Publicerad den Lämna en kommentar

Vardagslydnad för vem?

Åsa skrev en bekännelse i måndags att hon tycker vardagslydnad är boooring, jag tror inte jag kan skriva någon motsvarande bekännelse för den som har sett min hund i två sekunder har nog redan insett det. Totoro är en underbar hund som kan en massa olika beteenden – många av dem ganska avancerade även om jag säger det själv – men några titlar i vardagslydnad hade vi inte tagit. Vi hade inte ens fått en slokande tröstrosett.

I mitt fall tror jag inte det handlar så mycket om avsaknaden av tävling eller bedömningsbara moment, det är bara så… Tja, just vardagligt! Just för att det ju inte är så svårt ser jag inte riktigt poängen med att träna det.

Missförstå mig inte, Totoro kan gå i koppel, stanna i bilen tills han får varsågod att komma ut, klippa klorna utan någon dramatik, stillsamt dregla anklagande två centimeter ifrån min tallrik istället för rakt över den, osv. Men han kan inte alltid möta hundar eller människor nära inpå utan att jag har åtminstone några torrfoderkulor i fickorna (för han vill hälsa om han får den minsta inbjudan), han kan inte låta bli att släpa mig som ett protesterande ankare när vi går mot dörren till agilityhallen, och vill han sitta i ett knä så ser han till att knäet blir suttet i.

Hellöööööö! Här kommer bedårande jaaaaaag!

Jag kan ändra på allt det där om jag vill, men varför skulle jag? Det stör inte mig för fem öre att ha med godis i fickorna (jag har alltid godis i fickorna, det är liksom inte konstigare än att ha bajspåsar i fickorna), jag tycker det är roligt hur hysteriskt glad han är för agility, och hade jag inte velat ha en knähund hade jag inte skaffat cane corso. (Jag varnar gäster. Väljer de att komma in ändå har de gjort sitt val.)

Jag är – tro det eller ej – vardagslydnadsinstruktör (bland annat). En sak som slagit mig på de kurserna så gott som varenda gång jag hållit en är: för vem ska det här tränas?

Varför?

Så gott som alltid är det en eller – oftast – flera kursdeltagare som har en lista med vad deras hundar behöver kunna i vardagen som verkar komma från någon annan. Det har inget att göra med hur de egentligen vill att deras hundliv ska fungera, utan det är “hur hundar SKA uppföra sig”. Hur får jag hunden att sluta tigga vid matbordet, hur får jag hunden att stanna på nedervåningen när familjen är uppe i vardagsrummet på kvällarna, hur får jag hunden att sluta hoppa upp i soffan, osv. När de i själva verket älskar att dela med sig av (utvalda, ofarliga) smakbitar till sina hundar, helst vill att hunden ska få vara med familjen, och tycker att det verkar supermysigt att kunna ha hunden slumrande tätt intill i soffan medan de ser på TV…

Varför träna in en massa regler man inte vill ha?

Vaddå sluta tigga – du har ju lärt mig att tigga?

Visst inte alla knän tål att sittas i, men det fixas ju enkelt med ett kompostgaller just då då. Ibland kanske jag har huvudvärk och inte alls känner för att bli släpad över parkeringen vid träningshallen, men då får jag väl be om ett fotgående istället. Och skulle vi någon gång ha fått slut på godis vid ett svårt, tight hundmöte så får vi väl leka med kopplet eller springa och tjoa en bit istället.

Poängen är inte vad jag tycker är trevliga rutiner i vår vardag – jag är helt säker på att många hade tyckt att det hade varit jättejobbigt att dela sitt liv med en Totoro – utan bara att vi har en vardag jag är väldigt nöjd med, trots att min hund är “ouppfostrad”. Jag har ingen vardagslydnad för någon annans skull, utan det här är det liv som gör oss glada. Och jag önskar, jag önskar verkligen, att fler skulle fundera på hur de egentligen vill ha det och varför, istället för att tänka så mycket på borde och måste.

Vi måste väldigt lite, så länge vi är rättvisa mot hundarna och omgivningen.

Jag skulle vilja döpa om vardagslydnad till vardagsglädje. Det är en ständig liten källa till glädje i mitt liv, att Totoro är så vansinnigt ouppfostrad och fräck att han vill saker och tar för sig! Det är en kärleksförklaring att han vill vara nära mig, leka med mig och sova tillsammans. Det är ett uttryck för tillit att han stirrar förnärmat på min mat eftersom den ju borde varit hans. Och när han stjäl mina skor och triumferande springer omkring och firar sitt stordåd skrattar jag högt och bryr mig inte ett ögonblick om en del muttranden om ledarskap och ouppfostrade monster.

All träning är trickträning. Vardagslydnad likaså. Det är bara trick. Vissa trick är roligare än andra, och varför träna tråkiga trick när man inte har någon nytta av dem?

Jag vet allt jag behöver veta: jag är älskad.
Publicerad den Lämna en kommentar

Tänk om det fanns titlar i vardagen

Jag tycker att vardagslydnad är tråkigt. Sådär – nu är det ute. Jag läser med beundran och viss förvåning om människor som brinner för hantering, uppfinner nya övningar för koppelträning under vardagspromenaderna, och bokar träningsdater för att träna hundmöten – inte för att det egentligen behövs utan för att det är intressant.

“Vardagslydnad? Znork – boooooooring!”

Jag menar, det är klart att jag tränar för att vardagen ska funka – hyfsat. Det är inte rättvist mot hunden annars. Men jag misstänker att livet hemma hos mig är friare än hos många andra, och väldigt mycket liksom plåstrar jag över.

Exempel: Midori lärde sig öppna dörrar som väldigt ung. För att hon inte skulle riva huset hade hon bara tillgång till en mindre del av huset när vi inte var hemma. För att hindra dörröppnandet tog vi bort fästet till dörrhandtaget och tog helt enkelt bort hela handtaget på dörrsidan mot henne innan vi lämnade huset.
Exempel: Båda mina hundar har varit dragdjur av rang. Ett midjebälte och en dragsele har tagit hand om det problemet.
Exempel: Kelpar gillar att sova middag på köksbordet. Matte drar ut stolen så att de lättare ska kunna ta sig upp och ner.
Exempel: Tre hundar under lunchpromenaden i parken utanför skolan när jag jobbade som lärare var lika med högljudda hundmöten. Min lösning? Se till att aldrig, aldrig ha en logga på kläderna som visade var jag jobbade, hålla hårt i kopplen, och byta håll för den mötande hundens skull. (Och här behöver det förtydligas att mina hundar inte skällde av osäkerhet eller aggression, utan av ren upphetsning och för att de var just tre som eldade på varandra).

