hund är “knäpp”, fundera på om det inte kan vara trötthet det handlar om.

Publicerad Lämna en kommentar

Frustration som motivation

Just motivation är ett ämne som vi återkommer till lite då och då här i bloggen. Motivation är viktigt att fundera över ibland, både för våra hundar och oss själva. Det finns en mängd olika infallsvinklar! Idag tänker jag skriva lite fritt om något som jag upplever på flera plan just nu – frustration som motivation.

OBS! Bilden är manipulerad. Både koppel och husse är borttaget.

Glappet mellan vad jag VILL och vad jag KAN

Bilden ovan är min favoritbild just nu, tror jag. Den uttrycker precis det jag vill, och även om det var ett tillfälle som dök upp helt plötsligt så fick jag direkt en idé om slutresultatet – och jag har kunnat förverkliga den.

För tusen år sedan när jag började fotografera upplevde jag en enorm frustration – jag visste hur jag ville att bilden skulle KÄNNAS, men inte hur jag skulle komma dit. Jag visste inte ens vad det var jag inte kunde, bara att resultatet inte stämde med bilden i mitt huvud. Då och då fick jag till glimtar av det jag sökte, mer av slump och tur än skicklighet, och det räckte för att jag skulle fortsätta försöka. Känslan när det stämmer är så stark att den överträffar alla de gånger som det inte stämmer, alla slängda bilder, alla misslyckade försök, alla timmar av träning med kamera och redigeringsprogram (det är många!).

Det där glappet mellan att vilja och kunna, det återkommer varje gång jag börjar lära mig något nytt. Frustrationen likaså. Jag. Vill. Kunna. NU!

Frustration som motivation

Jag gillar att göra saker som jag är passionerad över. Saker som känns “meh” är liksom sådant som ingår i vardagen, men som jag inte vill lägga mer tid än nödvändigt på. När jag blir frustrerad så är det ett tecken på att jag känner starkt för det jag håller på med och vill bli bättre!

Jag har alltså inget emot att känna mig lite lagom frustrerad lite då och då. Jag vill ha något som jag inte riktigt når, och när jag väl kommer dit så blir känslan av lyckande väldigt stark. Frustration har – för mig – blivit något som jag vet leder till utveckling, erfarenheter, och så småningom (förhoppningsvis) att jag når dit jag vill.

Det är definitivt en association som jag vill lära min hund! När det blir svårt ska det vara ett tecken på att det är dags att spotta i tassarna och lösa problemet, inte att ge upp. Midori tacklade från början minsta frustration med att skrika högt, eller ge upp. Inget av de valen är vidare bra ur en träningssynpunkt, och jag har medvetet lagt både tid och planerad träning på att lära henne hantera och jobba sig igenom frustration på ett konstruktivt sätt. Frustration = jobba lite till, du är nära nu!

“Yes, jag fick den!”

Utveckling och ny kunskap

Just nu håller jag på att försöka lära mig att skapa film, och att springa agility. Jag har inte som mål att bli vidare fantastisk i något av det, men det finns ett ganska stort glapp mellan vad jag vill och vad jag kan just nu i båda delarna. Jag är kass, helt enkelt! Men det betyder ju inte att jag behöver FORTSÄTTA att vara kass.

Eftersom jag funkar som jag funkar så bearbetar min hjärna både film och agility i stort sett hela min vakna tid just nu. Jag söker kunskap i böcker kurser och filmer, jag funderar över vilka delar jag behöver öva på just nu för att nå lite närmare målet, jag tittar efter kameravinklar under promenaden och gör små filmer om att ge mina hundar mat, jag funderar över banor och byten när jag kör bil. Jag lär mig, Jag utvecklas. Jag tar energin från frustrationen och omvandlar den till utveckling.

Talang eller träning?

Jag är inte naturligt talangfull inom något område. Men jag är envis! Glappet mellan vilja och kunna är ju faktiskt något som kan övervinnas genom att lära sig mer – jag VET att det är så eftersom det är så jag har blivit (hyfsat) bra på i stort sett allt jag är (hyfsat) bra på. Ta körkort? Fyra uppkörningar. Högskolepoäng i fransk grammatik (varför jag nu ville ha det…)? Fem omtentor. Uppflytt till lydnadsklass 2? 17 starter i lydnadsklass 1. Skapa stillbilder? Femton år av i stort sett daglig fotografering – and counting…

Jag vet att det – för mig – handlar om att öva. Hitta nya vägar. Testa. Ändra. Utvecklas. Att jag känner frustration berättar för mig att det är mödan värt.

Publicerad Lämna en kommentar

Underhåll formen

Idag har mina dogs varit hos veterinären. Inte för att det är något direkt fel på dem, utan för att det inte heller ska bli något större fel i framtiden. Jag vill underhålla deras hälsa helt enkelt.
Likadant i träningen – när något faktiskt fungerar så betyder tyvärr inte det att beteendet/momentet/färdigheten kommer att fungera för all framtid. Träning är en färskvara, både fysisk och mental. Den måste också underhållas!

Superhunden! Allt behöver bara läras in en enda gång, sedan sitter det. Eller…?

Men…du kan ju detta!

Just nu går Ulrika och jag en agilitykurs (ingen nyhet för den som följer oss på fejjan). För mig är det en massa nytt, men för Kelpan är det mest sådant hon redan kan hopsatt i nya former. Stanna kvar, hoppa hinder, springa genom tunnlar, svänga där jag ber henne. Problemet är att sådant jag trodde hon kunde kan hon helt plötsligt inte alls!

