ABC

ABC står för Antecedent, Behavior, Consequence och är ett enkelt (nåja…) recept på beteendeanalys. På svenska översätts det ofta till Situation, Beteende, Konsekvens. Genom att analysera vad som faktiskt händer så är det mycket enklare att göra upp den där genomtänkta planen, det som gör att vi tränar på rätt saker.

Steg ett är att observera. En individ i taget, även om fler är inblandade. Filma gärna! Vad händer? Hur ser det ut?
Titta på A: vad händer INNAN problembeteendet, B: hur ser problembeteendet ut (oftast är det en hel kedja, försök definiera det första) och C: vad händer EFTER beteendet.

Nu när du har den info du behöver kan du gå in och ändra A och C, alltså vad som händer innan och efter. Själva B, beteendet hos hunden, kan du faktiskt inte ändra. Det måste hunden göra själv! Däremot kan du ändra ditt eget beteende – som säkerligen är en del i både A och C.

A handlar om att ändra själva sättningen. Gör det (tillräckligt) lätt att göra rätt!
C handlar om konsekvenserna. Vad leder beteendet till – blir det oavsiktligt belönat eller straffat? Ändra på det!

Case study: intro

För två veckor sedan skrev Ulrika ett inlägg om halsband som fick VÄLDIGT många reaktioner: Det normala med strypning. Vi fick i stort sett bara positiva kommentarer – vi hade förberett oss på fler negativa reaktioner, men de uteblev – och vi fick många som beskrev ett och samma problem: hunden gillar inte selen.

När det gäller just sele kontra halsband så har jag själv slängt alla halsband från och med det inlägget. Det som övertygade mig om att sele är det bättre alternativet var undersökningen som visade att INGA av de testade halsbanden bedömdes ofarliga ens vid det som klassades som lätt drag. Inte ens sådana breda fasta halsband som Valle använde. Och nej, han drar nästan aldrig i kopplet och är alltid lös, men det är just “nästan” som fick mig att kasta in handduken…sorry, halsbandet… för all framtid.

Det handlar inte om att sele är perfekt och alltid helt ofarlig. En sele behöver sitta bra på hunden för att inte skava eller hindra hundens rörelser, och det är svårt att hitta för många hundtyper. ALL utrustning som vi sätter på hunden för att kontrollera den kommer att innebära risk för snedbelastning etc. Men. I valet mellan halsband och sele, när vi tittar på vilka delar av kroppen som påverkas och på vilket sätt, är mitt val helt glasklart. Halsen och nacken är ömtåligare, och skadorna riskerar att bli betydligt allvarligare.

Tillbaka till problemet som flera tog upp: hunden gillar inte selen!

I de allra flesta fall misstänker jag att problemet egentligen är att hunden inte gillar att ta på eller ta av selen.
Inte alla, vissa hundar har extremt känslig hud och päls och klarar inte att ha något alls på kroppen oavsett hur mjukt fodrat det är, men jag tror verkligen att de tillhör undantagen. Baserat på de hundar och hundägare jag möter på kurs tror jag att de flesta hundar är helt OK med selen när den väl sitter på (förutsatt att den passar bra, inte skaver och inte luggar pälsen).

Och jag kan relatera till problemet! Anledningen till att Valle hade halsband på sig fram till för 10 dagar sedan är just det: han gillar inte att ta av och på selen. Och så kan vi ju inte ha det, nu när halsband inte längre är ett alternativ! Så vi började träna.

Case study: planen

Valle är nio år. Han har avskytt att ta på sig saker i nio år. Halsband, sele, täcke. Helt OK när det väl sitter på kroppen, men själva påklädningen? No thank you! Dessutom är han smart, han kan lukta sig till en sele på mils avstånd… Att försöka lura honom är alltså inte ett alternativ. Istället har jag gjort ett uttag på vårt relationskonto varje gång: koppel på i halsbandet som han alltid bar (koppel är ju kul, det betyder promenad), och sedan på med resten av utrustningen snabbt. En köttbulle efteråt.