OK, jag tror att det är tillräckligt med bekännelser för en dag.

Vad tränar vi då?

Det är här det faktiskt blir lite intressant, för jag gillar ju att träna hund! Och jag är faktiskt inte så dålig på det som det kanske låter heller – jag vet PRECIS hur jag skulle kunna lösa samtliga situationer ovan med några månaders träning. Så bra känner jag mina hundar. Men jag gör det inte. Varför? Booooooring…

Så vad är det som gör att jag har lagt antagligen hundratals timmar på att träna in ett riktigt snyggt fotgående och typ noll tid på att träna gå fint i kopplet på vardagspromenaden – som vi ju gör så mycket oftare? Varför är det så mycket roligare att lära min hund “baka kaka” (höger tass på höger hand, vänster tass på vänster hand, och avsluta med båda tassarna på båda händerna) än att lära min hund ge tass för kloklippning? Mina hundar reagerar aldrig på andra hundar på något som liknar en träningsplan – hur kan det vara så mycket svårare att träna in samma reaktion i parken? (Hint: det är det inte. Jag har bara inte gjort jobbet.)

Igår tränade vi på fyra nya trick: backa slalom mellan mina ben, sidosteg mittemot mig på avstånd, kryp, och cirkla runt en kon åt båda hållen. I förrgår tränade vi på att hoppa genom ringar, stötte på problem, och jag började genast skissa på en träningsplan som jag ser fram emot att testa idag. Plus att vi uppehåller våra tävlingsmoment i både tävlingslydnad och rallylydnad (och jag verkar ÄNTLIGEN efter SJU ÅR ha lärt hunden att kunna stå stilla när jag går runt henne ett varv!). Idel helt nödvändiga grejer alltså…

Hålla mellanpositionen? Jepp, det kan vi! Hälsa utan att hoppa som en studsboll? Not so much…

Tänk om det fanns tävlingar i hantering…

I fyra månader nu har jag hållit på med en onlinekurs i kloklippning. Det tar tid, därför att det tar emot. Kloklippning är viktigt, det behöver göras ganska ofta och många hundar tycker att det är väldigt jobbigt. Jag VET hur man tränar på ett bra sätt, flera olika sätt faktiskt så att man kan anpassa efter sin hund. Men. Så. Tråkigt.

För många år sedan pratade jag med en kompis om att ifall frivillig kloklippning var ett obligatoriskt tävlingsmoment – vad skulle hända då? Tänk er momentbeskrivningen: “Hunden ska på signal frivilligt lägga sin tass i förarens hand, som därefter klipper en klo. Hunden får inte hållas fast. Momentet skall belönas på ett för hunden omtyckt sätt.” Hade det fått tävlingsintresserade hundägare att träna kloklippning annorlunda? Med en mer strukturerad plan?

Tidigare fanns momentet tandvisning med i tävlingslydnad klass 1, att domaren skulle kunna titta på hundens tänder medans hunden satt vid förarens sida. Jag är väldigt glad att momentet försvann så som det såg ut – det var många hundar som blev skrämda av oförsiktiga domare – men lek med tanken att FÖRAREN skulle kunna titta på hundens tänder. För på plussidan fanns en hel del väldigt bra träning för att kunna genomföra momentet! Jag jobbade med nosryggstarget med duration och omvänt lockande på både min “jag älskar alla”-kelpie och min “för sjutton rör mig inte”-terrier och fick väldigt bra resultat. Den träningen hade, helt ärligt, inte blivit av annars.

Jag tror att för min del så är det faktiskt så enkelt. Jag gillar att träna mot tydliga förutbestämda mål. Momenten i tävlingslydnad, skyltarna i rallylydnad, hindren i agility, tricken i hundtricksporten. Men det räcker liksom inte att målen finns, jag vill ha en möjlighet att visa upp vad vi har jobbat med för någon som är insatt och kan uppskatta träningen bakom.

Jag tränar hund för den rena glädjen i att träna hund, samarbetet, utmaningen, att min hund älskar det, i första hand. Det är därför jag överhuvudtaget tränar hund. Det är KUL!
Men jag jobbar också för ganska okomplicerade yttre förstärkare tror jag – uppskattning, poäng, godkända betyg. Det avgör inte OM jag väljer att träna, men påverkar VAD jag väljer att träna.

Hanteringstitlar? Vardagstitlar?

Jag måste fundera vidare på ett titelsystem i hantering. Förslag på moment skulle kunna vara:

  • Frivillig påsättning av halsband eller sele
  • Klippning av en klo framtass, en klo baktass
  • Tandvisning (föraren tittar på tänderna)
  • Dra en borste längst ryggen
  • Undersöka öron
  • Vaccinationsövning med en penna (alltså kunna lyfta nackskinnet och sätta en penna där sprutan skulle sättas)

Något sådant. Vad tror du? Skulle det kunna få DIG att träna mer hantering? Kanske skulle det kunna utvecklas till flera vardagstitlar?

“Åsa Jakobsson har med beröm uppnått titeln VardagsDrottning klass 1 med sin hund Midori.” Det har en viss känsla.

“Det låter intressant! Jag fattar inte skillnaden mellan trick och trick, för mig är ALLA trick roliga – om matte är med på tåget!”

Eller så är du redan en av dem som jag beundrar och till viss del blir förvånad över. Grattis till dig i så fall, och till din hund! Själv ska jag försöka hitta fler sätt att jobba med vardagsgrejer utan att dö av uttråkning…

Publicerad den Lämna en kommentar

Valfrihet i träningen

Det är en självklarhet för oss att våra hundar både får välja om de vill vara med och träna med oss och till viss del vilken aktivitet vi hittar på. Det är roligare så, för alla! För grejen är inte att få hunden att göra det vi vill, grejen är att få hunden att SJÄLV VÄLJA att göra det vi vill.

Sitt där. Nej, två cm längre till vänster. Och titta ditåt. Klick. Tack, belöning!

Förstärk det du vill ha, se till att det du inte vill ha inte blir förstärkt

Basic hundträning. Ett beteenden vi gillar ser vi till blir förstärkt – vi ser till att det leder till av hunden önskad konsekvens. Då ökar det, händer oftare, blir hundens val när den vill ha något eftersom den har lärt sig av erfarenhet att det fungerar.

