Publicerad den Lämna en kommentar

Rätt förutsättningar

Jag sitter och knåpar ihop nya kurser till hösten, nu när vi äntligen fått vår efterlängtade träningshall. Förutom all nosework, rallylydnad, tricks, targets, hoopers, valpkurser med mera vill vi lägga in en allmän grundkurs – en kurs för kurs. För att gå kurs är inte alltid så lätt i början, hunden är ovan, föraren är ovan, det händer saker på alla håll och kanter och samtidigt ska man lära sig något nytt!

De leker med en boll där borta, de där springer tillsammans, där borta rullar hunden runt på marken, den hunden skäller på sin mattes godispåse, från det där hållet luktar det kyckling, men jag har bara ögon för dig matte!

För de flesta hundar är det här jättesvårt! Så mycket nytt och spännande, på alla håll och kanter, hur ska det finnas fokus kvar till att lösa nya uppgifter? Och för människorna är situationen liknande, det händer distraherande saker runt omkring, de är inte helt säkra på vad de borde göra, alla kan se en, och deras hund är helt okontaktbar…

I den situationen ska vi försöka lära oss fotingångar med bakdelsvändning, fordonssök eller avståndsdirigering? Det är stor risk för frustration och besvikelse i det upplägget. Och så vill vi ju inte ha det!

Så vad kan man göra då – hur ska vi få pli på odågorna!? Det ska vi såklart inte alls. Det handlar inte om att hundarna är olydiga eller att människorna är “dåliga ledare”, det handlar helt enkelt bara om att det är ett för stort steg och det fattas några verktyg och erfarenheter. Som i all hundträning: är det för svårt, bryt ner det. Hela poängen är att det ska vara lätt att lyckas!

Asså ja lyckas hela tiden, ja ä typ bäst på å lyckas! De ä ju typ superenkelt å lyckas, vaddå störd? Det handlar om mindset, youngsters!

Du är åtta år Midori, hysch på dig. Det var svårt för dig med en gång i tiden, vare sig du minns det eller inte.

Kurs för kurs

För att kunna gå kurs och lära sig nya moment, dofter, sporter, tricks – vad som helst egentligen – behöver vi först ha vissa förutsättningar på plats. Hund och människa måste kunna fokusera på varandra utan att bli störda av vad som händer runtomkring (jodå, människorna blir också störda). Hund och människa behöver kunna bryta av med pauser där de kan rensa hjärnan lite. Vi behöver belöningar som fungerar som de är tänkta. Vi behöver vänja oss vid situationen och miljön. Och. Vi behöver lyckas!

Jag lyckas hela tiden! Jag är bäst på att lyckas! Enkelt: jag vet inte vad jag tänkte göra förrän efter jag har gjort det, och då var det exakt vad jag tänkte göra och precis på det sättet. Perfekt!

Det är lätt att tänka att det här är självklarheter, saker vi inte behöver träna på. Det är på något magiskt sätt bara tänkt att finnas på plats. Vem behöver träna på belöningar!? De flesta. Så enkelt är det. Att kunna ta belöning i kursmiljö är en helt annan sak än att kunna göra det hemma i trädgården. Jösses, att kunna ge belöning i kursmiljö utan att försöka mata hunden med bilnyckeln eller slänga godispåsen i huvudet på honom behöver tränas. Jag talar ur egen erfarenhet här…

De rätta förutsättningarna kommer inte automatiskt, för att vi vill det eller tycker att de borde. Vi får se till att skapa dem – och ha roligt längs vägen. Kurs för kurs är kursen för oss som inte är perfekta – ni som är det får hoppa över den då. 😂

Den här kursen är inte helt klar än (och kommer alltid att fortsätta utvecklas), så passa på! Vad skulle du önska “bara funkade” i svårare miljöer? Tipsa om vad du tycker borde vara med…

Bollar! Alla kurser borde handla om bollar! Mer bollar! Fler bollar! Alla bollar! Alla bollar är mina!
Publicerad den Lämna en kommentar

Less is more

Vanligtvis står vi oftast för att MORE is more i vanliga livet, men just i hundträning finns det en klar poäng i att bryta ut och träna en aspekt i taget. Har man dessutom tänkt till lite före så är det ännu bättre. Vad behöver vi träna på? Vad behöver bli bättre? Hur kan jag på bästa sätt träna BARA det? En sak i taget blir så mycket tydligare för hunden!

“Ta inte illa upp matte, men ibland är du svår att förstå…”

Bilden här ovan är från ett kort träningspass med enda syfte att ta några bilder där vi fortsättningsvis kommer att hålla till. Snygg miljö, samarbete, glad hund, tydligt att vi tränar rally. Check på den liksom.

Vad som INTE syns är alla de bilder före och efter när Midori är helt ofokuserad på vad vi gör och har noll intresse av att träna rally. Hon vill springa till Ulrika som ligger i gräset med kameran, nosa av den nya miljön, chilla lite allmänt i värmen.

Det här var ett träningspass med ett enda syfte – få till något som ser trevligt ut på bild. Så allt det som inte fungerade, det ligger nu och puttrar lite i min hjärna. Vilka grundläggande grejer föll igenom? Vilka detaljer fungerade, vilka fungerade inte? Och framför allt – vad ska jag fokusera på i nästa pass? INTE att få till bilder iallafall! 😂

Grundläggande attityd

Det jag har överst på min lista är alltid hundens vilja, glädje och driv. Midori är typ alltid glad, men viljan och drivet saknades – och får vi inte det på plats så kan vi liksom glömma resten. Min egen trappa ser ut så här:

  1. Ta belöningar. Olika sorter – lek och godis.
  2. Tigga fler belöningar. Det är inte samma sak som att bara ta emot den! Inte förrän Midori aktivt är beredd att “fråga mig” om en ny belöning är hon redo att träna. Till min hjälp har jag bland annat olika incheckningsövningar från “Bästa starten”, men jag använder också olika “starta matte” övningar där hon aktivt får sätta igång mig, och olika varianter på Premack där jag använder miljön och gör den till en belöning istället för en störning.
  3. Börja sätta in belöningarna i vår vanliga träningsstruktur med station och tydligt start och stopp.
  4. Träna frivilliga grundfärdigheter som hon kan väl.
  5. NU är vi redo att börja träna mer “vanliga” saker.

Om jag verkligen tar mig i kragen och jobbar igenom de olika stegen i ordning så brukar jag snabbt få tillbaka min träningsnarkoman. Det är när jag tänker att “jamen det här KAN du ju faktiskt” som det faller. Hon kan det faktiskt inte alls där och då – i så fall hade hon gjort det. Det här med att se sin hund agerande inte som man TROR att den gör, eller som den BORDE göra, utan som den faktiskt här och nu faktiskt GÖR – det är svårt för de allra flesta. Inklusive mig.

När den grundläggande attityden ser ut som jag vill igen, först då går vi vidare till nästa del.

“Egentligen har jag attityd så det kommer ut genom öronen. Men på nya ställen glömmer jag det ibland!”

Detalj eller helhet?

Vad vill jag träna på i just detta passet?

Detaljer?
Helhet?
Störningar?
Min egen handling (bäst upplägg är att göra det utan hund först)?
Tävlingsträning?
Eller något annat?

