Publicerad Lämna en kommentar

Dansa – pausa. Vikten av återhämtning.

I måndags stod det VILA över hela min kalender. Det skrev jag in redan för flera månader sedan, när det blev klart för mig att min vecka ihop med Realgymnasiets hundelever skulle avslutas med Eslövs Hundevent på helgen. Jag visste att det skulle ta mängder av energi, och jag känner mig själv – planerar jag inte in vila så kör jag för långt.

“Varå vila? Det är väl bara att köra så länge det finns godis? Och lite till?”

Dansa – pausa

Ni kommer ihåg superhiten med Panetoz för några år sedan? Dansa – pausa? Det är lite så det behöver vara i livet. Även om det är kul att dansa så är det pauserna som gör skillnaden. En rolig utekväll på dansstället med polarna, eller dansa när näcken eller djävulen spelar – oförmögen att sluta innan solen går upp. Pausar man inte börjar fötterna blöda.

Och det är inte bara jag som behöver pausa. Båda mina kelpar har varit lånehundar till elever och haft SUPERKUL i veckan. Båda följde med som visningshundar/figuranthundar i lördags. Valle somnade på planen, det om något är ett tecken på att han behövde pausa… Midori, med sin närmast outtömliga energi, var pigg och glad hela vägen i mål – och däckade totalt när vi kom hem. Måndagen ägnades åt seriöst sovande, sängen var Midoribäddad och hon tillbringade dagen hoprullad till en liten boll. Återhämtning. Ladda batterier.

Harmoni i träningen

Samma tendens som jag har i livet – dansa på tills fötterna blöder – har jag i hundträningen. Bara liiiite till…en repetition…pyttelite svårare… Och så dör batterierna = hunden checkar ut. Inte för att den är ovillig att träna, utan för att den behöver paus. Dansen är inte rolig längre.
Länge var en timer min bästa vän i träningen. En minut – sedan paus! Lång eller kort paus? Det bestämmer hunden. Numera är jag så van att jobba i korta pass att det går automatiskt. Men det har varit en medveten omprogrammering av mitt träningssätt, och det har krävt en del ansträngning (och mekaniska hjälpmedel).

Resultatet? Eftersom jag med jämna mellanrum “frågar” mina hundar om de behöver en paus – INNAN de själva kommit på idén – så håller mina hundar betydligt bättre fokus i träningen. De checkar inte längre ut under ett pass, utan tar sina pauser när de erbjuds. Ofta vill de inte ha paus utan ber om att fortsätta ett tag till – de vill dansa lite mer. Det gör att träningen drivs av mina hundar, och jag slipper locka, tjata, kalla, truga.

Vissa dagar är de inte på humör. Jag frågar, de säger “Paus tack! En lite längre paus skulle kännas bra. Kanske tills imorgon?” Och då får de det. Jag är inte heller på topp alltid.
Jag har märkt att sedan jag började fråga händer det betydligt mer sällan att de säger “längre paus tack”. Jag TROR (för jag kan ju inte veta) att eftersom de har möjligheten att säga nej så väljer de oftare att säga ja. När dansen är helt frivillig blir det roligare att dansa längre och längre. Det märks inte så tydligt på Midori som i stort sett alltid är på. Valle däremot, som aldrig haft något riktigt “driv” i träningen och som är ganska känslig, verkar verkligen både förstå och uppskatta sin medbestämmanderätt.

“Här ligger jag och väntar på att bli uppbjuden…”

Vad händer i pausen?

För mig, en ledig dag: Återhämtning. Pyssla med något annat ett tag. Vara ensam. Trycka på “reset” i hjärnan. Jag gillar att umgås med folk, men det tar energi. Jag laddar mina batterier i skogen, i ett tomt hus, med bilder att leka med på skärmen, framför Netflix, eller med kameran i handen och musik i öronen.

För mig, i träningspasset: En möjlighet att utvärdera och omplanera. Vad hände nyss? Vill jag ändra något eller vill jag fortsätta? Kan jag förbättra något? Ska vi kanske byta övning helt och hållet? Jag vill inte börja fundera när jag har hunden igång, det blir oftast inte så bra. Paus först – fundera i pausen.

För hunden, i träningspasset: Vila fysiskt (om vi jobbar med något som kräver kroppskontroll eller fysisk styrka/uthållighet) och vila mentalt. En möjlighet att smälta vad som just hänt.
I pausen får hunden vara “hund” istället för “träningskompis” och har möjlighet att nosa på det där som luktade gott, titta på snyggingen på andra sidan planen. Kanske gå och kissa någonstans. Eftersom mina hundar vet att sådana behov kommer att tillgodoses förr eller senare, så har de lättare att fokusera på träningen i själva träningspasset. Träna först – nosa/titta/kissa sedan. Eftersom vi varvar dansa – pausa, alltså träning leder till att de får göra det de själva vill sedan, så stiger värdet på träningen. Premacks princip när den är som bäst.

Vissa av oss har lite svårt att sluta dansa, och fortsätter bjuda upp tjej efter tjej. Fast vem kan tacka nej till Totoro?

Vill du bli bättre på att hitta rätt rytm?

Det här med dansa – pausa har inte kommit naturligt till mig. Oavsett vad folk runt mig påstår så är jag INTE naturligt strukturerad, men eftersom det alltid är kaos på insidan av mitt huvud så har jag varit tvingad att hitta en struktur för att få hundträningen – och livet – att fungera. Det betyder att jag har rätt bra koll på olika hjälpmedel och strategier för att få min hjärna att arbeta MED mig och inte MOT mig.
Vill du lära dig? Kortversionen är Träningens ABC. Vill du verkligen fördjupa dig i både träningsstruktur och en massa annat häftigt som har med hund och träning att göra så är vår Hundtränarsatsning vägen att gå.

