Publicerad Lämna en kommentar

Valpens utveckling till vuxen hund

Det finns en hel del forskning på valpars fysiska och mentala utveckling, som intressant nog lett till ganska olika modeller… Vad vi kan konstatera med stor säkerhet är, öh, hm. Det händer saker. Massor med saker.

Så. Nu vet vi det.

Nej, men lite mer seriöst. Vi vet att valpar växer och utvecklas oerhört mycket sitt första år i livet. De går från döva och blinda små varelser som knappt ens kan krypa till blixtsnabba jägare.

“Jag jagar, fångar, dödar, styckar, och gör den bästa ragu du har smakat av vilken hare som helst. Just saying.”

Socialiseringsperiod

Olika raser och typer har väldigt olika förutsättningar, och utvecklas åt olika håll. De är som mest lika varandra ju yngre de är, och ju mer de växer desto mer kommer skillnaderna fram. Vem din hund är och hur den utvecklas är till viss del redan avgjort när du valde valpkull. Men ju äldre valpen blir desto mer av dess utveckling avgörs av erfarenheter mer än gener. Hur gammal valpen var när den öppnade ögonen för första gången kan du inte påverka så mycket, men om och när den lär sig gå fot kan nog sägas vara mestadels upp till dig.

När vi hämtar valpen brukar den vara strax över 8 veckor. I den åldern är den (enligt vissa modeller) i sin socialt öppna fas. Det betyder att den är förberedd att ta in många nya upplevelser och om det inte är för svårt och skrämmande införliva det under regeln “jaha, det är så här världen är och fungerar”. Därför är det en bra tid att komma till sitt nya hem, träffa alla sina nya kompisar och familjemedlemmar, och lära sig hur det är att leva där.

Rädslofas

Samtidigt har valpen – redan några veckor innan vi hämtar den – gått in i sin första rädslofas, där den inser att saker kan vara farliga och det är bäst att snabbt lära sig vilka saker det är. Det betyder att den är känslig för att bli skrämd, och skrämmande upplevelser kan sätta spår för livet…

Det är alltså ett stort ansvar vi tar på oss när vi hämtar hem valpen i just den här åldern – men det är det ju värt.

“Hej. Jag är så söt att ditt hjärta smälter, din beskyddarinstinkt går igång på full turbo, och ditt förnuft tar time-out.”

När valpen varit hos oss någon eller några månader är den öppna socialiseringsfasen över, hur tidigt eller sent det händer beror både på vem valpen är (vad har den för genetiska förutsättningar) och vad den samlat på sig för erfarenheter (lever den i en trygg eller riskabel miljö) men man brukar säga att “fönstret sluts” någonstans mellan 12 och 16 veckor. Det betyder inte att valpen inte längre kan gilla nya erfarenheter! Det betyder bara att den inte längre är fullt lika benägen att anta att en björn är en kompis utan någon mer information.

Spökåldern

Många valpar visar därefter upp något man kan kalla en “spökperiod”, där saker som tidigare var trevliga eller neutrala plötsligt verkar livsfarliga. Den där grästuvan som växer bredvid postlådan? Det är en ondskefull utomjording! Exakt vad det är som händer vet vi inte säkert, och olika valpar uppvisar “spöken” i olika grad. Det handlar sannolikt om en kombination av vad den upplevt dittills, och en förändring i valpens fysiska sinnesförmågor. Det vill säga, syn, hörsel, doftsinne – intrycken valpen tar in förändras när den mognar och hjärnan utvecklas. Hur pass hotfull den förändringen upplevs avgörs av vem valpen är och vad den dittills upplevt.

Om du märker att det “spökar” för valpen, ta det lugnt. Det betyder inte att du har en rädd valp! Det är bara en fas, och du kan hjälpa valpen igenom den. Var ett stöd för valpen och erbjud den att ta dig med sig för att undersöka det som plötsligt blivit konstigt. Vill den inte? Då måste den absolut inte. Grästuvan är där imorgon också, kanske är den värd en närmare titt då istället.
Förr eller senare flyttar spökena, och världen blir normal igen. Den första spökperioden är sällan längre än 3-4 veckor, många gånger mycket kortare.

Ökande individualitet

Därefter kommer du att se valpens strategier för att ta sig an världen variera en hel del. Ibland vill den undersöka allt, ibland verkar den ointresserad och ibland kanske lite bekymrad. Det är helt normalt att det växlar. Vad du kan göra är i stort sett detsamma som vid spökigheter, var ett stöd – men inte en murbräcka – och hjälp valpen när den ber om det. Uppmuntra initiativ men pusha inte om initiativen uteblir, det är större chans att valpen vill prova en annan gång när den är på ett annat humör, om den inte blivit tvingad in i något den inte riktigt kände för där och då. 

“WTF? Mormor, vilka stora TÄNDER du har!”

Fysiskt kommer det också att variera. En del dagar har du en liten duracellkanin som aldrig verkar få slut på batterier, andra dagar är det lite mer stillsamt. Variationer är normala.

Valpen blir könsmogen

Ju äldre valpen blir desto mer skiljer det sig åt beroende på typ när saker händer. Men vi kan säga att någonstans runt 5-6 månader går de tidigare valparna in i könsmognaden. Som regel sker det senare ju större hunden ska bli. Könsmognaden stuvar om i hjärnan rejält! Här är det läge att hålla hårt i hoppet att de grunder man lagt med valpen kommer att finnas kvar när hormonstormen bedarrat – för så är det också. Saker som dyker upp under könsmognaden är det – oftast – inte någon mening att försöka “fixa”. Om hunden inte längre kommer på inkallning så ta på koppel eller långlina tills vidare så den inte kan ränna omkring lös i trafik och skog, och sannolikt kommer det att visa sig att några månader senare fungerar inkallningen igen.

