När jag var ung hände något som kom att kallas ”The Satanic Panic” – på alla håll och kanter visade det sig att galningar ritualmördade barn, förgrep sig på dem, och i största allmänhet tillbad djävulen på groteska sätt. Det var hysterisk tidningsrubrik efter hysterisk tidningsrubrik, det var på nyheterna på TV, och det var vedervärdiga vittnesmål som kom fram i utredningar och rättegångar!

Det var inte sant, men det var ju mindre viktigt…

Vad som hände var ungefär som det låter: det utbröt en panik, och panik gör oss korkade. Få var ute efter att faktiskt ljuga, de ville tvärtom hjälpa! (Det finns garanterat undantag, det gör det alltid…) Tydligen hände sådana här hemska saker överallt, utan att någon vettig människa såg några varningstecken – vi måste alltså utgå ifrån att där det inte verkar hända något händer det säkert! De trodde att det var sant, så när de pressade barn att ”minnas” övergreppen trodde de att de hjälpte dem berätta. Och när offret fantiserade ihop ett ”vittnesmål” var det inte för att ljuga, de försökte matcha pressen och ge förhöraren vad hen var ute efter – och snart började minnen bli svåra att skilja från hittepå…

Minnet

Vad vi vet om minnet och hjärnan har förändrats, bland annat genom ”Vad 17 hände!?”-utredningarna som blev nödvändiga när det visade sig att mycket av dessa anklagelser var rena fantasier. Förr var antagandet att vårt minne fungerar ungefär som en filmspelare: något händer – vi upplever det – vi sparar upplevelsen – vi kan gå tillbaka till det sparade och ”titta på filmen” igen och igen.

Det är inte hur det faktiskt fungerar. Istället sparar hjärnan minnen som fragment, små-små bitar av upplevelser, och kodar in hur delarna ska passa ihop med varandra och andra saker (kontext, känslor, mm). När vi sedan minns något är det vår hjärna som bygger ihop minnet på nytt, det finns ingen sparad film utan hjärnan tar info från de många fragmenten och trådarna om hur de är tänkta att hänga ihop – och visar oss vad den tror det borde ha sett ut som. Ungefär. Typ-kanske.

Dessutom, när vi har väckt upp dessa fragment och återanvänder dem till minnesbygget så finns det ingen säkerhetskopia kvar som vi inte rör medan vi rotar runt i vårt nya bygge – tvärtom! När vi går tillbaka till fragment måste de sparas ner igen, kodas ihop med vad de ska höra ihop med, osv. Vilket gör att minnet förändras. Varje gång vi tänker tillbaka på något modifierar vi det.

Minnen kan alltså vara helt sanna utan att för den sakens skull vara rätt. Dvs om du minns något på ett visst sätt så kan det vara helt sant att det är så du minns det, även fast det inte alls var vad som hände. Och vad du minns om händelsen kan ha förändrats flera gånger längs vägen, utan att du märker det.

Det finns flera saker som påverkar minnsekonsolideringen (vad som blir sparat/ihopbyggt igen och hur), bland de viktigaste är:

• Känsla. Starka känslor skapar starkare minnen, framförallt rädsla påverkar minnet starkt. Så när tävlingsnerverna dallrar eller du promenerar med din reaktiva hund i ett nytt kvarter kommer dina minnen att spegla detta.
• Fokus. Dina sinnen är gigantiska trattar som bara suger in intryck hela tiden – du hör allt, du ser allt, det är din hjärna som sorterar vilka intryck som är relevanta. Du behöver inte minnas varenda grässtrå, alltså ägnar du dem inget fokus, men vad det var för färg på kopplet som gick sönder är mycket närmare det relevanta i upplevelsen så det är mer i fokus.
• Narrativ. Upplevelser är inte neutrala, de berättar saker. X hände för att Y, och om det inte vore för jäkla Z så hade minsann… Våra minnen förklarar hur saker hänger ihop – och vi förklarar för dem hur saker borde hänga ihop.