Passa på att dansa lite med hunden medans du väljer! 😀

Publicerad 2 kommentarer

Kall Kokosboll?

Dvs, Kokosbollen chillar? Det är dags – har varit ett bra tag i ärlighetens namn – att ta tag i Totoros (o)förmåga att ta det lugnt. Som så mycket annat kunde han det förut, men så slog unghundshjärnan till med full kraft och ungefär allt försvann in i dimman. Det kommer tillbaka igen, det vet jag ju. Att han inte längre minns vad “sitt” betyder är ju inte livsviktigt heller. Men han behöver kunna slappna av!

Ifjol var han så här års med på ett event med miljoner (eventuellt en liten överdrift) kurstillfällen och främlingar överallt omkring honom, och när han behövde det så la han sig på sin filt och sov. Vi har hållit samma event helgen som gått, och då har han rusat, hoppat, rymt, vrålat, tacklat, tuggat, pussat och gjort ungefär allt annat än att chilla. Det är en jobbig helg, det fattar jag också. Jag är själv helt slut och jag var medveten om vad som pågick och valde frivilligt att vara med, en lyx han inte får. Men förutom att han kan skrämma andra med sin entusiasm (fast det kanske bara är i min skalle, de flesta skrattade nog bara åt honom) så är det ju även för hans skull det vore bra att kunna ta det lugnt emellanåt.

Den gamla goda tiden

Och för min skull. Gode gud, låt oss vara ärliga, det skulle vara rätt skönt om han mindes vad paus är igen…

Hjälten anländer, stage right!

Men hörni? Jag jobbar ju med Åsa! Drottningen över chillande hundar! Det här är ju bara fånigt, det enda jag behöver göra är att strategiskt gnälla över hur hopplös Totoro är, hur ingen skulle kunna lära honom att ta det lugnt, så tar Åsa över för att visa var skåpet ska stå!

Sagt och gjort: jag satte mig och grät i ett hörn, ynklig och uppgiven, dramat på max. Och Åsa föll för det! Känner mig väldigt nöjd med mig själv.

Åsa kommer att jobba med Totoro för att lära honom ta det lugnt, hurra! Och hurra för er med! Inte bara för att det kanske betyder färre tacklingar och drägel i öronen när man träffar på Totoro någonstans, utan för att vi kommer att dela med oss av vad vi gör och hur det går här och på facebook! Så den som har liknande drömmar som jag, passa på att följa med i träningen genom Åsas självstudiekurs Lugn och fokuserad hund och få inblickar samtidigt i hur Åsa tar sig an ett “hopplöst fall”.

Och har du redan en chillexperthund? Först och främst grattis, bra jobbat! Och ovanpå det grattis igen, du kommer att kunna ha mycket roligt åt oss på våra filtäventyr i höst misstänker jag.

Vem fanken vill ligga still – PAAAAAAAARTY!!!
Publicerad Lämna en kommentar

The Vinter is antågande

Hösten är här. Den borde inte vara det – augusti kom ju knappt igång – men kom igen. Det är ingen poäng med att förneka det längre. Det känns som höst och det håller i sig. Grejen med höst är att i alla fall för mig blir träningen alltmer en uppförsbacke ju mörkare det blir. Saker som var spontana på sommaren kräver en startsträcka på hösten. Och startkablar på vintern.

Vad Totoro tycker om det hela vet jag inte än, det är fortfarande några veckor kvar till årsdagen av när jag kidnappade honom från hans familj. Han har inte sett årstider komma och gå så ofta att han bildat någon uppfattning tror jag. Andra hundar har gillat hösten, inte minst alla kringfladdrande löv! Men de har nog känt av min lilla svacka också. Och här i Skåne när det väl blir vinter så är det minusgrader men dimma och regn, plus drivor av salt på vägarna. Det har ingen av oss gillat.

Nejdå, jag är inte dyster.

Inte dyster?

Moteld!

Så vad jag har lärt mig genom åren är att kämpa emot. Utan hjälp kommer jag att sakta ner och kanske rent av stanna, men det finns ju hjälp. Enkelt va?

En hjälp är själva hunden. Totoro är inte den som lägger sig stillsamt om matte gör det, slutar jag ge honom utmaningar i träningen så kommer han att se till att det blir synd om mig på riktigt… En annan är Åsa – hon är ny för i år men jag misstänker att inga tendenser att sakta ner kommer att accepteras. 😅

Men vad jag egentligen tänker på som ovärderlig hjälp är för det första träningsgrupper och träningskompisar. Det är så mycket lättare att komma igång när vi är flera som drar! Det behöver inte ens vara fysiskt, grupper online där vi peppar, planerar och delar filmer från vår träning hjälper också. (Du har väl inte missat att vi har två facebookgrupper, VIP Helt Enkelt för dig som tränat för någon av oss, och Hund Helt Enkelt – Utmaningar och annat kul! för diverse crazy idéer som dyker upp – hoppa in om du inte redan är med!)

