Publicerad Lämna en kommentar

Hjärngympa för hunden

Vi skriver mycket om aktivering för hunden, både för kropp och huvud. Det gör vi eftersom 1: det är viktigt och 2: det är kul. Och man får liksom aldrig för många tips att testa!

Finns det inga gränser för vad en stackars hund ska behöva jobba med? Matte, kom ner nu!

1. Det är viktigt.

Fysisk och mental aktivering förebygger både skador och problembeteenden. Hjärngympa kan vara en viktig del i en mängd olika träningsplaner, allt från utfall till separationsångest. Genom hjärngympa kan vi ge hunden utlopp för sitt arbetsbehov, vi kan stärka hundens självförtroende, vi kan öka samarbetet, vi kan stärka relationen, vi kan låta hunden få utlopp för naturliga beteenden och vi kan lära in viktiga färdigheter på ett lättsamt sätt.

2. Det är roligt.

Det är faktiskt ännu viktigare. Sådant som är tråkigt och jobbigt har iallafall jag en tendens att placera längst bak i huvudet. Medans sådant som är roligt gör jag och hundarna ofta och gärna! Det är därför min man ibland frågar “men vad ska det vara bra för…?” när jag beskriver vad vi tränar. 😂 Och grejen är ju den att det ÄR bra, för en MASSA grejer, även om det inte är helt uppenbart vid första anblicken. Se stycke 1…

Vem är snabbast? Klara, fääääärdiga…GÅ!

Bilden ovan är ett klockrent exempel: Midori och hennes kompis hittade på en egen lek runt godisbiten. Båda har roligt. Midori lär sig dessutom självkontroll både runt barn (som hon älskar) och runt godis, hon tränar kroppskontroll på bänken, hon tränar sin koncentrationsförmåga, och bandet mellan de båda stärks.

Men…jag har ingen fantasi! Hjälp!

Jag hör dig… Här kommer tio enkla grejer att gymnastisera vovvens hjärna med, på olika svårighetsnivåer!

  1. Sitt vackert. Stärker rygg och magmuskler och tränar balansen. Korta pass, detta är styrketräning!
  2. Hitta mattes vante. “Tappa” din vante på promenaden. Leta tillsammans. Din FANTASTISKA hund hittar den!
  3. Godisträd. Göm godis i barken på ett träd. Leta tillsammans.
  4. 2 tassar upp. Lär hunden sätta framtassarna mot stenar, betongblock, husväggar, träd, etc. Korta pass, detta är styrketräning!
  5. Klara, färdiga, gå. Försten som tar godisen vinner! En blyg hund vinner alltid. En hund som redan tar för sig behöver du ha koll på – vänta tills “gå”, ingen tjuvstart! Tjuvstartar hunden är du snabbare, anpassa avståndet så du hinner. Väntar hunden vinner den.
  6. Var är mattes näsa, mun, panna? Lär hunden peka på rätt kroppsdel. Rekommenderas inte till väldigt stora, slabbiga, eller överenergiska hundar.
  7. Städa ihop sina leksaker. Perfekt för den lata hundägaren.
  8. Öppna och stänga skåp och lådor. Lär ut med viss försiktighet…
  9. Lickimat. En för mig ganska ny uppfinning som gjort mina kvällar betydligt trevligare, Kelpan kan hålla på med en matsked jordnötssmör i en halvtimme. Och sedan är hon trött! WIN!
  10. Fotgående på intressanta underlag. Kan din hund sin position i fotgåendet? Utmana den! Stockar och stenar, trappor, högt gräs, etc.
Med en hund som gör regelbunden hjärngympa slipper du det här… 😂

Vill du lära dig mer?

Den 4/2 startar jag en kurs på ämnet trix. Perfekt hjärngympa för både hund och människa, där ni dessutom får koll på träningsstruktur, olika sätt att få fram beteenden, kriteriesättning, signalkontroll, och en massa andra bra grejer. Men det kommer ni knappt att märka – det händer under tiden som ni tränar resten!

Publicerad Lämna en kommentar

Stark eller stark?

Jag är inte så bra på att bry mig om min egen fysiska status, men när det kommer till hundar är jag smått besatt. Totoro ser inte så biffig ut, men han är betydligt mer vältränad än vad som syns utanpå!

Jag är VISST biffig! Jag var starkast i världen redan när jag var liten, så det så!

Anledningen till det är att jag inte fokuserat på de stora musklerna som syns. Det är inte de som gör det viktiga jobbet – tvärtom, de kan vara ett problem! Styrka som inte används kontrollerat och vägs upp av balans riskerar att göra skada istället för nytta.

Smått och lednära

Totoro har varit och röntgat lederna strax innan jul. Inte alla som läser detta har en ras där ledstatus kontrolleras, så jag kan säga att det är nervöst när det ska göras. Jag har inte haft någon egentlig anledning att vara orolig, men man vet ju aldrig! Och dåliga leder, framförallt armbågarna i en så tung ras, kan sätta stora begränsningar på livet framöver och även ofta leda till en förtidig död.

Totoro har såklart HD A och ED 0. Jag var inte ett dugg orolig innan resultatet kom. Så det så.

Alla som tror på henne räcker upp en tass…

Så varför pratar jag om ledröntgen helt plötsligt? Försöker jag påstå att det är tack vare min träning som Totoro har fina leder? Nej, absolut inte! Han är född med fina leder, det har jag uppfödaren att tacka för. Träning kan hjälpa dåliga leder och förlänga hållbarheten på bra, men det lagar inget. Nej, anledningen att jag pratar om röntgen är för att lillspinken Totoro var nästan omöjlig att röntga. Hans lednära muskler är så starka att trots djup sedering var han väldigt svår att dra i rätt läge för röntgenbilderna. Den stackars röntgenteknikern (röntgensköterska? vad säger man?) var helt genomsvettig innan pärsen var över, och jag med.

Jobbigt för oss där och då, men ett utmärkt betyg på Totoros viktiga muskler. De små och lednära musklerna som håller ihop honom och ger honom god kroppskontroll.

Vettvilling

Hundar har inget vett. Sorry, men det är sant. De tänker inte på att värma upp innan ansträngning eller sluta för att de är trötta. De värderar inte en inbromsning eller sväng efter vad som är rimligt för dem att klara av. De springer för att de vill, och jag antar att de bara litar på att kroppen sköter sitt jobb. Det är vårt ansvar att den har förutsättningar att göra just det (och att se till att de värms upp och ner, och vilar när de är för trötta).

