I måndags stod det VILA över hela min kalender. Det skrev jag in redan för flera månader sedan, när det blev klart för mig att min vecka ihop med Realgymnasiets hundelever skulle avslutas med Eslövs Hundevent på helgen. Jag visste att det skulle ta mängder av energi, och jag känner mig själv – planerar jag inte in vila så kör jag för långt.

Dansa – pausa

Ni kommer ihåg superhiten med Panetoz för några år sedan? Dansa – pausa? Det är lite så det behöver vara i livet. Även om det är kul att dansa så är det pauserna som gör skillnaden. En rolig utekväll på dansstället med polarna, eller dansa när näcken eller djävulen spelar – oförmögen att sluta innan solen går upp. Pausar man inte börjar fötterna blöda.

Och det är inte bara jag som behöver pausa. Båda mina kelpar har varit lånehundar till elever och haft SUPERKUL i veckan. Båda följde med som visningshundar/figuranthundar i lördags. Valle somnade på planen, det om något är ett tecken på att han behövde pausa… Midori, med sin närmast outtömliga energi, var pigg och glad hela vägen i mål – och däckade totalt när vi kom hem. Måndagen ägnades åt seriöst sovande, sängen var Midoribäddad och hon tillbringade dagen hoprullad till en liten boll. Återhämtning. Ladda batterier.

Harmoni i träningen

Samma tendens som jag har i livet – dansa på tills fötterna blöder – har jag i hundträningen. Bara liiiite till…en repetition…pyttelite svårare… Och så dör batterierna = hunden checkar ut. Inte för att den är ovillig att träna, utan för att den behöver paus. Dansen är inte rolig längre.
Länge var en timer min bästa vän i träningen. En minut – sedan paus! Lång eller kort paus? Det bestämmer hunden. Numera är jag så van att jobba i korta pass att det går automatiskt. Men det har varit en medveten omprogrammering av mitt träningssätt, och det har krävt en del ansträngning (och mekaniska hjälpmedel).

Resultatet? Eftersom jag med jämna mellanrum “frågar” mina hundar om de behöver en paus – INNAN de själva kommit på idén – så håller mina hundar betydligt bättre fokus i träningen. De checkar inte längre ut under ett pass, utan tar sina pauser när de erbjuds. Ofta vill de inte ha paus utan ber om att fortsätta ett tag till – de vill dansa lite mer. Det gör att träningen drivs av mina hundar, och jag slipper locka, tjata, kalla, truga.

Vissa dagar är de inte på humör. Jag frågar, de säger “Paus tack! En lite längre paus skulle kännas bra. Kanske tills imorgon?” Och då får de det. Jag är inte heller på topp alltid.
Jag har märkt att sedan jag började fråga händer det betydligt mer sällan att de säger “längre paus tack”. Jag TROR (för jag kan ju inte veta) att eftersom de har möjligheten att säga nej så väljer de oftare att säga ja. När dansen är helt frivillig blir det roligare att dansa längre och längre. Det märks inte så tydligt på Midori som i stort sett alltid är på. Valle däremot, som aldrig haft något riktigt “driv” i träningen och som är ganska känslig, verkar verkligen både förstå och uppskatta sin medbestämmanderätt.

Vad händer i pausen?

För mig, en ledig dag: Återhämtning. Pyssla med något annat ett tag. Vara ensam. Trycka på “reset” i hjärnan. Jag gillar att umgås med folk, men det tar energi. Jag laddar mina batterier i skogen, i ett tomt hus, med bilder att leka med på skärmen, framför Netflix, eller med kameran i handen och musik i öronen.

För mig, i träningspasset: En möjlighet att utvärdera och omplanera. Vad hände nyss? Vill jag ändra något eller vill jag fortsätta? Kan jag förbättra något? Ska vi kanske byta övning helt och hållet? Jag vill inte börja fundera när jag har hunden igång, det blir oftast inte så bra. Paus först – fundera i pausen.

För hunden, i träningspasset: Vila fysiskt (om vi jobbar med något som kräver kroppskontroll eller fysisk styrka/uthållighet) och vila mentalt. En möjlighet att smälta vad som just hänt.
I pausen får hunden vara “hund” istället för “träningskompis” och har möjlighet att nosa på det där som luktade gott, titta på snyggingen på andra sidan planen. Kanske gå och kissa någonstans. Eftersom mina hundar vet att sådana behov kommer att tillgodoses förr eller senare, så har de lättare att fokusera på träningen i själva träningspasset. Träna först – nosa/titta/kissa sedan. Eftersom vi varvar dansa – pausa, alltså träning leder till att de får göra det de själva vill sedan, så stiger värdet på träningen. Premacks princip när den är som bäst.

Vill du bli bättre på att hitta rätt rytm?

Det här med dansa – pausa har inte kommit naturligt till mig. Oavsett vad folk runt mig påstår så är jag INTE naturligt strukturerad, men eftersom det alltid är kaos på insidan av mitt huvud så har jag varit tvingad att hitta en struktur för att få hundträningen – och livet – att fungera. Det betyder att jag har rätt bra koll på olika hjälpmedel och strategier för att få min hjärna att arbeta MED mig och inte MOT mig.
Vill du lära dig? I vårt medlemskap hittar du bland annat en kurs som heter Träningens ABC. Och en MASSA andra kurser!

Passa på att dansa lite med hunden medans du väljer! 😀