Publicerad Lämna en kommentar

Hundmassage, rörlighet och avslappning

En helgkurs om hundmassage senare är det massor av tankar som snurrar i huvudet. När saker och ting har hunnit landa kommer enkel massage att inkorporeras i ganska många kurser – ju mer vi funderar och pratar desto fler användningsområden hittar vi. Vad det egentligen handlar om är helt enkelt att en hund med fungerande kropp mår bättre och det påverkar ALLA aspekter av livet. Helgen har med enorm tydlighet visat vilket kraftfullt verktyg massagen är, inte bara som rehab utan som förebyggande och stressreducerande.

Massage är som en direktlinje in i nervsystemet. Så coolt!

Magi? Nej, kemi!

Vi har varit lite halvt övertygade om att Annika är magisk, sedan vi besökte henne med Valle och Totoro. Det är hon antagligen van vid att få höra, hon förklarade enkelt och tydligt hur det inte handlar om magi utan kemi. Muskelspänningar släpper, slagg försvinner, blodet strömmar fritt = endorfin och oxytocin flödar. Stressnivåer går ner. Hunden mår gott, helt enkelt!

Inte behöver man vara vidare duktig heller – de tekniker som jag har lyckats ta till mig är strykningar, pressurer, och kanske friktioner. Handpåläggning. Det SVÅRA är tålamodet. Hålla händerna mjuka, fasta och stilla, och bara liksom lita på processen. Och om JAG kan – då kan alla…

Vi har jobbat tillsammans med en hund i taget: Totoro, Valle och Midori. Tre väldigt olika hundar!

Totoro är stor, med stora muskler som är enkla att känna men kräver lite kraft att komma åt. Han vill gärna engagera sig lite för mycket i processen – speciellt i en lite stökig miljö – och behöver fokusera på tex en bit köttbulle för att vara stilla. Det går liksom inte att fysiskt hålla honom stilla utan han måste själv vara med på tåget.
Efter lördagens inledande test av hur olika muskler känns, och strykningar och pressurer, så sov han. Sov! Med oss båda växelvis klämmandes på honom! Det händer liksom inte…Något gjorde vi tydligen rätt.

Valle är skeptisk till hantering generellt, och har ont i kroppen lite här och där. Han låste sig totalt när vi började försöka jämföra hans två sidor och fundera över var han var större och mindre, och hård och mjuk i musklerna, och det krävdes lite övertalning att få honom att acceptera situationen igen och börja slappna av. Det som fungerar med honom är att vara mycket uppmärksam på hans signaler och hela tiden låta honom ha kontroll, och först när Annika stod bredvid och guidade mig började jag få till något som liknade massage. Lååååååångsamma rörelser. Fråga först.

Midori fick tillnamnet “ålen” eftersom det var vad hon gjorde: ålade sig. Hon reagerade betydligt bättre på Ulrikas handgrepp än mina, men när jag väl hittade ordentliga stödpunkter och kunde låta händerna ligga på hennes kropp i mer än tre sekunder innan hon bytte ställning började kemin fungera på henne också! Halvhög på endorfin blev hon snabbt ganska drömmande i blicken – mycket nyttigt för en hund som alltid är i rörelse!

“Att vara stilla är överskattat. Partyyyyy!”

Och sen då?

Efter två dagar har jag en MYCKET bättre bild av mina hundars muskler. Var de är svaga och var de är starka, vad de behöver bygga upp och var de behöver hjälp att slappna av. De är båda oliksidiga, Midori är spänd över framdelen och behöver bygga bärande muskler runt höften, Valle spänner ryggen och midjan och behöver hitta ett bättre grundsteg.

Ju mer Annika pratade ju mer tydligt blev det att massagen är liksom bara hälften. Att träna hunden att röra sig rätt är andra hälften! Spänningarna kommer ju någonstans ifrån. Att hunden är oliksidig beror på något. Det blir en dålig spiral: avlastad rörelse bygger muskler på fel ställe ger spänningar ger mer avlastning ger belastningsskador… Hundar gör helt enkelt det som är enklast och känns bäst för stunden, inte det som är långsiktigt bra för deras kropp. Här behöver vi hjälpa till och faktiskt träna hunden att hitta tillbaka till sina korrekta rörelser!

Alltså: den informationen som jag har fått genom helgens massage behöver mynna ut i konkreta övningar för bättre rörelser.

Grundsteg

Redan när jag var på besök hos Valles första masserare för åtta år sedan blev han ordinerad skrittrörelser med höga benlyft. Högt gräs, vatten, cavaletti. Först nu har jag fått en förklaring på VARFÖR. Det handlar om det som Annika kallar för bärande muskler – de muskler som hunden använder och utvecklar i ett korrekt grundsteg.

Alla hundar är “förprogrammerade” att gå korrekt (eller så korrekt som deras anatomi tillåter). De har ett grundsteg som aktiverar muskler i bogen, ryggen och över höften på ett balanserat och bra sätt. Det grundsteget tappar de när de av någon anledning börjar avlasta eller använder fel muskler, och helt plötsligt är andra muskler starkare och “tar över” de bärande musklernas roll. Det gör hunden mer benägen att bli överansträngd och skadad, och gör den definitivt mer spänd och mindre rörlig.

Men det går att fixa, även om hunden temporärt har glömt det! Här kommer till exempel skrittsteg med benlyft in, att man hjälper hunden att träna sina korrekta rörelser. Det i sin tur påverkar nervbanorna och “rättar till” hundens rörelsemönster också i vardagen. Så coolt!

Valle har tränat sitt grundsteg under våra dagliga promenader, en liten stund varje dag, genom att jag har bett honom skritta helt rak i högt gräs. Han har också gjort enkla cavaletti ett par gånger i veckan. Jag märker hur hans rygg och bakdel musklar sig, och hur han går jämnare och stadigare med sina hasor. Han rör sig mer avspänt och säkrare. Snart tio år är han på väg mot sitt livs form, eftersom jag vet vad jag ska titta efter och hur det hänger ihop.

Eller, det vet jag inte alls. Jag vet en pytteliten bråkdel! Men det räcker för att se resultat.

Hoppteknik

En av de allra första sakerna vi gjorde när vi började träna agility var att leta efter kunskap i hoppteknik. När vi utsätter hundens kropp för slitage behöver vi kunskap i hur vi hjälper dem att träna sina rörelser!

Vi hittade en kurs i just hoppteknik för agility som har varit intressant, men som känns väldigt mycket specifikt utvecklad för sporthunden. Våra hundar hoppar jämt och ständigt (åtminstone Tot och Mi, Valle är inte så hoppig). Över saker, upp på saker, ner från saker… Kan man träna det liknande som man tränar grundsteget?

Svaret är ja. Hur? Ingen aning! Men det får vi reda på 28-29 november, för då kommer Annika tillbaka och undervisar om just rörelser och hoppteknik!

Är du ingen agilitymänniska och tänker att hoppteknik är inget för dig? Tänk om!

Givetvis är det självskrivet för agilitysportare som vill få hållbara hundar som inte river, men i stort sett alla hundar hoppar mer eller mindre – om det så bara är upp i soffan. I de flesta hundsporter ingår hopp i någon form. Och för oss som gillar parkour är hopptekniken superviktig!

Som instruktör vill jag dessutom kunna titta på olika typer av hundar och rekommendera rörelser som gör hunden starkare, mer balanserad och mer hållbar. Lyckligare helt enkelt!

Fast jag behöver egentligen inte försöka förklara – det gör Annika så bra själv i detta inlägget. Läs det och se filmen. Anmäl sedan till hennes båda workshops i rörelseanalys och hoppteknik. Gärna som observatör, så får du MASSOR av intressant och matnyttig kunskap med dig!

Böcker vs workshop

Annika har gett ut flera böcker, och jag har lusläst både rörelseboken och massageboken. Att vara med och träna hands-on, att kunna ställa frågor och se live demonstrationer, att bli guidad steg för steg – det är en helt annan sak. Faktiskt.

Jag ÄLSKAR böcker (jag är ju författare, hur kan jag inte älska böcker liksom?). Men den här helgen har gett så otroligt mycket mer än det som står i massageboken, jag har fått en helt annan helhetsbild och förståelse. Jag ser sjukt mycket fram emot kommande workshops – jag är helt övertygad om att jag får ännu fler pusselbitar i det eviga byggandet av min hunds “perfekta liv”!

Publicerad Lämna en kommentar

Aktivera hunden i vinter

Det är fler än jag som känner vintermörkret trycka runt oss vid det här laget – och det är bara oktober! Hur ska vi orka aktivera hundarna när det är mörkt och lerigt hela tiden? Mental aktivering, fysisk aktivering, något måste vi hitta på. Att gå i ide är inte ett alternativ… Hela jag blir långsammare, tröttare och helt ärligt buttrare ju mörkare det blir. Men det betyder ju inte att hunden inte längre behöver ha kul! Så vad kan man göra?

Hellööööö! Jag behöver saker att göööra!

Här kommer helt enkelt några tips, rakt upp och ner, för jag vet att det är fler som har det som jag.

Saker att hitta på

  • Ta itu med något litet irritationsmoment i vardagen, en sådan där sak som aldrig varit akut nog att nu måste du fixa det, utan “bara” något som ligger och stör. Kanske torkar hunden av dreglet på soffan när han druckit vatten? Läge att träna in en “torka dig på den här handduken” då! Kanske segdrar ni i kopplet på promenaderna? Utmärkt sak att ta itu med när det dessutom kan vara halt. (Behöver du tips finns det i vår allmänlydnadskurs.)
  • Blunda och peka! Det tänker jag göra, randomiserat välja en sak ur vårt prenumerationssortiment att träna på – vaddå träna på kurser jag eller Åsa har skapat? Japp. Dels är det om inte annat aktivering, men dels har jag en tvååring. Bara för att jag kan materialet betyder det inte att han kan det. Och sannerligen inte med flyt!
  • Lär hunden hjälpa till med något som gör livet lättare – eller i alla fall roligare – för dig. Hämta fjärrkontrollen, släcka lampan när ni går och lägger er, hålla reda på dina nycklar… Vad behöver du? Din hund kan hjälpa dig, på något sätt – och det kommer att vara superkul!
  • Gå en kurs! Det är guld värt att bara ha någon som säger åt en “gör det här” när man själv har svårt att hitta både idéer och motivation.
  • Utmana er, välj en sport – gärna en ni aldrig sysslat med tidigare – och sikta på att kunna tävla i den i vår. Jag säger inte att ni faktiskt måste ut och tävla, men att träna för tävling gör det mycket lättare att fokusera och hålla igång. Kan du inte välja en sport, kika på vad vi har – men det finns fler om ni redan är experter på dessa.
  • Hitta träningskompisar, online eller IRL. Det gör skillnad bara att höra om att någon annan har haft roligt med sin hund, då blir det lite lättare att komma igång själv. (Är du inte så social? Gå med i en grupp bara för att titta på vad andra gör om inte annat.)

Mer?

Det här är såklart inte en komplett lista – tvärtom, det var vad jag råkade komma på just nu. Det finns fler saker att göra, och fler sätt att hålla igång. Har du något bra tips? Kommentera! Jag blir tacksam, min hund blir tacksam, och andra som läser blir tacksamma.