Om jag tränar helhet och uthållighet så behöver jag släppa på detaljerna. Tränar jag på störningar behöver jag välja beteenden som det inte irriterar mig om de blir fel – trix är perfekta. Tränar jag tävlingsträning kanske det är startrutinen, första skylten, att gå över ett ringband = fokus, etc. Jag vill ha syftet klart för mig INNAN jag tränar, så att jag vet hur jag ska lägga upp passet, vad jag ska titta efter och vad jag vill belöna.

Vilken detalj?

Om jag bestämmer mig för att jobba med detaljer – jag ÄLSKAR detaljpill, och alltså gör Midori det med – så behöver jag veta VILKEN detalj, och jag behöver bestämma mig för hur den ska se ut så vi jobbar i rätt riktning.

De detaljer vi behöver träna just nu är starter (nosen dippar i första steget), ingångar vid vänstersidan (blir sneda) och högersvängar (för vid). Så då lägger jag att kort pass på BARA den detaljen. Inte blanda med annat, inte göra en hel skylt – BARA den detaljen, för att kunna sätta en spotlight för Midori på vad som lönar sig och inte. Blandar jag in detaljen i en massa andra beteenden så blir det svårare för henne att urskilja exakt vad jag vill ha, och då är vi inne på att träna helhet – även om det är en liten helhet.

Jag själv då?

Hehe… Flera sporter som vi håller på med känns som förarsporter. Rallylydnad, hoopers, agility, freestyle – det ingår handling i allihopa. Alltså att JAG behöver göra rätt grej i rätt ögonblick. Det behöver också tränas, helst separat! Det är, åtminstone för mig, VÄLDIGT svårt att bara tänka på vad jag själv gör när jag har hunden vid sidan…

Lite som att lära sig en dans eller att köra en aerobicsrutin. Man lär sig ett steg i taget. Lågt tempo, bara ben. Lägg till armar. När det sitter höjs tempot. Helt plötsligt kan man börja ta ut stegen.

Först då är det egentligen läge att plocka in hunden, som ofta är den allra största störningen för oss. När vi vet hur vi ska hantera vår egen kropp, och kan fokusera på vad hunden gör eftersom kroppen går på autofokus.

Hur rör sig fötterna i en vänstersväng? Behöver jag fundera över det med hunden vid sidan blir NÅGOT lidande!

Din egen inställning

Jag hade kunnat bli irriterad eller rent av deppig eftersom att sådant jag trodde fungerar felfritt helt plötsligt inte fungerade alls. Nu känner jag tvärt om ganska mycket förväntan inför nästa pass, det här är en möjlighet att utvecklas och bli bättre! Bli mer sammansvetsade. Förstå varandra bättre.

Jag ser på hundträning som ett ändlöst pussel, som dessutom byter form med jämna mellanrum. Det är nog därför jag aldrig tröttnar. Det finns alltid nya pusselbitar att hitta!

Publicerad den 2 kommentarer

Full fart!

För bara ett par år sedan bestämde sig Åsa och jag för att börja jobba tillsammans. Det var ett experiment till en början, jobba med andra är sällan lätt och inte alltid värt det. Ibland kräver det helt enkelt mer än det ger – men om vi kunde få det att funka någorlunda så tänkte vi att vi skulle kunna hjälpas åt att i alla fall nå ut. Kanske börja producera lite mer onlinematerial också…

Till vår stora överraskning flöt samarbetet bara på! Det krävdes väldigt lite för att synka våra stilar och riktningar (“mycket” och “åt alla håll”…), och det blev snabbt allt tydligare att det inte bara gick att samarbeta. Det blev bättre! Vem hade väntat sig det!? Inte då vi i alla fall.

Passar överraskande bra ihop!

Vi lyckas definitivt inte med allt vi företar oss. Vi får inte ens färdigt allt vi börjar med. Men vi siktar på mycket, och en del av det ror vi i hamn – och mycket av det blir riktigt, riktigt bra. Vår onlinetjänst Hundflix var en avlägsen dröm när vi började prata om den (för sisådär tvåhundra år sedan). Efter bara ett år sa vi en dag att nu kör vi – vi måste testa, vi ser hur det blir och anpassar det som behövs. Såklart!

Tekniskt var det betydligt svårare än vi var beredda på, men det hade vi ändå aldrig kunnat lära oss i förväg genom att tänka mer på saken. Och det blev bra – nej, det blev fantastiskt! Hundflix är det vi är mest stolta över hittills, där finns mycket kul – och nyttigt! – att göra med sin hund. Och vi lägger till mer varje månad, Hundflix växer, och växer, och växer, och kommer att fortsätta växa.

Bara en av oss hade aldrig kunnat skapa Hundflix, det är tack vare vårt samarbete i Hund Helt Enkelt som det existerar.

Hundproffs

En av de främsta anledningarna till att vi ville testa att jobba ihop var en önskan att kunna erbjuda grund- och vidareutbildningar för hundinstruktörer. Vi vill hjälpa till att skapa både duktiga, kunniga och drivna tränare som hjälper hundar och människor utvecklas, och duktiga, kunniga och drivna företagare. För utan kunskapen i att driva och utveckla sitt företag går många nya tränare från branschen efter bara några år, utslitna och stukade. Det är en förlust för hundsverige, och det behöver inte vara så!

Hundproffs!

Mycket snabbare än vi först hade trott fick vi Hundproffs på plats i år. Vår Hundtränarsatsning (grunden för att bli riktigt bra på att träna hund) rullar på bra och vår Instruktörsutbildning är i startfasen. Mer kommer allteftersom – så mycket mer!

Det hade vi inte kunnat göra ensamma.

The Unicorn Zone

Något vi drömt om länge – längre var för sig än tillsammans – har varit att få en träningslokal. En plats att hålla kurser på vintern undan från isregnet, mörkret och leran. En plats att komma undan den stekande solen på sommaren. En trygg, ljus och glad plats som vi kan göra allt vi kan tänka oss med! (Och vi kan tänka oss mycket…)

Vi har letat redan från Hund Helt Enkelts start, men det har sannerligen inte varit lätt. Vi har haft vår tillfälliga minienhörningszon i Smedjan, men den är för liten och på tok för kall på vintern. Smedjan har varit bättre än inget, absolut! Men… Inte vad vi egentligen drömde om.

Nu?

THE Unicorn Zone! (… snart)

I veckan skrev vi kontrakt, vi har en lokal! Den är ett absolut ruckel just nu, vi hoppas att renoveringen och ombyggnaden går snabbt och smidigt och blir så bra som vi önskar, men vad den än blir… Den blir fantastisk! Den ska bli fantastisk! Vi får inomhushall, utomhusplan, värme, kök, toa och teorisal. Visst är det läskigt – nu har vi bundit oss till ett långt kontrakt och en hyra som måste betalas vad som än händer. Men det här är vad vi behöver och vill ha, och kommer att ge oss ännu fler möjligheter framåt. Så det är värt det.

Åsa eller Ulrika hade aldrig klarat av det här enskilt. Men Åsa och Ulrika har fixat en hall. Hund Helt Enkelt, helt enkelt.

Fundera

Finns det något du drömmer om? Hur ska du nå dit? För det mesta går det! Ibland går det inte ensam, men det kan finnas en Åsa till dig med om du vågar testa! (Eller tvärtom – bryt dig loss från samarbeten som håller dig tillbaka.)

