Publicerad Lämna en kommentar

Härliga valptid!

Det är snart sju år sedan jag hade valp sist. Midori fyllde sju år i förrgår kollade jag just upp. Nej, jag kom inte ihåg det – jag kommer knappt ihåg min mans födelsedag och hans födelsedag är en ursäkt att äta på en trevlig restaurang. Men jag har tänkt en del på valp på sistone.

“Jag är supersockersöt, så där att du får hål i tänderna bara av att titta på mig. Och tur är det, för jag är också helt odräglig…”

Det är flera anledningar som gör att valpar ligger högt i mitt huvud (och nej, jag är INTE på valpjakt). Jag har hållit ett antal valpkurser på relativt kort tid. Med Mårran borta så har huset en sovplats för mycket (återigen, jag ska bara ha två hundar, men platsen känns ändå tom). Och eftersom det tydligen skaffas mängder av corona-valpar så läser jag om valpar lite överallt i media.

Så under en tid har jag tänkt på valpar och hängt med valpar lite extra. Jag har tittat på gamla filmer och bilder. Jag har fått frågor, och funderat över mina egna erfarenheter innan jag har svarat. Vad tänkte jag, och hur blev det? Och det är bara att konstatera att INGEN av mina hundar har blivit så som jag trodde, tänkte, eller planerade. De har blivit bättre! Lärt mig andra saker, ändrat min syn både på hunderiet och mig själv, hjälpt mig växa.

Mina tre första hundar: Fröken Terrier, Mamma Mårran och VillerValle. Valle är ungefär 10 veckor gammal och Mårran har tagit sig an honom fullt ut.

Så vad tar jag med mig till nästa valp?

Två saker står ut när jag tittar på gamla träningsfilmer:

  1. Släpp på förutfattade meningar – se individen framför dig.
  2. Attityd före färdigheter.
  3. Ni har gott om tid.

Se individen

Jag gjorde – vet jag i efterhand – en massa missar med Valle. Jag tror att de största missarna, de som kostade mest, kom just av att jag inte verkligen tittade på valpen jag hade framför mig och anpassade mig efter honom.

Jag ville ha en hund att tävla med, och jag ville tävla högt. Jag visste vilken ras jag ville ha, gjorde research, valde uppfödare med hjärnan och valp med hjärtat. Under Valles första år var redan både valpkurs för vinnare och elitsatsning för min favoritinstruktör inbokade. Jag hade redan skissat upp våra första år tillsammans.

Titta på filmen här nedan från vårt första träningspass med gänget. Redan här syns det att han behöver träna på helt andra delar är bakdelskontroll och position (som är det som jag fokuserar på) – han hade behövt tid att bara titta och landa i den skumma världen som han hamnat i, belöningsutveckling i mängder för att skapa ett bra driv, och ENKLA uppgifter för att lyckas, lyckas, lyckas. Istället för självkontroll hade vi behövt lite mer galenskap. Istället för precision hade vi behövt helhet. Mer lekfullhet. Mindre “träning”.

Jag tränade min förutfattade bild av vem han var. Baserat på mina tidigare erfarenheter, hans ras och linjer, och de råd jag hade fått. Jag tränade “en kelpie”. Jag hade behövt se individen framför mig och träna just Valle.

Attityd före färdigheter

Tack och lov så lärde jag mig ganska snabbt att verkligheten och min uppdiktade bild inte riktigt stämde överens. Om inte attityden är rätt så faller resten! Det här passet tränar ingen precision, inga direkta lydnadsfärdigheter, utan handlar bara om att bygga glädje och driv. Och att kanske tänka sig att komma tillbaka med grejer.

Attityd före färdigheter var en viktig lektion för mig, som lätt fastnar i detaljer. Jag kom från en jack russel terrier som hade attityd och självförtroende sprutande ut ur öronen utan att jag behövt göra något alls. Helt plötsligt behövde jag jobba för det. Oerhört nyttigt!

När Valle höftröntgades kom det fram att hans kropp är trasig, och jag började planera (läs tjata på min man…) för nästa hund.

Gott om tid

Återigen gjorde jag min research, och fastnade för Midori. Min arbetsmaskin! Hon har passat mig som hand i handske från dag ett, med en enorm träningsvilja och glädje i att lära sig. Och hon var enkel att träna från början! Jag hade också utvecklats som tränare och kunde erbjuda en bättre och mer individanpassad mix av övningar.

När hon var 6 månader gick träningen som på räls. På riktigt. Se film nedan.

Så jag gjorde misstaget att gå för snabbt fram. Det är lätt hänt med den typen av hund! Jag glömde hur mycket som händer i både kropp och huvud för en unghund. Det är givetvis alltid lätt att vara efterklok. NU vet jag att hon fortsatte utvecklas tills hon var ca 3,5 år, först då landade hon i den individ hon är idag. Och det handlar inte om att vi gjorde något “fel” – men det hade kunnat bli ännu bättre om jag inte haft så bråttom. Hon hade behövt mer tid att mogna in i olika miljöer, att bygga bra erfarenheter, att hitta “inre lugn”.

Vad jag trodde att jag ville ha och vad jag egentligen behövde

För många år sedan hade jag en vän som sa att man kanske inte alltid får den hunden man ville ha från början, utan den hunden man behöver för att utvecklas. Jag tror att anledningen till att det så ofta stämmer är att ALLA hundar kan hjälpa oss att utvecklas. Och INGEN hund är “perfekt”.

I Valle sökte jag en hund att tävla i landslaget med. Det fick jag inte. Istället fick jag en läromästare i att bygga fokus och engagemang i träningen. Jag fick en oerhört personlig och intelligent hund som helt sonika lämnar mig när jag inte duger som tränare. Valle kan inte luras till något (iallafall inte två gånger), han tänker i flera led, och han läser mig perfekt. Och jag fick någon som har följt med mig runt i Sverige, varit kurshund på en stor mängd kurser, alltid är lugn och trygg, och för det mesta är glad och lycklig så länge vi “bara hänger” tillsammans.

I Midori sökte jag en hund som gillar att träna lika mycket som jag. Jag fick EXAKT vad jag letade efter – på gott och ont. En hund som alltid är på är alltid på… Så vi har fått jobba massor med passivitet, avslappning, station, och stadga. Och en hel del självförtroende och miljökänslighet – vilket jag misstänker är mitt eget fel eftersom jag glömde att det inte bara är exponering i nya miljöer som räknas, utan associationerna som görs i dessa miljöerna.

Mina KelpKompisar. Lika, men olika.

Och nästa hund då?

Nej, jag SKA inte ha valp! Jag är helt nöjd med mina två kelpar. Men jag kan inte hjälpa att vara lite nyfiken på vad nästa hund kommer att lära mig? Den här gången är jag bättre förberedd än någonsin, så klart. Det kommer inte att räcka ändå. Men jag tror att om jag håller mina tre Stora Lärdomar i huvudet, så har vi riktigt bra förutsättningar.

Se individen framför mig
Attityd före färdigheter
Vi har gott om tid

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *