Publicerad 1 kommentar

Opp o hoppa – dog parkour

Förra veckan hade jag en intensivkurs i dog parkour som en del av min instruktörsutbildning. Jag är instruktör via Dog Parkour Sweden sedan några år, men har sneglat på titlarna som International Dog Parkour Association har tagit fram och vill använda deras koncept. Eftersom man inte får använda andras grejer hur som helst så krävde det att jag skulle bli instruktör genom IDPKA. Och det är jag nu!

Vi visar inlärning av Tic-tac. Tack Anette Lindberg för bilden!

Vad är dog parkour?

Vi börjar från början. Dog parkour är träning av balans, självförtroende, samarbete, kroppskontroll, styrka och smidighet. Det är signalkontroll. Det är att bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Det är att läsa sin hund och respektera om hunden säger “nej, inte idag”. Det är ett fantastiskt sätt att göra en promenad så mycket roligare.

För – viktigast av allt – det är ROLIGT!

Mer konkret handlar det om att ta sig över/under/genom/runt hinder man hittar i sin miljö. Gärna på kreativa sätt.

Hunden är hela tiden i sele och koppel (undantag om hunden jobbar i en säker miljö på marknivå), och vi använder kopplet att stötta hunden när den behöver hjälp med balansen. Säkerhet är en viktig del! Hundar har ingen uppfattning om sina begränsningar, där behöver vi se till att vi jobbar på ett säkert sätt.

Hunden jobbar med kontrollerade rörelser och god kroppskontroll. Det ska gå lugnt till! På så sätt blir hunden medveten om sin kropp och bygger styrka och stabilitet.

Vi ber hunden göra olika övningar. Hunden har rätt att säga “nej”. Min tumregel är att be hunden två gånger, sedan accepterar jag att just idag, trots att min hund hoppat upp på stenen tusen gånger innan, så vill inte min hund hoppa. Dog parkour är en tvåvägskommunikation.
Att hunden väljer bort en övning ger mig information. Kanske känner den sig lite stel, kanske är just det här beteendet dåligt belönat på sistone och behöver öka i värde, kanske hände det något sist vi tränade som gjorde hunden lite osäker.

Det är aldrig en tävling. Titlarna som man kan jobba mot är tänkta för att ge idéer och rama in sporten med bra övningar. Alla hundar och förare tränar i enlighet med sina egna förutsättningar. Det handlar inte om att hoppa högst, eller balansera på minst yta, eller göra coolast trick. Det handlar om dig och din hund och glädjen i att träna kravlöst tillsammans. That’s it.

“Jag balanserar på en tunna, alldeles själv. Jag är nog bäst i världen på att balansera på tunnor. Så det så!”

Vilka övningar ingår?

För att få lite struktur kan man börja med grundövningarna:

  • 2 tassar på
  • 4 tassar på
  • över
  • under
  • genom
  • inuti
  • balansera
  • runda
  • backa

Dessa övningarna utvecklas sedan på olika sätt. Efterhand som hunden blir mer säker på tassen och starkare, och föraren blir mer van vid när stöttning behövs, kan man till exempel lägga till:

  • hoppa mellan
  • tic-tac
  • hinder som rör sig
  • hala underlag
  • högre höjder
  • mindre ytor
  • Skicka hunden
  • Bygga kedjor

Det är extra roligt att utmana sig med flera olika beteenden på ett och samma hinder. Kreativitet!

Och titlarna då? Jag gillar titlar…

Rättelse: jag är helt ointresserad av titlar (jag har inte ansökt om en enda titel som vi har uppnått i vårt tävlande). Men jag gillar att träna mot uppsatta mål, och där hjälper titlarna till! Och jag vet, andra personer gillar titlar. Jag är udda… 😂

IDPKA har ett antal olika titlar att sträva efter på olika nivåer.

  • Training level passar bra för valpar och äldre hundar, eller hundar som är helt gröna i träningen.
  • Novice title är den titel som behövs för att få gå vidare och ta övriga titlar.
  • Intermediate är “mellan-nivån”. Kräver en bra grundtränad hund.
  • Expert är gjord för att verkligen sålla agnarna från vetet. Det är högsta nivån, och den kräver en väl tränad hund och ett sammansvetsat team som litar på varandra.
  • Champion har ett lite annorlunda upplägg, där man inte bara visar själva övningarna utan också respekt för hundens val, samarbete och progression.
  • Specialty titles finns för övningarna 4 tassar på, tic-tac, under, inuti och balansgång.

Man ansöker genom att skicka in filmer på sin träning och betala en avgift. Blir man godkän får man ett intyg. Det ser ut så här:

Jag har nämnt tic-tac ett antal gånger. Vad är det? Enklast att visa – ett första träningspass med en hund som verkligen har naturlig talang för övningen. Filmen är textad på engelska eftersom den är en del i min instruktörsexamen:

Slutmålet är en hund som bokstavligen talat klättrar på väggarna… 🤣

Snabbtips

Om du vill börja på egen tass så har jag sex snabba tips till dig:

  1. Investera i bra utrustning. En välsittande sele med handtag, ett koppel som är bekvämt att hålla i.
  2. Var försiktig vid nerhopp, det sliter på hundens kropp. Är hindret högre än hundens mankhöjd så hjälp hunden ner – lyft, placera något som den kan klättra ner på, eller håll emot i selen för att minska kraften i landningen.
  3. Börja med att bygga stort värde i 2 tassar på (framtassar på hindret) INNAN du introducerar 4 tassar på (hoppa upp på hindret). Så gott som alla hundar föredrar 4 tassar på, och det kan ge oss problem när hunden godtyckligt hoppar upp på allt möjligt och riskerar att skada sig. 2 tassar på är betydligt säkrare för hunden, se till att det är högt värderat att utföra.
  4. Tänk på att många av rörelserna är ren styrketräning. Värm upp före, varva ner efter, gör inte alltför många repetitioner.
  5. Träna liksidigt. Tänk redan från början “varannan”. Varannan åt häger, varannan åt vänster. Gäller allt från godisplacering till vilken sida av föraren hunden startar från.
  6. Kom ihåg att hinder inte behöver vara höga! En bräda på marken är till exempel ett utmärkt sätt att träna balansgång med minimal skaderisk.

Vill du ha lite hjälp på vägen?

Jag har en onlinekurs för grunderna som hjälper er igång på ett tryggt och säkert sätt.
Du är välkommen att gå med i HHE:s FB-grupp “Dog parkour med Hund Helt Enkelt“. Jag planerar att blanda in Ulrikas kompetens på fys-biten där också, men det vet hon inte om än 😎
Alla momenten till min och Midoris novice-titel hittar du HÄR.

Sådärja. Ut med dig och ha kul med din hund! Det är ju faktiskt det som all träning går ut på 😁

Publicerad Lämna en kommentar

Hjärngympa för hunden

Vi skriver mycket om aktivering för hunden, både för kropp och huvud. Det gör vi eftersom 1: det är viktigt och 2: det är kul. Och man får liksom aldrig för många tips att testa!

Finns det inga gränser för vad en stackars hund ska behöva jobba med? Matte, kom ner nu!

1. Det är viktigt.

Fysisk och mental aktivering förebygger både skador och problembeteenden. Hjärngympa kan vara en viktig del i en mängd olika träningsplaner, allt från utfall till separationsångest. Genom hjärngympa kan vi ge hunden utlopp för sitt arbetsbehov, vi kan stärka hundens självförtroende, vi kan öka samarbetet, vi kan stärka relationen, vi kan låta hunden få utlopp för naturliga beteenden och vi kan lära in viktiga färdigheter på ett lättsamt sätt.

2. Det är roligt.

Det är faktiskt ännu viktigare. Sådant som är tråkigt och jobbigt har iallafall jag en tendens att placera längst bak i huvudet. Medans sådant som är roligt gör jag och hundarna ofta och gärna! Det är därför min man ibland frågar “men vad ska det vara bra för…?” när jag beskriver vad vi tränar. 😂 Och grejen är ju den att det ÄR bra, för en MASSA grejer, även om det inte är helt uppenbart vid första anblicken. Se stycke 1…

Vem är snabbast? Klara, fääääärdiga…GÅ!

Bilden ovan är ett klockrent exempel: Midori och hennes kompis hittade på en egen lek runt godisbiten. Båda har roligt. Midori lär sig dessutom självkontroll både runt barn (som hon älskar) och runt godis, hon tränar kroppskontroll på bänken, hon tränar sin koncentrationsförmåga, och bandet mellan de båda stärks.

Men…jag har ingen fantasi! Hjälp!

Jag hör dig… Här kommer tio enkla grejer att gymnastisera vovvens hjärna med, på olika svårighetsnivåer!

  1. Sitt vackert. Stärker rygg och magmuskler och tränar balansen. Korta pass, detta är styrketräning!
  2. Hitta mattes vante. “Tappa” din vante på promenaden. Leta tillsammans. Din FANTASTISKA hund hittar den!
  3. Godisträd. Göm godis i barken på ett träd. Leta tillsammans.
  4. 2 tassar upp. Lär hunden sätta framtassarna mot stenar, betongblock, husväggar, träd, etc. Korta pass, detta är styrketräning!
  5. Klara, färdiga, gå. Försten som tar godisen vinner! En blyg hund vinner alltid. En hund som redan tar för sig behöver du ha koll på – vänta tills “gå”, ingen tjuvstart! Tjuvstartar hunden är du snabbare, anpassa avståndet så du hinner. Väntar hunden vinner den.
  6. Var är mattes näsa, mun, panna? Lär hunden peka på rätt kroppsdel. Rekommenderas inte till väldigt stora, slabbiga, eller överenergiska hundar.
  7. Städa ihop sina leksaker. Perfekt för den lata hundägaren.
  8. Öppna och stänga skåp och lådor. Lär ut med viss försiktighet…
  9. Lickimat. En för mig ganska ny uppfinning som gjort mina kvällar betydligt trevligare, Kelpan kan hålla på med en matsked jordnötssmör i en halvtimme. Och sedan är hon trött! WIN!
  10. Fotgående på intressanta underlag. Kan din hund sin position i fotgåendet? Utmana den! Stockar och stenar, trappor, högt gräs, etc.
Med en hund som gör regelbunden hjärngympa slipper du det här… 😂

Vill du lära dig mer?

Den 4/2 startar jag en kurs på ämnet trix. Perfekt hjärngympa för både hund och människa, där ni dessutom får koll på träningsstruktur, olika sätt att få fram beteenden, kriteriesättning, signalkontroll, och en massa andra bra grejer. Men det kommer ni knappt att märka – det händer under tiden som ni tränar resten!

Publicerad Lämna en kommentar

Stark eller stark?

Jag är inte så bra på att bry mig om min egen fysiska status, men när det kommer till hundar är jag smått besatt. Totoro ser inte så biffig ut, men han är betydligt mer vältränad än vad som syns utanpå!

Jag är VISST biffig! Jag var starkast i världen redan när jag var liten, så det så!

Anledningen till det är att jag inte fokuserat på de stora musklerna som syns. Det är inte de som gör det viktiga jobbet – tvärtom, de kan vara ett problem! Styrka som inte används kontrollerat och vägs upp av balans riskerar att göra skada istället för nytta.

Smått och lednära

Totoro har varit och röntgat lederna strax innan jul. Inte alla som läser detta har en ras där ledstatus kontrolleras, så jag kan säga att det är nervöst när det ska göras. Jag har inte haft någon egentlig anledning att vara orolig, men man vet ju aldrig! Och dåliga leder, framförallt armbågarna i en så tung ras, kan sätta stora begränsningar på livet framöver och även ofta leda till en förtidig död.

Totoro har såklart HD A och ED 0. Jag var inte ett dugg orolig innan resultatet kom. Så det så.

Alla som tror på henne räcker upp en tass…

Så varför pratar jag om ledröntgen helt plötsligt? Försöker jag påstå att det är tack vare min träning som Totoro har fina leder? Nej, absolut inte! Han är född med fina leder, det har jag uppfödaren att tacka för. Träning kan hjälpa dåliga leder och förlänga hållbarheten på bra, men det lagar inget. Nej, anledningen att jag pratar om röntgen är för att lillspinken Totoro var nästan omöjlig att röntga. Hans lednära muskler är så starka att trots djup sedering var han väldigt svår att dra i rätt läge för röntgenbilderna. Den stackars röntgenteknikern (röntgensköterska? vad säger man?) var helt genomsvettig innan pärsen var över, och jag med.

Jobbigt för oss där och då, men ett utmärkt betyg på Totoros viktiga muskler. De små och lednära musklerna som håller ihop honom och ger honom god kroppskontroll.

Vettvilling

Hundar har inget vett. Sorry, men det är sant. De tänker inte på att värma upp innan ansträngning eller sluta för att de är trötta. De värderar inte en inbromsning eller sväng efter vad som är rimligt för dem att klara av. De springer för att de vill, och jag antar att de bara litar på att kroppen sköter sitt jobb. Det är vårt ansvar att den har förutsättningar att göra just det (och att se till att de värms upp och ner, och vilar när de är för trötta).

Fysträning har sakta men säkert blivit något hundägare är alltmer medvetna om, men tyvärr är det inte alltid fokus på rätt saker. En biffig, “stark” hund med explosiva rörelser och snabb utveckling kan lätt ses som något bra, när det kanske inte alltid är fallet. Stora, tydliga muskler är absolut viktiga för en stark hund – men de måste komma efter de små och lednära i prioriteringen.

Muskler (av den typ vi pratar om här) går förbi leder, sammandragningen av muskler är vad som skapar rörelse i lederna. Stora, starka muskler kan skapa extrem belastning i lederna, detta behöver vägas upp av stabiliserande muskler runt leden och kroppskontroll. Om vi bara bygger stora muskler riskerar vi att de bokstavligen sliter hunden samman… Styrkan riktas inåt och kroppen håller inte ihop.

Jag är inte ett dugg trött, jag kan springa och hoppa hela dagen!

Totoro har ingen vidare kondis får erkännas (jag måste skaffa en cykel), men i övrigt är han i riktigt god form. Han ser dock ganska omogen ut i kroppen jämfört med många andra hundar i hans ålder, vilket har att göra med var jag valt att lägga fokus i fysträningen. Styrkan och explosiviteten har han fått fixa själv, i lek och trams. Jag har lagt vikten vid balans, kroppskontroll och stabiliserande muskler.

