Publicerad Lämna en kommentar

Gästblogg: tips från hundfrisören!

Mitt namn är Jessica Schiött och jag är hundfrisör på Hundarnas Salong i Helsingborg. Hundfrisör, det är faktiskt ett yrke även om många blir förvånade över mitt svar när de frågar: ”Vad jobbar du med egentligen?”.

Jag och en av mina hundar, Abbe.

Vad innebär det att vara hundfrisör?

Mitt jobb innefattar mer än ”lite gull med hundar”, päls och pälsvård är ett brett område med flera olika sanningar, gamla myter och mycket fördomar. En hundfrisör klipper klor & päls, badar och fönar, borstar och kammar ur, torkar hundrumpor och tar bort all möjlig omöjlig smuts som fastnat på omöjliga ställen. Vissa hundfrisörer klämmer analsäckar och rengör öron. Dessa två sistnämnda undviker jag då det enligt mitt tycke är något för veterinär att konstatera och guida hundägare till rätt tillvägagångssätt.
Hundfrisörer ska ha kunskap om vilka olika sorters pälstyper det finns, ha god kännedom om raser och rasstandard, vara flexibla och kunna hund. Läsa hund och hundspråk. Det där sista är superviktigt, att Läsa Hund, att ha fingertoppskänsla och kunna hantera individer utifrån vad just de behöver.

Att respektera hundens känslor

I min vardag möter jag många djur som blivit felhanterade, främst av sina ägare och sedan av människor som jobbar med hundar. Oftast handlar det om att lösa uppgiften kloklippning. Att hålla fast ett djur för att få löst en uppgift är en dålig idé, speciellt om det är en uppgift som mer eller mindre är återkommande i hundens liv. Som då t.ex. att klippa klor.
Börja istället mjukt, utan tvång, lugn röst och belöningar Bästa belöningen är att ge din hund dens supergodis. Med andra ord det absolut godaste godiset som finns. Eller superleken om din hund inte är speciellt matmotiverad så kanske ni ska leka med den roligaste leksaken istället? Om man håller fast hunden så kommer ni möjligen få uppgiften löst för denna gång men känslan av att inte ha kontroll kommer växa sig starkare och till sist kan det bli rent omöjligt att klippa klorna på hunden.
Dessa hundar som blivit tilltryckta och överkörda i sina känslor kan omvändas, vissa lättare än andra. Med rätt känsla och att vara lyhörd kan man få de flesta med på noterna. I vissa fall brukar jag tänka att jag ska kratsa hovarna på en fjording, för det var vad jag gjorde som ung. Det var alltid fjordhästar, tjocka och egensinniga. Man får fjäska och ge godis, lirka och ibland kan en liten lätt viktknuff hjälpa. Men som med hästar måste man få med dom på noterna för annars går det inte. Uteslut helt banningar och ordet ”Nej”. Använd istället positiva ord, med lugn röst lyfter du djuret till skyarna och talar om vilken superhjälte hen är!

Pälsvård för långhåriga hundar

Sen har vi det där om päls, hundens hår. Om du har en långhårig ras, eller en lockig hund som lätt trasslar och blir tovig, och du vill ha den långhårig så bör du lägga fem minuter av din tid dagligen på att borsta igenom. När du anser att pälsen är färdig så testar du att dra igenom med en bredtandad kam, alltså en med lite mellanrum mellan pinnarna, om kammen fastnar i pälsen så behöver du borsta mer.
Varför jag anser att du kan ägna fem minuter om dagen på pälsvård är för att du får in en rutin, hunden blir van och vid ett regelbundet underhåll så går jobbet snabbt och smärtfritt. Lite som att städa huset, ett genomsmutsigt hus tar längre tid att städa än ett som städades för inte så längesedan. Inte för att pälsvård ska jämföras med städning. Pälsvård bör vara lite roligare, försök i alla fall att göra något roligt ihop efteråt.
Regelbunden pälsvård ökar dessutom din kännedom om din hund, du kan tidigt upptäcka eventuella bulor, knottror eller kanske spruckna trampdynor. Roströda fläckar kan indikera på smärta eller allergi. Är det ofta jättetovigt på samma ställe? Kan det vara ett problemområde där hunden kliar eller slickar mycket? Dock om tovorna sitter just där ni har hundens utrustning (halsband, sele, täcke) så kan det vara orsaken, utrustningen rör sig under promenad och trasslar pälsen.