Det beror delvis på den nya sättningen så klart. Det är kuuuuuul att springa och hoppa, varför måste man vänta på sin tur? Man borde få springa jämt ju! Det måste världen få veta. Högljutt.
Ja, hennes generella aktivitetsnivå är högre än vanlig träning. Men jag kunde svurit på att för två år sedan kunde jag binda upp henne en bit bort medans en annan hund sprang, och hon var helt tyst. Jag kunde till och med springa med en annan hund INFÖR HENNE och hon var tyst.

Ni ser ledtråden i texten: “två år sedan”. Då var hon med mig i skolan och var ofta uppbunden när elever jobbade med sina hundar. Jag tränade Valle betydligt mer, och hon var uppbunden under tiden. När jag lämnade skolvärlden och flyttade ifrån min privata träningsplan försvann anledningen att binda upp henne medans andra hundar tränar. Och nu är färdigheten “ligga tyst och vänta på sin tur” poff – borta! Hon har samma “min tur NUUUUU” mentalitet som när hon var valp…

Det är min tur! Jag! Alla hinder bara till mig!

Så det är bara att börja om som om hon aldrig kunnat det. Starta från början. Om jag tycker att det är mödan värt så klart – det finns inget som säger att jag inte kan sätta henne i bilen istället. Vad jag däremot INTE kan göra är att säga att “hon borde kunna det” och bli irriterad – för det leder bara till dåliga platser känslomässigt för oss båda två.

Underhåll!

Tidigt i min klickerkarriär råkade jag på en föreläsning om förstärkning och hur det egentligen fungerar av Kathy Sdao. Det var superintressant för en vetgirig crossovertränare (jag startade med korrigeringsbaserad träning för typ tusen år sedan och växlade spår för 22 år sedan när min första terrier flyttade in). Det som jag verkligen fastnade för var insikten om att även beteenden som hunden kan måste fortsätta förstärkas för att inte antingen försvagas eller utkonkurreras av andra beteenden. Utan förstärkning stoppar beteendet!

Samma för människor. Varför skriver jag på tangentbordet just nu? Därför att orden dyker upp på skärmen. Hade det slutat så hade mitt beteende “att skriva” också slutat (efter ett tag). Det hade antagligen ersatts av en hel kategori beteenden som går under namnet “frenetiskt felsöka varför tagentbordet slutat funka”, och om förstärkaren där också uteblir hade tredje steget blivit “slå sönder tangentbord i väldigt små bitar” följt av “inköp av nytt tangentbord”.

Poängen med tangentbordliknelsen? Beteenden behöver underhållas med förstärkningar om de inte ska försvinna eller ersättas av andra. Även sådant man “kan”.

Öva, öva, öva

Under söndagens agilityträning som passade jag på att slå två flugor i en smäll. Jag har uppdaterat min kamera och har inte haft chansen att plåta så mycket action sedan nyförvärvet. Även om jag “kan” fotografera action, så är det också något som både behöver underhållas och förhoppningsvis utvecklas! Och det finns liksom bara ett sätt att göra det på: öva. Öva mer. Öva ännu mer. Och tacka sin lyckliga stjärna att man har vänner som ställer upp som övningsobjekt.

Ta det som en utmaning!

Det är lätt att bli modfälld när man inser att det som fungerade tidigare helt plötsligt inte längre liksom finns… Men se det istället som en utmaning att få beteendet ÄNNU starkare! Få det att fungera i nya situationer, med nya störningar, ihop med helt nya beteenden som hunden kanske inte kunde tidigare!

Det är roligt att träna hund. Faktiskt. På riktigt. Även om man kanske inte alltid får träna det man tänkte sig 😆

Och förresten…vill du följa med och se hur vår första gång på agilitykursen gick? (Kelpan är i bilen i pauserna!)

Publicerad Lämna en kommentar

Det går inte för att…

Det finns många sanningar i hundvärlden. De är… hur ska jag säga? De är olika sanna, kanske är mest diplomatiskt. 😁

Vissa saker går inte att göra för hunden är av ras x. Eller kön y. Ålder z. Sysslar med sport ett-eller-annat. Helt enkelt, det går inte att lära den här hunden att a pga b. Så det så! Ibland finns det ett visst mått av sanning i det, kanske är det inte en bra idé att lära valpen att dra vikter? Den är ju inte fysiskt mogen för det, så nej. Men andra gånger? Mnja, hörni.

Min hund är för dum för att lära sig det här tricket. Min hund är av fel ras för att lära sig gå fot. Eller, översatt: jag behöver inte ändra något i hur jag försöker lära ut, det är hundens fel.

Eller så har man en sådan där automatisk hund av en lätt ras, som man aldrig behöver lära något. Födda med all kunskap de kommer att behöva! Som tex en… cane corso? 😂

Jaså verkligen?

Jag vill vara väldigt tydlig med en sak här: det finns rasegenskaper. Olika hundtyper har olika förutsättningar. Det är absolut inte lika lätt att lära en sheltie vara tyst som det är att lära en labrador. (Och innan labradorägare protesterar, jag säger inte att det nödvändigtvis är lätt att lära en labrador heller…) Det är inte lika lätt att lära en greyhound gå lös som en mops. Givetvis skiljer saker sig åt.

Det är inte heller nödvändigt att lära alla hundar allt. Det är helt ok att komma fram till att något inte är värt ansträngningen – som kan vara avsevärd – som skulle krävas för att komma i hamn med det.

Men när vi pratar personlig utveckling är det här något att faktiskt våga titta lite närmare på. Hur många “sanningar” sätter jag upp som hinder för mig själv, för att jag inte vill behöva ändra på något? Hur många övertygelser gömmer jag mig bakom för att slippa tänka på möjliga vägar framåt? Och kanske, i vissa fall, hur mycket ställer jag mig i vägen för inte bara mina egna möjligheter att utvecklas utan även min hunds?

