Publicerad Lämna en kommentar

“Livet är ett party!” /Totoro, 14 månader

För all del även ett citat från Totoro 0-13 månader… Totoro tar med sig partyt var han än går! Om han mot förmodan skulle bli emotsagd så blir han kanske lite förvånad, men så rycker han på axlarna och partar vidare. Den som menar att det inte är ett party har uppenbarligen fel.

Igår partade han sig raka vägen till sitt tredje diplom i nose work i klass 1, och flyttar alltså upp till klass 2! Jag har skrivit en del om våra tävlingar på Facebook sedan vi debuterade i juli, jag tycker det är orimligt intressant!

För mig är en tävling ungefär som en besiktning (med den stora skillnaden att på besiktningen är jag orolig och förstår ingenting, men jag troooor att det egentligen är meningen att jag ska känna ungefär som jag gör på tävling?), någon annan kollar av en checklista med saker som bör fungera på ett visst sätt och jag får information om vad som eventuellt behöver åtgärdas. Det är opersonligt, standardiserat och informativt, är styrleden glapp så är den. (Jag vet fortfarande inte vad en styrled är, var den sitter eller vad den gör. Men den kan tydligen vara glapp och kosta massor att oglappa…)

Min styrled är f-ing perfekt! Som allt annat.

Tävlingschecken

All träning blir bättre med träningskompisar, men för nosework skulle jag säga att det är absolut avgörande. Hundar är inte korkade, de lär sig jättesnabbt de mönster vi – förhoppningsvis helt ovetande – gömmer doften i. “Kolla alltid möbler” är jättevanligt att jag ser på fortsättningskurser. Vilket förmodligen är anledningen till att min egen hund på tävling igår sa “det kan inte vara i möblerna, bäst jag kollar allting annat först” och verkligen betade av ytterkanterna noga innan han ens funderade på möbler.

Vi kan försöka hur mycket vi vill, vi kommer att lära hundarna sökregler utan att mena att göra det. Vi gömmer inte slumpmässigt, vi följer våra egna – oftast okända – mönster. I en träningsgrupp får hundarna leta efter gömmor som bryter mot reglerna (träningskompisar har egna mönster såklart men de är inte desamma som dina) och får lära sig just det: lita inte på var doften “borde” vara, slå på nosen och sök!

På tävling blir det här extremt tydligt! Just att hunden har förväntningar på var det lönar sig att leta och inte. Jag visste inte att jag undvikit möbler, när hände det!? Men att det är så ser jag på besiktningen. Domarna är inte mina kompisar, de har ingen uppfattning om hur Totoro letar i vanliga fall, de är inte ute efter att göra det vare sig lättare eller svårare för just honom. De är där för att kolla samtliga ekipage, dra lite i däcken, mäta bromsarna, kolla tutan – följa checklistan och dokumentera vad de hittar. Jag älskar det!

Det är en chans att göra min träning rättvisare. Jag får en klarsynt, svartvit utvärdering av vad jag har lärt min hund. Inte vad jag avsåg att lära honom. Inte vad jag tror att jag lärt honom. Vad jag lärt honom.

Utan den här besiktningen kan jag hamna hur snett som helst i vår träning utan att se det. Det är inte tanken som räknas, det är genomförandet. (Sorry.)

Sporten

I nosework har vi en sport som kan ge oss otroligt mycket! Jag sysslar med annan nosaktivering också. Totoro spårar, söker, letar – jag gömmer till och med godisar bara för skojs skull. Jag är alltså inte någon inbiten noseworkpurist som anser att det här är det enda rätta. Men det är bra. Just av liknande anledningar som varför jag uppskattar tävling, regelverket ger oss hjälp och stöd att utveckla vår träning.

Jag kan fortsätta gömma godisar ett helt hundliv, hunden kommer att ha kul och få något gott för besväret. Det är inget fel på det! Men det ger varken hunden eller mig en chans att utforska vilken fantastisk nos hundarna har egentligen…

En hund som får ordentliga utmaningar för nosen växer! Det är fantastiskt att se. Jag älskar att hålla noseworkkurser, just för att jag får se hundarna utvecklas och upptäcka något helt fantastiskt: de är bättre på det här än vad husse/matte är!

Nu får Totoro och jag fortsätta få våra checklistor i klass 2 istället – superkul tycker jag, för det betyder att punkterna som kollas av blir fler och mer detaljerade. Så mycket utrymme för förbättring… Men jag vill såklart fortsätta få min fix av nybörjare som upptäcker den här världen för första gången! Så jag har lyckats klämma ihop min kalender tillräckligt för att få plats med en till nybörjarkurs i år. Start i november, färdig lagom till julstressen. Perfekt läge att ha en riktigt nöjd hund!

Jag är nöjd med livet!

För dig som vill ha något lite mer avancerat finns det även några platser kvar på tävlingskursen!

Publicerad 1 kommentar

Våga göra fel

Ni som såg mina inlägg från gårdagens tävling på vår FB-sida vet att jag var en smula småirriterad på mig själv. Prinsessan gjorde en superfin runda i mästarklass rallylydnad, och jag schabblade bort 16 poäng genom att inte förbereda mig tillräckligt bra – det räcker liksom inte att komma på att man gjort fel precis i ögonblicket man gör det… 😂

WTF? Det skulle vara party här någonstans… Är något fel på min GPS?

Känslor är OK, även de negativa, så igår tillät jag mig att vara okonstruktivt sur. Men bara igår. Idag har jag fått lite distans. Ja, det blev fel. Ja, det var sjukt störigt. Ja, Ulrika fick ta en del av mitt dåliga humör (sorry…).

Men. Om jag inte tillåter mig själv att våga göra fel – hur ska jag då våga göra något alls?
Det gäller all träning, inte bara tävling. Om jag blir rädd att göra fel så låser jag mig vid sådant vi redan kan, jag och min hund. Förutsägbart. Och då stagnerar vi. För att utvecklas måste jag inte bara vara beredd på att ibland blir det fel, utan också utnyttja felen och se dem som de erfarenheter de är. Det ingår liksom.