Pälsvård för korthåriga hundar

Korthåriga hundar kan behöva ett bad då och då, vid fällningsperioder så hjälper en grundlig dusch. Använd gärna ett schampo som är för fällning, dessa heter ofta något med ”shed” som betyder fällning på engelska. Det kan även vara värt att lämna in på salong där man blåser igenom pälsen med en stark fön och får därför bort en hel del underull. Om din hund fäller året om kan du prova lägga till B-vitamin i din hunds mat.

“Alltså… det där med bad är faktiskt inte så dumt! En rejäl lerpöl svalkar i flera timmar efteråt!”

Att raka eller att inte raka – det är frågan!

Sen har vi den där eviga myten om svalkande päls som skyddar mot värme, ofta är det dubbelpälsarna som har den myten efter sig. Med dubbelpälsarna menar jag t.ex collies, spetshundar, goldens, new foundlands m.fl.
Om det är mitt i sommaren och jag tar på mig en pälsmössa så kommer jag bli dundervarm om huvudet, mössan värmer men skyddar dock mot UV-strålar och det gör även hundens päls. Det är härifrån jag tror myten startat. Skyddet mot skadliga strålar är något annat än att skydda mot värme. Varmt ute = ännu varmare under pälsen. Så enkelt är det.
Dock därmed inte sagt att en dubbelpälsad måste rakas ner, vi kan hålla våra collies och nuffar långhåriga om vi kammar ur ullen. Utan regelbunden kamning stannar ullen under täckhåren och det blir dålig luftcirkulation (varmt), hunden tar dessutom lång tid att torka efter ett bad och hudproblem kan uppstå som t.ex. hotspots.

Vad mer påverkar pälsen?

Kastrering/sterilisering påverkar pälsen. Detta är 100% sant och det är lite ledsamt att inte alla hundägare är helt införstådda med vilken förändring det kan bli, speciellt på fluffiga stora hundar som ska klara arktiska förhållanden… Deras päls kan bli katastrofal efter en kastrering.
Pälsen blir sliten och stor, lite tråkig och utan glans. Manen och byxorna bak blir tjocka och tovar gärna, jag har några kundhundar som inte klarar att kammas igenom för pälsen är i så dålig kondition. De klipps kort på regelbunden basis för det är det mest humana. Jag gillar inte att slita och dra i en päls bara för att man tycker det är snyggast och rasstandarden säger att hunden ska se ut på ett visst vis. På min salong arbetar vi utifrån djurets förutsättningar och utifrån vad som är schysstast gentemot djuret och inte vad omgivningen tycker.

Några snabbtips

  • Välj frisyr och pälsvård efter din hund, efter ert intresse för borstning eller efter vilka aktiviteter ni gör ihop. Har du en ömhårad skogsmulle så är nog en kort och enkel frisyr bättre än den långa frisyren.
  • Lyssna på din hund. Vill den inte lyfta tassen i den vinkel du önskar, kan du göra momentet annorlunda eller ska möjligen en expert (t.ex. fysioterapeut) titta på din hund för att utesluta problematik i rörelseapparaten?
  • Bada hunden när den är smutsig. De flesta hundar bor idag inomhus och i samhällen med mycket föroreningar, då måste de också tvättas oftare än vad man sa förr (ca 3-4ggr/år).
  • Har din hund tråkig och glanslös päls så beror det troligtvis på maten, antingen kan det hjälpa med kosttillskott eller så behövs ett foderbyte.
  • Spara inte päls på vintern utan att sköta pälsvården. Ibland tror man att det är bäst att spara så mycket päls som möjligt om vinterhalvåret och sedan klippa på vårkanten, när allt tovat ihop till en stor filt över hela kroppen. Hunden har troligtvis fryst hela vintern för att trasslig päls tar tid att torka, tovorna har troligt dragit i huden och gjort ont. Klipp kort och köp ett täcke istället (som tvättas mellan varven och hålls torrt till nästa promenad).
  • Roströda fläckar i pälsen, runt ögon/tassar/kön/öron/mun, är missfärgningar som indikerar att något är i obalans. Det kan bero på allergi, maten, smärta (hunden slickar där det gör ont och salivet missfärgar pälsen till rostrött). Undersök varför.