Fysträning har sakta men säkert blivit något hundägare är alltmer medvetna om, men tyvärr är det inte alltid fokus på rätt saker. En biffig, “stark” hund med explosiva rörelser och snabb utveckling kan lätt ses som något bra, när det kanske inte alltid är fallet. Stora, tydliga muskler är absolut viktiga för en stark hund – men de måste komma efter de små och lednära i prioriteringen.

Muskler (av den typ vi pratar om här) går förbi leder, sammandragningen av muskler är vad som skapar rörelse i lederna. Stora, starka muskler kan skapa extrem belastning i lederna, detta behöver vägas upp av stabiliserande muskler runt leden och kroppskontroll. Om vi bara bygger stora muskler riskerar vi att de bokstavligen sliter hunden samman… Styrkan riktas inåt och kroppen håller inte ihop.

Jag är inte ett dugg trött, jag kan springa och hoppa hela dagen!

Totoro har ingen vidare kondis får erkännas (jag måste skaffa en cykel), men i övrigt är han i riktigt god form. Han ser dock ganska omogen ut i kroppen jämfört med många andra hundar i hans ålder, vilket har att göra med var jag valt att lägga fokus i fysträningen. Styrkan och explosiviteten har han fått fixa själv, i lek och trams. Jag har lagt vikten vid balans, kroppskontroll och stabiliserande muskler.

Att träna smått

För att bygga de stabiliserande musklerna behöver vi tänka smått, långsamt och kontrollerat. Ju långsammare rörelser desto bättre. Vi behöver även isolera delar av kroppen att jobba med, annars tar hunden som regel den enklaste lösningen och tar i med muskler som redan är starka. Vi vill träna hela kroppen!

Ostabilt underlag, lååååååååååååångsamma rörelser, och små hinder är nycklarna här. Bara att stå stilla på ett ostabilt underlag gör att de små, lednära musklerna måste jobba för att hålla kroppen i ett stabilt läge. Långsamma rörelser gör att musklerna som stabiliserar lederna måste ta i för att hålla rörelsen rak – med fart så sker det av sig självt iom kraftens riktning så de musklerna får ingen träning. (Eller riskerar att överbelastas och gå sönder om kraftens riktning är fel…) Och små hinder tränar kroppskontrollen och -medvetenheten, så hunden utvecklar sin förmåga att verkligen styra sina rörelser och hålla sig i balans.

Totoro 7 månader tränar bakdelskontroll. Lägg märke till att han har en tydligt dominant sida, han försöker kliva över hinder till höger med vänster ben först…

Skador kan alltid hända. Och hur mycket och bra vi än tränar så kommer våra hundar inte att leva för evigt. Men med bra och genomtänkt träning blir deras liv bättre, längre och tryggare. Det är verkligen värt mycket!

Publicerad Lämna en kommentar

Åsas funderingar runt 2020

Måndagens blogginlägg var mer fokuserat på Hund Helt Enkelt som projekt och företag. Jag tänker dela med mig av lite mer personliga funderingar över framtiden också, egentligen helt enkelt för att jag gillar att skriva när jag tänker och detta är ett bra forum för hund och framtidstankar. Triggervarning: det här handlar bara om mig och riskerar att vara helt ointressant för alla som inte är jag. Nu har du blivit varnad.

När jag fortfarande var blondin. Nu kan jag inte skylla på min hårfärg när jag gör korkade saker längre…

Dags att titta framåt

De senaste åren har jag valt ett tema vid nyår som speglar vad jag tror och hoppas att året kommer att innebära. 2017 var “mod”, jag började satsa mer på min egen verksamhet. 2018 var “frihet”, jag flyttade och slutade mitt fasta jobb. 2019 var “harmoni” för att ge mig tid att landa i mitt “nya” liv.

2020 blir “utveckling”. Jag vill framåt! Göra mer, göra nytt, göra det bättre, dela med mig till fler. Jag har landat ganska bra i mitt liv och trivs fullt ut. Det känns som att just nu är jag – för en gångs skull – på rätt plats i rätt tid med rätt människor och gör rätt saker. Ovant. Trevligt. Utmanande.

Och eftersom jag är den jag är så delar jag med mig av drömmar och mål utan att skämmas det minsta. Tvärt om faktiskt, jag är ganska nöjd med mig själv. Jag har aldrig varit “lagom” och tänker definitivt inte börja nu.

Åsas 10 mål för 2020 (i helt random ordning)

  • Uppflytt till nw2 med Valle
  • Lära Midori nya koncept: höger/vänster och större/mindre
  • Tävla Midori i HtM eller Freestyle minst en gång
  • Dela med mig av min passion för företagande i någon form (har flera idéer på lager)
  • Bli färdig IDPKA instruktör och utvärderare (betyder att jag får godkänna titlar inom IDPKA)
  • Ta följande IDPKA-titlar med Midori: champion, intermediate, expert
  • Aktivt söka ny kunskap genom videokurser/onlinekurser/live kurser varje vecka
  • Jobba med minst två egna fotoprojekt (vid sidan av kundjobb)
  • Skapa minst en fotoutställning
  • Medvetet lägga tid på att sprida effektiv och belöningsbaserad hundträning (lite luddigt mål än så länge)

Jag har helt och hållet utgått ifrån vad jag VILL göra. Inte “måste” eller “borde”. Vill.

Vissa av målen är resultatberoende. Andra är rena uppgiftsmål – bara att göra. Ytterligare några behöver en tydligare vägbeskrivning innan de blir verklighet. Vissa mål är små, andra stora. Alla behöver inte uppnås, ibland änder livet, men alla är mål som jag känner starkt för och tänker jobba mot.

Så är det skrivet, så ska det bli. Det firar vi med en enhörning.
(Om jag inte ändrar mig under vägens gång… Mina mål – jag bestämmer!)

Publicerad Lämna en kommentar

20 mål för 2020

Det är lätt att bara springa på från en händelse till nästa – speciellt om man har mycket igång. Runt nyår brukar jag försöka stanna upp och fundera lite. Vad minns jag med mest glädje från förra året? Vad vill jag göra mer av till nästa år?

Det gäller allt ifrån hundträning till egen träning. Vad vill jag? Egentligen?

