Igår var Totoro på party! Partyt råkade vara på en brukshundklubb, och det var lite kö till karusellerna, men det var precis så kul som det borde vara. (Karusellen i det här fallet var såklart tävlingsbanan.) Fullt av spännande främlingar överallt och dessutom några gamla vänner, matte hade godis och leksaker som vanligt, och inte minst – folk som applåderade! Varenda applåd måste ha varit för honom, men den när han avslutade rallybanan var helt klart den bästa.

Totoro är en glad hund, han är sådan av naturen och jag har dessutom lagt ganska mycket jobb på att bygga vidare på hans grundinställning. En tävling är en plats som verkligen kan testa den inställningen – människor är nervösa, det är fullt med hundar nära varandra som inte känner varandra, det ropas och låter, ingen vet riktigt var de ska vara, det är trångt på rastningsstråken, dagen är lång och schemat osäkert. In i bilen, ut ur bilen, nähä inte dags än, in i bilen igen, tråkigt, ut för nu är det bråttom, falskt larm vi går och kissar istället, tre hundar skäller ut oss, hoppsan vi borde kanske gå in på planen, inte det in i bilen igen, men nu är det dags – att ställa oss på väntplatsen och sedan uppvärmningsområdet. För att, till slut, lägga kanske två minuter på att genomföra själva tävlingsmomentet. Och så var det slut, lång väntan igen på prisutdelningen. (Det är trevligt att stanna och applådera för vinnarna även om man själv inte råkar vara en.) Det finns alltså många anledningar att tycka att dagen kan vara ganska jobbig och obegriplig!

Lägg till det att ens människa antagligen är olik sig själv, hen kanske är en av de som inte riktigt vet var hen borde vara, hen kanske oroar sig över någon svårighet hen upptäckt på banvandringen, hen har kanske andra kläder än på vanlig träning (det är viktigt att det inte råkar ramla godis eller leksaker ur fickorna), och framförallt kanske hen har tävlingsnerver. Den som får det svårast med allt detta är oftast hunden, eftersom den inte valt att vara där eller förstår vad som pågår. (I alla fall inte de första gångerna, de lär sig känna igen tävlingssituationen förr eller senare som regel.) Hunden är i en svår miljö, med en människa som inte är som vanligt, och förväntas dessutom prestera – helst till och med bättre än på träning…

Varför?

Varför tävla då? Om det bara är så eländigt alltihop? Det är såklart inte alls bara misär och elände! Tvärtom, det är ofta jätteroligt! En tävling är en chans att låta sina egna föreställningar möta verkligheten, vilket är otroligt intressant. På tävling förlorar vi kontrollen över miljön, över saker som händer runtomkring, till och med över när vi ska göra saker. Rallybanan är byggd av någon annan, noseworkgömmorna är satta av någon som tänker annorlunda mot en själv, hoopersbanan är kanske byggd av någon som är van vid en helt annan hundtyp. Hur står sig min träning mot den här situationen, den där det inte längre är jag som styr? (Hundtränare är kontrollfreaks, låt ingen inbilla dig något annat!) Jag har aldrig gått ifrån en tävling och känt att jag inte upptäckt något nytt! Något jag inte hade kunnat upptäcka genom att harva vidare i mina egna hjulspår…

Det är dessutom superintressant att se andra ta sig an samma uppgifter, att se olika hundtypers lösningar, att se vilka svårigheter domaren byggt in i banan. På en rallytävling får alla se varandra så det är en hel dags underhållning! (På nosework måste ju gömmorna vara hemliga, så där kan man inte agera publik förrän efter man själv tävlat – och även då bara om domare och medtävlande tillåter det.) Igår hade jag nöjet att se två ekipage sätta en hundrapoängare, det vill säga de gjorde banan helt utan fel! Jag ler fortfarande när jag tänker på dem, det var så roligt att se!

Gårdagens tävlingsinsikt för mig blev att jag inte är så bra på åttan som jag inbillat mig! Jag trodde jag kunde åttan – jag har säkert till och med sagt någon gång att jag inte fattar varför den ska vara så svår… Det visar sig att jag kan åttan om vi inte blir avbrutna! Totoro upptäckte att nummerhållare är spännande saker som måste inspekteras, och jag tappade tråden totalt. När vi kom i rörelse igen hade jag ingen som helst aning om hur många gånger vi gått. Det var en nyhet för mig! Och något konkret att ta in i vår träning. Kul!

Så hur gick det?

Åsa var med och filmade vår framfart på banan, såhär såg det ut:

Som ni ser blev det ett par rejäla missar, Totoro bestämde sig helt enkelt för att göra andra saker en liten stund här och där – och sedan gick jag helt vilse i åttan till råga på det. Det betyder att vi fick några saftiga avdrag (i rally startar man alltid med full poäng och sedan kan man förlora dem längs vägen om man gör några misstag). Poängen blev trots detta väldigt mycket bättre än jag räknat med! Vi fick 72p, vilket är ett kvalificerande resultat – vilken överraskning!

Vi fick dessutom Domarens Pris, ett pris där domaren och skrivaren valde ett ekipage de särskilt ville lyfta fram oavsett poäng, vilket var otroligt roligt!

Så vad är det som händer på filmen när vi får våra avdrag? Första gången Totoro hittar på sin egen grej har han fått upp en doft en bit bort i gräset. Jag vet inte vad det var, men för honom var det något tillräckligt intressant att det skulle fånga hela hans intresse en stund. Jag var på väg åt ett håll, han gav sig iväg åt det andra hållet. Rent tekniskt får vi minuspoäng för att han nosar, vi brister i samarbetet, och jag gör fel i banan (jag står stilla där jag inte ska).

