Publicerad Lämna en kommentar

Du har den hund du förtjänar?

Är inte ett uttryck jag är så förtjust i. Du har den hund du skapat? Lite bättre, men fortfarande problematiskt. Saken är den att visst, vi formar absolut våra hundar på många sätt! Hunden kommer med vissa förutsättningar, genetiska/epigenetiska såväl som bakgrund/miljö (ja även valpen är redan kraftigt påverkad av den miljö där den börjat livet), men resten är miljöpåverkan. Och i den miljön är vi en gigantisk faktor. Men jag skulle hävda att majoriteten av den påverkan är fullständigt omedveten…

Och inte bara det, även när vi aktivt försöker påverka hunden är det kanske inte så ofta som resultat matchar målsättning? Jag försöker lära hunden att snurra snabbt motsols, istället tycks jag mest träna på att stå till och glo fundersamt, alternativt skälla frustrerat. Eller jag försöker lära hunden att inte rusa ut genom grinden men istället verkar jag bara lära honom att rivstarta och klämma sig igenom mindre och mindre öppning… Varför?

En del av förklaringen ligger såklart i träningsanalysen. Jag har inte definierat målbeteendet tydligt, jag har inte fungerande förstärkare, det finns konkurrerande förstärkare som är starkare, jag använder straff i min träning (sorry, det är ett fall av genväg = senväg, man bygger in problem som visar sig där man inte förstår dem), min tajming är fel, osv. Men en annan del, som vi ofta missar? Jag ser inte min hund!

“Min matte gör jätteroliga aktivitetsleksaker med återvinningsplasten! Knepigheten är en del av utmaningen, idag fick jag gnaga mig in. hon är för rolig!”

Ingen är så blind

… som hundägare. Och nej, jag hånar er inte, jag gör det här jag med. Förklarar vem/vad min hund är. Han är en corso. Han är bara 1 år. Lite korkad. Har svårt med impulskontrollen. Klumpig. Han orkar inte så mycket. Älskar kamplek. Glad. Lite väl långsam. Och tusen andra beskrivningar. Är det här lögner? Nej, till stor del är det helt korrekt! Men. Och här har vi själva grejen: är det alltid sant?

Nej.

Totoro är relativt sett långsammare än många andra hundar, det är sant. Men hur snabb han är varierar! En dag slänger han sig in i uppgifter, en annan dag lufsar han omkring. Om jag vill höja hans tempo generellt gäller det att kunna se just variationen. När jag tänker på vad min hund är kan jag inte se klart på vad han gör. En del saker blir jag helt blind för (kanske han inte alls tycker kamplek är kul just idag?) medan andra saker blir satta i relation.

Tillräckligt osnabbt för att vara en långsam hund. Han förstod inte vad jag menade för han är korkad. Jag tränar inte den hund jag har framför mig utan bilden av honom, min hund som jag föreställer mig honom. Det gör det svårt – eller rentav omöjligt – att förändra något. Jag blir också blind för min egen påverkan, jag kan inte se hur jag får honom att bli långsammare och långsammare med min tajming eftersom jag redan har bestämt mig för att jag tränar en långsam hund och anpassar min träning till den “sanningen”.

Skillnad på sanning och sanning

Ja, hundar har de förutsättningar de har givetvis! Det finns mängder med absoluta sanningar – Totoro väger 47 kg, han är avsevärt mycket större än en genomsnittlig chihuahua. Jag måste ta hänsyn till detta när jag planerar både vad vi kan träna och hur. Han bör verkligen inte träna på att balansera på en glasskål, det kan vara farligt. Men det är allt beskrivningarna bör användas till, faktiska, konkreta begränsningar som är viktiga. Resten? Det är smog.

Kvävande, förblindande, giftigt.

Det som inte hjälper dig är onödigt att släpa omkring på, släpp det! Granska dina “min hund”-sanningar, hur många av dem beskriver något absolut? Min hund är en hane? OK, den kan du få ha kvar om än den inte är så viktig i de flesta fall. Min hund är godistokig? Varning! Det är inte alltid sant, släpp den. Min hund är snäll/aggressiv? Herregud, det där är livsfarligt, den sanningen måste dö, grävas ner och glömmas bort.

“Jag ska ge dig för ‘långsam’. Och ‘korkad’? DU är korkad, tvåbening!”

Konsten att öppna ögonen

Min absoluta favoritförfattare är Terry Pratchett. Han har skrivit så mycket fantastiskt att jag blir nästan förlamad när jag försöker citera honom, eftersom jag egentligen skulle vilja välja nästan allt, men i det här sammanhanget tänker jag på vad han kallar First Sight:

First Sight is when you can see what’s really there, not what your heid tells you ought to be there.

Wee Free Men, Terry Pratchett

Och till det lägger han Second Thoughts, metatankar, tankar om vad man tänker:

Second Thoughts to watch the First Thoughts to check that they were thinking right.

Wintersmith, Terry Pratchett

Så fort jag säger att min hund är något så gör jag mig blind, och jag behöver tänka på hur jag tänker för att hitta de här fällorna. Hundträning är att försöka ändra på beteenden, utveckla vissa, byta ut andra. Det kan vi inte göra utan att se på både hunden och oss själva med helt öppna ögon – utan Förstasyn kan vi bara följa i de hjulspår vi har bestämt är där, fortsätta att befästa mönster oavsett vad vi hellre skulle vilja göra.

Så hur gör vi då? Dels är det en träningssak, du måste helt enkelt (enkelt men inte lätt!) träna dig själv att observera när du beskriver din hund – för dig själv eller för andra. Steg ett är att bli medveten. Och det handlar inte om att hitta de beskrivningar som är fel eller negativa! Värdera dem inte, bara observera att du beskriver: du målar en förenklad bild över verkligheten och döljer därigenom variation och komplexitet. När du märker att du gör det – när dina Andratankar fått lite muskler och är redo att ta i och jobba ordentligt – då kan du faktiskt släppa de “sanningar” som inte gör någon nytta. Men först måste du hitta dem.

“Förstasyn, Andratankar…det är jobbigt att förändra sig! När är det rast?”

Bryt mönstren!

Ruska om vardagen lite. Eller mycket! Bryt era rutiner, gå 10.45-promenaden kl 9 istället. Lägg upp en hög med trehundra godisar och sätt målet att använda upp det som belöningar under dagen. Dansa till och från bilen! Prova en helt ny hundsport, bara ett pass. Är det något som tar emot? Bra! Där har du förmodligen en “sanning” som hindrar dig.

Leta efter de begränsningar du satt upp för er – de flesta är inte sanna! Inte alls sanna, men din övertygelse har gjort dem till en sanning. Du har format hunden, genom din bild, att passa in i mallen du skapat. Det har blivit sant, men det behöver inte fortsätta vara så. Förändring är spännande och roligt!

Och inte minst… Vem är din hund jämfört med vem han skulle kunna vara? Vad finns det för oväntade personlighetsdrag du aldrig anat? På vilka nya sätt kan han blomma ut? Jag vet inte, du vet inte, han vet inte – ta reda på det!