Barnen som blev förhörda om och om igen om huruvida förskolan hade en källare med ett svart altare, dit barnen blev förda varje dag för att offra blod, mörda katter och bli utsatta för övergrepp av sina lärare förstod inte ens frågorna första gången de hörde dem. Men nästa gång mindes de de hemska frågorna, de kände igen fokuset på vissa saker, och berättelsen om deras upplevelser började hänga ihop. För varje gång blev det mer bekant, mer något de själva varit med om, tills de till slut kunde beskriva allt själva – och uppfatta beskrivningarna som något de själva mindes.

Satanic Panic är en stor skandal – som borde vara större – men det finns många i samma genre. Någon eller några drivs av ett behov att visa att något har hänt, och ”bevisar” det bland annat genom att skapa vittnesmål där inga fanns från början. Falska minnen. Det skapar nya trauman hos de som får falska minnen, oskyldiga anklagas för saker som aldrig har hänt – och riktiga offer för verkliga händelser trängs först undan för de mer sensationella berättelserna för att sedan också misstänkliggöras som falska när korthusen faller.

Allt detta för att vi inte förstår hur minnet fungerar…

Men hallå, hundar eller!?

Nu brukar vi inte precis prata om polisutredningar, övergrepp mot barn eller 80-talet särskilt ofta här. Men det finns en koppling till hundlivet – FAKTISKT! Jag lovar…

När vi är med om något med våra hundar så är det inte [vad vi var med om] som vi minns och bär med oss därifrån. Inte egentligen. Det vi tar med oss framåt är vår story om vad som hände. Berättelsen om Ulrika och Bacons tävlingsframgångar! Eller Sagan om Bacons svek av sin matte på tävlingsplanen! Vilken av dem är sann?

Just det – ingen av dem! De beskriver båda exakt samma händelse, men beroende på hur jag har hanterat det har jag sparat ner en berättelse om en viss version av vad som faktiskt hände. Så det viktiga är inte vilket minne som är ”rätt”, det är vad har vi nytta av att spara som minne?

I våras var vi på en rallytävling. Solen sken, fåglarna kvittrade – det var en härlig dag! Vi stod vid ringen och tittade på några andra gå sina rundor, och pratade om ett ekipage som var inne just då. Hur mycket bättre den här starten såg ut att gå jämfört med deras A-start! Hur roligt hunden verkade ha, och vilket förbättrat fokus jämfört med förra rundan! Vad vi kunde se borde det också leda till betydligt högre poäng för dem den här gången! Det var jätteroligt och vi gladdes åt att det gick så bra för dem.

Men när de gick över målsnöret ropade någon av deras vänner ett grattis till hur bra det såg ut, och får ett frustrerat svar tillbaka:
”Men hon NOSADE! Nu igen! Jag blir galen!”

Och ja, hunden hade nosat. Det hade nog hänt ett par-tre gånger i alla fall, när vi tänkte tillbaka på vad vi sett. Men det var inte i vårt fokus, så vi mindes det inte innan vi hörde henne och blev påminda om vad vi sett.

Det är mindre viktigt vad vi minns dock. Det som kommer att göra skillnad för dem, både på framtida tävlingar och på sina träningspass (och antagligen i deras liv tillsammans i stort) är det minnet som kommer att kallas upp från den tävlingen. Fragmenten består inte av den ökade glädjen och det förbättrade fokuset. De hålls inte samman av en konstruktiv tråd om utveckling och tävling. Känslan som vilar över alltsammans är inte precis den bästa. Och berättelsen om deras dag tillsammans är inte så rolig som den hade kunnat vara…

