För tio dagar sedan förlorade jag min vän. Min ledslagerska, min träningskompis, min sängvärmare. Min Mårran.

Det gick fort – ena dagen var hon med på promenaden som vanligt, nästa dag hade ett litet sår på fel ställe blivit infekterat utan att jag märkte något och det blev snabbt värre. Såret satt på en tumör som hon haft de senaste åren, därför vägrade det läka under sårskorpan. Vi åkte akut till veterinären som berättade att det inte gick att operera, att det aldrig skulle läka, och sedan blev han tyst. Efter någon minut insåg jag att han inte skulle säga något “Men det vi kan göra är…”. Jag bad om starka smärtstillande för ett dygn, tog med henne hem, och lät henne somna in på hennes favoritplats i huset dagen efter. Det var helt lugnt, hon var trygg och trött. Det var dags.

Sorgen och saknaden är stark. Så klart. De första dagarna kändes som att jag skulle gå sönder i små, små bitar. Det gör det fortfarande ibland, och kommer att göra resten av mitt liv. Då gråter jag, och skriker lite, och släpper ut känslorna. Resten av tiden gör jag det jag gillar att göra, alltså jobbar… Tack till alla som har funnits och finns där när jag behöver er!
Samtidigt är jag tacksam att jag känner så intensivt. Hon var viktig i mitt liv! Och när någon som är viktig försvinner så gör det ont. Viktigare individ – mer smärta. Tiden med henne är värd varenda sekund av sorg, Kärleken och glädjen under den tid vi fick trumfar gråten och saknaden med ljusår! Hon är värd varje tår.

Jag har förlorat individer jag älskar förr. Jag vet att med tiden gör minnena mindre och mindre ont, och ger mer och mer glädje.

Mina hundar hanterar förändringen i familjen bra. Midori verkar inte bry sig – det hade jag inte väntat mig heller, de var aldrig nära vänner. Valle gick och letade ett par dagar, men jag märker ingen sorg hos honom (ja, jag tror att hundar kan känna sorg). Däremot har han börjat skapa ett starkare band till Midori, lägger sig bredvid henne, kissar över hennes kissfläckar (vilket ALDRIG har hänt förut – däremot var han obsessed med att kissa över Mårrans). Midori kanske tar lite mer plats när jag tänker efter. Lite mindre “prinsessa” lite mer “drottning”. Eller så tolkar jag in saker som inte finns, det händer också ibland.

Det är alltså harmoniskt i min familj. Och jag ska erkänna att det känns skönt att ha en hund mindre att fixa och dona med eftersom hon varken ville följa med eller vara ensam hemma… Sälskallet som hon använde under sina sista år när hon ville ha något (jag visste sällan vad, och inte hon heller misstänker jag) stör inte längre grannarna. Det ÄR enklare med två hundar än med tre.

Ringar på vattnet

Citatet jag valt till bilden i början på inlägget kommer från Tery Pratchett, “Reaper man”. Jag har använt varianter på det i flera år, både för att trösta mig själv och andra. Även om Mårran är borta, så är intrycket som hon gjorde i världen kvar så länge någon minns. Och inte bara så länge någon minns, utan så länge någon påverkas av hennes existens! Allt hon lärde mig som jag kunnat använda för att hjälpa andra hundar och hundägare. Alla elever som träffade henne och fick trygghet och ovillkorlig kärlek. Bilderna på henne. Hon var en enda liten (nåja, mellanstor) hund, men hon hann träffa och påverka många under sitt liv.

Utdrag från en konversation med en vän dagen efter att Mårran somnat in:
–Jag träffade aldrig Mårran. Men jag får uppfattningen att hon förändrade världen.
-Min värld iallafall. Tack!
-Inte bara din. De där filterlösa hundarna som förändrar oss, förändrar världen.
-Sant. Lite i taget.
-Ja. Du vet, ett sandkorn…
(Tack Katarina!)

Så är det. Det startar med en hund med problem och en matte som förtvivlat försöker göra hundens värld till en bättre plats. Men det slutar inte där – det blir ringar på vattnet!

Jag sörjer att min hund är borta. Samtidigt firar jag hennes liv. Allt hon gav, allt vi gjorde tillsammans, all kärlek och all glädje. Smärtan kommer att bli mindre. Glädjen och tacksamheten består. Och så länge ringarna är i rörelse, så länge någon någonstans påverkas av hennes existens – så länge lever hon fortfarande kvar.