Hundar blir lite, ursäkta mig, korkade i den här perioden. Tikarna ska löpa för första gången – vad är det som händer!? Och hanarna ska upptäcka vad löptikar är för första gången – vad är det som händer!? Det är viktiga grejer, och saker som att veta vad man heter eller sitta fint får inte riktigt plats i hjärnan samtidigt… Men hundar är ruskigt effektiva! Vi smäller i dörrar och lyssnar på hög musik i flera år, valparna bränner igenom sina tonår på några månader. Tack och lov.

Sådär! Då är de ju vuxna då!

Nja, inte riktigt… Efter den här könsmognadsperioden är de som regel ganska färdiga med att växa på höjden. Men det är väl ungefär allt som är (ganska) färdigt. De minsta raserna kommer att fortsätta mogna fysiskt och mentalt tills de närmar sig två år, medan de största tar betydligt längre tid på sig. Valpperioden är dock över – grattis, nu har du en oregerlig unghund!

“Maaatteee! Alla de coola hundarna ska gå på fest! Det är ORÄTTVIST att jag måste stanna hemma bara för att det är skola imorgon!”

Det går inte att lära gamla hundar att sitta sägs det, men det är såklart inte sant. Att hunden blir vuxen betyder inte att den slutar utvecklas och förändras! Hundar lär sig nya saker genom hela livet, och vi kan styra deras utveckling genom att ge dem erfarenheter som lär dem bra saker.

Publicerad Lämna en kommentar

Ska din valp träna?

När jag 22 år gammal köpte min första egna hund, Jack Russel Terriern Popsy, fick jag veta att man absolut inte skulle börja träna med hunden innan den var fyra månader. Den var inte färdig för det innan dess, och valpen behövde få vara “bara valp”.

Idag tycker jag att det rådet är konstigt på flera sätt.

  1. Vi jobbar med individer. Av väldigt vitt skilda raser dessutom. När valpen är yttepytteliten kan man veta nästan på dagen när saker i utvecklingen händer (ögon öppnas, valpen börjar tulta, den blir avvand etc). Ju äldre den blir ju bredare blir penseldragen. Min JRT-valp var tidig i utvecklingen och hade utmärkt koncentrationsförmåga (för att vara valp) redan vid åtta veckor. Min blandrasvalp, Mårran, var sen i utvecklingen och jag trodde på riktigt att det var något fel på henne eftersom hon inte fungerade som det stod i handboken. Spoiler alert: hon är helt normal, men inte en JRT. Tur att man lär sig!
  2. Runt fyra månader (give or take beroende på individ) STÄNGS “socialiseringsfönstret” och valpen får svårare att bara acceptera saker som självklara. Att inte träna valpen innan dess gör att vi går miste om en alldeles utmärkt period att introducera nya grejer i valpens liv.
  3. Valpar, och vuxna hundar med, lär sig hela tiden. Vad lönar sig – vad lönar sig inte. Det som lönar sig upprepas. Helt enkelt. Att “bara låta valpen vara” är ofta ett recept på att ge valpen möjlighet att lära sig en massa skit, som vi verkligen inte vill ha… Som att stjäla, gnaga på fel saker, skälla på grannen, jaga – kort sagt söka sina belöningar någon helt annanstans än hos oss!
Valp träna
“Min matte är bäst i hela världen. Hon har mjuka händer, fickorna fulla med godis, och pälsiga leksaker. Pälsiga leksaker rockar!”

Men jag vet var rådet kommer ifrån. På den tiden – detta är 20 år sedan – fick jag lära mig koppelryck, alfarullningar, och nyp i ljumsken på valpkursen. Om det är vad som menas med “träning” så är fyra månader alldeles för ungt. Lagom tid i hundens liv skulle vara…ALDRIG.

Det är ALDRIG berättigat, på någon hund (eller annan levande varelse) att använda rädsla och obehag för att lära den att göra som jag vill.

Det enda undantaget skulle vara om jag befinner mig i en situation där det står liv på spel, till exempel om en främmande hund (eller min egen hund) attackerar med uppsåt att skada – då går jag in med den kraft som behövs. Men då är det inte i syfte att lära någon hund något, då är det i syfte att rädda liv. Så jag står fast vid texten ovan.

Vad bör valpen träna då?

Det är självklart väldigt beroende på både livssituation och intresse från ägaren. Jag har tänkt lite olika med varje valp, men vissa saker är min “grund”:

  • Belöningar/samarbete
  • Lära sig att lära
  • Träningsstruktur
  • Station
  • Följsamhet
  • Inkallning
  • Target
  • Självkontroll
  • Kroppskontroll (Proprioception)

Det här är ett av våra allra första träningspass:

Midori lär sig handtarget. Men hon lär sig också “jobba först belöning sedan”, att belöningar kommer från mig, att man kan äta dem från golvet och sedan söka ny kontakt, börja använda sin nos, flytta sin kropp.

Några dagar senare:

Vi har påbörjat ett stationsbeteende: lugn och ro på en filt. Kallas också “filt-träning” eller “parkeringsträning”. Hon lär sig söka upp filten, lägga sig på den, och lämna den till en handtarget. Filten är hennes pausplats.