Att träna smått

För att bygga de stabiliserande musklerna behöver vi tänka smått, långsamt och kontrollerat. Ju långsammare rörelser desto bättre. Vi behöver även isolera delar av kroppen att jobba med, annars tar hunden som regel den enklaste lösningen och tar i med muskler som redan är starka. Vi vill träna hela kroppen!

Ostabilt underlag, lååååååååååååångsamma rörelser, och små hinder är nycklarna här. Bara att stå stilla på ett ostabilt underlag gör att de små, lednära musklerna måste jobba för att hålla kroppen i ett stabilt läge. Långsamma rörelser gör att musklerna som stabiliserar lederna måste ta i för att hålla rörelsen rak – med fart så sker det av sig självt iom kraftens riktning så de musklerna får ingen träning. (Eller riskerar att överbelastas och gå sönder om kraftens riktning är fel…) Och små hinder tränar kroppskontrollen och -medvetenheten, så hunden utvecklar sin förmåga att verkligen styra sina rörelser och hålla sig i balans.

Totoro 7 månader tränar bakdelskontroll. Lägg märke till att han har en tydligt dominant sida, han försöker kliva över hinder till höger med vänster ben först…

Skador kan alltid hända. Och hur mycket och bra vi än tränar så kommer våra hundar inte att leva för evigt. Men med bra och genomtänkt träning blir deras liv bättre, längre och tryggare. Det är verkligen värt mycket!

Publicerad Lämna en kommentar

Julpyssel med hund

Så var december här, med pyssel, pynt och stök. Med en hund som Totoro kan det vara något av en mardröm – han är övertygad om att allt som glittrar är gott, allt som är runt är bollar, allt som dinglar är kamptrasor, och givetvis att allt matte tar hem är till honom.

Så det kan vara något påfrestande för nerverna att försöka göra fint här hemma, ärligt talat. Totoro “hjälper till” så väldans! Han är väldigt bra på att göra konfetti, resten är kanske inte hans starka sida…

Till jul vill man väl göra lite fint, röja upp och få det att se lite hemtrevligt ut. Eller hur?

Förekom eller bli förekommen!

Jag har att välja på att göra något förebyggande för att hålla Totoro borta från det jag pysslar med, eller se det spridas ut över golven, slitas i stycken, eller sväljas. Hm, vad ska jag välja…? Någorlunda självklart så väljer jag att faktiskt försöka lära honom att göra bra saker istället för saker jag retar mig på. (Och som faktiskt kan vara farliga för honom! Julkulor må se ut som bollar men de är rätt riskabla att bita i, tex.)

Allt blir bättre med lite glitter! Plötsligt har julstämningen infunnit sig här hemma med en enkel liten dekoration. Smidigt va?

Så här är mina heta tips på hur vi kan få lite julefrid från hundjulstöket:

  • Beväpna dig! Ha små torrgodisar i fickan, göm här och där medan du rör dig runt i hemmet och göm godisar åt hunden. Så får han tussa runt och leta godis istället för att plocka upp varenda pryl du ställer ifrån dig. Enkelt, kräver noll träning och nästan lika mycket förberedelse. Svårighetsgrad 0.
  • Väntplats. Lägg fram en bädd eller filt till hunden och belöna om och om igen för att vara på den. Börja med kulsprutebelöningar (typ en i sekunden) och dra gradvis ut på tiden. Börja röra dig runt och släpp ner belöningar. Rör dig ifrån och gå snabbt tillbaka för att belöna. Fortsätt så tills du kan röra dig runt i rummen medan hunden envist ligger kvar och tänker att det är här allt bra händer! Bäst jag stannar på den magiska filten, här landar det smågodisar med ojämna mellanrum. Enkelt, inga förberedelser men kräver lite träning innan du kan sätta igång med ditt eget. Men sedan lönar det sig resten av livet. Tänk att hunden antar att det är bäst att chilla på filten för någon enstaka torris varannan timme… Svårighetsgrad 3.
  • Hjälpreda. Lär hunden att faktiskt hjälpa till med det du tänkt, istället för att hitta på egna sätt att “hjälpa”. Lär in att hålla, bära och släppa. Din hund är plötsligt en medhjälpare! (Eller skottkärra…) En extra tass kan göra livet lättare. Lär hunden att hålla saker du ber om istället för att tugga, att följa med dig med saker i munnen istället för att spotta ut dem när något intressantare dyker upp, och att lägga ner dem där du visar. Väldigt användbart – och inte minst kul! – men inte den snabbaste lösningen på kortare sikt. Svårighetsgrad 5.
Visst blev det bra? Väl värt ansträngningen, har nog aldrig sett så mysigt och hemtrevligt ut.

En hundig jul

Det finns en massa erbjudanden om julklappar till hundar såhär års och det är svårt att inte lockas. Klart hunden ska få klappar! Men renhorn att sätta fast på huvudet, bjällror till halsbandet, eller pepparkaksformade ben, är det verkligen för hundens skull…?

Så jag har tagit mig samman och tänkt på Totoro i första hand. Han vill inte ha en tomtedräkt, han vill göra saker. I år får han en kurs i sitt paket, för det är vad han älskar mest av allt. Och jag älskar såklart honom mest av allt, så hur skulle jag kunna säga nej. Det kan jag inte.

OK, två kurser då. Men sedan får det vara nog faktiskt!

Åtminstone tills efter nyår. 😆

Publicerad 2 kommentarer

Hjälp! Min hund har tråkigt!

Jag brottas med en enorm att göra-lista (… att ha gjort redan-lista), Totoros mormor har precis åkt hem efter en veckas Totoroparty, och Totoro känner sig åsidosatt. Minst sagt. Livet är orättvist! Och jag kan i princip välja mellan att bli irriterad och förklara för honom att a) det är inte alls synd om honom! och b) matte har faktiskt saker hon måste göra och du får faktiskt acceptera att vänta ibland! eller acceptera att han är ärlig med hur det känns för honom. Jag kanske tycker att det inte borde vara så himla synd om honom. Kanske tycker jag att han är något av en drama queen. Eventuellt känns det ibland som att när mitt jobb betalar för hans mat och leksaker kanske han borde kunna chilla och låta mig jobba!

Men han har inte valt det här, och han ljuger inte. Och, inte minst, det är lättare för mig med att bara acceptera det. Han är uttråkad. Mitt perspektiv hör inte hemma i hans upplevelse. Plus att det är rätt orättvist att förvänta mig att han kan förstå att göra-listor…

Snackaruom? Jag fattar allt.

Samtidigt måste jag ju göra saker jag måste göra! Det verkar vara en omöjlig ekvation.

Kul för mig eller kul för dig?

Njä, fullt så omöjligt är det inte. Det som är svårt är att få till “riktig” träning. Sådan som jag tänker är bra för honom. Utvecklande och långsiktig. Men det är ju mina mål, inte hans! Hans mål är att ha kul, punkt. Nämen allvarligt, det är ju det! Vad vet han om framtida tävlingar, hantering hos veterinären eller trånga tågresor? Han vill bara få utlopp för sin energi, och kanske tjäna ihop lite godis/lek/beundran.