Jag tror att för att något ska hända så måste man GÖRA något. Vad som helst.
Ska jag skriva en text så är det bättre att skriva dåligt och sedan ändra än att inte skriva alls.
Efter en fotosession slänger jag minst 50% av bilderna direkt, för om jag inte vågar göra fel så får jag aldrig till den där ovanliga, kreativa, fantastiska bilden.
Ska jag lära mig eller min hund något måste jag starta någonstans och testa vad som funkar.
Ska jag bli bättre på att tävla måste det vara OK för mig att flytta fötterna fel, eller blanda ihop två skyltar…

Om jag blir rädd att göra fel så börjar jag inte automatiskt göra allt rätt – jag slutar riskera att göra fel. Översättning: jag slutar försöka. Och då blir ju INGET rätt, eftersom jag inte gör något…

Det är en av anledningarna till att jag tränar hund som jag gör, utan obehag. Inget är “förbjudet” eller “fel”, det bara lönar sig inte för hunden här och nu att göra det oönskade beteendet – och något annat lönar sig bättre. Även om Midori gör något som jag med största sannolikhet aldrig kommer att vilja ha, som att studsa på Valle (vilket han inte gillar) eller sno Mårrans mat (vilket Mårran inte bryr sig om, men mattjuven blir fet), så undviker jag hot och obehagliga påföljder.
Varför? Därför att om Midori blir rädd för att göra fel så kommer hon att bli mer och mer passiv. Hon måste också våga göra fel, våga testa. Annars slutar hon prova nya saker, och får ett tråkigare liv. Och det vill jag inte!

Man måste våga testa. Ibland smakar det illa. Och då vet man det. Men ibland smakar det gott!

Veckans tema hade jag bestämt redan i lördags, att jag sedan lyckades illustrera det perfekt under söndagen var en lycklig slump. Ur den synvinkeln blev det ju faktiskt helt rätt – även om det blev fel. 😄

Och nej, Midori har ingen aning om att det blev tokigt. Hon fick sitt vanliga party, en genuint stolt matte, ett paket köttbullar och en skogspromenad. Det hade hon fått oavsett om hon gjort “fel” eller “rätt”, för hon gjorde sitt allra bästa. Det gör faktiskt hundar så gott som alltid, utefter de förutsättningar de får.

Denna veckan vill jag uppmana dig att våga göra fel.
Se det för vad det är: erfarenhet, lärdom. Jag har lärt mig att jag behöver träna på att hålla min linje i framförbyten, stå still med fötterna när jag skickar till kon, och lära mig banan utantill. Så tack vare mina fel så vet jag vad jag behöver träna på och kan bli bättre till nästa tävling.

“There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask “What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly? “

Erin Hanson
Publicerad Lämna en kommentar

Glasyren på kakan

Den hund jag syns mest med är Midori, min lilla kelpieflicka som alltid är glad och alltid vill vara med. Hon tycker att det allra mesta är skitkul, hon är ganska okomplicerad. Vi har tävlat en hel del med goda framgångar främst i rallyn. Men – jag har TVÅ kelpies!

Midori (Tarrawangas Basha) och Valldemar (Stormkappans Ooranye)

Min andra kelpie är en working kelpie, eller “australian stock dog” som är den korrekta benämningen enligt SKK. Han införskaffades för att träna och tävla lydnad. På den tiden hade jag planer på att ta mig högt! Men…Valle hade inte lust. Vi tränade och hade kul, men han var väldigt ojämn. Vissa dagar FANTASTISK! Andra dagar…neh. Två hundar i en.
Vid hans höftröntgen fick jag en del av svaret: han har D-höfter, och även om många hundar går hela livet utan problem med dåliga höfter så är han inte en av dem. Han har ont i perioder. Han har svårt för vissa rörelser. Han avlastar dessutom så att han får spänningar i andra delar av kroppen, vilket i sin tur ger ytterligare problem. Vi provade “leklydnad”, dvs att jag tog bort kraven på precisa rörelser och bara jobbade med momenten, men även om han ÄLSKAR vissa moment (rutan gör han fortfarande då och då på egen hand) så räckte det att han “ville lite för mycket” någonstans och tog i på fel sätt för att han skulle bli låg och ledsen. Och så ska det inte vara!

Så vi la ner tävling helt. Tränade sporadiskt. Han är alltid med på planen när jag tränar Midori, lägger sig oftast på en strategisk plats för att kunna sno åt sig en kastad boll… Han har också varit med mig i skolan under mina sju år som lärare och lånats ut till diverse elever – det har han (och de) tyckt väldigt mycket om!

Dessutom har vi ägnat massor av tid åt att “bara vara”. Han har varit med mig på kurser, parkerad i en fåtölj har han njutit av att bara hänga. Träna lite grann. Dema enkla grejer. Han har följt med mig på tåget till Stockholm, varit mitt sällskap på en massa brukshundklubbar, och gått vid min sida (eller 10 meter framför) på hundratals långpromenader. Han ligger med glädje på uteserveringar. Han är enkel att ha med sig, gillar bilen, älskar sin tygbur (saknar front, perfekt som krypin), fantastisk av och på knapp.

Vi har varit väldigt nöjda båda två. Ni vet när man smakar på en riktigt god sockerkaka eller kladdkaka? Som är sådär perfekt, direkt från ugnen? Inga konstigheter, ingen garnering, ingen glasyr – bara… smaskens. Så har det varit.

Ute på promenad. Valle håller sig runt mig, nosar och strosar i sin egen hundvärld.

Så i maj hände något som jag tror ändrade hans liv lite grann: Ulrika frågade om jag ville hänga med på hennes noseworkkurs. Jag kunde INGET om nosework. Jag kan fortfarande oerhört lite.

Midori, som brukar vara den som kastar sig över allt nytt, tyckte att det var sådär. Men Valle, han tog sig an uppgiften med hull och hår! Han jobbar metodiskt, i sin egen takt, rör sin kropp precis som han vill och känner efter så att allt känns bra. Jag tror han njuter av att få visa mig något som jag faktiskt inte kan göra själv. Han är en väldigt intelligent hund (visst är jag något färgad av att jag lever ihop med honom, men jämfört med mina andra hundar är det milsvid skillnad) och jag är övertygad om att han har stenkoll på att jag har noll koll… Ibland tror jag dessutom att han småskrattar åt mig.

Vi avslutade grundkursen och hoppade genast på nästa. För varje ny uppgift han ställdes inför insöp han erfarenhet. Funderade. Löste problem. Blev starkare och starkare i nya miljöer. Lärde sig stänga munnen för att hitta doft. Följa doftmolnet till källan. Markera för korkade människor var doften är. Ignorera störningar, ignorera störningsdofter. Ulrika har hittat uppgifter som passar honom, stöttat mig när jag hittar på dumheter, sett till att han löst problemen på ett bra sätt, och hjälpt oss båda växa i självförtroende.

