Publicerad Lämna en kommentar

Dansa – pausa. Vikten av återhämtning.

I måndags stod det VILA över hela min kalender. Det skrev jag in redan för flera månader sedan, när det blev klart för mig att min vecka ihop med Realgymnasiets hundelever skulle avslutas med Eslövs Hundevent på helgen. Jag visste att det skulle ta mängder av energi, och jag känner mig själv – planerar jag inte in vila så kör jag för långt.

“Varå vila? Det är väl bara att köra så länge det finns godis? Och lite till?”

Dansa – pausa

Ni kommer ihåg superhiten med Panetoz för några år sedan? Dansa – pausa? Det är lite så det behöver vara i livet. Även om det är kul att dansa så är det pauserna som gör skillnaden. En rolig utekväll på dansstället med polarna, eller dansa när näcken eller djävulen spelar – oförmögen att sluta innan solen går upp. Pausar man inte börjar fötterna blöda.

Och det är inte bara jag som behöver pausa. Båda mina kelpar har varit lånehundar till elever och haft SUPERKUL i veckan. Båda följde med som visningshundar/figuranthundar i lördags. Valle somnade på planen, det om något är ett tecken på att han behövde pausa… Midori, med sin närmast outtömliga energi, var pigg och glad hela vägen i mål – och däckade totalt när vi kom hem. Måndagen ägnades åt seriöst sovande, sängen var Midoribäddad och hon tillbringade dagen hoprullad till en liten boll. Återhämtning. Ladda batterier.

Harmoni i träningen

Samma tendens som jag har i livet – dansa på tills fötterna blöder – har jag i hundträningen. Bara liiiite till…en repetition…pyttelite svårare… Och så dör batterierna = hunden checkar ut. Inte för att den är ovillig att träna, utan för att den behöver paus. Dansen är inte rolig längre.
Länge var en timer min bästa vän i träningen. En minut – sedan paus! Lång eller kort paus? Det bestämmer hunden. Numera är jag så van att jobba i korta pass att det går automatiskt. Men det har varit en medveten omprogrammering av mitt träningssätt, och det har krävt en del ansträngning (och mekaniska hjälpmedel).

Resultatet? Eftersom jag med jämna mellanrum “frågar” mina hundar om de behöver en paus – INNAN de själva kommit på idén – så håller mina hundar betydligt bättre fokus i träningen. De checkar inte längre ut under ett pass, utan tar sina pauser när de erbjuds. Ofta vill de inte ha paus utan ber om att fortsätta ett tag till – de vill dansa lite mer. Det gör att träningen drivs av mina hundar, och jag slipper locka, tjata, kalla, truga.

Vissa dagar är de inte på humör. Jag frågar, de säger “Paus tack! En lite längre paus skulle kännas bra. Kanske tills imorgon?” Och då får de det. Jag är inte heller på topp alltid.
Jag har märkt att sedan jag började fråga händer det betydligt mer sällan att de säger “längre paus tack”. Jag TROR (för jag kan ju inte veta) att eftersom de har möjligheten att säga nej så väljer de oftare att säga ja. När dansen är helt frivillig blir det roligare att dansa längre och längre. Det märks inte så tydligt på Midori som i stort sett alltid är på. Valle däremot, som aldrig haft något riktigt “driv” i träningen och som är ganska känslig, verkar verkligen både förstå och uppskatta sin medbestämmanderätt.

“Här ligger jag och väntar på att bli uppbjuden…”

Vad händer i pausen?

För mig, en ledig dag: Återhämtning. Pyssla med något annat ett tag. Vara ensam. Trycka på “reset” i hjärnan. Jag gillar att umgås med folk, men det tar energi. Jag laddar mina batterier i skogen, i ett tomt hus, med bilder att leka med på skärmen, framför Netflix, eller med kameran i handen och musik i öronen.

För mig, i träningspasset: En möjlighet att utvärdera och omplanera. Vad hände nyss? Vill jag ändra något eller vill jag fortsätta? Kan jag förbättra något? Ska vi kanske byta övning helt och hållet? Jag vill inte börja fundera när jag har hunden igång, det blir oftast inte så bra. Paus först – fundera i pausen.

För hunden, i träningspasset: Vila fysiskt (om vi jobbar med något som kräver kroppskontroll eller fysisk styrka/uthållighet) och vila mentalt. En möjlighet att smälta vad som just hänt.
I pausen får hunden vara “hund” istället för “träningskompis” och har möjlighet att nosa på det där som luktade gott, titta på snyggingen på andra sidan planen. Kanske gå och kissa någonstans. Eftersom mina hundar vet att sådana behov kommer att tillgodoses förr eller senare, så har de lättare att fokusera på träningen i själva träningspasset. Träna först – nosa/titta/kissa sedan. Eftersom vi varvar dansa – pausa, alltså träning leder till att de får göra det de själva vill sedan, så stiger värdet på träningen. Premacks princip när den är som bäst.

Vissa av oss har lite svårt att sluta dansa, och fortsätter bjuda upp tjej efter tjej. Fast vem kan tacka nej till Totoro?

Vill du bli bättre på att hitta rätt rytm?

Det här med dansa – pausa har inte kommit naturligt till mig. Oavsett vad folk runt mig påstår så är jag INTE naturligt strukturerad, men eftersom det alltid är kaos på insidan av mitt huvud så har jag varit tvingad att hitta en struktur för att få hundträningen – och livet – att fungera. Det betyder att jag har rätt bra koll på olika hjälpmedel och strategier för att få min hjärna att arbeta MED mig och inte MOT mig.
Vill du lära dig? Kortversionen är Träningens ABC. Vill du verkligen fördjupa dig i både träningsstruktur och en massa annat häftigt som har med hund och träning att göra så är vår Hundtränarsatsning vägen att gå.

Passa på att dansa lite med hunden medans du väljer! 😀

Publicerad 2 kommentarer

Kall Kokosboll?

Dvs, Kokosbollen chillar? Det är dags – har varit ett bra tag i ärlighetens namn – att ta tag i Totoros (o)förmåga att ta det lugnt. Som så mycket annat kunde han det förut, men så slog unghundshjärnan till med full kraft och ungefär allt försvann in i dimman. Det kommer tillbaka igen, det vet jag ju. Att han inte längre minns vad “sitt” betyder är ju inte livsviktigt heller. Men han behöver kunna slappna av!

Ifjol var han så här års med på ett event med miljoner (eventuellt en liten överdrift) kurstillfällen och främlingar överallt omkring honom, och när han behövde det så la han sig på sin filt och sov. Vi har hållit samma event helgen som gått, och då har han rusat, hoppat, rymt, vrålat, tacklat, tuggat, pussat och gjort ungefär allt annat än att chilla. Det är en jobbig helg, det fattar jag också. Jag är själv helt slut och jag var medveten om vad som pågick och valde frivilligt att vara med, en lyx han inte får. Men förutom att han kan skrämma andra med sin entusiasm (fast det kanske bara är i min skalle, de flesta skrattade nog bara åt honom) så är det ju även för hans skull det vore bra att kunna ta det lugnt emellanåt.