Ja, berätta för min matte också – jag har tråååååååååkigt…
Publicerad Lämna en kommentar

Kan hunden beteendet flytande?

Något som jag lägger en hel del tid på, främst med valpar men också båda mina äldre hundar, är att träna på att de ska kunna de beteenden jag vill bygga vidare på flytande. Jag vill att de ska kunna beteendena så väl att de är (nästan) automatiserade, att hunden inte behöver tänka på tekniken utan det går utan ansträngning, och att de blivit belönade så många gånger att de är förknippade med en massa glädje.

“Två tassar mot? Jepp! Jag KAN detta!”

Vad är flyt?

Jag jobbade ett år i Frankrike när jag slutade gymnasiet, i ett stall där bara en enda person pratade engelska. Jag hade högsta betyg i skolfranskan först från högstadiet, sedan gymnasiet. Hjälpte det? Nope! Jag kunde förstå när mina jobbkompisar pratade sakta och tydligt, och jag kunde med mycket tankeverksamhet göra mig förstådd. Orden fanns där (tillräckligt många iallafall) och jag kunde grammatiken, men jag var tvungen att tänka och processa mig igenom varenda mening.

Efterhand som jag tvingades att fortsätta försöka kommunicera fick jag efterhand bättre och bättre flyt. Jag började känna igen fraser, och kunde svara utan att behöva fundera. Jag kunde börja småprata om enkla saker. Jag tittade på (odubbad) TV, läste böcker, och lyssnade på musiktexter. Skaffade vänner och en pojkvän, och pratade mer och om fler ämnen. Sakta började jag kunna använda min skolfranska utan att behöva FUNDERA så mycket. Jag började kunna en pytteliten del av språket hyfsat flytande.

Det är dit jag vill komma när jag tränar flyt med hunden. Det finns ett antal grundbeteenden som jag vill att hunden inte ska behöva fundera över. Signal – beteende. Utan att behöva fundera på vad signalen betyder eller hur beteendet ska utföras. Signaler är både ord och kropp – följ mig när jag går, sök korrekt position (om det är viktigt), följ mitt handlingsystem. Signalerna behöver inte ens komma från mig, det kan vara miljösignaler – ta kontakt när du ser något du vill ha (självkontroll), kom till mig när vi har ett visst avstånd mellan oss (inkallning/följsamhet), ställ dig på en plattform (target), lägg dig på en filt (target).

Varför är det viktigt?

Säg att du vill lära hunden att apportera. Apporteringen i startklass består av en mängd små grundbeteenden: sitt, håll position, spring mot apport, grip apport, håll apport, spring med apport i munnen, spring mot föraren, bakdelskontroll/ingång vid sidan, bakdelskontroll med apport i munnen, håll apporten stilla i utgångsposition, släpp i handen.

Alla de här delarna är som mina franska glosor. Först och främst behöver hunden kunna betydelsen av alla “ord” – med precision och utan att behöva fundera. Det ska kännas enkelt för hunden, och ha en belöningshistorik (som jag bloggade om förra veckan).

När jag pratade franska behövde jag upprepa varje ord många gånger i olika kontexter, dels för att verkligen förstå vad det betydde och när det användes, för att få uttalet rätt (min svenska brytning var tydligen “charmig”, men jag vet inte jag…), och framför allt för att jag inte skulle behöva fundera över vilket ord jag ville använda när. Det behövde liksom bara dyka upp i huvudet för att mina meningar skulle få flyt. När jag tappade ett ord så blev meningen stakande och konstig. Likadant för hunden – om något grundbeteende i den ganska långa kedjan “apportering” inte fungerar, då blir momentet tvekande eller till och med felaktigt. Varje grundbeteende behöver fungera innan momentet sätts ihop. Kanske inte perfekt, men det behöver vara tillförlitligt och så exakt som du vill ha det.

När jag sedan TRODDE att jag hade hyfsat flyt, men helt plötsligt befann mig i en situation där jag blev lite stressad – lång kö bakom mig på McDonalds, min chef ifrågasatte vad jag hade gjort med någon av hästarna, en kund var irriterad – då föll språket bort igen. Det flytet jag trodde jag hade liksom bara försvann, och det enda språket som fanns i huvudet var svenska. Inte vidare hjälpsamt kan jag tipsa om… Likadant för våra hundar. Tävlingssituation, instruktören tittar på, BÄSTA KOMPISEN kommer förbi – flytet är betydligt sämre. Tjuvstart, tugg på apporten, sned ingång. Så klart, eftersom det inte är tränat tillräckligt mycket, och inte i situationer med högre stress.

Vad är receptet för det? Försöka träna MER i en situation där jag inte kan tänka ordentligt? NOPE! Lösningen var att plugga mera i LUGN miljö. Med vänner. Där jag kunde tänka, och bygga flytet starkare. Sedan GRADVIS utsätta mitt språk för svårare och svårare situationer. Och återigen – detsamma gäller för våra hundar. Flyt behöver tränas i LUGNA situationer där hunden är mottaglig för inlärning. Efterhand gör vi det gradvis svårare, med störningar och högre stressnivå (om beteendet ska klara sådant).

Efter ett år pratade jag faktiskt helt OK franska, med de flesta personer i de flesta situationer. (Så länge ingen krävde korrekt grammatik 100% av tiden förstås. Men fransmän är ganska toleranta mot en ung kvinna som uppenbarligen gör sitt bästa.) Hit vill jag komma med mina hundar – att de har bra flyt på sina grundbeteenden i de flesta situationer med de flesta störningar. Då kan de bygga meningar (kedjor), då kan vi få moment som inte faller sönder på tävling, då får vi fungerande skvaller på vilt och inkallning i skogen, då får vi bra följsamhet som gör koppelpromenader enklare.