Beteenden vi inte gillar ser vi till , så gott vi kan, att de inte blir förstärkta. Om de inte ger önskat resultat minskar de, hunden väljer att göra något som den tror fungerar bättre istället. (Givetvis har vi en massa annat som spelar in, men just nu fokuserar vi bara på hur konsekvensen av ett beteende påverkar framtida sannolikhet av beteendet.)

Det här är en av de lite knepiga grejerna med belöningsbaserad träning – vi tränar för nästa pass. Vi bygger erfarenheter hos hunden som styr vilket beteende den väljer i framtiden. Det betyder att jag som förare behöver lägga fokus på rätt ställe. Vill jag få hunden att göra uppgiften, eller vill jag lära hunden att göra uppgiften?

Problemet med lockande

Det är väldigt lätt att råka hamna i den första tanken. Vi har som mål att få hunden att göra uppgiften. Ta fotgående som exempel. Som förare har vi ofta en tydlig målbild av position, fokus, kontakt – och dessutom att hunden ska låta bli en massa lockande saker som att nosa, strosa, titta på grejer. Om vårt mål är att få hunden att utföra beteendet så blir det lätt lockande för hela slanten. En godisbit framför nosen på en matglad hund = inget annat existerar i världen och hunden gör det du ber om, villigt och gärna!

Men. Vad har hunden egentligen lärt sig? Har den gjort ett aktivt val att hitta sin position, hålla kontakten? Har den aktivt valt bort störningarna?

Ibland, ja. Oftast, nej. Facit får du när du ber hunden göra samma sak utan godisbiten – har den lärt sig följa en godisbit så faller beteendet samman när godisen försvinner.

Varför? Två huvudanledningar.

  1. Vi har byggt in godishanden som en del av signalen för beteendet: när jag håller min hand så här så lönar detta beteendet sig. När en godis finns synlig lönar det sig. När vi ändrar på vårt kroppsspråk och tar bort den synliga godisen så känner inte hunden igen signalen längre.
  2. Vi har tagit bort en stor del av hundens val. Det är väldigt stor skillnad ur hundens perspektiv på att “när jag väljer att titta på min människa stoppar hon handen i fickan, win” och “95% av min hjärna tänker på godisen jag har framför nosen och när jag försöker smaka på den hamnar jag automatiskt med huvudet höjt”. Båda varianterna får hunden att utföra beteendet, men bara den första tanken lär hunden det vi hade tänkt oss.

Men, vad ska jag göra istället då?

Sorry, men nu blir det lite tråkigt. Hamnar man i detta läget så behöver man till viss del faktiskt börja om från början. Hunden behöver lära sig att den genom sitt beteende kan få magiska belöningar att hända, att det är den som påverkar att belöningar helt plötsligt existerar i världen (eller iallafall tar sig från din ficka till hundens mun).

Det betyder att väldigt mycket av det som hunden “kan” med en godis framför nosen kommer att försvinna. Varför? Därför att hunden kan det inte under de nya premisserna, och kanske har den aldrig kunnat det vi trodde – vi har bara varit duktiga på att placera en godis på rätt ställe och hunden har varit duktig på att följa godisen.

Det kommer att gå snabbare än om ni inte hade någon tidigare träning alls – hunden har ju trots allt rört sin kropp på önskvärt sätt och byggt upp en vana av att göra vissa beteenden. Men den – och du – behöver lära er det nya systemet.

Var behöver ni starta? Det beror på, så klart. Vilken del är det som går sönder? Med fotgåendet som fortsatt exempel: kan hunden hitta sin position i stillastående? Hålla positionen i start, rak marsch, svängar, tempoändringar? Kan hunden hitta och hålla kvar kontakten på det sättet du vill? Kan den välja bort störningar? Börja med de enklaste övningarna och jobba igenom dem med ditt nya system, som går ut på att det är hunden som väljer att göra övningen för att få dig att ta fram belöningarna, inte du som visar belöningarna för att få hunden att göra övningen.

Ge hunden ett val. Gör det lätt att göra rätt, så lätt att hunden bygger en vana av att göra rätt, men låt hunden välja.

Bestäm dig!

Det är svårt att lägga av med en vana, både för hunden och för människan. Att få hunden att göra det vi vill är dessutom enormt förstärkande för oss! Därför trillar vi dit, om och om igen. Jag med! Trots att jag vet att det gör mig till en sämre tränare och ger långsiktigt sämre resultat.

Men det är mycket enklare att byta ut en vana. Ha alltså fokus på vad du vill göra istället! Var ska du ha din hand? Var ska du ha belöningen? Hur ska du röra kroppen?

Håll koll på kriterier, belöningskvalitet, timing och belöningsfrekvens – de fyra blir betydligt viktigare när hundens hjärna inte längre är upptagen med att processa köttbullen som hålls framför nosen.

Och bestäm dig för i vilka situationer du vill göra vad. Jag kan absolut “köra” min hund med en köttbulle framför nosen, men då är det med syftet att den inte ska tänka på något annat än köttbullen! Om jag vill flytta min hund från punkt A till punkt B så omärkligt som möjligt, ta oss förbi svåra störningar på snabbast sätt, eller ta oss ur en situation – då är en väl intränad och fungerande godistransport guld. Därför tränar jag godistransporter. Men då är inte målet att hunden någonsin ska utföra just det beteendet utan en godisbit framför nosen, utan tvärt om att den verkligen inte ska tänka på något annat än just godisbiten.

I all träning där jag vill att det ska fungera utan godis synligt så behöver jag antingen ha en rackarns bra och genomtänkt plan för hur jag steg för steg tar bort hjälpen, eller helt enkelt träna in med ett annat system från början. Jag föredrar det senare. Jag vet med mig att jag också blir påverkad av hur inlärningen ser ut: har jag lärt in genom att locka så är risken så mycket större att jag försöker laga genom att locka – och då är jag där igen och tar bort hundens fulla möjlighet att välja genom att hålla hundens hjärna upptagen med belöningen.

Typiskt läge där vi vill hålla hundens hjärna upptagen med belöningen, precis så mycket att han fortfarande känner vad massören gör men inte bestämmer sig för att han också vill massera lite tillbaka…

Din hund, din träning, ditt val

Avslutningsvis: det är inte elakt eller per automatik fel att locka sin hund i träningen, absolut inte!

Det som blir tokigt är när vi tror att hunden kan saker som den inte kan och därför blir irriterade, lägger upp träningen för svårt, eller förväntar oss att hunden ska prestera i ett system som den aldrig har fått lära sig. Att förväntas spela handboll när allt man lärt sig är fotboll är inte kul för någon.