Publicerad Lämna en kommentar

Lördagsbloggen: Åsa och kelparna

Veckans planering föll som ett korthus. Jag fick ett gäng deadlines som tog mer jobb än beräknat, och tiden som jag avsatt till hundträning blev istället långa skogspromenader för att vila och återhämta huvudet.

“Jag har tränat platsliggning alldeles på egen hand! NÅGON måste ju ta ansvar här…”

Och det måste få vara OK, det med. Ibland händer livet och planeringen kastas omkull. Det är bara att planera om, ingen skada skedd. If at first you don’t succeed…

Jo, vi kom iväg på ETT träningspass, tack vare att vi gått kurs. Utomhussök!
Valle briljerade, han har verkligen fattat grejen. Snabba, effektiva sök med bra markeringar.
Midori började bra, men sa sedan “läskigt” och checkade ur – precis som hon gjort vid ett par tillfällen tidigare. Men idag hade vi en plan som fungerade! Hon fick en superenkel “kan inte misslyckas”-övning som boostade henne rejält, och sedan var hon på G! För henne är noseworken rent självförtroendearbete. Ett sätt att bli tryggare i sin självständighet, hantera nya miljöer, och få känna sig duktig.
Båda hundarna har fått plats på doftprov på lördag. Det ska bli väldigt roligt att se hur de reagerar!

Jag behöver skriva ner saker för att mitt huvud ska fungera ordentligt, så min sysselsättning ikväll är dessa planeringsmallarna:

De kommer från planeringspaketet för Lk1 och det sparar en massa tankekraft för mig att ha färdiggjorda mallar att fundera runt. Jag skriver med olika färger, ritar lite bilder, antecknar på baksidan, och låter saker och ting falla på plats inne i huvudet under tiden. Perfekt!

Nästa vecka

Blir det lite fokus på kartongsök på olika platser, för att förbereda för doftprovet. För Midori kommer vi också att fokusera på uthållighet i fria följet och detaljen höger om halt, och fortsätta att i makligt tempo jobba med ställande under gång. Och så är det fokus på rutan – springa järnet rakt igenom!

Tisdag – torsdag har vi sommarläger med freestyle, rallylydnad och kroppskontroll, så hon kommer att jobba en del som demohund. Men under lunchen och efter passen kommer jag att ta lite tid åt vår egen träning! Vill du hänga på förresten? Det finns två platser kvar… Garanterat roligt utlovas!

Mina uppgifter under veckan:

  • Fundera över och fylla i mina mallar (ikväll)
  • Tre pass kartongsök på olika platser
  • 10 minuters detaljträning varje kväll – koncentrationsövningar, ställande under gång, och höger om halt
  • 15 minuters ruta och FF-träning vid minst 5 tillfällen under veckan

Det kommer att bli en rolig vecka!

Publicerad Lämna en kommentar

Självförtroende för hundar

Denna veckan handlar det om självförtroende. Varför då? Därför att det här med att tro på sig själv och sin egen förmåga gör livet både enklare och roligare. Ökat självförtroende avspeglar sig i hela hundens liv – den blir tryggare i olika miljöer, säkrare på att hantera nya eller stressande situationer, och tar för sig mer. Bättre livskvalitet helt enkelt.

Totoro är nog den självsäkraste hund jag känner. Han är helt övertygad om sin egen förträfflighet! Givetvis är det till viss del medfött, men Ulrika tränar också medvetet på ett sätt som stärker hans övertygelse om att han kan ALLT.

Vad är självförtroende?

Etiketter är sällan bra, att sätta etiketten “gott självförtroende” eller “dåligt självförtroende” på en hund gör ofta hunden en otjänst – då låser vi oss vid att “hunden är så här, och det går inte att ändra”. FEL! Det handlar inte om vad hunden “är”, utan vad den gör och hur den känner sig – och DET kan vi hjälpa hunden att ändra.
En etikett är också farlig eftersom vi alla får olika tankar och associationer, och tolkar etiketten på olika sätt. Väldigt öppet för missförstånd! Därför vill jag börja med att definiera vad jag menar när jag pratar om självförtroende.

Självförtroende =
tro på sin förmåga att lyckas med det man företar sig och hantera vad som än händer.

Givetvis kan det brytas ner i betydligt mindre beståndsdelar än så, men ovanstående är essensen av det jag pratar om. Tro på sin förmåga att lyckas med det man företar sig och hantera vad som än händer.

Bristande självförtroende – hur ser vi det?

Motsatsen till att tro på sin egen förmåga är att vara övertygad om att man kommer att misslyckas. Att tro att man saknar kontroll när “världen händer”.

Vi kan se det på hundens kroppsspråk – den gör sig liten, blir passiv, backar undan. Eller så gör den tvärt om – försöker skrämmas! Jag föredrar utåtagerande hundar, de tror fortfarande på sin förmåga att förändra sin omvärld även om deras känsloläge inte är så trevligt för något. De hundarna som ger upp, drar sig undan, kopplar bort världen – för dem blöder mitt hjärta extra mycket. Det måste vara fruktansvärt att leva i en värld där allting känns som ett potentiellt hot, och ens enda utväg är att inte märkas.

Tack och lov är det ganska ovanligt att jag träffar hundar som gett upp helt och hållet, men jag träffar en hel del som tror att de behöver försvara sig mot eller gömma sig för världen i vissa situationer. I hundmöten. När det kommer främmande. När underlaget rör sig, när skjutbanan är igång, när andra hundar blir upprörda.
Väldigt få hundar är helt trygga ALLTID i ALLA situationer! Det är helt normalt. Men det betyder inte att vi inte kan hjälpa dem att må ännu bättre!

Vi vet att försiktighet, osäkerhet, rädsla, kalla det vad du vill, är något som nedärvs väldigt lätt. En fallenhet för att “se världen i svart” kan alltså ligga i generna. Men det är också något som hunden lär sig av erfarenheter – om egna initiativ är något som aldrig uppmuntras, om hundens egna idéer straffas, om hunden ska “synas men inte märkas” – då är risken stor att hunden upplever världen som en osäker plats.

Midori är känslig för ljud. Skott, åska, och när det var som värst också baktändande bilar och saker som välte. Ljudrädsla är ofta medfödd, och i hennes fall späddes rädslan dessutom på efter att jag gjort ett par dåliga val på hennes Mentaltest. Tyvärr är det mycket lättare att vara efterklok än föreklok. Men hon har numera så gott självförtroende att hon är sitt vanliga glada jag till 99%!

Hur kan vi hjälpa hundar med dåligt självförtroende?

Hur bygger man upp en hunds självförtroende då? På samma sätt som en människas: man gör träning där individen får lyckas. Där den lär sig att kontrollera både sin omgivning och sin kropp. Man ser till att hundens idéer är BRA idéer som leder till bra saker, att hundens initiativ lönar sig.

