Publicerad Lämna en kommentar

20 mål för 2020

Det är lätt att bara springa på från en händelse till nästa – speciellt om man har mycket igång. Runt nyår brukar jag försöka stanna upp och fundera lite. Vad minns jag med mest glädje från förra året? Vad vill jag göra mer av till nästa år?

Det gäller allt ifrån hundträning till egen träning. Vad vill jag? Egentligen?

2019

Var ett händelserikt år. Jag träffade Ulrika på en workshop runt företagande i februari, vi började prata om att hålla någon kurs ihop, och helt plötsligt bestämde vi att testa att jobba ihop. Bara så där. Utan att egentligen fundera över saken gick det från förflugen tanke till uppstartat projekt.

Hund Helt Enkelt har inneburit en massa intressanta områden att fördjupa sig i: bygga upp ett varumärke från scratch, marknadsföra, skriva copy, layouta böcker, fixa en webbutik…
Jag GILLAR att driva företag. De där känslan av “Vad händer om…?” är kittlande. Många av våra idéer faller som dåligt byggda korthus. Det gör inget, det är en del av lärprocessen. Men vissa flyger, och då blir jag nyfiken på varför? Kan vi göra om det? Var hittar vi den där perfekta balansen mellan vad vi vill göra och vad folk faktiskt är intresserade av?

Jag har roat mig med att gå igenom lite vad vi har hittat på, månad för månad:

Mars:
2 mars kom vi överens om att testa att jobba ihop, och skapade Hund Helt Enkelt.
23 mars blev vi officiella. Vi satte snabbt trenden att säga ja till alla idéer och aldrig ha någon genomtänkt plan. Det har vi hållit fast vid sedan dess…

April:
Vi tar oss igenom diverse strul med hemsida och Klarna, lägger upp kurser, och funderar över vad vi gett oss in på. Kurser är i full gång, vi skriver vår första e-bok tillsammans. “Valp. Helt enkelt. “

Maj:
Vi når 500 likes på vår sida. VIP-gruppen för alla som gått kurs för oss skapas. Totoro klarar sitt doftprov.

Juni:
Vi har ett tävlingstema på bloggen som blir väldigt uppskattat, med inlägg i stort sett varje dag. Tydligen ett ämne vi har en massa åsikter om! Vi släpper vår Hundtränarsatsning.

Juli:
Ulrika skapar ett bokförlag och vi ger ut nästa e-bok: “Omplacering. Helt enkelt.” Totoro tävlar i nosework, Åsa misslyckas med att ha semester. Det är ju kul att jobba ju! Vi släpper en väldigt uppskattad onlinekurs om självförtroende, håller vårt sommarläger, och Valle och Midori klarar sina doftprov.

Augusti:
Totoro tar ett gäng diplom i nosework, Valle debuterar i samma sport. Vi arrangerar Monsterjakt i Eslöv!

September:
Åsa instruerar om klickerträning en hel vecka på Realgymnasiet, tävlar i rallylydnad och får ett minibryt-ihop-kom-igen, och hennes nya bok på Klickerförlaget ser dagens ljus. Ulrika och Totoro flyttar upp till NW2. Hund Helt Enkelt är med på Eslövs Hundevent.

Oktober:
Vi planerar, lägger ut, och får tyvärr ställa in, en Zombietävling för Halloween. Nytt försök nästa år! Halloween firar vi ändå, 750 likes på sidan gav en bild på Åsa som zombie. Vad bjuder Ulrika på när vi når 1000 likes? Ingen vet…

November:
Tränarsatsningen online drar igång. Både Valle och Totoro tävlar nw – men i olika klasser (och med olika bra resultat). Vi har ett rejält event runt Black Friday och håller en uppskattad helgkurs runt människoreaktiva hundar.

December:
Vi börjar röja upp en ny inomhuslokal för kursande och startar med Klappjakt och NyårsNos. Kursavslutningar och julledigt, planering inför det nya året, och tid att bara vara.

Så här står vi nu. Vi säger fortfarande ja till alla idéer och har aldrig någon genomtänkt plan innan vi kör igång saker – sådant kommer efterhand. Vi har hittat en gemensam kärlek till glitter, enhörningar och färgen rosa (chockrosa, inte mesrosa) och har en väldigt tydlig policy om var vi står i hundträningen. Väldigt ofta när en av oss funderar över något så går den andra i precis samma tankar. Vi synkar. Inte alltid (det hade varit tråkigt), men oftast. Och vi har bara börjat…

2020

Blir präglat av utveckling. Vi har en del kul idéer runt vad vi vill göra i Hund Helt Enkelt som jag verkligen hoppas och tror på! Och några som jag redan nu vet är vågspel, men som jag vill testa eftersom det hade varit så supercoolt att förverkliga…

Vi kommer inte att ge några nyårslöften. Istället har vi nyårsmål! Vi kan inte LOVA att vi kommer att nå dem, men vi kommer aktivt att jobba mot dem.

Så… här kommer våra 20 mål för 2020!

  1. En ny träningslokal (Smedjan)
  2. Åsa bygger på med en instruktörsutbildning genom International Dog Parkour Organisation
  3. Ulrika får på papper att hon är instruktör i nosework (hon är nu instruktör i specialsök)
  4. Ulrika blir instruktör i Friskvård Hund (ni kan se möjligheterna i kombinationskurser med oss båda här!)
  5. Vårt samarbete med Eslövs Brukshundklubb fortsätter
  6. Vi kör igång ett rejält samarbete med Arken Zoo Eslöv
  7. Minst en rolig summit-tävling i nosework
  8. Aktiveringsboken blir klar
  9. Ytterligare två e-böcker är planerade
  10. Vi kompletterar vårt online-utbud med Freestyle, Träningens ABC och Träna för tävling
  11. Minst en extern instruktör kommer och besöker oss (jag kan locka med…freestyle och HtM!)
  12. Vi fortsätter testa olika kurser för att utveckla vårt utbud
  13. Hundtränarsatsningen går live – fem fantastiska kurshelger i en enda utbildning
  14. Sommarläger (så klart!)
  15. Vi sjösätter en instruktörsutbildning som blir något alldeles extra
  16. Minst två helgkurser runt hundar med olika problem
  17. Fler enhörningar, mer rosa, och mer glitter (för det kan liksom aldrig bli för mycket)
  18. Utöka webbutiken
  19. Bli ännu tydligare med att vi står för 100% belöningsbaserad träning, och varför vi gör det
  20. Och viktigast: ha så roligt som vi bara kan under tiden!

Sådärja! Målen är satta. De som känner mig vet vad som händer nu…

2020 kommer att bli ett AWESOME år!

Publicerad Lämna en kommentar

Ringar på vattnet

För tio dagar sedan förlorade jag min vän. Min ledslagerska, min träningskompis, min sängvärmare. Min Mårran.