Tänk efter i träningen. Vad lär du hunden – egentligen? Är du nöjd med svaret? Om ja – keep calp and carry on! Om nej – ändra på något.

Ps. Vill du lära dig lite mer om hur du kan träna in grunderna utan att locka? I medlemskapet hittar du bland annat en Klickerkurs, grundkursen Träningens ABC, och Klara färdiga fot som ger dig en massa alternativ!

Publicerad den 2 kommentarer

Hund Helt Enkelt fyller två år

Vilket betyder att jag får skriva om vad jag vill, eftersom vi firar! Visst är det så det fungerar?

Det har hänt en del på den här korta tiden, vi har hållit en bunt kurser och event. Och så har vi kommit igång med att bygga upp ett gediget onlinesortiment! Det kommer bara att fortsätta växa, och våra event IRL kommer såklart att komma igång ordentligt igen när väl coronaeländet ligger bakom oss. Vi har dessutom startat Hundproffs för att hjälpa kollegor i hundbranschen att bli mer framgångsrika, vilket känns fantastiskt.

Men mest av allt? Mest av allt har vi haft kul!

För det är ju det som är hemligheten

Är det en sak som genomsyrar det vi gör så är det att det ska vara kul – och inte minst för hundarna. Det är få hundar som bryr sig om resultat i sporter, men de bryr sig om vägen dit. Hur vi gör det vi gör med dem är betydligt viktigare än vad det är vi sysslar med, nosework, lydnad eller koppelgående, i grund och botten är det samma sak.

Allting kan göras med belöningar och glädje, så varför skulle vi vilja göra det på något annat sätt?

Imorgon har vi ännu en dag med gymnasieelever i det som förr var klickerveckan men nu i coronatider blivit zoomföreläsningar. Hur kul är det? Så kul det går att göra det, vilket är rätt kul ändå! För varför inte göra det bästa av situationen?

Vad flinar du åt, har du verkligen sådär kul?
Japp!

Om några dagar är det månadsskifte då jag ska ha flera onlinekurser klara att lägga till i medlemskapet (en del material finns enbart för våra medlemmar – men å andra sidan finns det ingen som helst anledning att inte vara medlem, så…), och tusen andra saker på att göra-listan. Men ikväll har jag tränat Totoro att backa i slalom. Kul! Och viktigt. Just för att det finns inget mer viktigt än att ha kul.

Jag har haft många kunder med ganska allvarliga problem i en period, och det slår mig igen hur fort en dålig situation kan bli allt värre om man missar det viktigaste av allt: glädjen. (Jag säger inte att det är lätt! Men det är viktigt.)

Hund Helt Enkelt blir förhoppningsvis ett rejält långlivat företag, Åsa och jag brinner för det vi sysslar med och vi älskar att kunna göra livet bättre för hundar. Men vad vi sysslar med om två år till vågar jag inte sia om. Det kommer att vara fokuserat på hundträning, det kommer att vara en fortsättning av vad vi redan har påbörjat (oss blir ni inte av med), och det kommer att ha vuxit. Det är väldigt vaga gissningar. Men en sak vet jag säkert.

Det kommer att vara kul.

Häng med!

Födelsedagspussar till alla!
Publicerad den Lämna en kommentar

Kriterier

Kriterier är ett vanligt återkommande ord i all hundträning. Kriteriet är vad hunden ska göra för att nå sin belöning, den “klickpunkt” som föraren bestämmer sig för. Men kriterier innefattar lite mer än att bara göra övningen svårare eller enklare! Och kriterier påverkar föraren också – vi är alltid två som lär oss…

“Kriterier hit och kriterier dit? Nu snurrar det i min skalle…”

Kriterietrappan

Jag brukar likna träningsplanen vid en trappa. Längst ner startar vi, så ser beteendet ut idag. Högst upp är målet. Varje trappsteg är en kriteriehöjning, alltså en ökad svårighet. Trappstegen bör vara låga och många, om trappsteget blir för högt så klarar inte hunden nästa steg. Väldigt ofta är det här vi hittar problemet när hunden inte förstår vad vi menar: vi behöver hitta mindre trappsteg.

Jag har en ganska enkel tumregel för när jag höjer kriteriet i träningen: så fort hunden är säker på det kriteriet vi jobbar på. För att hålla koll enkelt använder jag 80%-regeln: når hunden kriteriet mer än åtta gånger av tio försök så gör jag träningen lite svårare.

Jag har en lika enkel regel för när jag sänker svårigheten: om hunden når kriteriet färre än åtta gånger av tio försök under två pass (med en paus emellan) på rad. Det spelar ingen roll om hunden kunde det igår, eller hemma, eller alldeles nyss när ingen tittade! Nu är nu. Alltså: om hunden helt plötsligt börjar gå under 80% lyckade repetitioner så tar jag först en paus. Ofta räcker det, hunden behövde bara återhämta sig en stund. Ibland är pausen över natten. Blir det fel igen så sänker jag svårigheten till “last point of success”, alltså den nivån som vi redan har fixat perfekt. Därifrån försöker jag sedan hitta mindre trappsteg.

En sak i taget: del 1

För att göra det enkelt och tydligt för både hund och människa jobbar vi med ett kriterie i taget. Hundar kan ju göra fler saker på en gång, men så fort det finns ett “och” i ditt kriterie bör du fundera en vända till. FÖRST måste hunden kunna båda sakerna var för sig, SEDAN kan vi sätta ihop dem.

Ett exempel kan vara ett trick som vi jobbar på: att Midori rundar en kon samtidigt som hon bär ett föremål. Jag kan inte lära in båda sakerna samtidigt, det blir väldigt svårt att förstå! Först behöver hon lära sig hålla föremål, sedan att runda konen, SEDAN kan jag sätta ihop det. Och här kommer grejen: när jag sätter ihop dem måste jag backa i träningen på åtminstone det ena kriteriet. Om hon kan runda en kon från fem meters håll helt utan hjälp så kanske jag flyttar närmare och går tillbaka till en targethjälp när hon ska lära sig samma sak med något i munnen. Sedan börjar vi gå upp för samma trappa igen, nu med tillägget att bära något.

Samma sak om hon kan ge tass när hon sitter ner – det är inte samma sak som när hon står upp och absolut inte samma sak som när hon ligger ner.

“Det är kuuuuul att bära grejer! Åtminstone när JAG vill!”

En sak i taget: del 2!