Vi har hållit på i tre månader – vi har LÅNGT kvar innan han börjar bli säker “på riktigt”. Men för första gången på fem år anmälde jag honom till en tävling! Han har tydligt markerat tidigare att tävling är tråkigt och onödigt, så det var ett vågspel – men tävlingsplatsen var välkänd och nära hemma, och våra kompisar (som han gillar) skulle vara med.
Och det betalade sig! Dels vann vi inomhussöket. Men det viktigaste var hans attityd: han var GLAD! Så glad att han upphetsat glädjeskällde, något som han bara gör när det är riktigt, riktigt coolt att vara Valle. Han kopplade på nosen och sökte järnet!
Fordonssöket blev för svårt – en felmarkering, utomhussöket kissade han bort sig i, men behållarsöket satte han snyggt och inomhussöket var helt utan tvekan rätt fram till doften där han satte nosen och tittade uppfodrande på mig. Jag tror inte att det var en slump att sista söket gick bäst, nu hade han jobbat sig igenom en miljö till och en ny situation läggs i erfarenhetsbanken.

100% Livsnjutare.

Att TRÄNA nosework har varit som att hitta ett nytt kakrecept som vi båda älskar.

Att TÄVLA nosework är bara glasyren på kakan, inget mer. Ibland är glasyr delikat. Men bara om kakan under är riktigt god!

Det var väldigt roligt att få ta emot ett förstapris. Men mitt starkaste minne från dagen är när vi satt och väntade på vår tur, jag på en stol och han med sidan tryckt mot mig. Han var så förväntansfull att han vibrerade, och jag hade lite tid att klappa, massera, och berätta för honom hur oviktig hans prestation egentligen var och hur mycket jag älskar honom för den fantastiska personlighet han är.

För så är det. Det är lätt att ryckas med i poäng och resultat, men egentligen är det oviktigt. Glasyr. Det är ett kvitto på var vi står i träningen och det ger vägledning och nya idéer till vidare träning.

Det som EGENTLIGEN räknas är hur kul jag fick ha ihop med min bästa kompis, i ett forum där vi båda trivs och utvecklas. Att få lära känna varandra lite bättre, att komma lite närmare, och uppskatta varandra på nya plan. För de vi ÄR och inte vad vi presterar. Jag mot honom och han mot mig. En perfekt kaka.

Publicerad Lämna en kommentar

Lördagsbloggen: Åsa och kelparna

Veckans planering föll som ett korthus. Jag fick ett gäng deadlines som tog mer jobb än beräknat, och tiden som jag avsatt till hundträning blev istället långa skogspromenader för att vila och återhämta huvudet.

“Jag har tränat platsliggning alldeles på egen hand! NÅGON måste ju ta ansvar här…”

Och det måste få vara OK, det med. Ibland händer livet och planeringen kastas omkull. Det är bara att planera om, ingen skada skedd. If at first you don’t succeed…

Jo, vi kom iväg på ETT träningspass, tack vare att vi gått kurs. Utomhussök!
Valle briljerade, han har verkligen fattat grejen. Snabba, effektiva sök med bra markeringar.
Midori började bra, men sa sedan “läskigt” och checkade ur – precis som hon gjort vid ett par tillfällen tidigare. Men idag hade vi en plan som fungerade! Hon fick en superenkel “kan inte misslyckas”-övning som boostade henne rejält, och sedan var hon på G! För henne är noseworken rent självförtroendearbete. Ett sätt att bli tryggare i sin självständighet, hantera nya miljöer, och få känna sig duktig.
Båda hundarna har fått plats på doftprov på lördag. Det ska bli väldigt roligt att se hur de reagerar!

Jag behöver skriva ner saker för att mitt huvud ska fungera ordentligt, så min sysselsättning ikväll är dessa planeringsmallarna:

De kommer från planeringspaketet för Lk1 och det sparar en massa tankekraft för mig att ha färdiggjorda mallar att fundera runt. Jag skriver med olika färger, ritar lite bilder, antecknar på baksidan, och låter saker och ting falla på plats inne i huvudet under tiden. Perfekt!

Nästa vecka

Blir det lite fokus på kartongsök på olika platser, för att förbereda för doftprovet. För Midori kommer vi också att fokusera på uthållighet i fria följet och detaljen höger om halt, och fortsätta att i makligt tempo jobba med ställande under gång. Och så är det fokus på rutan – springa järnet rakt igenom!

Tisdag – torsdag har vi sommarläger med freestyle, rallylydnad och kroppskontroll, så hon kommer att jobba en del som demohund. Men under lunchen och efter passen kommer jag att ta lite tid åt vår egen träning! Vill du hänga på förresten? Det finns två platser kvar… Garanterat roligt utlovas!

Mina uppgifter under veckan:

  • Fundera över och fylla i mina mallar (ikväll)
  • Tre pass kartongsök på olika platser
  • 10 minuters detaljträning varje kväll – koncentrationsövningar, ställande under gång, och höger om halt
  • 15 minuters ruta och FF-träning vid minst 5 tillfällen under veckan

Det kommer att bli en rolig vecka!

Publicerad Lämna en kommentar

Anmäld till tävling. Vad händer nu?

Jag har ofta kaos på insidan av skallen. Allt liksom ligger i en enda röra, och det som flyter upp till toppen är sällan det som jag faktiskt behöver här och nu. Därför behöver jag struktur på utsidan, i form av planering.

Jag är för tillfället anmäld till ett doftprov med båda kelparna (förutsatt att vi kommer med), en rallytävling med båda kelparna, och en lydnadstävling med Midori. Bara på kul, för att se var vi ligger. Men att jag inte bryr mig om resultatet betyder inte att jag inte tänker träna! Det är ju liksom en av grejerna med att anmäla – att träna med ett mål i sikte 🙂

“Tack och lov för tävlingar, så det kan bli lite vettig träning för tvåbeningen! Själv kan jag redan allt.”

Jag brukar använda mig av fyra steg: FUNDERA över målsättning och var vi ligger idag. PLANERA vad/hur/när jag ska träna och vilka uppgifter jag behöver utföra för att nå målet. TRÄNA. UTVÄRDERA hur det gick – vad ska upprepas, vad ska ändras?

Just nu är jag i fundera-fasen. Målsättning, dagsläge.

Doftprov 27/7.
Det hade varit coolt om Valle klarar sitt doftprov och får lov att börja tävla. Han är ganska säker så det finns en realistisk chans. Målsättningen är att förbereda honom så bra att han känner igen situationen och sätter på nosen.
Midori är mycket mer av ett wild card i noseworken – ibland vill hon, ibland inte. Målsättningen är att ge henne en trevlig upplevelse på ett nytt ställe, oavsett om hon använder nosen eller inte.

Tävlingslydnad klass 1 24/8.
Målsättningen är att genomföra alla moment utom ställandet med engagemang, säkerhet och glädje.
Jag behöver checka av momenten – jag vet att vi har tappat svängarna i fotgåendet och att stadgan är obefintlig, att hennes tandoperation har gett henne lite bry med apporten, att ställandet inte kommer att bli klart, och att vi behöver träna MYCKET helhet för att få ner ljudnivån till en acceptabel nivå.