Ett minne som är skapat och konsoliderat med starka känslor bevaras längre och stabilare – det är lättare att komma ihåg, uppleva igen, och bevara som när det först sparades ner. Svaga känslor skapar svagare minnen, som påverkar oss mindre. Men det är inte bara styrkan på känslan som påverkar, utan också vilken känsla det var! Negativa känslor (ilska, rädsla, frustration, osv) leder till minnen som ältas – vi väcker upp dem och går igenom vad som hände med ett ”Varför?”-perspektiv, utan att faktiskt lösa någonting. Varför måste hon nosa jämt!? Varför går det aldrig lika bra på tävling som på träning!? Om och om igen återupplever vi det jobbiga minnet, och bygger mönster… I sammanhanget bättre känslor (glädje, nyfikenhet, kärlek, tacksamhet osv) hjälper oss att bilda minnen som inte bara är behagligare att återuppleva, utan som vi också kan använda på ett mer konstruktivt sätt. Istället för att älta kan vi reflektera: Tack vare att jag kom ihåg rätt uppvärmningsrutin klev vi in på banan med fullt fokus! Vi tappade det lite vid tredje skylten där alla hundar före oss satt ner på exakt samma punkt i gräset, men eftersom vi hade en bra grund att återvända till kunde vi snabbt komma igen – innan nästa gång ska vi träna lite extra på färska dofter i gräs också.

EXAKT SAMMA HÄNDELSER påverkar oss olika beroende på hur vi hanterar dem. Det finns, rent krasst, ett rätt och ett fel sätt.

Bygg rätt minnen

Tävlingsplanen är bara en situation där det här är aktuellt, bara för att jag råkade tänka på den där nosande hunden. (Ni ser! Nu är det så jag minns henne också, fast jag inte ens märkte nosandet när det hände…) Men det är precis lika värdefullt att tänka på när vi pratar koppelpromenader i stan, en hund med utfallsproblematik, den vuxna hundens relation till den nya valpen, osv. Alla våra upplevelser hittills lever vidare i våra minnen, och det är upp till oss (till viss del) vad vi minns och hur!

Så vad kan vi göra för att påverka vad som sparas ner i våra minnen?

• Känsla. Först och främst: lugna dig lite. Om något väldigt känsloladdat (pga tävlingsnerver, för tight hundmöte, vad som helst) precis har hänt, ge dig själv 1-2 minuter bara att få ner pulsen. För starka känslor gynnar inte klarheten, utan riskerar att gröta ihop den här upplevelsen med andra där du var lika stressad – för dig med tävlingsnerver av den dallrande varianten känns det säkert igen…
  När du varit med om något, ta ett mentalt steg tillbaka (efter du sänkt pulsen först) och fundera på de olika delarna av upplevelsen. Vad i den var bra, vad fyller dig med glädje, stolthet, beundran? Det kommer att ge dig användbara minnen framöver som du kan lära dig saker av och planera saker ifrån. Det skapar också en koppling till andra situationer där du haft liknande positiva känslor, vilket ger dig en ökad känsla av kontroll och välmående även i den här situationen framåt.
• Fokus. Det du behöver är att ha koll på två saker: vad gjorde du som gav ett bra resultat, som du vill upprepa i framtiden? Och: vad vill du göra annorlunda nästa gång, för att få ett annat resultat än du fick här idag?
  Det måste vara konkreta saker du kan välja! Fokuserar du på aspekter utanför din kontroll (vad domaren såg, vad hunden på uppvärmningen gjorde, osv) skapar du en känsla av kontrollförlust och osäkerhet, som kommer att bli en central del av minnet framåt. Enkla, tydliga saker. ”Jag stoppade undan kopplet först. Sedan tog jag ett djupt andetag. Först därefter sökte jag ögonkontakt med min hund, och när jag fick den gick vi över bandet” – FY FAN VAD BRA JOBBAT! (Starka, positiva känslor. Optimerar minneskonsolideringen. Så skryt mera!) Eller ”Jag blev osäker efter fjärde skylten, jag mindes inte hur jag skulle svänga i åttan. Min hund kände av det och började släpa efter och nosa istället för att gå fot…. Nästa gång jag är vilse på banan ska jag berömma min hund först och hitta rätt väg sen.” – han är ju underbar oavsett och måste få veta det! (En känsla av tacksamhet och kärlek kopplar minnet av vad som hände till en enkel väg framåt som är lätt att väcka upp igen på nästa träning och skapa förändring.)
• Narrativ. Vare sig du avsiktligt skapar en berättelse av vad som hänt, eller passivt lämnar det åt ditt undermedvetna att göra åt dig, så kommer ditt minne att ha ett narrativ. Storyn om er tävling kan se ut på många olika sätt, men för att det ska bli ett minne av det så måste det finnas en story. Du kan välja om du det är Dagen vi än en gång misslyckades pga DITT DJÄVLA NOSANDE eller om det är Hur vi spottade i tassarna och tog revansch i B-starten tack vare bättre uppvärmning, eller någon annan av de minst tretusen versionerna som går att skapa från en och samma händelse. För minnen är just skapade, och de är versioner av verkligheten.
  Allra starkast narrativ effekt får du av ett minne som håller ihop (för att x så y, det finns en orsak och verkan – en ”handling” – och det är faktorer som du har kontroll över), och som du faktiskt skriver ner! Du behöver inte skriva en lång, komplicerad dagbok, det räcker fint med en punktlista på 2-3 saker som var bra och som hade en effekt.
  Näst starkast effekt får du om du berättar för någon annan, sätter ord på det helt enkelt. Och om du inte kan eller vill göra det, så kan du få en bra effekt av att berätta för dig själv i tankarna istället – men ett aktivt berättande, som om du pratade.
  Sämst effekt och dessutom sämst kontroll får du om du bara låter ditt undermedvetna fixa minnet åt dig…