Ta hand om varandra och sköt om varandra. Ha kul & beröm din hund, prata med en utbildad h-märkt hundfrisör i ditt område om du behöver råd. /Jessica på HundarnasSalong.com

Publicerad Lämna en kommentar

Klippa klorna – Från trauma till träning

Alla hundar har klor, och alla klor växer och behöver trimmas på något sätt. Många hundägare har inga som helst problem med kloklippning, utan har goda rutiner och en avslappnad hund. Andra är nöjda med att låta veterinären klippa klorna. Denna artikeln är inte skriven för er.
Om man däremot känner att kloklippning är lika trevligt som ett besök hos tandläkaren, för både hund och ägare, så hoppas jag att mina erfarenheter kan vara till hjälp.

“Jag ser nog vad du har i handen… Ett steg närmare, och jag är borta!”

Förebygg

Genom att omgående vänja valpen vid att man kan röra vid tassar och tår, och att det betyder godis om man håller tassen stilla, så är mycket vunnet. Det är mycket lättare att skapa trevliga associationer till något okänt än till något som redan fått en otrevlig betydelse. En god vana är att varje gång innan valpen ska få mat (förutsatt att den gillar sin mat, annars kan man välja en bit kycklig eller liknande smaskens) så klipper man EN klo. Det går fort och lätt. Är man konsekvent så lär sig valpen snabbt att kloklippning leder till något trevligt, och eftersom man tränar en ministund varje dag så är risken för stress och obehag minimerad hos både valp och ägare.

Passa på att göra mysstunden i soffan till en träningsstund, genom att träna tasshantering när hunden redan är lugn och avslappnad får du en hund som faktiskt BLIR avslappnad av just tasshantering. Inte dumt!

Tänk på hur du lyfter tassen. Många hundar tycker att det är bekvämare att vika tassen bakåt än att sträcka ut framåt, och det blir dessutom lättare att se undersidan av klon.

Se över dina verktyg. En bra klotång är tillräckligt stor och vass för att enkelt klippa även en kraftig klo. Det finns också en typ av klotång som ser ut som en nagelklippare för människor, vissa hundar upplever att den är mer behaglig. Är du rädd att klippa för långt så investera i en grov nagelfil, och fila sista biten. Klon är lagom klippt när du ser en vit prick i mitten av klippytan.

Om du råkar klippa i pulpan så är det inte hela världen. Belöna extra bra, visa hur glad du blev (även om blodet gör dig svimfärdig). Håll ditt lugn, och undvik att ömka hunden.

Trauma

När jag hade mina första hundar, Popsy och Mårran, hade kloklippning blivit något jag drog mig för i det längsta. Dåliga erfarenheter med klipp i pulpan och obefintlig träning hade gjort båda mina hundar rädda för klotången, och det krävdes två personer: en för att hålla och en för att klippa. Gnäll, nafs och tassryck (från hundarnas sida) ingick, vi försökte vara lugna men bestämda och klara av det så snabbt som möjligt. Länge accepterade jag detta som något normalt, något som helt enkelt skulle genomlidas varannan vecka.

Så läste jag en artikel om hur man tog blodprov på delfiner på Sea-World. Delfinen hoppar på signal upp i en “hängmatta” ovanför bassängen, ligger stilla och håller andan tills man har stuckit in en nål och tagit blodprovet, och väntar snällt på klartecken för att hoppa ner igen. Otroligt! Nog skulle det gå att träna mina hundar att gilla att klippa klor, eller i alla fall acceptera det utan protester!

“Jag är fortfarande skeptisk. Men OK, jag fortsätter läsa.”

Ombetingning

Det första jag gjorde var att ombetinga klotången. Istället för att betyda “dags för obehag” ville jag att den skulle vara en signal för “lekstund med fantastisk belöning på gång!”. Mina hundar är tokiga i burkmat (kladdig, illaluktande för min näsa, de får det nästan aldrig), så det blev min super-förstärkare. Under några dagar bytte jag ut deras ena mål mot burkmat. Jag tog klotången i handen, tog fram maten, la klotången på golvet, satte maten bredvid. Inga krav, bara klotång och mat.