Det gick fort – ena dagen var hon med på promenaden som vanligt, nästa dag hade ett litet sår på fel ställe blivit infekterat utan att jag märkte något och det blev snabbt värre. Såret satt på en tumör som hon haft de senaste åren, därför vägrade det läka under sårskorpan. Vi åkte akut till veterinären som berättade att det inte gick att operera, att det aldrig skulle läka, och sedan blev han tyst. Efter någon minut insåg jag att han inte skulle säga något “Men det vi kan göra är…”. Jag bad om starka smärtstillande för ett dygn, tog med henne hem, och lät henne somna in på hennes favoritplats i huset dagen efter. Det var helt lugnt, hon var trygg och trött. Det var dags.

Sorgen och saknaden är stark. Så klart. De första dagarna kändes som att jag skulle gå sönder i små, små bitar. Det gör det fortfarande ibland, och kommer att göra resten av mitt liv. Då gråter jag, och skriker lite, och släpper ut känslorna. Resten av tiden gör jag det jag gillar att göra, alltså jobbar… Tack till alla som har funnits och finns där när jag behöver er!
Samtidigt är jag tacksam att jag känner så intensivt. Hon var viktig i mitt liv! Och när någon som är viktig försvinner så gör det ont. Viktigare individ – mer smärta. Tiden med henne är värd varenda sekund av sorg, Kärleken och glädjen under den tid vi fick trumfar gråten och saknaden med ljusår! Hon är värd varje tår.

Jag har förlorat individer jag älskar förr. Jag vet att med tiden gör minnena mindre och mindre ont, och ger mer och mer glädje.

Liten Valle, stor Mårran. Han bröt igenom hennes barska attityd ganska snabbt!

Mina hundar hanterar förändringen i familjen bra. Midori verkar inte bry sig – det hade jag inte väntat mig heller, de var aldrig nära vänner. Valle gick och letade ett par dagar, men jag märker ingen sorg hos honom (ja, jag tror att hundar kan känna sorg). Däremot har han börjat skapa ett starkare band till Midori, lägger sig bredvid henne, kissar över hennes kissfläckar (vilket ALDRIG har hänt förut – däremot var han obsessed med att kissa över Mårrans). Midori kanske tar lite mer plats när jag tänker efter. Lite mindre “prinsessa” lite mer “drottning”. Eller så tolkar jag in saker som inte finns, det händer också ibland.

Det är alltså harmoniskt i min familj. Och jag ska erkänna att det känns skönt att ha en hund mindre att fixa och dona med eftersom hon varken ville följa med eller vara ensam hemma… Sälskallet som hon använde under sina sista år när hon ville ha något (jag visste sällan vad, och inte hon heller misstänker jag) stör inte längre grannarna. Det ÄR enklare med två hundar än med tre.

Ringar på vattnet

Citatet jag valt till bilden i början på inlägget kommer från Tery Pratchett, “Reaper man”. Jag har använt varianter på det i flera år, både för att trösta mig själv och andra. Även om Mårran är borta, så är intrycket som hon gjorde i världen kvar så länge någon minns. Och inte bara så länge någon minns, utan så länge någon påverkas av hennes existens! Allt hon lärde mig som jag kunnat använda för att hjälpa andra hundar och hundägare. Alla elever som träffade henne och fick trygghet och ovillkorlig kärlek. Bilderna på henne. Hon var en enda liten (nåja, mellanstor) hund, men hon hann träffa och påverka många under sitt liv.

Utdrag från en konversation med en vän dagen efter att Mårran somnat in:
Jag träffade aldrig Mårran. Men jag får uppfattningen att hon förändrade världen.
-Min värld iallafall. Tack!
-Inte bara din. De där filterlösa hundarna som förändrar oss, förändrar världen.
-Sant. Lite i taget.
-Ja. Du vet, ett sandkorn…

(Tack Katarina!)

Så är det. Det startar med en hund med problem och en matte som förtvivlat försöker göra hundens värld till en bättre plats. Men det slutar inte där – det blir ringar på vattnet!

Jag sörjer att min hund är borta. Samtidigt firar jag hennes liv. Allt hon gav, allt vi gjorde tillsammans, all kärlek och all glädje. Smärtan kommer att bli mindre. Glädjen och tacksamheten består. Och så länge ringarna är i rörelse, så länge någon någonstans påverkas av hennes existens – så länge lever hon fortfarande kvar.

Publicerad Lämna en kommentar

The Blame Game

Igår var Valle och jag och gjorde doftprov för Lagerblad och Lavendel. Eller, det var MIN uppfattning om dagens uppgift. Valles var nog en helt annan… Han hade en toppendag med roliga promenader och hälsa på kul kompisar – men några diplom kom vi inte hem med.

Nytt ställe! Coolt!

WTF? Jag vet ju att han kan dofterna. Han brukar vara stensäker i behållarsök. Eller rättare sagt – vi brukar vara väldigt synkade i behållarsök så till vida att jag kan läsa honom. Det kunde jag INTE igår, så det blev en gissningslek och jag gissade fel.

Det måste ju bero på något! Låt oss fundera över vad jag kan skylla på:

1. Fel bil.
Min egen bil är trasig, så jag lånade mannens jättejeep som han har när han dödar zombies i skogen. Stor bil – liiiiitet bagageutrymme! Valle var inte förtjust. Han brukar älska att vistas i bilen och koppla av, men det var ju liksom förstört. Han kunde inte återhämta sig. (Båda doftproven tog sammanlagt två timmar. Återhämtning kanske inte helt nödvändig. Men ändå!)

2. Dålig i magen.
På grund av slarvig matte som väntade för länge med att köpa nytt foder så är hans mage lite strulig. Inte mindre än fyra turer till buskarna med påse redo under de två timmar som vi var på plats bevisar att välmåendet inte var på topp. (Han bjöd glatt på alla typer av trick, verkade glad och lycklig, och hade utmärkt aptit. Men ändå!)

3. Fel godis.
Inga köttbullar! Bara skinka och ost. Alltså – vem kan förväntas prestera med sämre lön. (OK, han ÄLSKAR ost. Men ändå!)

4. Tidtagaren.
Valle är inte en hund som hoppar på folk, det händer YTTERST sällan och bara när han verkligen, verkligen är glad att se någon. Tidtagaren till exempel. Hur ska ha kunna sätta på nosen med (uppenbarligen) hans allra bästa kompis någonsin i samma rum? (Vi tränar tillsammans lite då och då och Valle är van att jobba ihop med människor han gillar – det är aldrig ett problem. Men ändå!)

5. Domaren.
Skyll på domaren! Det är det de är till för. Han hade säkert lagt ut jättekonstiga störningsdofter. Eller nåt. (OBS IRONI! Domare och alla andra funktionärer gör ett alldeles utmärkt jobb och ska INTE skyllas på! Men ändå.)

6. Medtävlande.
Jag är helt säker på att någon säkert hade en löptik någonstans. Kanske hemmavid. Min hund vet sådant! (Valle är kastrerad och har ytterst liten könsdrift, löptikar stör honom noll och intet. Men ändå!)