Och det andra är kurser. Kurs, kurs, kurs! Den här gången kom hösten lite tidigt och jag var inte riktigt beredd på att redan känna inbromsningen, men jag har lite saker på gång och spår på fler. Vi kommer att överleva den här vintern också, med kursernas hjälp. Det blir minst en kurs ute i verkligheten, en onlinekurs, och så blir det – peppar, peppar – äntligen en längre utbildning som jag försökt passa in i livet ett längre tag. Saker att se fram emot medan hösten klampar fram, och sedan saker att hålla en över ytan när vintern verkligen börjar trampa på en. 😁

Tjohooo! Jag ska få göra saker!

Det är av den anledningen vi lagt vår Tränarsatsning online med start i början av november. Det är då den behövs. Först något att se fram emot och sedan något att dyka ner i när vintern kommer.

Ja, de flesta av våra kurser kommer ur tanken på vad vi själva skulle vilja gå. 😂

Prylar!

Sedan är det praktiska saker som behöver vara på plats. Nu är jag visserligen lite pryltokig och kan ibland anklagas för att släpa omkring på alldeles för mycket saker till hundträning, men vissa saker är faktiskt nödvändiga för att ta sig igenom vintern igen. Varma, hela kläder och skor! Och här i Skåne, vattentäta. Inget sabbar både träning och humör mer än att bli kall och blöt.

Detsamma är sant för många hundar. Testa ett täcke och kolla vad hunden säger om det, kanske är det världens hit?

Extra godis. I frysen och i skåpen, så det alltid går att träna utan att behöva åka någon extra sväng för att handla något. Ibland vill man inte ge sig ut på vägarna, och med onlinekurserna – jag älskar att leva i framtiden – behöver man ju ofta inte åka någonstans för att träna. Då är det himla synd om belöningslagret tar slut.

Jag hade en lång lista på fler saker men insåg efter en genomläsning att det var helt onödiga grejer egentligen. Det man behöver är att hålla sig varm, torr och glad. Check på det med en kort lista på två paragrafer. 😁

Drömmar

Behövs! Dröm stort! Dröm om er pallplats på SM om det driver dig och gör dig glad. Dröm smått! Dröm om att våren kommer tillbaka, som den ju är hyfsat garanterat att göra. Dröm helgalet! Dröm om att resa jorden runt med världens första supermodellhund!

Själv drömmer jag om en träningslokal. Den är stor, ljus och varm! Åsa klappar mig på huvudet och muttrar något om lotto, men jag är helt säker på att det här är en sådan där liten och enkel dröm som strax blir verklighet.

Eller hur?

Publicerad Lämna en kommentar

Varför tränar du?

Träning blir lätt ett måste, jag måste träna min hund för att… tja, fyll i själv. Jag misstänker att du har några anledningar? Vad anledningen är är egentligen oviktigt, det som är intressant är att vi tränar för att vi “måste”.

Just nu är jag och Totoro mitt i en ganska intensiv tävlingsperiod. Inför att han skulle fylla 1 år och därmed bli gammal nog att tävla anmälde jag oss till alla noseworktävlingar som fanns tillgängliga inom några timmars bilresa hemifrån. Det är svårt att få plats på tävlingarna som regel, så man kan behöva försöka många gånger för att ha tur att få plats. Jag hoppades på att vi skulle få åtminstone en av platserna, kanske två. Vi fick plats på alla fem… Så det som var tänkt att bli en liten mjukstart blev istället en riktig tävlingssommar.

“Jag gillar att tävla! Jag har uppfunnit en egen tävlingsgren: ‘kast med liten gympasko’. Mitt rekord är 14,3 meter.”

Totoro är som sagt nyss fyllda 1 år och inte särskilt mogen för sin ålder. Att tävla med något slags förhoppning på resultat är det inte frågan om, vi är ute och tränar på upplevelsen, på att vara på tävling, titta på allt som händer, och försöka göra sådant vi i vanliga fall gör hemma eller tillsammans med våra välbekanta träningskompisar. Tävlingsdjävulen ligger inte för mig. Jag blir just inte biten av jakten på resultat (och jag håller ett öga på mina motivatorer som vi diskuterat tidigare i bloggen), så att vi inte har någon som helst chans att vinna någon tävling stör inte mig.

Det betyder inte att jag är en magisk enhörning som inte borde bli bättre på något. Det betyder bara att mina riskabla mönster ligger någon annanstans.

Varför tränar du inte?

Någon som drivs av ett behov att prestera på tävling hade kunnat hamna i en enorm press av att ha fem tävlingar på lite drygt en månad. Oj så mycket träning vi måste hinna med! Hur ska vi hinna!? Någon som ser resultat som något sekundärt riskerar istället att inte ändra på något alls…

Det är svårt att tävla – det är ju därför jag ville träna på det. Ska vi göra något svårt är det viktigt att även ha någon trygghet i situationen. Har ni funderat någon gång på vad en hund upplever när vi åker på tävling? Vad förstår de? Vad tror de händer? Var är vi, varför, vad gör alla andra här? Det kan inte vara lätt att bara bli placerad i en kaotisk situation utan någon som helst förklaring. Då kan det vara bra att i alla fall uppgiften är bekant! Och att det är något hunden gillar och känner sig bra på.

Det är en god anledning att träna extra inför tävling. Jag vill att Totoro ska vänja sig vid miljön och upplevelsen, och ha en kul utflykt där han får göra roliga saker. Men ger jag honom de bästa förutsättningarna om jag inte lägger lite extra krut på att göra själva noseworkandet extra kul? Nej. Eftersom jag givetvis vill ge honom de bästa förutsättningarna “måste” vi alltså träna!

Där är det: vi måste träna.