Vi har mycket att vinna på att faktiskt inte träna på själva problemen, utan istället höja hundens självförtroende i helt andra situationer. Att lite i taget ändra hur den ser på sin omvärld och sin egen förmåga att uppnå saker och reda ut situationer. Det är ganska häftigt att se hur nosarbete kan påverka hundmöten, hur ökad kroppskontroll kan påverka trygghet i nya miljöer, eller hur “ljud-trick” kan påverka skotträdsla!

Och alla de där reglerna för “bättre ledarskap”? Skippa dem (om du inte redan har gjort det)! Tro mig – er relation kommer bara att tjäna på att hunden får större kontroll och valfrihet i sitt liv. En osäker hund behöver inte en “stark flockledare”, den behöver trygghet och tilltro till sin egen förmåga.

Alla hundar mår bra av bättre självförtroende!

Möjligtvis med undantag av Totoro, som Ulrika hävdar antagligen kommer att döda henne om han blir mer självsäker. Alltså inte för att han är elak eller blir arg, utan för att han är stor, och klumpig, och gillar att leka häftigt och intensivt…

Men i övrigt är jag övertygad om att alla hundar mår bra av en självförtroende-boost! Extra viktigt upplever jag att det är för:

  • Valpar/unghundar som börjar lära sig hur världen fungerar
  • Omplaceringshundar som har hamnat i en helt ny värld
  • Hundar med medfödd eller inlärd osäkerhet
  • Hundar som behöver kunna vistas i miljöer som de upplever som krävande
  • Hundar som förväntas prestera något – på träning/tävling eller i jobb
Olivia får jobba med nosen, och den superroliga uppgiften “hitta eukalyptus” gör att hon utan problem och med glädje rör sig i en miljö som tidigare varit läskig för henne. Hon vet att hon kommer att klara det!

Vill du ge din hund bättre självförtroende? GODA NYHETER!

Det är inte helt ovanligt att man som hundägare får bedömningen “Din hund gör xxx för att hen är osäker. Du behöver jobba med hundens självförtroende.” Men man får inga konkreta råd… Det har man som hundägare inte så mycket nytta av, mer än att man kanske blir lite ledsen över att ens hund uppenbarligen har en brist. Och det är ju synd, när det inte alls behöver vara vidare svårt eller komplicerat, utan är roligt och givande!

Vi tröttnade på att ge ett halvdant svar på frågan “hur ger jag min hund bättre självförtroende?” och skapade en kurs. En självstudiekurs online med 16 olika övningar i fyra olika kategorier: nos, target, kroppskontroll, kontrollera sin omgivning. Och ett par bonusgrejer…

Vill du ha en hund med Totoros självförtroende? Eller det kanske räcker med Midoris?

Onsdag 17/7 kl 19 släpper vi kursen – och de 10 första som köper den får 100:- rabatt! YEY!

Skriv in det i kalendern redan nu, så att du inte missar det. Och gilla vår FB-sida så ser du direkt när kursen kommer ut. Onsdag kl 19. Be there!

Publicerad Lämna en kommentar

Utvärdering och omplanering

En massa hjärtan blev det på inlägget där jag frågade om ni ville att jag skulle lördagsblogga om vår träning, jag bad om 30 och fick 60! TACK! Så här kommer första avsnittet i “Vår väg mot tävling”.

“Vi bara vet att vi har fått mer träning i veckan. Inte fel alls!”

Målet för veckan

Jag startade funderandet redan i måndags, i detta inlägget. Veckan är ju inte slut än, men med tanke på att blogginläggen kommer att komma på lördagar så lägger jag om dagarna lördag – fredag istället för måndag – söndag. Så här har det sett ut hittills:

Måndag: Kurs i utomhussök på kvällen. Utmaning med labyrint för Valle, självförtroendeövningar för Midori som blivit skrämd av skott vid just NW på klubben flera gånger. Hann med kort lydnadsträning innan kursen.
Tisdag: Behållarsök på kartonger i trädgården, upplägg a la vittringspinnar.
Onsdag: Vilodag för Valle, Mi filmat till onlinekurs.
Torsdag: Tripp till brukshundklubb för att kolla av moment. Glömde koner. Check på resten med en VÄLDIGT entusiastisk Mi, och Valle skadade sig (sträckning?).
Fredag: Mi filmat för kurs, Valle fortfarande påverkad.

Så målet nådde vi inte riktigt, men nära!

Utvärdering

Valle: Anledningen att han inte tränar/tävlar är just att han har problem med kroppen. Jag hade lyckats förtränga det, men det blev smärtsamt tydligt att han inte klarar mer uppstyrd träning där han gör som jag ber honom – han behöver kunna välja helt själv hur han hanterar sin kropp. De häftiga lekbelöningarna som han älskar behöver också hållas på ett minimum – han tar helt enkelt i för mycket och huvudet vill mer än kroppen klarar av. Då är det in sak att “skydda honom från sig själv” genom att inte sätta honom i sådana lägen. Vi stryker rallytävlingen och kör vidare med NW.

Midori: Överraskande bra!

  • Fritt följ med attityd och fokus – mer helhetsträning och mer detaljträning i stegförflyttningar.
  • Ställandet är hennes svåraste. Det gick troll i momentet totalt, och vi har byggt om det från början. Inte tävlingsklart.
  • Inkallning med trygg stadga, bra fart. Lite för bra fart, missar ingången med någon dm. Vi kommer att träna med target för perfekt placering av tassarna, för att bygga om rörelsemönstret.
  • Läggandet är förvånansvärt bra. Vi behöver vakta på ljud i uppsittet.
  • Apporteringen behöver filas på ingångarna, och vakta på stadgan…det är KUL att apportera!
  • Hoppet behöver tränas på korrekta avstånd, och vakta på ljud + target i ingången för att få den perfekt.
  • Fjärrdirigeringen behöver störningstränas, och filas på riktigt fina rörelser. Ett moment där hon har möjlighet att verkligen glänsa!

Rutan och konen kräver då koner, som jag hade glömt hemma…men konen brukar hon sätta perfekt, och rutan vet jag att vi behöver jobba med suget ut (stannar gärna precis innan). Jag vill också träna på omdirigering till rutan, ifall det skulle behövas. Och om allt funkar bra så blir det sitt i grupp, ett moment som hon varit stensäker på men som jag behöver träna i olika miljöer för störningarnas skull.

Plan för veckan som kommer

För Valles del blir det mer utomhussök på tisdag, och båda ska få ett par kartongsök på olika platser.

Jag ska skriva ut planerngsmallarna för Lk1 och göra en noggrannare planering för Mi. Jag gillar att sitta och tänka och skriva i lugn och ro, det hjälper min hjärna att fokusera på rätt saker. När vi sedan går ut och tränar så vet jag redan vad vi behöver träna, och kan göra sådant vi faktiskt behöver göra och inte bara det som känns roligast för stunden 😀

Och ett träningspass varje dag med fokus på tävlingslydnad vill jag få till med Mi. Långt eller kort spelar ingen roll. För henne gäller verkligen mängdträning för att få energinivån under kontroll!

“Tävlingsträning är KUL! En massa häftiga moment, och man får springa typ jättemycket!”
Publicerad Lämna en kommentar

Anmäld till tävling. Vad händer nu?