Nu ville jag inte ha det så här längre! Och jag hade faktiskt börjat träna ta på och av halsband redan tidigare, under vecka 16 hade vi “ta på kläder” som tema på aktiveringsveckorna och jag valde halsband som kläder.

Strategin som jag valde då, och som jag har fortsatt med, är startknapp och frivillig hantering. Han fick alltså initiera träningen genom att sätta sig ner. Sedan fick han som startknapp sträcka nosen mot halsbandet. Tog han bort nosen avbröt jag.
Under vårt första pass upptäckte jag att ta på halsbandet var den enkla biten, TA AV var den svåra! Här la jag till en nostarget för att göra det väldigt tydligt. Håller han nosen mot min hand är han OK med det som händer. Tar han bort den så avbryter jag.

När jag ser filmen i efterhand finns det mängder av detaljer att förbättra – bland annat kommer jag att vara noggrannare med att faktiskt belöna när han säger nej – men vi kan öva och bli bättre. Growth mindset!
I filmen ser ni också tydligt att han faktiskt tycker att det här är väldigt jobbigt emellanåt, han försöker med andra beteenden och latenstiden innan ett nytt sättande är ganska lång. Här borde vi pausat oftare, men jag var så inne i experimenterandet att jag blev en sämre tränare än jag borde varit.

Bra saker att peka ut är att vi började med ett stort, luftigt och rymligt halsband som han inte hade tidigare historik med – lätt att göra rätt. Miljön är lugn, vi har bra belöningar. Han styr mig genom hur han beter sig, och jag lyssnar. Med jämna mellanrum skickar jag iväg honom med belöningen så att han får välja att komma tillbaka eller inte. Jag hade tänkt igenom innan hur jag tänkte att upplägget skulle vara, och när jag stötte på oväntade problem pausade jag och funderade över ny strategi.

Jag har klippt bort ungefär halva filmen. Det är ett och samma träningspass (ca 12 minuter långt), men vi kör varje steg ungefär dubbelt så länge som ni ser på filmen och har små pauser emellanåt.

Vi kunde ganska snabbt gå vidare, här är nästa pass:

Och först när han var säker på proceduren i halsband gick vi vidare till sele. Här hade jag turen att han inte brydde sig om ljudet från knäppena eller att jag meckade vid ryggen på honom, annars hade vi fått jobba med det separat.

När halsbandet kastades bort började vi träna på samma sätt en kort stund varje gång selen skulle på eller av, och så här ser det ut idag (filmat för ett par minuter sedan). Kolla svansen när jag kallar på honom!

Case study: sammanfattning

Låt oss titta ur ett ABC-perspektiv, framför allt på huvudproblemet som var att ta av halsband/sele utan att i halvpanik slänga sig bakåt.

Problemet såg ut så här:
A: han hade selen på sig, jag hade knäppt upp spännena och tog tag i nackstycket. Redan här hade hans kropp förberett sig på obehag.
B: han slängde sig bakåt – vilket ofta gjorde att nackstycket gjorde ont på öronen. Obehagligt!
C: han blev av med selen = obehaget försvann. Han fick en godis när han kom nära mig igen (det tog ett par sekunder).

Lösningen såg ut så här, efter att vi tränat steg för steg:
A: han har selen på sig, jag har knäppt upp spännena, han har satt nosen mot min hand och jag drar sakta av selen.
B: alternativ 1 – han håller kvar nosen. Alternativ 2: han tar bort nosen.
C: alternativ 1: jag tar av selen, selen försvinner, han får en godis. Eftersom inte selen är obehaglig längre har han allt fokus på godisen och är direkt hos mig. Alternativ 2: jag slutar/tar tillbaka selen om den kommit halvvägs. Han får en godis och jag sträcker fram handen igen för ett nytt försök – denna gången med fler “stopp” på vägen.

Problem löst! (med en del träning)