Men det är ju inte sant! Vi “måste” träna för att det inte ska vara oschysst av mig att åka på tävling med honom. Men vi måste ju inte tävla… Hatar jag träningen så är knappast svaret att tvinga mig igenom den ändå om inte orsaken i sin tur är tvingande. Jag vill alltså träna? Mja… Träna tävlingsmässigt, träna för resultat, tider och prestation? Det är inte riktigt något jag tycker är kul. Men det finns andra sätt att träna som ger Totoro precis de erfarenheter jag vill han ska få – gömman är ett spännande mysterium, när han hittar den händer fantastiska saker, och han är extremt imponerande – och kan hjälpa honom att få en bra upplevelse av tävlingsdagen.

Åsa och jag har skapat Hjältehundarnas Monsterjakt som bygger på de här tankarna. Det är kul, hundarna är hjältar, det finns möjlighet till massor med intressant träning, men det liknar inte tävling. Nu kan ju inte Totoro gå den eftersom matte tänker jobba då, men det är faktiskt en typ av träning vi gör då och då. Kanske inte med synliga monster, men jag har ibland hörts viska något om att “hitta skurkarna”… För att det är ju ganska fånigt hela grejen, eller hur? Vi har gömt något som hunden ska hitta, varför då? För att det är kul! Annars kan det nog få va.

Måste, måste, måste

Det finns måsten i hundträning. Jag måste träna min hund att åtminstone acceptera enkel hantering hos veterinären. Jag måste kanske träna min hund så han får ett aktivt och roligt liv (men jag skulle nog ifrågasätta det, om det är ett måste att alls göra roliga saker med hunden så kanske jag skulle titta på om jag måste ha hund). Men måsten tar som regel slut långt tidigare än vi inser – vi hittar på en massa tvång för att se till att vi “gör rätt” enligt vad för regler vi nu satt upp. Men dessa måsten blir lätt en rökridå. De döljer att vi egentligen skulle kunna ha kul och göra samma saker helt frivilligt! För att vi älskar att hitta på roliga saker med våra hundar, inte för att vi måste.

Det är faktiskt inte så mycket man måste. Och det kan vara intressant – och kanske befriande – att ta sig en titt på alla måsten ibland och se om några går att sticka hål på? Totoro har gått två tävlingar nu och har tre kvar i augusti. Om jag skulle börja känna att åh nej, nu måste vi träna för det också, suck? Då vore det faktiskt bara att låta bli att tävla – man måste inte!

Ibland vill man bara få kontakt med sin inre valp och gå en skogspromenad istället.

Nu har det mesta handlat om vad jag måste och inte. Totoro måste såklart inte heller. Han måste inte leta eukalyptus, han måste inte visa att han hittat, och han måste verkligen inte åka på tävling. Jag ser det som att jag ger honom förslag och hans engagemang är hans svar. Gillar han noseworkträning? Japp. Gillar han att vara på tävlingsplatser? Japp. Gillar han att tävla? Jag är inte så säker på att han ser skillnaden där – det är nog bara ett träningstillfälle fast med nya människor? Och det är ju sant!

Publicerad Lämna en kommentar

Att gå utanför sin comfort zone

I helgen har jag funderat över comfort zones. Jag hittar inget bra på svenska som betyder samma sak… Trygghetszon? Trygghetsssfär? Bekvämlighetszon? Men ni vet vad jag menar. Att göra trygga, bekväma saker där man vet utgången. En trevlig plats. En plats där inget ändras, och man alltid vet vad man kan förvänta sig.

Och det är just det som är mitt problem med comfort zones. Inget förändras. Om du gör som du alltid har gjort så får det det du alltid fått (med lite variation eftersom vi inte lever i ett labb utan i en föränderlig miljö). Jag vill ha MER, jag vill bli BÄTTRE, jag vill UTVECKLAS! Därför utmanar jag min comfort zone. Ofta.

Att göra något nytt känns läskigt. Jag tror att det gör de för de allra flesta. Men grejen är den att när jag har gjort nya saker några gånger så är de inte nya längre, utan blir en del av min comfort zone! Den har blivit lite större. Jag får ett lite friare liv, vågar lite mer, utvecklas framåt.

För varje gång jag går utanför min comfort zone och lyckas, förändras min syn på både mig själv och min värld. Jag tar kontrollen, jag styr världen dit jag vill! Ibland i pyttesmå steg, ibland i lite större. Det spelar liksom ingen roll, så länge jag jobbar i rätt riktning!

Ju mer kontroll jag får, ju fler gånger jag lyckas, desto mindre katastrofalt blir det om jag företar mig något som INTE går som jag tänkte mig. För det händer givetvis – ganska ofta. Men eftersom jag har många lyckanden att landa på så landar jag mjukt.

Anledningen till att comfort zones snurrar i mitt huvud just nu beror på tre saker:

  1. Vi startar den lärarledda versionen av självförtroendekursen i dag, vilket gör att både självförtroende och självkänsla är föremål för mitt absoluta intresse.
  2. Vi gjorde (som ni säkert har sett) doftprov i lördags, och det kopplar direkt till det här med comfort zones för både mig och mina fyrbeningar.
  3. Lägret i förra veckan som bjöd på en massa nya saker för alla inblandade – och det var just det som var lite nytt och crazy som blev mest uppskattat av både tvåbeningar och fyrbeningar.