Rallylydnad 1/9, fortsättningsklass för Valle, mästarklass för Mi.
Målsättningen är för Valle att behålla hans humör på topp – oavsett om jag behöver bryta eller kan slutföra banan – och för Midori att hjälpa henne att hålla fokus och attityd genom hela banan.
Ytterligare en momentcheck, en för varje hund. Valle behöver träna korta banor och bygga motivation. Midori ska inte börja med rallyn förren lydnaden är klar – hon kan momenten och behöver bara fräscha upp lite. Våra svårigheter är desamma oavsett gren: stadga, stadga och stadga.

“Ska JAG tävla rally? Men, det är den andra kelpiens grej! Hur tänkte du nu?”

Planering för veckan som kommer:

  • Två pass med kartongsök i olika miljöer
  • Check på tävlingslydnaden Midori
  • Check på rallylydnaden Valle

Utvärdering och ny planering på söndag.

VI ÄR PÅ G!

Publicerad Lämna en kommentar

Det ska inte falla på bristande vilja

Just den raden dök upp i mitt FB-flöde för några år sedan, postad 04.35. Vederbörande ville hinna träna sin hund innan hen gick till jobbet, eftersom det inte fanns någon tid efteråt. Varför? Därför att hen hade som uppgiftsmål att träna dagligen innan nästa tävling. Återigen – varför? Därför att hen var övertygad om att det skulle hjälpa de båda att prestera snäppet bättre.

Tidiga morgnar. Underskattat.

Nu när vi har konstaterat att den STORA målsättningen behöver ligga inom vår egen kontroll och inte vara beroende av andra – varken domare eller hund – så kan vi titta lite på prestation och resultat. För visst är det kul när det går bra!
Även om målsättningen inte ligger i poäng, så vill jag fortfarande att vi ska prestera så bra vi bara kan på tävling. Det är liksom det som är utmaningen – träna på ett sätt som gör att vi är väl förberedda för de svårigheter som kommer, och formtoppar på rätt dag. Vid rätt tid dessutom.

Och vad är “prestera så bra vi bara kan” – hur ser det ut?
För mig betyder det: lika bra som vi gör på träning.

Och då kommer följdfrågan: VET jag hur det ser ut på träning? Ofta märker jag en tendens att jag liksom lurar mig själv litegrann. “Hunden kan alla moment” betyder att hon kan momenten ett och ett, eller i bästa fall i en kedja på tre moment i taget. “Vi tränar jätteofta med tävlingsledare” betyder att min träningskompis dirigerar oss en gång i veckan. Och sedan, efter tävlingen, så slår det mig i huvudet allt som vi BORDE tränat – om jag vill ha högre poäng.

Exempel på grejer vi behöver träna om prestationen ska ligga på topp, men som jag oftast är alldeles för lat för att göra så mycket som vi borde:

  • Värm upp på en bit av planen, prestera på en annan
  • Lägga ut ringband, markeringar, och annan utrustning
  • Träna på olika platser
  • Träna på platsen där vi ska tävla
  • Tävlingsledare – olika personer
  • Träna kedjor
  • Träna igenom hela programmet tävlingsmässigt
  • Träna på att fortsätta även om det blir fel
  • Träna på banor som någon annan har ritat
  • Träna igenom sådant vi har svårt för
  • Överträna momenten

Gissningsvis ser din egen lista lite annorlunda ut. Eller inte.

“Jag bryr mig inte om VAD vi tränar, så länge vi har KUL när vi tränar!”

Vissa saker tar emot

När jag tävlade Valle (dåvarande lydnadsklass 2) hade vi ett GIGANTISKT problem: apporteringen. Springa efter – ja. Gripa – ja. Komma med den – HELL NO! Och när man har tränat apportering på alla sätt man kan komma på och upplever att det inte blir ett dugg bättre, då är det lätt att liksom ge upp. Säga “vi kan inte, och vi kommer aldrig att kunna”.
Känner man så behöver man fundera lite på vägen framåt, för här riskerar vi att hamna i en massa tråkiga känslor som inte är bra för vare sig hund eller förare.

Att tävla lydnad är frivilligt, och dessutom något vi gör som förströelse och för att det ska vara kul. Vi betalar till och med pengar för nöjet. Är det inte kul – låt bli.
En hund BEHÖVER inte kunna apportera, det finns massor av lyckliga hundar och hundägare som aldrig ens sett en apport. Din hund är inte en sämre hund och du är inte en sämre hundtränare utan apportering.

Så jag påminde mig om ovanstående – flera gånger, eftersom jag är lite trög – och formulerade mitt “varför” jag ändå ville fortsätta. Det var något i stil med “jag vill utmana mig själv att faktiskt hitta ett sätt att få min hund att utföra en apportering tävlingsmässigt i en tävlingssituation”.
När jag tog det beslutet – att verkligen uttömma alla idéer för att få till en tävlingsmässig apportering under tävling med entusiasm och glädje – så tog jag också ett beslut att verkligen TRÄNA på det. Alla som tränar något som är svårt vet att man har bra dagar (“Hurra! Vi har kommit närmare målet, imorgon är det klart!”) och man har sämre dagar (Men? Varför i h-e föll det samman nu? Jag fattar noll!”). Det är liksom bara så det är. Ibland ÄR det jobbigt. Ibland är man inte den superpedagogiska och strukturerade tränaren som man vill vara. Och det är OK (så länge som man är schysst mot sin hund).

Vi klarade det. På hans sista tävling gjorde han en i mina ögon perfekt apportering. Målet var uppnått, han har inte tävlat mer. På vägen fick jag en massa träningserfarenhet, en massa övningar, och bekräftelse på att det ofta gäller att tänka helt annorlunda om man vill få nya resultat.

Det handlar om målmedvetenhet, självförtroende, och envishet

Målmedvetenhet: Att inte tappa fokus. Vart vill du? Hur ser det ut? Gör något litet varje dag för att ta dig ett steg närmare målet.

Självförtroende: “Oavsett om du tror eller inte tror att du kan så har du rätt.” Du behöver tro på din förmåga. Du behöver dessutom vara en bra coach till dig själv. Vi vet att våra träningskamrater fungerar bättre om de får uppmuntran och vi lyfter dem istället för att trycka ner dem. Var din egen bästa träningskamrat. En god vän till mig sa en gång att det vi tänker på växer – du ska alltså tänka på sådant som blivit RÄTT. Det är det som ska växa.

Envishet: Förmågan att fortsätta, hitta nya vägar, ändra på receptet tills det funkar. Tänk dig att du ska baka en kaka, men det blir alldeles för lös och kladdig. Ger du upp? Nej, du tar mer mjöl nästa gång! Likadant med hundträningen – fast mer komplext.