Jag har ofta kaos på insidan av skallen. Allt liksom ligger i en enda röra, och det som flyter upp till toppen är sällan det som jag faktiskt behöver här och nu. Därför behöver jag struktur på utsidan, i form av planering.

Jag är för tillfället anmäld till ett doftprov med båda kelparna (förutsatt att vi kommer med), en rallytävling med båda kelparna, och en lydnadstävling med Midori. Bara på kul, för att se var vi ligger. Men att jag inte bryr mig om resultatet betyder inte att jag inte tänker träna! Det är ju liksom en av grejerna med att anmäla – att träna med ett mål i sikte 🙂

“Tack och lov för tävlingar, så det kan bli lite vettig träning för tvåbeningen! Själv kan jag redan allt.”

Jag brukar använda mig av fyra steg: FUNDERA över målsättning och var vi ligger idag. PLANERA vad/hur/när jag ska träna och vilka uppgifter jag behöver utföra för att nå målet. TRÄNA. UTVÄRDERA hur det gick – vad ska upprepas, vad ska ändras?

Just nu är jag i fundera-fasen. Målsättning, dagsläge.

Doftprov 27/7.
Det hade varit coolt om Valle klarar sitt doftprov och får lov att börja tävla. Han är ganska säker så det finns en realistisk chans. Målsättningen är att förbereda honom så bra att han känner igen situationen och sätter på nosen.
Midori är mycket mer av ett wild card i noseworken – ibland vill hon, ibland inte. Målsättningen är att ge henne en trevlig upplevelse på ett nytt ställe, oavsett om hon använder nosen eller inte.

Tävlingslydnad klass 1 24/8.
Målsättningen är att genomföra alla moment utom ställandet med engagemang, säkerhet och glädje.
Jag behöver checka av momenten – jag vet att vi har tappat svängarna i fotgåendet och att stadgan är obefintlig, att hennes tandoperation har gett henne lite bry med apporten, att ställandet inte kommer att bli klart, och att vi behöver träna MYCKET helhet för att få ner ljudnivån till en acceptabel nivå.

Rallylydnad 1/9, fortsättningsklass för Valle, mästarklass för Mi.
Målsättningen är för Valle att behålla hans humör på topp – oavsett om jag behöver bryta eller kan slutföra banan – och för Midori att hjälpa henne att hålla fokus och attityd genom hela banan.
Ytterligare en momentcheck, en för varje hund. Valle behöver träna korta banor och bygga motivation. Midori ska inte börja med rallyn förren lydnaden är klar – hon kan momenten och behöver bara fräscha upp lite. Våra svårigheter är desamma oavsett gren: stadga, stadga och stadga.

“Ska JAG tävla rally? Men, det är den andra kelpiens grej! Hur tänkte du nu?”

Planering för veckan som kommer:

  • Två pass med kartongsök i olika miljöer
  • Check på tävlingslydnaden Midori
  • Check på rallylydnaden Valle

Utvärdering och ny planering på söndag.

VI ÄR PÅ G!

Publicerad Lämna en kommentar

Gästblogg från TormarpaLilly

Vem är jag? Lilly Norfeldt heter jag, och jag driver en av Sveriges största hundbloggar. En Göteborgare som pluggade konst och litteratur i Paris och sedan hamnade i Våxtorp. En kontrast som gjorde min förvirrade och ledsna hjärna gott och även möjliggjorde hundägarskapet. Hundägarskapet blev till hundföretagande, livet i Våxtorp blev familjeliv och min konstnärliga sida får jag ut genom mina sociala medier.

Förutom att skapa innehåll till blogg, instagram och youtube jobbar jag som hundinstruktör och är även mamma 24/7. Detta inlägg kommer att handla om bloggande och varför jag anser att vi behöver bli fler inom hunderiet!

Hur många träningsbloggar finns det? Och hur många matbloggar? Mode? Oändligt, om du frågar mig. Och jag undrar varför det inte finns så många hundbloggar. Jag tänker inte att det ska finnas lika många – men fler än vad vi har nu åtminstone.

Man kan säga att jag startade mina kanaler för att jag själv saknade dem när jag skaffade min första hund. Så min drivkraft ligger i att skapa lättillgängligt innehåll för folk som INTE vanligtvis skulle följa hundkonton. Med andra ord, de som förmodligen behöver det mest. Och som jag själv, när jag var nybliven hundägare.

Och även om jag många gånger tänker att det finns så himla många som skulle kunna säga bättre saker än jag så orkade jag inte vänta mer. ”Jag får väl göra det själv då”, tänkte jag. För jag behövde en hundblogg. En som inte dömer, som inte är präktig – men som ändå ger bra kunskap och kanske en trevlig stund att inspireras av. En klassisk blogg – fast med hundträning.

Och jag vill ha fler! Jag blir SÅ glad när jag ser att grymma hundtränare startar bloggar (som den ni läser nu!). Det behövs! Olika människor behöver höra samma sak från olika personer för att förstå. Så är det ju, samma mattelärare i skolan kunde förklara för din bänkkompis så hen förstod, medan du satt och slet. Och så var det ombytta roller med någon annan lärare.

Om vi tänker att målet är att nå ut med kul och glad hundträning – då behöver vi vara fler olika hundbloggare. Eller för all del – instagram och facebook och youtube. Hundägarna finns överallt och vi behöver nå dem! Det finns plats. Jag vill ha fler konton och kanaler inom hunderiet. Fler som ”bara” är trevliga att läsa med fina bilder, och fler som ger tips om aktivering, och fler som visar träning. Och det är bra om vi som tränar modernt visar detta!

Här är några tips från mig om du funderar på att börja blogga, eller som blir taggad på att nå ut på instagram eller facebook:

  • Visa vem du är. Ditt ansikte. Jag vill veta vem som skriver till mig. Vems text jag läser. Seriöst, detta är viktigt.
  • Blogga hellre en gång per månad men varje månad än att skriva 3 inlägg ena veckan och sen ingenting på en vecka. Man måste inte publicera direkt, men att jag som läsare vet när nästa inlägg kommer är viktigt.
  • Bara gör det! Hallå, tror ni Paulo Roberto tänker att ”åh nej, Kalle Zackari la upp om marklyft i måndags, då kan inte jag skriva om samma”? Knappast. Gör din grej. Det finns inte obegränsat med övningar och tips, men DU kan göra dem på DITT sätt. Och om många olika sätt visas så kommer de att bli mer tillgängliga för fler.

Klara, färdiga, GÅ!

/Lilly

Här hittar du mig:
Bloggen
Instagram
Youtube

Publicerad Lämna en kommentar

Lek är kul!

Finns det något roligare än att leka med hunden? Nä. OK, det var veckans blogg! Vi ses nästa måndag.

Aj…

Jaja, liiiiite mer kanske jag har att säga om ämnet ändå… Lek är just lek, men det finns ett visst mått av allvar i det också. Dels är det en värdefull belöning för oss som gillar att träna fram beteenden, dels är det en aktivitetshöjare som rentav kan bli stressande om man inte är försiktig, och dels är det inte helt riskfritt.