Jag tror att hundar också har comfort zones, och att det är supernyttigt för dem att utmana sina gränser. Men de behöver hjälp att göra det på en lagom nivå! Att under kontrollerade former öva sig på att släppa kontrollen och sedan återfå den, upplever jag är stärkande – så länge det är på rätt nivå. Man lär sig bäst på att lyckas, inte på att misslyckas. Man växer som individ av att möta utmaningar, men inte överväldigas av dem. Lite som att åka karusell, för vissa räcker det med tufftufftåget medans andra väljer fritt fall. Det ska kittla i magen men inte ge panik!

Denna veckan har jag satt just comfort zones som tema. Ni tolkar det precis som ni vill! För min egen del så:

  • Startar jag en dog parkour kurs på onsdag, och kommer att jobba med att förstora comfort zonen för fyra härliga hundar och deras förare.
  • Jag kommer att fördjupa mig i ett nytt program och lära mig layouta böcker. Helt fascinerad av saker som optimal radlängd, hur marginaler bör förhålla sig till sidans uppbyggnad, eller var jag bäst placerar sidnumret. Inlärningskurva på väg spikrakt uppåt.
  • Jag har anmält mig till en copywriterkurs och ska skriva och bli kritiserad. Jag kan inte skriva copy. Än.
  • Och jag ska starta en marknadsföringskampanj för Eslövs Hundevent 14-15 september, där en massa riktigt bra hundinstruktörer samlas (inklusive oss, så klart). Är jag en markadsföringsmänniska? Nope! Men jag tänker att det kan jag ju bli! (Kika in redan nu och anmäl vetja!)

Passa på att titta på denna filmen, och fundera över om och hur du vill jobba med din egen comfort zone i veckan.

Publicerad 4 kommentarer

Du har den hund du förtjänar?

Är inte ett uttryck jag är så förtjust i. Du har den hund du skapat? Lite bättre, men fortfarande problematiskt. Saken är den att visst, vi formar absolut våra hundar på många sätt! Hunden kommer med vissa förutsättningar, genetiska/epigenetiska såväl som bakgrund/miljö (ja även valpen är redan kraftigt påverkad av den miljö där den börjat livet), men resten är miljöpåverkan. Och i den miljön är vi en gigantisk faktor. Men jag skulle hävda att majoriteten av den påverkan är fullständigt omedveten…

Och inte bara det, även när vi aktivt försöker påverka hunden är det kanske inte så ofta som resultat matchar målsättning? Jag försöker lära hunden att snurra snabbt motsols, istället tycks jag mest träna på att stå till och glo fundersamt, alternativt skälla frustrerat. Eller jag försöker lära hunden att inte rusa ut genom grinden men istället verkar jag bara lära honom att rivstarta och klämma sig igenom mindre och mindre öppning… Varför?

En del av förklaringen ligger såklart i träningsanalysen. Jag har inte definierat målbeteendet tydligt, jag har inte fungerande förstärkare, det finns konkurrerande förstärkare som är starkare, jag använder straff i min träning (sorry, det är ett fall av genväg = senväg, man bygger in problem som visar sig där man inte förstår dem), min tajming är fel, osv. Men en annan del, som vi ofta missar? Jag ser inte min hund!

“Min matte gör jätteroliga aktivitetsleksaker med återvinningsplasten! Knepigheten är en del av utmaningen, idag fick jag gnaga mig in. hon är för rolig!”

Ingen är så blind

… som hundägare. Och nej, jag hånar er inte, jag gör det här jag med. Förklarar vem/vad min hund är. Han är en corso. Han är bara 1 år. Lite korkad. Har svårt med impulskontrollen. Klumpig. Han orkar inte så mycket. Älskar kamplek. Glad. Lite väl långsam. Och tusen andra beskrivningar. Är det här lögner? Nej, till stor del är det helt korrekt! Men. Och här har vi själva grejen: är det alltid sant?

Nej.

Totoro är relativt sett långsammare än många andra hundar, det är sant. Men hur snabb han är varierar! En dag slänger han sig in i uppgifter, en annan dag lufsar han omkring. Om jag vill höja hans tempo generellt gäller det att kunna se just variationen. När jag tänker på vad min hund är kan jag inte se klart på vad han gör. En del saker blir jag helt blind för (kanske han inte alls tycker kamplek är kul just idag?) medan andra saker blir satta i relation.

Tillräckligt osnabbt för att vara en långsam hund. Han förstod inte vad jag menade för han är korkad. Jag tränar inte den hund jag har framför mig utan bilden av honom, min hund som jag föreställer mig honom. Det gör det svårt – eller rentav omöjligt – att förändra något. Jag blir också blind för min egen påverkan, jag kan inte se hur jag får honom att bli långsammare och långsammare med min tajming eftersom jag redan har bestämt mig för att jag tränar en långsam hund och anpassar min träning till den “sanningen”.

Skillnad på sanning och sanning

Ja, hundar har de förutsättningar de har givetvis! Det finns mängder med absoluta sanningar – Totoro väger 47 kg, han är avsevärt mycket större än en genomsnittlig chihuahua. Jag måste ta hänsyn till detta när jag planerar både vad vi kan träna och hur. Han bör verkligen inte träna på att balansera på en glasskål, det kan vara farligt. Men det är allt beskrivningarna bör användas till, faktiska, konkreta begränsningar som är viktiga. Resten? Det är smog.

Kvävande, förblindande, giftigt.

Det som inte hjälper dig är onödigt att släpa omkring på, släpp det! Granska dina “min hund”-sanningar, hur många av dem beskriver något absolut? Min hund är en hane? OK, den kan du få ha kvar om än den inte är så viktig i de flesta fall. Min hund är godistokig? Varning! Det är inte alltid sant, släpp den. Min hund är snäll/aggressiv? Herregud, det där är livsfarligt, den sanningen måste dö, grävas ner och glömmas bort.