Jag hade startat i lydnadsklass 1 med Midori 17 gånger innan jag blev uppflyttad till nästa klass. De två första gångerna var ren träning, men övriga 15 var jag säker på att vi skulle få över de eftertraktade 160 poängen som krävdes för uppflytt. Varenda gång gick jag in med tron att detta var sista gången i denna klassen. Vi fick mellan 120-159,5 (tre gånger!).
Jag hade bestämt mig. Det bara skulle gå. Och det gjorde det – den artonde tävlingen satte vi 193 poäng och presterade för första gången likadant som vi gjorde på träning.

Mitt huvudsakliga mål var fortfarande att ha en glad hund och visa trevlig träning. Själva poängen blev en utvärdering på hur väl jag hade lyckats med mitt träningsrecept. Behövde vi mer fart? Mer stadga? Mer kedjor? Träna med manliga tävlingsledare med basröst? Träna på gula koner? Efterhand som jag ändrade mitt recept lärde jag mig mer om vad vi båda behöver för att kunna prestera på topp.

Illusionen om vad “alla andra” kan

Jag tror att en del av de dåliga känslor och den frustration som ibland drabbar oss i prestationsinriktade situationer kommer av en känsla av att “alla andra kan”. Vi känner oss mindre värde eftersom vi inte klarar det som verkar vara så enkelt för andra!

Jag misstänker att i stort sett ALLA känner så. Inklusive den du själv tycker verkar ha det så enkelt. Vi lver inte varandras liv. Vi ser inte det jobb som läggs ner bakom kulisserna. Vi ser det folk väljer att dela med sig av, och givetvis vill vi dela sådant vi är glada för och stolta över!

Så grundfrågan är inte bara “varför”, utan också kanske “är det värt det”? Är det värt att offra tid och pengar, ta sig igenom dåliga träningspass, fortsätta envisas, lära sig hantera besvikelse, och tvingas till självinsikter? Det kan bara du bestämma.

Avrundning av tävlingstemat

Jag har en idol som jag ibland avslutar föreläsningar med att berätta om (speciellt de som handlar om målsättning), och jag tänker använda honom för att sammanfatta tävlingstemat vi har haft i veckan.

För en massa år sedan tittade jag med glädje på So You Think You Can Dance, ett amerikanskt tävlingsprogram i dans. Ett år var en kille som heter Cyrus med i uttagningarna, och kom med ihop med två vänner. Det första de gör är en veckas vidare uttagningar, där de testas i olika dansstilar.
Cyrus och hans vänner var självlärda och otränade i klassiska danser. Det gick…sådär. Den första killen lämnade själv efter två dagars dålig kritik, och skyllde på att domarna inte “fattade något”. Den andra kille gav upp efter ytterligare en dag “jag klarar inte detta”. Cyrus berättade bakom scenen hur otroligt imponerad han var över övriga tävlande, att en ny värld inom dans hade öppnat sig, och uppenbarligen fanns det en helt ny nivå som han inte känt till – men han ville dit!
Han slutade som tvåa. Flera gånger uttryckte han glädjen över att få träna ihop med de allra bästa dansarna, att få lära sig nya saker, att få utvecklas inom det han älskade. Hans mål var inte att vinna. Hans mål var att suga i sig allt han kunde få ut av upplevelsen, lära sig så mycket som möjligt, och därför stanna i tävlingen så länge som möjligt.
Så en video med hans audition får avsluta Tema Tävling.

Publicerad Lämna en kommentar

Träna för tävling: moment – och sen då?

Oavsett vilken gren man tävlar i så finns det vissa delar som hunden behöver kunna. Moment i tävlingslydnaden, skyltar i rallyn, hinder i agilityn. Det är självklart, tydligt beskrivet hur de ska se ut, och lätt att förstå att man behöver lära hunden (och sig själv). Men tävling är så mycket mer!

I onsdags avslutade jag och Ulrika vår andra agilitykurs för Emelie på Carpe Momentum. Vi har knappt sett ett hinder. Än mindre jobbat med något i närheten av en bana. Vad har vi gjort? Grunder! Allt det andra! Och vi har haft jätteroligt – våra hundar likaså – och lärt oss en massa spännande saker.
Våra hundar har lärt sig: Sikta framåt. Stanna på target med riktning framåt. Sikta mellan/genom. Springa i full fart till skål, och skillnaden mellan flygande start och stilla start. Slalomingångar. Sedan har Midori också lärt sig någon sorts dubbel tasstarget i däcket eftersom jag mot bättre vetande tyckte det var gulligt, men det kan vi bortse ifrån… 😀

Vi jobbar båda med nya färdigheter – jag på att filma med min systemkamera (sorry för skaket), Ulrika med att hålla igång fötter, belöna med rätt hand, variera sin klickpunkt, och dessutom hålla rätt på att Totoro fattar övningen. Hon gör ett bättre jobb än jag gör.

Vad har detta med tävling att göra?

Allt! För att beteenden ska fungera på tävling behöver de fungera väldigt, väldigt bra på träning. För både hunden och oss. Det behöver vara mer eller mindre automatiserat, sitta i ryggmärgen, gå på autopilot, kalla det vad du vill.

När jag lärde mig cykla, innan jag hade tränat ordentligt på det här med att styra och bromsa, hamnade jag i en situation där min cykel var på väg mot en taggbuske. Helt oförmögen att stoppa eller svänga rullade jag rakt in i busken och gjorde mig illa. Eftersom jag fortfarande kommer ihåg känslan av total hjälplöshet vet jag att det har satt ganska djupa spår – detta är över 35 år sedan.
Ett par månaders träning senare kunde jag både svänga och bromsa utan att behöva tänka på vad jag gjorde. Beteeden hade blivit automatiserat.

Likadant på tävling. Något händer som går lite utanför ramen och vi blir handfallna. Eller hunden får hjärnstopp och gör något helt annat. Varför? Därför att vi inte har tränat våra beteenden tillräckligt!

Det jag och Ulrika – och våra hundar – har gjort på våra agilitykurser är att träna på grunderna tills de (mer eller mindre) sitter. Hunden på utsidan. Följ mig. Sikta framåt. Belöningen på linjen. Vi har gjort det under så pass enkla former att vi knappt kan misslyckas, och nu börjar det bli så automatiserat att vi klarar att variera övningarna utan att allt faller samman.

Vad behöver vi träna på då?