Flyt hjälper hunden i svåra lägen

Genom att hunden verkligen har fått träna upp flytet så kan den utföra beteenden utan att behöva fundera. Det tar ingen energi eller tankeverksamhet, det är repeterat SÅ MÅNGA GÅNGER och har en SÅ LÅNG BELÖNINGSHISTORIK att det liksom bara händer.

Fåniga tävlingsmoment är ju en sak, men detta är ännu viktigare att hålla i huvudet när det handlar om “svåra lägen”. Både för hunden som älskar ALLT och som inte kan koncentrera sig på något annat än att dra mot sin helt nya bästa kompis (alltså människan som råkar gå på andra sidan trottoaren) och för hunden som vill skrämma bort den där personen eftersom den är LÄSKIG (jisses, hon har en hatt på sig! Klart hon är en hundätare från yttre rymden…).

Har du en sådan hund? Det har de flesta, vid vissa tillfällen och till viss grad. Ju bättre flyt hunden har på det du VILL att hunden ska göra – ju bättre löser ni situationen.

Om hunden pratar “kontakt och följsamhet” flytande hemma i trädgården, på lugna gatan utanför, på klubben när den är tom, i skogen, på stranden, så är chansen mycket större att den klarar att få fram några enkla meningar även i svåra lägen. Och kan du dessutom se till att de där svåra lägen blir enklare, genom att till exempel utnyttja avstånd, då ökar chansen ännu mer att hunden kan hitta tillbaka till sitt flyt och få ett bra träningspass som leder er framåt istället för bakåt.

I klartext: träna på de beteenden du vill att hunden ska klara i pressade situationer. Men gör det i ENKLA situationer! Hjälp hunden att “prata flytande” innan ni gör det svårare med kedjor och/eller störningar. Många repetitioner, lång belöningshistorik, bygg en vana som är mer eller mindre automatisk. Då har hunden en mycket bättre utgångspunkt – och du med!

“Flyt på följsamhet? Check!”
Publicerad Lämna en kommentar

Varför gör du så?

En sak vi ofta missar är att vi är två som beter oss och lär sig. Även fast man vet om det kan det vara svårt att riktigt få in den tanken praktiskt. Det är ju jag som tränar hunden, eller hur?

Tittut! Här kommer jag och spräcker din bubbla…

Vad jag gör, hur jag gör det, när jag gör det, det är hur jag får saker att hända i träningen, eller hur? När jag klickar, var jag väljer att lägga in en hjälp, hur jag belönar, det här är mina verktyg för att lära hunden saker. Men vad de också är, är beteenden – och beteenden formas av erfarenheter.

Vem tränar vem egentligen?

Kedjan ABC är de flesta kanske bekanta med? A = antecedent (det som kommer före), B = beteende, och C = konsekvens. Tex

A: Jag säger “sitt”
B: Hunden sätter sig
C: Jag ger en godis

Hunden har lärt sig att i antecedent “jag hör matte säga sitt” lönar det sig att sätta sig. För det här är hundens ABC-kedja. Jag har också varit i en situation, utfört beteenden och fått konsekvenser för det. Det skulle kunna se ut ungefär såhär

A: Hunden tittar på mig
B: Jag säger “sitt”
C: Hunden sätter sig

Ser ni den lilla finurligheten här? Det som händer är detsamma för oss båda, men kedjan är förskjuten. Hundens beteende är min konsekvens (och antecedent), mitt beteende är hundens konsekvens (och antecedent). Mitt beteende påverkar ditt beteende – och ditt beteende påverkar mitt beteende!

Vad betyder det här då?

Kanske inte så mycket egentligen, jag tycker mest är coolt… Så länge saker går bra, alltså. Om det smyger in några krångligheter i träningen (det händer väl aldrig?) så är det något som är väldigt, väldigt viktigt att vara medveten om. Beteenden utförs för att uppnå konsekvenser (det är en förenkling men den funkar i det här sammanhanget), och beteenden är flytande – om inte den önskade konsekvensen uppnås kommer beteendet att förändras för att försöka få konsekvensen att hända på något annat sätt då. Det här utnyttjar vi ofta i träning, vi vill ha mer av något beteende, ökat tempo, längre uthållighet, noggrannare placering – håll inne belöningen (konsekvensen) tills beteendet förändras lite.

Men det är ju inte bara hundens beteenden som förändras när konsekvenser uteblir… Om jag säger “sitt” i förväntan att hunden därefter sätter sig – och det inte händer!? Risken är stor att jag kommer att göra någon ny version av mitt beteende – inte längre “sitt” utan kanske “SITT!“, eller “sitt!”+ta ett litet steg fram, eller “sitt”+höj godishanden. Inte avsiktliga, planerade variationer, utan ett automatiskt försök att uppnå önskad konsekvens – hunden ska sätta sig.

Och om hunden då sätter sig? Hurra! Önskad konsekvens uppnådd! Jag lyckades, woohoo!

Ja? Det gör väl inget?

Haha! Nä, absolut inget alls, jag har inte lärt dig något genom att bara stå här en sekund extra…

Jag tror ni har räknat ut det här redan, va? Vad har nu hänt med mitt beteende att säga “sitt” för att få hunden att sätta sig? Just det, det har blivit påverkat av inlärning – “sitt” fungerar inte, men “sitt”+handen upp fungerar – alltså kommer det att vara mitt mer sannolika beteende nästa gång jag vill ha konsekvensen att hunden sätter sig. Sakta men säkert glider våra beteenden iväg… Sitt + hand kanske inte känns så himla allvarligt (om du inte tävlar lydnad och är rädd för dubbelkommandon), men exakt det här händer med precis vad du än gör med din hund. Hunden som tigger, drar i kopplet, gör utfall? De beteenden du använder i de situationerna påverkas av de konsekvenser du får, och du lär inte ens märka det…

Kan man göra något?