“Jag ska ge dig för ‘långsam’. Och ‘korkad’? DU är korkad, tvåbening!”

Konsten att öppna ögonen

Min absoluta favoritförfattare är Terry Pratchett. Han har skrivit så mycket fantastiskt att jag blir nästan förlamad när jag försöker citera honom, eftersom jag egentligen skulle vilja välja nästan allt, men i det här sammanhanget tänker jag på vad han kallar First Sight:

First Sight is when you can see what’s really there, not what your heid tells you ought to be there.

Wee Free Men, Terry Pratchett

Och till det lägger han Second Thoughts, metatankar, tankar om vad man tänker:

Second Thoughts to watch the First Thoughts to check that they were thinking right.

Wintersmith, Terry Pratchett

Så fort jag säger att min hund är något så gör jag mig blind, och jag behöver tänka på hur jag tänker för att hitta de här fällorna. Hundträning är att försöka ändra på beteenden, utveckla vissa, byta ut andra. Det kan vi inte göra utan att se på både hunden och oss själva med helt öppna ögon – utan Förstasyn kan vi bara följa i de hjulspår vi har bestämt är där, fortsätta att befästa mönster oavsett vad vi hellre skulle vilja göra.

Så hur gör vi då? Dels är det en träningssak, du måste helt enkelt (enkelt men inte lätt!) träna dig själv att observera när du beskriver din hund – för dig själv eller för andra. Steg ett är att bli medveten. Och det handlar inte om att hitta de beskrivningar som är fel eller negativa! Värdera dem inte, bara observera att du beskriver: du målar en förenklad bild över verkligheten och döljer därigenom variation och komplexitet. När du märker att du gör det – när dina Andratankar fått lite muskler och är redo att ta i och jobba ordentligt – då kan du faktiskt släppa de “sanningar” som inte gör någon nytta. Men först måste du hitta dem.

“Förstasyn, Andratankar…det är jobbigt att förändra sig! När är det rast?”

Bryt mönstren!

Ruska om vardagen lite. Eller mycket! Bryt era rutiner, gå 10.45-promenaden kl 9 istället. Lägg upp en hög med trehundra godisar och sätt målet att använda upp det som belöningar under dagen. Dansa till och från bilen! Prova en helt ny hundsport, bara ett pass. Är det något som tar emot? Bra! Där har du förmodligen en “sanning” som hindrar dig.

Leta efter de begränsningar du satt upp för er – de flesta är inte sanna! Inte alls sanna, men din övertygelse har gjort dem till en sanning. Du har format hunden, genom din bild, att passa in i mallen du skapat. Det har blivit sant, men det behöver inte fortsätta vara så. Förändring är spännande och roligt!

Och inte minst… Vem är din hund jämfört med vem han skulle kunna vara? Vad finns det för oväntade personlighetsdrag du aldrig anat? På vilka nya sätt kan han blomma ut? Jag vet inte, du vet inte, han vet inte – ta reda på det!

Publicerad Lämna en kommentar

Shut up and show off

Det är väl knappast någon som följer oss som har missat att vi kör belöningsbaserad träning? Klicker, godis, leksaker, you name it – så länge det handlar om att lära hunden vad den förväntas göra utan obehag, eller hot om obehag, så är vi med! Det är det vi pysslar med, både på kurs och med våra egna Pälsklingar.

Varför?

Jag kan bara prata för mig själv (Ulrika får berätta sin egen story). När jag började träna hund (min första egna hund var Jack Russel Terriern Popsy, och detta är 20 år sedan) var det definitivt både piska och morot som gällde. Idag brukar jag säga att det var tur att jag fick just Popsy, för det här med dominans och hot och obehag fungerade ganska dåligt på henne. Men det var det enda jag kände till, och det verkade så logiskt! Straffa fel och belöna rätt. Böj hunden efter min vilja. Vissa saker bara ska den göra. Punkt.

Och det funkade…till viss del. Men efterhand som jag upptäckte glädjen i att lära min hund saker så upptäckte jag nackdelarna i att hon, faktiskt, i vissa lägen var rädd för mig. Att hon gick i försvar. Att hon – Jack Russel terrier som hon var – svarade emot. Dessutom är jag en människa som går upp helt i mina intressen, så jag lästa varenda bok om hundar jag kunde hitta. Varje hundtidning. Och det gick, lite i taget, upp för mig att olika människor tränade hund på olika sätt! Jag testade varenda ny övning. Och jag är inte dummare än att jag upprepar det som fungerar – och det var belöningsbaserad träning. Klickerträning.

Så det var åt det hållet jag sökte mig. Inte för att jag var så fruktansvärt snäll, utan för att det fungerade. Lite i taget fylldes min bokhylla, och jag gick från att läsa urskillningslöst till att välja mina författare och min inriktning. Sorterade bort det som handlade om koppelryck och alpharullningar. Och det är ju så att ju mer man söker sig i en viss riktning i träningen, ju fler likasinnade träffar man på!

Jag kom i kontakt med Canis. Anders Hallgren. Bob Bailey. Började utbilda mig till instruktör, och sedan till klickerinstruktör. Vid detta laget hade jag insett att det mer handlar om hur jag vill vara som hundtränare än att jag “måste” vara på ett visst sätt eller göra på ett visst sätt

Man. Måste. Ingenting.