Överskottsenergi? Vem? Vad pratar du om?

Så jag får släppa alla tankar på kilometerlånga spår just nu. Visst skulle han bli underbart trött och nöjd, men jag hinner inte. Och jag kan inte träna rallygrunder, jag är för stressad och kommer att lära honom fel. Men nonsens? Nonsens är super i det här läget!

Nonsens är allt som inte är avsett att leda någonstans. Varken han eller jag har något investerat i hur det går, resultatet spelar ingen som helst roll. Det är verkligen bara att vi gör det som är viktigt. Så här kommer en liten tipslista på nonsensövningar att ta till när hunden är less på att du är trött.

Nonsenslista

  • Säg mamma! Det här är en favorit hemma hos mig, men den passar inte för alla hundar/människor. Jag försöker lära Totoro – som jag lärde Fargo en gång i tiden – att säga “mamma”. (Och “nej”, “ja”, “mormor”, och lite andra jäääääääätteviktiga ord.) Det går ut på att jag sätter mig och stirrar på honom med en klicker i näven och markerar alla ansiktsrörelser, sedan munrörelser, sedan ljud, sedan ljud som involverar någorlunda rätt munrörelser, osv. Spelar det någon roll om han säger “mamma” eller “mmmmwwaauuoom-waaarrr”? Nä. Men det är väldigt, väldigt svårt för honom så han får jobba hårt. Perfekt!
    Obs! Den här träningen tenderar att göra många hundar mer intresserade av att göra ljud generellt! Om du inte vill ha en pratig hund, prova inte det här. Fundera istället på något annat nonsenstrick som är krävande för hunden, kanske blinka med ena ögat?

  • Skattjakt! Jag är inte så förtjust i att gömma godisar som hunden får leta reda på. Det är godisar som jag fastnar på. Jag gillar inte att starta honom in i en aktivitet som liksom rinner ut i sanden när han upplever att det är lika bra att lägga av. Antingen letar han för lite och ger upp medan det finns godisar kvar, eller så gör han ett jättebra sökarbete även efter allt är slut och får ingen belöning för det. Det bär mig emot… Så jag gör ett lite alternativt upplägg: jag gömmer en godis, men svårare och svårare. Första gången kanske lös i rummet, sedan invirad i en papperstuss, därefter godis i papperstuss med snören knutna runt, osv. Totoros skatter är numera oftast en godis inlindat i papper, i en liten kartong som jag tejpar ihop noga, inuti en plastpåse som knyts ihop, inuti ett i hoprullat tygstycke, inuti en lite större kartong (ihoptejpad), i en filt som är rullad och knuten, och så gömd någonstans i huset. Fortfarande en aktivitet som går fort för mig men kräver lite jobb för honom att både hitta och öppna.

  • Hårda spår. Ett “riktigt” spår tar lite för mycket tid att lägga och gå just nu, men ett hårt spår är svårare för hunden och kräver mindre av mig. Hårt spår betyder att vi lägger ett spår på en hård yta, dvs något som inte påverkas av att vi går på den. Ett spår ute i naturen lämnar bokstavligen spår, våra skor sätter avtryck i jorden, kvistar och gräs bryts och växtsaft sipprar ut, döda löv sparkas upp, osv. Det är inte bara doft från oss, det är doft från vad vi ställt till med när vi klampat fram. Går du över en asfalterad parkering får du ta i rätt rejält för att lämna sådana spår… Och hunden får följaktligen jobba desto hårdare, när det bara finns lite vittring från dig på en kal yta att följa.

  • Miljöpromenader. Promenader kan jag inte helt välja bort, hur upptagen jag än är. Totorostackaren måste få komma ut! Men vi kan kanske inte sätta oss i bilen och åka till skogen som han älskar (en timme i bil härifrån, suck…), och de kan kanske inte bli så långa som han skulle önska. Och jag är stressad och trött, det får bli det gamla vanliga runt kvarteren där vi bor! Eller? Varför inte kombinera nytta med nytta? När jag ändå måste åka någonstans, passa på att gå en promenad på en helt ny plats. Jag kör aldrig till Malmö frivilligt och när jag väl är där vill jag bara därifrån (det handlar inte om Malmö, det handlar om städer generellt), så ett annat sätt att se på det: för Totoro är det en helt ny värld. Nya dofter, nya ljud, nya saker att se. En promenad som kräver noll extra tid eller ansträngning från mig – utöver att komma på att det kan vara värt att stanna i Malmö en halvtimme extra – ger honom tusen nya intryck. Nöjd hund, ingen extra tid! Vi är vanedjur och vi tänker sällan på hur många möjligheter vi faktiskt får att bryta rutinerna.

  • Hinderbana! En enkel hinderbana gör vilken unge eller hund som helst glad i min erfarenhet. En skokartong att stå i, en soffkudde att vingla över, en stol att krypa under, en låda att balansera längsmed, ett rep att hoppa över, en stövel att runda… Se dig omkring där du sitter, nog har du väl en massa grejer hemma? Om hunden får röra dem går de att använda till en hinderbana! Det behöver inte vara högt/svårt/avancerat (ju enklare desto bättre faktiskt, du är ju stressad och trött så det är bättre om det inte kräver några träningsskills eller säkerhetsmedvetenhet), de enklaste prylar blir roliga hinder om man sätter ihop en hel bana av dem.
    Obs! Tänk på säkerheten! Använd inte saker av glas tex, ifall hunden är stor eller brötig kan de gå sönder och skapa farliga skärvor.
Vem var tanten som håller i köttbullarna nu igen? Mrraaa?

Sådärja!

Nu har jag både jobbat och gett mig själv några idéer för vad jag ska göra direkt jag postat den här bloggen! Det var inte helt fel, och jag hoppas den är till nytta för dig med. Det behöver inte vara på så blodigt allvar hela tiden, hundträning är ju egentligen bara att göra roliga saker tillsammans med hunden. Det är en lek! Spara planerandet och utvärderingarna till bättre dagar, se bara till att hunden får göra något kul.

Publicerad Lämna en kommentar

Nosework – reflektioner från en nybörjare

Det här med nosarbete som sport har aldrig riktigt fått fäste hos mig. Visst jag har testat lite olika sorters spår (Valle gick en kurs i hårda spår när han var fyra månader och fixade anlagsprovet i viltspår vid strax över året), och uppletande är ju praktiskt när man tappar grejer, men mer än aktiveringsnivå? Nope. Inget tålamod, inget intresse, inget behov.

I skogen går man lös och filosoferar över livet, inte i sele och lina!

Det enda undantaget är vittringsapporteringen som ingår i tävlingslydnaden. Där har vi lagt många roliga timmar, jag och båda kelparna. Dels eftersom jag en gång siktade högt i klasserna, men framför allt för att det är både okomplicerat och intressant. Inga träningskompisar behövs. Ingen stor yta. Bara jag, hunden, ett gäng pinnar, och bra belöningar liksom. Perfekt inomhusträning.