2019

Var ett händelserikt år. Jag träffade Ulrika på en workshop runt företagande i februari, vi började prata om att hålla någon kurs ihop, och helt plötsligt bestämde vi att testa att jobba ihop. Bara så där. Utan att egentligen fundera över saken gick det från förflugen tanke till uppstartat projekt.

Hund Helt Enkelt har inneburit en massa intressanta områden att fördjupa sig i: bygga upp ett varumärke från scratch, marknadsföra, skriva copy, layouta böcker, fixa en webbutik…
Jag GILLAR att driva företag. De där känslan av “Vad händer om…?” är kittlande. Många av våra idéer faller som dåligt byggda korthus. Det gör inget, det är en del av lärprocessen. Men vissa flyger, och då blir jag nyfiken på varför? Kan vi göra om det? Var hittar vi den där perfekta balansen mellan vad vi vill göra och vad folk faktiskt är intresserade av?

Jag har roat mig med att gå igenom lite vad vi har hittat på, månad för månad:

Mars:
2 mars kom vi överens om att testa att jobba ihop, och skapade Hund Helt Enkelt.
23 mars blev vi officiella. Vi satte snabbt trenden att säga ja till alla idéer och aldrig ha någon genomtänkt plan. Det har vi hållit fast vid sedan dess…

April:
Vi tar oss igenom diverse strul med hemsida och Klarna, lägger upp kurser, och funderar över vad vi gett oss in på. Kurser är i full gång, vi skriver vår första e-bok tillsammans. “Valp. Helt enkelt. “

Maj:
Vi når 500 likes på vår sida. VIP-gruppen för alla som gått kurs för oss skapas. Totoro klarar sitt doftprov.

Juni:
Vi har ett tävlingstema på bloggen som blir väldigt uppskattat, med inlägg i stort sett varje dag. Tydligen ett ämne vi har en massa åsikter om! Vi släpper vår Hundtränarsatsning.

Juli:
Ulrika skapar ett bokförlag och vi ger ut nästa e-bok: “Omplacering. Helt enkelt.” Totoro tävlar i nosework, Åsa misslyckas med att ha semester. Det är ju kul att jobba ju! Vi släpper en väldigt uppskattad onlinekurs om självförtroende, håller vårt sommarläger, och Valle och Midori klarar sina doftprov.

Augusti:
Totoro tar ett gäng diplom i nosework, Valle debuterar i samma sport. Vi arrangerar Monsterjakt i Eslöv!

September:
Åsa instruerar om klickerträning en hel vecka på Realgymnasiet, tävlar i rallylydnad och får ett minibryt-ihop-kom-igen, och hennes nya bok på Klickerförlaget ser dagens ljus. Ulrika och Totoro flyttar upp till NW2. Hund Helt Enkelt är med på Eslövs Hundevent.

Oktober:
Vi planerar, lägger ut, och får tyvärr ställa in, en Zombietävling för Halloween. Nytt försök nästa år! Halloween firar vi ändå, 750 likes på sidan gav en bild på Åsa som zombie. Vad bjuder Ulrika på när vi når 1000 likes? Ingen vet…

November:
Tränarsatsningen online drar igång. Både Valle och Totoro tävlar nw – men i olika klasser (och med olika bra resultat). Vi har ett rejält event runt Black Friday och håller en uppskattad helgkurs runt människoreaktiva hundar.

December:
Vi börjar röja upp en ny inomhuslokal för kursande och startar med Klappjakt och NyårsNos. Kursavslutningar och julledigt, planering inför det nya året, och tid att bara vara.

Så här står vi nu. Vi säger fortfarande ja till alla idéer och har aldrig någon genomtänkt plan innan vi kör igång saker – sådant kommer efterhand. Vi har hittat en gemensam kärlek till glitter, enhörningar och färgen rosa (chockrosa, inte mesrosa) och har en väldigt tydlig policy om var vi står i hundträningen. Väldigt ofta när en av oss funderar över något så går den andra i precis samma tankar. Vi synkar. Inte alltid (det hade varit tråkigt), men oftast. Och vi har bara börjat…

2020

Blir präglat av utveckling. Vi har en del kul idéer runt vad vi vill göra i Hund Helt Enkelt som jag verkligen hoppas och tror på! Och några som jag redan nu vet är vågspel, men som jag vill testa eftersom det hade varit så supercoolt att förverkliga…

Vi kommer inte att ge några nyårslöften. Istället har vi nyårsmål! Vi kan inte LOVA att vi kommer att nå dem, men vi kommer aktivt att jobba mot dem.

Så… här kommer våra 20 mål för 2020!

  1. En ny träningslokal (Smedjan)
  2. Åsa bygger på med en instruktörsutbildning genom International Dog Parkour Organisation
  3. Ulrika får på papper att hon är instruktör i nosework (hon är nu instruktör i specialsök)
  4. Ulrika blir instruktör i Friskvård Hund (ni kan se möjligheterna i kombinationskurser med oss båda här!)
  5. Vårt samarbete med Eslövs Brukshundklubb fortsätter
  6. Vi kör igång ett rejält samarbete med Arken Zoo Eslöv
  7. Minst en rolig summit-tävling i nosework
  8. Aktiveringsboken blir klar
  9. Ytterligare två e-böcker är planerade
  10. Vi kompletterar vårt online-utbud med Freestyle, Träningens ABC och Träna för tävling
  11. Minst en extern instruktör kommer och besöker oss (jag kan locka med…freestyle och HtM!)
  12. Vi fortsätter testa olika kurser för att utveckla vårt utbud
  13. Hundtränarsatsningen går live – fem fantastiska kurshelger i en enda utbildning
  14. Sommarläger (så klart!)
  15. Vi sjösätter en instruktörsutbildning som blir något alldeles extra
  16. Minst två helgkurser runt hundar med olika problem
  17. Fler enhörningar, mer rosa, och mer glitter (för det kan liksom aldrig bli för mycket)
  18. Utöka webbutiken
  19. Bli ännu tydligare med att vi står för 100% belöningsbaserad träning, och varför vi gör det
  20. Och viktigast: ha så roligt som vi bara kan under tiden!

Sådärja! Målen är satta. De som känner mig vet vad som händer nu…

2020 kommer att bli ett AWESOME år!

Publicerad Lämna en kommentar

Ringar på vattnet

För tio dagar sedan förlorade jag min vän. Min ledslagerska, min träningskompis, min sängvärmare. Min Mårran.