Det finns inga självklara sanningar här, inget facit att kolla av mot. Just för att ja, delar av de här svårigheterna och hindren är absolut sanna. Frågan är för varje enskild individ, hur mycket av det som stoppar dig är murar, och hur mycket är skuggor?

Är du helt säker på att din hund är för dum eller envis…?

Publicerad Lämna en kommentar

Titta där!

För ett par dagar sedan fick jag reda på att en länk till den här artikeln inte fungerade i en av mina onlinekurser. Fixat, och jag fick läst igenom artikeln igen. Det blev en promenad längst minnenas allé! För mig är detta Mårrans övning. Den hjälpte henne att börja fungera i samhället, hjälpte henne att träna och tävla, hjälpte henne att hitta trygghet helt enkelt.

Därför får artikeln lite nytt liv här! Jag använder framför allt övningen “Titta där” ofta, den är helt suverän både om hunden blir osäker på något eller överexalterad över något. För Mårrans del handlade det om osäkerhet och rädsla, därför fokuserar artikeln på det, men övningen fungerar väldigt bra också vid frustration!

“Kontakt!

Kontakten är en viktig del när vi tränar våra hundar. Om vi inte har hundens uppmärksamhet är det svårt att försöka lära den något nytt. Vissa hundar söker naturligt ögonkontakt med sin tränare, och kan enkelt förstärkas att strunta i allt annat, men andra hundar behöver vi fundera lite mer över bästa sättet att träna just ögonkontakt. Denna artikeln ger några exempel på hur man kan jobba om man känner att hundens uppmärksamhet brister i olika situationer.

Fokussignal

Även om man har en hund som ofta söker ögonkontakt, är det inte dumt att faktiskt ha en signal som betyder “titta på mig tills jag ger en upplösande signal”. Jag har valt “fokus – okej”, andra använder hundens namn, det viktiga är att det är något som dels kommer naturligt till dig, och dels skiljer sig markant från hundens andra signaler.

Man kan välja att lägga till en tydlig handsignal (ofta en rörelse med handen från hundens nos upp till dina ögon) om man vill göra signalen tydligare för hunden och inte tänker använda den vid tävlingslydnad (poängavdrag för dubbelkommando). Nasckdelen är att hunden måste se din hand för att förstå vad du vill, och ofta är hunden vänd bort i de lägena som vi vill ha fokus. Det finns alltså en fördel i att lära in både handsignal och ordsignal att fungera var för sig, eftersom man då har större valmöjlighet och genom att kombinera båda kan nå fram till hunden tydligare i en svår situation.

Nyttan i en sådan signal är enorm: den kan användas vid hundmöten, plötsligt uppdykande människor, i folksamlingar, på lydnadsplanen…

  1. Börja med att träna på ett störningsfritt ställe. Köket eller badrummet brukar fungera bra. Vänta passiv på att hunden tar ögonkontakt, klicka och belöna. Utöka med att låta hunden hålla kontakten längre, i rörelse, medan du vänder dig från den, osv.
  2. Byt ut klicket mot ditt valda “slut”-ord. Om du vill kan du behålla klicket, men då får du problem om du vill kunna använda denna övningen utan klicker.
  3. Lägg till ditt fokusord precis när hunden tar kontakt. Låt hunden hålla kontakten ett par sekunder, säg slutordet, och belöna. Upprepa många gånger. Både ditt fokusord och ditt slutord blir på detta sättet betingade förstärkare och något som hunden gillar att höra.
  4. “Testa” genom att säga fokusordet när hunden inte tittar på dig. Jag väljer att inte ha full stimuluskontroll på ögonkontakten, det är välkommet att mina hundar söker kontakt även när jag inte har gett signal.
  5. Byt miljö och generalisera till så många enkla miljöer (störningsfria) som möjligt. Glöm inte att byta kläder, tid på dygnet, sele på hunden – allt ska variera utom orden (och eventuell handsignal) som är konstanta.
  6. Börja be om längre och längre fokus-stunder. Vill du använda detta enbart i vardagssituationer så prata gärna med hunden under tiden den håller kontakten (det verkar förenkla för hunden). Vill du tävla så är du tyst (återigen risk för dubbelkommando annars). Om din hund tittar bort innan du sagt slutordet kan du ge en felsignal om hunden är bekväm med det, eller bara bryta och göra om från början. Undvik att säga fokusordet igen utan att göra en omstart, vi vill att det ska fungera första gången.
  7. Utveckla genom att börja träna i miljöer med lätta störningar. Först korta fokus, sedan längre. Samma sak med medelsvåra och svåra situationer. Bättre att göra fler korta fokus (flera belöningar) med en hund som tycker att situationen är jobbig, än en lång som kanske misslyckas.

Tips: Om din hund inte tittar på dig direkt när du gett signalen kan du plocka fram klickern och börja förstärka själva valet att titta på dig. Du ger signal och klickar direkt när hunden börjar vända sitt huvud mot ditt. Du tränar nu inte själva fokus utan endast vändningen av huvudet, och använder därför klicket som markör. När hunden börjar förstå vad det går ut på börjar du lägga ihop vändningen med resten av fokus, utan att klicka, och avslutar istället med slutsignalen.

Om du längst inne vet att du och din hund är i ett läge där helvetet kommer att frysa innan hunden tittar på dig, så testa inte. Acceptera att störningen är för svår för den träningsnivån som ni befinner er på och lös situationen på ett annat sätt.