Ditt minne kan jobba för dig, eller emot dig. Det kan vara plågsamma attacker som förföljer dig. Eller trivsamma saker att fundera på och utvecklas från när du har nytta av det. Du kan omvärdera minnen som inte hjälper dig, den där tävlingen ifjol när ni blåste uppflyttet pga DEN DÄR DJÄVLA FÅGELN SOM DU INTE KUNDE LÅTA BLI!!! kanske har lite andra detaljer i marginalerna fortfarande? Kom hon på inkallningen trots fågeln? Satte ni det där momentet som ofta krånglar? Var du nöjd med kontakten i halterna? Det hände en massa bra saker också, faktiskt! Väck upp minnet igen, titta på vad du har att vara glad över även den gången, och känn efter ordentligt hur det också kändes. Visst, fågeln, men… Allt det andra! Smaka på det minnet igen, med ett nytt fokus, och låt det sedan sjunka tillbaka igen till bara ett minne. Det kommer nu att ha andra trådar till andra delar av din hjärna – fågeln är inte borta för all del, men den har blivit lite mindre.

Du kan också hjälpa vänner att skapa rätt minnen genom vad du fokuserar på när de har varit med om något. Vad var extra bra? Vad gjorde de i den där svängen som gjorde att hunden hängde med så förväntansfullt och snyggt?! Och alltså hur duktig var inte deras hund i apporteringen? Bästa du sett idag!
Istället för att prata om den där prasslande påsen borta i busken som var en så hopplös störning, domarens förmodade tandvärk, eller hur synd det var att det inte gick ännu bättre för dem…

Vi går genom livet och samlar minnen. Vi bär dem med oss, vi låter dem styra vad vi gör nu, och imorgon, och gången efter det. Vi kan samla minnen som vill oss väl och hjälper oss, eller vi kan samla fiender som ser till att vi drar på oss fler och fler av samma miserabla sort. Se dem som husdjur! Välj de du vill leva med, de som uppför sig trevligt och gör ditt liv bättre. Du kommer inte bara att må bättre, du kommer faktiskt att märka skillnad i resultaten med.