7. Mitt eget högst okunniga jag.
Hade jag bara… Läst honom annorlunda. Visat bättre. Tagit kommandot tydligare. Gett honom mer frihet. Låtit honom jobba längre. Startat om honom. Insert lämplig mening…(Ja gjorde så gott jag kan, med den kunskap jag för tillfället har. Men ändå!)

Det enda jag faktiskt inte tänker ta med, inte ens på skoj, är att det skulle vara Valles fel. Det finns inte på kartan att bristande tävlingsresultat eller provresultat skulle bero på hunden. Någonsin.

Men allvarligt talat…

Det ENDA som egentligen är en vettig förklaring är att vi inte kunde uppgiften tillräckligt bra. Hade vi kunnat det hade inte något av ovanstående spelat något roll. Då hade jag känt igen hans nya och intressanta markering på lavendel (gå runt tre varv, nosa på ett vägguttag och sedan sparka på rätt låda), och kunnat hjälpa honom igång på lagerblad. Eller så hade han gjort sin vanliga rutin med bra avsök och tydlig markering.

Och grejen är denna: Jag har inget behov att skylla på något alls, faktiskt. Det gick som det gick. Vi hade en bra dag, gjorde roliga saker tillsammans, snackade skit med människor vi gillar, åt godis (Valle) och drack kaffe (jag). Valle fick ägna sig åt saker han älskar, och jag fick se min hund vara riktigt, riktigt lycklig.

Och riktigt, riktigt trött efteråt. Från bilen via vattenskålen till soffan. Snark non stop i fyra timmar.

Jag vet att det är provocerande för en del mer prestationsinriktade personer – men jag bryr mig faktiskt inte om våra resultat. Jag tävlar nosework med Valle för att det är roligt oavsett om han hittar gömman eller inte. Det är klart att det är extra kul att komma hem med ett diplom eller pris, men det är faktiskt ganska marginellt. Kanske tycker jag annorlunda om han verkligen börjar prestera, kanske ändras min förväntan om jag börjar tycka att jag har lite koll på vad vi gör, men jag tror inte det. Jag har tävlat sedan jag var 8 år, och den attityden som jag (äntligen) har hittat i tävlandet är helt enkelt den jag mår bäst av.

Det betyder inte att jag inte vill bli bättre! Varje tävling vi är på ger nya insikter, ny kunskap, nyttiga erfarenheter och intressanta idéer för vidare träning. Det är nästan det roligaste med att tävla…inspirationen till vidare träning!

Jag ser redan fram emot både nästa tävling (TEM inmhussök) och nästa doftprov. Så mycket kul träning vi ska hinna med innan dess, och så intressant det ska bli att testa nya sök på ny plats! Jag har en plan baserad på tidigare tävlingar, jag är nyfiken på vad den ger för resultat. Blir det bättre eller sämre? Ingen aning! Måste testas!

Publicerad Lämna en kommentar

Nosework – reflektioner från en nybörjare

Det här med nosarbete som sport har aldrig riktigt fått fäste hos mig. Visst jag har testat lite olika sorters spår (Valle gick en kurs i hårda spår när han var fyra månader och fixade anlagsprovet i viltspår vid strax över året), och uppletande är ju praktiskt när man tappar grejer, men mer än aktiveringsnivå? Nope. Inget tålamod, inget intresse, inget behov.

I skogen går man lös och filosoferar över livet, inte i sele och lina!

Det enda undantaget är vittringsapporteringen som ingår i tävlingslydnaden. Där har vi lagt många roliga timmar, jag och båda kelparna. Dels eftersom jag en gång siktade högt i klasserna, men framför allt för att det är både okomplicerat och intressant. Inga träningskompisar behövs. Ingen stor yta. Bara jag, hunden, ett gäng pinnar, och bra belöningar liksom. Perfekt inomhusträning.

Nosework

Så flyttade då noseworken in i mitt liv, på en ren impuls anmälde jag till kurs (det här med impulskontroll är mina hundar bättre på än jag är). Midori tyckte och tycker fortfarande att det är vettigare att göra andra saker tillsammans. Men Valle fastnade rejält! Och därför fastnade jag också. Att det är en sport som inte kräver mycket utrymme, går att träna inomhus, och – beroende på ambition – går utmärkt att träna på egen hand hjälpte så klart till… Jag är lat och att ha en aktivitet som gör min hund nöjd och glad på kort tid utan direkta förberedelser är ofta väldigt skönt.

Vi startade vår första kurs i maj. Fem månader senare går jag vår tredje noseworkkurs, vi har tävlat, och jag är totalt och ytterligt vilse i nosework-djungeln. Nosework som sport liknar inget annat jag har pysslat med inom hund, och jag är helt urkass med jämna mellanrum (läs 90% av tiden)…

Skitsnack. Jag är trött på att vara modig och kass. Jag vill ha koll på vad jag gör! Nu, tack!

Vad är det som är så himla svårt då?

Mycket av min styrka i hundträningen är att jag är hyfsat analytisk, kan bryta ner målet i små steg, har goda tränarfärdigheter, och har koll på beteende – förstärkningsprocessen. Jag har också ganska lätt för att tänka öppet och hitta nya lösningar och vägar framåt.

I noseworken känns det som att inget av det jag kan sedan tidigare kan appliceras. Det kan det säkert, jag ska bara lära mig hur, men just nu är jag helt lost. Och det här med att inte ha koll, det är liksom inte riktigt min grej…

Jag ska lista det viktigaste jag inte kan men känner att jag behöver få koll på (och det typ igår):

1. Läsa min hund

Nosework är ett självständigt arbete för hunden. Jag som förare är inte så inblandad i själva sökandet efter doften, mer än att ge Valle bra förutsättningar med hjälp av en vettig koppelhantering och inte stå i vägen. (Redan där har vi problem förresten, men där har jag iallafall koll på mina brister och vad jag behöver tänka på.) Men det är ju en klar fördel om jag kan se när han får doften i nosen och när han tappar den, och om jag kan skilja mellan “jag måste bara undersöka den här fläcken ordentligt”, “jag brukar få godis om jag håller nosen stilla” och “här är det!”. Det kan jag inte. Jag vet knappt ens vad jag ska titta efter, och de tecken jag vet tappar jag bort i allmän förvirring så fort något nytt händer.

2. Räkna ut hur doften beter sig

Senaste tävlingen fick vi ett utomhussök i ett litet lusthus. Som en vägg med en bänk, och pelare på andra sidan. Valle sökte intensivt runt bänken och väggen. Doften satt på pelaren bakom oss, den svaga vinden drev doften in mot väggen där den samlades (enligt domaren, detta är inget jag lyckades lista ut själv…). Valle hittade doft, men kunde inte lokalisera var den kom ifrån. Och jag var verkligen ingen hjälp! Jag kan knappt känna hur luftströmmarna går om det inte blåser rejält, och att kunna räkna ut hur doften påverkas – jag gissar fel lika ofta som jag gissar rätt…Inte ett vidare bra facit.