Det gick fort – ena dagen var hon med på promenaden som vanligt, nästa dag hade ett litet sår på fel ställe blivit infekterat utan att jag märkte något och det blev snabbt värre. Såret satt på en tumör som hon haft de senaste åren, därför vägrade det läka under sårskorpan. Vi åkte akut till veterinären som berättade att det inte gick att operera, att det aldrig skulle läka, och sedan blev han tyst. Efter någon minut insåg jag att han inte skulle säga något “Men det vi kan göra är…”. Jag bad om starka smärtstillande för ett dygn, tog med henne hem, och lät henne somna in på hennes favoritplats i huset dagen efter. Det var helt lugnt, hon var trygg och trött. Det var dags.

Sorgen och saknaden är stark. Så klart. De första dagarna kändes som att jag skulle gå sönder i små, små bitar. Det gör det fortfarande ibland, och kommer att göra resten av mitt liv. Då gråter jag, och skriker lite, och släpper ut känslorna. Resten av tiden gör jag det jag gillar att göra, alltså jobbar… Tack till alla som har funnits och finns där när jag behöver er!
Samtidigt är jag tacksam att jag känner så intensivt. Hon var viktig i mitt liv! Och när någon som är viktig försvinner så gör det ont. Viktigare individ – mer smärta. Tiden med henne är värd varenda sekund av sorg, Kärleken och glädjen under den tid vi fick trumfar gråten och saknaden med ljusår! Hon är värd varje tår.

Jag har förlorat individer jag älskar förr. Jag vet att med tiden gör minnena mindre och mindre ont, och ger mer och mer glädje.

Liten Valle, stor Mårran. Han bröt igenom hennes barska attityd ganska snabbt!

Mina hundar hanterar förändringen i familjen bra. Midori verkar inte bry sig – det hade jag inte väntat mig heller, de var aldrig nära vänner. Valle gick och letade ett par dagar, men jag märker ingen sorg hos honom (ja, jag tror att hundar kan känna sorg). Däremot har han börjat skapa ett starkare band till Midori, lägger sig bredvid henne, kissar över hennes kissfläckar (vilket ALDRIG har hänt förut – däremot var han obsessed med att kissa över Mårrans). Midori kanske tar lite mer plats när jag tänker efter. Lite mindre “prinsessa” lite mer “drottning”. Eller så tolkar jag in saker som inte finns, det händer också ibland.

Det är alltså harmoniskt i min familj. Och jag ska erkänna att det känns skönt att ha en hund mindre att fixa och dona med eftersom hon varken ville följa med eller vara ensam hemma… Sälskallet som hon använde under sina sista år när hon ville ha något (jag visste sällan vad, och inte hon heller misstänker jag) stör inte längre grannarna. Det ÄR enklare med två hundar än med tre.

Ringar på vattnet

Citatet jag valt till bilden i början på inlägget kommer från Tery Pratchett, “Reaper man”. Jag har använt varianter på det i flera år, både för att trösta mig själv och andra. Även om Mårran är borta, så är intrycket som hon gjorde i världen kvar så länge någon minns. Och inte bara så länge någon minns, utan så länge någon påverkas av hennes existens! Allt hon lärde mig som jag kunnat använda för att hjälpa andra hundar och hundägare. Alla elever som träffade henne och fick trygghet och ovillkorlig kärlek. Bilderna på henne. Hon var en enda liten (nåja, mellanstor) hund, men hon hann träffa och påverka många under sitt liv.

Utdrag från en konversation med en vän dagen efter att Mårran somnat in:
Jag träffade aldrig Mårran. Men jag får uppfattningen att hon förändrade världen.
-Min värld iallafall. Tack!
-Inte bara din. De där filterlösa hundarna som förändrar oss, förändrar världen.
-Sant. Lite i taget.
-Ja. Du vet, ett sandkorn…

(Tack Katarina!)

Så är det. Det startar med en hund med problem och en matte som förtvivlat försöker göra hundens värld till en bättre plats. Men det slutar inte där – det blir ringar på vattnet!

Jag sörjer att min hund är borta. Samtidigt firar jag hennes liv. Allt hon gav, allt vi gjorde tillsammans, all kärlek och all glädje. Smärtan kommer att bli mindre. Glädjen och tacksamheten består. Och så länge ringarna är i rörelse, så länge någon någonstans påverkas av hennes existens – så länge lever hon fortfarande kvar.

Publicerad Lämna en kommentar

Julpyssel med hund

Så var december här, med pyssel, pynt och stök. Med en hund som Totoro kan det vara något av en mardröm – han är övertygad om att allt som glittrar är gott, allt som är runt är bollar, allt som dinglar är kamptrasor, och givetvis att allt matte tar hem är till honom.

Så det kan vara något påfrestande för nerverna att försöka göra fint här hemma, ärligt talat. Totoro “hjälper till” så väldans! Han är väldigt bra på att göra konfetti, resten är kanske inte hans starka sida…

Till jul vill man väl göra lite fint, röja upp och få det att se lite hemtrevligt ut. Eller hur?

Förekom eller bli förekommen!

Jag har att välja på att göra något förebyggande för att hålla Totoro borta från det jag pysslar med, eller se det spridas ut över golven, slitas i stycken, eller sväljas. Hm, vad ska jag välja…? Någorlunda självklart så väljer jag att faktiskt försöka lära honom att göra bra saker istället för saker jag retar mig på. (Och som faktiskt kan vara farliga för honom! Julkulor må se ut som bollar men de är rätt riskabla att bita i, tex.)

Allt blir bättre med lite glitter! Plötsligt har julstämningen infunnit sig här hemma med en enkel liten dekoration. Smidigt va?