Nosework

Så flyttade då noseworken in i mitt liv, på en ren impuls anmälde jag till kurs (det här med impulskontroll är mina hundar bättre på än jag är). Midori tyckte och tycker fortfarande att det är vettigare att göra andra saker tillsammans. Men Valle fastnade rejält! Och därför fastnade jag också. Att det är en sport som inte kräver mycket utrymme, går att träna inomhus, och – beroende på ambition – går utmärkt att träna på egen hand hjälpte så klart till… Jag är lat och att ha en aktivitet som gör min hund nöjd och glad på kort tid utan direkta förberedelser är ofta väldigt skönt.

Vi startade vår första kurs i maj. Fem månader senare går jag vår tredje noseworkkurs, vi har tävlat, och jag är totalt och ytterligt vilse i nosework-djungeln. Nosework som sport liknar inget annat jag har pysslat med inom hund, och jag är helt urkass med jämna mellanrum (läs 90% av tiden)…

Skitsnack. Jag är trött på att vara modig och kass. Jag vill ha koll på vad jag gör! Nu, tack!

Vad är det som är så himla svårt då?

Mycket av min styrka i hundträningen är att jag är hyfsat analytisk, kan bryta ner målet i små steg, har goda tränarfärdigheter, och har koll på beteende – förstärkningsprocessen. Jag har också ganska lätt för att tänka öppet och hitta nya lösningar och vägar framåt.

I noseworken känns det som att inget av det jag kan sedan tidigare kan appliceras. Det kan det säkert, jag ska bara lära mig hur, men just nu är jag helt lost. Och det här med att inte ha koll, det är liksom inte riktigt min grej…

Jag ska lista det viktigaste jag inte kan men känner att jag behöver få koll på (och det typ igår):

1. Läsa min hund

Nosework är ett självständigt arbete för hunden. Jag som förare är inte så inblandad i själva sökandet efter doften, mer än att ge Valle bra förutsättningar med hjälp av en vettig koppelhantering och inte stå i vägen. (Redan där har vi problem förresten, men där har jag iallafall koll på mina brister och vad jag behöver tänka på.) Men det är ju en klar fördel om jag kan se när han får doften i nosen och när han tappar den, och om jag kan skilja mellan “jag måste bara undersöka den här fläcken ordentligt”, “jag brukar få godis om jag håller nosen stilla” och “här är det!”. Det kan jag inte. Jag vet knappt ens vad jag ska titta efter, och de tecken jag vet tappar jag bort i allmän förvirring så fort något nytt händer.

2. Räkna ut hur doften beter sig

Senaste tävlingen fick vi ett utomhussök i ett litet lusthus. Som en vägg med en bänk, och pelare på andra sidan. Valle sökte intensivt runt bänken och väggen. Doften satt på pelaren bakom oss, den svaga vinden drev doften in mot väggen där den samlades (enligt domaren, detta är inget jag lyckades lista ut själv…). Valle hittade doft, men kunde inte lokalisera var den kom ifrån. Och jag var verkligen ingen hjälp! Jag kan knappt känna hur luftströmmarna går om det inte blåser rejält, och att kunna räkna ut hur doften påverkas – jag gissar fel lika ofta som jag gissar rätt…Inte ett vidare bra facit.

3. Veta om, när och hur jag kan vara till någon hjälp

Den generella riktlinjen som jag lyder just nu är “do no harm”. Det vill säga, jag försöker låta bli att göra något alls – risken att jag gör fel grej är uppenbar. Valle är smart och lättpåverkad, hjälper jag i fel ögonblick eller på fel sätt kopplar han bort nosen och ber mig fixa problemet själv. Inte konstigt – han har åtta års erfarenhet av “matte fixar” i bagaget!

Det är en vettig strategi så länge saker och ting fungerar hyfsat som planerat, men när det skiter sig? Han går över gömman gång på gång och får slut på batteri och markerar på måfå för att iallafall få en belöning? Eller är störd av något och fokuserar på något helt annat än eukalyptus? Eller tittar på bilen och funderar över varför den står där innan han börjar nosa på en grästuva istället (fordonssök)? Eller går in i träningsmode istället och testar något av de trick som brukar fungera? Då står jag och är lika vilsen som han, helt oviss om vad som är bästa strategin. Hjälpa, bryta, starta om, gå hem?

Och om den bästa strategin verkligen är att göra ingenting alls, så hade det varit skönt att välja det alternativet medvetet och inte som ett “jag vet inte vad jag ska göra så jag gör ingenting”.

Hörru matte! Kom igen! Doften är ju här någonstans, koppla på den där mesiga näsan du har så letar vi tillsammans!

Vad gör jag åt det då?

Förutom att jag blir frustrerad över min egen otillräcklighet (inte konstruktivt!) så tar jag hjälp. Jag läser, ser filmer, och försöker sortera bland all information som finns…Och det finns mycket! Men precis som i övrig hundträning finns det en mängd olika vägar till målet. Folk som pysslar med nosework är helt enkelt inte riktigt överens! Och jag har svårt att sortera bland dåligt och bra, myt och verklighet, tro och fakta.

Så jag gör som när jag var ny inom andra sporter – väljer en person vars tankar passar ihop med mina egna. I mitt fall är det enkelt eftersom Ulrika har koll på det här med nos och doft. Med en ängels tålamod guidar hon mig och Valle, med lika mycket tanke på att träna mig som att träna min hund. Jag får testa att gå med Totoro för att känna på skillnaden (jag i halvpanik – en hund som jag har ÄNNU mindre koll på hur jag ska läsa än min egen! Tur att Tot är väldigt förlåtande…). Hon lånar Valle och visar både honom och mig när vi fastnar. Och lite i taget blir vi bättre, både som individer och som team.

Planer framåt

Det jag älskar mest med nosework, den STORA anledningen till att jag och Valle pysslar med det, är inte en nyväckt fascination för doftarbete. Det handlar om två saker:

  1. Det är faktumet att jag och Valle har hittat något som vi trivs med att göra tillsammans. Valle är trasig i kroppen och kan inte träna sådant som jag vanligtvis gillar att träna, därför är det guld att ha hittat något som han både älskar och kan pyssla med utan problem. Att åka på kurs eller tävling med bara honom, se hans entusiasm, hur han älskar att visa mig vad han har nosat upp – det är världen.
  2. När det funkar, när vi synkar, när vi jobbar som ett team med ett mål, då är det ganska magiskt. Att starta honom på ett behållarsök, vara (hyfsat) säker på vad vi gör, se honom jobba, stoltheten när han utan att tveka visar mig var doften finns, det är en form av samarbete som inte förekommer i något annat jag gör ihop med mina hundar. Han har kontrollen. Han vet vad som ska göras. Jag bara ger honom förutsättningarna.

Så jag får helt enkelt acceptera att det är OK att vara nybörjare trots att vi pysslat med detta i hela fem månader (och ja, jag vet att det är kort tid. Men det KÄNNS länge!)
Mitt kontrollbehov får ta en baksätesplats, jag får leva med att inte kunna och inte veta. Nosework är annorlunda mot all annan hundträning som jag har ägnat mig åt och jag försöker få ihop allt inuti huvudet.

För det är så värt det.

Ps
Vill du börja med nosework med din egen hund? Ulrika startar en nybörjarkurs 5/11! Och den går dessutom till största delen inomhus – bara det muntrar ju upp i vinterkylan 😁

Publicerad 2 kommentarer

Ge hunden något att göra!

