Nu börjar kantarellerna poppa upp i markerna, i alla fall här nere i söder. Det är många som drömmer om att ge sig ut i skogen med sin kompis och låta kantarelletandet gå som en dans, hunden är utrustad med en science fiction-liknande skanner som kan katalogisera sin omgivning på ett sätt vi knappt kan föreställa oss! Våra ögon är ingenting jämfört med hundens nos.

Jag lärde min förra hund att leta kantareller, det var fantastiskt roligt tyckte både han och jag. Fnatte var inte en hund som trivdes på kurs så vi hittade på vår väg själva. Sedan dess har jag blivit certifierad noseworkinstruktör och specialsöksinstruktör, läst på väldigt mycket om både hundnosen och kemin bakom dofter, och min utökade kunskap har gjort vägen till kantarellfynden rakare för min nuvarande hund.

Därför sitter jag nu och lägger sista handen vid en kantarellsökskurs för alla som själva vill ha en kantarellhund, som dessutom är anpassningsbar för den som hellre söker något annat med sin hund. För att det här är bland de lyckligaste minnen jag har med mina hundar och jag vill att den glädjen sprider sig! Den spännande jakten på de försvunna kantarellerna… Dessutom är det gott när man kommer hem (hundarna kan få ett tuggben istället, kantarellerna behåller jag själv)! Min kurs är för alla, vare sig hunden aldrig tidigare lärt sig något nosigt (min förra hund började helt från scratch) eller ni redan är experter på någon nossport (min nuvarande hund var igång med nose work, specialsök, spår och sök i ett par år innan han fick lära sig något om kantareller). Mycket är sig likt i sport och kantarelljakt, annat skiljer sig åt.

(Kursen dyker upp i Hundflix på söndag, är du redan medlem behöver du inte göra annat än hålla ögonen öppna. Är du inte medlem? Du vet hur du kan fixa det…)

Förberedelser

Veckans tema här i bloggen och på Facebook är ju dock inte kantareller – det är förberedelser. Så varför pratar jag om kantareller? Dels är det för att det är allt jag tänker på just nu, att skapa en kurs är ett ganska stort jobb som kräver lite ansträngning, men framförallt är det för att den här kursen har gett mig lite insikter om mig själv som jag inte var beredd på.

Jag suckade lite för mig själv när Åsa satte veckans tema. Förberedelser? Det där är så Åsa, jag är mera “nu kör vi och ser vad som händer!”. Förberedelser, vem orkar med det? Trååååååkigt!

Det är inte sant. Det är inte alls sant. Jag kanske inte förbereder så mycket som jag borde alla gånger, men för det mesta förbereder jag för exakt det resultat jag vill ha. Jag gillar absolut testa och se vad som händer, anpassa längs vägen, och så ser vi var vi hamnar till slut. När jag inte har ett specifikt mål i sikte. Vet jag exakt vart jag vill att träningen ska leda, nog sjutton ser jag till att vi hamnar där. Och en del av det är genom att göra de rätta förberedelserna. Jag ogillar inte alls förberedelser…

I kantarellsökskursen har jag ett kapitel helt om förberedelser. Varje steg i träningen förbereder för nästa steg. Det finns en plan som går från “noll koll” till “kantarellexpert”. Det finns ett kapitel om arbetstecken som kräver förberedelser inför varje kantarellutflykt (och det är just Totoro som har det mest förberedelsekrävande arbetstecknet bland hundarna i kursen). Innan jag skrev ett ord av kurstexterna förberedde jag genom att borsta av och faktakolla mina kunskaper om allt från biologin hos svampar och hundar, ekosystem och kemin i flyktiga organiska föreningar till flödesdynamik och ångtryck.

När jag håller kurs förbereder jag material, övningar, extra belöningar för deltagarna om det behövs, backupplaner om något inte går som det var tänkt, extra material ifall hundarna tuffar på som tåget genom uppgifterna, möjligheter till vila och avstånd om några hundar blir störda av varandra, var finns det skugga, vatten, hur ser transportvägen ut mellan parkeringen och träningsplatsen, var ska jag stå för att synas och höras bäst, hur… Ja ni förstår. Saker händer inte bara och råkar bli bra, de blir bra för att det finns en plan och resultatet är ordentligt förberett.

Jag visste inte det! Jag hade någon föreställning om att saker bara händer… Nödvändiga förberedelser gör jag utan att ens tänka på dem. Det är – i mitt tycke – onödiga förberedelser jag fokuserat på. Uppmaningar att planera saker jag inte vill planera, att styra upp i kaoset när det är kaos jag är ute efter. Skillnaden ligger inte i hur mycket eller lite jag förbereder (snarare ligger jag nog närmare Åsas kontrollfreaksida på skalan börjar jag acceptera), utan i hur mycket jag gör utan att ha något mål i sikte.

Vad händer om jag klickar varje gång hunden blinkar? Jag vet inte, men det vore kul att testa! Vad ska jag ha resultatet till? Absolut ingenting, det är bara en fundering jag känner för att följa en bit. Jamen då så – noll förberedelser, nu kör vi! Fast. Jag behöver en klicker, rätt sorts godis, hunden i rätt sinnesstämning, tid avsatt… Jag behöver visst fundera lite till!