3. Veta om, när och hur jag kan vara till någon hjälp

Den generella riktlinjen som jag lyder just nu är “do no harm”. Det vill säga, jag försöker låta bli att göra något alls – risken att jag gör fel grej är uppenbar. Valle är smart och lättpåverkad, hjälper jag i fel ögonblick eller på fel sätt kopplar han bort nosen och ber mig fixa problemet själv. Inte konstigt – han har åtta års erfarenhet av “matte fixar” i bagaget!

Det är en vettig strategi så länge saker och ting fungerar hyfsat som planerat, men när det skiter sig? Han går över gömman gång på gång och får slut på batteri och markerar på måfå för att iallafall få en belöning? Eller är störd av något och fokuserar på något helt annat än eukalyptus? Eller tittar på bilen och funderar över varför den står där innan han börjar nosa på en grästuva istället (fordonssök)? Eller går in i träningsmode istället och testar något av de trick som brukar fungera? Då står jag och är lika vilsen som han, helt oviss om vad som är bästa strategin. Hjälpa, bryta, starta om, gå hem?

Och om den bästa strategin verkligen är att göra ingenting alls, så hade det varit skönt att välja det alternativet medvetet och inte som ett “jag vet inte vad jag ska göra så jag gör ingenting”.

Hörru matte! Kom igen! Doften är ju här någonstans, koppla på den där mesiga näsan du har så letar vi tillsammans!

Vad gör jag åt det då?

Förutom att jag blir frustrerad över min egen otillräcklighet (inte konstruktivt!) så tar jag hjälp. Jag läser, ser filmer, och försöker sortera bland all information som finns…Och det finns mycket! Men precis som i övrig hundträning finns det en mängd olika vägar till målet. Folk som pysslar med nosework är helt enkelt inte riktigt överens! Och jag har svårt att sortera bland dåligt och bra, myt och verklighet, tro och fakta.

Så jag gör som när jag var ny inom andra sporter – väljer en person vars tankar passar ihop med mina egna. I mitt fall är det enkelt eftersom Ulrika har koll på det här med nos och doft. Med en ängels tålamod guidar hon mig och Valle, med lika mycket tanke på att träna mig som att träna min hund. Jag får testa att gå med Totoro för att känna på skillnaden (jag i halvpanik – en hund som jag har ÄNNU mindre koll på hur jag ska läsa än min egen! Tur att Tot är väldigt förlåtande…). Hon lånar Valle och visar både honom och mig när vi fastnar. Och lite i taget blir vi bättre, både som individer och som team.

Planer framåt

Det jag älskar mest med nosework, den STORA anledningen till att jag och Valle pysslar med det, är inte en nyväckt fascination för doftarbete. Det handlar om två saker:

  1. Det är faktumet att jag och Valle har hittat något som vi trivs med att göra tillsammans. Valle är trasig i kroppen och kan inte träna sådant som jag vanligtvis gillar att träna, därför är det guld att ha hittat något som han både älskar och kan pyssla med utan problem. Att åka på kurs eller tävling med bara honom, se hans entusiasm, hur han älskar att visa mig vad han har nosat upp – det är världen.
  2. När det funkar, när vi synkar, när vi jobbar som ett team med ett mål, då är det ganska magiskt. Att starta honom på ett behållarsök, vara (hyfsat) säker på vad vi gör, se honom jobba, stoltheten när han utan att tveka visar mig var doften finns, det är en form av samarbete som inte förekommer i något annat jag gör ihop med mina hundar. Han har kontrollen. Han vet vad som ska göras. Jag bara ger honom förutsättningarna.

Så jag får helt enkelt acceptera att det är OK att vara nybörjare trots att vi pysslat med detta i hela fem månader (och ja, jag vet att det är kort tid. Men det KÄNNS länge!)
Mitt kontrollbehov får ta en baksätesplats, jag får leva med att inte kunna och inte veta. Nosework är annorlunda mot all annan hundträning som jag har ägnat mig åt och jag försöker få ihop allt inuti huvudet.

För det är så värt det.

Ps
Vill du börja med nosework med din egen hund? Ulrika startar en nybörjarkurs 5/11! Och den går dessutom till största delen inomhus – bara det muntrar ju upp i vinterkylan 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Dansa – pausa. Vikten av återhämtning.

I måndags stod det VILA över hela min kalender. Det skrev jag in redan för flera månader sedan, när det blev klart för mig att min vecka ihop med Realgymnasiets hundelever skulle avslutas med Eslövs Hundevent på helgen. Jag visste att det skulle ta mängder av energi, och jag känner mig själv – planerar jag inte in vila så kör jag för långt.

“Varå vila? Det är väl bara att köra så länge det finns godis? Och lite till?”

Dansa – pausa

Ni kommer ihåg superhiten med Panetoz för några år sedan? Dansa – pausa? Det är lite så det behöver vara i livet. Även om det är kul att dansa så är det pauserna som gör skillnaden. En rolig utekväll på dansstället med polarna, eller dansa när näcken eller djävulen spelar – oförmögen att sluta innan solen går upp. Pausar man inte börjar fötterna blöda.

Och det är inte bara jag som behöver pausa. Båda mina kelpar har varit lånehundar till elever och haft SUPERKUL i veckan. Båda följde med som visningshundar/figuranthundar i lördags. Valle somnade på planen, det om något är ett tecken på att han behövde pausa… Midori, med sin närmast outtömliga energi, var pigg och glad hela vägen i mål – och däckade totalt när vi kom hem. Måndagen ägnades åt seriöst sovande, sängen var Midoribäddad och hon tillbringade dagen hoprullad till en liten boll. Återhämtning. Ladda batterier.

Harmoni i träningen

Samma tendens som jag har i livet – dansa på tills fötterna blöder – har jag i hundträningen. Bara liiiite till…en repetition…pyttelite svårare… Och så dör batterierna = hunden checkar ut. Inte för att den är ovillig att träna, utan för att den behöver paus. Dansen är inte rolig längre.
Länge var en timer min bästa vän i träningen. En minut – sedan paus! Lång eller kort paus? Det bestämmer hunden. Numera är jag så van att jobba i korta pass att det går automatiskt. Men det har varit en medveten omprogrammering av mitt träningssätt, och det har krävt en del ansträngning (och mekaniska hjälpmedel).

Resultatet? Eftersom jag med jämna mellanrum “frågar” mina hundar om de behöver en paus – INNAN de själva kommit på idén – så håller mina hundar betydligt bättre fokus i träningen. De checkar inte längre ut under ett pass, utan tar sina pauser när de erbjuds. Ofta vill de inte ha paus utan ber om att fortsätta ett tag till – de vill dansa lite mer. Det gör att träningen drivs av mina hundar, och jag slipper locka, tjata, kalla, truga.