Jag har en ung cane corso. Snart ett år, snart 50 kg. När jag hämtade honom vid 8 veckor vägde han 8 kg – det är vad många hundar väger som vuxna. Därefter gick han upp ungefär ett till två kilo per vecka tills han gick över 40-kilosgränsen, då började tillväxttakten lugna ner sig lite. Kan ni tänka er hur många blåmärken jag har samlat på mig under den här tiden?

Lekregler

Lek är bara lek om det är roligt. Lek är inte någon särskild aktivitet, inte något specifikt mönster, inte något som måste vara på något särskilt sätt – men det måste vara roligt. Hunden måste ha kul (tyvärr blir lek ibland något som “ska göras” och vi fastnar i mönster istället för att faktiskt leka), och vi måste ha kul. Det är inte kul att vara rädd för att bli skadad…

Så Totoro och jag har regler för vår lek.

  • Slutar den ena så slutar den andra. Endera av oss kan när som helst avbryta leken.
  • Om man gör illa eller skräms så kollar man av att den andra vill leka igen.
  • Inte använda full styrka.
  • Lyssna och anpassa i farten
Det är liksom lite power bakom när Totoro dundrar rakt in i en leksak. Förhoppningsvis leksak…

Va?

Punkt 1 betyder bara att om en av oss slutar leka och går och gör något annat så accepterar vi det. Det är inte snällt att följa efter och tjata. Inte superenkelt för nån av just oss två, vi tenderar att bli ganska intensiva och envisa så för oss behöver det här vara punkt 1.

Punkt 2 betyder att om någon av oss ryggar undan eller skriker (fast det är bara jag…) så är leken slut. Direkt. Den kanske är slut bara två sekunder, men den startar bara om den som stoppade bjuder in igen. För det mesta är det Totoro som biter mig, men det har hänt att jag trampat på honom, knuffat för hårt, snärtat till med en leksak, osv. Det är inte kul om man är rädd eller har ont.

Tredje punkten betyder bara att det är just lek det handlar om. Vi leker fysiskt, mycket morr, vrål, bit och knuff, det måste vara på låtsas. Totoro är stark nog att knäcka ben, om han skulle ta i på riktigt har han ihjäl mig. Men även om han “bara” leker med mig som med en annan hund så kan han skada mig, jag har ingen skyddande päls och mina reflexer är löjligt långsamma i jämförelse. Han måste vara extra försiktig med mig. Och för all del jag med honom, han är starkare och snabbare än jag men mina händer kan nypas och dra. Jag måste vara försiktig.

Och sista punkten är helt enkelt att det är bättre att vara lyhörda och få flyt i leken än att hålla på att stoppa upp och be om ursäkt hela tiden. Varna innan det börjar göra för ont, växla beteenden, ta mikropauser. Kort sagt, ha hjärnan med och se till att även den andra har kul.

Men hur?

Lek är lek. Det är lek för att det är roligt. Det betyder i praktiken att den belöning som upprätthåller lekbeteendet är lekbeteendet. Helt enkelt: belöningen för att leka “rätt” är att vi leker. Leken avbryts om vi gör något fel. Inte svårare än så.

Så mycket som möjligt ska vara lek, det tycker både Åsa och jag. Det genomsyrar vardagen, träningen och de långsiktiga målen, allt vi gör med hundarna har lek i grunden. Så pass att vi inte alltid tänker på det. Men vi har tänkt på det till sommarens läger, det finns ett par platser kvar så passa på att komma och leka med oss – alla ska ha kul!

Publicerad Lämna en kommentar

Det ska inte falla på bristande vilja

Just den raden dök upp i mitt FB-flöde för några år sedan, postad 04.35. Vederbörande ville hinna träna sin hund innan hen gick till jobbet, eftersom det inte fanns någon tid efteråt. Varför? Därför att hen hade som uppgiftsmål att träna dagligen innan nästa tävling. Återigen – varför? Därför att hen var övertygad om att det skulle hjälpa de båda att prestera snäppet bättre.

Tidiga morgnar. Underskattat.

Nu när vi har konstaterat att den STORA målsättningen behöver ligga inom vår egen kontroll och inte vara beroende av andra – varken domare eller hund – så kan vi titta lite på prestation och resultat. För visst är det kul när det går bra!
Även om målsättningen inte ligger i poäng, så vill jag fortfarande att vi ska prestera så bra vi bara kan på tävling. Det är liksom det som är utmaningen – träna på ett sätt som gör att vi är väl förberedda för de svårigheter som kommer, och formtoppar på rätt dag. Vid rätt tid dessutom.

Och vad är “prestera så bra vi bara kan” – hur ser det ut?
För mig betyder det: lika bra som vi gör på träning.

Och då kommer följdfrågan: VET jag hur det ser ut på träning? Ofta märker jag en tendens att jag liksom lurar mig själv litegrann. “Hunden kan alla moment” betyder att hon kan momenten ett och ett, eller i bästa fall i en kedja på tre moment i taget. “Vi tränar jätteofta med tävlingsledare” betyder att min träningskompis dirigerar oss en gång i veckan. Och sedan, efter tävlingen, så slår det mig i huvudet allt som vi BORDE tränat – om jag vill ha högre poäng.

Exempel på grejer vi behöver träna om prestationen ska ligga på topp, men som jag oftast är alldeles för lat för att göra så mycket som vi borde:

  • Värm upp på en bit av planen, prestera på en annan
  • Lägga ut ringband, markeringar, och annan utrustning
  • Träna på olika platser
  • Träna på platsen där vi ska tävla
  • Tävlingsledare – olika personer
  • Träna kedjor
  • Träna igenom hela programmet tävlingsmässigt
  • Träna på att fortsätta även om det blir fel
  • Träna på banor som någon annan har ritat
  • Träna igenom sådant vi har svårt för
  • Överträna momenten

Gissningsvis ser din egen lista lite annorlunda ut. Eller inte.

“Jag bryr mig inte om VAD vi tränar, så länge vi har KUL när vi tränar!”

Vissa saker tar emot

När jag tävlade Valle (dåvarande lydnadsklass 2) hade vi ett GIGANTISKT problem: apporteringen. Springa efter – ja. Gripa – ja. Komma med den – HELL NO! Och när man har tränat apportering på alla sätt man kan komma på och upplever att det inte blir ett dugg bättre, då är det lätt att liksom ge upp. Säga “vi kan inte, och vi kommer aldrig att kunna”.
Känner man så behöver man fundera lite på vägen framåt, för här riskerar vi att hamna i en massa tråkiga känslor som inte är bra för vare sig hund eller förare.

Att tävla lydnad är frivilligt, och dessutom något vi gör som förströelse och för att det ska vara kul. Vi betalar till och med pengar för nöjet. Är det inte kul – låt bli.
En hund BEHÖVER inte kunna apportera, det finns massor av lyckliga hundar och hundägare som aldrig ens sett en apport. Din hund är inte en sämre hund och du är inte en sämre hundtränare utan apportering.