Både jag och Ulrika gillar att göra saker ihop med våra hundar. Det har vi haft i huvudet när vi har valt våra hundar – vi har båda valt raser som är gjorda för att jobba, och vi har båda valt linjer inriktade på aktiva hundar. Med lite olika inriktning – vallhund kontra vakthund – men vi har medvetet valt hundar som inte bara vill ha en uppgift (eller flera) utan faktiskt kräver det för att må bra.

Varför nöja sig med en liten pinne när man kan välja en STOR pinne? Ju tuffare uppgift desto roligare!

Aktiv hund – på gott och ont

Att ha en aktiv och självständig hund som är van att träna både intellekt och kropp är jätteroligt – i träningen. I vardagen kräver det ett visst mått av både humor och tålamod, och förmågan att skratta istället för att gråta (eller bli arg) när hundarna gör det de faktiskt är både avlade och tränade för: hittar på saker.

Jag och Midori har till exempel en pågående upptrappning runt de lådor som jag förvarar återvinningsförpackningar i. Hon gillar att dra ut förpackningarna över hela golvet och finfördela dem. Jag tänker lite mer att de ska få samlas i lådan till de slängs. Alltså gör jag det svårare och svårare för henne att komma åt dem, och hon tar utmaningen på största allvar och blir mer och mer uthållig och uppfinningsrik… Jag är helt säker på att hon uppskattar sin “aktiveringsleksak”!

För det är vad det handlar om: hon vill aktiveras. Ha en uppgift. Lösa problem. Och innefattar det kroppsarbete så är hon i sjunde himlen. Hon vill JOBBA!
Om jag inte ger henne något vettigt att göra så hittar hon sina egna uppgifter: dra ut saker på golvet, slita sönder saker, skälla på allt och inget, förpesta livet för övriga familjemedlemmar (både två och fyrbenta). Dra som en idiot i kopplet, jaga bilar, vägra bli infångad när hon är lös.
Och om jag tränar lydnad med henne när hon är understimulerad så rinner liksom energin över i en massa ljud, ärevarv med leksak, svårt att fokusera, kan inte vara stilla. Börjar valla koner och apporter. Och vi blir båda frustrerade.

Berikning

Hundar har en massa naturliga beteenden som de behöver få utföra för att må bra. Det är till viss del rasbundet: en retriever vill använda munnen, en vallhund älskar att samla ihop individer, en vinthund behöver få springa. Många beteenden är gemensamma för alla hundar: till exempel gnaga, slita sönder, spåra/söka, bädda, undersöka, gräva, jaga, slicka, smyga, balansera, etc. Hur stort behov hunden har av att få utföra olika beteenden är också individuellt.

Berikning är när vi ger hundarna möjlighet att utföra sina naturliga beteenden under mer kontrollerade former. Ett enkelt sätt är att använda berikning när det är matdags:

  • Sprid maten på gräsmattan
  • Lägg maten i smutstvätten (inte lämpligt om hunden slaktar tvätten i sitt letande)
  • Låt hunden gräva i en lövhög efter maten
  • Lägg maten i en tom PET-flaska
  • Vänd matskålen uppochner över maten
  • Blanda maten med olika bitar av grönsaker
  • Använd maten att göra godisspår av
  • Lägg maten i en tom toarulle som ett litet paket

Hunden löser sedan “problemet” på egen tass, utan din inblandning. Anpassa därför svårigheten efter din hund, vi vill inte att den ska misslyckas med att komma åt sin mat!

Berikning kan också vara hur miljön runt hunden utformas: möjlighet att välja mellan flera liggplatser på olika platser och höjd, möjlighet att välja mellan att vara ute eller inne, möjlighet att gå på strövtåg och undersöka det som verkar intressant för stunden så länge man vill, möjlighet att få tugga på en tuggis eller en leksak när man känner för det.

Gnaga på pinne: berikning.

Aktivering

Men vad är skillnaden på “berikning” och “aktivering” då?

Det beror lite på vem du frågar. Det här är mitt svar:
Berikning stimulerar de naturliga beteenden som hunden redan har i sin repertoar, och hunden gör det “på egen tass” när och om den vill. Valfrihet är viktig, det finns ingen prestation inbyggd.
Aktivering gör vi tillsammans, jag och min hund – tränar grejer, löser problem, samarbetar. Här har vi ofta ett “mål” med vad vi vill göra.

Båda behövs. Beroende på fyrbening, tvåbening och vilket liv man lever kanske man väljer mer berikning och mindre aktivering eller tvärt om. Alltför mycket aktivering kan vara stressande för hunden, lyssna på din hund och hitta en bra balans.

Känns det förvirrande? Det spelar faktiskt ingen roll om du kallar det ni gör för “berikning” eller “aktivering”, så länge din hund får pyssla med stimulerande saker som gör den nöjd. Det är det viktiga.

Därför kommer jag i resten av inlägget inte längre kategorisera mina tips som berikning eller aktivering, utan bara skriva om sådant som är roligt – och nyttigt – att göra tillsammans!

Nosen

Att få använda nosen är viktigt för en hund. Vi kommer aldrig att förstå deras doftvärld, men alla som har sett en hund koppla bort andra sinnen när de kopplar på nosen vet hur starkt det är. Att få använda nosen är en hundlig rättighet!

  • Alla typer av leta godis. Inne, ute, under möbler, i lådor, uppe på stolar, i träd, använd din fantasi. Börja enkelt, visa med handen, säg “leta” med spännande röst. Gör det svårare och svårare efterhand. Försök hjälpa hunden så lite som möjligt, lär den att jobba självständigt.
  • Samma sak, men med älsklingsleksaken. Växla mellan att hunden får behålla leksaken och att byta mot en godis och gömma igen.
  • Spåra tillsammans med din hund. Ett kort godisspår är lätt att lägga i trädgården eller i vardagsrummet. Utöka efterhand. Prova gärna en spårkurs eller en spårdag och lär dig lägga spår i skogen.
  • Göm dig och låt hunden leta rätt på dig. Jätteroligt om man är två stycken som hunden får leta upp växelvis.
  • Nosework och specialsök. Roligt, enkelt att pyssla med (om man inte siktar på tävling), älskas av i stort sett alla hundar.

Tips: pysslar du redan med nosework? Ulrika la upp en specialworkshop om markeringar som går av stapeln 23/6 i morse!

“Där. Precis där. Tvåbening? Så här gör man. Nu är det din tur.”

Kroppskontroll

Hundar mår bra av att lära sig var de har sin kropp! Proprioception, alltså vetskapen om var de har sina olika kroppsdelar både i förhållande till sin egen kropp och till omgivningen, är något många hundar behöver träna upp. På köpet blir de starka och smidiga, får bra balans och bättre självförtroende.

VIKTIGT: du behöver säkerställa att träningen är säker för hunden, att skaderisken är minimal, och du behöver tänka på nya rörelser som styrketräning för hunden. Undvik många repetitioner av samma sak, låt alltid hunden välja, och lyssna på den.

Tips: Känner du dig lite osäker? Åsa har en workshop om Dog Parkour 6/7, och en längre kurs startar 31/7.

