Valpar är det sötaste i hela världen, alla älskar valpar – utom 99% av de som faktiskt har valp just nu… För under det där söta fluffet och den gulliga minen finns rakbladsvassa tänder. Som används. Flitigt.

Så. Valpen biter dig? Och nu menar jag inte litegrann, ibland, och ibland gör det ont. Nej, jag menar valpen biter dig. Till blods. Jämt. Den morrar, vrålar, sliter i dig. Och det verkar inte finnas någon hejd på det. Du börjar förlora hoppet! Kanske till och med kärleken till den nya, hett efterlängtade, familjemedlemmen börjar få sig en törn?

En valp som biter sina människor – rejält – kommer att bli en farlig hund. Det är ett varningstecken, och det är allvarligt! Den försöker ta över ledarskapet. Den är född dominant. Den har aggressionsproblem. Det är inte lek, det är allvar.

Nej.

En helt normal valp

Det här är något Åsa och jag diskuterar väldigt ofta. Hur ensamma valpägare känner sig, hur just deras valp är ett monster när “normala” valpar är snälla små änglar – de kanske bits litegrann, ibland, men inte så här. Det här är något unikt och illavarslande! Ingen annan har ett sådant monster!

När verkligheten är precis tvärtom. Det finns milda, snälla små fluffbollar till valpar som knappt ens rispar hål på sina människor en enda gång, och de är för all del också normala – men de är. Inte. Vanliga.

När Totoro var liten var han ett as. En vedervärdig liten skitstövel! Jag hade sår över hela kroppen, från hårbotten till fotsulorna. Han bet rakt igenom näsvingen och överläppen så jag hade kunnat hänga dit piercingsmycken. Samma med ena bröstvårtan. Han högg mig genom handen så jag blödde i över en timme. Jag har bilder på sår och blåmärken (som jag tog för att gnälla till vänner eller bara för att påminna mig själv den dag jag börjar längta efter valp igen), och jag menar verkligen att han bet mig till blods över hela kroppen. Jämt.

Det var ohyggligt jobbigt.

Men det var inte konstigt eller överraskande – det var normalt. Igen, inte alla valpar är såhär, men det är helt normalt valpbeteende. Och vanligt. Valpar tuggar på oss, de hugger tag och rycker och sliter, de morrar, hotar, överfaller… Men de menar det inte. De förstår bara inte hur stor skada de gör, och inte heller förstår de vad de kan göra istället med alla sina känslor.

Så det är bara att lida?

OK, valpen är normal och du är inte ensam. Betyder det att du måste låta dig själv vara valpens tuggleksak tills den känner för att sluta!?

Jag skulle vilja säga: givetvis inte! Och så ge dig tre snabba tips som betyder att problemet är borta. Riktigt så enkelt är det dock tyvärr inte… För ja, till viss del handlar det om att vänta. Vänta på att den lilla hjärnan växer till sig och får plats med lite fler tankar i taget. Men inte enbart! Det finns saker vi kan göra under tiden. Såhär ser min nödlista ut:

1. Alternativ! Valpen behöver tugga på något, det behöver inte vara på människa. Se till att det finns en kamptrasa liggandes överallt, så du kan nå en från exakt där du står, utan att leta, utan att flytta på dig. Ha också kamptrasor i varenda ficka. Jämt. Lirka loss hajen valpen, insistera på att kampisen är det bättre tuggvalet.
2. Förekom! Det finns vissa saker som kommer att utlösa en bitattack, frustration och övertrötthet brukar stå högst på den listan. Lär dig se varningstecknen och styr upp innan det är dags att ta till tänderna (och ju yngre valp desto mindre brukar det fönstret vara…), hjälp valpen lösa svårigheten, varva ner, eller vad som nu behövs. Innan alla känslor kokar över och utloppet blir att tugga på dig.
3. En stor beteenderepertoar! Träna roliga tricks med valpen – jadå, även yttepyttesmå valpar kan träna – så det finns andra roliga saker att göra med dig än leka valplekar. Är handen till för en target (du har väl inte missat vår kurs om target!?) kan det funka minst lika bra som att sätta tänderna i den. Om snurra runt, sätta sig, gå slalom mellan dina ben är roliga lekar finns det konkreta alternativ till att bara behandla dig som en smaklig tuggleksak.
4. En stor beteenderepertoar – för dig! Jag vet att man vill ibland bara ryta i åt det lilla monstret och få det att SLUTA BITAS! (Och jag vet också att det finns de som på fullt allvar tipsar nyblivna valpägare om att man måste sätta valpen på plats, sätta sig i respekt, dra gränser…) Det gör ju så ont! Och det är faktiskt för mycket begärt att vi alltid ska kunna göra allting rätt, hela tiden – vi är inte mer än människor vi heller. Så mycket lättare det är att inte reagera med ilska när vi har konkreta alternativ istället. Alla de här tipsen, de är för dig med – så du kan reagera konstruktivt och på ett sätt som inte gör dig själv ledsen i efterhand. Istället för “sluta bita” kan du be om “sitt” – så mycket bättre. Och roligare!
5. Skydd! Japp, ibland behöver vi bara få hunden att sluta leka symaskin med vår hud, och det enklaste – och bästa – sättet att göra det är att se till att det inte går. Jag är en stor anhängare av kompostgaller! Inte för att stänga in valpen som regel (obs att det är olagligt att förvara hund i bur annat än i undantagsfall, och “valpen bits” är inte ett undantag – en större valphage kan däremot vara ok men kanske inte förstahandsvalet för just det här problemet), utan för att själv komma undan. Antingen genom att jag sätter mig själv helt bakom kompostgaller så det inte går att nå mig, men det är väldigt starkt och riskerar att få valpen att känna sig isolerad. Eller genom att gallret – eller motsvarande – kommer emellan tänderna och min hud så fort det gör ont, men i övrigt är jag helt tillgänglig. Vi vill ju inte sluta umgås med valpen, vi skulle bara föredra att blöda lite mindre, eller hur?

Och sen är det ju så att det faktiskt är sant att det växer bort. Valptänderna byts ut mot vuxentänderna, valpen blir äldre och lär sig nya sätt att hantera världen, utvecklar lite empati och självbehärskning. Det går över. Och snabbare än du tror!

Två- eller fyrbenta bäbisar?

Vilka är värst? Jag misstänker att många som läser det här även har uppfostrat – eller i alla fall känt – yttepyttesmå människor också? Föreställ er att istället för fingrar hade de haft rakblad. Det hade inte varit deras fel, de hade inte valt att ha rakblad istället för fingrar, och de kunde inte välja att inte ha rakblad. Hur ont hade det gjort på omgivningen?

Valpar har inga händer, de har bara tänder. De menar inget illa!

Och jag lovar dig: din valp är normal. (Även om den inte bits! Fortfarande normal – bara väldigt ovanlig.)

Vill du veta mer om hur du kan träna in avslappning, tricks, trevliga lekar och en massa mer? Och dessutom få prata med andra valpägare om era underbaraste monster, eller fråga Åsa och mig om råd? Jag säger bara: ValpVerkstan.