Så jag påminde mig om ovanstående – flera gånger, eftersom jag är lite trög – och formulerade mitt “varför” jag ändå ville fortsätta. Det var något i stil med “jag vill utmana mig själv att faktiskt hitta ett sätt att få min hund att utföra en apportering tävlingsmässigt i en tävlingssituation”.
När jag tog det beslutet – att verkligen uttömma alla idéer för att få till en tävlingsmässig apportering under tävling med entusiasm och glädje – så tog jag också ett beslut att verkligen TRÄNA på det. Alla som tränar något som är svårt vet att man har bra dagar (“Hurra! Vi har kommit närmare målet, imorgon är det klart!”) och man har sämre dagar (Men? Varför i h-e föll det samman nu? Jag fattar noll!”). Det är liksom bara så det är. Ibland ÄR det jobbigt. Ibland är man inte den superpedagogiska och strukturerade tränaren som man vill vara. Och det är OK (så länge som man är schysst mot sin hund).

Vi klarade det. På hans sista tävling gjorde han en i mina ögon perfekt apportering. Målet var uppnått, han har inte tävlat mer. På vägen fick jag en massa träningserfarenhet, en massa övningar, och bekräftelse på att det ofta gäller att tänka helt annorlunda om man vill få nya resultat.

Det handlar om målmedvetenhet, självförtroende, och envishet

Målmedvetenhet: Att inte tappa fokus. Vart vill du? Hur ser det ut? Gör något litet varje dag för att ta dig ett steg närmare målet.

Självförtroende: “Oavsett om du tror eller inte tror att du kan så har du rätt.” Du behöver tro på din förmåga. Du behöver dessutom vara en bra coach till dig själv. Vi vet att våra träningskamrater fungerar bättre om de får uppmuntran och vi lyfter dem istället för att trycka ner dem. Var din egen bästa träningskamrat. En god vän till mig sa en gång att det vi tänker på växer – du ska alltså tänka på sådant som blivit RÄTT. Det är det som ska växa.

Envishet: Förmågan att fortsätta, hitta nya vägar, ändra på receptet tills det funkar. Tänk dig att du ska baka en kaka, men det blir alldeles för lös och kladdig. Ger du upp? Nej, du tar mer mjöl nästa gång! Likadant med hundträningen – fast mer komplext.

Jag hade startat i lydnadsklass 1 med Midori 17 gånger innan jag blev uppflyttad till nästa klass. De två första gångerna var ren träning, men övriga 15 var jag säker på att vi skulle få över de eftertraktade 160 poängen som krävdes för uppflytt. Varenda gång gick jag in med tron att detta var sista gången i denna klassen. Vi fick mellan 120-159,5 (tre gånger!).
Jag hade bestämt mig. Det bara skulle gå. Och det gjorde det – den artonde tävlingen satte vi 193 poäng och presterade för första gången likadant som vi gjorde på träning.

Mitt huvudsakliga mål var fortfarande att ha en glad hund och visa trevlig träning. Själva poängen blev en utvärdering på hur väl jag hade lyckats med mitt träningsrecept. Behövde vi mer fart? Mer stadga? Mer kedjor? Träna med manliga tävlingsledare med basröst? Träna på gula koner? Efterhand som jag ändrade mitt recept lärde jag mig mer om vad vi båda behöver för att kunna prestera på topp.

Illusionen om vad “alla andra” kan

Jag tror att en del av de dåliga känslor och den frustration som ibland drabbar oss i prestationsinriktade situationer kommer av en känsla av att “alla andra kan”. Vi känner oss mindre värde eftersom vi inte klarar det som verkar vara så enkelt för andra!

Jag misstänker att i stort sett ALLA känner så. Inklusive den du själv tycker verkar ha det så enkelt. Vi lver inte varandras liv. Vi ser inte det jobb som läggs ner bakom kulisserna. Vi ser det folk väljer att dela med sig av, och givetvis vill vi dela sådant vi är glada för och stolta över!

Så grundfrågan är inte bara “varför”, utan också kanske “är det värt det”? Är det värt att offra tid och pengar, ta sig igenom dåliga träningspass, fortsätta envisas, lära sig hantera besvikelse, och tvingas till självinsikter? Det kan bara du bestämma.

Avrundning av tävlingstemat

Jag har en idol som jag ibland avslutar föreläsningar med att berätta om (speciellt de som handlar om målsättning), och jag tänker använda honom för att sammanfatta tävlingstemat vi har haft i veckan.

För en massa år sedan tittade jag med glädje på So You Think You Can Dance, ett amerikanskt tävlingsprogram i dans. Ett år var en kille som heter Cyrus med i uttagningarna, och kom med ihop med två vänner. Det första de gör är en veckas vidare uttagningar, där de testas i olika dansstilar.
Cyrus och hans vänner var självlärda och otränade i klassiska danser. Det gick…sådär. Den första killen lämnade själv efter två dagars dålig kritik, och skyllde på att domarna inte “fattade något”. Den andra kille gav upp efter ytterligare en dag “jag klarar inte detta”. Cyrus berättade bakom scenen hur otroligt imponerad han var över övriga tävlande, att en ny värld inom dans hade öppnat sig, och uppenbarligen fanns det en helt ny nivå som han inte känt till – men han ville dit!
Han slutade som tvåa. Flera gånger uttryckte han glädjen över att få träna ihop med de allra bästa dansarna, att få lära sig nya saker, att få utvecklas inom det han älskade. Hans mål var inte att vinna. Hans mål var att suga i sig allt han kunde få ut av upplevelsen, lära sig så mycket som möjligt, och därför stanna i tävlingen så länge som möjligt.
Så en video med hans audition får avsluta Tema Tävling.

Publicerad Lämna en kommentar

Träna för tävling: moment – och sen då?

Oavsett vilken gren man tävlar i så finns det vissa delar som hunden behöver kunna. Moment i tävlingslydnaden, skyltar i rallyn, hinder i agilityn. Det är självklart, tydligt beskrivet hur de ska se ut, och lätt att förstå att man behöver lära hunden (och sig själv). Men tävling är så mycket mer!

I onsdags avslutade jag och Ulrika vår andra agilitykurs för Emelie på Carpe Momentum. Vi har knappt sett ett hinder. Än mindre jobbat med något i närheten av en bana. Vad har vi gjort? Grunder! Allt det andra! Och vi har haft jätteroligt – våra hundar likaså – och lärt oss en massa spännande saker.
Våra hundar har lärt sig: Sikta framåt. Stanna på target med riktning framåt. Sikta mellan/genom. Springa i full fart till skål, och skillnaden mellan flygande start och stilla start. Slalomingångar. Sedan har Midori också lärt sig någon sorts dubbel tasstarget i däcket eftersom jag mot bättre vetande tyckte det var gulligt, men det kan vi bortse ifrån… 😀

Vi jobbar båda med nya färdigheter – jag på att filma med min systemkamera (sorry för skaket), Ulrika med att hålla igång fötter, belöna med rätt hand, variera sin klickpunkt, och dessutom hålla rätt på att Totoro fattar övningen. Hon gör ett bättre jobb än jag gör.

Vad har detta med tävling att göra?