Fler aspekter som är kriterier som behöver tränas var för sig:

Ny miljö
När hunden byter miljö bör vi gå ner ett par steg i trappan till att börja med. Det blir mycket enklare att snabbt röra sig uppåt steg för steg om man slipper backa först. Alltså: starta inte för högt upp! Även om “hunden kan det”. Du vet inte vad som påverkar i denna miljön.

Störningar
Finns det störande grejer runt din hund? Alltså sådant som DU uppfattar som störningar eftersom det tar hundens uppmärksamhet? För din hund så lär DU vara störningen när det finns något intressantare att pyssla med, om du inte gör något åt det snabbt! Min lösning är hjärntvätt: jag jobbar med planerade störningar som jag kan bestämma nivån på ihop med enkla och välbelönade beteenden. Jag vill att min hund ska tänka “Yey, störningar! Då är det SUPERENKELT att vinna de allra bästa belöningarna!” Ner till botten av trappan om det behövs.

Har du en störningskänslig hund så är det ett långsiktigt arbete. Tro mig, jag vet. Jag har ett flertal filmbevis på hur lätt Valle totalt kopplade bort mig i träningen när det dök upp något mer intressant: ett löv, en fågel 20 meter bort, ett grässtrå i en annan grön nyans, luft som rör sig annorlunda. Och jag vet också att det GÅR!

Duration
Vill du att hunden ska hålla en position längre och längre tid? Det är ett kriterie att jobba separat med, det kräver en hel del koncentrationsförmåga! Du kan med försdel jobba med duration parallellt med störningsträning och precision, men när du gör en aspekt svårare behöver du göra de andra två enklare. Kom ihåg: en sak i taget!

Avstånd

Distansarbete är kul! Men det är också svårt för de flesta hundar. Både durationsbeteenden som till exempel platsliggning och trick som du helt plötsligt vill att hunden gör på avstånd. Här krävs att du 1: lär in tricket bra först, och 2: sänker kriteriet på precision när hunden gör det på avstånd. Kom ihåg att dina signaler ser väldigt annorlunda ut när hunden är några meter från dig jämfört med när du är nära, ur hundens synvinkel behöver den lära sig ett nytt signalsystem!

Kriterier: en touch med varje tass, 45 graders vinkel på brädan, på en parkeringsplats i Eslöv. Hon fick träna enklare saker i miljön först, och hon är också van att göra tricket med brädan betydligt närmare 90 grader. Men inte här och inte nu – därför går vi ner några trappsteg.

Glöm inte föraren!

Idag har jag tränat på vårt HtM-program i en inomhushall. Jag har pluggat in det hemmavid, jag har lyssnat på låten typ tusen gånger, jag KAN det. Hemma. I vardagsrummet. Utan hund.

Eftersom jag vet att jag också behöver jobba med ett kriterie i taget så började jag med att dra igenom programmet till musiken utan hund. Svårigheter att jobba med:

  • Storleken på hallen – det är en helt annan sak än mitt vardagsrum…
  • Att mina träningskompisar tittar på mig. Jag är inte vidare obekväm med att folk tittar på mig, men visst påverkar det.
  • Att tajma musiken.

Vad hände? Jag glömde programmet. Så klart. Men efter några genomlyssningar hittade jag tillbaka, och anpassade mig (nja, någorlunda iallafall) till storleken.

Sedan började vi fundera på att vrida programmet, och mitt huvud kraschade totalt! Det gick mycket knappt att vrida 90 grader, och när vi testade diagonalt så gav jag upp… Det är samma sak som att hunden kan snygga snabba lägganden hemma i köket men inte på appellplanen. Eller att den kan det framför dig men inte bredvid dig.

Till slut tog jag bort musiken, vred tillbaka programmet till hur jag startade, plockade ut Midori, och började baklängeskedja del för del. Programmet är inte svårt. Vi kan alla delar. Vi är vana att kedja. Hon är i en bra miljö där hon är van att träna. Hon har god koncentrationsförmåga. Så vi lyckades ta oss igenom hela programmet till slut. Utan musik och utan att börja fundera över hur jag ska kunna utnyttja utrymmet – det är kriterier som jag lägger till så fort BÅDE hon och jag har nått 80% lyckande på den nivån vi är.

“Matte, kom ihåg att jag älskar dig ändå. Även om du har lite svårigheter med ganska enkla grejer. Så länge du fixar fler tennisbollar är allt lugnt!”

Det är nyttigt!

Att känna sig vilsekommen och frustrerad över sin egen oförmåga att “bara sätta ihop” enkla grejer är nyttigt för att hålla sig ödmjuk… Jag glömmer ibland hur svårt det är just för den tvåbenta i ekipaget när jag håller kurs. Hundarnas kriterietrappor är jag för det mesta bra på, men jag ska verkligen bli bättre på att hålla i huvudet var på trappan föraren befinner sig, just här och just nu.

Och vi ska sätta det där heelworkprogrammet! Jag ska filma och visa. Inte för att det är vidare fantastiskt, utan för att jag alltid ska kunna påminna mig själv om att träna BÅDE hund OCH förare ett trappsteg i taget.

Publicerad den Lämna en kommentar

Vårkänslor

Jag älskar sommaren, det är min bästa årstid. Men våren är inte dum den heller! Äntligen blir det ljusare, varmare, och livet går allmänt på rätt håll. Våren är liksom fräsch!

Nystart

Våren, och hösten till viss del, ger mig alltid motovation till en nystart. Det är nu jag börjar spana efter tävlingar för att ha mål, kurser för att utvecklas, nya projekt att jobba med. Jag kommer ut ur vinterdvalan och börjar fundera över den där listan med mål som jag skrev vid nyår – dags att ta tag i den litegrann?

Nu gjorde jag ingen lista detta året pga osäkert coronaläge, men ni fattar. Jag vill gå från planering till action!

Så jag tänker göra de där målen för 2021 nu istället. Inte så många, fem räcker, men här har ni de konkreta mål jag vill uppnå i min hundträning under 2021:

  1. Lära in agilityslalom så att jag kan köra en klass 1 bana med slalom.
  2. Skapa, träna in och filma ett freestyleprogram.
  3. Delta i (minst) en onlinetävling i rallylydnad.
  4. Ta vår expert titel i dog parkour.
  5. Ta tricktitlar klass 1-4.
Noterat. När sätter vi igång?

Så var börjar jag?

Jag har redan börjat – jag har skrivit det här! Flera av sakerna är redan på gång och behöver bara lite mer ACTION för att bli färdiga. Andra får jag jobba med lite mer från början.