Titta-leken

Många hundar, speciellt hundar som reagerar starkt på förändringar i sin omgivning såsom plötsligt uppdykande saker eller springande hundar, mår bättre om de får lov att titta. Att inte ha full koll på vad som händer är helt enkelt i sig väldigt stressande. Man kan ha stor nytta av att göra om denna enkla handling – att titta på något otäckt – till ett trix. Att helt enkelt börja klicka hunden för att titta!

För hunden innebär detta flera saker.

  • Den får tillåtelse att ha full koll på allt som händer, och blir redan här mindre stressad.
  • Att titta på något otäckt följs av klick och godis. Hunden kommer snart att associera “titta på otäckt” till “klick och godis”, och på så sätt blir det otäcka mindre otäckt – det leder ju till belöning!
  • Eftersom vi klickar “att titta” så klickar vi samtidigt “att inte göra utfall (eller skälla, eller dra i kopplet)”. Vi lär hunden ett alternativ – vara stilla och titta – till det som vi inte gillar.
  • De allra flesta hundar bygger snabbt en kedja som ser ut: titta – bli klickad – titta på tränaren – äta godis – osv. Som i de flesta kedjor kommer hunden snart att vilja ta en genväg, skulle det fungera att titta direkt på matte? Och där är vi framme vid målet för de flesta av oss: att få en hund som automatiskt tar ögonkontakt när den ser något otäckt för att den själv väljer att göra så.
  • Vi har gett händelsen “något otäckt händer” en ny inramning. När något som hunden känner att den vill reagera på dyker upp är det inte längre flykt- eller anfallsreflexen som tar över, utan eftersom vi har byggt upp en fast vana med titta-leken så blir hundens reaktion snarare “Otäckt föremål? Vi måste leka titta-leken. Jag älskar den leken!”.

Om vi jobbar med “Titta-leken” på våra hundar när vi möter något som hunden reagerar på, t ex en främmande hund, så kommer hunden snart att ta genvägen direkt till ögonkontakten så fort den ser en hund. Åsynen av den främmande hunden har blivit en signal för att söka kontakt med matte! Jag kallar detta autofokus, ett beteende som börjar bli så befäst att det går nästan på automatik och har blivit en vana hos hunden.

De flesta av oss är bekanta med skvallerträning (Eva Bodfälts metod att lära hunden att skvallra på olika saker). Detta är ungefär samma sak förutom att vi har lagt upp träningen lite annorlunda med titta, fokus, och autofokus som sista steg, och vi har lagt in en signal på vägen som man kan gå tillbaka till vid behov. Metoden är inte min, utan en blandning av skvallerträning och metoder beskrivna i “Control Unleashed” av Leslie McDevitt och “Feisty Fido” av Patricia McConnelly, som jag har modifierat så den passar mitt träningssätt och de hundar jag jobbar med. Jag hoppas du hittar din egen perfekta mix av Titta, Fokus, Autofokus och Skvallra!”

Till minne av Mårran.

Publicerad Lämna en kommentar

Hund i husbil

Jag har varit iväg på semester! Två tredagarsturer med husbilen har det blivit. Med hundarna så klart. MÅNGA nya upplevelser har det blivit, och några nya upptäckter…

Så här ser den ut, vårt rullande hem som rymmer två vuxna utan så stora krav på bekvämlighet och två hundar med desto större krav på service dygnet runt. Precis under sex meter lång, får (näääästan) plats på en vanlig parkeringsplats. Sovdelen är soffdel under dagen (eller inte, om hundarna vill ha det bäddat hela dagen). Yttepyttelitet badrum, pyttelitet kök, förvånansvärt mycket packutrymmen lite överallt. Och ja, det får ledigt plats två personer och två hundar i sängen.

Jag har gradvis vant hundarna vid att vistas och sova där med kortare utflykter, första övernattningen gjorde vi på uppfarten utanför huset. De gillar husbilen. Det gör livet enklare. Jag kände att vi var väl förberedda för att ta oss längre från hemmet än en timme.

Upptäckt 1: aktiveringen fixade sig självt

Mina hundar är 7 och 9 år gamla, de är miljötränade sedan valptiden och är ofta med mig på kurser och föreläsningar. De blir ÄNDÅ mentalt trötta av nya platser! Jag hade säkrat med noseworkattiraljer och parkoursele, men att gå helt vanliga promenader på nya platser – i deras eget tempo, med tid att nosa och upptäcka – räckte som aktivering. Vad jag däremot upplevde var ett ökat behov av rena promenader. Jag gissar att de rör sig ganska mycket under dagen här hemmavid i huset och trädgården utan att jag tänker på det, och i husbilen finns så klart inte de möjligheterna. Att vandra är ett semesterintresse så det var inga problem.

Upptäckt 2: krav på tidiga morgnar

Det KAN så klart bara vara mina hundar som är extra morgontidiga, men klockan 4 var det dags att gå upp. Basta. Så det gjorde jag. Tidiga sommarmorgnar är ganska fantastiska, och kl 4 kan man ha hundarna lösa eftersom det inte är någon annan ute (mina hundar håller sig runt mig). Efter 1,5 timmes promenad kunde vi gå in och fortsätta sova ett par timmar.

Upptäckt 3: vakt och attack-kelpie

Andra natten stannade vi på en lite större camping i Åsa (jepp, vi valde staden pga namnet). Ni vet – stor badplats, restaurang, hålligång, massa barn, andra hundar… Helt plötsligt hade jag en vakt och attack-kelpie som överraskade oss båda med att försöka åla sig under husbilen för att springa efter en intet ont anande jack russel terrier! Låt oss säga att jag har oanade röststyrkor och effektivt stoppade henne från att få oss utkastade. Efter den brandsläckningen var det koppel på och godispåse i närheten – skvallerträning på varenda hund! Problemet löstes ganska fort.

