fbpx

Välkommen till partyt!

För ett par veckor sedan skrev jag om vårt första träningspass på vår nya träningsplan. Det gick inte riktigt så bra som jag hade velat, så det blev en plan för att hitta tillbaka till det viktigaste. Och vad är då det? Fokus? Engagemang? Samarbete? Jovisst, men framför allt: PAAAAARTYYYYY!!!!!

“Sa någon… PARTY? Jag kommer som ett skott!”

Igår när vi svängde in på parkeringen och Kelpan hoppade ur bilen fick hon långt koppel för att nosa runt under en promenad. Hon tittade besviket på mig och smällde in i fotposition och log sitt kelpiesmile. “Nu du matte. Nu är det partytime!”

DÄR har vi det. Precis den reaktionen jag vill ha. Precis den känslan hos hunden när vi kommer till en träningsplats. “PARTYPLACE! NU KÖR VI!”

Hur kommer man dit?

För en hund som Totoro är allt ett party redan från början. Han går genom livet med ett enormt självförtroende, högst medveten om sin egen förträfflighet, och det enda som möjligtvis rubbar hans cirklar är när matte är för långt bort. Men det händer ganska sällan. Hans omedelbara reaktion när han kommer till en ny plats är att kolla var partyt är som bäst. Det är inte alltid han och Ulrika är helt överens – men partykänslan är det inget fel på!

Midori är en ganska försiktig och lite mesig hund (sagt med kärlek! Det är inget fel med att vara lite mesig). Det gör att den där omedelbara partykänslan när man kommer till nya miljöer, den finns inte på automatik. Den har vi fått jobba ganska hårt med! Hon blir gärna en smula avvaktande när hon inte riktigt känner igen sig. Svansen sänks, leksakerna blir ointressanta, marken blir högst nosvänlig.

De flesta hundar ligger gissningsvis närmare Midori än Totoro, men oavsett om det handlar om för lite eller för mycket självförtroende ligger svaret i liknande övningar (åtminstone när jag tränar).

Partykänslan går före allt! Jag vill att min hund ska ha en stark förväntan på att roliga saker händer på nya ställen – SPECIELLT om det är något som liknar en tävlingsplats. Vad tycker min hund är roligt? Det är där vi startar.

  • Äta godis. Tack och lov är hon alltid intresserad av godis. Jag har haft hundar som inte ätit när stressen gått över en viss nivå, då får man bli ännu mer kreativ (det GÅR!), så att hon tar mat i alla lägen gör livet enklare.
  • Strosa och nosa. Midori inte bara gillar att undersöka nya saker, utan liksom för många hundar är det ett behov. För att kunna känna sig helt trygg behöver hon få lov att i lugn och ro titta på omgivningen, ta in lukter, vänja sig vid ljud. Utan press från mig, men med mitt stöd. Tålamod i nya miljöer är underskattat! Hur ska man kunna parta loss om man inte vet vad som händer runtomkring?
  • Pekaleken. Många saker som är lite läskiga eller upprörande? Pekaleken – alltså att få klick och belöning för att peka på konstiga/läskiga/intressanta saker är guld.
  • Igenkännbara strukturer. Det gör enorm skillnad för Midori om hon känner igen träningsstrukturen hemifrån. “Jaha, är det DETTA vi gör! Det tycker jag ju är SUPERKUL!” För oss innebär det korta pass med tydlig station, starta varje pass med en gratis belöning, samt övningar som hon tycker är enkla och kan bra. Jag kan inte nog poängtera vikten av att börja ENKELT! Mycket, mycket enklare än den nivån hunden vanligtvis presterar. Ett eller två pass “klicka för allt hunden gör (och då menar jag ALLT) kan göra underverk. En hund som känner sig som en världsmästare, att detta är en magisk plats där allt är rätt, kommer mycket snabbare i partystämning.
  • Ta med en del av hemmet. Jag har gärna med rekvisita hemifrån: koner, targets, plattform – sådant som hon har som favoritövningar. Det låter som en bagatell, men det har gjort väldigt stor skillnad för henne att det är HENNES koner, HENNES target, HENNES plattform och inte lånegrejer.
  • Ingen press. Ingen kan tvinga fram partykänslan! Den kommer av sig själv, om jag sköter resten.
“När jag känner mig som The Queen of Everything – DÅ är jag redo att prestera!”

Långsiktighet

Midori är åtta år nu, och vi har tävlat ganska mycket. Jag upptäckte snabbt hennes osäkerhet i nya miljöer och hade min plan och mitt partymål klart för mig. För det allra, allra mesta har jag lyckats hålla fast vid min grundtanke:

Varje tävling är träning inför nästa tävling.
Vad vill jag att min hund ska känna när hon kommer till tävlingsplatsen nästa gång?

Det i sin tur har gjort att mitt fokus har varit lika mycket på att ge henne en bra upplevelse av allt från uppvärmning till fikapaus, som att vi ska försöka prestera något ihop. Och det gäller oavsett om det är riktig tävling eller ett “vanligt” träningspass på annan plats. Det är ju egentligen bara jag som vet skillnaden.

The Unicorn Zone

Även om vi inte kommer att tävla på vår nya hemmaplan i The Unicorn Zone så kommer vi att träna där. Mycket. Därför vill jag verkligen att hon ska älska att komma dit! Det är så värt att tillbringa några pass med väldigt basic träning (eller ingen direkt träning alls) när resultatet blir att hon direkt säger “nu kör vi, detta är PARTYSTÄLLET” när vi kommer fram! Nu har mitt problem istället blivit att hon agilityskäller när det inte är hennes tur, men vi ska nog kunna hitta en balans mellan dansa och pausa till slut. 😆

Du kanske också gillar…

Förebereda inför tävling

Förebereda inför tävling

Om knappt en vecka debuterar vi i både HtM och Freestyle, Midori och jag. För en gångs skull har jag faktiskt haft en...

Hantera tävlingsnerver

Hantera tävlingsnerver

Under dagens banvandring på vår öppna rallyträning kommenterade en av deltagarna "Så skönt att se att det inte bara är...

Lär du hunden vakta sina grejer?

Lär du hunden vakta sina grejer?

Resursförsvar kallar vi det när hunden försvarar sådant som är viktigt för den. Det är något som är helt naturligt,...

2 Kommentarer

  1. jonasd

    Tack för det här utmärkta inlägget, precis vad också jag och Disney behöver jobba på!!
    Bra att ha övningar att ta till, för att bättre nå känsloreglagen innan det kaosar till sig.

    Gillar att försöka se kopplingar mellan övningar för två- respektive fyrbeningar. Som till exempel den här meditationsövningen , del av “Waking Up” med Sam Harris jämfört PEKA-hundövningen. Min fria tolkning, att bli medveten om invanda reaktioner på triggers i omgivningen och inse att det finns andra alternativ att välja på.

    “For some of you, sounds might be a better focal point than other sensations, like the breath or a feeling in your body. As you get more practice, you’ll find that any experience is a potential object of meditation because the practice is simply to see, hear, and feel more clearly whatever is appearing in consciousness in each moment.”

    Nu har husse en egen PEKA-övning..
    Sådan husse sådan hund.. och ibland vice versa.. tänker jag 😉

    Svara
    • Åsa

      Gillar massor att verkligen tänka igenom sina egna triggers och hitta strategier! Den tar jag med mig framåt 🙂

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.