Det beror givetvis på vilken sport vi har valt, men en del saker är gemensamma:

  • Moment. Hunden behöver kunna de moment som ingår. Så bra som du vill att den ska kunna prestera dem, med enbart de signaler du vill ge, på första försöket, i kombination med andra moment, utan synlig belöning.
  • Transporter. Ni behöver kunna ta er in på plan, ut från plan, och beroende på sport mellan moment. Hur ser det ut? Checkar hunden ut när ni gör över startbandet – hur kan ni träna på förväntan inne på plan? Vad händer mellan momenten?
  • Signalkontroll. Pratar ni samma språk? Är ni överens om vilka signaler som gäller för vilket beteende? ALLA osäkerheter kommer fram på tävling. Sorry, men så är det.
  • Helhet. Hur vana är ni att utföra flera moment på rad utan belöning? Hur länge orkar hunden koncentrera sig? Hur länge klarar DU att koncentrera dig?
  • Störningar. På tävling händer en massa saker som inte händer på träning. Liv och rörelse, hundar och människor överallt, och du får inte själv välja exakt när och var du ska göra saker – någon säger till dig. Har ni tränat på tävlingsmässiga situationer? På nya platser? På en plan där 20 hundar satt sig och lagt sig på samma ställe innan det är er tur? På att vänta i evigheter på er tur?
  • Uppvärmning. Hur ska ni värma upp för att vara på topp när det är er tur? Hitta fokus utan att bli trötta, hålla belöningsförväntan på topp utan att få en övertaggad hund?
“Detta är min allra bästa boll, som jag är beredd att gå ett helt lydnadsprogram för. Kick it, Charlie Brown!”

Men herregud! Vi kommer ALDRIG att bli klara…

Här kommer de goda nyheterna! Vill du tävla? Tävla! Det är helt OK att tävla innan man är “klar”. Det är faktiskt något som jag gör ofta och gärna.
Men.
Jag anpassar min målsättning.

Eftersom mitt mål inte ligger i hur många poäng vi får, utan i att vi ska prestera så bra vi kan utefter de förutsättningar vi har med glad hund och trevlig träning, så anpassar jag vad vi gör på banan efter var vi står i träningen.
Jag har betalat ganska dyrt för mina minuter inne på tävlingsbanan. Jag får utnyttja den tiden precis som jag vill, så länge jag inte ställer till det för någon annan (jag belönar aldrig med godis på banan eftersom jag riskerar att spilla och sabba för nästa startande). Jag behöver inte göra moment vi inte är färdiga för. Jag kan välja att belöna på banan och sedan bryta. Jag kan hjälpa min hund med tiotusen dubbelkommandon, om jag vill det. Vad är det värsta som kan hända? Jag blir diskad, jag nollar momentet, so what?

“Men så kan man ju inte göra! Vad ska folk tänka?”

Så här är det: vad folk tänker om mig har jag inte med att göra. Det är inte min business. Vad min HUND tänker om mig – det är viktigt. Men folk som jag inte känner, som ser oss tio minuter av vårt liv – helt oviktigt.
Nu är det pyttelite annorlunda när man faktiskt jobbar med hund och är beroende av kunder, men jag ser det som att de kunder jag vill ha på kurs är de som vill lära sig mer om hur JAG gör. De som inte gillar det de ser kommer ändå inte att trivas på mina kurser. En snabb och enkel screeningprocess.
(Ni som väljer att gå kurs för mig – I love you! )

“Tävla hit och tävla dit…Visst är det kul att aktivera sin tvåbening ibland, men det får faktiskt finnas gränser!”

Tjusningen i det hela

Att bara träna moment blir faktiskt ganska tråkigt efterhand – tycker jag, och tycker kelpan. Vi gillar omväxling. Att träna på allt runtomkring gör träningen mycket mer mångfacetterad, intressantare, och mycket roligare! Ibland svårt och frustrerande, ibland är det träningspass som liksom bara ska mängdtränas, men för det mesta så hittar vi en vinkel som BÅDE är rolig OCH tar oss mot målet.

Och tävlingen? Den har vi för att få motivation och rikting i träningen, och som “kontrollpunkter” längst vägen. Den är utmaningen som sätter ramarna. När det känns inspirerande och roligt. För det är ju, trots allt, helt frivilligt att tävla.

Publicerad Lämna en kommentar

Konsten att skämma ut sig

Jag träffar ganska ofta på människor som tävlar “för att det är kul” som i själva verket inte tycker det är ett dugg kul. Problemet är inte ens vad jag tog upp sist, att målet är något de inte har kontroll över. Nej, de har lagt ett lager till på den svårigheten, och motiveras inte av glädjen att vinna utan av rädslan att förlora! Deras beteende drivs av undvikande, de vill inte skämma ut sig. Vidskepligt undvikande…

Tävlingsplatsen blir ett slagfält, omgivningen fiender. Om jag uppnår tillräckliga resultat är det lättnad jag känner, inte glädje. Jag slapp skämmas, jag undvek att göra bort mig. Aversiva motivatorer är starka saker, att undvika faror är viktigt ur ett överlevnadsperspektiv och processerna speglar detta. Det spelar ingen roll att domaren och publiken inte är en flock lejon, upplevelsen av hot är i grunden densamma.

Grejen med undvikande är att det inte är konstruktivt. Det är inte till för att bygga något av, tvärtom. Jag använder inte hot och straff i min hundträning av den enkla anledning att jag vet att det är ineffektivt. (Det finns etiska anledningar också, men jag är en praktisk person och för mig räcker det gott och väl att det inte är effektivt.) Det kan ge dramatiska resultat här och nu i vissa lägen, men det kostar alltid mångdubbelt mer på längre sikt. Alltid. Vi fungerar, givetvis, likadant.

En omöjlig situation

Människor som tävlar i rädsla, som drivs av en önskan att undvika obehaget att misslyckas, är i en omöjlig situation: de kan inte lyckas. Att lyckas är inte ens en del av situationen, alla eventuella framgångar är bara ett andrum – det kan gå sämre nästa gång! Om vi lägger till det att resultatet är bortom deras kontroll blir det riktigt sorgligt för alla inblandade. Du försöker nå upplevelsen av lättnad eftersom grundtillståndet är obehag. Ständigt jagad…

Och det är lättare att glida över i den här situationen än många kanske tror.

Eftersom målet att uppnå resultat X är i grunden vidskepligt (inte en direkt konsekvens av mina beteenden men jag upplever att de hänger ihop) börjar vi leta – vidskepliga – fel när vi inte når det. Om vi går från en situation där vi ofta nådde X (vann tävlingar i det här sammanhanget) och fick vår upplevelse av kontroll stärkt (vi vann för att jag fick saker att hända), och sedan hamnar i en situation där vi nästan aldrig når målet, då kan obehaget från frustrationen bli så starkt att vi går in i undvikande utan att märka det. Istället för att drivas av glädjen över en vinst börjar vi akta oss för en förlust.