När man jobbar med klassisk betingning skapar man en association mellan två händelser, i detta fallet “klotång tas fram” och “fantastisk mat serveras”. I fallet med klotången hade mina hundar redan en association (klotång=obehag) som jag ville ändra på, därför kallas det ombetingning.

Viktigt att tänka på:

  1. Jobba med RIKTIGT bra förstärkare. Känslan för förstärkaren är den som sprider sig bakåt till händelsen innan. Tycker hunden “yippie, burkmat” så blir det snart “yippie, klotång, burkmat på väg!”. Tycker den “jaha, frolic”, så blir det inte mer än “jaha, klotång, frolic på väg, är det värt besväret?”.
  2. Timingen är oerhört viktig. FÖRST klotång SEDAN mat. Om de presenteras samtidigt sker ingen betingning. Presenteras de omvänt får du en omvänd betingning: “Åh nej, burkmat, snart kommer klotången!”.
  3. Konsekvens, konsekvens, konsekvens. Under en betingning måste klotången ALLTID betyda burkmat, och burkmaten kommer inte om inte klotången är närvarande. Klotången leder till burkmat och är den ENDA vägen till burkmat, det är så världen fungerar. Vi jobbar inte med beteenden, vi jobbar med att minska hundens känsla av stress och obehag och ersätta den med en känsla av förväntan och glädje.

Klotångsleken

Mina hundar var nu inte längre rädda för klotången, utan såg den som en källa till mat. Ombetingningen av klotången var avklarad och vi gick vidare till targetträning.

Först nostarget (mina hundar tycker att det är lättare än tasstarget), sedan tasstarget på golvet, sedan tasstarget sittande framför mig, och till slut tasstarget mot klotången när jag höll den i handen.

Targetövningen la jag in för att ge en ny inramning till kloklippningen. Genom att lära mina hundar att själva sätta tassen mot klotången fick de kontroll över situationen och såg det som en rolig lek. När de såg mig med klotången i handen blev reaktionen (om jag får gissa) “Oj, klotångsleken! Jag ÄLSKAR den leken!”.

“Fattar inte vad allt väsen handlar om. Ge tassen, få klorna klippta, ät godis, och var glad! Det är min melodi.”

Betingning av ljudet

En viktig del var kvar: jag ville att ljudet av en klo som klipps skulle ge samma association som klicket från klickern. Eftersom inte klotången var farlig längre gick det snabbt. Jag använde en tunn kvist som jag klippte i, ljudet var tillräckligt likt en klo för att ge önskad effekt.

Jag la ihop betingningen av ljudet med “klotångsleken”, och började träna att hålla i tassen längre och längre tid, hålla i tassen och peta på klorna, lägga klotången mot klorna, etc. Till slut var det ett väldigt litet steg till att verkligen börja klippa klorna.

Klara, färdiga, klipp!

På min lilla terrier Popsy gick allt detta på en vecka. Jag bytte plats som jag klipper klorna på till köksbänken, och hon började komma springande när jag öppnade lådan och tog fram klotången. Jag hade hennes burkmat utlagd (hon fick titta men inte röra), och hon föredrog oftast att vara stående. De första gångerna fick hon en sked mat efter varje klo, efterhand ökade vi till hel tass innan belöning. Hon stod absolut blick stilla (förutom svansen, som viftade när hon hör klon klippas). Jag önskar jag hade filmat före och efter, för det var verkligen en tvärvändning!

Startknapp

Större delen av det jag beskriver i artikeln utspelade sig för närmare tio år sedan. Idag har jag nya verktyg i verktygslådan, och ett av de mer effektiva är startknapp! Att hunden SJÄLV får bestämma vad som är OK och inte OK helt enkelt.
I filmen nedan jobbar jag med Midori. Hon avskyr att klippa klorna, och ingen träning har lyckats vända den känslan. Men hon accepterar det, och hon ställer upp frivilligt. Mellan klippningarna underhåller vi frivilligheten genom att träna med klotången utan att klippa. Att hon ger mig sin tass är hennes “OK att börja”. Tar hon bort den slutar jag. Låter hon mig röra vid tassen får hon sin belöning.

Publicerad Lämna en kommentar

Frivillig hantering

Det finns saker vi måste göra med/mot våra hundar, där de helt enkelt bara måste stå ut – men det finns betydligt fler saker där vi som kultur övertygat oss själva att makt och tvång är det självklara utan att det faktiskt är det. Hantering är ett bra exempel på detta, onödigt tvång som anses självklart nödvändigt.