  • Agilityn är självskriven.
  • Dog Parkour är en rolig aktivering och träningsform, som utnyttjar miljön ni har runt er.
  • Ut i skogen! Locka upp hunden på stockar och stenar, låt den sätta sig och lägga sig.
  • När ingen är i närheten kan man ha mycket roligt på en lekplats. Se bara till att den är hundtillåten.
  • Lär hunden balansera en godis på nosen, eller en leksak.
  • Lär hunden stå och gå på bakbenen, sitta fint, dansa osv.
  • Testa spring eller cykla med din hund (eller rask promenadtakt om du har en pyttelitet variant)! Vanlig fysisk motion är viktigt. Ja, hunden får bättre kondition och kan få ett större rörelsebehov. Men det är det faktiskt värt. Hundar är gjorda för att röra på sig. Alla hundar (med anpassning av mängd för individ så klart).

Problemlösning

Att ge hunden ett problem att lösa gör att den utvecklar sin kognitiva förmåga. Den blir smartare helt enkelt! Jag upplever att det är lite som att lösa korsord för mina hundar, de tycker att det är roligt och intressant så länge det ligger på rätt svårighetsgrad. Inte för enkelt, då blir det tråkigt. Inte för svårt, då blir de alltför frustrerade och riskerar att ge upp.

  • Det finns gott om aktiveringsleksaker i djurbutikerna. Olika hundspel rekommenderas, med varningen att hunden snabbt lär sig dem.
  • Göm godis under ett plastglas som hunden får välta. Utöka till mugg som är svårare, djup tallrik, flat tallrik, gryta som slamrar, och se hur hunden löser problemet. Delvis stängda glasspaket funkar bra.
  • Låt hunden slita sönder en toarulle för att komma åt godiset, eller ett paket, eller en petflaska.
  • En kong är en ihålig gummileksak som är perfekt att lägga kletig hundmat i. Den fungerar också utmärkt som kastleksak ock kampleksak. Den svarta kongen är den enda leksaken som min Jack Russel inte lyckades ha sönder! OBS att röd kong classic används i specialsöket, vill du pyssla med specialsök så är det alltså inte den bästa slit-och-släng-leksaken.
“Matte! Jag kan inte få igen min resväska, hjälp mig lösa problemet!”

Träning

Att träna med sin hund är både roligt och stimulerande för båda – men det vet du ju redan. Och det finns ju så oerhört mycket att träna på! Vardagssituationer, trix, olika hundsporter… Det tar liksom aldrig slut! Så många möjligheter kan kännas överväldigande, så mitt bästa tips är att välja något varje vecka som ni behöver träna (som gör vardagen enklare) och något som ni bara tränar på kul (trick, hundsport, etc).

Tips: den 6-7/7 har Åsa en prova-på-helg, då du kan lära dig mer om rallylydnad, dog parkour, tävlingslydnad och freestyle. Välj de sporter du är nyfiken på, eller gör en helhelg och testa alltihop!

Sammanfattning

Ge din hund något att göra. Jag lovar, det förebygger väldigt mycket problembeteenden och bevarar er mentala hälsa. Välj sådant som ni båda tycker är roligt, och välj med fördel så att du ger hunden utlopp för sina naturliga beteenden, låter den använda sin nos och sin kropp, och utveckla sitt intellekt.

Du behöver inte göra en stor grej av det. Du behöver inte åka någonstans (om du inte vill) eller lägga flera timmar på en aktivitet (om du inte vill). Ni behöver inte prestera något. Jag gör mycket under våra promenader, i reklampausen på kvällen när jag tittar på TV, och när det är matdags.

Och lägg in “lediga dagar” då och då, speciellt om du gillar att träna hund och ni tränar ofta och mycket. En ledig dag behöver inte vara tråkig, men kan ägnas åt lite mer lugna hundiga aktiviteter – sitta och mysa i soffan med en bok och ett tuggben, picknicka i parken eller skogen, långpromenad där hunden får leda vägen och nosa hur länge som helst på olika fläckar. Prata med din hund, om livet, och hur mycket du tycker om den, och alla bra saker den gör. Även om den inte förstår dina ord så förstår den din röst, ditt tonfall, ditt kroppsspråk – och DU förstår dina ord.

“Du och jag, matte!”
Publicerad Lämna en kommentar

Frivillig hantering

Det finns saker vi måste göra med/mot våra hundar, där de helt enkelt bara måste stå ut – men det finns betydligt fler saker där vi som kultur övertygat oss själva att makt och tvång är det självklara utan att det faktiskt är det. Hantering är ett bra exempel på detta, onödigt tvång som anses självklart nödvändigt.

Stort tack till Elin för gästbloggen om veterinärbesök! Vi spinner vidare lite på det idag och tittar mer på träningsdelen. Hantering, vare sig av veterinär eller av sin egen människa, handlar ofta om att ta ifrån hunden rätten till sin egen kropp. Men det behöver inte vara så! Med väldigt rolig träning kan vi ge hunden kontrollen över vad som händer och ändå få nödvändiga saker gjorda.

Magiskt va?

Filmen ovan är gammal. Kvaliteten är usel, tekniken är sådär, och hunden har lämnat mig. Men det här är mindre än en vecka sedan jag första gången hörde talas om frivillig hantering. Vi leker veterinärbesök med vad jag råkar ha hemma, bland annat en spik som “spruta”. Både Fnatte och jag är fascinerade…

Bucket Game

Min första kontakt med frivillig hantering var Chirag Patels “Bucket Game”, och det var något helt fantastiskt för mig. Inte bara att hunden får bli delaktig i – till och med ta kontrollen över – saker som kloklippning och tandborstning, utan ännu mer att hunden får ett nytt sätt att kommunicera med mig. Känslan av kontakt var obeskrivlig…

Bucket game går i korthet ut på att lära hunden titta på en “bucket” (en behållare med godis) som tecken för ja, varsågod att göra något med min kropp och titta bort för nej, jag behöver en paus. Ni är säkert många som tänker varianter av “men min hund hatar kloklippning/hårborstning/ta tempen, han kommer aldrig att säga ja!”, det var vad jag trodde också. Men upplevelsen tycks lika magisk för hundarna som den är för oss, när de förstår att de kan säga nej blir det mesta roligt som tidigare varit jobbigt.

Fnatte fick lära sig att ta på sig en munkorg som ja hos veterinären, och ta av sig den som nej. Det är en väldigt tydlig nejsignal för veterinären också, vi behöver inte tolka eller insistera på att hunden ska få en paus. 😁

Det finns veterinärer – som Elin! – som har utbildat sig inom Fear Free eller liknande. Det är väl värt att hitta en sådan. Men de flesta veterinärer vill inte vara hemska monster mot hundar! De går att prata med, även om din veterinär aldrig hört talas om frivillig hantering tidigare. Det är bättre för alla, även människorna, att hunden får en relativt trevlig upplevelse.

Startknapp

Numera använder jag sällan just Bucket Game utan tänker mer startknapp enligt Animals in control-modellen. Med den kommer hundens kontroll in ännu tidigare i processen, jag bestämmer inte vilka beteenden som betyder ja och nej utan han hittar själv sina beteenden. Det blir mindre stelt och ännu roligare till och med.