Japp! Eller snarare, både ja och nej. Men, jobba för andra konsekvenser. Det här är känslomässigt styrt, vad som är en önskad konsekvens är ju just vad man önskar sig ska hända – vad ger mig en känsla av välbehag när det händer? Om du fokuserar på att hunden ska sätta sig så är det din önskade konsekvens. Men om du – ärligt, inte något du bara försöker intala dig själv – fokuserar på att hunden ska lära sig något om att sätta sig när du säger sitt, så kommer inte ditt “sitt” (som ju är tänkt att vara hundens tydliga A för det beteendet för all framtid) att variera så lätt bara för att inte hunden sätter sig.

Du kommer att variera andra beteenden – beteenden som du utför för att uppnå konsekvensen att hunden lär sig saker. Men det är för det mesta något bra. (Inte alltid dock, var uppmärksam på vad du faktiskt gör.)

Vi är alltid två som lär oss, på precis samma sätt. En dans där vi båda leder och följer varandra, i våra förskjutna kedjor som korsar varandra hela tiden… Vi behöver acceptera det och hitta strategier för att vara uppmärksamma på vad som händer och vad vi kan göra åt det. Det är oundvikligt, men inte nödvändigtvis negativt.

Publicerad Lämna en kommentar

Vad lönar sig?

De senaste månaderna har vi med jämna mellanrum fått förmånen att låna andras hundar att träna med. Ibland för en filminspelning, ibland för att visa en övning. Det är lika intressant och roligt varje gång!

Kommunikation över gränserna.

Först och främst: TACK alla hundägare som gett oss förtroendet! Det är inte självklart att få låna någon annans kompis. Det känns awesome att ni litar på oss!

Vad lönar sig?

Det jag har reflekterat över är hur både jag och Ulrika har kunnat bonda med varje individ och fått igång en kommunikation. Det är faktiskt väldigt coolt att hund efter hund liksom bara accepterar oss som träningskompisar!

Förutsättningen för att kunna träna en individ, vilken som helst, är att individen är TRYGG. Därför lägger vi initialt lite tid på att skapa en relation. Lite gratis belöningar, lite lek, lite klapp och kli. Samtidigt blir det en utvärdering – vilket godis funkar, är leksaken rolig, behöver valpen vara nära sin förare, gör det något om jag är högljudd? Vi testar och ser vad som ger rätt svar, alltså en glad och trygg hund som är nyfiken på mera. Vad lönar sig att erbjuda den här hunden?

Ibland tar det några minuter, för det mesta går det fort. Hundar upptäcker för det mesta snabbt att vi har kul grejer att bjuda på! Och då blir det hunden som ställer frågan “Vad lönar sig att göra med den här människan?”.

Så båda parter försöker räkna ut vad som lönar sig. Vår lön är att hunden är engagerad och hittar rätt beteende. Hundens lön är belöningar i olika former.

Skynda långsamt

Hundar gör det de tror kommer att löna sig mest. Deras analys om vilket beteende som borde vara mest lönsamt baseras på tidigare erfarenheter. Detta har vi med oss, och lägger upp övningarna på ett sätt där hunden knappt kan misslyckas i början!

Att lägga en bra grund tar lite tid. Det är en vana som ska byggas hos hunden, en förståelse för hur övningen fungerar. De tror att de tränar oss, vi tror att vi tränar dem. Ett ständigt utbyte av “Vad lönar sig nu?” från båda håll.

Att skynda långsamt ger fler erfarenheter av korrekt beteende när hunden funderar över vad som lönar sig nu. Efterhand blir det svårare, när vi redan har många repetitioner av RÄTT beteende och helst knappt någon repetition av fel beteende. Chansen att hunden väljer det jag hade tänkt mig ökar givetvis ju mer erfarenhet den har av att välja just det.

Jag vet med mig att jag har haft för bråttom i min träning av Midori. Inte egentligen tagit för stora steg, men inte stannat länge nog på varje steg för att få en riktigt befäst vana! Det är nackdelen när man har en hund som älskar att träna och lär sig snabbt – man överskattar lätt hur stabil grunden egentligen är, och då faller den sönder när det blir svårare.

Vadå “vara stilla och titta in i kameran”? Been there, done that. Nu är det lekdags!

Lita på processen

En anledning till att vi igår filmade inte mindre än två helt nya övningar med en valp är att vi kan våra övningar. Vi vet hur de fungerar, ATT de fungerar. För så är det, när vi baserar övningarna på att hunden får fråga “Vad lönar sig?” och vi hittar balansen mellan att göra det lätt att göra rätt och att utmana, då lär sig hunden SNABBT!

Så egentligen är hundträning – och människoträning – enkelt:

  1. Hitta trygghet och nyfikenhet i relationen
  2. Tänk igenom målet
  3. Gör det lätt att välja rätt
  4. Se till att rätt beteende lönar sig
  5. Hitta balansen mellan enkelt och utmanande

Det är faktiskt inte komplicerat. Det kräver lite tankeverksamhet. Det kräver att du är motiverad att faktiskt testa och träna. Och vad det framför allt kräver är att du låter din hund bli en jämställd träningskompis genom att fråga din hund: “Vad lönar sig?”!

Publicerad Lämna en kommentar

Your mission…

Den här veckan ska du få ett uppdrag av mig. För vissa av er är det litet, för andra stort. Jag tror att det är intressant oavsett, och jag VET att det är nyttigt!