Idag handlar det om mer än att min hundträning ska vara effektiv. Det handlar om att ge mina hundar ett så bra liv som möjligt. Ett liv med valmöjligheter, tillåtelse att “vara hund”, skydd mot obehag, trygghet, låta dem leva i en värld full av möjligheter – inte en värld full av hot. Och definitivt inte hot från den person som jag vill ska ha den närmaste relationen med dem: mig. Jag anser mig inte längre ha rätten att skrämma en annan varelse till lydnad. Inte hundar. Inte människor. Inte ens med ett litet hot.

För grejen är den: det fungerar på de flesta hundar att träna korrigeringsbaserat. Straff tar bort beteenden (åtminstone om de är tillräckligt starka och perfekt tajmade). Hundarna vänjer sig vid jargongen och vet att vi “inte menar så illa”, och de flesta hundar studsar tillbaka ganska bra efter en tillsägelse (inte alla).

Men vi BEHÖVER INTE träna så. Vi kan välja att istället träna belöningsbaserat och få samma goda resultat med betydligt färre av sidoeffekterna. Sidoeffekter? Jepp – sidoeffekter: passivitet, osäkerhet, rädsla, aggression, stress, frustration. Det är dokumenterat om och om igen, i studie efter studie, både på människor och hundar. Straff påverkar relationen negativt. Straff påverkar hundens livskvalitet negativt. Och läs det övre stycket igen, det om att hundar vänjer sig och “studsar tillbaka”: vid många tillfällen har alltså inte ens obehaget någon långvarig effekt! Det är bara onödigt obehag som i bästa fall bryter ett beteende för stunden men inte ger långsiktig inlärning.

Jag blir ledsen och mår dåligt när jag ser hundar tränas med obehag. Och jag blir ännu ledsnare när jag inser att människan som tränar vill hundens bästa, och gör som hen gör för att det är det enda hen känner till. Och jag blir både ledsen och upprörd över instruktörer som hävdar att “man måste träna så” om man vill att hunden någonsin ska kunna vara lös, komma på inkallning, gå fint i kopplet, etc. Det. Är Inte. Sant.

Vad ska man göra?

Jag kör alltså med belöningsbaserad träning. På hund, på människa. Så absolut nära 100% jag kan. Jag tror inte att det hjälper någon om jag försöker få random hundägare att “inse sina fel” – antagligen kommer det bara att sätta folk i försvar. Och jag tror genuint att hundägare generellt gör det de tror är bäst för hunden! Jag kommer mycket tydligt ihåg “Åsa för 20 år sedan”. Så detta blogginlägget inspirerade mig till en annan strategi: SHUT UP AND SHOW OFF!

Istället för att tänka på sådant jag inte har kontroll över – alltså vad andra människor gör – så kan jag fokusera på att visa att jag faktiskt har belägg för mina påståenden. Inte bara på tävlingsbanan – där är belöningsbaserad träning i stort sett allrådande – utan i vardagen. Det där som inte syns. Det där som vanligtvis antingen är så självklart för mig (att dogsen sitter vid bordet utan att stjäla, håller sig innanför staketet, kommer på inkallning, gillar att hänga med mig) eller sådant som jag egentligen inte bryr mig om (att de drar i kopplet, skäller i trädgården, hoppar av glädje när de hälsar, samlar ihop mina skor). Om jag visar upp att mina dogs kan föra sig i samhället och att de blir belönade för det – då tror jag att jag kan göra en liten skillnad.

Jag var och lyssnade på Susan Friedman för några år sedan (fantastisk kvinna), och en sak hon sa har etsat sig fast: “De är som jag. Men med mindre kunskap”.
Jag vet var jag kommer ifrån, och vilken resa jag har gjort i min syn på hundträning. Kan jag ta emot folk med öppet sinne och se till att ge dem förutsättningar och kunskap att lyckas med att belöningsträna sina hundar BÅDE roligt OCH effektivt – då tror jag att jag kan göra en lite större skillnad. Kanske till och med en ganska stor.

Publicerad Lämna en kommentar

För nöjes skull?

På långfredagen packade jag in Totoro i bilen och drog på tävling. Inte en “riktig” tävling, han är ju bara nio månader, men en för nöjes skull. Såklart!

Det var skattjakt i parken. Byrackaforever hade förberett påskiga gömmor för lagen och vi följde temat genom att ränna runt som yra höns. Ibland var det svårare att hitta banorna än själva gömmorna!

Det var dock bara en av oss som tyckte det var svårt, den andra hade en helt strålande dag. Att Totoro inte kunde hitta nästan någon enda gömma bekom inte honom ett dugg, varför bekymra sig för borttappade kongbitar när man kan nosa efter kaniner, plocka upp pinnar, kika på alla de andra spännande hundarna, och allmänt leva livet?

Det är en bra fråga…

“Den är HÄR, din tröga människa. Alltså, vad ni har mitt i fejset vet jag inte…ser ut som någon sorts tryne…det är NOS man ska ha!”

Prestation

Jag vet att Totoro kan hitta kong. Han kan hitta ohanterad kong, kong som är hanterad av någon annan än mig, nyss utplacerad kong, kong som legat flera dagar – han kan hitta kong. Han kan inte hitta de allra minsta, under ca 2-3 mm fäster han inte alltid utan undersöker och går sen vidare utan att markera, och han kan inte alltid koncentrera sig så länge för flera sök på raken. Men han kan hitta kong. Igår sa hela han “Va?” när jag bad honom leta.