Så här är mina heta tips på hur vi kan få lite julefrid från hundjulstöket:

  • Beväpna dig! Ha små torrgodisar i fickan, göm här och där medan du rör dig runt i hemmet och göm godisar åt hunden. Så får han tussa runt och leta godis istället för att plocka upp varenda pryl du ställer ifrån dig. Enkelt, kräver noll träning och nästan lika mycket förberedelse. Svårighetsgrad 0.
  • Väntplats. Lägg fram en bädd eller filt till hunden och belöna om och om igen för att vara på den. Börja med kulsprutebelöningar (typ en i sekunden) och dra gradvis ut på tiden. Börja röra dig runt och släpp ner belöningar. Rör dig ifrån och gå snabbt tillbaka för att belöna. Fortsätt så tills du kan röra dig runt i rummen medan hunden envist ligger kvar och tänker att det är här allt bra händer! Bäst jag stannar på den magiska filten, här landar det smågodisar med ojämna mellanrum. Enkelt, inga förberedelser men kräver lite träning innan du kan sätta igång med ditt eget. Men sedan lönar det sig resten av livet. Tänk att hunden antar att det är bäst att chilla på filten för någon enstaka torris varannan timme… Svårighetsgrad 3.
  • Hjälpreda. Lär hunden att faktiskt hjälpa till med det du tänkt, istället för att hitta på egna sätt att “hjälpa”. Lär in att hålla, bära och släppa. Din hund är plötsligt en medhjälpare! (Eller skottkärra…) En extra tass kan göra livet lättare. Lär hunden att hålla saker du ber om istället för att tugga, att följa med dig med saker i munnen istället för att spotta ut dem när något intressantare dyker upp, och att lägga ner dem där du visar. Väldigt användbart – och inte minst kul! – men inte den snabbaste lösningen på kortare sikt. Svårighetsgrad 5.
Visst blev det bra? Väl värt ansträngningen, har nog aldrig sett så mysigt och hemtrevligt ut.

En hundig jul

Det finns en massa erbjudanden om julklappar till hundar såhär års och det är svårt att inte lockas. Klart hunden ska få klappar! Men renhorn att sätta fast på huvudet, bjällror till halsbandet, eller pepparkaksformade ben, är det verkligen för hundens skull…?

Så jag har tagit mig samman och tänkt på Totoro i första hand. Han vill inte ha en tomtedräkt, han vill göra saker. I år får han en kurs i sitt paket, för det är vad han älskar mest av allt. Och jag älskar såklart honom mest av allt, så hur skulle jag kunna säga nej. Det kan jag inte.

OK, två kurser då. Men sedan får det vara nog faktiskt!

Åtminstone tills efter nyår. 😆

Publicerad Lämna en kommentar

The Blame Game

Igår var Valle och jag och gjorde doftprov för Lagerblad och Lavendel. Eller, det var MIN uppfattning om dagens uppgift. Valles var nog en helt annan… Han hade en toppendag med roliga promenader och hälsa på kul kompisar – men några diplom kom vi inte hem med.

Nytt ställe! Coolt!

WTF? Jag vet ju att han kan dofterna. Han brukar vara stensäker i behållarsök. Eller rättare sagt – vi brukar vara väldigt synkade i behållarsök så till vida att jag kan läsa honom. Det kunde jag INTE igår, så det blev en gissningslek och jag gissade fel.

Det måste ju bero på något! Låt oss fundera över vad jag kan skylla på:

1. Fel bil.
Min egen bil är trasig, så jag lånade mannens jättejeep som han har när han dödar zombies i skogen. Stor bil – liiiiitet bagageutrymme! Valle var inte förtjust. Han brukar älska att vistas i bilen och koppla av, men det var ju liksom förstört. Han kunde inte återhämta sig. (Båda doftproven tog sammanlagt två timmar. Återhämtning kanske inte helt nödvändig. Men ändå!)

2. Dålig i magen.
På grund av slarvig matte som väntade för länge med att köpa nytt foder så är hans mage lite strulig. Inte mindre än fyra turer till buskarna med påse redo under de två timmar som vi var på plats bevisar att välmåendet inte var på topp. (Han bjöd glatt på alla typer av trick, verkade glad och lycklig, och hade utmärkt aptit. Men ändå!)

3. Fel godis.
Inga köttbullar! Bara skinka och ost. Alltså – vem kan förväntas prestera med sämre lön. (OK, han ÄLSKAR ost. Men ändå!)

4. Tidtagaren.
Valle är inte en hund som hoppar på folk, det händer YTTERST sällan och bara när han verkligen, verkligen är glad att se någon. Tidtagaren till exempel. Hur ska ha kunna sätta på nosen med (uppenbarligen) hans allra bästa kompis någonsin i samma rum? (Vi tränar tillsammans lite då och då och Valle är van att jobba ihop med människor han gillar – det är aldrig ett problem. Men ändå!)

5. Domaren.
Skyll på domaren! Det är det de är till för. Han hade säkert lagt ut jättekonstiga störningsdofter. Eller nåt. (OBS IRONI! Domare och alla andra funktionärer gör ett alldeles utmärkt jobb och ska INTE skyllas på! Men ändå.)

6. Medtävlande.
Jag är helt säker på att någon säkert hade en löptik någonstans. Kanske hemmavid. Min hund vet sådant! (Valle är kastrerad och har ytterst liten könsdrift, löptikar stör honom noll och intet. Men ändå!)

7. Mitt eget högst okunniga jag.
Hade jag bara… Läst honom annorlunda. Visat bättre. Tagit kommandot tydligare. Gett honom mer frihet. Låtit honom jobba längre. Startat om honom. Insert lämplig mening…(Ja gjorde så gott jag kan, med den kunskap jag för tillfället har. Men ändå!)

Det enda jag faktiskt inte tänker ta med, inte ens på skoj, är att det skulle vara Valles fel. Det finns inte på kartan att bristande tävlingsresultat eller provresultat skulle bero på hunden. Någonsin.

Men allvarligt talat…

Det ENDA som egentligen är en vettig förklaring är att vi inte kunde uppgiften tillräckligt bra. Hade vi kunnat det hade inte något av ovanstående spelat något roll. Då hade jag känt igen hans nya och intressanta markering på lavendel (gå runt tre varv, nosa på ett vägguttag och sedan sparka på rätt låda), och kunnat hjälpa honom igång på lagerblad. Eller så hade han gjort sin vanliga rutin med bra avsök och tydlig markering.

Och grejen är denna: Jag har inget behov att skylla på något alls, faktiskt. Det gick som det gick. Vi hade en bra dag, gjorde roliga saker tillsammans, snackade skit med människor vi gillar, åt godis (Valle) och drack kaffe (jag). Valle fick ägna sig åt saker han älskar, och jag fick se min hund vara riktigt, riktigt lycklig.

Och riktigt, riktigt trött efteråt. Från bilen via vattenskålen till soffan. Snark non stop i fyra timmar.