Och vi utvecklar ännu mer:

Nu börjar vi lära in en tasstarget. Jag vill ha henne i högre aktivitetsnivå, och belönar med leksak. Träningsstrukturen börjar sitta: från station (filt) – ut i uppgift (target) – några repetitioner – slutbelöning med leksak – som transporterar hunden tillbaka till stationen. Parallellt tränar vi “stanna på station till frisignal ges” med leksaksstörning, håll fokus med Valle nära, växla mellan olika belöningar, och håll fokus på uppgift från start till mål.

Sista filmen för idag:

Jag hade definitivt kunnat underlätta för mig själv genom att lägga in hennes filt i buren – men det går ju bra ändå. Detta är hennes bilbur än idag, hon älskar den!
Byta-leken är dels ett sätt att hotta upp belöningen, dels ett sätt att börja lära in apportering.
Följsamheten bygger värde i att följa mig, och jag som gillar lydnad vill också att min vänstersida ska vara den coolaste platsen i hela världen.
www.asashundar.se finns inte längre. Nu är det www.hundheltenkelt.se för hela slanten!

Träning? Lek? Är där någon skillnad?

Som ni ser på filmerna så går belöningsdelen och träningsdelen in i vartannat. Det finns inga “krav”, inga “nej”. Midori jobbar med huvudet för att fundera ut vad som ger tillgång till det hon vill ha, jag sätter kriterierna så lågt att hon lyckas VÄLDIGT ofta. Nästan jämt. I hennes huvud är träning lek, och lek träning. Det finns ingen större skillnad.

Det är alltid farligt att lägga upp filmer på valpträning, därför att vi människor har en tendens att tro 1: att det är så här det “ska se ut” och 2: att det alltid ser ut så här. Ni ser utvalda minuter, sådant som jag vill minnas. Jag sparar inte på dåliga pass, det är inte bra för mitt självförtroende.
Midori är dessutom en ovanligt “färdig” valp. Hon klarar att fokusera under ganska lång tid, hon sorterar bort störning, hon har hyfsad kroppskontroll, hon är relativt miljöstark, och hon ÄLSKAR sina belöningar. Andra valpar är annorlunda. De kanske behöver mycket kortare pass, BARA jobba med värdet i belöningar, hänga i olika miljöer och äta mjukost, upptäcka världen på ett lite lugnare sätt.

Valp träna
“Jag lär mig jättemycket från Farbror Valle. Han är min idol!”

Anpassa träningen efter valpen, träna när valpen vill (att valpen är störig brukar vara valpspråk för “vill ha något att göra”). Träna sådant som är viktigt för er – det är ni som ska leva ihop. Bygg relation och trygghet, fokusera på lek och andra belöningar, och välj sedan vilka beteenden du vill uppmuntra (leder till belöningar). Håll det plättlätt, det bygger självförtroende hos båda. Valpen ska känna sig som värsta bästa världsmästaren, som att träningslek ihop med matte/husse kan inte bli fel!

Och börja direkt att lära ut. Jag lovar att din valp börjar direkt med att lära in…

Vill du ha lite hjälp på vägen?

Vi har satt ihop det valpprogrammet vi själva hade velat gå:
Valplekis för de yngsta.
Valpen grundskola tar upp det av det jag visat ovan, och mer.
Unghundskurs med inriktning på vår Unghundsexamen blir kronan på verket.
Du kan gå alla tre om du har en valp på väg (och få rabatt), eller välja de delar som passar dig.

Publicerad Lämna en kommentar

Motionera valpen?

Ska valpen motionera, hur mycket, när, med vad? Ska vi gå promenader, ska vi hänga hemma, ska vi gå på fjällvandring, ska vi börja springa maraton, ska vi bära valpen överallt i väska utom fem minuter varannan torsdag när den får gå själv?

Ooooooohh… Ni tänkte att vi stack ut hakan när vi skrev om “rätt socialisering”? Ha! Då visste ni inte vad som komma skulle idag.

“Måste…över…stenen…”

Ytterlighet 1: “Valpen får absolut inte träna!”

En valp är en ömtålig liten varelse som ännu inte har växt ihop så pass att den tål någon belastning. Du måste vara väldigt försiktig så du inte skadar den växande kroppen så att leder blir helt förstörda och hunden inte håller in i vuxen ålder! Det gäller att ta det lugnt, begränsa fysisk aktivitet, bära i trappor, undvika asfalt (och koppel!) och absolut inte motionera valpen.

Ytterlighet 2: “En bra hund tål!”

Äh, vad är det för dumheter?! Icke att en varg tar det lugnt och undviker fysisk ansträngning liksom! Om hunden visar sig ha dåliga leder så var det dålig avel, en bra hund ska tåla. Nä, ut i rörelse – det är viktigt att bygga starka muskler! Det fattar väl vem som helst att valpen måste röra på sig och bli stark, en vek valp riskerar att gå sönder.

Då var vi här igen då…

Jaha? Så hur jag än gör så kommer jag att ta livet av valpen, antingen genom att slita ut kroppen på en ömtålig liten bebis eller genom att inte låta en växande kropp utveckla det muskelstöd den behöver för att hålla ihop. Samt, givetvis, jag är en idiot som inte fattar det här utan att Hr/Fr Besserwisser nedlåter sig till att förklara det för mig. Check på det, tackar!