Så snart drivkraften blir undvikande paddlar vi rakt ut till havs i en sjunkande kanot. Det kan inte bli bra, hur hårt vi än paddlar – och vi måste paddla, fortare och fortare, för att inte sjunka genast. Så vi kommer längre och längre ut. Det är ju riktningen som är fel.

Skäms du inte?

Skam är en hemsk känsla. Rädsla för skam är nedbrytande. Har du inte gjort något fel? Skäms inte då. Har du gjort något fel? Lär dig av det, förändra dina beteenden, och gå vidare. Skam låser fast dig, den leder inte till någon förändring.

Jag tipsar ofta om att ett bra sätt att komma över den läskiga känslan av att bli bedömd när man är på tävling, är att filma sin träning. Inte bara filma, titta på filmerna. Titta så ofta att du inte längre sitter där och kvider och säger “men titta så dum jag ser ut när jag…”, utan helt bortser från det och istället kan fokusera på vad du ser av träningen. Vill du ta det ett steg till, visa filmen för någon annan. (Inte för att visa upp en bra prestation! Samma regler gäller redan i det lilla, om din motivator ligger utanför dig själv kommer det att gå snett.)

Det här kommer inte att fixa situationen för någon som redan hamnat i den sjunkande kanoten på väg åt fel håll, där måste vi först ta oss i land. Se över dina mål och vad som faktiskt agerar som förstärkare för dina beteenden för att komma ur de onda cirklarna först och främst. Men för den som vill “vaccinera” sig lite mot stressen på tävling, och få lite större motståndskraft mot risken att börja tävla under påverkan av undvikande, kan det här vara riktigt effektivt.

Jag filmar all min träning – jag tittar inte på allt, för vi snackar hundratals timmar med film här. Det skulle jag aldrig hinna. Jag tittar på en del av det, och jag visar massor av det för andra. Material till kurser och föreläsningar, som jag visar för totala främlingar. Misstag, fummel, klantigheter och nonsens och delar på sociala medier till både vänner och helt öppet. Varför? Dels för att jag tycker det är roligt, men en baktanke är nästan alltid att kolla om jag skäms. Känns det pinsamt att visa upp något? Skämmer jag ut mig om jag visar att jag, min hund, och vår träning går totalt fel ibland? (OK, ofta!)

Det är i det lilla vi når det stora. På tävlingsplatsen, likblek och utskämd av någon pinsam katastrof, där är det så dags.

Begåvning

Begåvade människor väcker beundran. Vad innebär det att vara begåvad? I princip verkar det vara att någon gör svåra saker utan ansträngning. I dagens sociala medier visar det sig ofta genom att bara färdiga resultat visas upp, med ett leende och någon kommentar om hur enkelt det var. För en del var det säkert enkelt, vi har alla olika förutsättningar inom olika områden, medan andra slätar över hur hårt de fått jobba för att nå slutresultatet.

På tävling är det ju just slutresultatet som ska visas upp. Vi är “färdiga för tävling”, vi är klara. Det här, det är hur bra vi är! (Fast så kan man ju inte säga, det var inte svårt, vi har inte jobbat hårt, och framförallt är vi inte duktiga…) Den sociala pressen tusenfaldigas.

Jag saknar begåvning. Jag får jobba hårt för mina kunskaper och färdigheter och jag vet inte riktigt varför jag skulle skämmas för det. Det är inget att vara stolt över heller, det bara är som det är. Ett visst resultat kommer att kräva en viss ansträngning, det är så jag når dit. Ibland är det värt det, ibland inte.

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att försöka lära mig att teckna hjälpligt, det är ett verktyg som verkar väldigt användbart för att kunna kommunicera saker ibland. Jag har delat en del av mina försök på facebook, inte för att jag är stolt över resultaten, söker beröm eller sympati. Utan för att kolla av om jag tycker det är pinsamt.

Jag är nämligen riktigt, riktigt dålig på det.

Det är en golden retriever! Ser du inte det?

Jag har inte tyckt det varit ett dugg pinsamt att dela de här bilderna, men det är inte för att jag inte förstår att de är riktigt dåliga teckningar. Det är bara inget att skämmas för, att vara dålig på att teckna. Jag försöker bli bättre på det, men om jag skulle misslyckas totalt med det vore det inte heller pinsamt. Jag försökte något, det gick inte, ok. Är det något viktigt får jag väl leta en annan lösning, annars är det bara att släppa det.

Det här är inte en inställning som kommit gratis. Jag är inte begåvad med att inte tycka saker är pinsamma. Men det har varit viktigt för mig att inte låta rädsla för vad omgivningen tycker om mig – och mina prestationer! – begränsa mig, så det har varit värt en rejäl ansträngning.

Jag är inte en begåvad hundtränare heller. Jag anser att jag är en bra tränare (och jag tycker inte det är ett dugg pinsamt att säga det), men jag har fått jobba för det med. Och att jag anser att jag är en bra tränare betyder absolut inte att jag inte gör fel, klantar mig totalt, och helt förvirrar min hund. Det gör jag, och det är ingen hemlighet. Här är en bit av vår träning häromkvällen. Upplägget är fel, utförandet är fel – det är knappt något som kan kallas rätt faktiskt. Det är dock inte något jag skäms över, det är bara information. Vilken tur att det kom med på film så jag kan lära mig av det, och så jag kan visa misstagen för andra som kanske slipper göra dem själv.

Tävlingsdagen är en chans att sätta ihop de olika delar jag jobbat på för att se hur de håller ihop i en för mig okontrollerad miljö, få mer information, och hitta nya saker att förbättra. Vad det inte är är första gången jag riskerar att klanta mig och skämma ut mig, det är noll risk för det. Den rutan är ordentligt avbockad långt innan.

Publicerad Lämna en kommentar

Tävla för att vinna? (Nerd alert)

Åsa skrev en fantastisk blogg igår om hur hon hanterar svårigheter i tävlingssituationen, varför gör inte alla som hon? Rättvisa, lugn, konkreta mål, långsiktigt tänkande, och framförallt kärlek och empati till hundarna. Det är inte alltid vad vi ser på tävlingar…

Som så mycket annat nu för tiden blir hundlivet lätt hektiskt, det är mycket som måste hinnas med, avklaras och presteras – och så måste det göras på rätt sätt dessutom! Och leda till rätt resultat. Och snabbt. Har du inte tävlat i SM än? Skäms du inte!?

Den här hetsen kan synas på många olika sätt men blir ofta tydligast i tävlingssammanhang. Hur mycket som hänger på resultatet… Och om resultatet inte når upp till förhoppningarna? Ofta blir det inte så roligt, inte heller för hunden. Som inte vet varför de är där, varför det är viktigt, eller varför matte/husse är så arg och besviken.