Och handlar dina drömmar om att lära din hund något? Kolla in Hundflix. Drömmer du om att utvecklas som hundtränare, eller rentav börja jobba med det? Kolla in Hundproffs. För vi gör bra grejer – helt enkelt. 😁

Publicerad den Lämna en kommentar

Tack, livet!

Efter en minst sagt hektisk vecka sitter jag och landar lite. Båda hundarna sover vid mina fötter. Kaffet fylls ständigt på, och jag funderar över en kaka. Solen skiner ute, jag hör fåglarna genom det öppna fönstret. Tankar från veckans händelser landar lite i taget. Vi planerar för hösten – drömmer och funderar fritt och landar (kanske) i något som är mer eller mindre genomförbart. Och jag känner mig innerligt tacksam för mitt liv.

Idag blir det ett lite mer personligt och kort blogginlägg än vanligt, jag vill bara uttrycka min tacksamhet för allt jag har runt mig. Att sätta ord på saker som gör mig glad känns viktigt. Plus att min hjärna går på halvfart ett tag till…😆

Vad har hänt då?

Egentligen är varje vecka full av saker som gör mig glad och tacksam, det blir bara extra tydligt när jag varvar ner med ledig tid efter en hektisk period. Här kommer min högst personliga tacksamhetslista för veckan som gått:

  • Vi har deltagare på våra kurser som är ofta återkommande, vilket gör att lägerveckorna blir en chans att få träffa, prata med, och träna med inte bara “kursdeltagare” utan vänner.
  • Jag har vant mig vid att det inte bara funkar att jobba ihop med någon annan utan det blir ännu bättre – jag tänker inte ens på det längre utan det känns självklart. Att verkligen trivas ihop med sin kollega är värt allt.
  • Under tiden jag hållit kurs har jag kunnat ha mina egna hundar hemma, där de haft det svalt inne i huset eller kunnat gå ut och njuta av solen.
  • Jag har gått ut med hundarna i skogen och varvat ner hjärnan på kvällarna. Jag älskar att bo här!
  • På torsdagen var vi själva iväg och tränade hoopers för instruktör. Att kunna boka privat träning som passar just oss är en lyx!
  • Fredagen tillbringades med min mamma och syster. Att träffas och luncha tillsammans då och då är värdefullt!
  • Hela helgen har vi själva varit elever, jag och Midori. Hon är en fantastisk liten hund att ha med sig – ställer upp på allt med samma glädje, älskar att jobba, glad och snäll mot alla, och helt enkelt väldigt okomplicerad.
  • Under tiden har Valle och husse haft grabbtid. Gått på skogspromenad och träffat grävlingar och mårdar (jodå, det finns bildbevis!). Pysslat i trädgården. Byggt grejer tillsammans (Valle är säker på att han har hjälpt till MASSOR!).
  • Och jag har kommit hem till lagad mat och kunnat krascha i soffan. En förstående livskamrat är guld.

Helt ärligt: att jag får leva som jag gör, jobba med det jag gör, dela mitt liv med de personer jag gör, är faktiskt ganska awesome. Jag ska fortsätta vara kvar i min lyckobubbla ett tag till innan jag riktar om min uppmärksamhet och mina tankar till andra saker, och bara njuta av att vara just här och just nu. Min perfekta plats i livet.

Publicerad den 2 kommentarer

Hela hunden

En hund är en (underbar!) levande, komplex varelse. Den är inte en slumpmässig samling egenskaper.

Vi är mästare på att se hunden i delar. Det finns de här bra bitarna, dem gillar jag! Men så finns det de här dåliga bitarna, dem gillar jag inte alls! Vad jag behöver är att bli av med de dåliga bitarna, så bara de bra bitarna blir kvar. Då har jag den perfekta hunden!

Perfekt hund? Det är oss hon pratar om!

I jämförelsen med andra hundar gör vi samma sak – vi bryter ut vissa egenskaper som den andra hunden har och jämför med avsaknaden av de egenskaperna hos vår egen hund. Den andra hundens sämre egenskaper? Varför bry sig om dem, de är ju helt separata!
(Vad som är “bra” och “dåligt” är såklart fullständigt i vars och ens egen tolkning.)

En hund är inte en blombukett. Vi kan inte lägga till och ta bort. Vi bör inte vilja lägga till och ta bort! Det är väl ändå hunden vi älskar, inte vissa saker den kan göra…?

Hela individen

Det existerar inga separata delar i en hund. Det vi ser som bra, önskvärda, användbara egenskaper är inte på något sätt skilt från resten av hunden. Vi kan inte ta bara de bra delarna och få en hund kvar. Individen är helheten.

Totoro är miljöstark, självständig, lättbelönad och nyfiken. Han är lätt att lära distansuppgifter, han tar glatt godis, lek, kel eller rentav ibland (när fickorna är tomma) luft! Nya prylar, nya uppgifter, nya människor, nya platser? Superkul säger Totoro! Bra va?

Midori är lite ängslig, vill helst inte lämna Åsa, vill att saker ska vara som de brukar vara, och kan behöva vänjas vid nytt ganska försiktigt. Hon kan vara svår att lära distansuppgifter, får nästan ångest när saker blir fel, och vill ha exakt sina belöningar (inte röra!). Nya prylar, nya uppgifter, nya människor, nya platser? Nja jag vet inte riktigt säger Midori… Dåligt va?

Total olika?

Men. På en ny plats, med nya människor, saker och uppgifter? Där är Tot överallt, lika glad för att upptäcka en ny sten som för att käka godis som matte har med. Nya människor är mer spännande än de han redan känner, nya leksaker, hinder, möbler – Totoroparty! Nämen oj, det händer något jag aldrig sett förr däääääääär borta! Jaså matte är hundra meter bort och på väg någon annan stans? Inga problem, Tot har saker kvar att upptäcka här borta.

Midori? Vill stanna med Åsa, få de belöningar hon är van vid, få hjälp att vänja sig vid allt de nya och gradvis få de nya uppgifterna förklarade för sig. Dit Åsa går, dit går Midori. Händer det något överraskande vänder hon sig till matte och frågar hur hon ska förhålla sig till det.

Egenskaperna är desamma, vi bara väljer hur vi vill se på dem – det finns inga dåliga eller bra egenskaper! Hunden som så duktigt skrämmer bort tjuven kanske också skäller på grannen. Hunden som orkar hålla igång en hel dag i intensivt jobb kanske börjar hitta på egna saker att göra om den inte får tillräckligt med utmaningar. Det är hela hunden som gör alla saker, “bra” som “dåligt”. Hur hunden samverkar med miljön i ögonblicket avgör om vi tolkar det som något positivt eller negativt – men om vi på något magiskt sätt skulle kunna ta bort alla de “dåliga egenskaperna” skulle vi inte ha någon hund kvar.

Den perfekta hunden

Existerar inte.

hund stor nos nosework
Va? Ser du mig inte?! Jag är ju precis här!

Det är väldigt lätt att tänka “om bara min hund var som den där hunden vad gäller koppelgående/lyhördhet/energi/mm”, men det är ju inte så det fungerar. Om du skulle kunna ändra en viss aspekt i din hund till att bli sådär superperfekt, då skulle hela hunden förändras.

Tänk på hundens personlighet på samma sätt som dess kropp: du kan inte bara byta ut bitar – ens genom magi – utan att helheten går fullständigt på tok.