Den gamla goda tiden

Och för min skull. Gode gud, låt oss vara ärliga, det skulle vara rätt skönt om han mindes vad paus är igen…

Hjälten anländer, stage right!

Men hörni? Jag jobbar ju med Åsa! Drottningen över chillande hundar! Det här är ju bara fånigt, det enda jag behöver göra är att strategiskt gnälla över hur hopplös Totoro är, hur ingen skulle kunna lära honom att ta det lugnt, så tar Åsa över för att visa var skåpet ska stå!

Sagt och gjort: jag satte mig och grät i ett hörn, ynklig och uppgiven, dramat på max. Och Åsa föll för det! Känner mig väldigt nöjd med mig själv.

Åsa kommer att jobba med Totoro för att lära honom ta det lugnt, hurra! Och hurra för er med! Inte bara för att det kanske betyder färre tacklingar och drägel i öronen när man träffar på Totoro någonstans, utan för att vi kommer att dela med oss av vad vi gör och hur det går här och på facebook! Så den som har liknande drömmar som jag, passa på att följa med i träningen genom Åsas självstudiekurs Lugn och fokuserad hund och få inblickar samtidigt i hur Åsa tar sig an ett “hopplöst fall”.

Och har du redan en chillexperthund? Först och främst grattis, bra jobbat! Och ovanpå det grattis igen, du kommer att kunna ha mycket roligt åt oss på våra filtäventyr i höst misstänker jag.

Vem fanken vill ligga still – PAAAAAAAARTY!!!
Publicerad 1 kommentar

Våga göra fel

Ni som såg mina inlägg från gårdagens tävling på vår FB-sida vet att jag var en smula småirriterad på mig själv. Prinsessan gjorde en superfin runda i mästarklass rallylydnad, och jag schabblade bort 16 poäng genom att inte förbereda mig tillräckligt bra – det räcker liksom inte att komma på att man gjort fel precis i ögonblicket man gör det… 😂

WTF? Det skulle vara party här någonstans… Är något fel på min GPS?

Känslor är OK, även de negativa, så igår tillät jag mig att vara okonstruktivt sur. Men bara igår. Idag har jag fått lite distans. Ja, det blev fel. Ja, det var sjukt störigt. Ja, Ulrika fick ta en del av mitt dåliga humör (sorry…).

Men. Om jag inte tillåter mig själv att våga göra fel – hur ska jag då våga göra något alls?
Det gäller all träning, inte bara tävling. Om jag blir rädd att göra fel så låser jag mig vid sådant vi redan kan, jag och min hund. Förutsägbart. Och då stagnerar vi. För att utvecklas måste jag inte bara vara beredd på att ibland blir det fel, utan också utnyttja felen och se dem som de erfarenheter de är. Det ingår liksom.

Jag tror att för att något ska hända så måste man GÖRA något. Vad som helst.
Ska jag skriva en text så är det bättre att skriva dåligt och sedan ändra än att inte skriva alls.
Efter en fotosession slänger jag minst 50% av bilderna direkt, för om jag inte vågar göra fel så får jag aldrig till den där ovanliga, kreativa, fantastiska bilden.
Ska jag lära mig eller min hund något måste jag starta någonstans och testa vad som funkar.
Ska jag bli bättre på att tävla måste det vara OK för mig att flytta fötterna fel, eller blanda ihop två skyltar…

Om jag blir rädd att göra fel så börjar jag inte automatiskt göra allt rätt – jag slutar riskera att göra fel. Översättning: jag slutar försöka. Och då blir ju INGET rätt, eftersom jag inte gör något…

Det är en av anledningarna till att jag tränar hund som jag gör, utan obehag. Inget är “förbjudet” eller “fel”, det bara lönar sig inte för hunden här och nu att göra det oönskade beteendet – och något annat lönar sig bättre. Även om Midori gör något som jag med största sannolikhet aldrig kommer att vilja ha, som att studsa på Valle (vilket han inte gillar) eller sno Mårrans mat (vilket Mårran inte bryr sig om, men mattjuven blir fet), så undviker jag hot och obehagliga påföljder.
Varför? Därför att om Midori blir rädd för att göra fel så kommer hon att bli mer och mer passiv. Hon måste också våga göra fel, våga testa. Annars slutar hon prova nya saker, och får ett tråkigare liv. Och det vill jag inte!

Man måste våga testa. Ibland smakar det illa. Och då vet man det. Men ibland smakar det gott!

Veckans tema hade jag bestämt redan i lördags, att jag sedan lyckades illustrera det perfekt under söndagen var en lycklig slump. Ur den synvinkeln blev det ju faktiskt helt rätt – även om det blev fel. 😄

Och nej, Midori har ingen aning om att det blev tokigt. Hon fick sitt vanliga party, en genuint stolt matte, ett paket köttbullar och en skogspromenad. Det hade hon fått oavsett om hon gjort “fel” eller “rätt”, för hon gjorde sitt allra bästa. Det gör faktiskt hundar så gott som alltid, utefter de förutsättningar de får.

Denna veckan vill jag uppmana dig att våga göra fel.
Se det för vad det är: erfarenhet, lärdom. Jag har lärt mig att jag behöver träna på att hålla min linje i framförbyten, stå still med fötterna när jag skickar till kon, och lära mig banan utantill. Så tack vare mina fel så vet jag vad jag behöver träna på och kan bli bättre till nästa tävling.

“There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask “What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly? “

Erin Hanson
Publicerad Lämna en kommentar

Glasyren på kakan

Den hund jag syns mest med är Midori, min lilla kelpieflicka som alltid är glad och alltid vill vara med. Hon tycker att det allra mesta är skitkul, hon är ganska okomplicerad. Vi har tävlat en hel del med goda framgångar främst i rallyn. Men – jag har TVÅ kelpies!

Midori (Tarrawangas Basha) och Valldemar (Stormkappans Ooranye)

Min andra kelpie är en working kelpie, eller “australian stock dog” som är den korrekta benämningen enligt SKK. Han införskaffades för att träna och tävla lydnad. På den tiden hade jag planer på att ta mig högt! Men…Valle hade inte lust. Vi tränade och hade kul, men han var väldigt ojämn. Vissa dagar FANTASTISK! Andra dagar…neh. Två hundar i en.
Vid hans höftröntgen fick jag en del av svaret: han har D-höfter, och även om många hundar går hela livet utan problem med dåliga höfter så är han inte en av dem. Han har ont i perioder. Han har svårt för vissa rörelser. Han avlastar dessutom så att han får spänningar i andra delar av kroppen, vilket i sin tur ger ytterligare problem. Vi provade “leklydnad”, dvs att jag tog bort kraven på precisa rörelser och bara jobbade med momenten, men även om han ÄLSKAR vissa moment (rutan gör han fortfarande då och då på egen hand) så räckte det att han “ville lite för mycket” någonstans och tog i på fel sätt för att han skulle bli låg och ledsen. Och så ska det inte vara!