The Mission

Uppdraget ser ut så här:

  1. Hitta en hundtränare att samarbeta med. Du kan välja en träningskompis som du känner sedan innan. Eller – roligare och intressantare – en hundtränare som du INTE känner sedan innan.
  2. Spela in en kort träningsfilm på något som du vill ha feedback på. Skicka till din träningskompis UTAN egna kommentarer – filmerna ska ses så utan förutfattade meningar som möjligt!
  3. Ge feedback på träningsfilmen med enbart bra saker. Din feedback bör vara konkret och tydlig. Den kan gälla både förare och hund, eller båda samtidigt. Exempel: “Jättesnyggt läggande vid 1.53, rakt och snabbt.” “Ditt kroppsspråk i fria följet är avslappnat och det ser harmoniskt ut speciellt i vänstersvängarna.”

Uppdraget är alltså att observera och leta “rätt”, och sedan beskriva för träningskompisen exakt vad som gör att du gillar det du ser. Du ska inte peka ut vad som kan bli bättre, inte heller ge träningstips. Det kan ni komma överens om att göra i ett senare skede, om ni vill, men det är inte vad uppdraget handlar om.

Impossible?

Det här är alltså ett uppdrag som består av att observera, att leta efter bra saker, och att konkretisera i sitt huvud VARFÖR de är bra. Det handlar också om att släppa “hur kan vi göra det bättre”-tankarna, åtminstone en liten stund. Att förbehållslöst få berätta för någon annan vad man tycker är bra i deras träning, och själv få höra vad man faktiskt kan vara både nöjd med och stolt över. Inget “men…”.

Det ÄR svårt. De flesta av oss är väldigt vana vid att leta efter saker som kan bli bättre. Speciellt hos os själva – detta uppdraget är tio gånger så svårt om man gör den på sin egen träningsfilm… Det är dessutom svårt att verkligen pinpointa VAD som är bra, och VARFÖR man gillar det man ser. Men det blir enklare med träning!

Jag gissar också att det kan vara svårt att ta emot beröm ibland, för vissa av oss. Speciellt om personen lyfter något där vi själva tycker lite annorlunda! Men det är nyttigt att höra att vi ser saker på olika sätt. Vi har ofta olika referensramar, och vi gillar olika typer av hundar och utföranden. Ibland börjar vi ta saker för givna med vår egen hund och det är bra att bli påmind om att någon annan verkligen beundrar just den biten som vi själva vant oss vid att den bara funkar.

Så uppdraget kan vara svårt på olika sätt. Men OMÖJLIGT är det inte. Tvärt om! Precis som the A-team klarar uppdrag efter uppdrag kommer du att klara detta. Om du vill.

Uppdrag: fånga kaninen! Check på den.

Varför?

Det är enkelt: det du tänker på växer. Om du tänker på det som blivit fel så växer felen. Om du tänker på det som blivit bra så växer de bra sakerna. Vad vill du ska växa? (Retorisk fråga – du vill att BRA SAKER ska växa!)

Där behöver vi träna oss. Vi är generellt duktiga på att se fel men dåliga på att se bra saker, och då behöver vi öva oss så att vi blir bättre på att se, beskriva, och berätta om bra saker! Det man träna på blir man bättre på, lustigt hur det fungerar…😁

Och där finns en aspekt till: samarbete mellan hundtränare. Att fyra ögon ser mer än två är en klyscha, men det är fortfarande sant! Bra träningskompisar är guld. Ta den här chansen att skaffa några nya. Vad har du att förlora?

Berätta gärna!

Om du antar uppdraget får du hemskt gärna berätta hur det gick! Enklast är att tagga @Hundheltenkelt på Instagram eller FB, eller skicka ett pm eller mail till oss.

Och givetvis: går det åt skogen så kommer vi att förneka all kännedom om uppdraget. 😉

Publicerad Lämna en kommentar

Vill du få det gjort?

Den här veckan jobbar vi järnet (allvarligt, ni skulle se mitt schema…) på att skapa en onlinekurs för alla som har svårt med hundmöten. En sak jag har tänkt på väldigt mycket de här dagarna är hur otroligt lätt det är att fastna i att det jag gör inte är bra nog – och därför är det ingen idé att göra det alls.

Det är egentligen ett vanligt problem i all hundträning, men när det kommer till något slags problemlösning så verkar det bli etter värre. Det är så viktigt att fixa det – och med fixa det menar jag att allt måste bli perfekt – att det blir omöjligt att ens komma igång. Varför försöka, jag vet ju att jag inte kan lyckas? Det är den där svårätna elefanten igen – du kan inte äta en elefant i en enda tugga. Nyckeln är såklart en tugga i taget. Istället för att försöka “fixa hundmötesproblemen” – som är en väldigt stor elefant i de flesta fall – kan vi ändra en sak. Hur jag håller i kopplet. Det klarar vi, eller hur? (Bli inte övermodiga nu, det är svårare än man kanske tror. 😂 Men det är görligt.)

Med den justeringen är en tugga svald och borta. Vi har inte ätit hela elefanten, men den har blivit mindre. Bara det kan vara otroligt skönt! Och då blir det lättare att ta nästa tugga…

Ska jag demonstrera behov av koppelträning? Men… jag är ju heeeeelt perfekt och skulle aldrig dra i kopplet!
Mmmhmmm….

Att bygga en kurs

Jag vill skapa en kurs som löser allas problem, perfekt. Bra va? Med det målet kommer det nog aldrig att bli en kurs… Inget jag skapar kommer någonsin att vara bra nog, och är det inte ens bra nog varför göra det alls? Så om jag vill göra en kurs måste jag sätta andra mål.