Stort tack till Elin för gästbloggen om veterinärbesök! Vi spinner vidare lite på det idag och tittar mer på träningsdelen. Hantering, vare sig av veterinär eller av sin egen människa, handlar ofta om att ta ifrån hunden rätten till sin egen kropp. Men det behöver inte vara så! Med väldigt rolig träning kan vi ge hunden kontrollen över vad som händer och ändå få nödvändiga saker gjorda.

Magiskt va?

Filmen ovan är gammal. Kvaliteten är usel, tekniken är sådär, och hunden har lämnat mig. Men det här är mindre än en vecka sedan jag första gången hörde talas om frivillig hantering. Vi leker veterinärbesök med vad jag råkar ha hemma, bland annat en spik som “spruta”. Både Fnatte och jag är fascinerade…

Bucket Game

Min första kontakt med frivillig hantering var Chirag Patels “Bucket Game”, och det var något helt fantastiskt för mig. Inte bara att hunden får bli delaktig i – till och med ta kontrollen över – saker som kloklippning och tandborstning, utan ännu mer att hunden får ett nytt sätt att kommunicera med mig. Känslan av kontakt var obeskrivlig…

Bucket game går i korthet ut på att lära hunden titta på en “bucket” (en behållare med godis) som tecken för ja, varsågod att göra något med min kropp och titta bort för nej, jag behöver en paus. Ni är säkert många som tänker varianter av “men min hund hatar kloklippning/hårborstning/ta tempen, han kommer aldrig att säga ja!”, det var vad jag trodde också. Men upplevelsen tycks lika magisk för hundarna som den är för oss, när de förstår att de kan säga nej blir det mesta roligt som tidigare varit jobbigt.

Fnatte fick lära sig att ta på sig en munkorg som ja hos veterinären, och ta av sig den som nej. Det är en väldigt tydlig nejsignal för veterinären också, vi behöver inte tolka eller insistera på att hunden ska få en paus. 😁

Det finns veterinärer – som Elin! – som har utbildat sig inom Fear Free eller liknande. Det är väl värt att hitta en sådan. Men de flesta veterinärer vill inte vara hemska monster mot hundar! De går att prata med, även om din veterinär aldrig hört talas om frivillig hantering tidigare. Det är bättre för alla, även människorna, att hunden får en relativt trevlig upplevelse.

Startknapp

Numera använder jag sällan just Bucket Game utan tänker mer startknapp enligt Animals in control-modellen. Med den kommer hundens kontroll in ännu tidigare i processen, jag bestämmer inte vilka beteenden som betyder ja och nej utan han hittar själv sina beteenden. Det blir mindre stelt och ännu roligare till och med.

Dessutom har det blivit alltmer av ett bakomliggande system i allt vi gör. Hanteringsträningen för hunden blev språkträningen för matte, vi måste tex inte alls träna lydnad idag om min hund säger nej… Inte för att min hund hatar lydnadsträningen men för att just här och nu kanske han känner att det vore roligare att köra lite agility eller nose work. Jamen varför inte?

Det är väldigt få saker vi måste här i världen. De viktiga måstena behöver inte trängas med saker vi kan lösa genom samarbete och kommunikation. Det kan ta lite längre tid att göra vissa saker i början, men det är dels värt det och vi tjänar in effektiviteten i längden.

Dessutom är det få saker som fungerar så bra mot rädsla som upplevelsen av kontroll. Min unghund (ca 9 månader) blev rädd när jag skulle massera ett ont knä. Apparaten morrade och attackerade matte! Han flydde till andra sidan rummet och skällde ut oss båda två. Tyvärr riggade jag inte kameran direkt så det här är någon minut in i träningen. När Totoro lyfte en tass lyfte jag apparaten, det var allt som behövdes. Han blev nyfiken istället för rädd, spännande apparat som gör som man säger!

Glöm knät matte, den här grejen är min nu!

Publicerad Lämna en kommentar

Gästblogg av Elin Lindell: Tycker din hund om att gå till veterinären?

Förmodligen inte. Det finns flera studier som visar att många (majoriteten) av hundarna som är hos veterinären har ett kroppsspråk som tyder på stress.