Så vi la ner tävling helt. Tränade sporadiskt. Han är alltid med på planen när jag tränar Midori, lägger sig oftast på en strategisk plats för att kunna sno åt sig en kastad boll… Han har också varit med mig i skolan under mina sju år som lärare och lånats ut till diverse elever – det har han (och de) tyckt väldigt mycket om!

Dessutom har vi ägnat massor av tid åt att “bara vara”. Han har varit med mig på kurser, parkerad i en fåtölj har han njutit av att bara hänga. Träna lite grann. Dema enkla grejer. Han har följt med mig på tåget till Stockholm, varit mitt sällskap på en massa brukshundklubbar, och gått vid min sida (eller 10 meter framför) på hundratals långpromenader. Han ligger med glädje på uteserveringar. Han är enkel att ha med sig, gillar bilen, älskar sin tygbur (saknar front, perfekt som krypin), fantastisk av och på knapp.

Vi har varit väldigt nöjda båda två. Ni vet när man smakar på en riktigt god sockerkaka eller kladdkaka? Som är sådär perfekt, direkt från ugnen? Inga konstigheter, ingen garnering, ingen glasyr – bara… smaskens. Så har det varit.

Ute på promenad. Valle håller sig runt mig, nosar och strosar i sin egen hundvärld.

Så i maj hände något som jag tror ändrade hans liv lite grann: Ulrika frågade om jag ville hänga med på hennes noseworkkurs. Jag kunde INGET om nosework. Jag kan fortfarande oerhört lite.

Midori, som brukar vara den som kastar sig över allt nytt, tyckte att det var sådär. Men Valle, han tog sig an uppgiften med hull och hår! Han jobbar metodiskt, i sin egen takt, rör sin kropp precis som han vill och känner efter så att allt känns bra. Jag tror han njuter av att få visa mig något som jag faktiskt inte kan göra själv. Han är en väldigt intelligent hund (visst är jag något färgad av att jag lever ihop med honom, men jämfört med mina andra hundar är det milsvid skillnad) och jag är övertygad om att han har stenkoll på att jag har noll koll… Ibland tror jag dessutom att han småskrattar åt mig.

Vi avslutade grundkursen och hoppade genast på nästa. För varje ny uppgift han ställdes inför insöp han erfarenhet. Funderade. Löste problem. Blev starkare och starkare i nya miljöer. Lärde sig stänga munnen för att hitta doft. Följa doftmolnet till källan. Markera för korkade människor var doften är. Ignorera störningar, ignorera störningsdofter. Ulrika har hittat uppgifter som passar honom, stöttat mig när jag hittar på dumheter, sett till att han löst problemen på ett bra sätt, och hjälpt oss båda växa i självförtroende.

Vi har hållit på i tre månader – vi har LÅNGT kvar innan han börjar bli säker “på riktigt”. Men för första gången på fem år anmälde jag honom till en tävling! Han har tydligt markerat tidigare att tävling är tråkigt och onödigt, så det var ett vågspel – men tävlingsplatsen var välkänd och nära hemma, och våra kompisar (som han gillar) skulle vara med.
Och det betalade sig! Dels vann vi inomhussöket. Men det viktigaste var hans attityd: han var GLAD! Så glad att han upphetsat glädjeskällde, något som han bara gör när det är riktigt, riktigt coolt att vara Valle. Han kopplade på nosen och sökte järnet!
Fordonssöket blev för svårt – en felmarkering, utomhussöket kissade han bort sig i, men behållarsöket satte han snyggt och inomhussöket var helt utan tvekan rätt fram till doften där han satte nosen och tittade uppfodrande på mig. Jag tror inte att det var en slump att sista söket gick bäst, nu hade han jobbat sig igenom en miljö till och en ny situation läggs i erfarenhetsbanken.

100% Livsnjutare.

Att TRÄNA nosework har varit som att hitta ett nytt kakrecept som vi båda älskar.

Att TÄVLA nosework är bara glasyren på kakan, inget mer. Ibland är glasyr delikat. Men bara om kakan under är riktigt god!

Det var väldigt roligt att få ta emot ett förstapris. Men mitt starkaste minne från dagen är när vi satt och väntade på vår tur, jag på en stol och han med sidan tryckt mot mig. Han var så förväntansfull att han vibrerade, och jag hade lite tid att klappa, massera, och berätta för honom hur oviktig hans prestation egentligen var och hur mycket jag älskar honom för den fantastiska personlighet han är.

För så är det. Det är lätt att ryckas med i poäng och resultat, men egentligen är det oviktigt. Glasyr. Det är ett kvitto på var vi står i träningen och det ger vägledning och nya idéer till vidare träning.

Det som EGENTLIGEN räknas är hur kul jag fick ha ihop med min bästa kompis, i ett forum där vi båda trivs och utvecklas. Att få lära känna varandra lite bättre, att komma lite närmare, och uppskatta varandra på nya plan. För de vi ÄR och inte vad vi presterar. Jag mot honom och han mot mig. En perfekt kaka.

Publicerad Lämna en kommentar

The Vinter is antågande

Hösten är här. Den borde inte vara det – augusti kom ju knappt igång – men kom igen. Det är ingen poäng med att förneka det längre. Det känns som höst och det håller i sig. Grejen med höst är att i alla fall för mig blir träningen alltmer en uppförsbacke ju mörkare det blir. Saker som var spontana på sommaren kräver en startsträcka på hösten. Och startkablar på vintern.

Vad Totoro tycker om det hela vet jag inte än, det är fortfarande några veckor kvar till årsdagen av när jag kidnappade honom från hans familj. Han har inte sett årstider komma och gå så ofta att han bildat någon uppfattning tror jag. Andra hundar har gillat hösten, inte minst alla kringfladdrande löv! Men de har nog känt av min lilla svacka också. Och här i Skåne när det väl blir vinter så är det minusgrader men dimma och regn, plus drivor av salt på vägarna. Det har ingen av oss gillat.

Nejdå, jag är inte dyster.

Inte dyster?

Moteld!

Så vad jag har lärt mig genom åren är att kämpa emot. Utan hjälp kommer jag att sakta ner och kanske rent av stanna, men det finns ju hjälp. Enkelt va?

En hjälp är själva hunden. Totoro är inte den som lägger sig stillsamt om matte gör det, slutar jag ge honom utmaningar i träningen så kommer han att se till att det blir synd om mig på riktigt… En annan är Åsa – hon är ny för i år men jag misstänker att inga tendenser att sakta ner kommer att accepteras. 😅

Men vad jag egentligen tänker på som ovärderlig hjälp är för det första träningsgrupper och träningskompisar. Det är så mycket lättare att komma igång när vi är flera som drar! Det behöver inte ens vara fysiskt, grupper online där vi peppar, planerar och delar filmer från vår träning hjälper också. (Du har väl inte missat att vi har två facebookgrupper, VIP Helt Enkelt för dig som tränat för någon av oss, och Hund Helt Enkelt – Utmaningar och annat kul! för diverse crazy idéer som dyker upp – hoppa in om du inte redan är med!)