Jag vill skapa en kurs som ger hanterliga, begripliga, och användbara verktyg för människor som kanske inte är så vana att träna hund. Verktyg som gör livet lättare för både hunden och människan. Jag vill förklara hur övningarna görs, och varför de är viktiga. Det kan jag göra! Så då gör jag det.

Vi har vid det här laget många timmar film, som ska klippas ner till några få, tydliga minuter. Öppnar jag editorn och tittar på härvan av filer, med informativa namn som C0185, och börjar leta efter de där guldkornen som kan visa exakt vad jag har i mitt huvud kommer jag snabbt att ge upp. Det är en hel elefant och jag kan aldrig svälja den. Vad jag kan göra istället är att gå igenom en fil i taget, notera vad som finns i den, och sedan börja bygga med det material vi har. Det blir bra – och det blir gjort!

Programmet som tuggar timmar ur mitt liv…

Inget blir perfekt, men bra nog och färdigt är väldigt mycket bättre än perfekt och imaginärt!

Tugga och svälj

Strax ska jag gå en promenad med Totoro, men jag känner hur det tar emot. För så fort jag kommer hem igen måste jag klippa mer film. Jag måste också hinna städa till en fotografering Åsa ska ha här om ett par dagar, hålla en privatlektion, förbereda för kvällens tematräning (som tar flera timmar att ställa i ordning 😑), göra en skiss över vilket kursmaterial vi har fått ihop så vi kan se om något fattas, förbereda för morgondagens filmning, och preppa för kursstart imorgon kväll. Det är en jättestor elefant och jag kan inte få ner den!

Men om jag bara tänker att jag ska gå en promenad så kommer vi nog iväg strax. Så får jag se hur stor elefanten är när vi kommer hem igen, och vilken tugga jag är redo för då… Alternativet är att jag stirrar på hur stor och omöjlig den är, och inte gör något alls. Och det är ju inget alternativ!

Det var mycket snack om elefanter här… Det är inte mig du menar va?!
Publicerad Lämna en kommentar

Make it work-time

Jag har sett alla säsonger av Project Runway, de flesta två gånger. Jag tycker att det är fascinerande att se extremt begåvade människor skapa fantastiska plagg! Kreativitet och konstnärsskap på hög nivå. Project Runway är hårt förknippad med en av sina frontfigurer, Tim Gunn, som är deltagarnas mentor. Han har tre ord som återkommer om och om igen: MAKE IT WORK!

Make it work

Vad det betyder – för mig – är att ibland så handlar det inte om att få saker gjorda på det absolut bästa sättet, utan ibland handlar det om att få saker gjorda. Punkt.

För min egen del så fastnar jag ibland i att fundera och förbereda för mycket. Absolut, fundera igenom och förbereda saker är bra, men när det går över i att jag fastnar i huvudet och inte börjar GÖRA saker – då har jag ett problem. Då behöver jag sparka lite på mig själv och höra Tim inuti huvudet: MAKE IT WORK! Det behöver inte vara fantastiskt, perfekt, nyskapande, prisvinnande. Men det behöver funka!

När att-göra listan går i taket

Igår vilade jag. Det betyder att dagens lista på grejer som måste göras är lååååång… Det betyder i sin tur att hundarnas träning inte blir det ambitiösa och välplanerade pass som jag hade velat göra. Men istället för att fastna i perfekta detaljer så går jag ut (eller in) och får det att funka.
Nej, det blev inte tränat på en annan plats idag heller – MEN det blev tränat!
Nej, jag riggade inte kameran och filmade för att kunna analysera rörelserna i slomo som jag hade tänkt – MEN vi fick påbörjat övningen och lärde oss en del på vägen. (Mest hur vi inte ska göra, men det betyder ju att nästa gång blir bättre!)
Nej, jag fick inte kollat upp exakta handgrepp och massagetekniker – MEN vi har masserat efter bästa förmåga i soffan framför TV:n och Valle tyckte att det var mysigt.

Fortsätt simma

Ärligt talat så är den här bloggen på samma tema. Det är inte det djupgående, välskrivna, insiktsfulla stycke text jag egentligen hade velat skriva. Inga nya bilder. Inte ens vidare nya tankar – MEN den var på min att-göra-lista, och nu är den gjord.

Och förhoppningsvis så funkar någon annan på samma sätt som jag, och behöver få höra JUST MAKE IT WORK idag!

Publicerad Lämna en kommentar

Hållbar hund

Jag kommer från hästvärlden, och har under många år både levt med egna hästar och jobbat med att ta hand om andras. Något man lär sig tidigt när man pysslar med häst är att de går sönder. Hästar är inte gjorda för att bära ryttare på ryggen, så mycket av arbetet handlar om att bygga hästens muskler så att hästen bär upp ryttarens vikt på rätt sätt, så att de inte får förslitningsskador. (Ja, det är lite absurt när man tittar närmare på det, men under en väldigt lång tid var det helt naturligt för mig.)

Uppvärmning, nervarvning, liksidighet, lösgörande övningar, samling i balans, korrekt rörelseteknik – allt sådant hade jag i huvudet varje gång jag jobbade en häst från marken eller från ryggen. Och efter det handlade det om stretching, massage, kylomslag eller värmeomslag efter behov, och tillgodose behovet av att få röra sig fritt ihop med hästkompisar. Ett heltidsjobb!

Det är något jag bitvis har saknat i hundvärlden. Både medvetenheten om att många av de rörelser vi ber hunden göra är onaturliga och potentiellt skadliga, och viljan och kunskapen att hjälpa hunden använda sin kropp rätt och bygga de muskler som behövs. Vi har bråttom, och hundar förstår inte sina begränsningar utan bara kör på. “Matte sa hoppa, jag hoppar!”