Allt! För att beteenden ska fungera på tävling behöver de fungera väldigt, väldigt bra på träning. För både hunden och oss. Det behöver vara mer eller mindre automatiserat, sitta i ryggmärgen, gå på autopilot, kalla det vad du vill.

När jag lärde mig cykla, innan jag hade tränat ordentligt på det här med att styra och bromsa, hamnade jag i en situation där min cykel var på väg mot en taggbuske. Helt oförmögen att stoppa eller svänga rullade jag rakt in i busken och gjorde mig illa. Eftersom jag fortfarande kommer ihåg känslan av total hjälplöshet vet jag att det har satt ganska djupa spår – detta är över 35 år sedan.
Ett par månaders träning senare kunde jag både svänga och bromsa utan att behöva tänka på vad jag gjorde. Beteeden hade blivit automatiserat.

Likadant på tävling. Något händer som går lite utanför ramen och vi blir handfallna. Eller hunden får hjärnstopp och gör något helt annat. Varför? Därför att vi inte har tränat våra beteenden tillräckligt!

Det jag och Ulrika – och våra hundar – har gjort på våra agilitykurser är att träna på grunderna tills de (mer eller mindre) sitter. Hunden på utsidan. Följ mig. Sikta framåt. Belöningen på linjen. Vi har gjort det under så pass enkla former att vi knappt kan misslyckas, och nu börjar det bli så automatiserat att vi klarar att variera övningarna utan att allt faller samman.

Vad behöver vi träna på då?

Det beror givetvis på vilken sport vi har valt, men en del saker är gemensamma:

  • Moment. Hunden behöver kunna de moment som ingår. Så bra som du vill att den ska kunna prestera dem, med enbart de signaler du vill ge, på första försöket, i kombination med andra moment, utan synlig belöning.
  • Transporter. Ni behöver kunna ta er in på plan, ut från plan, och beroende på sport mellan moment. Hur ser det ut? Checkar hunden ut när ni gör över startbandet – hur kan ni träna på förväntan inne på plan? Vad händer mellan momenten?
  • Signalkontroll. Pratar ni samma språk? Är ni överens om vilka signaler som gäller för vilket beteende? ALLA osäkerheter kommer fram på tävling. Sorry, men så är det.
  • Helhet. Hur vana är ni att utföra flera moment på rad utan belöning? Hur länge orkar hunden koncentrera sig? Hur länge klarar DU att koncentrera dig?
  • Störningar. På tävling händer en massa saker som inte händer på träning. Liv och rörelse, hundar och människor överallt, och du får inte själv välja exakt när och var du ska göra saker – någon säger till dig. Har ni tränat på tävlingsmässiga situationer? På nya platser? På en plan där 20 hundar satt sig och lagt sig på samma ställe innan det är er tur? På att vänta i evigheter på er tur?
  • Uppvärmning. Hur ska ni värma upp för att vara på topp när det är er tur? Hitta fokus utan att bli trötta, hålla belöningsförväntan på topp utan att få en övertaggad hund?
“Detta är min allra bästa boll, som jag är beredd att gå ett helt lydnadsprogram för. Kick it, Charlie Brown!”

Men herregud! Vi kommer ALDRIG att bli klara…

Här kommer de goda nyheterna! Vill du tävla? Tävla! Det är helt OK att tävla innan man är “klar”. Det är faktiskt något som jag gör ofta och gärna.
Men.
Jag anpassar min målsättning.

Eftersom mitt mål inte ligger i hur många poäng vi får, utan i att vi ska prestera så bra vi kan utefter de förutsättningar vi har med glad hund och trevlig träning, så anpassar jag vad vi gör på banan efter var vi står i träningen.
Jag har betalat ganska dyrt för mina minuter inne på tävlingsbanan. Jag får utnyttja den tiden precis som jag vill, så länge jag inte ställer till det för någon annan (jag belönar aldrig med godis på banan eftersom jag riskerar att spilla och sabba för nästa startande). Jag behöver inte göra moment vi inte är färdiga för. Jag kan välja att belöna på banan och sedan bryta. Jag kan hjälpa min hund med tiotusen dubbelkommandon, om jag vill det. Vad är det värsta som kan hända? Jag blir diskad, jag nollar momentet, so what?

“Men så kan man ju inte göra! Vad ska folk tänka?”

Så här är det: vad folk tänker om mig har jag inte med att göra. Det är inte min business. Vad min HUND tänker om mig – det är viktigt. Men folk som jag inte känner, som ser oss tio minuter av vårt liv – helt oviktigt.
Nu är det pyttelite annorlunda när man faktiskt jobbar med hund och är beroende av kunder, men jag ser det som att de kunder jag vill ha på kurs är de som vill lära sig mer om hur JAG gör. De som inte gillar det de ser kommer ändå inte att trivas på mina kurser. En snabb och enkel screeningprocess.
(Ni som väljer att gå kurs för mig – I love you! )

“Tävla hit och tävla dit…Visst är det kul att aktivera sin tvåbening ibland, men det får faktiskt finnas gränser!”

Tjusningen i det hela

Att bara träna moment blir faktiskt ganska tråkigt efterhand – tycker jag, och tycker kelpan. Vi gillar omväxling. Att träna på allt runtomkring gör träningen mycket mer mångfacetterad, intressantare, och mycket roligare! Ibland svårt och frustrerande, ibland är det träningspass som liksom bara ska mängdtränas, men för det mesta så hittar vi en vinkel som BÅDE är rolig OCH tar oss mot målet.

Och tävlingen? Den har vi för att få motivation och rikting i träningen, och som “kontrollpunkter” längst vägen. Den är utmaningen som sätter ramarna. När det känns inspirerande och roligt. För det är ju, trots allt, helt frivilligt att tävla.

Publicerad Lämna en kommentar

Konsten att skämma ut sig

Jag träffar ganska ofta på människor som tävlar “för att det är kul” som i själva verket inte tycker det är ett dugg kul. Problemet är inte ens vad jag tog upp sist, att målet är något de inte har kontroll över. Nej, de har lagt ett lager till på den svårigheten, och motiveras inte av glädjen att vinna utan av rädslan att förlora! Deras beteende drivs av undvikande, de vill inte skämma ut sig. Vidskepligt undvikande…

Tävlingsplatsen blir ett slagfält, omgivningen fiender. Om jag uppnår tillräckliga resultat är det lättnad jag känner, inte glädje. Jag slapp skämmas, jag undvek att göra bort mig. Aversiva motivatorer är starka saker, att undvika faror är viktigt ur ett överlevnadsperspektiv och processerna speglar detta. Det spelar ingen roll att domaren och publiken inte är en flock lejon, upplevelsen av hot är i grunden densamma.

Grejen med undvikande är att det inte är konstruktivt. Det är inte till för att bygga något av, tvärtom. Jag använder inte hot och straff i min hundträning av den enkla anledning att jag vet att det är ineffektivt. (Det finns etiska anledningar också, men jag är en praktisk person och för mig räcker det gott och väl att det inte är effektivt.) Det kan ge dramatiska resultat här och nu i vissa lägen, men det kostar alltid mångdubbelt mer på längre sikt. Alltid. Vi fungerar, givetvis, likadant.