Och det andra är kurser. Kurs, kurs, kurs! Den här gången kom hösten lite tidigt och jag var inte riktigt beredd på att redan känna inbromsningen, men jag har lite saker på gång och spår på fler. Vi kommer att överleva den här vintern också, med kursernas hjälp. Det blir minst en kurs ute i verkligheten, en onlinekurs, och så blir det – peppar, peppar – äntligen en längre utbildning som jag försökt passa in i livet ett längre tag. Saker att se fram emot medan hösten klampar fram, och sedan saker att hålla en över ytan när vintern verkligen börjar trampa på en. 😁

Tjohooo! Jag ska få göra saker!

Det är av den anledningen vi lagt vår Tränarsatsning online med start i början av november. Det är då den behövs. Först något att se fram emot och sedan något att dyka ner i när vintern kommer.

Ja, de flesta av våra kurser kommer ur tanken på vad vi själva skulle vilja gå. 😂

Prylar!

Sedan är det praktiska saker som behöver vara på plats. Nu är jag visserligen lite pryltokig och kan ibland anklagas för att släpa omkring på alldeles för mycket saker till hundträning, men vissa saker är faktiskt nödvändiga för att ta sig igenom vintern igen. Varma, hela kläder och skor! Och här i Skåne, vattentäta. Inget sabbar både träning och humör mer än att bli kall och blöt.

Detsamma är sant för många hundar. Testa ett täcke och kolla vad hunden säger om det, kanske är det världens hit?

Extra godis. I frysen och i skåpen, så det alltid går att träna utan att behöva åka någon extra sväng för att handla något. Ibland vill man inte ge sig ut på vägarna, och med onlinekurserna – jag älskar att leva i framtiden – behöver man ju ofta inte åka någonstans för att träna. Då är det himla synd om belöningslagret tar slut.

Jag hade en lång lista på fler saker men insåg efter en genomläsning att det var helt onödiga grejer egentligen. Det man behöver är att hålla sig varm, torr och glad. Check på det med en kort lista på två paragrafer. 😁

Drömmar

Behövs! Dröm stort! Dröm om er pallplats på SM om det driver dig och gör dig glad. Dröm smått! Dröm om att våren kommer tillbaka, som den ju är hyfsat garanterat att göra. Dröm helgalet! Dröm om att resa jorden runt med världens första supermodellhund!

Själv drömmer jag om en träningslokal. Den är stor, ljus och varm! Åsa klappar mig på huvudet och muttrar något om lotto, men jag är helt säker på att det här är en sådan där liten och enkel dröm som strax blir verklighet.

Eller hur?

Publicerad Lämna en kommentar

Vad är det med 20 augusti?

Sedan 1 mars har jag och hundarna tålmodigt använt koppel under våra promenader. Djuren i skogen har ungar, inga hundar lösa i skogen. Koppel på. Nu närmar sig 20 augusti, och då får vi äntligen ta av kopplet igen! Eller? Får vi det? Vad gäller egentligen?

“Skogen är min favoritplats!”

Så står det i Lagen om tillsyn över hundar och katter:

16 § Under tiden den 1 mars-20 augusti skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året skall hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när de inte används vid jakt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som avviker från första stycket. Om det behövs till skydd för viltet får sådana föreskrifter innebära att en hund skall hållas kopplad.

Vad betyder det?

Från och med 20 augusti får mina hundar vara lösa i skogen – förutsatt att de hindras från att driva eller förfölja vilt. I praktiken: jag behöver ha hundar som inte jagar, eller kunna kalla in dem OM de får för sig att sätta efter något. Kelpiesar är inga jakthundar. Deras drift att jaga – fånga – döda – äta är kraftigt modifierad genom avel – vissa delar av sekvensen finns kvar i vallningen, men båda mina kelpar är helt ointresserade av att faktiskt fånga ett byte (åtminstone vad jag sett hittills, och de är 6 och 8 år gamla). Däremot gillar de att springa! Och ett rådjur eller en hare som sättar av framför dem skulle kunna vara som en öppen inbjudan…

De gillar också att vara lösa. Att strosa på, i mitt tempo, ca 10 – 20 meter framför mig. Kolla av då och då så att jag inte stannar eller svänger. Nosa på intressanta saker utan störande koppel. Och JAG gillar att ha dem lösa! Jag gillar att de får vara hundar och njuta av skogen (inom gränser). Jag gillar att bygga gemenskap som är helt frivillig, att de väljer att hänga med mig för att de VILL och inte för att ett koppel håller ihop oss.

Så därför lägger jag en hel del tid på att träna just det. Att värdet i att vara nära mig är stort, att de ska strunta i vilt, och en riktigt säker inkallning.

Bygga värde nära mig

Grunden i vår lösträning är att de ska välja att vara nära mig. Jag är bekväm med en zon på 20 meter. Kommer de utanför det vill jag ha ett “osynligt gummiband”, alltså att de automatiskt stannar eller kommer in till mig.

Det börjar jag bygga redan i koppel genom att skapa en “belöningszon” runt mig. I början belönas allt som är innanför zonen. Efterhand väljer jag ut kontakttagande, anpassning av hastighet, och uppsökande av zonen – alltså att de gör ett val att hålla sig nära mig. Mycket belöningar blir det! Den zonen är på ca 2-3 meter, längre än så kan jag inte kasta belöningar med någon större pricksäkerhet.

Automatisk inkallning

När belöningszonen är etablerad väljer jag rätt tillfällen att släppa mina hundar. Det är dumt att släppa två hundar som redan vindat på något som de vill springa till, släpper gör jag när jag märker att de “har ett öra vänt mot mig”. I början en i taget, på kända marker där jag redan kollat att inget vilt har gått.

För att kunna träna vårt osynliga gummiband har jag en signal på “spring” som betyder just spring iväg en bit. När avståndet är uppnått kallar jag. De lär sig snabbt ungefär hur långt ifrån mig min inkallning brukar komma, och är inte dummare än att de börjar förekomma mig. Då kan jag istället ge mitt belöningsord när de är på väg mot mig. Tadaa – automatisk inkallning!

Jag belönar hos mig, och växlar sedan mellan att fortsätta belöna att de håller sig innanför zonen, eller skicka iväg dem igen. Ibland väljer de att fortsätta träna efter att jag skickat iväg dem. Ibland väljer de att hålla sig inom inkallningsavståndet och nosa och strosa i sin egen hundvärld. Vilket som är OK.

“Belöningszoner is the shit! Att ha en perfekt tränad tvåbening är guld värt när man är lite extra sugen…”

Skvallra

Parallellt med belöningszon och automatisk inkallning tränar vi att skvallra. På vilt, joggare, kossor… Allt som fångar kelparnas intresse vill jag ska vara en signal för “kom och inkassera!”. Vi börjar i koppel med att hundarna observerar – jag kallar in – stor belöning. När de börjar förekomma min inkallning – skvallra – gör vi det utan koppel (en hund i taget) på kända marker. När de gör det felfritt var för sig, får båda gå lösa. Att lämna något som hunden tycker verkar intressant tränar jag alltså separat från resten till att börja med!