Jag tror något vi alla skulle behöva bli bättre på är att se hunden som en hel, odelbar individ. Mycket av träning handlar om att bryta ner i småbitar och fokusera på en sak i taget – vilket är som sig bör i just träning. Men vi kan inte låta det tänket spilla över på allt annat så vi får för oss att hundarna är byggsatser.

Jag älskar min hund för den han är. När han störtar in på en ny plats och säger “Aha! Jag har utökat mitt kungadöme!” är det exakt samma Totoro som sticker ifrån mig för att någon öppnat en ny dörr och han ser nya fantastiska möjligheter där bakom som bara måste undersökas till fullo…

Lögn och förbannad dikt!

Vi invänder starkt mot den nidbild av oss som framställs i denna text! Det är minst sagt överdrifter och i vissa fall rena påhitt! Relevanta myndigheter kommer att kontaktas….

Midori & Totoro
Publicerad den 2 kommentarer

Hela bilden

I lördags roade jag mig med lite ideellt arbete på klubben och dömde en träningstävling i rallylydnad. För att testa banan innan de tävlande kom gjorde Ulrika och Totoro en runda, som inte riktigt levde upp till hur Tot faktiskt brukar bete sig på rallyträning… Jag satte lite texter till filmen och la upp på våran FB till allmän glädje.

Filmen ser du här:

Ulrikas svar på mitt tilltag (jag hade inte visat henne filmen innan jag la upp den till allmänheten):

“Åh gud, jag har inte skrattat så mycket på en evighet!😂😂😂
(Men jag kommer aldrig att kunna ha en rallykurs igen!
😳😆)”

Jag är väl ganska säker på att jag har någon sorts hämndaktion på väg åt mitt håll, men den dagen den sorgen…

Hela bilden

Den som har följt oss har kanske märkt att vi lägger upp både träffar och missar. Vi berättar givetvis när det går bra – att skryta är en mänsklig rättighet, och givetvis vill man dela med sig av allt som blir som man tänkt sig – men vi både bloggar och visar upp filmer också från de tillfällen då det inte alls fungerar som planerat. För sådana dagar har man! Till och med min lilla träningsnarkoman har tillfällen då hon gör EN övning och sedan tittar på mig och säger “inte idag”. Eller helt och hållet missförstår vad vi pysslar med. Eller stjäl hela godisväskan när jag tittar bort. Eller av någon anledning kommer på mitt under en tävling att “det här var inte så kul” och liksom bara…slutar…

Jag har varit synlig på sociala medier och bloggar som hundtränare/instruktör i minst tio år (jag orkar inte räkna längre bak än så…) Jag tog väldigt tidigt beslutet att inte begränsa det jag delar med mig av, utan försöka ge hela bilden. Ibland går det bra. Ibland gör det inte det. Och i valet mellan att gråta och skratta väljer jag till 99% att skratta åt hela situationen och dela med mig så att andra också kan få skratta och – inbillar jag mig – inse att det där med hundträning faktiskt för det allra mesta inte är en fråga om liv eller död. (Den sista procenten skrattar jag också åt, men det kan ibland ta lite tid att komma dit…)

Kärlek är inte villkorad. Hunden har sitt värde i vad den ÄR, inte vad den PRESTERAR. Alltid.

Hundens upplevelse

När det gäller tävling, eller träning under tävlingslika former, eller träning inför tävling, så är det väldigt lätt hänt att man som tvåbening blir ganska prestationsinriktad. Vi glömmer lite att hunden faktiskt inte varit med i beslutet att anmäla till tävling, eller åka till tävlingsplatsen, eller starta. Vi bara väntar oss att den ska prestera, och i situationen när hunden säger “nej tack, jag har annat för mig” så blir vi frustrerade, besvikna, och får helt plötsligt som främsta mål att hunden faktiskt ska genomföra banan!

Vad får då hunden för minnesbild till nästa tävling? Kommer den att känna “hurra” när den går över ringbandet, eller “hoppsan, det var i denna situationen det kändes svårt och misslyckat sist”?

Att vi får sämre träningar och tävlingar med våra hundar händer. Alla. Garanterat. Det är hur vi hanterar det som skiljer sig åt.
Titta på den sista biten av filmen igen. Ulrika bryter efter halva banan, berättar för Tot att han faktiskt är världens bästa hund, och han ser väldigt stolt ut när han travar ut. Han behöver inte veta att han “gjorde fel” (i våra ögon), han behöver veta att en rallylydnadsbana är en kul plats även när det är så varmt att han knappt kan röra sig och det är en massa snygga brudar runt honom. Det är grunden som vi bygger vidare på – glädjen.


Erfarenheter ger oss verktyg

Jag säger ibland att man behöver ha levt med ett (hund)problem för att på riktigt förstå hur det är. Det är oftast när jag pratar om hundar med olika typer av rädslor, stress eller utfallsproblem, men det är precis lika sant oavsett vilket problem den handlar om.

Problem gör oss – åtminstone mig och Ulrika – till problemlösare.

Valle vill inte komma tillbaka med apporten? Jag ägnar ett år åt att totalt grotta ner mig i olika övningar om hur man kan jobba med just apportering. Midori visar tydlig osäkerhet i nya miljöer? Fördjupning i miljöträning, coming up! BÅDA kelparna tycker att det är en suverän idé att hoppa ut framför bilar? Tydlig hanteringsstrategi skapas och delas med husse så att vi båda jobbar mot ett tryggare liv längst vägen.

När jag började tävla Midori i dåvarande lydnadsklass ett hade vi 17 starter innan vi fick ihop uppflyttningspoäng. Jag har tävlat en lydnadsklass 2 med Valle som landade på 27,5 poäng. Har jag varit frustrerad, uppgiven, nervös, funderat över “vad folk ska säga”? Självklart! Och just därför vet jag hur det är att vara i den sitsen. Jag kan dela med mig av mina erfarenheter.

De erfarenheterna hade jag inte haft om inte jag och mina hundar jobbat med just de delarna.

Men vad ska folk tänka?

Det råkar jag på lite då och då, och de tankarna dyker upp hos mig själv ibland också. Vad ska folk tänka när de ser detta? De kommer att tro…

RuPaul brukar säga “What other people think of you is none of your business”. Vad han menar är att om man låter sin rädsla för vad andra ska tycka och tänka begränsa den man är och vad man gör så mår man sämre och hindrar sig själv från att bli allt man kan bli.

Helt ärligt: vad tänker du själv när du ser till exempel en medtävlande som har en dålig start? Inte tänker du “Jistanes, den personen borde aldrig ha startat!”? Vi vet allihopa hur mycket jobb som ligger bakom en start, hur många saker som kan bli tokiga, och att hundar har bättre och sämre dagar. Så länge hunden är glad så är det faktiskt VÄLDIGT få som dömer – och helt ärligt så är det personer vars åsikt jag faktiskt inte bryr mig om.

De allra flesta tittar inte ens. Jag och min hund är bara medlepunkten i vårt eget universum, inte i deras.

Det är på skoj. Så gott som alltid.

Ja, det finns hundproblem som faktiskt MÅSTE lösas, och som faktiskt kan handla om liv och död. Men för det allra mesta är det inte så. När det gäller hundsport och tävlande är det DEFINITIVT inte så. Det är på skoj.

Ibland går det bra. Då skryter vi och delar med oss.

Ibland går det mindre bra. Då skrattar vi och delar med oss. Jag misstänker att det kanske är ännu viktigare.

