Publicerad Lämna en kommentar

En normal valp?

Vad är det? Egentligen…

Så gott som alla valpar är normala skulle jag säga – och så gott som alla valpföräldrar är övertygade om att något är fel! Ska han verkligen äta såhär mycket? Ska han äta såhär lite? Varför kissar han fortfarande inne, fast han ju får alla chanser att gå ut? Han är rädd för katten, han måste vara galen! Han är inte rädd för katten, uppenbart galen! Han sover för mycket, han sover för lite, han bits som en tok, han leker konstigt, jämt eller inte alls, han tuggar på elsladdar, gillar inte de fina nya leksakerna, försöker dia på storebror – i största allmänhet: såhär var inte grannens valp, min förra valp, eller valparna i böckerna. Hur är valpen sönder och kan jag göra något åt det?!

Allt det där låter fullständigt normalt. En valp som är lite åt hyperhållet kan behöva hjälp att varva ner, men vi kan aldrig tvinga en valp att sova de där 20 timmarna/dygn som ibland hävdas vara “normalt”. En valp som bits (och det är få som inte gör det 🙄) kan vi vänligt och envist erbjuda andra, mer tuggvänliga alternativ, och tills polletten trillar ner investera lite extra i plåster… Vad vi kan göra – oavsett vad det är som bekymrar oss – är att försöka guida valpen till andra beteenden om vi behöver åtgärda något (som med bitandet), eliminera möjligheter till farliga beteenden (valpsäkra elsladdar redan innan valpen kommer hem, de är extremt inbjudande att tugga på!), och erbjuda massor med möjligheter att förändra eller utveckla nya vanor (hjälp valpen komma ner i varv så kanske den sover mer, hjälp valpen komma ut innan den kissar inne, osv).

Men om du skaffat en valp så har du i princip skaffat en chef. Det är valpen som bestämmer – den har behov, och behov går före önskemål. Och varenda valp bestämmer på sitt sätt, enligt sina regler. En valp är som den är, som den kan vara, vi kan påverka men inte ändra.

Jag är såhär gullig av en anledning: matte måste älska mig, annars skulle hon aldrig stå ut med mig!

Valpar är urgulliga charmtroll! Och vasstandade demoner helt utan vare sig empati eller vett. Och låt mig ge lite insiderinfo om vad ni ser av andras valpar: de värsta är nästan alltid de som ni bara ser mys- och sovbilder på. Eftersom

  1. När de inte sover eller myser finns det ingen chans att fota dem
  2. Det är så sällsynt att de är stilla att husse/matte måste dokumentera det för att kunna minnas det sedan

Mitt liv med Ondskan

Totoro (som egentligen heter Mezzenza’s Zircone il Rotane) kallades mest Ondskan som valp. Han flyttade in på ungefär samma sätt som en långtradare som kör av vägen och drämmer in i ditt hus flyttar in. Allt var till för att bita på, dra omkring, klättra på, välta, äta, gräva ned, bära, använda som tillhygge för att slå på annat med, kissa på, och i största allmänhet… förstöra. Det var hans mission i valplivet: förstör så mycket du kan. Sova? Ha! Äta mat – tja, ok då… Men inte enbart! Äta sten, snus, fimpar (släng inte sånt på gatorna, folk!), pinnar, jord, bajs, och sopor? Check på det! Matte? Matte är en tuggleksak med jätterolig pipfunktion!

Totoro tog sig an livet med oändlig aptit, både bokstavlig och figurativ. Allt nytt var roligt och spännande, allt som rörde sig var hans nya bästa vänner (och tuggleksaker), om något var lite överraskande eller läskigt störtade han fram ännu snabbare – det måste ju undersökas! Och bemästras.

Till skillnad mot Åsa har jag inga planer för vad jag ska göra bättre med nästa valp. Totoro fyller snaaaaaart två år, så än har inte valpamnesin slagit till med full kraft. Jag har säkert förträngt massor vid det här laget, men än minns jag tillräckligt mycket för att veta att jag hade inte kunnat göra så mycket annorlunda även fast jag borde. Jag var upptagen med att orka överleva Ondskans framfart.

Valplängtan? Nej, inte ens när jag sitter och tittar igenom gamla bilder för att hitta saker till den här bloggen – jag minns situationen runtomkring bilderna för väl.

Va äre här? “Stålull”? Kul grej, bra att äta!

Med allt det sagt, Totoro är – givetvis – den mest fantastiska hunden någonsin. Han var det när han var liten och ondskefull och han är det nu när han är… lite större.

Totoro, snart vuxen

Totoro fyller två år i sommar. Han är fortfarande egentligen samma person som han var när han först tog över mitt liv. Entusiastisk, kan själv, nyfiken till tusen och optimistisk som få. Visst har han lärt sig lite saker längs vägen, visst har han mognat på många sätt, men han är fortfarande Totoro. Fast nu väger han +50 kg och har lite större aktionsradie…

Vi har inte kommit så långt i våra sporter som jag hade tänkt mig, det är mest noseworken som gått ok (där får han jobba självständigt). Han har lite för svårt med impulskontrollen fortfarande för att det ska vara rättvist att starta honom i tex en lydnadstävling. Vi kommer dit när vi kommer dit.

Men det händer fortfarande massor i hans utveckling! Två år är inte vuxen och färdigutvecklad, långt ifrån. (Tumregel, ju större hund desto långsammare mognad – inte alltid strikt sant, men generellt stämmer det. Så jämför inte din ettåriga grand danois med grannens ettåriga jack russel.) Helt plötsligt en dag ökade hans uthållighet i träning mångdubbelt, från ena dagen till den andra. Inte tack vare någon förändring jag gjort, utan det var bara han som plötsligt tog ett steg i sin utveckling. Fler kommer, om än jag inte vet vilka eller när.

Men mer än något annat så är han ju… Totoro. Helt enkelt Totoro.

Jag har lärt mig massor av att leva med Totoro och försöka lära honom saker, jag räknar med att han fortsätter lära mig massor så länge han lever. Han är en otroligt spännande hund! Jag lär mig massor av varenda hund jag träffar, oavsett hur kort eller komplicerat vårt möte blir. Det jag fortsätter fascineras av är hur mycket det finns kvar att lära mig!

Hundar är fantastiska! Det är en ynnest att vi får dela våra liv med dem! Men – och det här säger jag som en person som verkligen, genuint och intensivt, älskar valpar – valptiden är inte lätt, oftast. Sätt upp två mål

  1. Valpen ska överleva
  2. Jag ska överleva

Så har du en realistisk chans att lyckas. Resten är bonus! Och vad du än gör, det är aldrig för sent att göra något annat sedan. Vi gör alla misstag, med valpar och med vuxna hundar. Lär dig saker, ta med dig lärdomarna framåt, gör det bästa du kan. Valpar är fantastiska livsmaskiner, de går från blinda och patetiskt kravlande till världsherravälde på några veckor – de tål att vi klantar oss ibland.

Det enda misstaget som är oförlåtligt är att sluta utvecklas.

Att sluta är aldrig ett alternativ! Så det så.
Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *