We are the Champions!

Igår tävlade vi, idag firar vi! Lite avslagna, lite dagen efter, men väldigt nöjda. Rocket är freestylechampion!

“Ja vaddådå? Är någon förvånad över att jag är awesome?”

Lördag 9/9 2023 nådde jag ett av mina stora delmål, och jag tänker njuta av det och komma ihåg det för alltid. Jag tror på att stanna upp och fira sina delmål rejält! Det är så lätt att hela tiden flytta målsnöret framför sig i takt med att man blir bättre, och det är ett säkert sätt att aldrig känna sig tillräcklig. Så jag ska ta mig tiden att skriva ner min upplevelse och återuppleva känslorna, och samtidigt använda dagen som ett trappsteg att komma vidare när jag har firat klart.

För tre veckor sedan var vi på väg hem från Skövde, jag var färdig domare och Rocket hade presterat fantastiskt fint på två starter. Efter att ha sett filmerna typ en miljon gånger pratade vi om att byta program, något med tydligare story och enklare musik, något som verkligen lyfter fram Rockets styrkor. Han tyckte verkligen om vårt klass 2 program och vi hann bara tävla med det en gång innan vi flyttade upp – jag började fundera på att bygga om det och förlänga det.

Efter ytterligare två dagar hade jag valt musik och klippt ihop, ändrat lite i den befintliga delen, och vi spånade fram en ny programdel som skulle komplettera det vi redan hade. Fyra dagar senare testade vi det nya programmet i tävlingsmiljö för att se var det gick sönder. Ytterligare en vecka senare var vi hos Nina Steinbach och fick tips om några ändringar som skulle lyfta programmet ytterligare. Och fem dagar efter det skulle vi testa programmet på tävling! Definitivt inte genomtränat, men ingen kommer ihåg en fegis…

Våra kaktusar letades fram och lagades. Freestyle är en prylsport! Kan vara iallafall…😆

Uppladdningen dagarna innan var inte ultimat, vaccinering på onsdagen och massage på torsdagen betydde vila på fredagen och en rejält taggad Rocket på lördagen – på gränsen till övertaggad.

Klockan fem gick bilen från The Unicorn Zone till Ulricehamn. Drygt tre timmar senare var vi framme. Kissrunda, anmälan, domargenomgång, banvandring, blåsa upp kaktusar, titta på ett par ekipage, hälsa på vänner. Jag tog in Rocket i hallen och kollade av vilket humör han var på – glad, förväntansfull, träningssugen och förvånansvärt balanserad. Efter en kort vilopaus var det vår tur att komma in i startboxen. Han ville nosa lite, vi värmde upp kort med några trick, och sedan satte jag ut rekvisitan medans Ulrika höll honom.

Med fyra starter under dagen visste vi att han skulle bli väldigt trött och valde en kortare uppvärmning än vanligt. Viss risk för att han skulle explodera på plan men större chans att han skulle hålla hela dagen, tänkte vi. Och man vet ju inte förrän man testat!

Startsignal. In på plan. Ställa upp. Vinka igång musiken. Och så kör vi!

Vändningen in mellan mina ben blev inte så ren som jag hade önskat, men tasslyften satt perfekt. In i en del av programmet som jag ändrade tre dagar tidigare – jag hade en idé men Rocket hade en helt annan och smet in mellan mina ben för ett sidbyte. Och sedan ett till. Fine, bara att hänga med, lyssna på musiken, och försöka få till timingen på hoppen! Växla till snurrarna, få undan piskan innan backa runt, och övergången som hade strulat tidigare i veckan satt som en smäck. Duktig Rocket! In i mellan, vila lite, front och scootch. Lite protest mot att scootcha mit domaren och en tjuvstart mot att hoppa flygplan tog mig lite på sängen – men vi omgrupperade och hittade varandra. Han laddade för mycket i rygghoppet men fann sig och hittade balansen. Skick till halsbandet, plocka upp hatten, ta den på rätt sätt! Ta emot halsbandet, lyssna på musiken, ge signal så vi tajmar zebra. Yes! Den satt! Och han ville göra garage, bara att hänga med och vända. Snurrarna, cirkla runt mig, andas, hitta front, övergången till sidförflyttning satt perfekt, backa och hitta surikat. Yes! I tid till låtbytet! Cirkla, lyssna på låten, rätt plats på rätt rakt, och där…perfekt in i flerstegslalom! Antagligen det bästa vi gjort hela den sekvensen någonsin! Front, backa, fram med piskan, inte visa den, snurr och skicka YES SKICKET SATT och hopp – runt igen, nytt hopp, och vi är perfekt i tid i musiken. Elvis, snurr, mellan, sidoslalom. Lite meck i cirkla det men vi löser det, och in i en ny sekvens – tasslyft, flyg över ryggen, runda och ta apporten. Han blev lite tveksam så det blev ett fulare skick än vanligt, men fint in i att cirkla kaktus. Och…UT! Nope, snabbt finna sig och skicka igen…UT! Och DÄR kom han igång. Växla varv, kom in, snurren sitter inte riktigt till musiken men vi hittar takten i slalom. Lyssna på musiken, ta apporten, skicka på rätt håll – snyggt Rock – hitta rätt vinkel mot domarna och kalla in, han snor apporten, vänd, backa och KOM IGEN NU SITT SURIKAT…YEEEESSS! DU KLARADE DET!

Hans ansikte när jag ljublade och han undrade om vi skulle fortsätta eftersom vi hade kuuuul kommer jag alltid att komma ihåg. Vi sprang tillsammans till startboxen, massor av belöningar. Han ville köra igen.

Här ser ni hur det såg ut.

Ut genom hallen, han ville direkt till bilen och snacka med sin kompis så vi styrde dit. Jag vet att jag alltid säger till kursare att inte sätta hunden direkt i bilen efter en prestation, men det beror på att de flesta hundar tycker att det är tråkigt. Rocket älskar sin bil och han får välja själv.

Nu följde en stunds spänd väntan. Jag visste att vi hade gjort bra ifrån oss, för att vara oss och med vårt nya program, och var väldigt nöjd. Men visst är man nyfiken – skulle vi få vårt andra cert? 7,5 i varje kategori är den magiska gränsen.

Och så var poängen inne och jag trodde helt ärligt att jag läste fel:

Klassen var långt ifrån klar så jag visste att jag skulle åka ner, men poängen var solklart personbästa. Det kändes suveränt så klart, och gav bra feedback på att programmet fungerar. Efterhand landade vi på tredje plats, och det kändes helt overkligt i det fantastiska startfältet!

Andra starten närmade sig. Jag tog ut och rastade, och han sökte sig till mellanposition – ett säkert tecken på att han började bli lite mentalt påverkad av miljön. Han är en känslig hund och han är väldigt ung. Jag tog honom rakt in i startboxen, värmde upp honom kort med ett par favorittrick, satte ut rekvisitan, och så var det vår tur.

På vägen ut ville han bita i min arm och jag visste att han hade slagit över lite… jag bestämde mig på studs för att ge mer hjälp, men försöka ta oss igenom programmet.

Det gick. Det gick inte BRA, men det gick. Han höll ihop (typ…), jag höll ihop, vi gjorde några rejäla missar men också många fina bitar. Jag var så stolt över min lille krigare till hund som verkligen gjort sitt allra bästa, men ganska säker på att jag inte lyckats maskera våra missar så bra som jag hoppades.

Vi tog en promenad, varvade ner, lät hundarna trava på. Uppdaterade poängen lite slött, man är ju nyfiken. Och så:

Vi klarade det! Rocket var champion! Med återigen mycket bättre poäng än jag vågat hoppas på! Jag tror att våra glädjerop hördes hela vägen tillbaka till klubben (vi hade gått en halvtimme ungefär) 😂

Vi hade redan innan bestämt att båda starterna i HtM skulle bli diskstarter, jag ville jobba med att skicka honom till station och göra en omstart vid hoppande och se om det som funkar klockrent på träning skulle fungera i en tävlingssituation. Han har svårt att samla sig i heelwork och även om en del har med ålder och erfarenhet att göra så misstänker jag att en del faktiskt är en ren dålig vana. Jag ville testa min teori med hjälp av vårt vanliga träningssystem som han kan och förstår.