Och hej på er! Jag som har fått äran att vara gästbloggare idag heter Elin Lindell och är veterinär. Jag är FearFree certifierad nivå 1, vilket innebär att jag har utbildning i hur man kan hjälpa hundar och katter att känna sig tryggare hos veterinären. Jag jobbar som veterinär på en mindre klinik i Stallarholmen, där vi har en ganska lugn miljö. Trots detta så är min uppfattning att de flesta vuxna hundarna visar något tecken på stress när de kommer till oss, även om det, tack och lov, är väldigt få som visar tecken på extrem stress.

“Hej! Jag kallas för W. Jag är veterinärhund. Min matte Elin har skrivit ett blogginlägg som jag tycker att ALLA ska läsa. Hon är typ bäst.”

Ni kanske lade märke till att jag skrev vuxna hundar i stycket ovan? Anledningen till att jag gjorde det är att de flesta valpar som kommer till mig på jobbet verkar tycka att situationen är ganska ok, eller till och med lite rolig och spännande. Och det är ju jättebra, för här har vi verkligen en möjlighet att lära valparna från början att det kan vara ganska trevligt hos veterinären. Och första intrycket består.

Vad vill jag ha sagt med det här då?

Jo, om du har en valp som i nuläget tycker att det är helt ok att gå till veterinären (eller en vuxen hund för den delen), så gör ditt allra bästa för att din hund ska fortsätta tycka att det är trevligt. Så lägg krut på att försöka göra veterinärbesöket så trevligt som det går. För som sagt, första intrycket kan vara bestående. Dvs om valpen/hunden tycker att besöket hos veterinären var trevligt så har den med sig det som första intryck, om den däremot blir skrämd eller tycker att det är obehagligt så har den med sig det också. Det är mycket enklare att bibehålla en ”bra” känsla hos veterinären, än att försöka lära en hund som redan är väldigt rädd för oss att tycka att det är ok att gå till veterinären (även om det såklart går det också).

Från Midoris första besök på djursjukhuset (skadat öga). Vi leker lekar på bordet och matar med massor av godis.

”Vaccinera” din hund mot veterinärrädsla

Ja, visst skulle det vara praktiskt och bra om man genom ett litet stick kunde förebygga risken för att hunden ska utveckla rädsla för veterinärbesök? Riktigt så enkelt är det tyvärr inte, men det går faktiskt att till stor del förebygga att hunden blir rädd för veterinären genom att träna och förbereda hunden. (Precis som att vaccinera ger dock inte träningen 100%-igt skydd, men det ger ett bra mycket bättre utgångsläge och starkare motståndskraft än om man inte gör något alls)

Hur gör man det då?

Har man möjlighet så träna gärna innan. Det behöver inte vara något avancerat, det kan räcka med att låta valpen/hunden stå på ett bord och få äta godis. Och som nästa steg att man lyfter i nackskinnet (förberedelse för t ex vaccination) och belönar hunden. Så småningom kan man peta med en penna i nackskinnet samtidigt som man lyfter och sedan belöna. Har man mer tid att träna så kan man träna kloklipp, att få ta i tassar, titta i öron och mun, ha munkorg mm precis som vilket annat trick som helst som man lär hunden -i små steg med belöningar. Öva också gärna att föra saker över huvudet på hunden, såsom man gör med en chipläsare, eftersom många hundar tycker att det är obehagligt med saker som är precis ovanför huvudet.  (För er som är mer intresserade av den här typen av träning så kan Åsa och Ulrika säkert hjälpa till, jag kommer också att lägga några länkar längst ned i texten som kan ge mer inspiration)

Har ser ni en film på munkorgsträning. W tränas att själv sticka in nosen i munkorgen, som ett roligt trix.

Gå till veterinären och träna där!

Förutom hemmaträningen med hanteringen så är det till väldigt stor hjälp om man har varit hos veterinären i väntrummet och låtit hunden bli bekant med miljön. Ring eller maila gärna veterinär i förväg och fråga när det är som lugnast i väntrummet/när det passar bäst att ni kommer. Man kan t ex passa på att ta med hundens filt och låta den ligga och smaska på något gott en stund, och bryta av med att låta den gå upp på vågen och få några godbitar där. Om hunden tycker att det är trevligt att väga sig så är det till stor nytta. (En del av mina patienter tycker att det är så obehagligt att gå upp på vågen så att de är alldeles uppstressade efter att man har försökt väga dem, vilket gör att det riskerar att bli väldigt jobbigt när de sedan kommer in i undersökningsrummet och ska bli hanterad av en främmande människa.)