“Jag briljerar alltid i att vara just jag!”

Publicerad den Lämna en kommentar

Fem enkla tips för bättre hundträningspass

Jag har inte lika mycket tid att träna hund som jag skulle vilja. Därför vill jag få ut så mycket som möjligt av mina träningspass, så att de faktiskt leder oss framåt! Effektivare träning helt enkelt. Jag tänker dela med mig av mina fem bästa tops, som faktiskt gör ganska stor skillnad oavsett vad man tränar.

“Mindre snack, mer godis. Eller menar du att tipsen går ut på mer godis? I så fall: kör!”

1. Ha målet i huvudet

Vill du lära din hund något nytt? AWESOME! Hur ska det se ut när det är klart?

Att konkretisera målet för sig själv gör det enklare att se vilka delar som ingår, vilka miljöer och störningar som behöver tränas igenom, och vilken känsla/aktivitetsnivå man vill att hunden ska ha. Målet ger träningen en riktning.

Målet är individuellt och utgår ifrån just dig och din hund. Midori och Totoro har inte samma målbild av hur en agilitybana genomförs, hur en koppelpromenad ser ut, eller hur olika trick utförs. De är väldigt olika både fysiskt och mentalt, och då ser målet olika ut!

Målet kan också behöva ändras under tiden som man jobbar mot det. Man inser kanske att det finns en bättre målbild som passar just din hund. Hunden hittar på en kul variant som den gillar bättre. Eller något händer så att man får helt andra mål!

Vitsen är alltså inte att bestämma sig för att “det här ska uppnås till varje pris”, utan att rikta träningen mot ett slutmål som man har funderat igenom. Mål är sällan ett “måste” om man tänker efter! Alltså får vi ändra dem som vi vill.

2. Tre saker i veckan

Min lista över “saker jag vill ska bli bättre” är alltid lång. Jag och Midori roar oss med en mängd olika sporter, plus att det finns en vardag som behöver fungera också. Saker att träna finns det alltså ingen brist på!

Det kan kännas lite övervärligande, så jag har ett system där jag har fokus på tre eller fyra saker per vecka. Denna veckan är min lista:

  • Bygga värde i släppa leksak (hon har börjat “fastna” lite i leksaken – inget stort problem men det stör flytet i träningen)
  • Ingångar vid vänstersidan från olika vinklar (ingångarna blir sneda om vi inte underhåller)
  • Stadga i rallyns “gå ett varv runt”, stå sitt och ligg, vänsterhandling

Varje dag gör vi ett par repetitioner av dessa fyra. Lägger in under promenader, gör några repetitioner framför TVn, ett lite längre kvällspass i trädgården.

Får jag tid och lust så tränar vi annat också! Men tack vare att jag har fokus på tre saker och lägger en liten stund varje dag på just dem, så märker jag resultat i slutet av veckan. Det man tränar på har en tendens att bli bättre 😁

3. Balansera detaljer och helhet

Jag gillar detaljer. Millimeterprecision, små bitar, snabba belöningar. Superkul tycker både jag och mina vovs! Men om vi BARA tränar detaljer så blir mina hundar mer eller mindre beroende av just täta belöningar och att göra en liten bit i taget. Därför behöver jag balansera upp med att medvetet träna helhet i form av olika kedjor och sekvenser.

Många är tvärt om – de gillar att träna helhet, men bryr sig inte om att detaljerna ska sitta.

För bra resultat i olika hundsporter behöver man en balans. Bra detaljer OCH bra helhet.

Jag vet med mig att jag fastnar i detaljerna, så jag påminner mig själv om helhet innan varje pass och ser till att lägga in en liten kedja, sekvens eller “bana” i varje pass, där jag släpper på precisionen och bygger uthållighet.

4. Tydligt start och stopp

Något som Midori har automatiskt är arbetsglädje och fokus. Det är en lyx – men om inte hunden har det medfött så går det att arbeta upp! Det går också snabbt att “förstöra” även om hunden i grunden är arbetsglad.

Att vara överens med hunden om start och slut på passet är en väldigt bra sak att börja med.

Min startsignal för Midori är att jag vänder uppmärksamheten mot henne, kallar upp henne från hennes pausplats, och transporterar henne dit jag vill starta träningen. Där får hon en gratis belöning och sedan kör vi igång.

När jag vill pausa transporterar jag henne tillbaka till pausplatsen, eller visar tydligt “fri” och vänder bort min uppmärksamhet. Det betyder att hon är fri att göra vad hon vill (inom rimliga gränser).

Själva tidsrymden mellan start och stopp anpassar jag efter hunden jag jobbar med – mitt mål är att vi båda ska hålla fullt fokus på varandra hela passet. Om det är tio sekunder eller två minuter beror på hunden. Jag tränar sällan längre än två minuter innan jag bjuder hunden en paus – och jag vill ge hunden möjligheten att pausa INNAN hunden checkar ur för att den är för trött eller blir störd. Den kan välja att fortsätta träningen direkt, eller utnyttja den erbjudna pausen som då dessutom blir en extra belöning för att hunden hållit fokus.

Innan jag startar passet ser jag till att allt är klart. Belöningar och klicker är på rätt plats, jag vet vad hunden ska göra för att få klick, jag har nödvändig rekvisita åtkomlig. Då rikerar jag inte att hunden gör en bra start men JAG schabblar bort det genom att inte ha fokus på min hund!

5. Den magiska pausen

Pausa ofta. Låt både dig och hunden få skaka om hjärna litegrann. Det kan vara en kort paus som ger dig möjlighet att fylla på godis och hunden möjlighet att nosa runt lite, det kan vara en minipaus med kamplek eller att ni sitter tillsammans, det kan vara en lite längre paus med en kort promenad eller bara sitta och mysa tillsammans.

Utnyttja pausen till att fundera över nästa steg i träningen. En lättstressad hund kan behöva varva ner, en lågaktiv hund kan behöva peppas lite. Jag gillar en pausplats i form av en filt, men det fungerar utmärkt att ha en annan rutin.

Om du tvekar – pausa! De flesta av mina elever hör mig säga det. Om du blir osäker under ett träningspass – något oförberett händer, hunden gör något oväntat, och du inte riktigt vet vad som händer – PAUSA HUNDEN. Sedan kan du börja fixa och fundera, när hunden vet att den inte längre jobbar och förvirringen smittar inte av på träningen.

Pausen är ofta det som får hunden att helt plötsligt göra en ny koppling eller förstå något som den har kämpat lite med. En längre träningspaus då och då är nödvändig för vissa hundar, de orkar inte träna hur mycket som helst utan behöver kanske ett par dagars återhämtning efter ett intensivt pass. Går det troll i ett moment fungerar det oftast bättre efter att ha fått pausa både en och två veckor.

“Själv misstänker jag att den där pausen är mer för matte än för mig…”

Sådärja! Fem enkla tips som faktiskt gör skillnad. Du känner säkert igen dem och använder de kanske redan. Bra, fortsätt med det! Och gör du det inte – testa. Det är lite knepigt innan man fått in vanan, men sedan går det väldigt enkelt.

Publicerad den Lämna en kommentar

Enkel belöningsutveckling

Mycket av vad vi skrivit och pratat om på sista tiden har handlat om att räta ut missförstånd om belöningsbaserad träning. Ibland är det nödvändigt – det har varit det nu – men det är egentligen inte en utgångspunkt jag gillar. Att förklara varför/hur någon annan har fel är helt enkelt inte lika givande eller effektivt som att bara förklara hur vi skulle göra något. Oavsett hur någon annan skulle göra något.