Nu är det förstås så att båda sidor har sina poänger, men tyvärr ofta maskerar dem väl genom att blanda in skräckpropaganda och rena dumheter. En valp är väldigt ömtålig. Tänk bara på hur fort de växer, hela tiden förändras vinklar, proportioner och belastningar. En sådan konstruktion är såklart utsatt för risker. Samtidigt är de små arbetsmaskiner, inställda på att upptäcka allt nytt. En sådan liten varelse måste såklart få röra på sig.

“På äventyr med min bästa boll!”

Långsiktig utveckling

Proprioception, proprioception, proprioception. Vill du aktivt träna din valp och unghund fysiskt är det här du ska lägga krutet! Proprioception är, något förenklat, förmågan att känna sin egen kropp. I relation till sig själv (hur långt ifrån varandra är mina händer?) och i relation till omgivningen (hur långt ifrån kaffekoppen är mina händer?). Med dålig proprioception är vi klumpiga. Den som är klumpig löper stor risk att skada sig.

Proprioceptionsträning med valpen går ut på att lära den först upptäcka och sedan kontrollera delar av kroppen den antagligen inte tänker så mycket på. Det är till exempel väldigt vanligt att en hund mer eller mindre tror att den slutar ungefär vid skuldrorna och någonstans där bakom finns kanske något slags stödhjul. Den är helt enkelt inte medveten om att den har bakben och kan inte medvetet styra dem. Vi kan hjälpa valpen (och för all del även den äldre hunden!) upptäcka bakbenen genom till exempel targetträning, backa och balansövningar. Det är inte fysiskt ansträngande men det utmanar kroppen och hjärnan på nya sätt.

En annan sak att upptäcka är spänning. Hur hårt tar jag i? Vilken kraft – muskelspänning – krävs för att flytta den här saken? Hur hårt är för hårt om jag ska trycka ner den här spaken? Hundar har inte samma finmotoriska möjligheter som vi, men det betyder inte att det inte finns nyanser för dem att upptäcka och förfina också.

Proprioceptionsträning kan vi utveckla i den takt hunden hinner med. Det innebär inte någon hård fysisk belastning, men det tränar absolut musklerna. Och skapar goda förutsättningar för en hund som inte skadar sig så lätt!

“WTF?” Den rör sig inte när jag puffar på den”!

Jamen vad ska valpen göra då?

Här följer en liten genomgång av vanliga påståenden:

  • Valpen får inte gå i trappor! Det är helt sant att trappor skapar riskabel belastning på framförallt armbågar men även skuldror, rygg och i viss mån nacke, när hunden går ner. Det finns ingen anledning att utsätta valpen för detta mer än nödvändigt. Kan du bära en ung valp ner för trappor? För all del, gör det. Och absolut, begränsa spring i trappor, det finns ingen anledning att springa upp och ner för trappan dagarna i ända. Men om du har en stor och tung ras som växer fort blir det snart ohållbart att bära, och kanske måste ni gå i trappa för att till exempel komma ut? Då är det ju så, och så länge du ser till att det går lugnt och kontrollerat till och valpen inte rusar ner och slänger sig ut för de sista tre stegen så är risken liten att det gör någon skada. 
  • Hala golv är farliga! Den här är faktiskt ganska sann. Valpar har så dålig koll på var de har kroppen ändå att de behöver inte den extra utmaningen att benen vevar iväg åt alla möjliga håll utan att det var meningen. Om valpen lever hemma som Bambi på hal is utsätts lederna för onödiga och i vissa fall extrema belastningar i vinklar där de inte borde vara. Och om den hela tiden måste spjärna emot litegrann för att inte tassarna ska halka iväg så bygger den spänningen en dålig hållning med till exempel krum rygg som resultat. (Förmodligen på grund av förkortad/spänd iliopsoas.) Det riskerar att bli en växande snöboll med sekundärskador som resultat längre fram. Billiga – och tvättbara! – gångmattor och liknande kan vara en klok investering.
  •  Inga promenader! Nja. Det är sant att långa koppelpromenader är något att vara försiktig med, framförallt på asfalt och liknande underlag. Överlag är repetitiva rörelser något att vara försiktig med, i koppel får valpen svårt att variera sig och det sliter. Stumma underlag är inte heller så snällt mot tassar och leder. Samtidigt bor inte alla med skogen utanför dörren och ingen bil på fem mils avstånd! Om du måste ta en koppelpromenad för att komma från trafikerade gator till lite mer valpvänlig miljö så är det en rimlig avvägning att ta promenaden. Det du i så fall måste tänka på är att låta valpen ta det i sin takt. 
    Själv gick jag en hel del promenader med min valp, i alla möjliga miljöer! Men då var han lös där det var möjligt, jag stannade och var “tråkig” ofta, och syftet var aldrig att gå honom trött. Det är inte en bra idé. 
  • Skogen är supersäker! Mja… Skogen – och liknande miljö – är väldigt bra för valpar. Där finns stor variation på underlag och saker att undersöka, där är oftast inte halt, och vi kan parkera på en stubbe och låta valpen utforska området utan att vi pressar på framåt-framåt hela tiden. Det är jättebra! Men det finns en liten övertro på hur trygg “naturen” är! Valpar är inte riktigt kloka… De kan lätt få för sig att klättra upp alldeles för högt och ramla ner, helt missbedöma hur långt de kan hoppa, glatt försöka bli vän med en huggorm, och äta varenda giftig växt de kan proppa in i munnen. Skogen är en utmärkt lekplats, under övervakning. Valpen vet inte automagiskt vad som är en bra idé och inte.
  • Lek valpen trött! Ojojoj… Lek med andra valpar och hundar är på många sätt en väldigt bra idé, men det har definitivt sina risker! Valpar leker hårt och intensivt, och de är dåliga på att känna efter om kroppen tål belastningen. De har också svårt att förstå storleksskillnader, jämngamla valpar kan skilja åt i storlek mångdubbelt om och utan att mena något illa kan en mycket större valp skada en mindre genom en tackling eller ett brottningsgrepp. Även unga valpar kommer upp i hyfsad fart och smällarna kan bli rejäla när de missbedömer avstånd, underlag eller helt enkelt inte har kontroll på sin egen kropp. Lek – med jämnstora hundar som leker på liknande sätt – är jättebra, men det är inte bra motion! Det är så roligt att oavsett hur trött valpen blir så vill den bara fortsätta, och med tröttheten kommer klumpigheten och de ökade riskerna. 
    Valpar får – ska! – gärna leka, men övervakade. Avbryt leken ofta, ge en paus, låt valpen känna efter hur det känns i kroppen och varva ner…
  • Hundar är atleter, ut och spring! Nej. Olika raser har absolut olika förutsättningar. De växer olika fort (och olika mycket), och de är byggda för olika sorts belastning. De är färdiga i olika åldrar. Men alla valpar är valpar, de har jämförelsevis dålig koll på sin kropp, lite vett och outvecklad fysik. Det finns ingen anledning att elitsatsa med en liten valp. 
  • Äh! OK, du och jag är inte vänner. Den som fnyser åt sitt ansvar att hjälpa valpen utvecklas på bästa sätt har jag inte mycket tålamod med. Nej, det är inte att “bara gå, valpen visar när den är trött ju”. Nej, det är inte en bra idé att “låta valpen lösa det, det är ju naturligt”. En valp visar sällan att den är för trött för att fortsätta (när den gör det har den varit väldigt trött väldigt länge som regel) och den är inte fylld av Naturens Visdom. Det är upp till oss – som kan tänka långsiktigt och söka information på ett sätt valpen inte kan – att skapa de bästa förutsättningarna för ett långt, friskt och piggt liv. Vi tar det ansvaret frivilligt, så vi är skyldiga att göra vårt bästa.