Det känns roligt, inspirerande och motiverande att ha lite mål igen. Vårkänslor!

Publicerad den Lämna en kommentar

Planera? Vad då planera?

Det här med att planera, det funkar inte för mig. Den beska sanningen är dock såklart att det inte funkar för att jag inte känner för att få det att funka. I någon mån – trots alla mina protester – trivs jag antagligen i röran. Vilket är synd! För saker skulle verkligen gå så mycket bättre om jag faktiskt hade lite mer struktur…

Vart är vi på väg?
Va? Jag trodde du visste!

Idag vaknade jag med vetskapen om att jag skulle blogga, det var prio 1 att verkligen få bloggen klar idag – jag har missat två veckor på raken av diverse anledningar (host, harkel, “anledningar…”). Men först skulle jag bara kolla några minuter på en föreläsning. Sedan behövde jag plugga booleska funktioner och bézierkurvor. Testsända inför live imorgon. Hoppsan, bilen har visst fått körförbud för att jag inte hunnit (host, harkel, “hunnit…”) iväg till besiktningen i tid! Ojdå, för två veckor sedan fick jag läxa på en kurs att träna slalom, kanske borde leta reda på några pinnar? Jag behöver spela in filmer till tre olika kurser också. Vänta, saknar vi en reklamfilm nu igen – till effektstudion!

Och så sitter jag här, med Totoro i knät, kl nio på kvällen utan blogg skriven.

Hur gick det till?

Här, du kan få låna en dumstrut – eller förresten, behåll den du.

Men…

Samtidigt fungerar det ju. I någon mån. Idag har jag lärt mig flera viktiga funktioner jag inte hade koll på tidigare – och kolla här, jag har något slags blogg på gång i alla fall. Vi har allt redo för sändning imorgon, och planer för att använda den tekniken vidare. Och? Vi har en reklamfilm!

(Host, harkel, typ…)

Det är ju så, om man inte ändrar något kommer man inte att se någon förändring, och om man säger att man tänker ändra på saker hela tiden och inget händer? Då kanske man inte riktigt vill ha den där förändringen ändå. Jag ska inte påstå att jag vet varför, men jag har i alla fall blivit bättre på att inte ljuga för mig själv (fullt så mycket). Jag saknar inte verktygen, jag saknar inte möjligheterna, om jag fortfarande inte ändrar på saker så är det nog viljan som saknas.

hund stor nos nosework
Öööööh… Har du glömt nåt? Eller nån?

Men till min stora överraskning

inser jag att saker faktiskt har förändrats också! Jag har blivit bättre, och fortsätter att bli bättre, på att planera åt Totoro. Visst jagar vi idéfjärilar tillsammans efter diverse glada infall, men jag har struktur också. Faktum är att det nya temat i medlemsgruppen är just planering och struktur – och det var min idé! Det är jag som valt det och det är jag som håller i det. Därför att det är viktigt, och det gör mig till en rättvisare tränare.

Coronaåret har inte varit snällt mot oss som redan var lite organisatoriskt tafatta tror jag. En helt osäker framtid, inga mätpunkter (tävlingar) i kalendern, nästan inga kurser eller träningsgrupper… Jag vet inte vad vi har hållit på med, Totoro och jag, men jag har börjat märka hur mycket jag har låtit saker – rena grunder – glida iväg. Bot och bättring!

Tack och lov skojade jag verkligen inte när jag sa att jag inte saknar vare sig verktyg eller möjligheter – jag jobbar med Åsa, skulle jag så mycket som andas att jag behöver hjälp att få struktur på något dimper det ner femton nya verktyg inom en timme. Men det är sällan jag har anledning att säga något sådant, eftersom det finns så många finfina verktyg redan färdiga i alla möjliga av våra kurser! Jag gissar att ingen kan tro det, men jag är faktiskt själv med i vårt medlemskap, trots att jag skapat många av kurserna. Just för att de ger en struktur och mätbara mål och delmål som jag inte klarar av att hålla reda på på egen hand – jag är inne bland våra kurser dagligen, precis som vem som helst! (Och berätta inte för Åsa att jag skvallrat, men jag vet att hon gör detsamma.)

Jag pratar mig alltid varm om medlemskapet, och jag misstänker att många tror att jag kanske bara försöker göra reklam? Men jag älskar vårt medlemskap – över 30 kurser och föreläsningar i ett enda, jättebilligt paket!? kom igen! – för att jag har konkret användning för det. Utan det vore jag en sämre tränare och matte åt Totoro. Helt enkelt!

Publicerad den Lämna en kommentar

Planera med måtta

Jag är en planerande människa. Det är inte naturligt, det är intränat sedan många år för att få koll på kaoset inuti mitt huvud. Om jag vill leva som jag gör – och det vill jag, tusen bollar i luften är min melodi – så måste jag planera. Annars tappar jag mer än hälften av bollarna och då försvann liksom vitsen med att kasta upp dem överhuvudtaget.

“Ingen fara matte, jag plockar upp dina tappade bollar!”

Planering är alltså en nödvändig del av mitt liv, och jag är väldigt, väldigt, VÄLDIGT hjälpt av uppbyggda system och goda vanor.

Men. Planering har en baksida.

Att planera innebär att tänka på framtiden. Vad ska jag göra härnäst? Vad händer efter det? När jag har uppnått x är det dags för y, och i tanken är jag redan där och funderar över z. Det är lätt att dras med i en ständig spiral av framåt!

Det här gäller i högsta grad för hundträningen. Om jag (när jag) blir alltför resultatorienterad så blir min träning sämre. Jag fastnar i att först ska jag lära hunden x, sedan ska vi kedja ihop med y, därefter sätta till musiken z, och… krasch.

Under många år undvek jag att träna program i freestyle av just den anledningen: jag blev så fokuserad på att klara programmet att jag missade målet. Det blev en massa halvtränade beteenden och kedjor med svaga länkar. Visst, jag och vovven har alltid kul när vi tränar, men jag blev frustrerad över hur lätt jag gled in i att försöka hunden att göra saker (jag visar bara liiiite med handen…och lite mer….och tar en godisbit…) istället för att lära hunden att göra saker på egen tass. Det är inte en typ av träning som jag gillar.