Vissa dagar är de inte på humör. Jag frågar, de säger “Paus tack! En lite längre paus skulle kännas bra. Kanske tills imorgon?” Och då får de det. Jag är inte heller på topp alltid.
Jag har märkt att sedan jag började fråga händer det betydligt mer sällan att de säger “längre paus tack”. Jag TROR (för jag kan ju inte veta) att eftersom de har möjligheten att säga nej så väljer de oftare att säga ja. När dansen är helt frivillig blir det roligare att dansa längre och längre. Det märks inte så tydligt på Midori som i stort sett alltid är på. Valle däremot, som aldrig haft något riktigt “driv” i träningen och som är ganska känslig, verkar verkligen både förstå och uppskatta sin medbestämmanderätt.

“Här ligger jag och väntar på att bli uppbjuden…”

Vad händer i pausen?

För mig, en ledig dag: Återhämtning. Pyssla med något annat ett tag. Vara ensam. Trycka på “reset” i hjärnan. Jag gillar att umgås med folk, men det tar energi. Jag laddar mina batterier i skogen, i ett tomt hus, med bilder att leka med på skärmen, framför Netflix, eller med kameran i handen och musik i öronen.

För mig, i träningspasset: En möjlighet att utvärdera och omplanera. Vad hände nyss? Vill jag ändra något eller vill jag fortsätta? Kan jag förbättra något? Ska vi kanske byta övning helt och hållet? Jag vill inte börja fundera när jag har hunden igång, det blir oftast inte så bra. Paus först – fundera i pausen.

För hunden, i träningspasset: Vila fysiskt (om vi jobbar med något som kräver kroppskontroll eller fysisk styrka/uthållighet) och vila mentalt. En möjlighet att smälta vad som just hänt.
I pausen får hunden vara “hund” istället för “träningskompis” och har möjlighet att nosa på det där som luktade gott, titta på snyggingen på andra sidan planen. Kanske gå och kissa någonstans. Eftersom mina hundar vet att sådana behov kommer att tillgodoses förr eller senare, så har de lättare att fokusera på träningen i själva träningspasset. Träna först – nosa/titta/kissa sedan. Eftersom vi varvar dansa – pausa, alltså träning leder till att de får göra det de själva vill sedan, så stiger värdet på träningen. Premacks princip när den är som bäst.

Vissa av oss har lite svårt att sluta dansa, och fortsätter bjuda upp tjej efter tjej. Fast vem kan tacka nej till Totoro?

Vill du bli bättre på att hitta rätt rytm?

Det här med dansa – pausa har inte kommit naturligt till mig. Oavsett vad folk runt mig påstår så är jag INTE naturligt strukturerad, men eftersom det alltid är kaos på insidan av mitt huvud så har jag varit tvingad att hitta en struktur för att få hundträningen – och livet – att fungera. Det betyder att jag har rätt bra koll på olika hjälpmedel och strategier för att få min hjärna att arbeta MED mig och inte MOT mig.
Vill du lära dig? Kortversionen är Träningens ABC. Vill du verkligen fördjupa dig i både träningsstruktur och en massa annat häftigt som har med hund och träning att göra så är vår Hundtränarsatsning vägen att gå.

Passa på att dansa lite med hunden medans du väljer! 😀

Publicerad 2 kommentarer

Kall Kokosboll?

Dvs, Kokosbollen chillar? Det är dags – har varit ett bra tag i ärlighetens namn – att ta tag i Totoros (o)förmåga att ta det lugnt. Som så mycket annat kunde han det förut, men så slog unghundshjärnan till med full kraft och ungefär allt försvann in i dimman. Det kommer tillbaka igen, det vet jag ju. Att han inte längre minns vad “sitt” betyder är ju inte livsviktigt heller. Men han behöver kunna slappna av!

Ifjol var han så här års med på ett event med miljoner (eventuellt en liten överdrift) kurstillfällen och främlingar överallt omkring honom, och när han behövde det så la han sig på sin filt och sov. Vi har hållit samma event helgen som gått, och då har han rusat, hoppat, rymt, vrålat, tacklat, tuggat, pussat och gjort ungefär allt annat än att chilla. Det är en jobbig helg, det fattar jag också. Jag är själv helt slut och jag var medveten om vad som pågick och valde frivilligt att vara med, en lyx han inte får. Men förutom att han kan skrämma andra med sin entusiasm (fast det kanske bara är i min skalle, de flesta skrattade nog bara åt honom) så är det ju även för hans skull det vore bra att kunna ta det lugnt emellanåt.

Den gamla goda tiden

Och för min skull. Gode gud, låt oss vara ärliga, det skulle vara rätt skönt om han mindes vad paus är igen…

Hjälten anländer, stage right!

Men hörni? Jag jobbar ju med Åsa! Drottningen över chillande hundar! Det här är ju bara fånigt, det enda jag behöver göra är att strategiskt gnälla över hur hopplös Totoro är, hur ingen skulle kunna lära honom att ta det lugnt, så tar Åsa över för att visa var skåpet ska stå!

Sagt och gjort: jag satte mig och grät i ett hörn, ynklig och uppgiven, dramat på max. Och Åsa föll för det! Känner mig väldigt nöjd med mig själv.

Åsa kommer att jobba med Totoro för att lära honom ta det lugnt, hurra! Och hurra för er med! Inte bara för att det kanske betyder färre tacklingar och drägel i öronen när man träffar på Totoro någonstans, utan för att vi kommer att dela med oss av vad vi gör och hur det går här och på facebook! Så den som har liknande drömmar som jag, passa på att följa med i träningen genom Åsas självstudiekurs Lugn och fokuserad hund och få inblickar samtidigt i hur Åsa tar sig an ett “hopplöst fall”.

Och har du redan en chillexperthund? Först och främst grattis, bra jobbat! Och ovanpå det grattis igen, du kommer att kunna ha mycket roligt åt oss på våra filtäventyr i höst misstänker jag.

Vem fanken vill ligga still – PAAAAAAAARTY!!!
Publicerad Lämna en kommentar

The Vinter is antågande

Hösten är här. Den borde inte vara det – augusti kom ju knappt igång – men kom igen. Det är ingen poäng med att förneka det längre. Det känns som höst och det håller i sig. Grejen med höst är att i alla fall för mig blir träningen alltmer en uppförsbacke ju mörkare det blir. Saker som var spontana på sommaren kräver en startsträcka på hösten. Och startkablar på vintern.

Vad Totoro tycker om det hela vet jag inte än, det är fortfarande några veckor kvar till årsdagen av när jag kidnappade honom från hans familj. Han har inte sett årstider komma och gå så ofta att han bildat någon uppfattning tror jag. Andra hundar har gillat hösten, inte minst alla kringfladdrande löv! Men de har nog känt av min lilla svacka också. Och här i Skåne när det väl blir vinter så är det minusgrader men dimma och regn, plus drivor av salt på vägarna. Det har ingen av oss gillat.

Nejdå, jag är inte dyster.

Inte dyster?

Moteld!