Han har inte anmält sig till tävling, han har inte planerat för dagen, snackat ihop sig med laget, eller funderat på någon strategi. Han har hoppat in i bilen, och kommit fram till en park full med spännande hundar och människor. Om det är en bra dag för honom att bara vandra omkring och uppleva alltihop, då är det väl det som faktiskt är för nöjes skull?

Nu gick vi ju banorna ändå, och han letade ibland. Han till och med hittade några enstaka kongbitar. Och han hade kul. Men deltog i tävlingen? Nja. Vårt lag kom trea, men det kan vi nog säga var trots Totoros och min insats snarare än tack vare.

Och det är väl här tanken om “för nöjes skull” blir testad. Är det ett nöje att inte lyckas prestera på tävling?

“Du och jag, matte. När vi gör saker tillsammans blir jag glad. Jag vet inte alltid vad du vill, och kanske vet du inte heller det? Då försöker jag få med dig på sådant JAG tycker är roligt. För det tycker säkert du med!”

Målsättningar

Jag pratar ofta på kurser om vikten av att sätta mål som är inom ens makt. Sätter vi mål som är upp till någon annan att ge oss (till exempel poäng i ett tävlingsmoment) så har vi gjort oss själva maktlösa. Vi har bara illusorisk kontroll över vår träning och våra resultat – ett strålande sätt att göra sig själv olycklig.

Jag fick gott om tid att fundera på just detta ämne igår, då min övertygelse om vad Totoro kan träffade på verkligheten i vad Totoro gör. Han hittar inte kong. Inte i parken, en varm vårdag, omgiven av massor med spännande nya kompisar i alla fall. Om min övertygelse om att han kan – och därför bör – hitta kong hade varit knutet till mitt mål med att vara där hade det blivit svårt att hitta det där “nöjet” för vars skull vi var där.

Men jag hade genuint kul! Totoro hade kul! Våra lagkompisar hade kul! Det blev en fantastiskt trevlig dag i parken, med många nya och spännande erfarenheter. (Visste ni att chihuahuor är en sorts hundar? Det visste inte Totoro innan idag. Bra att veta, hälsar han.)

Jag tror att det är lätt att säga att vi gör saker för nöjes skull, men när nöjet i själva verket är hårt bundet till prestation – då är det ju bara roligt när det går bra. Men det behöver inte vara så! Och har vi bara roligt så går det ju faktiskt bra – oavsett vad poängen säger.

Kokosboll

Totoro är nio månader nu och tillbringar en stor del av sin tid med att säga “Va? Vem är du? Vaddå ‘sitt’, vad betyder det?” och liknande. Han har en kokosboll där hjärnan borde vara – fluffig och söt, men duger inte mycket till.

Men eftersom mina målsättningar är löjligt enkla att nå (kul? check) upplever jag ändå att det mesta går helt strålande. Även dagens tävling. Så imorgon anmäler jag oss till det första doftprovet som går efter han fyllt tio månader. För skojs skull! Och om han inte hittar doften så har vi förmodligen en trevlig dag ändå.

En av många fördelar med belöningsbaserad träning är att det inte blir svårt att försöka igen. Det finns ju inget att förlora, och vi har kul längs vägen!

Ska bara byta program i hunden. Var är luckan? Hoppsan, här sitter “unghund på äventyr”! Byt snabbt som attan till “supernosen, kongsök”. Fixat! (Tänk om det vore så enkelt…)
Publicerad Lämna en kommentar

Inte helt 100 – men nu kör vi!

Alltså, ska man vänta tills allt är perfekt kommer man aldrig iväg. Det är sant när man ska tävla hund, och – uppenbarligen – när man ska lansera nytt samarbete 😀


Så ja, vi vet att allt inte är 100% perfekt. Vi har MASSOR med grejer kvar på vår “att göra”-lista. Tex att få mobilversionen av sidan att fungera sömlöst, och att vi äntligen ska få klart med Klarna och kunna sälja saker!

(Just det. Försök inte handla något på sidan, bara titta runt och njut.)


Men – vi känner att vi vill ha med er i processen, så att ni kan styra lite åt vilket håll vi går, och vad som prioriteras först!
Och så tänker vi att det kanske kan vara lite intressant att se hur vi jobbar med vårt företag lika gärna som med våra hundar eller elever. Lära känna människan bakom instruktören liksom.

Spoiler alert: allt vi gör är belöningsbaserat. Det har gått åt mycket choklad under uppbyggnaden av hemsidan…

Det som ÄR klart är vi väldigt nöjda med!

Redan nu hittar du ett antal onlinekurser, ett rejält kursutbud, varor i vår butik, och möjligheter att boka privatlektioner och problemutredningar.
Vi har vår FB-sida uppe, och finns på Instagram. Genom de två kanalerna blir det en stooooor och häftig lansering som startar på måndag (om allt går som planerat)! Gilla oss så missar du inget!


Och vi vill trycka lite extra på ett par riktigt bra grejer på kurssidan:

Detta är kurser som vi brinner lite extra för, just nu!

Full fart i inkallningen!

Har du något tips eller någon fundering till oss? Vi mottager den med glädje! Lägg en kommentar till inlägget, maila till info@hundheltenkelt.se, eller skicka ett pm på fejjan.

Och missa inte: i högerkanten kan du klicka hem gratis tips från våra fyrbenta experter. Bara till dig ❤️

Se nu till att spara vår webbadress, gilla oss på sociala medier, och titta in igen VÄLDIGT SNART – redan imorgon fortsätter det hända grejer!