Och man kan göra det ännu enklare än så: självkontroll runt godis, leksaker, externbelöningar, träningskompisar… Altt sådant gör det enklare att ha självkontroll runt annat som dyker upp. Eller för att vända på det: om min hund inte har självkontroll runt godiset i min ficka, hur ska den klara att ha självkontroll runt viltet i skogen som för de flesta hundar är MYCKET svårare? Alltså: att träna självkontroll, i alla möjliga former, påverkar hur duktig hunden blir på att skvallra. Bra va?

Inkallningsträning

För mina hundar betyder inkallning “party hos mig, här och nu, inte missa!”. Det är något jag lägger mycket träning på från det att de är valpar, och det fortsätter genom hela deras liv. Planerade träningar där de lär sig att lämna något lockande, vända mot mig, komma i full fart, och stanna hos mig. Om jag tränar belöningszon, automatisk inkallning och skvallerträning ordentligt så kommer jag sällan i ett läge där jag behöver bryta ett beteende genom att kalla in – men det är skönt och viktigt att veta att det fungerar! Plus att det är rolig träning.

Gör det lätt att göra rätt

Det här är något av ett mantra för mig, för det är så viktigt! Hundar gör som de brukar göra. Se till att ge dem förutsättningar att göra rätt val, om och om och om igen!

Om jag märker att någon hund är extra stissig, eller får vittring på något coolt, eller att jag själv inte har huvudet med mig – då släpper jag inte. Om jag är i helt okänd miljö så går jag vägen fram först och släpper på vägen tillbaka, där jag vet hur det ser ut. Livet händer, men jag kan ju vara så noga som jag kan! Om jag är det så har jag mycket bättre förutsättningar den dag som något oförutsett händer (för den kommer), eftersom mina hundar har mååååååånga lyckade repetitioner bakom sig.

Vi är redo för 20 augusti! Är ni?


Publicerad Lämna en kommentar

Varför tränar du?

Träning blir lätt ett måste, jag måste träna min hund för att… tja, fyll i själv. Jag misstänker att du har några anledningar? Vad anledningen är är egentligen oviktigt, det som är intressant är att vi tränar för att vi “måste”.

Just nu är jag och Totoro mitt i en ganska intensiv tävlingsperiod. Inför att han skulle fylla 1 år och därmed bli gammal nog att tävla anmälde jag oss till alla noseworktävlingar som fanns tillgängliga inom några timmars bilresa hemifrån. Det är svårt att få plats på tävlingarna som regel, så man kan behöva försöka många gånger för att ha tur att få plats. Jag hoppades på att vi skulle få åtminstone en av platserna, kanske två. Vi fick plats på alla fem… Så det som var tänkt att bli en liten mjukstart blev istället en riktig tävlingssommar.

“Jag gillar att tävla! Jag har uppfunnit en egen tävlingsgren: ‘kast med liten gympasko’. Mitt rekord är 14,3 meter.”

Totoro är som sagt nyss fyllda 1 år och inte särskilt mogen för sin ålder. Att tävla med något slags förhoppning på resultat är det inte frågan om, vi är ute och tränar på upplevelsen, på att vara på tävling, titta på allt som händer, och försöka göra sådant vi i vanliga fall gör hemma eller tillsammans med våra välbekanta träningskompisar. Tävlingsdjävulen ligger inte för mig. Jag blir just inte biten av jakten på resultat (och jag håller ett öga på mina motivatorer som vi diskuterat tidigare i bloggen), så att vi inte har någon som helst chans att vinna någon tävling stör inte mig.

Det betyder inte att jag är en magisk enhörning som inte borde bli bättre på något. Det betyder bara att mina riskabla mönster ligger någon annanstans.

Varför tränar du inte?

Någon som drivs av ett behov att prestera på tävling hade kunnat hamna i en enorm press av att ha fem tävlingar på lite drygt en månad. Oj så mycket träning vi måste hinna med! Hur ska vi hinna!? Någon som ser resultat som något sekundärt riskerar istället att inte ändra på något alls…

Det är svårt att tävla – det är ju därför jag ville träna på det. Ska vi göra något svårt är det viktigt att även ha någon trygghet i situationen. Har ni funderat någon gång på vad en hund upplever när vi åker på tävling? Vad förstår de? Vad tror de händer? Var är vi, varför, vad gör alla andra här? Det kan inte vara lätt att bara bli placerad i en kaotisk situation utan någon som helst förklaring. Då kan det vara bra att i alla fall uppgiften är bekant! Och att det är något hunden gillar och känner sig bra på.

Det är en god anledning att träna extra inför tävling. Jag vill att Totoro ska vänja sig vid miljön och upplevelsen, och ha en kul utflykt där han får göra roliga saker. Men ger jag honom de bästa förutsättningarna om jag inte lägger lite extra krut på att göra själva noseworkandet extra kul? Nej. Eftersom jag givetvis vill ge honom de bästa förutsättningarna “måste” vi alltså träna!

Där är det: vi måste träna.

Men det är ju inte sant! Vi “måste” träna för att det inte ska vara oschysst av mig att åka på tävling med honom. Men vi måste ju inte tävla… Hatar jag träningen så är knappast svaret att tvinga mig igenom den ändå om inte orsaken i sin tur är tvingande. Jag vill alltså träna? Mja… Träna tävlingsmässigt, träna för resultat, tider och prestation? Det är inte riktigt något jag tycker är kul. Men det finns andra sätt att träna som ger Totoro precis de erfarenheter jag vill han ska få – gömman är ett spännande mysterium, när han hittar den händer fantastiska saker, och han är extremt imponerande – och kan hjälpa honom att få en bra upplevelse av tävlingsdagen.

Åsa och jag har skapat Hjältehundarnas Monsterjakt som bygger på de här tankarna. Det är kul, hundarna är hjältar, det finns möjlighet till massor med intressant träning, men det liknar inte tävling. Nu kan ju inte Totoro gå den eftersom matte tänker jobba då, men det är faktiskt en typ av träning vi gör då och då. Kanske inte med synliga monster, men jag har ibland hörts viska något om att “hitta skurkarna”… För att det är ju ganska fånigt hela grejen, eller hur? Vi har gömt något som hunden ska hitta, varför då? För att det är kul! Annars kan det nog få va.

Måste, måste, måste

Det finns måsten i hundträning. Jag måste träna min hund att åtminstone acceptera enkel hantering hos veterinären. Jag måste kanske träna min hund så han får ett aktivt och roligt liv (men jag skulle nog ifrågasätta det, om det är ett måste att alls göra roliga saker med hunden så kanske jag skulle titta på om jag måste ha hund). Men måsten tar som regel slut långt tidigare än vi inser – vi hittar på en massa tvång för att se till att vi “gör rätt” enligt vad för regler vi nu satt upp. Men dessa måsten blir lätt en rökridå. De döljer att vi egentligen skulle kunna ha kul och göra samma saker helt frivilligt! För att vi älskar att hitta på roliga saker med våra hundar, inte för att vi måste.