Dessutom har det blivit alltmer av ett bakomliggande system i allt vi gör. Hanteringsträningen för hunden blev språkträningen för matte, vi måste tex inte alls träna lydnad idag om min hund säger nej… Inte för att min hund hatar lydnadsträningen men för att just här och nu kanske han känner att det vore roligare att köra lite agility eller nose work. Jamen varför inte?

Det är väldigt få saker vi måste här i världen. De viktiga måstena behöver inte trängas med saker vi kan lösa genom samarbete och kommunikation. Det kan ta lite längre tid att göra vissa saker i början, men det är dels värt det och vi tjänar in effektiviteten i längden.

Dessutom är det få saker som fungerar så bra mot rädsla som upplevelsen av kontroll. Min unghund (ca 9 månader) blev rädd när jag skulle massera ett ont knä. Apparaten morrade och attackerade matte! Han flydde till andra sidan rummet och skällde ut oss båda två. Tyvärr riggade jag inte kameran direkt så det här är någon minut in i träningen. När Totoro lyfte en tass lyfte jag apparaten, det var allt som behövdes. Han blev nyfiken istället för rädd, spännande apparat som gör som man säger!

Glöm knät matte, den här grejen är min nu!

Publicerad Lämna en kommentar

Träna din Top Dog Model

Jag älskar att ta med kameran på promenad, släppa hundarna lösa, och fotografera deras egna äventyr. Speciellt med en valp som upptäcker allt för första gången kan sådana bilder bli väldigt speciella.

Totoro, nio veckor gammal. Självförtroendet på topp redan då.

Vänta – varsågod

Men efter ett tag kan den sortens bilder bli lite… likadana. Dags att börja träna sin modell!

Det första jag gör är att lära hunden vänta – varsågod. Att hunden kan stanna där jag har placerat den är guld! Genom att tidigt jobba med externbelöning så får jag dels en bra störningsträning – vänta trots att din skål/leksak är utlagd – och dels ett sätt att så småningom ta actionbilder enkelt eftersom jag vet var hunden kommer att springa när jag säger “varsågod”.

“Jag sitter! Jag sitter suuuuperstilla! När vill du att jag springer? När? När? Nu? NU!!!”

Utnyttja stock och sten

Att placera hunden ovanpå något ger ofta ett porträtt som känns mer “genomtänkt”, plus att det för många hundar är lättare att förstå att den ska vänta. Likadant inuti något. Naturen är full av snygga stockar och stenar! Efterhand som hunden blir säkrare på “vänta” så är det snyggt med bara framtassar upp, eller kanske baktassarna!

“Min sten är min tron, jag är Prinsessa av Kelpies och skogen är mitt kungarike.”

Styr blicken med belöningen

Jag lär mina hundar titta på sin belöning. Det betyder att jag kan styra deras blick, och i förlängningen deras huvudvinkel, för att få fram den känsla i bilden som jag vill ha. Blick in i bilden? Godis på kameran (eller vårt inlärda “titta in i kameran”-ljud). Profilbild? Placera belöningen åt sidan. Plättlätt.

“Alltså, matte sa “sitt mitt i busken och se söt ut”. Jepp – det är mitt jobb. Sitta i en buske. Och se söt ut. Nailed it!”

Top Dog Model – färdigheter som du har nytta av överallt!

En riktigt bra hundmodell är miljösäker, lätthanterad, kan placeras i olika positioner, och gör allt med glädje. Det är inte självklart. Det är något man tränar fram – precis som all annan hundträning. Och de färdigheterna som är viktiga för en modell är dessutom väldigt bra att använde i resten av livet! En hund som är väl tränad i vänta-varsågod har en bra grund i både vardag och tävlingsträning. En hund med god kroppskontroll som är van vid att hålla kontakt med kameran (dig) i olika miljöer är helt enkelt enklare att ha med sig. Att det dessutom blir bra på bild är egentligen bara en bonus…

I sommar håller jag två workshops i Skåne:
20/7 lär du dig din kamera, och använder mina tränade modeller. Vi tittar också på de fem punkterna på checklistan.
10/8 tränar du din egen Top Dog Model. Du får träna på olika poser, vänta – varsågod, testa på rekvisita, och börja vänja hunden vid studiomiljö med bakgrund och lampor.
Båda workshopsen är på tre timmar, 9-12, så att du sedan kan fortsätta hemifrån. Och de är billiga – 500:- (och då bjuder jag på fika)!

Bor du för långt bort? Kolla lite extra på den är onlinekursen: Top Dog Model.
Den innehåller både grundläggande träning med hundmodellen från första början, och tips och råd runt din kamera och fotografering. Det bästa från båda världar!

Och så klart boken som börjar bli en klassiker för hundfotografer: Klick! Hundfotografering med glädje.

Du har ju den snyggaste, finaste, gulligaste och bästa hundmodellen av alla. Visa upp din kompis!

Publicerad Lämna en kommentar

Lär hunden ett koncept


Koncept i hundträning är ett spännande ämne!
Jag hörde talas om “koncept-träning” för första gången för ca tio år sedan. Jag var och lyssnade på Ken Ramirez på Nordens Ark, och han berättade hur han lärt först delfiner och sedan hundar härma vad en kompis gjorde, på signal.

Alltså: träningshunden såg sin kompis snurra, Ken sa “copy” och träningshunden han jobbade med snurrade. Träningshunden såg sin kompis lägga sig, Ken sa “copy”, träningshunden la sig ner. I förlängningen kunde sedan kompisen visa ett beteende som träningshunden aldrig hade gjort, Ken sa “copy”, och träningshunden gjorde sitt bästa för att härma. Den hade lärt sig konceptet “att härma”. Så coolt!

Ett par år senare började konceptträning hitta en större marknad. Claudia Fugazza kom ut med “do as I do” där hunden istället lär sig härma föraren, och det spred sig snabbt!

Jag och Midori var ju tvungna att testa. Efter två dagar, fem korta pass, så det ut så här:

Är du nyfiken på träningen som ledde hit så bloggade jag om projektet:
Inlägg 1
Inlägg 2
Inlägg 3

Fler koncept att testa

Ungefär samtidigt som “do as I do” kom “match to sample”, alltså att hunden ska peka ut ett föremål som är likadant som det jag håller upp. Kay Laurence har en bra film om inlärningen:

I hundträningen jobbar vi redan med flera koncept, ofta utan att tänka på det. Hur vi döper beteenden. Hur vi baklängeskedjar. Att lära hunden självkontroll, eller att bli snabbare i sina rörelser, eller att vara stilla i en position. Allt sådant är saker som vinner på att vi har en procedur, ett koncept, som hunden lär sig och som sedan appliceras i nya situationer och på nya beteenden.

Till exempel, när jag döper beteenden jobbar jag enligt mallen:

  • Frivilligt beteende som hunden upprepar med säkerhet (flyt)
  • Ge signal samtidigt
  • Ge signal lite innan
  • Generalisera
  • Vänta på signal
  • Blanda med andra beteenden på signal

Efter att vi kört igenom det på fyra beteenden så förstod mina hundar konceptet, och proceduren går snabbare och snabbare för varje gång.

Konceptet heter “hålla ett föremål i munnen”. Vilket föremål som helst.

Vilka koncept jobbar du med i din hundträning? Ge gärna exempel!