En stor källa till missuppfattningarna (eller, i vissa fall, lögnerna) handlar om den gamla godingen “Min hund skulle aldrig välja en köttbulle över jaga katt/slåss/skälla/springa iväg/löptik/mm! Du kan stå där och vifta med din köttbulle hur mycket du vill, det kommer inte att hjälpa.”, och nej. Det tror vi inte heller.

Det kan vara lite av en balansakt – ha! Där fick jag till det minsann!

Att ta belöningar i alla situationer, att välja en viss belöning bland en massa alternativ, att samarbeta med föraren även i rejäl upphetsning? Det är beteenden. Beteenden tränas och byggs upp tills de är starka nog att fungera klockrent i situationer där de behöver göra det. En hund lär sig inte ett perfekt fritt följ på sin första lydnadstävling. Den lär sig heller inte att lyssna på inkallning och komma och ta en godis av föraren mitt i en harjakt. Vi tränar de beteenden vi vill ha.

Att ta emot belöning är ett beteende

Ja, jag vet att jag har sagt det många gånger nu, men det är en sak som ofta är svårt att ta in. Alltför ofta “vet” man saker, som tex “min hund gillar inte godis” – och sedan är det klart. Det är så det är. Då kan vi inte använda godisbelöningar med den hunden.

Fnatte tyckte godis var blä

Precis som hundar inte föds färdiga att gå tävlingsfot föds de (flesta) inte färdiga att ta emot allt vi kan vilja använda som belöningar – definitivt inte i alla situationer. Antingen lär vi dem det, eller så accepterar vi att vi inte har fungerande belöningar. Det vill säga, givetvis lär vi dem det.

Så hur gör man då? Det är faktiskt inte så komplicerat, när man väl accepterat tanken att det är helt vanliga beteenden vi har att göra med. Hunden utför ett beteende, vi belönar det beteendet. Så länge det finns något som gör hunden lycklig kan vi lära den att andra saker också gör den lycklig.

Belöningsutveckling i praktiken

Säg att jag har en hund som älskar… pilatesbollar! (True story…) Han blir jätteglad över pilatesbollar. Men. De är ju ett elände att stoppa i fickan och ha med sig i alla situationer, milt sagt. Så jag skulle vilja att han blir lika glad åt… att jag stryker honom över kinden! Går det ens?

Japp.

Såhär: stryk över kinden – varsågod, pilatesboll – glädje! Håll fram handen – hunden kommer fram och sätter kinden i den – stryk över kinden – varsågod, pilatesboll – glädje! Håll fram handen – hunden kommer fram och sätter kinden i den – stryk över kinden – glädje! Ingen pilatesboll längre.

Obs, det här är en grov träningsskiss. Som med all träning krävs upprepningar och mindre kriteriesteg i den mängd som behövs för att hunden ska lära sig rätt saker.

Eller, jag har en hund som gärna tar godis, men inte om det finns en kamptrasa i närheten. Då vägrar han och vill bara ha kamptrasan. Jaha, jamen då kommer kamptrasan att vara belöningen för att äta godis! Såhär: håll fram godis – hunden tittar på det – belöning med kamptrasa. Håll fram godis – hunden rör sig mot det – belöning med kamptrasa. Håll fram godis – hunden nosar på det – belöning med kamptrasa. Håll fram godis – hunden tar det i munnen – belöning med kamptrasa (hunden spottar ut godisen). Håll fram godis – hunden äter det – belöning med kamptrasa. Håll fram godis – hunden äter det – hunden är lika glad som om den fått kamptrasan.

Så länge det inte handlar om ett fysiskt problem (tex en hund som får ont i nacken av att leka kamplek, eller en hund som mår illa av godiset) finns det inga gränser för vad du kan lära din hund att gilla, vilja ha, och jobba för. Det enda som fattas är att han inte lärt sig det än – precis som vilket trick som helst. Det är inte alltid värt att göra jobbet, har man ett antal fungerande belöningar man är nöjd med finns kanske ingen anledning att få hunden att älska när man hoppar omkring på ett ben. (Men det går att göra det till en belöning också, för den som vill.)

Det är upp till var och en hur mycket jobb man vill lägga ner på belöningsutveckling. Men vi behöver förstå och acceptera att det är ett val! Jag väljer att inte göra godis så värdefullt att det fungerar ute på promenad, jag väljer att inte lära hunden att uppskatta den belöning jag ger snarare än den han bestämt sig för. Och väljer jag det är det ju jag som väljer att han gör “fel” ibland också för att jag inte har belöningar som fungerar i den situationen.

Sedan ska vi ju inte glömma att detsamma händer med alla våra belöningsbaserat inlärda beteenden… Det funkar exakt likadant.
Publicerad den Lämna en kommentar

”Vad gör du när godiset tar slut?”

En missuppfattning om belöningsbaserad träning är att godis är den enda belöning vi använder. Det är det verkligen inte! Vi använder OFTA godis, speciellt i inlärning och speciellt i lite svårare lägen, men att BARA använda godis hade varit oerhört begränsande och inte så funktionellt i alla lägen.

Visst använder vi godis, ofta och gärna. Men vi använder så mycket mer!

I veckan delade vi ett kort klipp på ett hundmöte i lite olika grupper. Klippet visar Ulrika och hunden hon jobbar med – Amigo – i ett riggat hundmöte, där Amigo får frihet att göra egna val och gång på gång väljer att lugnt titta på den mötande hunden och sedan inkassera en godis. Ett par gånger får han insistera lite ”Du, tvåbening, ge mig lön tack!”.

När man delar filmklipp i offentliga grupper får man ibland ifrågasättande kommentarer. En av kommentarerna vi fick, i ett lite nedsättande sammanhang, var titeln på det här blogginlägget: “Vad gör du när du får slut på godis?” Oftast tar vi konflikten också på nätet – inte för frågeställarens skull, hen har oftast redan bestämt sig för en åsikt och är ganska immun, utan för alla andra som råkar på tråden och faktiskt är nyfikna och öppna för svaret. Just den här gången gjorde vi bedömningen att det faktiskt inte var mödan värt där och då.

Men jag har tagit med mig frågan. Det är så självklart för oss att just bristen på godis inte skulle vara ett problem, men jag kommer ihåg “Åsa för 20 år sedan”. Hon hade antagligen undrat samma sak! Så här kommer en förklaring och några väldigt konkreta tips.

“Har du något vettigt att säga tro?”

Tio svar på frågan “Vad gör du när godiset tar slut”:

(Utan inbördes ordning – vad jag väljer beror på hund och situation.)