Andra stora avdragsmomentet är i åttan, där Totoro helt plötsligt upptäcker att det sticker upp nummerskyltar – och de har ett hål i mitten, kolla! Undra om det är något gömt inuti där kanske? Och när jag lyckas få honom med mig i min rallylek igen upptäcker han att en annan hund håller på att värma upp vid starten, spännande! Vi får avdrag för nosande, sträckt koppel, att jag står stilla, bristande samarbete, positionsfel, och såklart att jag går för många gånger runt konerna. (Det var en dyr skylt!)

Men vad är det faktiskt som händer? Helt enkelt att Totoro motiveras av fler saker än att bara slaviskt följa mina infall, att även när vi har rätt kul ihop kan han få en annan tanke och spåra iväg en stund. Jag kan så känna igen mig i det, och det kan nog de flesta av oss. (Tappar du aldrig tråden? Grattis! Räkna inte med att alla andra kan uppnå detsamma dock…) Totoro gör inte fel, han bara gör något annat än vad jag tänkt. Det är lätt att falla in i “men han kan ju det här!”, men nej. Han gör som han gör av en anledning, och den anledningen är absolut inte att han vill djävlas, trotsar, eller någon annan av alla de “förklaringar” som fokuserar på människans upplevelse och mål. Hunden som inte gör något han “egentligen kan” hade en anledning till det, något annat verkade mer intressant, något var jobbigt, det var något han inte förstod, och så vidare.

Hantera när det går fel

När ni ser filmen från tävlingen ser ni också vad jag gör när det går åt skogen – jag skrattar åt det. Det är inte så mycket en strategi som att jag bara tycker att det är rätt så komiskt, men om vi pratar strategi skulle jag definitivt rekommendera det! Det är väldigt mycket bättre än de flesta alternativ åtminstone. Jag tycker det är lustigt hur något bara säger “pling!” i hans hjärna och han följer en annan impuls, jag tänker att det ser komiskt ut att vi plötsligt är på väg åt fel håll, att han plötsligt fascineras av en nummerhållare (vi har inte sådana på våra vanliga träningsbanor, note to self!) fascinerar i sin tur mig, och att han bara inte tänker komma innan han är klar, tack så mycket är bara så… komiskt! Jag har svårt att tycka något annat, helt enkelt.

Men jag hade kunnat bli arg! Det är inte tillåtet i rally att straffa hunden (hurra för det!), men jag hade kunnat diska oss avsiktligt och bara grälat på honom för att han var så “dum”. Jag hade kunnat tvinga honom med mig genom att helt enkelt dra (nåja, en Totoro är inte så lätt att flytta på men jag hade kunnat försöka kanske), istället för att låta honom komma när han var klar. Det hade varit ohyggligt okonstruktivt för resultaten, i bästa fall hade jag bara skaffat fler minuspoäng, och dessutom hade jag knappast fått bättre samarbete i framtiden… Men jag hade kunnat inbilla mig att jag tog tag i problemet, visade var skåpet skulle stå, och gjorde klart för honom att han inte får göra så!

Jag hade kunnat bli ledsen och uppgiven, jag duger inte, jag är inte tillräckligt rolig, jag kan inte träna hund, alla andra är duktigare än jag, min hund duger inte till det här, han är fel ras, allt är omöjligt! Det blir lätt så om man tar en alldeles för stor bild av vad som hänt – vi har sumpat tävlingen, inte tappat kontakt i några sekunder i en sväng. Eller om man tar det personligt, det handlar om mig som person, att min hund inte tycker om mig eller vår relation inte räcker till. Att jag är ett misslyckande – istället för att vi tappat några specifika poäng. Ser man det ur den vinkeln är det svårt att känna att träning för att fixa missen är rolig och motiverande…

För mig är det inte så, det är inte känslor och reaktioner jag kämpar ner och trycker undan för att istället skratta åt hans upptåg och försöka igen på grund av någon strategisk plan jag har. Men hade jag haft en strategisk plan så hade den absolut sett ut så – hitta det som är roligt i händelsen, acceptera att den händer (det är ALLTID fel läge att laga saker när de händer, här och nu är det information, fixar det gör vi i en situation med rätt förutsättningar!), och ta med dig information om vad som var en oväntad svårighet. Tävlingen är ju inte när vi gör jobbet, det är då vi får se resultatet av det jobb vi redan gjort.

Och jag har skrivit om det här i andra blogginlägg tidigare, men det är så viktigt! Sätt mål med tävlingsdagen som handlar om saker du själv har kontroll över! Sätt aldrig mål som till exempel att få x poäng – det är domaren som sätter poäng, inte du. Sätt mål som “vi ska hålla ögonkontakt i svängarna” eller “jag ska hålla koppelhanden i x vinkel mot höften hela vägen”, saker som du kan genomföra. Vi kan bara lyckas med saker som är upp till oss, och att inte ha möjlighet att lyckas är såklart jobbigt!

Igår på tävlingen såg jag bara glada ekipage, oavsett vad som hände på banan! Det gjorde mig otroligt glad att se. Många fick mycket högre poäng än Totoro och jag, några fick lite lägre, men jag tror alla hade en riktigt bra dag! Och det betyder att nästa gång hunden kommer till en sådan där konstig plats, full med främlingar och mysko händelser och ljud, där matte eller husse är stel och nervös och saker måste hända på ett visst schema, då minns de att det är sådant som hör ihop med en rolig dag full med glada minnen…