Upptäckt 4: förbered för värme!

Vi lyckades tajma första semestertrippen med värsta värmeböljan, och Valle fick – tror vi – lindrigt värmeslag dag 2. Han slogs in i blöta handdukar och vi tog oss hem på morgonen dag 3. På vägen hem beställde jag både kyltäcken och kyldyna, och svor över att jag inte tänkt på den INNAN vi åkte. Han hämtade sig snabbt i hemmiljö med ac inomhus och sina skuggiga liggplatser i trädgården, och värmeböljan gav med sig.

Första semestertrippen i filmform:

Upptäckt 5: first impression lasts

Ett par dagar senare var vi på väg igen! Jag var orolig för vad Valle skulle säga, men efter en initial tveksamhet insåg han att husbilen inte längre var otrevligt varm och återgick till att tycka att det är toppen att ha sin jättestora hundkorg med sig överallt. Jag är väldigt glad att jag la ner tid i början på många BRA upplevelser i husbilen!

Upptäckt 5: behovet av vila

Det är definitivt inget nytt, men har blivit extra tydligt: mycket nya intryck betyder större behov av återhämtning. Hundarna har sovit som stockar när de har sovit! Det har gett oss frihet att lämna dem i husbilen och besöka hundfria ställen – de har själva valt att stanna kvar. Jag tror att om vi varit ute flera dagar kanske de tidiga morgnarna hade börjat dra sig framåt sextiden istället för fyra. Rutiner hade börjat skapas, och hemmakänslan hade blivit ännu starkare.

Och ett slutligt tips: skäm bort fyrbeningarna lite extra

För våra hundar betyder “skämma bort” att de får roliga promenader, mer uppmärksamhet, vara med typ jämt, något smaskigt att tugga på, och att de får en egen glass då och då. Jag tror speciellt att de har uppskattat variationen i miljö! Att upptäcka nytt är roligt för de flesta hundar, om de får göra det i sitt eget tempo och på sina egna villkor.

Eftersom vi bor i skogen valde vi att åka till havet, och båda kelparna har varit fascinerade av speciellt klipplandskap vid havet. De har undersökt nya växter, gått på bryggor, tittat på fåglar, och känt nya underlag under tassarna. De har hängt på uteserveringar, de har hälsat på barn. De har levt livet – som det ska vara på semestern!

Publicerad 2 kommentarer

Förebyggarens miniparlör

I måndagens blogg skrev Åsa om vikten av att agera förebyggande istället för att reagera efter något redan gått fel. Det låter ju jättebra, eller hur? Och det är det också, men innan man fått in det i vardagstänket är det inte alltid så lätt… Den omedelbara känslan när hunden gör något vi inte ville den skulle göra är som regel “men varför gör du så här – mot mig?!”

Och i ärlighetens namn handlar även det där varför om mig mer än om hunden. Frågan är inte – som den borde vara – “vad motiverade dig att utföra det här beteendet”, utan snarare “du har fått mig att må dåligt, skäms du inte ens?” vilket inte hjälper någon av oss. Men bara för att det ofta är den naturliga reaktionen betyder det såklart inte att det är den enda spontana reaktion vi kan ha. Det går att träna om våra beteenden också!

Steg ett är vilja. Men jag förutsätter att alla som läste Åsas måndagsblogg redan vill vara förebyggare, givetvis. Steg två kan vara ett stort steg, lär dig tänka-prata-leva ABC i alla situationer. Men jag är ju klickertränare och vill gärna ha mååååånga steg på vägen istället, så det här kommer att handla om steg 1.5: lär dig några fraser utantill så du inte känner dig helt borttappad på vägen till turistinformationen.

Det ska vara här någonstans…

Något är fel, señor

  • Hunden springer fram till andra hundar istället för att träna med dig. Upplevelse: hundskrället vill skämma ut dig och visa vilken dålig pli du har! Verklighet: hunden lämnar träning med dig, där den får belöningar för att utföra beteenden du ber om, för att istället vara social med andra hundar. Situation: det är bättre att springa till den andra hunden än stanna med dig, dina belöningar är mindre värda än social kontakt med andra hundar (variera ditt belöningsvärde, var inte förutsägbar), eller de beteenden du ber om är för svåra att utföra och hunden tar hellre en förstärkare av mindre värde än stannar med dig och sliter för något den känner att den inte klarar av (gör träningsupplägget enklare), eller din hund är känslig för förändringar och att någon inkräktade på området där ni tränade måste kollas av för att se till att det inte är någon fara (störningsträna din hund och höj självförtroendet), eller din hund är trött (ge en paus tidigare).
  • Hunden gör utfall och skäller mot mötande på promenad. Upplevelse: hunden saboterar vad som kunde ha varit en mysig promenad med helt orimliga beteenden som bara förstör! Verklighet: det var ingen mysig promenad för hunden, den agerar under hot. Hunden är i Saving Private Ryan, på helspänn med faror överallt och ingen möjlighet att stoppa det som händer – men den kan åtminstone försöka försvara sig mot varje enskild motståndare ni stöter på! Situation: din hund mår dåligt och kämpar för sin överlevnad, främlingar är farliga (motbetinga och håll samma avstånd som du skulle hålla till ett krig), eller utrustningen gör ont när ni möter någon (kolla upp så hunden är frisk och inte skadad, använd väl sittande sele, kanske ryckdämpare i en period, lär hunden gå i koppel utan att dra och korrigera absolut inte “fel” i kopplet), eller hunden är så sjuk eller skadad att den känner sig utsatt (behandla sjukdom/skada och undvik under tiden situationer och miljöer där hunden kan känna behov av att försvara sig)
  • Hunden ylar och skäller när den är ensam hemma. Upplevelse: den galna hunden vill få er vräkta! Verklighet: hunden är skräckslagen och försöker ropa på hjälp. Situation: hunden upplever att den är inlåst, övergiven och glömd, den förstår inte att du kommer att komma tillbaka (börja med att lära hunden slappna av i ett rum om du går in i ett annat), eller den hör ljud den inte vet vad den ska göra med när du inte är där och kan säga att det är ok att grannarna dammsuger (lämna radio, youtube eller något igång för att skapa ett konstant bakgrundsbrus), eller hunden har generellt svårt att slappna av och kan det inte alls när den inte har dig där som hjälp (träna avslappningsövningar och rigga chillhörnor hemma som bara är till för att slappa på).