Så vad jag har lärt mig genom åren är att kämpa emot. Utan hjälp kommer jag att sakta ner och kanske rent av stanna, men det finns ju hjälp. Enkelt va?

En hjälp är själva hunden. Totoro är inte den som lägger sig stillsamt om matte gör det, slutar jag ge honom utmaningar i träningen så kommer han att se till att det blir synd om mig på riktigt… En annan är Åsa – hon är ny för i år men jag misstänker att inga tendenser att sakta ner kommer att accepteras. 😅

Men vad jag egentligen tänker på som ovärderlig hjälp är för det första träningsgrupper och träningskompisar. Det är så mycket lättare att komma igång när vi är flera som drar! Det behöver inte ens vara fysiskt, grupper online där vi peppar, planerar och delar filmer från vår träning hjälper också. (Du har väl inte missat att vi har två facebookgrupper, VIP Helt Enkelt för dig som tränat för någon av oss, och Hund Helt Enkelt – Utmaningar och annat kul! för diverse crazy idéer som dyker upp – hoppa in om du inte redan är med!)

Och det andra är kurser. Kurs, kurs, kurs! Den här gången kom hösten lite tidigt och jag var inte riktigt beredd på att redan känna inbromsningen, men jag har lite saker på gång och spår på fler. Vi kommer att överleva den här vintern också, med kursernas hjälp. Det blir minst en kurs ute i verkligheten, en onlinekurs, och så blir det – peppar, peppar – äntligen en längre utbildning som jag försökt passa in i livet ett längre tag. Saker att se fram emot medan hösten klampar fram, och sedan saker att hålla en över ytan när vintern verkligen börjar trampa på en. 😁

Tjohooo! Jag ska få göra saker!

Det är av den anledningen vi lagt vår Tränarsatsning online med start i början av november. Det är då den behövs. Först något att se fram emot och sedan något att dyka ner i när vintern kommer.

Ja, de flesta av våra kurser kommer ur tanken på vad vi själva skulle vilja gå. 😂

Prylar!

Sedan är det praktiska saker som behöver vara på plats. Nu är jag visserligen lite pryltokig och kan ibland anklagas för att släpa omkring på alldeles för mycket saker till hundträning, men vissa saker är faktiskt nödvändiga för att ta sig igenom vintern igen. Varma, hela kläder och skor! Och här i Skåne, vattentäta. Inget sabbar både träning och humör mer än att bli kall och blöt.

Detsamma är sant för många hundar. Testa ett täcke och kolla vad hunden säger om det, kanske är det världens hit?

Extra godis. I frysen och i skåpen, så det alltid går att träna utan att behöva åka någon extra sväng för att handla något. Ibland vill man inte ge sig ut på vägarna, och med onlinekurserna – jag älskar att leva i framtiden – behöver man ju ofta inte åka någonstans för att träna. Då är det himla synd om belöningslagret tar slut.

Jag hade en lång lista på fler saker men insåg efter en genomläsning att det var helt onödiga grejer egentligen. Det man behöver är att hålla sig varm, torr och glad. Check på det med en kort lista på två paragrafer. 😁

Drömmar

Behövs! Dröm stort! Dröm om er pallplats på SM om det driver dig och gör dig glad. Dröm smått! Dröm om att våren kommer tillbaka, som den ju är hyfsat garanterat att göra. Dröm helgalet! Dröm om att resa jorden runt med världens första supermodellhund!

Själv drömmer jag om en träningslokal. Den är stor, ljus och varm! Åsa klappar mig på huvudet och muttrar något om lotto, men jag är helt säker på att det här är en sådan där liten och enkel dröm som strax blir verklighet.

Eller hur?

Publicerad Lämna en kommentar

Varför tränar du?

Träning blir lätt ett måste, jag måste träna min hund för att… tja, fyll i själv. Jag misstänker att du har några anledningar? Vad anledningen är är egentligen oviktigt, det som är intressant är att vi tränar för att vi “måste”.

Just nu är jag och Totoro mitt i en ganska intensiv tävlingsperiod. Inför att han skulle fylla 1 år och därmed bli gammal nog att tävla anmälde jag oss till alla noseworktävlingar som fanns tillgängliga inom några timmars bilresa hemifrån. Det är svårt att få plats på tävlingarna som regel, så man kan behöva försöka många gånger för att ha tur att få plats. Jag hoppades på att vi skulle få åtminstone en av platserna, kanske två. Vi fick plats på alla fem… Så det som var tänkt att bli en liten mjukstart blev istället en riktig tävlingssommar.

“Jag gillar att tävla! Jag har uppfunnit en egen tävlingsgren: ‘kast med liten gympasko’. Mitt rekord är 14,3 meter.”

Totoro är som sagt nyss fyllda 1 år och inte särskilt mogen för sin ålder. Att tävla med något slags förhoppning på resultat är det inte frågan om, vi är ute och tränar på upplevelsen, på att vara på tävling, titta på allt som händer, och försöka göra sådant vi i vanliga fall gör hemma eller tillsammans med våra välbekanta träningskompisar. Tävlingsdjävulen ligger inte för mig. Jag blir just inte biten av jakten på resultat (och jag håller ett öga på mina motivatorer som vi diskuterat tidigare i bloggen), så att vi inte har någon som helst chans att vinna någon tävling stör inte mig.

Det betyder inte att jag är en magisk enhörning som inte borde bli bättre på något. Det betyder bara att mina riskabla mönster ligger någon annanstans.

Varför tränar du inte?

Någon som drivs av ett behov att prestera på tävling hade kunnat hamna i en enorm press av att ha fem tävlingar på lite drygt en månad. Oj så mycket träning vi måste hinna med! Hur ska vi hinna!? Någon som ser resultat som något sekundärt riskerar istället att inte ändra på något alls…

Det är svårt att tävla – det är ju därför jag ville träna på det. Ska vi göra något svårt är det viktigt att även ha någon trygghet i situationen. Har ni funderat någon gång på vad en hund upplever när vi åker på tävling? Vad förstår de? Vad tror de händer? Var är vi, varför, vad gör alla andra här? Det kan inte vara lätt att bara bli placerad i en kaotisk situation utan någon som helst förklaring. Då kan det vara bra att i alla fall uppgiften är bekant! Och att det är något hunden gillar och känner sig bra på.

Det är en god anledning att träna extra inför tävling. Jag vill att Totoro ska vänja sig vid miljön och upplevelsen, och ha en kul utflykt där han får göra roliga saker. Men ger jag honom de bästa förutsättningarna om jag inte lägger lite extra krut på att göra själva noseworkandet extra kul? Nej. Eftersom jag givetvis vill ge honom de bästa förutsättningarna “måste” vi alltså träna!

Där är det: vi måste träna.