Om man inte hinner träna?

Om man inte hinner träna innan besöket så kan man ändå göra mycket – se till att hunden/valpen är lagom rastad och har fått sitt rörelsebehov tillfredsställt innan besöket.  Om hunden inte behöver vara fastande eller är dålig i magen – ta med hundens favoritgodis (ta med MYCKET godis i små bitar, 2-3 mm-stora bitar kan vara bra till mindre hundar, lite större bitar till större hundar). En del hundar tycker att det är gott att slicka på en mjukost-tub, så det kan också vara bra att kolla om hunden gillar. Ta också gärna med en filt hemifrån att ha i väntrummet som hunden/valpen kan vara på om den vill det. Receptfria kosttillskott kan också vara till hjälp, t ex hundens trygghetsferomon (”dog appeasing fermone” finns som t ex spray att ha på hundens filt), samt tillskott med t ex L-Teanin (finns som tabletter) och tillskott med mjölkproteinet alfa-casozepine (finns t ex som kapslar som kan sväljas hela eller öppnas och blandas i något gott).

“WTF? Måste man JOBBA för maten? Vi är faktiskt hos veterinären. Borde vara gratis käk.”

Om hunden redan är rädd för veterinären då?

Det går såklart att göra massor med saker för att underlätta för hundar som är rädda för att gå till veterinären också. Beroende på hur rädd hunden är så kan man underlätta på olikas sätt: alltifrån att man delar upp det som ska göras på flera besök (man kanske klipper klorna vid ett besök och vaccinerar vid ett annat för att hunden inte ska behöva vara så länge hos veterinären varje gång), att man låter hunden slippa vara i väntrummet och istället får vänta i bilen, till att hunden kan behöva få lugnande för att man ska kunna undersöka och provta. Om hunden är väldigt rädd för veterinärbesöket så kan det vara idé att diskutera med veterinären om det är lämpligt att ge något stressdämpande hemma innan veterinärbesök, ffa om hunden t ex behöver gå på upprepade provtagningar (observera att hunden behöver vara veterinärundersökt för att man ska kunna ordinera lugnande/stressdämpande receptbelagd medicin inför besöket). Det är bra att känna till att ”förmedicinering” till räddahundar som är något som är ganska nytt att använda sig av i Sverige, och det är inte säkert att alla veterinärer känner sig bekväma med det (min utbildning om ”förmedicinering” kommer från FearFree-utbildningen).

Även för hundar som är väldigt rädda för veterinären så är det till stor nytta om hunden tränas hemma så att den tycker att hantering, kloklippning och munkorg är trevligt.

Här ser ni hur vi jobbar med att avdramatisera klotången, med lite “klotångslek”.

Finns det veterinärer och djurpersonal som är speciellt utbildade för att ge min hund en bättre upplevelse?

Vad kul att ni frågar (😉 ) För det finns faktiskt! Den utbildning jag har gått heter FearFree och är en amerikansk utbildning, men det finns även andra utbildningar såsom Low stress handling.

 I korthet kan man säga att utbildningen ger verktyg för att tolka hundens stressnivå och baserat på det en guide till när det är dags att avbryta undersökningen/behandlingen för att fundera på om det finns något bättre sätt, samt att anpassa sitt eget kroppsspråk och hur man undersöker sin patient för att minska stress. Det finns också utbildning i hur man kan hantera stressade djur, olika typer av stressdämpande medicineringar och kosttillskott mm. FearFree har också en hemsida som är för hund- och kattägare med tips för vardagen: https://fearfreehappyhomes.com/

Ja, det här blev visst en ganska lång text, men jag hoppas att ni har hittat något som kan inspirera er att göra veterinärbesöket trevligare!

Om ni är intresserade av att läsa vidare kan jag tipsa om:

  • Att söka på ”startknappsbeteenden hund” på nätet

Med önskan om trevliga veterinärbesök framöver 😊

/Elin Lindell, leg vet

STORT TACK till Cecilia Karlström på Sirius hundcenter som lånade ut sin lokal för filmerna!