Jag vill ha, fräulein

  • Hunden stjäl mat som står framme. Upplevelse: hundkräket är en tjuv som inte respekterar gränser! Verklighet: hunden ville ha något att äta, där fanns något att äta. Enkelt. Situation: du lämnar din tallrik på bordet för att hämta något och hunden passar på att äta av maten du lämnat (lämna inte mat tillgänglig, om det finns mat i det fria tillhör det den första som hittar det), eller du lämnar rester i kastrullen på bänken medan du äter framför TVn så hunden hoppar upp på bänken och äter resterna (lämna inte mat tillgänglig, om det finns mat i det fria tillhör det den första som hittar det), eller du ställer bara ner hundmatssäcken öppen i hallen en liten stund medan du gör något annat så hunden äter sig brakmätt (lämna inte mat tillgänglig, om det finns mat i det fria tillhör det den första som hittar det). Den här är inte svår, hunden har rätt. Lämnar du maten tillgänglig är det helt rimligt att anta att du just lämnat den.
  • Hunden jobbar bara för de bästa belöningarna. Upplevelse: den giriga hunden är så snorkig och petig att den minsann inte ens sätter sig ner om du inte har en hel grillad kyckling i handen! Verklighet: hunden har lärt sig att passivitet är det som belönas mest av allt. Situation: du tränar genom att locka med belöningen hunden får för utfört beteende (sluta lockträna, testa shaping), eller du tränar en redan mätt hund som egentligen inte vill jobba för godis (hundar ska inte vara svultna för att prestera, men det är bra om de har utrymme för efterrätt när vi ska träna), eller när hunden utför något långsamt tar du fram dunderbelöningar för att få snabbare utföranden (separera beteende och konsekvens bättre i ditt eget tänk, forma variation istället för att försöka knuffa fram det).
  • Hunden jagar katter. Upplevelse: hunden är ett ondskefullt mördarmonster som inte kan bete sig! Verklighet: hunden är en jägare och katter är både byte och konkurrenter. Situation: en katt springer mitt framför näsan på hunden och gör så hunden helt låser sig och bara drar i kopplet och försöker följa efter (motbetinga katter och lär in alternativa beteenden), eller hunden ska in i varenda buske och runt varenda hörn där det skulle kunna finnas katter (motbetinga katter och ge andra aktiviteter så hunden inte behöver en egen hobby), eller inkallningen funkar finfint så länge det inte kommer en katt (ha inte hunden lös innan du vet att hunden inte längre reagerar på katter, det kommer att komma en katt).

Parlez vous?

Sex fraser är inte mycket till en parlör, eller hur? Men det är fler än inga! Och att ha några saker förberedda kan vara skillnaden mellan att helt gå vilse och att hitta dit man vill, om än kanske med någon omväg som man sluppit med ännu bättre kunskaper. Vi måste börja någonstans, och är det något som vi klickertränare vet (eller borde veta) så är det värdet av att hålla det enkelt.

Med träning kommer din naturliga reaktion när något händer vara just att analysera situationen ur rätt vinkel, en vinkel som kan ge dig verktygen som behövs för att kunna förebygga att samma sak händer igen. Men det kräver träning. Så ut och träna!

Titta på min hjärna, så intressanta saker som händer här!
Publicerad 1 kommentar

Förebygga eller åtgärda?

För väääääldigt många år sedan såg Åsa, kunskapstörstande hundägare, Eva Bodfälts DVD till KontaktKontraktet och fick världen ställd på ända av en enda fråga: “Vill du vara en förebyggare eller en åtgärdare?”. Ni vet, när man inser hur korkad man har varit och fokuserat på fel saker? Och helt plötsligt får man något som gör att en pusselbit faller på plats? Så var det.

Jag tycker inte vanligtvis att jag är så korkad – okunnig inom mycket, men sällan korkad – men i detta läget kände jag mig så. Jag hade jobbat med min Jack Russel Terrier som ville springa fram till andra hundar. Hela mitt fokus hade varit “vad ska jag göra när hon springer så hon inte gör det igen?” Helt plötsligt insåg jag att jag jobbade i fel ände. Frågan jag behövde ställa var “Vad ska jag göra INNAN hon springer så hon inte springer alls?”!

“Vem, jag? Jag har bara ögon för dig matte! “

ABC

Jag skrev om problemlösning i hundträningen med hjälp av ABC för några veckor sedan. A = antecedent. B = beteende. C = konsekvens. Ofta har vi fokus på konsekvensen – vad lönar sig, vad lönar sig inte. Problemet med att snöa in allt för hårt på just konsekvensen när vi jobbar med beteenden som vi faktiskt försöker få bort, är att för att konsekvensen ska kunna hända måste beteendet utföras. Precis det vi faktiskt vill undvika!