Vårt bästa

är dock inte detsamma som “felfritt”! Vi gör alla misstag, vi får – och ger – dåliga råd ibland. Saker händer som vi inte kunde förutse. Varje valp har unika förutsättningar till att börja med.

Det vi kan göra är att se till att vi har glädje och trygghet främst i tankarna, och så blir det förmodligen så bra det kan bli.

Publicerad Lämna en kommentar

När, var och hur ska en valp sova?

Sömn är viktigt, för hundar som för människor. Men hur mycket är normalt? Var ska en valp sova? Hur får man den att sova bättre på natten?

Jag hade aldrig funderat så mycket över mina hundars sömn, mer än det som kändes självklart: hundar sover mer än människor, de har inte lika mycket djupsömn utan vaknar lätt redo till action, stör inte den hund som sover, och valpar somnar när som helst och hur som helst.

Hjälp att somna

Sedan kom Valle och lärde mig att vissa valpar behöver insomningshjälp. När de far som en tornado genom hela rummet och biter i allt de kommer över så kan det faktiskt vara liknande som en fyraåring som är övertrött. Genom att fånga in honom varsamt men bestämt i famnen – med långärmat och handskar – och ge honom något att “mysgnaga” på gick han från full turbo till sovande valp på ett par minuter. Efter några tillfällen med insomningshjälp började han själv söka sig till min famn när han blev trött. Jag kanske övertolkar, men jag tror att han insåg att i vissa känslolägen behövde han hjälp att lugna kropp och sinne. Eller så tyckte han bara att det var en mysig plats. Oavsett så gav det mig facit på att det var rätt sätt att hantera honom – hade han istället dragit sig bort från mig hade jag behövt byta taktik direkt.

valp sova
“Jag är inte trött. Alls. Faktiskt. Så det så.”

Mat och sov-klocka

Valle var också väldigt rutinmässig med sina sovtider (och sina mattider). På förmiddagen, mellan 9 och 12, sov han. Jag var dum nog att boka in en två timmars privatlektion (jag ville ha mycket tid att diskutera, två timmars ren valpträning är alldeles, ALLDELES för länge) 15 mil bort, klockan 9-11. Valle var vaken i bilen på vägen dit. Sedan kröp han under en stol och sov. Det var inte helt och hållet slöseri med tid och pengar – man hinner ha en del intressanta diskussioner på två timmar medans man tittar på en sovande valp – men nästan. Valle vaknade lagom tills vi skulle köra hem… Och jag hade lärt mig att om jag någonsin skulle vilja tävla på förmiddagen behövde jag ändra hans dygnsrytm.

Varningstecken på för lite sömn

Valle sov för att han behövde sova. Hans behov att sova var viktigare än mitt behov att träna. Prioriteringen var enkel att göra. Stör inte den valp som sover! En hund som får för lite sömn mår dåligt. Varningstecken att titta efter:

  • Reagerar onormalt starkt på ljud
  • Vankar av och an och har svårt att komma till ro
  • Känslig för beröring
  • Smärtkänsligheten ökar
  • Kan visa irritation/aggression
  • Svårigheter vid inlärning
  • Nedsatt immunförsvar

Men hur mycket ska valpen sova då?