  1. Belönar med leksak – tröjärm, kopplet, en pinne, vad som finns till hands om jag råkat glömma leksak hemma.
  2. Belönar med rösten och klapp och kli.
  3. Ger en omtyckt uppgift, ett trick som hunden gillar att utföra.
  4. Belönar med miljön – gå och nosa, gå och kissa eller liknande.
  5. Belönar med lek med mig – hoppa, springa, busa tillsammans.
  6. Som klickertränare har både ljudet av klickern och mitt “yes” (som är min verbala markör) så pass stort värde att de i ett nödläge fungerar som belöning på egen hand.
  7. I ett hundmöte eller liknande – ökar avståndet dit hunden är bekväm.
  8. Gör uppgiften enklare. Minskar störningen, sänker krav på precision, lägger till en hjälp.
  9. Avslutar träningen. I en riggad träningssituation så ser jag till att avsluta träningen innan godiset tar slut om det är träning där jag vill använda godis som belöning.
  10. Väljer att gå därifrån. Om jag känner att det här blir för svårt av någon anledning, så finns alltid möjligheten att vända och gå. Oavsett om det är ett hundmöte, en apportering, en agilitykombination eller en katt som just sprang över vägen. Jag MÅSTE inte träna om det inte är läge.

Det har självklart hänt mig att jag råkat ut för oförberedda hundmöten med min gamla tik, som under en period gjorde våldsamma utfall vid hundmöten. Vi lever i verkligheten, sådant händer. Just Mårran slutade dessutom att överhuvudtaget ta godis när hon gick över sin stresströskel, och hon lekte inte.

Just därför funderade jag igenom alternativ, och framför allt TRÄNADE jag på alternativ! Vår nödutgång (vända 180 grader) tränades dagligen UNDER stresströskeln, med planerade störningar och de bästa belöningarna, så att vi båda kunde den på autopilot. Hon fick steg för steg (bokstavligt talat steg för steg) lära sig att hon själv kunde öka avståndet – hon behövde inte längre få den andra hunden att backa undan när hon ville ha mer space. Med känslan av kontroll minskade osäkerheten. Med mindre osäkerhet kunde hon börja ta godis, att äta ledde till mer avslappning, och när andra hundar började betyda “yes, godis” istället för “FARA, FARA!” så började det bli bra på allvar.

Och där någonstans, när hunden har lärt sig ett alternativ till att göra utfall och känner sig trygg i situationen, där kan vi börja fasa ut godiset. Inte helt – ett beteende som vi vill upprätthålla behöver belönas med jämna mellanrum – men vi börjar använda lite mer ojämna intervaller.

“Du och jag matte. Vi behöver egentligen inget godis. Visst, det gör livet enklare, men vi har VÄLDIGT många andra belöningar.”

Belöningsutveckling

En mer relevant fråga hade varit “Vad gör du när du inte har något att belöna med?”. För utan fungerande belöningar har vi som belöningstränare inget annat verktyg än att på snabbaste sätt lämna situationen. DET är sant. Men tack och lov är det inget problem – för vad är en belöning? Det är vad som helst som hunden vill ha här och nu. Och hunden vill alltid ha NÅGOT!

Belöningsutveckling handlar om att utveckla belöningar. Hitta nya varianter, medvetet förskjuta värdet från sådant som kanske är mer svårjobbat till sådant som är mer lättjobbat, skapa helt nya belöningar. Vänja hund – och förare – vid att tänka på alla störningar som potentiella belöningar.

När man börjar jobba med belöningsutveckling inser man snabbt att frågan om vad som händer när godiset tar slut är helt irrelevant. Intressant att fundera över, men faktiskt helt oviktig.

Belöningar är så mycket mer!

Publicerad den 3 kommentarer

🎵 Skrammelburkar, koppelkorrigeringar och alfarullningar, tralala 🎶

Det är inte några av mina favoritsaker. Men de är populära! Här och där… Varför? Jamen, de är ju universella problemlösare! Såklart.

Blivande alfahane, kolla hur galningen låter honom ta plats fysiskt över henne! Katastrof!

Drar hunden i kopplet? Han försöker ta över ledarskapet, claima ledarrollen kvickt och säkert genom valfri kombination av dessa – säkra, trevliga och garanterat framgångsrika – tekniker.

Går hunden före genom dörren, hoppar ur bilen utan frisignal, rymmer ur trädgården? Han försöker ta över ledarskapet, claima ledarrollen kvickt och säkert genom valfri kombination av dessa – säkra, trevliga och garanterat framgångsrika – tekniker.

Morrar hunden åt barnen när han äter? Han försöker ta över ledarskapet, claima ledarrollen kvickt och säkert genom valfri kombination av dessa – säkra, trevliga och garanterat framgångsrika – tekniker.

Gör hunden utfall mot andra hundar? Han försöker ta över ledarskapet, claima ledarrollen kvickt och säkert genom valfri kombination av dessa – säkra, trevliga och garanterat framgångsrika – tekniker.

Går hunden inte att klippa klorna på? Han försöker ta över ledarskapet, claima ledarrollen kvickt och säkert genom valfri kombination av dessa – säkra, trevliga och garanterat framgångsrika – tekniker.

Lyssnar inte hunden när han är lös? Han försöker ta över ledarskapet, claima ledarrollen kvickt och säkert genom valfri kombination av dessa – säkra, trevliga och garanterat framgångsrika – tekniker.

Gör hunden något du inte gillar? Han försöker ta över ledarskapet, claima ledarrollen kvickt och säkert genom valfri kombination av dessa – säkra, trevliga och garanterat framgångsrika – tekniker.

Enkelt! Vänta, va? Fungerade det inte? Jamen det är i så fall för att du är en för dålig ledare. Såklart.

Kolla den dominanta blicken, han stirrar på oss! Fort, vält honom upp och ner!

Wow, jag är så imponerad av logiken att jag blir matt, vänta lite får jag sitta ner och hämta mig en stund…

Samvetslöshet, dårskap eller lathet?

Vad är det som gör att instruktörer idag lär ut detta nonsens? Lär betalande kunder att hundägandet är en konflikt där det gäller att stå som segrare, dagligen och ständigt, och varje problem är en utmaning av deras ledarskap? Vad är det som gör att yrkesverksamma tränare demonstrerar och lär ut våld mot hundar? Det enda jag kan komma på är att de antingen är samvetslösa nog att tänka att det här är enklaste och snabbaste vägen till kundernas pengar (det är ju väldigt enkelt!), för dumma för att förstå hur galet det är, eller för lata för att göra sitt förbannade jobb och sätta sig in i hur och varför detta är helt uppöver väggarna och vilka alternativ det finns.

Finns det någon möjlig anledning jag missar? För faktamässigt är det fel – hunden försöker inte ta över något ledarskap. Etiskt är det fel – det är misshandel rakt av, fysisk såväl som psykisk. Och effektivitetsmässigt är det fel – det finns betydligt bättre och mer långsiktiga sätt att förändra beteenden. Så varför tar folk betalt för att lära ut dumheter?

Passaredjävlitnoga hörru! Annars tänker jag dominera dig!

Jag var själv en av hundägarna som blev lärd detta en gång i tiden. “Experten” jag lyssnade på måste ju ha rätt – det här var hens jobb, kursen var dyr, och där var en massa andra människor med som också lyssnade. Självklart visste hen vad hen pratade om. Det kändes inte nödvändigtvis rätt, men det var ju mitt problem.

Jag förstår till 100% alla hundägare som går till sådana här tränare och tror att vad de säger är sant, rätt och riktigt. Det är för deras expertis man anlitar folk, det är för att jag själv inte vet som jag frågar en expert. Men jag förstår inte hur tränarna kan göra det…

I vår bransch är det ju tyvärr så att det enda som krävs för att du ska vara expert i ämnet är att du säger att du är det. Vi har bokstavligen “kollegor” som sett hundprogram på TV och sedan börjat hålla kurser. Det finns ingen lägstanivå. En frivillig lägstanivå är att nå upp till att bli H-märkt dock! Letar du hjälp och vet inte hur du ska sortera är det ett bra ställe att börja på.