Hundar (i min erfarenhet) visar inte heller att de har ont på samma sätt som hästar. Istället avlastar de, döljer smärta, utvecklar avvikande rörelsemönster, och ibland också avvikande beteendemönster.

Vad kan man tänka på?

Utmaningarna varierar så klart beroende på sport. Kolla därför upp med en erfaren person inom just din sport, och gärna en fysioterapeut för hund som är kunnig inom just den sporten. Men lite generella “tänk på detta” kan jag bidra med!

Tänk styrketräning
För att hunden ska kunna utföra rörelser på ett bra sätt behöver den rätt muskler. Lite exempel:

  • Just nu tragglar vi hoppteknik, för att ge våra hundar en chans att lära sig hoppa avslappnat och effektivt och för att bygga upp de muskler de behöver för korrekt avstamp och landning – både på rakt spår och i sväng.
  • I lydnaden och rallyn ska hunden kunna växla mellan sitt ligg och stå utan att förflytta sig framåt eller bli sned – det är definitivt inte naturligt för alla hundar! Här krävs bra bålmuskler som stabiliserar kroppen, och mycket träning på korrekt teknik om man siktar på höga betyg inom lydnaden.
  • Att hämta tungapporten i brukset kräver ofta en annan teknik i både gripande och bärande än en vanlig träapport, och många repetitioner påverkar hundens nackmuskler.
  • Och vi behöver inte gå till moment: gillar din hund att kampa? Hur påverkar det musklerna i nacke, framben, rygg, bakben, rumpa? Vilken teknik har din hund, vilka muskler använder den?

Fundera över hur det ser ut i den sporten du tränar – vilka styrkeutmaningar finns där? Hur kan du lägga upp träningen så att den bygger upp och inte bryter ner?

Tänk liksidighet
Något som jag faktiskt upplever som ett stort problem är vår tradition att ha hunden på vänster sida. Inte för att det är just vänster sida, utan för att det tenderar att bli väldigt mycket vänster och väldigt lite höger… Även om det bara är på promenad så kommer hunden att förhålla sig till både vilken sida vi är och var kopplet finns. Tränar vi en gren där hunden har vänster sida som utgångsläge så blir det ännu mer tragglande på just vänster. Och vill vi dessutom att hunden tittar på oss – vilket många vill, inklusive jag – så blir det en både onaturlig och enformig position för hunden. Vad gör det med hundens nacke, rygg, bogar, och till och med benställning?
Motverka genom att verkligen träna hunden på båda sidor. Växla sida på promenaden. Låt hunden gå lös ofta (om möjligt). Träna allt så liksidigt du kan, från “snurra” till “runda” (hur många hundar kan runda konen åt båda hållen?). Och om du vet med dig att det blir mycket fotgående på vänster sida, försök kompensera under de vardagliga promenaderna iallafall.

Balans med hunden på vänster sida följs av balans med hunden på höger sida. Alltid både sidor i parkourträning!

Tänk variation
Fastna inte i att traggla en och samma övning för länge. Tänk på när du själv till exempel tränar knäböj – efter ett antal repetitioner får du mjölksyra och musklerna behöver få återhämta sig. Trötta muskler tappar dessutom både teknik och precision. Men om du jobbar med en annan muskelgrupp emellan så kan du återkomma till övningen igen. Om hunden helt plötsligt väljer att göra andra rörelser än den ni tränar så kan det vara så enkelt som att musklerna är trötta. Lyssna på hunden!
Variera också träningsupplägget dag till dag – vissa dagar kanske handlar om (fysisk) uthållighet, andra explosivitet, andra kroppskontroll eller ren styrka. Och en vilodag då och då!

Tänk återhämtning
Hjälp hundens kropp att återhämta sig effektivare genom att vara noga med uppvärmning och nervarvning, och låt den få regelbunden massage och genomgång av någon som är specialiserad på att hitta avvikelser. Massera själv! Hundar är oerhört skickliga på att avlasta, vilket i de flesta fall ger större problem i andra delar av kroppen efterhand. Var observant på om hunden ändrar sitt rörelseschema, om den musklar sig ojämnt, och givetvis om den ömmar eller rör sig orent.

Vill du utöka din kunskap?

Det finns inte jättemånga böcker om just rörelser och hundmassage, men det finns tre av Annika Falkenberg som vi rekommenderar starkt: Friskvårdens grundstenar, Rörelseboken och Massageboken (där du dessutom kan se bilder på både Totoro och Valle).

Mina hundar är 7 och 9 år gamla. Valle har haft problem med sina höfter sedan han var liten, och går på smärtstillande sedan en månad tillbaka. Han börjar bli till åren helt enkelt… Midori har aldrig visat någon fysisk svaghet, men jag tänker att hon ska förbli lika frisk hela livet. Jag vill ge dem det allra bästa, så klart!
Men jag måste erkänna: jag är kass på att omsätta de massagegrepp och övningar jag ser på bilder och läser om till praktiken med min egen hund. Jag känner mig helt enkelt osäker på hur jag ska göra och vad jag ska titta efter. Därför kommer Annika till oss och delar med sig av sin kunskap!

Jag kommer att mycket uppmärksamt lyssna och testa och öva under Annikas helg om hundmassage 24-25/10, jag tänker lära mig mer om Rörelseanalys 28/11, och agilitykelpien ska få en grundlig fördjupning i hoppteknik 29/11. Sedan kommer jag att vara betydligt bättre rustad att ta hand om mina hundar på allra bästa sätt ❤️

Visst ses vi?