Jag har frågat Allvetande Internet, och sammanställt mina fynd: 12-18 timmar per dygn för en vuxen hund, och 16-20 timmar för en valp – ofta mer. Alla källor är på ett ungefär överens.
Titta på siffrorna igen. Det är ganska stora spann! En valp kan alltså vara vaken åtta timmar om dygnet eller två – tre timmar om dygnet, och det är förmodligen helt normalt. Återigen gäller det att titta på individen. Hur mycket sömn som behövs är dels rasbundet – aktiva raser som är gjorda för att arbeta långa pass sover ofta något mindre – och dels skiljer det från individ till individ. Ganska naturligt. Om du inte märker av varningstecknena ovan så sover din valp antagligen precis som den ska.

Och om den inte sover när jag vill sova?

Det var ganska skönt med Valles förutsägbarhet i sovandet. Han sov dessutom tidigt hela natten, och är ganska morgontrött – liksom mina andra hundar.

Sedan flyttade Midori in.

Prinsessan har ett ganska lågt sömnbehov – hon var vaken så mycket att jag på riktigt började bli orolig. Varför sov inte valpen? Men å andra sidan så mådde hon utmärkt! Aktiv men inte stressad, lärde sig saker blixtsnabbt, godmodig, inga problem att somna när hon väl var trött (oftast ovanpå mig). Och visst sov hon en timme då och då på dagen, ibland två. Det var natten som var det stora problemet.

Först och främst hade hon svårt att komma till ro i sängen med resten av flocken. Det var så mycket roligare att busa! Leka med strumpor, hoppa på Valle (som blev sur), klättra på husse (som blev ännu surare). Så vi förvisades till soffan. “Temporärt, tills hon lugnar ner sig”. Javisst… Ett år blev vi kvar där nere. Det var helt enkelt enklast så. Och soffan var bekväm och valpen mysig, så vi hade det ganska bra hon och jag. Och hon sov bra, ofta hela natten!

När vi väl flyttade upp fick hon återigen problem både med att somna och att förbli sovande. Eller…HON hade inga problem, men resten av familjen hade problem med henne. HON var själalycklig klockan tre på natten, då hon hittade en jätterolig strumpa som jag säkert ville leka med, och försökte stoppa in den i min mun. HON såg det som ett äventyr att utforska “Mount Husse” klockan sex på söndag morgon (jag blev duktig på att agera mänsklig mur och hålla henne borta från husses morgonhumör). HON tyckte att leken “luften är fri” lämpar sig perfekt runt kvällströtta kelpie-kompisar – Valle höll inte med.

valp sova
Och emellanåt så sov hon precis när, var och hur som helst. Men inte när resten av oss ville sova…

Anledningar och lösningar

Efterhand började vissa anledningar bli uppenbara.
Först och främst visade det sig att hon är allergisk, och får klåda. Speciellt i öronen men också runt nosen och ögonen. Efterhand har vi eliminerat de miljöer och foder som triggar allergin, hon har växt ifrån en del, och vi har örondroppar för akuta situationer. På dagen är hon för upptagen med livet för att känna av det så mycket, men på natten har det helt enkelt kliat. Inte så lätt att sova då.

Sedan är hon värmekänslig. För varmt – kan inte sova. Det var antagligen en del av anledningen till att soffan i skinn och det svala vardagsrummet fungerade bättre än sovrummet. Vi började sova med öppet fönster i stort sett året runt för att hon skulle få rätt temperatur.

Och dessutom tog det lång tid innan hon fick rutin på toalettbesöken. Fram till att hon var fyra så blev hon helt enkelt ofta nödig mitt i natten. Sovrummet låg på ovanvåningen så trippen nerför och uppför trappan väckte upp henne betydligt mer än när jag snabbt öppnade altandörren bredvid soffan. Och är man ändå vaken så vill man ju leka och umgås! Jag blev väldigt noggrann med en sista promenad precis innan läggdags (bara släppa ut i trädgården fungerade inte), och det löste den delen.

Jag sprayade också sovrummet med adaptil, bytte lakanen ofta (kvalster), hade små tuggisar som hon kunde “mysgnaga” på, och jobbade med avslappningsmassage som hjälpte henne mycket.

Men MÅSTE valpen sova ihop med oss då?

Nej. Självklart hade jag kunnat bestämma mig för att hon skulle sova i ett annat rum (och ibland valde hon själv att göra just det). Men för mig var det aldrig ett alternativ. Att utestänga en medlem av familjen känns helt enkelt fel. Att ha henne i en egen korg bredvid sängen hade säkert varit görbart – med MYCKET träning, hon är en hund som vill vara nära – men det kändes helt enkelt inte värt besväret. Det vår relation vinner på att sova tillsammans, mysighetsfaktorn och hur det påverkar mitt eget välbefinnande, har alltid varit värt besväret.

Hur gick det?

Idag är Midori fem, och sover som regel hela natten utan besvär. Hon har lätt att koppla av, hon somnar bra, hon reglerar sin temperatur genom att välja plats i sängen (svalare vid fötterna, varmare under täcket vid min mage) eller genom att lägga sig på golvet. Hon lämnar husse och de andra hundarna ifred. Ibland får jag en diskret förfrågan om jag vill leka med en strumpa mitt i natten, och då minns jag hennes valptid och småler lite innan jag försiktigt tar strumpan och bjuder in henne att lägga sig på min arm istället.

Publicerad Lämna en kommentar

Valpen i världen

“Din valp måste träffa allt och alla, socialisering, och vänja sig vid alla miljöer!” “Nej, valpen måste vara hemma i totalt lugn och absolut inte utsättas för något nytt!” “Du är inte klok, du kommer att förstöra valpen!” “Nej, du är inte klok och kommer att förstöra valpen!”