Men det är ju inte bara de TV-“utbildade” tränarna som är problemet tyvärr. Våldet och felinformationen förekommer på många olika nivåer…

Alternativet då?

Så om man inte tror på den enkla “förklaringen”, att hunden försöker ta över ledarskapet så fort den gör något jag inte gillar och genom att demonstrera ledarskap (dvs misshandla hunden) kan jag fixa allt (och om det mot förmodan inte fungerar är det jag som måste fixa min dominansnivå – det är inget fel på vare sig förklaringen eller teknikerna givetvis), vad finns det kvar då? Det måste väl betyda att vi inte kan göra något åt problemen!? Så man får bara leva med en hund som biter grannarna, slänger sig runt i kopplet, och har klor som växer hela vägen runt?

Djävla köttbullehippies!

Upprörd i Göteborg
Jag är en clown! Matte är en clown! Vi sysslar bara med clownigheter!

Jestanes och kära hjärtanes… Ibland – ok, ofta – får man höra att belöningsbaserad träning (dvs träning utan hot, rädsla och våld, inga obehagliga konsekvenser för felbeteenden som hunden vill undvika) kaaaaaaaanske kan funka. Om man har milda meshundar som inte vill så mycket och är så enkla att den där fria uppfostran inte kan göra så mycket skada ändå.

Åsa har kelpie. De är visserligen små (ur mitt perspektiv i alla fall) men vilja och intensitet saknas inte precis. Själv har jag cane corso. Ja jösses vad det här är hundar som inte behövt läras något för de fungerar automatiskt precis som förväntat och skulle aldrig kunna ställa till med något. De har dock aldrig, någon av dem, blivit koppelryckta, alfarullade eller fått skrammel kastade. Ingen av dem är bitna i örat, morrade åt eller knäade heller.

Vad vi gjort istället, när någon av dem sysslat med ett beteende vi inte vill ha:

  • Analyserat varför. Hunden utför inte slumpmässiga beteenden, de har ett syfte – vad är det hunden försöker nå genom att bete sig såhär? (Ledtråd, svaret är aldrig att den försöker ta över ledarskapet.) Exempel: den vill komma fram till en doftfläck, den vill få större avstånd till något den inte gillar, den har tråkigt och vill leka, den har skadat sig och har ont någonstans (det här återkommer vi till strax).
  • Ställt upp ett alternativ. Hunden kan inte bara sluta med något, att icke-bete sig finns inte. Den måste göra något annat istället, så vad vill jag att hunden ska göra? Exempel: gå vid min sida, ta kontakt med mig och hålla den med stadga, hämta en specifik sak för att kommunicera ett specifikt behov.
  • Tränat det alternativa beteendet. Hundar, precis som människor, behöver lära sig nya saker. Jag kan inte spela piano bara för att någon säger till mig att jag ska, jag måste öva. Vi behöver börja på en nivå där det går att göra rätt, och gradvis öka svårigheterna i den takt som fortfarande fungerar. När jag var liten hade jag skor med kardborreband – jag var gammal nog att själv ta på mig skorna, men jag kunde inte knyta dem. Ingen skällde ut mig för det, eller brottade ner mig på golvet och vrålade åt mig. Jag fick skor jag kunde använda, och trots denna totala brist på ansvar hos mina föräldrar använder jag idag skor med snören utan problem. Exempel: komma in i fotposition, följa fotposition i ett steg, följa fotposition i flera steg, i svängar, i olika tempo, börja om i ett nytt rum, i trädgården, på gatan utanför vårt hus, med och utan koppel.
  • Utvärderat motivatorn. Det hunden är ute efter när den utför sitt oönskade beteende, är det något den kan få? Eller är motivatorn i sig oacceptabel? Om motivatorn är “kissfläck som luktar spännande där borta vid stolpen!” kan det få fungera som belöning för det alternativa beteendet i punkten innan, men om den är “jaga grannens katt!” kan den inte få vara kvar i ekvationen. Om jag behöver byta motivator behöver det också tränas, att ta belöningar som är något annat än man väntar sig är ett beteende – en färdighet hunden måste lära sig. Kan hunden äta en köttbulle om kamptrasan hänger i andra handen, tex? En del motivatorer (belöningar) är mer lika varandra än andra, för det nya beteendet kan jag vilja välja en alternativ motivator som är så lik som möjligt. Exempel: gå fot fram till stolpen, belöningen är att få nosa på fläcken. Ta kontakt med mig när katten springer över gatan, så leker vi kamplek med en skinnkampis.
  • Upprätthållit den nya situationen. Beteenden måste fortsätta löna sig. Enkla, mer eller mindre automatiserade beteenden (vanor) behöver inte löna sig ofta eller mycket, men de måste löna sig lite, ibland. Om de är utsatta för konkurrens (ett alternativt beteende som är lika enkelt att utföra hade lett till en bättre belöning) behöver de upprätthållas mer aktivt. Exempel: när hunden spontant kommer in i fot på promenaden får han ett leende och beröm. När hunden tar kontakt för den sett en katt springer vi runt och tjoar en stund i ren glädje.
hund stor nos nosework
Vänta, va!? Gör du allt det där!? För varenda liten småsak!?

Det låter jobbigt va? Det är bara för att jag försöker bryta ner det i detaljer och förklara. Hur det ser ut i vardagen? Jag lär min hund saker jag vill att han ska göra, och ber om dem om han gör något annat som jag vill att han ska sluta med. Jag har så gott som alltid godis i fickan, det är sant! Men jag förstår inte riktigt problemet med det, jag har alltid bajspåsar med mig också. Och nycklar. Mobil, plånbok – jag har en massa grejer med mig. Några hundgodisar i fickan känns inte precis betungande.

Aj!

En sak som är ohygglig, skrämmande och sorglig är tanken på alla de hundar som agerar i smärta. I ett belöningsbaserat system finns utrymme för hunden att förändra sitt beteende och demonstrera att något är fel. I “du måste vara ledaren, låt inte hunden mopsa sig!!!”, vad händer om hunden har ont någonstans? Om den utför saker långsamt, tappar fokus, är lättirriterad, eller försöker dra sig undan? Blir den brottad ner på marken och fasthållen tills den “ger sig för ditt ledarskap”? För skador är inte alltid så lätta att se. (Och många av de här teknikerna kan orsaka skador för i jösse namn!)

Egentligen, vad får de här hundarna uttrycka över huvud taget? Annat än “ja, chefen!”?

Men visst. Jag kan se fördelarna! Det blir så himla, himla enkelt att hålla kurs. Bara: ta ledarskapet för i bövelen! Jaså det hjälpte inte, jamen skärp dig då vekling och bli en bättre ledare! Ska jag behöva förklara allt för dig eller!? Det är bäst du kommer på en kurs till, så jag kan förklara för dig mer vilken dålig ledare du är – och knyckla ihop din hund åt dig då och då så du får se hur en riktig ledare sätter sig i respekt.

Enkelt! Och så behöver jag inte lägga några pengar på fortbildning heller! Om det inte vore för det där jäkla samvetet…

Åh gud… HUNDARNA ÄR I SOFFAN!!! Jag ger upp…
(obs, det här är en bild, det finns ingen film att spela)