Det är faktiskt inte så mycket man måste. Och det kan vara intressant – och kanske befriande – att ta sig en titt på alla måsten ibland och se om några går att sticka hål på? Totoro har gått två tävlingar nu och har tre kvar i augusti. Om jag skulle börja känna att åh nej, nu måste vi träna för det också, suck? Då vore det faktiskt bara att låta bli att tävla – man måste inte!

Ibland vill man bara få kontakt med sin inre valp och gå en skogspromenad istället.

Nu har det mesta handlat om vad jag måste och inte. Totoro måste såklart inte heller. Han måste inte leta eukalyptus, han måste inte visa att han hittat, och han måste verkligen inte åka på tävling. Jag ser det som att jag ger honom förslag och hans engagemang är hans svar. Gillar han noseworkträning? Japp. Gillar han att vara på tävlingsplatser? Japp. Gillar han att tävla? Jag är inte så säker på att han ser skillnaden där – det är nog bara ett träningstillfälle fast med nya människor? Och det är ju sant!

Publicerad Lämna en kommentar

Gästblogg: tips från hundfrisören!

Mitt namn är Jessica Schiött och jag är hundfrisör på Hundarnas Salong i Helsingborg. Hundfrisör, det är faktiskt ett yrke även om många blir förvånade över mitt svar när de frågar: ”Vad jobbar du med egentligen?”.

Jag och en av mina hundar, Abbe.

Vad innebär det att vara hundfrisör?

Mitt jobb innefattar mer än ”lite gull med hundar”, päls och pälsvård är ett brett område med flera olika sanningar, gamla myter och mycket fördomar. En hundfrisör klipper klor & päls, badar och fönar, borstar och kammar ur, torkar hundrumpor och tar bort all möjlig omöjlig smuts som fastnat på omöjliga ställen. Vissa hundfrisörer klämmer analsäckar och rengör öron. Dessa två sistnämnda undviker jag då det enligt mitt tycke är något för veterinär att konstatera och guida hundägare till rätt tillvägagångssätt.
Hundfrisörer ska ha kunskap om vilka olika sorters pälstyper det finns, ha god kännedom om raser och rasstandard, vara flexibla och kunna hund. Läsa hund och hundspråk. Det där sista är superviktigt, att Läsa Hund, att ha fingertoppskänsla och kunna hantera individer utifrån vad just de behöver.

Att respektera hundens känslor

I min vardag möter jag många djur som blivit felhanterade, främst av sina ägare och sedan av människor som jobbar med hundar. Oftast handlar det om att lösa uppgiften kloklippning. Att hålla fast ett djur för att få löst en uppgift är en dålig idé, speciellt om det är en uppgift som mer eller mindre är återkommande i hundens liv. Som då t.ex. att klippa klor.
Börja istället mjukt, utan tvång, lugn röst och belöningar Bästa belöningen är att ge din hund dens supergodis. Med andra ord det absolut godaste godiset som finns. Eller superleken om din hund inte är speciellt matmotiverad så kanske ni ska leka med den roligaste leksaken istället? Om man håller fast hunden så kommer ni möjligen få uppgiften löst för denna gång men känslan av att inte ha kontroll kommer växa sig starkare och till sist kan det bli rent omöjligt att klippa klorna på hunden.
Dessa hundar som blivit tilltryckta och överkörda i sina känslor kan omvändas, vissa lättare än andra. Med rätt känsla och att vara lyhörd kan man få de flesta med på noterna. I vissa fall brukar jag tänka att jag ska kratsa hovarna på en fjording, för det var vad jag gjorde som ung. Det var alltid fjordhästar, tjocka och egensinniga. Man får fjäska och ge godis, lirka och ibland kan en liten lätt viktknuff hjälpa. Men som med hästar måste man få med dom på noterna för annars går det inte. Uteslut helt banningar och ordet ”Nej”. Använd istället positiva ord, med lugn röst lyfter du djuret till skyarna och talar om vilken superhjälte hen är!

Pälsvård för långhåriga hundar

Sen har vi det där om päls, hundens hår. Om du har en långhårig ras, eller en lockig hund som lätt trasslar och blir tovig, och du vill ha den långhårig så bör du lägga fem minuter av din tid dagligen på att borsta igenom. När du anser att pälsen är färdig så testar du att dra igenom med en bredtandad kam, alltså en med lite mellanrum mellan pinnarna, om kammen fastnar i pälsen så behöver du borsta mer.
Varför jag anser att du kan ägna fem minuter om dagen på pälsvård är för att du får in en rutin, hunden blir van och vid ett regelbundet underhåll så går jobbet snabbt och smärtfritt. Lite som att städa huset, ett genomsmutsigt hus tar längre tid att städa än ett som städades för inte så längesedan. Inte för att pälsvård ska jämföras med städning. Pälsvård bör vara lite roligare, försök i alla fall att göra något roligt ihop efteråt.
Regelbunden pälsvård ökar dessutom din kännedom om din hund, du kan tidigt upptäcka eventuella bulor, knottror eller kanske spruckna trampdynor. Roströda fläckar kan indikera på smärta eller allergi. Är det ofta jättetovigt på samma ställe? Kan det vara ett problemområde där hunden kliar eller slickar mycket? Dock om tovorna sitter just där ni har hundens utrustning (halsband, sele, täcke) så kan det vara orsaken, utrustningen rör sig under promenad och trasslar pälsen.

Pälsvård för korthåriga hundar

Korthåriga hundar kan behöva ett bad då och då, vid fällningsperioder så hjälper en grundlig dusch. Använd gärna ett schampo som är för fällning, dessa heter ofta något med ”shed” som betyder fällning på engelska. Det kan även vara värt att lämna in på salong där man blåser igenom pälsen med en stark fön och får därför bort en hel del underull. Om din hund fäller året om kan du prova lägga till B-vitamin i din hunds mat.

“Alltså… det där med bad är faktiskt inte så dumt! En rejäl lerpöl svalkar i flera timmar efteråt!”

Att raka eller att inte raka – det är frågan!

Sen har vi den där eviga myten om svalkande päls som skyddar mot värme, ofta är det dubbelpälsarna som har den myten efter sig. Med dubbelpälsarna menar jag t.ex collies, spetshundar, goldens, new foundlands m.fl.
Om det är mitt i sommaren och jag tar på mig en pälsmössa så kommer jag bli dundervarm om huvudet, mössan värmer men skyddar dock mot UV-strålar och det gör även hundens päls. Det är härifrån jag tror myten startat. Skyddet mot skadliga strålar är något annat än att skydda mot värme. Varmt ute = ännu varmare under pälsen. Så enkelt är det.
Dock därmed inte sagt att en dubbelpälsad måste rakas ner, vi kan hålla våra collies och nuffar långhåriga om vi kammar ur ullen. Utan regelbunden kamning stannar ullen under täckhåren och det blir dålig luftcirkulation (varmt), hunden tar dessutom lång tid att torka efter ett bad och hudproblem kan uppstå som t.ex. hotspots.