Känner du igen det? Om du varit på väg att skaffa valp någon gång är risken stor att du gör det… De flesta valpköpare blir överösta av minst sagt bestämda upplysningar om hur de måste göra med valpen – och vad som händer om de misslyckas med att göra exakt så. Det är lite stressande, inte minst eftersom råden ofta dramatiskt motsäger varandra – men alla är helt överens om att om du gör på fel sätt så kommer valpen att vara förlorad för all framtid och ni blir alla olyckliga. Hurra!

Om valpen ska lära sig snorkla är det alltså viktigt att den tidigt får trevliga erfarenheter ihop med cyklop.

Socialisering

Så vart kommer allt det här ifrån? Socialisering handlar om forskning som visat att valpar har “fönster” i sin mentala utveckling där de är väldigt socialt öppna. Det betyder att i dessa faser tenderar de att anta att nya upplevelser är helt normala och rätt trevliga. De är alltså öppna för att lära sig hur världen fungerar, både vad gäller att träffa nya kompisar och uppleva nya miljöer. Aha, då måste det väl vara en bra idé att knö in så mycket nytt man bara hinner alltså!?

Nja… Socialiseringsfaserna är inte fullt så enkla som de ofta beskrivs (“allt valpen upplever innan 16 veckors ålder kommer den att gilla och vara helt cool med”), och det går inte heller att förutsäga vilken fas valpen kommer att vara i vid vilken ålder – inte efter de allra första, blinda veckorna hos mamman. En anledning att vi ofta hämtar valpar vid 8 veckors ålder är för att de fortfarande ska vara socialt öppna när de kommer till sitt nya hem och ska lära känna sin framtida miljö och sin nya familj. Och det stämmer, vid 8 veckor kan det absolut vara rimligt att anta att valpen fortfarande är socialt öppen.

Men. Rädsloreaktioner, dvs när valpen lär sig av att bli rädd för läskiga saker, startar runt ca 6 veckors ålder (det varierar redan här en hel del beroende på bland annat ras) och pågår alltså samtidigt. Rädsla är en väldigt viktig känsla, det är genom att bli rädd för saker som vi kan överleva! Det betyder att saker valpen tidigt lär sig vara rädd för lämnar väldigt varaktiga minnen.

Balansera

I princip handlar hela bråket alltså om att båda sidor har rätt. På sitt sätt. Det är väldigt, väldigt bra att låta valpen uppleva massor av saker när den är ung. Från det du hämtar valpen från kenneln till dess den är någonstans runt 12-16 veckor är den förmodligen socialt öppen för nya upplevelser. Ska den tycka att cyklar, höns, bussar och farmor är bra grejer är det väldigt smidigt att tidigt låta det vara en del av livet.

Samtidigt är valpen beredd på att lära sig att saker kan vara farliga. Och om allra första gången valpen ser en höna blir den riktigt rädd? Då kommer det minnet att sätta sig djupt, och det blir mycket svårare att hantera höns i framtiden…

“Men åååååååh! Vad ska jag göra då!? Hur ska jag veta!? Finns det ingen som bara kan ge mig några raka svar!?”

“Men herrejistanes då! Det verkar finnas liv på andra sidan stängslet!”

Valpen vet

Jodå… Fråga valpen! Varje underbar liten valp är sin egen individ, med sina egna förutsättningar. Socialiseringsfönster och rädsloperioder i all ära, men experten är den som upplever alltihop. Det bästa är att låta valpen uppleva så mycket som möjligt, så tidigt som möjligt, i den takt valpen vill. Och “mycket” i det här sammanhanget betyder inte att vi går ner och sätter oss på Centralen i fem timmar, tänk på det mer som smakportioner till bebisar. Tyckte du om en människa? Här kommer en till, nästan likadan fast lite annorlunda. Tyckte du om den med men är lite mätt? Då kan du smaka på en ny imorgon kanske.

(Det är ju en valp. Smaka på människor lär vara exakt vad den gör…)

Knepet är så enkelt – och svårt! – som att vara uppmärksam på vad valpen faktiskt säger om sina upplevelser. Problemen uppstår när vi tänker “ska” och “måste”. Då är risken stor att vi tvingar valpen in i situationer där den inte alls känner sig trygg, och istället för en trevlig ny upplevelse blir det hemskt och fel.

På vårt Valplekis får valparna uppleva nya saker samtidigt som mattar och hussar får stöd i att se vad valpen faktiskt säger. Plus att vi – såklart! – har väldigt kul ihop. En riktigt bra start på ett helt liv tillsammans!

Publicerad Lämna en kommentar

Har du valp på väg?

Nej, varken Ulrika eller jag ska ha valp. Däremot tänkte vi grotta ner oss lite extra i just valpar den kommande veckan. Tänker du skaffa valp, eller känner någon som är på väg, så är det alltså idé att hålla lite extra koll!

Valpar är ljuvliga. Små gosiga pälsbollar som upptäcker saker för första gången, lär sig nya grejer varje dag, och luktar sådär valpgott. Som människor är vi förprogrammerade att reagera på små oskyldiga varelser med stora ögon och runda ansikten med värme och kärlek – vi är gjorda för att vilja ta hand om och skydda.