Men det är ju inte sant! Vi “måste” träna för att det inte ska vara oschysst av mig att åka på tävling med honom. Men vi måste ju inte tävla… Hatar jag träningen så är knappast svaret att tvinga mig igenom den ändå om inte orsaken i sin tur är tvingande. Jag vill alltså träna? Mja… Träna tävlingsmässigt, träna för resultat, tider och prestation? Det är inte riktigt något jag tycker är kul. Men det finns andra sätt att träna som ger Totoro precis de erfarenheter jag vill han ska få – gömman är ett spännande mysterium, när han hittar den händer fantastiska saker, och han är extremt imponerande – och kan hjälpa honom att få en bra upplevelse av tävlingsdagen.

Åsa och jag har skapat Hjältehundarnas Monsterjakt som bygger på de här tankarna. Det är kul, hundarna är hjältar, det finns möjlighet till massor med intressant träning, men det liknar inte tävling. Nu kan ju inte Totoro gå den eftersom matte tänker jobba då, men det är faktiskt en typ av träning vi gör då och då. Kanske inte med synliga monster, men jag har ibland hörts viska något om att “hitta skurkarna”… För att det är ju ganska fånigt hela grejen, eller hur? Vi har gömt något som hunden ska hitta, varför då? För att det är kul! Annars kan det nog få va.

Måste, måste, måste

Det finns måsten i hundträning. Jag måste träna min hund att åtminstone acceptera enkel hantering hos veterinären. Jag måste kanske träna min hund så han får ett aktivt och roligt liv (men jag skulle nog ifrågasätta det, om det är ett måste att alls göra roliga saker med hunden så kanske jag skulle titta på om jag måste ha hund). Men måsten tar som regel slut långt tidigare än vi inser – vi hittar på en massa tvång för att se till att vi “gör rätt” enligt vad för regler vi nu satt upp. Men dessa måsten blir lätt en rökridå. De döljer att vi egentligen skulle kunna ha kul och göra samma saker helt frivilligt! För att vi älskar att hitta på roliga saker med våra hundar, inte för att vi måste.

Det är faktiskt inte så mycket man måste. Och det kan vara intressant – och kanske befriande – att ta sig en titt på alla måsten ibland och se om några går att sticka hål på? Totoro har gått två tävlingar nu och har tre kvar i augusti. Om jag skulle börja känna att åh nej, nu måste vi träna för det också, suck? Då vore det faktiskt bara att låta bli att tävla – man måste inte!

Ibland vill man bara få kontakt med sin inre valp och gå en skogspromenad istället.

Nu har det mesta handlat om vad jag måste och inte. Totoro måste såklart inte heller. Han måste inte leta eukalyptus, han måste inte visa att han hittat, och han måste verkligen inte åka på tävling. Jag ser det som att jag ger honom förslag och hans engagemang är hans svar. Gillar han noseworkträning? Japp. Gillar han att vara på tävlingsplatser? Japp. Gillar han att tävla? Jag är inte så säker på att han ser skillnaden där – det är nog bara ett träningstillfälle fast med nya människor? Och det är ju sant!

Publicerad Lämna en kommentar

Att gå utanför sin comfort zone

I helgen har jag funderat över comfort zones. Jag hittar inget bra på svenska som betyder samma sak… Trygghetszon? Trygghetsssfär? Bekvämlighetszon? Men ni vet vad jag menar. Att göra trygga, bekväma saker där man vet utgången. En trevlig plats. En plats där inget ändras, och man alltid vet vad man kan förvänta sig.

Och det är just det som är mitt problem med comfort zones. Inget förändras. Om du gör som du alltid har gjort så får det det du alltid fått (med lite variation eftersom vi inte lever i ett labb utan i en föränderlig miljö). Jag vill ha MER, jag vill bli BÄTTRE, jag vill UTVECKLAS! Därför utmanar jag min comfort zone. Ofta.

Att göra något nytt känns läskigt. Jag tror att det gör de för de allra flesta. Men grejen är den att när jag har gjort nya saker några gånger så är de inte nya längre, utan blir en del av min comfort zone! Den har blivit lite större. Jag får ett lite friare liv, vågar lite mer, utvecklas framåt.

För varje gång jag går utanför min comfort zone och lyckas, förändras min syn på både mig själv och min värld. Jag tar kontrollen, jag styr världen dit jag vill! Ibland i pyttesmå steg, ibland i lite större. Det spelar liksom ingen roll, så länge jag jobbar i rätt riktning!

Ju mer kontroll jag får, ju fler gånger jag lyckas, desto mindre katastrofalt blir det om jag företar mig något som INTE går som jag tänkte mig. För det händer givetvis – ganska ofta. Men eftersom jag har många lyckanden att landa på så landar jag mjukt.

Anledningen till att comfort zones snurrar i mitt huvud just nu beror på tre saker:

  1. Vi startar den lärarledda versionen av självförtroendekursen i dag, vilket gör att både självförtroende och självkänsla är föremål för mitt absoluta intresse.
  2. Vi gjorde (som ni säkert har sett) doftprov i lördags, och det kopplar direkt till det här med comfort zones för både mig och mina fyrbeningar.
  3. Lägret i förra veckan som bjöd på en massa nya saker för alla inblandade – och det var just det som var lite nytt och crazy som blev mest uppskattat av både tvåbeningar och fyrbeningar.

Jag tror att hundar också har comfort zones, och att det är supernyttigt för dem att utmana sina gränser. Men de behöver hjälp att göra det på en lagom nivå! Att under kontrollerade former öva sig på att släppa kontrollen och sedan återfå den, upplever jag är stärkande – så länge det är på rätt nivå. Man lär sig bäst på att lyckas, inte på att misslyckas. Man växer som individ av att möta utmaningar, men inte överväldigas av dem. Lite som att åka karusell, för vissa räcker det med tufftufftåget medans andra väljer fritt fall. Det ska kittla i magen men inte ge panik!

Denna veckan har jag satt just comfort zones som tema. Ni tolkar det precis som ni vill! För min egen del så:

  • Startar jag en dog parkour kurs på onsdag, och kommer att jobba med att förstora comfort zonen för fyra härliga hundar och deras förare.
  • Jag kommer att fördjupa mig i ett nytt program och lära mig layouta böcker. Helt fascinerad av saker som optimal radlängd, hur marginaler bör förhålla sig till sidans uppbyggnad, eller var jag bäst placerar sidnumret. Inlärningskurva på väg spikrakt uppåt.
  • Jag har anmält mig till en copywriterkurs och ska skriva och bli kritiserad. Jag kan inte skriva copy. Än.
  • Och jag ska starta en marknadsföringskampanj för Eslövs Hundevent 14-15 september, där en massa riktigt bra hundinstruktörer samlas (inklusive oss, så klart). Är jag en markadsföringsmänniska? Nope! Men jag tänker att det kan jag ju bli! (Kika in redan nu och anmäl vetja!)

Passa på att titta på denna filmen, och fundera över om och hur du vill jobba med din egen comfort zone i veckan.

Publicerad 4 kommentarer

Du har den hund du förtjänar?