Vad mer påverkar pälsen?

Kastrering/sterilisering påverkar pälsen. Detta är 100% sant och det är lite ledsamt att inte alla hundägare är helt införstådda med vilken förändring det kan bli, speciellt på fluffiga stora hundar som ska klara arktiska förhållanden… Deras päls kan bli katastrofal efter en kastrering.
Pälsen blir sliten och stor, lite tråkig och utan glans. Manen och byxorna bak blir tjocka och tovar gärna, jag har några kundhundar som inte klarar att kammas igenom för pälsen är i så dålig kondition. De klipps kort på regelbunden basis för det är det mest humana. Jag gillar inte att slita och dra i en päls bara för att man tycker det är snyggast och rasstandarden säger att hunden ska se ut på ett visst vis. På min salong arbetar vi utifrån djurets förutsättningar och utifrån vad som är schysstast gentemot djuret och inte vad omgivningen tycker.

Några snabbtips

  • Välj frisyr och pälsvård efter din hund, efter ert intresse för borstning eller efter vilka aktiviteter ni gör ihop. Har du en ömhårad skogsmulle så är nog en kort och enkel frisyr bättre än den långa frisyren.
  • Lyssna på din hund. Vill den inte lyfta tassen i den vinkel du önskar, kan du göra momentet annorlunda eller ska möjligen en expert (t.ex. fysioterapeut) titta på din hund för att utesluta problematik i rörelseapparaten?
  • Bada hunden när den är smutsig. De flesta hundar bor idag inomhus och i samhällen med mycket föroreningar, då måste de också tvättas oftare än vad man sa förr (ca 3-4ggr/år).
  • Har din hund tråkig och glanslös päls så beror det troligtvis på maten, antingen kan det hjälpa med kosttillskott eller så behövs ett foderbyte.
  • Spara inte päls på vintern utan att sköta pälsvården. Ibland tror man att det är bäst att spara så mycket päls som möjligt om vinterhalvåret och sedan klippa på vårkanten, när allt tovat ihop till en stor filt över hela kroppen. Hunden har troligtvis fryst hela vintern för att trasslig päls tar tid att torka, tovorna har troligt dragit i huden och gjort ont. Klipp kort och köp ett täcke istället (som tvättas mellan varven och hålls torrt till nästa promenad).
  • Roströda fläckar i pälsen, runt ögon/tassar/kön/öron/mun, är missfärgningar som indikerar att något är i obalans. Det kan bero på allergi, maten, smärta (hunden slickar där det gör ont och salivet missfärgar pälsen till rostrött). Undersök varför.

Ta hand om varandra och sköt om varandra. Ha kul & beröm din hund, prata med en utbildad h-märkt hundfrisör i ditt område om du behöver råd. /Jessica på HundarnasSalong.com

Publicerad Lämna en kommentar

Att gå utanför sin comfort zone

I helgen har jag funderat över comfort zones. Jag hittar inget bra på svenska som betyder samma sak… Trygghetszon? Trygghetsssfär? Bekvämlighetszon? Men ni vet vad jag menar. Att göra trygga, bekväma saker där man vet utgången. En trevlig plats. En plats där inget ändras, och man alltid vet vad man kan förvänta sig.

Och det är just det som är mitt problem med comfort zones. Inget förändras. Om du gör som du alltid har gjort så får det det du alltid fått (med lite variation eftersom vi inte lever i ett labb utan i en föränderlig miljö). Jag vill ha MER, jag vill bli BÄTTRE, jag vill UTVECKLAS! Därför utmanar jag min comfort zone. Ofta.

Att göra något nytt känns läskigt. Jag tror att det gör de för de allra flesta. Men grejen är den att när jag har gjort nya saker några gånger så är de inte nya längre, utan blir en del av min comfort zone! Den har blivit lite större. Jag får ett lite friare liv, vågar lite mer, utvecklas framåt.

För varje gång jag går utanför min comfort zone och lyckas, förändras min syn på både mig själv och min värld. Jag tar kontrollen, jag styr världen dit jag vill! Ibland i pyttesmå steg, ibland i lite större. Det spelar liksom ingen roll, så länge jag jobbar i rätt riktning!

Ju mer kontroll jag får, ju fler gånger jag lyckas, desto mindre katastrofalt blir det om jag företar mig något som INTE går som jag tänkte mig. För det händer givetvis – ganska ofta. Men eftersom jag har många lyckanden att landa på så landar jag mjukt.

Anledningen till att comfort zones snurrar i mitt huvud just nu beror på tre saker:

  1. Vi startar den lärarledda versionen av självförtroendekursen i dag, vilket gör att både självförtroende och självkänsla är föremål för mitt absoluta intresse.
  2. Vi gjorde (som ni säkert har sett) doftprov i lördags, och det kopplar direkt till det här med comfort zones för både mig och mina fyrbeningar.
  3. Lägret i förra veckan som bjöd på en massa nya saker för alla inblandade – och det var just det som var lite nytt och crazy som blev mest uppskattat av både tvåbeningar och fyrbeningar.

Jag tror att hundar också har comfort zones, och att det är supernyttigt för dem att utmana sina gränser. Men de behöver hjälp att göra det på en lagom nivå! Att under kontrollerade former öva sig på att släppa kontrollen och sedan återfå den, upplever jag är stärkande – så länge det är på rätt nivå. Man lär sig bäst på att lyckas, inte på att misslyckas. Man växer som individ av att möta utmaningar, men inte överväldigas av dem. Lite som att åka karusell, för vissa räcker det med tufftufftåget medans andra väljer fritt fall. Det ska kittla i magen men inte ge panik!

Denna veckan har jag satt just comfort zones som tema. Ni tolkar det precis som ni vill! För min egen del så:

  • Startar jag en dog parkour kurs på onsdag, och kommer att jobba med att förstora comfort zonen för fyra härliga hundar och deras förare.
  • Jag kommer att fördjupa mig i ett nytt program och lära mig layouta böcker. Helt fascinerad av saker som optimal radlängd, hur marginaler bör förhålla sig till sidans uppbyggnad, eller var jag bäst placerar sidnumret. Inlärningskurva på väg spikrakt uppåt.
  • Jag har anmält mig till en copywriterkurs och ska skriva och bli kritiserad. Jag kan inte skriva copy. Än.
  • Och jag ska starta en marknadsföringskampanj för Eslövs Hundevent 14-15 september, där en massa riktigt bra hundinstruktörer samlas (inklusive oss, så klart). Är jag en markadsföringsmänniska? Nope! Men jag tänker att det kan jag ju bli! (Kika in redan nu och anmäl vetja!)

Passa på att titta på denna filmen, och fundera över om och hur du vill jobba med din egen comfort zone i veckan.

Publicerad 4 kommentarer

Du har den hund du förtjänar?