Jag vet att det är provocerande för en del mer prestationsinriktade personer – men jag bryr mig faktiskt inte om våra resultat. Jag tävlar nosework med Valle för att det är roligt oavsett om han hittar gömman eller inte. Det är klart att det är extra kul att komma hem med ett diplom eller pris, men det är faktiskt ganska marginellt. Kanske tycker jag annorlunda om han verkligen börjar prestera, kanske ändras min förväntan om jag börjar tycka att jag har lite koll på vad vi gör, men jag tror inte det. Jag har tävlat sedan jag var 8 år, och den attityden som jag (äntligen) har hittat i tävlandet är helt enkelt den jag mår bäst av.

Det betyder inte att jag inte vill bli bättre! Varje tävling vi är på ger nya insikter, ny kunskap, nyttiga erfarenheter och intressanta idéer för vidare träning. Det är nästan det roligaste med att tävla…inspirationen till vidare träning!

Jag ser redan fram emot både nästa tävling (TEM inmhussök) och nästa doftprov. Så mycket kul träning vi ska hinna med innan dess, och så intressant det ska bli att testa nya sök på ny plats! Jag har en plan baserad på tidigare tävlingar, jag är nyfiken på vad den ger för resultat. Blir det bättre eller sämre? Ingen aning! Måste testas!

Publicerad 1 kommentar

Hjälp! Min hund har tråkigt!

Jag brottas med en enorm att göra-lista (… att ha gjort redan-lista), Totoros mormor har precis åkt hem efter en veckas Totoroparty, och Totoro känner sig åsidosatt. Minst sagt. Livet är orättvist! Och jag kan i princip välja mellan att bli irriterad och förklara för honom att a) det är inte alls synd om honom! och b) matte har faktiskt saker hon måste göra och du får faktiskt acceptera att vänta ibland! eller acceptera att han är ärlig med hur det känns för honom. Jag kanske tycker att det inte borde vara så himla synd om honom. Kanske tycker jag att han är något av en drama queen. Eventuellt känns det ibland som att när mitt jobb betalar för hans mat och leksaker kanske han borde kunna chilla och låta mig jobba!

Men han har inte valt det här, och han ljuger inte. Och, inte minst, det är lättare för mig med att bara acceptera det. Han är uttråkad. Mitt perspektiv hör inte hemma i hans upplevelse. Plus att det är rätt orättvist att förvänta mig att han kan förstå att göra-listor…

Snackaruom? Jag fattar allt.

Samtidigt måste jag ju göra saker jag måste göra! Det verkar vara en omöjlig ekvation.

Kul för mig eller kul för dig?

Njä, fullt så omöjligt är det inte. Det som är svårt är att få till “riktig” träning. Sådan som jag tänker är bra för honom. Utvecklande och långsiktig. Men det är ju mina mål, inte hans! Hans mål är att ha kul, punkt. Nämen allvarligt, det är ju det! Vad vet han om framtida tävlingar, hantering hos veterinären eller trånga tågresor? Han vill bara få utlopp för sin energi, och kanske tjäna ihop lite godis/lek/beundran.

Överskottsenergi? Vem? Vad pratar du om?

Så jag får släppa alla tankar på kilometerlånga spår just nu. Visst skulle han bli underbart trött och nöjd, men jag hinner inte. Och jag kan inte träna rallygrunder, jag är för stressad och kommer att lära honom fel. Men nonsens? Nonsens är super i det här läget!

Nonsens är allt som inte är avsett att leda någonstans. Varken han eller jag har något investerat i hur det går, resultatet spelar ingen som helst roll. Det är verkligen bara att vi gör det som är viktigt. Så här kommer en liten tipslista på nonsensövningar att ta till när hunden är less på att du är trött.

Nonsenslista

  • Säg mamma! Det här är en favorit hemma hos mig, men den passar inte för alla hundar/människor. Jag försöker lära Totoro – som jag lärde Fargo en gång i tiden – att säga “mamma”. (Och “nej”, “ja”, “mormor”, och lite andra jäääääääätteviktiga ord.) Det går ut på att jag sätter mig och stirrar på honom med en klicker i näven och markerar alla ansiktsrörelser, sedan munrörelser, sedan ljud, sedan ljud som involverar någorlunda rätt munrörelser, osv. Spelar det någon roll om han säger “mamma” eller “mmmmwwaauuoom-waaarrr”? Nä. Men det är väldigt, väldigt svårt för honom så han får jobba hårt. Perfekt!
    Obs! Den här träningen tenderar att göra många hundar mer intresserade av att göra ljud generellt! Om du inte vill ha en pratig hund, prova inte det här. Fundera istället på något annat nonsenstrick som är krävande för hunden, kanske blinka med ena ögat?

  • Skattjakt! Jag är inte så förtjust i att gömma godisar som hunden får leta reda på. Det är godisar som jag fastnar på. Jag gillar inte att starta honom in i en aktivitet som liksom rinner ut i sanden när han upplever att det är lika bra att lägga av. Antingen letar han för lite och ger upp medan det finns godisar kvar, eller så gör han ett jättebra sökarbete även efter allt är slut och får ingen belöning för det. Det bär mig emot… Så jag gör ett lite alternativt upplägg: jag gömmer en godis, men svårare och svårare. Första gången kanske lös i rummet, sedan invirad i en papperstuss, därefter godis i papperstuss med snören knutna runt, osv. Totoros skatter är numera oftast en godis inlindat i papper, i en liten kartong som jag tejpar ihop noga, inuti en plastpåse som knyts ihop, inuti ett i hoprullat tygstycke, inuti en lite större kartong (ihoptejpad), i en filt som är rullad och knuten, och så gömd någonstans i huset. Fortfarande en aktivitet som går fort för mig men kräver lite jobb för honom att både hitta och öppna.

  • Hårda spår. Ett “riktigt” spår tar lite för mycket tid att lägga och gå just nu, men ett hårt spår är svårare för hunden och kräver mindre av mig. Hårt spår betyder att vi lägger ett spår på en hård yta, dvs något som inte påverkas av att vi går på den. Ett spår ute i naturen lämnar bokstavligen spår, våra skor sätter avtryck i jorden, kvistar och gräs bryts och växtsaft sipprar ut, döda löv sparkas upp, osv. Det är inte bara doft från oss, det är doft från vad vi ställt till med när vi klampat fram. Går du över en asfalterad parkering får du ta i rätt rejält för att lämna sådana spår… Och hunden får följaktligen jobba desto hårdare, när det bara finns lite vittring från dig på en kal yta att följa.