Det gäller oavsett om jag jobbar med en Kelpa som flyttar tassarna i ställande under gång, en Valle som går undan när han ska ta på selen, eller en Popsy Terrier som springer till andra hundar. Eller en Mårran som – under en tid av sitt liv – gjorde våldsamma utfall mot andra hundar med avsikt att skada.

Givetvis MÅSTE vi fundera över C, saker händer och vi behöver åtgärda situationer så gott vi kan. Då är det bra att ha tänkt före så man tar bra beslut. Men vi har nytta av att tänka betydligt bredare!

Fokus på A!

Istället vill jag, för idag, flytta fokus till Antecedenten. Situationen. Vad som händer INNAN felbeteendet. När det fortfarande är rätt. Hur kan jag arrangera situationen så att det blir enklare för hunden att FORTSÄTTA göra rätt?

A handlar om ALLT som så att säga “sätter scenen”, allt som leder upp till beteendet. Det jag oftast brukar titta på är följande:

  • Allmäntillstånd. Är hunden frisk och smärtfri? Hur är stressnivåerna? Får den utlopp för sin energi på ett sunt sätt? Sover de ordentligt, är den hungrig, törstig, nödig? Finns det något i hundens allmänna liv som kan göras bättre, sundare, trevligare?
  • Specifika saker hunden reagerar på. Sådant som hunden reagerar på kallas för “triggers”. Det kan vara allt ifrån “mörkt utomhus” till “specifik doft”. Ofta handlar det om signaler av olika slag som hunden uppfattar – något den ser, hör, luktar, känner, eller smakar. Det kan också handla om sådant som händer inuti hundens kropp: plötslig smärta, illamående, adrenalinpåslag etc. (Jepp, de olika punkterna glider ihop. Allt påverkar vartannat!)
  • Utrustning. För en utfallshund spelar känslan av hur halsbandet eller selen trycker mot kroppen stor roll – det trycket är kopplat till “fel” känslor. För en hund som avskyr kloklippning är ofta åsynen av klotången en stor trigger. Det är enklare att bygga upp nya känslor om utrustningen inte har något “bagage” kopplat till sig. Det kan alltså vara en smart investering att byta utrustning. “Det är klart att RÖDA klotänger gör ont, det vet ju alla. Men GULA klotänger – de är trevliga och betyder godis!”
  • Tidigare erfarenheter. Att känna till specifika händelser som påverkat hunden kan vara ett tveeggat svärd. Å ena sidan hjälper det oss att förutsäga vissa reaktioner och jag upplever att när vi (tror att vi) förstår orsaken till hundens reaktion som är det lättare att inse att den har det jobbigt och inte “är jobbig”. Å andra sidan finns det en risk att vi låser oss vid vår tolkning av den information vi har fått och därmed inte observerar vad som faktiskt händer. Det är också ofta så att vi feltolkar, eller helt enkelt inte känner till, händelser som hunden reagerat på.
“Kan golden retrievers FLYGA? WTF? Det är en viktig insikt för framtiden!”

Lär hunden ett alternativ

En sak som ställer till det för många hundar är helt enkelt att de har en begränsad beteenderepertoar. De kanske till och med inser att det de gör inte är vidare BRA, men de vet liksom inte vad de ska göra istället!

Jag är övertygad om att Mårran, när hon gjorde utfall mot i hennes tycke “ohyfsade och antagligen rent av farliga hundar som invaderade hennes personliga space”, faktiskt inte insåg att HON lika gärna kunde gå därifrån och på så sätt få det avstånd hon behövde. Det fanns liksom inte i hennes skillset. När hon väl lärde sig att själv öka avståndet så blev allas liv väldigt mycket enklare – speciellt hennes.

Arrangera situationen till din fördel

Verkliga verkligheten är en sak. Jag vet, målet är att hunden ska kunna hantera problemsituationen. Men det betyder definitivt inte att det är där träningen ska starta!

Gör det LÄTT för hunden att göra RÄTT. Bygg en vana av rätt, rätt, rätt, rätt, rätt, rätt, rätt. Här kommer C – konsekvensen – in. Belöna rätt beteende rikligt, med riktigt bra belöningar, ÄVEN om situationen är enkel! Koppla en känsla av “enkelt och roligt” till just det beteendet, så kommer det i sig att trigga glad-känslor.

Lägg på planerade störningar och svårigheter efterhand som hunden är redo. Inte före. Inte “ska bara testa om…” Du kommer att få dina tester ändå, eftersom saker händer som vi inte har kontroll över och vi ibland gissar fel eller missar små signaler. Planera för lyckanden.

Jag gillar denna liknelsen (jag TROR att ursprunget kommer från Jean Donaldson, men jag är inte säker. Fri tolkning av mig):

Om hunden har gjort ett visst beteende ett antal gånger så är det som att den trampat upp en stig i gräset. Ju fler gånger hunden har gått stigen, ju bredare är den.
Om vi vill ändra hundens beteende, att den ska göra något annat istället, så ber vi hunden trampa upp en ny stig. Det tar tid och många repetitioner att få en bra stig.
Samtidigt så behöver den gamla stigen växa igen. Om den nya stigen är för svår att trampa upp så kommer hunden att välja den gamla, enkla, vältrampade stigen. Hunden behöver alltså enkel terräng som är lätt att göra en ny stig i, och terrängen får inte bli svårare förrän den gamla stigen börjar bli svår att gå på eftersom den inte använts på så länge.