Den sidan av mig kommer mestadels bara fram just i freestyleträning på program, friheten i att man i freestyle faktiskt kan göra i stort sett precis vad man vill plockar fortfarande ibland fram en dålig sida hos mig som tränare helt enkelt. I tävlingslydnaden är allt mycket mer uppstyrt och inga dubbelkommandon tillåts, rallyn är fortfarande tillräckligt begränsat för att rama in mig, men freestylen är fri! FRI! Och min hjärna spinner loss totalt.

Jag tror att det handlar mycket om att mitt fokus hamnar för långt in i framtiden. Istället för att njuta av träningen här och nu – utmaningen i att lära in en flytig slalom mellan benen, peta med precisionen i snurrar åt båda hållen, jobba ut distansarbetet – så är mina tankar redan på nästa steg och jag vill dit så fort som möjligt. Planering är bra, jag måste så klart veta vad som är nästa steg, men det behöver balanseras!

Ljuvliga slalom…Vi har döpt ett dåligt slalom utan flyt till “Midori-slalom”. Egentligen borde det heta “Åsa-slalom” 😆

De senaste fem åren har mitt nyårslöfte varit “ta vara på nuet”. Jag har blivit mycket, mycket bättre på att kunna sätta på och stänga av planeringen inuti huvudet efter behov. Freestylen fungerar också, för det mesta, och jag kan numera hitta samma nöje i att jobba med en gemensam sidostegsförflyttning till fyra takter musik som i tävlingslydnadens fotgående, utan att direkt vilka gå vidare till nästa steg i träningen.

Det gör det också enklare att kunna se och plocka upp mina hundars egna idéer om hur trick skulle kunna se ut. Och det är kul! De har ofta funderingar över var det skulle kunna finnas en extra snurr, var en front är lämpligare än en fotposition, att ett backande kan avslutas med en bugning, eller att allt faktiskt blir bättre med ljudeffekter (det senare går jag sällan med på…).

Samma sak i livet. Jag avsätter tid för planering, jag avsätter tid för olika uppgifter, och jag avsätter tid för att bara vara och låta saker hända. Då håller mitt kontrollbehov sig tyst, bollar som ska vara flygande håller sig flygande, och jag kan uppskatta ögonblicket här och nu och ta in andras tankar och idéer om vad som skulle göra världen till en bättre plats. Planering – men med måtta.

Publicerad den Lämna en kommentar

Trick för hela slanten!

Just nu håller vi på med ett trickprojekt. Vi har ihop med tre andra satt ihop en instruktörsutbildning för att bli instruktör i svenska hundtricksporten, och pilotgruppen är i full gång! Två veckor framåt handlar om inlärning av olika trick och jag ser fram emot att fördjupa mig ihop med eleverna.

“Sa någon…TRICK? Jag är på!”

Vår egen trickträning utvecklas

Utbildningen bygger på tricklistan för nivå 1 och 2 i svenska hundtrickklubben (så fort tricklistorna är fastställda kommer de att läggas på hemsidan). Givetvis kan jag inte lära ut något som jag inte själv behärskar, så även om vi har tränat de flesta tricken som är med så har vi under veckan tränat in ett par nya: footsies (hunden går i mellanposition med sina tassar på mina fötter), fånga, och rulla ut en matta. Jag vill vara väl förberedd!

Midori har haft jätteroligt. Nya utmaningar som hon snabbt har förstått tack vare de grunder vi redan har.
“OK, du sätter en target på din FOT…? Tass på target, jag fattar. Och sedan tar du bort den. Tass på…fot…? YES! TASS PÅ FOT! JAG ÄR BÄST!”
” En hoprullad yogamatta. En shapingsituation. Tassar på? Upp på den? Nos på den? YES! NOS! NOS! Och nu då – vad ska jag göra med nosen…trycka? Gripa? Puffa? JA! PUFFA! “Jag är DROTTNINGEN av kelpies. BUGA INFÖR MIN EXCELLENS!”

Något fritt översatt från Kelpiska, men jag är ganska säker på att det är korrekt 😁

Nya titlar

Svenska hundtrickklubben är på väg att skapas just nu. Så fort tricklistor och regler blir fastslagna kommer jag och Midori att ge oss på de tre första titlarna. Det är kul med mål och riktlinjer, och en svensk hundtrickklubb tror jag verkligen kan öppna upp vägen till rolig och intressant träning för många ekipage!

När man sedan har hållit på med trick ett tag och börjar inse att allt är trick, då blir det så mycket enklare att – om man vill – expandera till andra sporter. Grunderna finns redan på plats: hunden har lärt sig samarbeta, targetövningar, shaping, självkontroll. Resten är bara en fråga om att lära in nya trick.

“Ett av tricken vi har övat på är “fånga”. Jag är bäst på det med numera!”

Alla behöver inte kunna allt!

En av de grejer jag verkligen gillar i hundtricksporten är att alla hundar behöver inte kunna allt. På tricklistan fick väldigt många fler trick än vad man behöver visa upp för att ta en titel, vilket betyder att man kan välja trick antingen efter vad hunden har lätt för, eller vad man tycker är extra roligt och utmanande (det är inte alltid samma!). Att jag tränar in samtliga trick har att göra med att jag i min tur lär ut hur man gör – och då behöver jag så klart ha praktisk erfarenhet av att träna in de olika tricken.

Midori är en allsidig hund. Hon har sina svagheter – stadga och avståndsarbete över 10 meter – men i övrigt är hon med på det mesta, och hon är ganska vältränad fysiskt. Därför har vi väldigt få begränsningar i vad vi tränar på. En hund som inte har samma fysiska förutsättningar behöver anpassningar, det är viktigt att komma ihåg.

Glädjen i utmaningen

En rolig sak som jag har märkt de här senaste dagarna är att hon verkar se ett nöje just i utmaningen med nya trick som hon inte har jobbat med tidigare. Alltså sådana trick som hon inte ens har funderat över! Hennes rena glädje när hon insåg att hon kunde sätta sina tassar på mina fötter var en sådan grej, det var som att hon fick en lite ändrad världsbild. Jag ser fram emot fler sådana insikter i att världen fungerar lite annorlunda än hon trodde – och att det gör den till en lite bättre värld!

Ulrika jämför det ibland med att spela datorspel. Svårighetsnivån ska vara precis rätt, då är det som allra roligast. Utmanande men görbart. För lätt: tråkigt. För svårt: ger upp. Precis rätt: spelar i timmar utan paus…

“Koncentration…koncentration…KONCENTRATION…”

Publicerad den Lämna en kommentar

Lätt att göra rätt

Det är ett uttryck som både vi och andra instruktörer använder ganska ofta: gör det LÄTT att göra RÄTT! Men vadå lätt att göra rätt? Om hunden liksom aldrig gör rätt vad gör man då?