  • Miljöpromenader. Promenader kan jag inte helt välja bort, hur upptagen jag än är. Totorostackaren måste få komma ut! Men vi kan kanske inte sätta oss i bilen och åka till skogen som han älskar (en timme i bil härifrån, suck…), och de kan kanske inte bli så långa som han skulle önska. Och jag är stressad och trött, det får bli det gamla vanliga runt kvarteren där vi bor! Eller? Varför inte kombinera nytta med nytta? När jag ändå måste åka någonstans, passa på att gå en promenad på en helt ny plats. Jag kör aldrig till Malmö frivilligt och när jag väl är där vill jag bara därifrån (det handlar inte om Malmö, det handlar om städer generellt), så ett annat sätt att se på det: för Totoro är det en helt ny värld. Nya dofter, nya ljud, nya saker att se. En promenad som kräver noll extra tid eller ansträngning från mig – utöver att komma på att det kan vara värt att stanna i Malmö en halvtimme extra – ger honom tusen nya intryck. Nöjd hund, ingen extra tid! Vi är vanedjur och vi tänker sällan på hur många möjligheter vi faktiskt får att bryta rutinerna.

  • Hinderbana! En enkel hinderbana gör vilken unge eller hund som helst glad i min erfarenhet. En skokartong att stå i, en soffkudde att vingla över, en stol att krypa under, en låda att balansera längsmed, ett rep att hoppa över, en stövel att runda… Se dig omkring där du sitter, nog har du väl en massa grejer hemma? Om hunden får röra dem går de att använda till en hinderbana! Det behöver inte vara högt/svårt/avancerat (ju enklare desto bättre faktiskt, du är ju stressad och trött så det är bättre om det inte kräver några träningsskills eller säkerhetsmedvetenhet), de enklaste prylar blir roliga hinder om man sätter ihop en hel bana av dem.
    Obs! Tänk på säkerheten! Använd inte saker av glas tex, ifall hunden är stor eller brötig kan de gå sönder och skapa farliga skärvor.
Vem var tanten som håller i köttbullarna nu igen? Mrraaa?

Sådärja!

Nu har jag både jobbat och gett mig själv några idéer för vad jag ska göra direkt jag postat den här bloggen! Det var inte helt fel, och jag hoppas den är till nytta för dig med. Det behöver inte vara på så blodigt allvar hela tiden, hundträning är ju egentligen bara att göra roliga saker tillsammans med hunden. Det är en lek! Spara planerandet och utvärderingarna till bättre dagar, se bara till att hunden får göra något kul.

Publicerad Lämna en kommentar

Vad då belöningsbaserad hundträning?

Det verkar nästan omöjligt att beskriva hundträning på ett sätt som enkelt och tydligt klargör vad det handlar om. “Positiv” hundträning, “klickerträning”, “naturlig” träning, “relationsfokuserad” träning, “balanserad” träning, och så vidare, med mera, etc… Men vad är det? Menar två tränare ens samma sak när de använder samma ord?

Nej oftast inte. Kanske för att någon missförstått vad något egentligen är, kanske för att något helt enkelt saknar en egentlig definition, kanske för att någon vill marknadsföra sig med ord som lockar kunder. Så jag ville prata lite om vad just vi gör, och vad det betyder rent konkret.

Ös in belöningar här, please!

Att bli bränd av en tränare

Både Åsa och jag har varit där. Vi har vänt oss till någon som skulle vara experten i situationen, den som tar betalt för att veta mer än vi. Och blivit brända. Rejält brända. Det gör att när nya kunder vänder sig till oss med ett stort mått misstänksamhet och försiktighet så förstår vi verkligen vad det handlar om och vi tar det inte personligt. Ställ frågor! Ifrågasätt svaren! Om ni går hos oss eller till någon annan, det är minst sagt rimligt att veta vad det är för tjänst ni egentligen köper.

Det låter ju ofta så himla bra! Oavsett hur någon tränar så formuleras det nog så gott som alltid som att det är för hundens bästa. “Det är för hundens bästa som du ska hota och straffa den, du måste göra så för att den ska få ett bra liv. En lydig hund är en lycklig hund. En hund som har en tydlig ledare är en trygg hund. Konsekvenser är naturliga. “

De flesta hundtränare, hur de än tränar, är inte onda människor. De vill inte lära ut felaktigheter eller skrämma hundar. De som tränar straffbaserat har en annan övertygelse i grunden än jag och Åsa har, vilket påverkar deras beteenden. Precis som med hundarna så är det grunden allt annat bygger på som är det viktigaste. Den syns kanske inte så tydligt sedan man byggt flashigare saker ovanpå, men den finns alltid där och den är helt avgörande för allt annat.

Belöningsbaserad = belöningar i grunden

Jag är en belöningsbaserad tränare. Jag sysslar med belöningsbaserad hundträning. Det är inte samma sak som att jag använder belöningar för att förstärka önskade beteenden (även om det naturligtvis är en del)! Att vara belöningsbaserad handlar om att min grund består av belöningar, det är vad allt annat ska bygga vidare på. Min grund är inte “belöningar och“, det är belöningar.

Ofta verkar belöningsbaserad hundträning blandas ihop med att man för det mesta använder belöningar, så länge majoriteten av de konsekvenser man ger hunden är belöningar så är man belöningsbaserad? Det stämmer helt enkelt inte.

Skillnaden mellan belöningsbaserad och straffbaserad hundträning

Så länge en tränare behöver straff (här menar jag straff i betydelsen någon form av obehag, även om det är något väldigt milt) för att få belöningarna att fungera så är det tränaren gör inte belöningsbaserat.

Om vi tänker oss att jag tränar inkallning, när hunden kommer till mig så får han jättegott godis som belöning? Woohoo, belöningsbaserad träning! Men om han vill stanna till och nosa på en fläck när jag ropar, vad gör jag då? Om jag då lägger på ett obehag för att få honom att låta bli fläcken, om det så bara handlar om en harkling och en sträng blick, för att sedan belöna med ett helt otroligt dunderparty när han kommer rör det sig inte om belöningsbaserad träning. Utan obehaget när han gjorde “fel” hade jag inte haft något att belöna, alltså är den grundläggande förutsättningen att jag har fungerande straff och då rör det sig om straffbaserad träning.