“Vadå stig? Jag skapar min egen, oavsett terräng!”

Så: förebygga eller åtgärda?

Som ni förstår gick jag från att vara en åtgärdare till en förebyggare. Lite i taget, eftersom det var en ny stig för mig själv att trampa upp! Jag fastnar fortfarande ibland i “Vad ska jag göra när min hund…” istället för “Vad ska jag göra INNAN min hund…”, men jag kommer på mig själv snabbare och snabbare. Jag var då, och är nu, fast övertygad om att det är vettigare att förebygga än att åtgärda problem.

Givetvis kan man inte förebygga ALLT, livet händer och man hanterar den situation som man hamnar i så bra man kan.

Men, man kan förebygga MYCKET! Det är därför vi lägger mycket tid på belöningar och miljöträning på våra valpkurser. Det är därför vi har skapat ValpVerkstan. En bra start tillsammans där man trampar upp rätt stigar från början gör livet så mycket enklare!

Och märker du att ni hamnar på fel stig? Sluta gå där! Hitta ett nytt beteende, börja trampa upp den stigen istället så fort som möjligt. Hunden behöver inte göra fel för att lära sig. Den behöver göra RÄTT!

Publicerad Lämna en kommentar

Ge schysst feedback – till dig själv!

Åsa skrev ett jättebra inlägg i måndags om att ge och ta feedback på ett konstruktivt sätt. Jag har tänkt mycket på det här och hade tänkt skriva om hur du kan göra om du inte har någon att fråga om feedback av olika anledningar, eller om den feedback vi kan få från våra hundar. Men det får bli en annan gång, för jag landade till slut i det här: de flesta av oss är väldigt, väldigt dåliga på att ge oss själva konstruktiv kritik. Observationer av oss själva tenderar alltför ofta att vara på temat “herregud vad dålig du är!”…

Det hjälper ingen.

Dålig? Vem? Va? Äsch, jag vill inte höra, tänkte bara säga att du är bäst och jag älskar dig!

Varför?

Som vanligt är min utgångspunkt ganska praktisk. Visst, det finns en massa andra anledningar också till att vi ska vara snälla med oss själva, men jag kommer till punkten EFFEKTIVITET och tänker “ok, det räcker för mig”. För det räcker för mig, och det är sant. Om du är elak mot dig själv kommer du att bli allt sämre som tränare, om du är schysst i din kritik och dina observationer kommer du att bli bättre.

Vill du bli bättre?

Då får du så lov att vara snäll.

Kritik som hjälper dig växa och utvecklas är konkret, uppnåelig och intressant. Exempel på det kan vara

  • Testa att hålla klickern i vänster hand istället
  • Vad händer om du väntar en tiondels sekund innan du rör dig?
  • Efter två minuter verkar du förlora fokus, vad tror du om att ställa en timer på 1:45 så du pausar i tid?

Kritik som förstör och definitivt gör att det kommer att gå allt sämre är bred, personlig och hopplös. Exempel

  • Nu gjorde du fel. Igen!
  • Varför lär du dig aldrig någonting?
  • Din hund förtjänar en bättre tränare!

De flesta av oss skulle aldrig säga saker som i de nedre exemplen – till någon annan. Men till oss själva? Jodå… För det är ju sant! Eller hur? Klart vi måste säga det då, annars slutar vi ju inte vara sådär korkade.

Va? Tänker du så? Men… Varför då?

Istället

Det känns ofta rätt att vara hård mot sig själv. Det känns till och med lite bra… I stunden. På längre sikt skadar det dig. Alltid! Alltid, alltid, alltid är det fel väg att gå. Även om det känns som att du behöver några sanningens ord från och till dig själv. Frågan är, vill du ha tröst (att skälla på dig själv är ett slags tröstbeteende, hur bakvänt det än kan verka) eller vill du bli bättre?

Vanor är svåra att bryta. Det är en sanning vi hundtränare nog är väldigt bekanta med. Samma gäller givetvis våra egna vanor. För den som har som rutin att avsluta ett träningspass med att läxa upp sig själv (istället för att välja ut en sak att faktiskt förbättra till nästa gång) är det inte så lätt att bara sluta. Så här är ett tips: bli din egen tränare. Du kan det här, bara ta ett steg ut och applicera dina träningskunskaper på den som mest behöver dem: du själv. Låtsas att du är en hund.

Jo, på riktigt. Jag lovar att det funkar. Och du behöver inte berätta för någon att det är det du gör om du inte vill.

För grejen är den att för varje gång du slår på dig själv för att du är så dum, klantig och aldrig lär dig något så ser du till att du inte lär dig något. Du låter känslan av något som gick fel i träningen – stort eller smått misstag spelar ingen roll, känslan blir stor oavsett – bli det som hamnar i fokus. Känslan löser du genom att växla till en annan känsla, ilska. Ilskan får sitt utlopp genom att du skäller på dig själv. Sådärja, nu har vi fixat det!

Men det är ju fel sak i fokus. Det vi måste titta på är själva misstaget – och observera singular. Fixa en sak i taget. Det kommer alltid, alltid, alltid att finnas fler, men det är inget problem. Det är inte en bugg, det är en feature.

Så. Du är en hund, träna hunden. Välj en sak att justera. Den saken är konkret och utanför dig själv (det är inte du som är fel, det är en sak du gör som du kan ändra på). Förändringen är uppnåelig med en enkel justering (annars får du dela upp det i mindre bitar). Och se till att uppmärksamma det du gör bra!

Och, förstås. Partyhatten på.

För det är ett party att hänga med oss! Så det så.