Alla som har haft valp vet att det ibland finns en helt annan sida av myntet. Valpar som inte sover, biter sönder saker, attackerar allt ifrån händer till skosnören, har NOLL självbevarelsedrift, och skriker i högan sky om de är mer än två meter bort. Själv sov jag på soffan med Midori hennes första år, vi var förvisade från sovrummet eftersom hon störde övriga familjen för mycket. Det påstås att kelpievalpar och Taz, den tecknade tasmanska djävulen, har väldigt mycket gemensamt…

Förbered dig innan valpen kommer

Det finns tack och lov en hel del saker man kan göra redan INNAN valpen kommer, som gör livet med valp enklare och trevligare för alla.
Först och främst välja rätt ras och rätt linjer för det man vill ha hunden till, och en seriös uppfödare. Men det utgår jag ifrån att ni redan tänkt igenom. Jag tänker mer på rent praktiska saker.

Ta ledigt

Enligt jordbruksverkets föreskrifter så får inte en valp under fyra månader lämnas ensam mer än korta stunder. De flesta valpar hittar sitt nya hem vid 8-9 veckors ålder. Du behöver alltså se till att inte lämna valpen ensam längre stunder under de kommande två månaderna! Och nej, det räcker inte med sällskap av en annan hund. Detta betyder i sin tur att du antingen tar med valpen till jobbet eller tar ut semester, om ni inte är flera i familjen som går i skift.
Det går inte heller någon “magisk gräns” när valpen fyller fyra månader som gör att den helt plötsligt kan lämnas ensam – du kommer att behöva successivt träna den att vara ensam längre och längre stunder. Du ska ha din hund i många år – det är mödan värt att ge den en trygg ensamhetsträning. Separationsångest är väldigt jobbigt för både hund och människa.

Valpsäkra hemmet

Många saker i ett hem är potentiellt farliga för en valp, som elektriska sladdar, små saker att sätta i halsen, eller trappor att ramla ner för. Andra saker riskerar att bli förstörda. Typ allt som går att tugga på…
Vissa valpar respekterar kompostgaller, andra behöver mer rejäla valpgrindar. Plocka bort sådant du inte vill ska bli tuggat på. Lägg fram tidningar som valpen (förhoppningsvis) väljer att kissa på om ni inte hinner ut.
Ge gärna valpen flera liggplatser i hemmet, så att den alltid kan vara trygg och bekväm nära resten av familjen. I mitt hem är alla möbler tillåtna, och du behöver bestämma från början hur du vill ha det i ditt hem. Är inte valpen tillåten i soffan – se till att den har ett bekvämt alternativ på golvet bredvid.


Hundar tycker ofta om att ha lite utsikt och hundar uppskattar av sova i en enda stor hög – det bygger gemenskap och samhörighet. Fundera alltså en extra gång innan du förbjuder soffan och sängen. Det finns dessutom forskning som visar att vi tvåbeningar också sover bättre och känner oss tryggare med hund i sängen…värt att tänka på!

valp

Rutiner hjälper till

Gör upp rutiner som hela familjen är med på. Vem gör vad när? Att redan från början få lite rutin i tillvaron brukar göra valpen tryggare, hjälper till med rumsrenheten, och reglerar när på dygnet valpen är mest aktiv och när den är sömnig. Fasta tider för mat, kisserundor efter sömn, mat, och lek, och fasta tider för att gå och lägga sig och stiga upp, är en bra grund.

Utrustning: få med eller köpa nytt?

Mat så det räcker i ett par veckor, en filt med mammas lukt, och en leksak från valplådan är väl värt att ta med från uppfödaren. Ge gärna uppfödaren en t-shirt med din egen lukt på att ha några dagar i valplådan innan leverans, så luktar du “hemma” för valpen tills du ger upp och tvättar t-shirten. Maten är viktig – valpmagar är känsliga och byte av mat bör ske gradvis.
Utrustning som du behöver från början:

  • matskål och vattenskål
  • sovplats (möbler fungerar utmärkt)
  • sele och koppel – välj en billig sele, valpen växer!
  • långkoppel – så att valpen får lite svängrum även där den inte kan vara lös
  • mat
  • leksaker – inget fancy behövs, en strumpa med en knut på funkar bra
  • något att gnaga på
  • första hjälpen låda – både till valpen och till sönderbitna händer… Valptänder är VASSA!

Tålamod, humor, kärlek – och kunskap

Valpar jävlas aldrig. De kan vara rent ut sagt pissjobbiga, men de vill faktiskt inget ont. De gör det som de anser lönar sig mest. Helt enkelt.
Utrusta dig med ordentligt med tålamod och en god portion humor. Respektera att valpen är en egen individ, och älska den för vad den är – inte vad den gör. Och se till att skaffa kunskap! Läs böcker, se videoklipp, fråga uppfödaren – men använd ditt sunda förnuft för att sålla bland alla välmenande råd du får. Allt som finns på internet stämmer inte – var källkritisk. Välj vem du lyssnar på. Du MÅSTE ingenting.


Tack vare att det forskas på både hundar i stort och människans relation till just hundar, så vet vi idag mycket mer än vi visste när jag skaffade min första egna valp. För 30 år sedan, när jag gick min första valpkurs, trodde man på fullt allvar att hunden behövde kuvas till lydnad och att koppleryck, alfarullningar, och hårda ord var en nödvändighet. Idag vet vi att det inte bara är osant – det är både oetiskt och skadligt för vår relation med vår fyrbente kompis. Titta därför efter information som bygger på vad vi vet IDAG.

Hundträning ska kännas rätt i hjärnan, hjärtat, och magen. Helt enkelt.

valp
“Jag gillar min nya husse-människa. Han har mjuka händer och rolig skäggstubb, och så är han snäll. Typ jättesnäll. Jag ska nog trivas här!”