Är inte ett uttryck jag är så förtjust i. Du har den hund du skapat? Lite bättre, men fortfarande problematiskt. Saken är den att visst, vi formar absolut våra hundar på många sätt! Hunden kommer med vissa förutsättningar, genetiska/epigenetiska såväl som bakgrund/miljö (ja även valpen är redan kraftigt påverkad av den miljö där den börjat livet), men resten är miljöpåverkan. Och i den miljön är vi en gigantisk faktor. Men jag skulle hävda att majoriteten av den påverkan är fullständigt omedveten…

Och inte bara det, även när vi aktivt försöker påverka hunden är det kanske inte så ofta som resultat matchar målsättning? Jag försöker lära hunden att snurra snabbt motsols, istället tycks jag mest träna på att stå till och glo fundersamt, alternativt skälla frustrerat. Eller jag försöker lära hunden att inte rusa ut genom grinden men istället verkar jag bara lära honom att rivstarta och klämma sig igenom mindre och mindre öppning… Varför?

En del av förklaringen ligger såklart i träningsanalysen. Jag har inte definierat målbeteendet tydligt, jag har inte fungerande förstärkare, det finns konkurrerande förstärkare som är starkare, jag använder straff i min träning (sorry, det är ett fall av genväg = senväg, man bygger in problem som visar sig där man inte förstår dem), min tajming är fel, osv. Men en annan del, som vi ofta missar? Jag ser inte min hund!

“Min matte gör jätteroliga aktivitetsleksaker med återvinningsplasten! Knepigheten är en del av utmaningen, idag fick jag gnaga mig in. hon är för rolig!”

Ingen är så blind

… som hundägare. Och nej, jag hånar er inte, jag gör det här jag med. Förklarar vem/vad min hund är. Han är en corso. Han är bara 1 år. Lite korkad. Har svårt med impulskontrollen. Klumpig. Han orkar inte så mycket. Älskar kamplek. Glad. Lite väl långsam. Och tusen andra beskrivningar. Är det här lögner? Nej, till stor del är det helt korrekt! Men. Och här har vi själva grejen: är det alltid sant?

Nej.

Totoro är relativt sett långsammare än många andra hundar, det är sant. Men hur snabb han är varierar! En dag slänger han sig in i uppgifter, en annan dag lufsar han omkring. Om jag vill höja hans tempo generellt gäller det att kunna se just variationen. När jag tänker på vad min hund är kan jag inte se klart på vad han gör. En del saker blir jag helt blind för (kanske han inte alls tycker kamplek är kul just idag?) medan andra saker blir satta i relation.

Tillräckligt osnabbt för att vara en långsam hund. Han förstod inte vad jag menade för han är korkad. Jag tränar inte den hund jag har framför mig utan bilden av honom, min hund som jag föreställer mig honom. Det gör det svårt – eller rentav omöjligt – att förändra något. Jag blir också blind för min egen påverkan, jag kan inte se hur jag får honom att bli långsammare och långsammare med min tajming eftersom jag redan har bestämt mig för att jag tränar en långsam hund och anpassar min träning till den “sanningen”.

Skillnad på sanning och sanning

Ja, hundar har de förutsättningar de har givetvis! Det finns mängder med absoluta sanningar – Totoro väger 47 kg, han är avsevärt mycket större än en genomsnittlig chihuahua. Jag måste ta hänsyn till detta när jag planerar både vad vi kan träna och hur. Han bör verkligen inte träna på att balansera på en glasskål, det kan vara farligt. Men det är allt beskrivningarna bör användas till, faktiska, konkreta begränsningar som är viktiga. Resten? Det är smog.

Kvävande, förblindande, giftigt.

Det som inte hjälper dig är onödigt att släpa omkring på, släpp det! Granska dina “min hund”-sanningar, hur många av dem beskriver något absolut? Min hund är en hane? OK, den kan du få ha kvar om än den inte är så viktig i de flesta fall. Min hund är godistokig? Varning! Det är inte alltid sant, släpp den. Min hund är snäll/aggressiv? Herregud, det där är livsfarligt, den sanningen måste dö, grävas ner och glömmas bort.

“Jag ska ge dig för ‘långsam’. Och ‘korkad’? DU är korkad, tvåbening!”

Konsten att öppna ögonen

Min absoluta favoritförfattare är Terry Pratchett. Han har skrivit så mycket fantastiskt att jag blir nästan förlamad när jag försöker citera honom, eftersom jag egentligen skulle vilja välja nästan allt, men i det här sammanhanget tänker jag på vad han kallar First Sight:

First Sight is when you can see what’s really there, not what your heid tells you ought to be there.

Wee Free Men, Terry Pratchett

Och till det lägger han Second Thoughts, metatankar, tankar om vad man tänker:

Second Thoughts to watch the First Thoughts to check that they were thinking right.

Wintersmith, Terry Pratchett

Så fort jag säger att min hund är något så gör jag mig blind, och jag behöver tänka på hur jag tänker för att hitta de här fällorna. Hundträning är att försöka ändra på beteenden, utveckla vissa, byta ut andra. Det kan vi inte göra utan att se på både hunden och oss själva med helt öppna ögon – utan Förstasyn kan vi bara följa i de hjulspår vi har bestämt är där, fortsätta att befästa mönster oavsett vad vi hellre skulle vilja göra.

Så hur gör vi då? Dels är det en träningssak, du måste helt enkelt (enkelt men inte lätt!) träna dig själv att observera när du beskriver din hund – för dig själv eller för andra. Steg ett är att bli medveten. Och det handlar inte om att hitta de beskrivningar som är fel eller negativa! Värdera dem inte, bara observera att du beskriver: du målar en förenklad bild över verkligheten och döljer därigenom variation och komplexitet. När du märker att du gör det – när dina Andratankar fått lite muskler och är redo att ta i och jobba ordentligt – då kan du faktiskt släppa de “sanningar” som inte gör någon nytta. Men först måste du hitta dem.

“Förstasyn, Andratankar…det är jobbigt att förändra sig! När är det rast?”

Bryt mönstren!

Ruska om vardagen lite. Eller mycket! Bryt era rutiner, gå 10.45-promenaden kl 9 istället. Lägg upp en hög med trehundra godisar och sätt målet att använda upp det som belöningar under dagen. Dansa till och från bilen! Prova en helt ny hundsport, bara ett pass. Är det något som tar emot? Bra! Där har du förmodligen en “sanning” som hindrar dig.

Leta efter de begränsningar du satt upp för er – de flesta är inte sanna! Inte alls sanna, men din övertygelse har gjort dem till en sanning. Du har format hunden, genom din bild, att passa in i mallen du skapat. Det har blivit sant, men det behöver inte fortsätta vara så. Förändring är spännande och roligt!

Och inte minst… Vem är din hund jämfört med vem han skulle kunna vara? Vad finns det för oväntade personlighetsdrag du aldrig anat? På vilka nya sätt kan han blomma ut? Jag vet inte, du vet inte, han vet inte – ta reda på det!