Vadå “aldrig rätt”? Jag gör bra grejer HELA TIDEN!!!

Var är din fokus?

Om du upplever att hundägandet är en kamp där hunden bara gör grejer fel hela tiden, då kan jag lova att du behöver göra en stor förändring först och främst: skifta ditt fokus. Det blir en dålig vana att bara märka när hunden gör fel. Din hund gör MÄNGDER av bra saker hela tiden, men du behöver fokusera på att se dem!

Om hunden inte gör rätt behöver du sänka kriterierna. Genom att sänka kravet på vad som är “rätt” – för det bestämmer ju du – så kan du börja uppmärksamma och belöna små små saker. Sådant som blir belönat upprepas, det säger sig självt! Små saker blir större. Det blir i en god spiral av ömsesidiga belöningar.

Jag och Ulrika VET att det fungerar så här. Vi ville dela den här vetskapen, den här upplevelsen som det faktiskt är, med andra hundägare. Så vi skapade utmaningen “Fånga dagen” som gick ut på att under (del av) en 24-timmars period på olika sätt observera, markera och belöna ALLT som hunden gjorde. Från att sträcka på sig (bra för kroppen) till att sätta sig (trevligt när hunden är stilla), ta kontakt (kul när hunden frågar hur läget är), nosa på grejer (nyttig aktivering under promenaden), MINSTA LILLA!

Och resultaten var…riktigt, riktigt roliga att läsa om och få se på film. Och ja, det var lite tårfyllt då och då!

Jag har fått tillåtelse att dela med mig av några citat från deltagarna:

Tänk så mycket bra saker våra vovvar gör under en dag! Jag förundras och fortsätter observera, berömma och belöna! Det här var kul!

Jag kommer att fortsätta observera min fantastiska lilla hund och berömma och belöna eftersom hon gör så mycket som är bra! Tack för utmaningen!

Cecilia och Tosca

Idag har jag hittills belönat att lägga sig i soffan hos mig vid frukosten och att komma och vilja mysa. Nu när vi var ute så belönade jag och kunde filma att hon släpper sin boll spontant. Himla har mycket ägande och även om det blivit bättre efter mycket jobb händer det fortfarande att hon låser sig vid släppandet av leksaker/grejor. Var bra detta kände jag! 🙂 Så det kommer jag att fortsätta med.

Jessica och Himla

Beröm o belöning vid en massa spontankontakter under dagen. Vid fm promenaden gick Jippi spontant in bakom mig i st f att dra framför, vilket uppskattades o belönades. Gjorde inget utfall trots att 3+3 hundar passerade på ca 40 m avstånd. Klick, belöning x massor.

Christina och Jippi

Kanel fyller 11 mån imorgon och jag ville passa på att förstärka två saker ihop med henne; dels att hon väljer mig istället för någon av mina andra hundar.

Det andra för dagen har varit fokus på sinnesstämning. Varje gång hon varit glad och mysig utan att speeda iväg har jag berömt henne. Och här har jag kunnat berömma för i princip vad som helst precis så som dagens utmaning var tänkt.

Utav detta har två saker påtagligt hänt. De andra hundarna har dragits med i stämningen och alla har blivit både mer nöjda och mer glada fram över dagen. Och i och med det har de blivit lugna o nöjda. Så häftigt att se hur de smittar varandra. Och att veta att det är jag som startat kedjan😊 Jag har för att se tydligare vad som händer bara berömt Kanels sinnesstämning, inte uppmärksammat någon av de andra mer än vad jag gör en vanlig dag. Det andra är att Kanel börjat kvittera mitt beröm, som har varit med rösten, med ett tydligt svansvift. Och efter viftet har hon erbjudit spontan kontakt hyfsat ofta och mer frekvent över tid och senare på dagen.Efter denna dag har alla somnat tidigt ikväll. Den som stämplade ut först var såklart Kanel den lilla snurran🥰Nu laddar vi för morgondagen. Kommer somna leende ikväll🐾🤗

Annika och Kanel

Det är så många saker man ser förbi om dagarna som jag åtminstone kanske inte tänker på eller tar för givet? Som att Leo sträcker på sig direkt han går upp på morgonen. Fantastiskt 👏 Och varför inte belöna upp det? Det är ju super att han gör varenda dag.

Lyssnade på inkallning och var självmant runt oss vilket Leo tidigare har haft svårt med. Allt 100m bort har varit intresserat, speciellt vilda djur och spår. Men runt mina fötter vid promenad och vid sjön så åt dem kong och ville mysa eller lugnt bara vara. Även fast det var rörelse runt oss så var det inte av intresse.

Vilken fantastisk dag när dem varit lösa alla promenader tryggt och med förtroende. Det behöver man mellan att jobba med att få bort dragande i koppel och reaktioner vid hundmöten. Då hjälper det att faktiskt se dem fantastiska beteenden som man ser över och glömmer av. Vilken dag tack! ✨🐾

Anna och Leo

Gösta är “mammas pojke” så han har inkassera godis för att pussas, sitta i knät och be om att få komma upp I knät. Och även att låta bli att skälla på nåt som han faktiskt troligen inte vet vad det är. Bra helg säger Gösta 😍😍

Ingela och Gösta

Jag vill säga tack till er. ❤️Jag vaknade med ont i kroppen o huvudet, humöret därefter. På promenaden drog Prinsen kolossalt mycket o jag var nära att bli irriterad, men påminde mig själv om att det inte leder någonvart, o att jag istället skulle berömma honom hela dagen. Så för att lyfta mitt eget humör o hans dag lekte vi dragkamp o puss, o han fick massor med beröm. På så vis skrattade vi tillsammans o hade kul o lyfte vi oss på en bättre nivå av samspel, på liten skala alltså, o nästa promenad gick väldigt mycket bättre.

Man letar efter små små saker som är värda att berömma o så får man mer av det o framför allt får man förutsättningar för utveckla en fin relation istället för att dyka ner i det som man hade velat ha annorlunda. Det kommer kanske nästan per automatik, eller i alla fall enklare, framöver.

Barbara och Leopold
En blomma till alla som deltog på olika sätt!

Själv testade jag att gå all in under en promenad, och då gick det så här:


Men ärligt talat – ta inte vårt ord för det! Testa själva. Ta en promenad, en kväll i soffan, eller en hel dag, och fånga ALLT bra som din hund gör. Överraska den! Jag lovar att den överraskar dig.