Är inte ett uttryck jag är så förtjust i. Du har den hund du skapat? Lite bättre, men fortfarande problematiskt. Saken är den att visst, vi formar absolut våra hundar på många sätt! Hunden kommer med vissa förutsättningar, genetiska/epigenetiska såväl som bakgrund/miljö (ja även valpen är redan kraftigt påverkad av den miljö där den börjat livet), men resten är miljöpåverkan. Och i den miljön är vi en gigantisk faktor. Men jag skulle hävda att majoriteten av den påverkan är fullständigt omedveten…

Och inte bara det, även när vi aktivt försöker påverka hunden är det kanske inte så ofta som resultat matchar målsättning? Jag försöker lära hunden att snurra snabbt motsols, istället tycks jag mest träna på att stå till och glo fundersamt, alternativt skälla frustrerat. Eller jag försöker lära hunden att inte rusa ut genom grinden men istället verkar jag bara lära honom att rivstarta och klämma sig igenom mindre och mindre öppning… Varför?

En del av förklaringen ligger såklart i träningsanalysen. Jag har inte definierat målbeteendet tydligt, jag har inte fungerande förstärkare, det finns konkurrerande förstärkare som är starkare, jag använder straff i min träning (sorry, det är ett fall av genväg = senväg, man bygger in problem som visar sig där man inte förstår dem), min tajming är fel, osv. Men en annan del, som vi ofta missar? Jag ser inte min hund!

“Min matte gör jätteroliga aktivitetsleksaker med återvinningsplasten! Knepigheten är en del av utmaningen, idag fick jag gnaga mig in. hon är för rolig!”

Ingen är så blind

… som hundägare. Och nej, jag hånar er inte, jag gör det här jag med. Förklarar vem/vad min hund är. Han är en corso. Han är bara 1 år. Lite korkad. Har svårt med impulskontrollen. Klumpig. Han orkar inte så mycket. Älskar kamplek. Glad. Lite väl långsam. Och tusen andra beskrivningar. Är det här lögner? Nej, till stor del är det helt korrekt! Men. Och här har vi själva grejen: är det alltid sant?

Nej.

Totoro är relativt sett långsammare än många andra hundar, det är sant. Men hur snabb han är varierar! En dag slänger han sig in i uppgifter, en annan dag lufsar han omkring. Om jag vill höja hans tempo generellt gäller det att kunna se just variationen. När jag tänker på vad min hund är kan jag inte se klart på vad han gör. En del saker blir jag helt blind för (kanske han inte alls tycker kamplek är kul just idag?) medan andra saker blir satta i relation.

Tillräckligt osnabbt för att vara en långsam hund. Han förstod inte vad jag menade för han är korkad. Jag tränar inte den hund jag har framför mig utan bilden av honom, min hund som jag föreställer mig honom. Det gör det svårt – eller rentav omöjligt – att förändra något. Jag blir också blind för min egen påverkan, jag kan inte se hur jag får honom att bli långsammare och långsammare med min tajming eftersom jag redan har bestämt mig för att jag tränar en långsam hund och anpassar min träning till den “sanningen”.

Skillnad på sanning och sanning

Ja, hundar har de förutsättningar de har givetvis! Det finns mängder med absoluta sanningar – Totoro väger 47 kg, han är avsevärt mycket större än en genomsnittlig chihuahua. Jag måste ta hänsyn till detta när jag planerar både vad vi kan träna och hur. Han bör verkligen inte träna på att balansera på en glasskål, det kan vara farligt. Men det är allt beskrivningarna bör användas till, faktiska, konkreta begränsningar som är viktiga. Resten? Det är smog.

Kvävande, förblindande, giftigt.

Det som inte hjälper dig är onödigt att släpa omkring på, släpp det! Granska dina “min hund”-sanningar, hur många av dem beskriver något absolut? Min hund är en hane? OK, den kan du få ha kvar om än den inte är så viktig i de flesta fall. Min hund är godistokig? Varning! Det är inte alltid sant, släpp den. Min hund är snäll/aggressiv? Herregud, det där är livsfarligt, den sanningen måste dö, grävas ner och glömmas bort.

“Jag ska ge dig för ‘långsam’. Och ‘korkad’? DU är korkad, tvåbening!”

Konsten att öppna ögonen

Min absoluta favoritförfattare är Terry Pratchett. Han har skrivit så mycket fantastiskt att jag blir nästan förlamad när jag försöker citera honom, eftersom jag egentligen skulle vilja välja nästan allt, men i det här sammanhanget tänker jag på vad han kallar First Sight:

First Sight is when you can see what’s really there, not what your heid tells you ought to be there.

Wee Free Men, Terry Pratchett

Och till det lägger han Second Thoughts, metatankar, tankar om vad man tänker:

Second Thoughts to watch the First Thoughts to check that they were thinking right.

Wintersmith, Terry Pratchett

Så fort jag säger att min hund är något så gör jag mig blind, och jag behöver tänka på hur jag tänker för att hitta de här fällorna. Hundträning är att försöka ändra på beteenden, utveckla vissa, byta ut andra. Det kan vi inte göra utan att se på både hunden och oss själva med helt öppna ögon – utan Förstasyn kan vi bara följa i de hjulspår vi har bestämt är där, fortsätta att befästa mönster oavsett vad vi hellre skulle vilja göra.

Så hur gör vi då? Dels är det en träningssak, du måste helt enkelt (enkelt men inte lätt!) träna dig själv att observera när du beskriver din hund – för dig själv eller för andra. Steg ett är att bli medveten. Och det handlar inte om att hitta de beskrivningar som är fel eller negativa! Värdera dem inte, bara observera att du beskriver: du målar en förenklad bild över verkligheten och döljer därigenom variation och komplexitet. När du märker att du gör det – när dina Andratankar fått lite muskler och är redo att ta i och jobba ordentligt – då kan du faktiskt släppa de “sanningar” som inte gör någon nytta. Men först måste du hitta dem.

“Förstasyn, Andratankar…det är jobbigt att förändra sig! När är det rast?”

Bryt mönstren!

Ruska om vardagen lite. Eller mycket! Bryt era rutiner, gå 10.45-promenaden kl 9 istället. Lägg upp en hög med trehundra godisar och sätt målet att använda upp det som belöningar under dagen. Dansa till och från bilen! Prova en helt ny hundsport, bara ett pass. Är det något som tar emot? Bra! Där har du förmodligen en “sanning” som hindrar dig.

Leta efter de begränsningar du satt upp för er – de flesta är inte sanna! Inte alls sanna, men din övertygelse har gjort dem till en sanning. Du har format hunden, genom din bild, att passa in i mallen du skapat. Det har blivit sant, men det behöver inte fortsätta vara så. Förändring är spännande och roligt!

Och inte minst… Vem är din hund jämfört med vem han skulle kunna vara? Vad finns det för oväntade personlighetsdrag du aldrig anat? På vilka nya sätt kan han blomma ut? Jag vet inte, du vet inte, han vet inte – ta reda på det!