Straffet behöver inte vara ofta, det behöver inte vara brutalt och hemskt, men om det finns där så rör det sig om straffbaserad träning. Då är det grunden jag bygger allt annat på, det är den grunden jag måste återvända till när något inte fungerar, det är den grunden som avgör vad och hur jag kan bygga vidare från. Vad gör jag när något inte fungerar som det var tänkt? Om jag inte går till belöningar så är min träning inte belöningsbaserad – hur mycket godis och leksaker jag än dräller över hunden när det går bra. Ingen(?) kallar sin träning straffbaserad, men om straff är lösningen när något går fel så är det basen i träningen.

Myten om fri uppfostran

Nu är ju jag belöningsbaserad, inte straffbaserad. Det betyder givetvis att hos mig får hundar göra vad som helst! Man får absolut inte stoppa dem, som mest får man vifta med en köttbulle och bedjande gulla lite och hoppas att hunden låter sig övertalas. Såklart.

För det är ju det självklara alternativet om vi tar bort hot och obehag?

Verkligen?

Hm.

Jag gör vad jag vill, när jag vill, hur jag vill!

Målet med min inkallningsträning är nog detsamma som de flesta andra tränares faktiskt. Det är en hund som kommer direkt, hela vägen fram till mig, och stannar hos mig. Skillnaden ligger i vad jag gör om hunden gör “fel”. Jag kommer alltså inte att försöka förklara för hunden att det var just fel, att det beteendet är oönskat. Men jag kommer inte heller att strunta i att kunna kalla in hunden om det finns intressanta doftfläckar i världen. Istället kommer jag att återvända till mina grunder, effektiva belöningar, och bygga upp från den tills doftfläckar inte är ett problem längre.

Rent konkret: träna utan störningen, träna med en mindre aspekt av störningen, lägg gradvis till större och större störning i den mängd grunden håller för och träna vidare tills du har en stabilt byggd inkallning som vilar på en stark grund av belöningar som håller även för starkare störningar. (Och i stunden, gå och hämta hunden – utan drama – som stannat någonstans istället för att komma till mig sedan jag ropat.)

Mål är mål, det är vägen dit som skiljer sig åt

Att jag är just belöningsbaserad tränare betyder alltså inte att hundar som går hos mig springer vilda omkring och gör precis vad som faller dem in. Jag sätter upp mål, tränar bort befintliga beteenden och lägger till nya önskvärda precis som vilken tränare som helst. Skillnaden ligger inte så mycket (i alla fall på ytan) i vad jag bygger utan hur. Mina verktyg ser annorlunda ut och ritningarna skiljer sig kanske en del också, men jag kan bygga i stort sett vad jag vill på de grunder jag lägger.

Jag gillar precision och detaljer. Det märks nog inte alltid i min träning som kan se ganska kaosartad ut, men det är inte för att jag saknar förmågan utan helt ärligt för att jag är så trygg i att jag kan styra upp det när jag vill att jag inte känner något behov av att göra det särskilt ofta. (Åsas träning är betydligt mer uppstyrd än min, det är inte för att hon inte är en lika bra tränare som jag – ha! 😂 – utan bara för att hon inte har samma dragning till kaos som jag.) Mitt nuvarande sätt att träna har gett mig en enorm frihet som jag inte hade innan jag bytte ut grunden allt vilar på.

Det etiska perspektivet

För mig personligen är inte etiken någon stor del i varför jag väljer att träna belöningsbaserat. Inte för att det inte är viktigt utan främst för att jag inte behöver fundera på det ens eftersom belöningsbaserad träning är den mest effektiva. Det finns ingen konflikt där, helt enkelt.

Men dessutom tycker jag det är lite… meningslöst. Straffbaserade/balanserade tränare anser inte att deras träning är oetisk – tvärtom! Ur det perspektivet lägger man aversiver på hunden för att den behöver det, det är så man hjälper den att må bra. Det finns nog väldigt få tränare där ute som anser att deras träning är oetisk, inbyggt i de olika modellerna finns förklaringar till varför de är helt i linje med hundens behov. “God ledare.” “Tydlighet.” Den man älskar agar man…

Jag är trygg med att mitt val vilar på en solid etisk grund. Men detsamma känner de som är mina direkta motståndare i den här frågan. Därför lägger jag helst det etiska perspektivet helt åt sidan. Mitt fokus tenderar att vara mer tekniskt och jag planerar att prata mer om det i ett senare blogginlägg. Nerd Alert framöver alltså!

Rätt tränare för dig?

OK, så vi är inte överens i hundvärlden. Samma ord används för olika betydelser. Alla anser att just deras metod är bäst. Så hur kan man som hundägare hitta rätt i djungeln?

Det är svårt! Men det finns några saker du kan fokusera på för att sålla

  • Vad händer om hunden “gör fel”? Handlar svaret om ramar, tydlighet, ledarskap eller liknande? Stor risk för att det inte handlar om belöningsbaserad träning, speciellt ordet “ledarskap” är något av en röd flagga.
  • Varför ska vi göra på ett visst sätt i träningen? Det bör finnas en begriplig och konkret anledning. Om tränaren inte förstår sina val, hur kan du då lära dig något användbart?
  • Om något inte fungerar, vad gör vi då? Finns det fler alternativ, kan vi ändra något? Individanpassning är viktigt, och det visar även att systemet är flexibelt. Rigida system tål inte så mycket utan att gå sönder…
  • Vad vilar dina träningsgrunder på? Någon utbildning? Någon stor tränarpersonlighet som du ser upp till eller har som mentor? Principiella övertygelser? Vad driver dig som tränare? Välj en instruktör som håller din linje och delar dina värderingar.

Det kan säkert finnas fler saker att ta reda på – och tipsa hemskt gärna om det i kommentarer! – men det här är vad jag själv tar reda på innan jag går kurs för någon. (Ja, vi går också kurser! Ofta och gärna!) Jag vill hitta tränare som är rätt för mig, och som kan lära mig något. Jag behöver inte nödvändigtvis matcha 100% med svaren men jag vill veta innan jag bestämmer mig. Och misstänker jag att det kommer att förekomma aversiver backar jag definitivt. Även om det inte kommer att rekommenderas just mig. Jag vill inte vara en del av det. Mina pengar ska inte stödja det. Och min hund ska inte behöva se andra hundar utsättas för det!

Åsa och jag är inte rätt för alla hundägare. Inte alla söker vår typ av träning. Vi försöker vara tydliga med vilka vi är och vad vi står för så att ingen hundägare hamnar fel. Alla hundar som kommer till oss har dock hamnat rätt.