Vi startade sist i klassen, passade på att äta och gå en liten sväng till medans vi väntade på vår tur. Rocket var nu rejält trött.

Startbox, ett par minuters uppvärmning, och så hade vi otur – hunden innan oss fick glädjefnatt när programmet var slut och drog en repa. Startboxen var väldigt väl avgränsad och hunden var vänlig, men en trött Rocket är en reaktiv Rocket och han reagerade ganska starkt. Jag vill understryka att jag lägger INGEN skugga på varken hunden eller föraren på plan, hundar är hundar och ibland behöver de springa lite! Det är upp till mig att ha en plan för sådana situationer och träna på ett sätt som gör att vi klarar av det. Det tar vi med oss att vi behöver bli bättre på.

Vi fick startsignal, gick in på planen, och jag kände att han var spänd och tittade mot publiken (vilket han aldrig brukar göra). Bra, en chans att träna igenom det känsloläget i lugn och ro, under en start som jag ändå planerat att diska! Att belöna på plan var inte att tänka på tyvärr, leksaken var ointressant, så jag höll på plan A. Vi startade, första bytet gick bra, sväng, och hopp – till din plats, beröm, omstart. Nytt hopp, ny omstart. Osv. Jag växlade mellan att bli stilla vid ett hopp och sedan fortsätta, blev det fler startade vi om igen. Observera att det inte rör sig om time out! Att springa till sin station är väldigt väl inlärt och har ett högt värde, och syftet är att ge honom en busenkel uppgift som inte är kompatibel med att hoppa och sedan ge honom en ny chans.

Lite i taget slappnade han av, och andra halvan av programmet kunde vi göra längre och längre sekvenser. Han hittade in i uppgiften igen, och jag är nöjd med attityden i sista biten. Och jag är VÄLDIGT nöjd med att ha kunnat hjälpa honom att hitta rätt känsla igen, under de få minuter man har på sig inne på plan! Han gjorde några halvhopp som jag släppte igenom, och man kan se hur han jobbar för att samla sig. Det är en fantastisk sida hos honom – han VILL göra rätt. Inte för att han är rädd för konsekvenserna om det blir fel (han vet inte vad en korrigering är eftersom jag inte tränar så), inte för att han tror att han går miste om sin belöning (den får han ändå och det vet han), inte för att han har någon “will to please” någon annan än sig själv, utan för att han – gissar jag – verkligen tycker att träningen är rolig och intressant! Han GILLAR att göra saker ihop med mig på ett sätt som ingen av mina andra hundar gjort. Det är coolt, ovanligt, och jag är väldigt tacksam.

Jag ser arg ut på filmen – det är jag inte, jag har bara ett ansikte som ser ut så när jag är fokuserad. Det är något att jobba med för min del, men mina hundar bryr sig inte eftersom de vet vad det betyder (oftast fler belöningar).

Rocket ville verkligen in i bilen och efter en kort diskussion om eventuella vinster mot eventuella risker bestämde vi oss för att stryka den sista starten och köra hem lite tidigare istället. I efterhand är jag ännu mer säker på att det var rätt beslut, han var knappt medveten om var han var någonstans under hemresan 😆 Note to self: två starter är det han klarar på en dag i nuläget, inte mer.

Så vad tar jag med mig?

Vi presterar lika bra eller bättre på tävling jämfört med träning.
Associationen till tävlingsplatser börjar bli riktigt, riktigt bra.
Fokus på uthållighet och miljöstörningar i vinter.
Signalträning på de två olika ryggtricken så att vi båda är säkra behövs.
Mer rutin i alla delar av programmet behövs också.
Vi har gjort en awesome utveckling på kort tid! Kanske dags för en viloperiod? Vi har drygt två månader till nästa start, vi har tid att pyssla med lite annat.
Min älskade Rocket utvecklas ännu bättre än planerat. Han är bäst, helt enkelt!