En omöjlig situation

Människor som tävlar i rädsla, som drivs av en önskan att undvika obehaget att misslyckas, är i en omöjlig situation: de kan inte lyckas. Att lyckas är inte ens en del av situationen, alla eventuella framgångar är bara ett andrum – det kan gå sämre nästa gång! Om vi lägger till det att resultatet är bortom deras kontroll blir det riktigt sorgligt för alla inblandade. Du försöker nå upplevelsen av lättnad eftersom grundtillståndet är obehag. Ständigt jagad…

Och det är lättare att glida över i den här situationen än många kanske tror.

Eftersom målet att uppnå resultat X är i grunden vidskepligt (inte en direkt konsekvens av mina beteenden men jag upplever att de hänger ihop) börjar vi leta – vidskepliga – fel när vi inte når det. Om vi går från en situation där vi ofta nådde X (vann tävlingar i det här sammanhanget) och fick vår upplevelse av kontroll stärkt (vi vann för att jag fick saker att hända), och sedan hamnar i en situation där vi nästan aldrig når målet, då kan obehaget från frustrationen bli så starkt att vi går in i undvikande utan att märka det. Istället för att drivas av glädjen över en vinst börjar vi akta oss för en förlust.

Så snart drivkraften blir undvikande paddlar vi rakt ut till havs i en sjunkande kanot. Det kan inte bli bra, hur hårt vi än paddlar – och vi måste paddla, fortare och fortare, för att inte sjunka genast. Så vi kommer längre och längre ut. Det är ju riktningen som är fel.

Skäms du inte?

Skam är en hemsk känsla. Rädsla för skam är nedbrytande. Har du inte gjort något fel? Skäms inte då. Har du gjort något fel? Lär dig av det, förändra dina beteenden, och gå vidare. Skam låser fast dig, den leder inte till någon förändring.

Jag tipsar ofta om att ett bra sätt att komma över den läskiga känslan av att bli bedömd när man är på tävling, är att filma sin träning. Inte bara filma, titta på filmerna. Titta så ofta att du inte längre sitter där och kvider och säger “men titta så dum jag ser ut när jag…”, utan helt bortser från det och istället kan fokusera på vad du ser av träningen. Vill du ta det ett steg till, visa filmen för någon annan. (Inte för att visa upp en bra prestation! Samma regler gäller redan i det lilla, om din motivator ligger utanför dig själv kommer det att gå snett.)

Det här kommer inte att fixa situationen för någon som redan hamnat i den sjunkande kanoten på väg åt fel håll, där måste vi först ta oss i land. Se över dina mål och vad som faktiskt agerar som förstärkare för dina beteenden för att komma ur de onda cirklarna först och främst. Men för den som vill “vaccinera” sig lite mot stressen på tävling, och få lite större motståndskraft mot risken att börja tävla under påverkan av undvikande, kan det här vara riktigt effektivt.

Jag filmar all min träning – jag tittar inte på allt, för vi snackar hundratals timmar med film här. Det skulle jag aldrig hinna. Jag tittar på en del av det, och jag visar massor av det för andra. Material till kurser och föreläsningar, som jag visar för totala främlingar. Misstag, fummel, klantigheter och nonsens och delar på sociala medier till både vänner och helt öppet. Varför? Dels för att jag tycker det är roligt, men en baktanke är nästan alltid att kolla om jag skäms. Känns det pinsamt att visa upp något? Skämmer jag ut mig om jag visar att jag, min hund, och vår träning går totalt fel ibland? (OK, ofta!)

Det är i det lilla vi når det stora. På tävlingsplatsen, likblek och utskämd av någon pinsam katastrof, där är det så dags.

Begåvning

Begåvade människor väcker beundran. Vad innebär det att vara begåvad? I princip verkar det vara att någon gör svåra saker utan ansträngning. I dagens sociala medier visar det sig ofta genom att bara färdiga resultat visas upp, med ett leende och någon kommentar om hur enkelt det var. För en del var det säkert enkelt, vi har alla olika förutsättningar inom olika områden, medan andra slätar över hur hårt de fått jobba för att nå slutresultatet.

På tävling är det ju just slutresultatet som ska visas upp. Vi är “färdiga för tävling”, vi är klara. Det här, det är hur bra vi är! (Fast så kan man ju inte säga, det var inte svårt, vi har inte jobbat hårt, och framförallt är vi inte duktiga…) Den sociala pressen tusenfaldigas.

Jag saknar begåvning. Jag får jobba hårt för mina kunskaper och färdigheter och jag vet inte riktigt varför jag skulle skämmas för det. Det är inget att vara stolt över heller, det bara är som det är. Ett visst resultat kommer att kräva en viss ansträngning, det är så jag når dit. Ibland är det värt det, ibland inte.

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att försöka lära mig att teckna hjälpligt, det är ett verktyg som verkar väldigt användbart för att kunna kommunicera saker ibland. Jag har delat en del av mina försök på facebook, inte för att jag är stolt över resultaten, söker beröm eller sympati. Utan för att kolla av om jag tycker det är pinsamt.

Jag är nämligen riktigt, riktigt dålig på det.

Det är en golden retriever! Ser du inte det?

Jag har inte tyckt det varit ett dugg pinsamt att dela de här bilderna, men det är inte för att jag inte förstår att de är riktigt dåliga teckningar. Det är bara inget att skämmas för, att vara dålig på att teckna. Jag försöker bli bättre på det, men om jag skulle misslyckas totalt med det vore det inte heller pinsamt. Jag försökte något, det gick inte, ok. Är det något viktigt får jag väl leta en annan lösning, annars är det bara att släppa det.

Det här är inte en inställning som kommit gratis. Jag är inte begåvad med att inte tycka saker är pinsamma. Men det har varit viktigt för mig att inte låta rädsla för vad omgivningen tycker om mig – och mina prestationer! – begränsa mig, så det har varit värt en rejäl ansträngning.

Jag är inte en begåvad hundtränare heller. Jag anser att jag är en bra tränare (och jag tycker inte det är ett dugg pinsamt att säga det), men jag har fått jobba för det med. Och att jag anser att jag är en bra tränare betyder absolut inte att jag inte gör fel, klantar mig totalt, och helt förvirrar min hund. Det gör jag, och det är ingen hemlighet. Här är en bit av vår träning häromkvällen. Upplägget är fel, utförandet är fel – det är knappt något som kan kallas rätt faktiskt. Det är dock inte något jag skäms över, det är bara information. Vilken tur att det kom med på film så jag kan lära mig av det, och så jag kan visa misstagen för andra som kanske slipper göra dem själv.

Tävlingsdagen är en chans att sätta ihop de olika delar jag jobbat på för att se hur de håller ihop i en för mig okontrollerad miljö, få mer information, och hitta nya saker att förbättra. Vad det inte är är första gången jag riskerar att klanta mig och skämma ut mig, det är noll risk för det. Den rutan är ordentligt avbockad långt innan.