“Du kan ju det här!”
Uppenbarligen inte, inte här, inte nu… Inte tillräckligt. Inte tillräckligt för att matte/husse ska älska mig längre?

“Nu planerar vi nästa tävling in i minsta detalj. Hur ska vi göra bort matte totalt?”

Du borde skämmas!

Är du en sådan som lägger press på hunden att prestera? Tar du ut det över hunden om ni inte når önskat resultat? Skämmes, för i gröne! 🤬

… Eller inte, då. Det finns inget konstruktivt med skam, eller att uppmana andra att skämmas. Beteenden är beteenden, de går att påverka och förändra. Vad du upplever – och tyvärr ibland tar ut över hunden – är resultatet av frustration. Jag skulle rentav säga vanmakt. Otrevliga beteenden kommer ur otrevliga känslor, så i detta läget är det ingen idé att fokusera på beteendesidan. Vi är belöningsbaserade tränare, vikten ligger aldrig på att ta bort det vi vill se mindre av utan på att bygga upp det vi vill se mer av. Bygg upp positiva känslor och sikta mot uppnåeliga mål, så kommer beteendena att falla på plats.

Kontroll

Det finns flera anledningar att tävla. Ibland säger folk “för att det är kul” – men sen ser vi dem inte ha ett dugg kul. Vad de menar är att det är kul att lyckas, att placera, ta poäng, vilket är en helt annan sak. Att lyckas på på det sättet innebär en bedömning, en bedömning du inte har någon kontroll över. Det här är ett misstag i flera lager! Först det som syns redan på kurs: i paret hund + människa har människan kontroll över sina beteenden men försöker istället kontrollera hundens beteenden. Det går inte – våra beteenden kan påverka hundens, vilket är verktyget vi har att jobba med – och det skapar bara frustration och irritation att ens försöka kontrollera hundens beteende direkt.
I tävlingssammanhang lägger vi till lagret att “jag ska göra så att hunden gör så att domaren gör…” Slutresultatet, vad domaren ser och tycker, är mitt mål.

Det är fullständigt ohållbart. Domarens beteende är inte under min kontroll, än mindre än min hunds (som inte heller är under min kontroll vad jag än tror). Det är ju knappt jag har kontroll över mig själv, i ärlighetens namn! Om min motivator (få en bra bedömning) för mina beteenden (att träna/tävla) är ouppnåelig genom enbart mina beteenden (och istället beroende av någon annans beteenden) kommer saker att gå snett. Ibland går det bra, jag når de där poängen jag jagar, önskad konsekvens uppnådd. Och ibland går det dåligt, poängen uteblir.

Vidskepelse

Hur hänger detta ihop? Hoppsan, det ser ut som intermittent förstärkning – ett förstärkningsmönster som används för att skapa starkt motstånd mot utsläckning – ihop med en vidskeplig kontingens…

I den här situationen finns verkligen inget samband mellan beteenden och poäng, riktigt så rent avskilt är det inte på tävling. Men gör det saken bättre, eller blir det bara svårare att upptäcka och åtgärda vidskepelser…?

Förklaring:
Om jag når önskat resultat eller ej är inte under min kontroll, men ibland “lyckas” jag! Höga berg och djupa dalar, snacka om känslomässigt kaos. Upplevelsen är att det är pga mitt beteende x som jag når resultatet, när jag gör si eller så kommer det jag är ute efter att hända, medan i själva verket finns ingen sådan kausalitet.
Och om jag gör x och inte når det avsedda resultatet? Då är det ju i mitt huvud inte pga att där inte finns någon kausalitet, det måste vara pga y – hunden är dum, domaren är elak, vädret är fel: det finns en extra, extern anledning som hindrar mig från att uppnå mitt mål.
I själva verket är mina beteenden separerade från resultatet i flera nivåer, men upplevelsen (det vidskepliga sambandet) är det som avgör vad jag gör härnäst. Tyvärr har förnuft väldigt lite att säga till om.

Om jag upplever att jag borde ha fått något att hända, men så var det någon som förstörde det för mig? Vilken jäkla typ! Allt är hens fel. Min frustration får ett mål och blir till ilska…

“Älska mig! Mig och mig och ingen annan. Älska mig! Jag vill vara duktig!”

Så hur fixar vi detta?

Inte genom att fokusera på beteendet. Beteendet är bara vad vi får ut när vi stoppar in en felaktig målsättning. Jag tänker påstå något nu, och många som läser det här kommer att känna sig väldigt upprörda. Det är bra, den känslomässiga reaktionen kommer av en anledning. Våga titta lite närmare på den – inte beteendet, men den bakomliggande orsaken…

Beredd?

Om du tävlar för att nå ett mål som ligger utanför dig själv kommer du att misslyckas, och vara orättvis mot din hund.
Kanske inte nu, här, idag. Kanske inte imorgon heller. Du kanske har en väldigt duktig hund, och är en duktig tränare. Ni kanske vinner massor och det går jättebra för er. Det är synd i så fall… Varje gång vi uppnår våra mål i en vidskeplig kontingens blir vidskepelsen starkare, och frustrationen när vi inte når önskad konsekvens blir starkare. Dvs, så länge ni vinner märks inte problemet – men när ni förlorar saknar du verktyg att hantera det.

Du har (knappt) makt över dina egna beteenden. Dina beteenden kan påverka din hunds beteenden, era gemensamma beteenden kan påverka domarens beteenden. Nyckelord här är kan och påverka.

Konsekvens

Konsekvenser är motorn i beteenden. Det är för att nå konsekvenser vi beter oss. Hunden sätter sig för att det är så han får köttbullen.

Hur tror du er träning skulle se ut om du istället för att belöna specifika beteenden placerade ut en slumpmässig köttbullekastare på planen? Och så körde ni ert träningspass och ibland kom det en köttbulle och ibland inte. Vad skulle hända med din hunds beteenden, vad skulle han lära sig?

Poäng på tävling är i princip en slumpmässig köttbullekastare. Visst, självklart ska resultatet hänga ihop lite mer med vad ni faktiskt gör, men du har inte kontroll över poängen du får. Och upplevelsen av att du har det, att det är ett direkt resultat av dina beteenden, riskerar att göra så du beter dig som en vidskeplig duva – eller som en tok som bär omkring på en gul sittsäck och pangar ballonger. För det ska funka. Och när det ändå inte funkar…

Konstruktiva mål

Lösningen på det här är inte att skärpa sig. Du kan inte välja att inte vara vidskeplig, du kan möjligen vara uppmärksam och försöka tänka igenom vidskepelser när de dyker upp, men det kommer inte att hjälpa. Bara flytta problemet någon annan stans. Motorn i den här loopen är det felaktigt uppsatta målet. Du måste ha mål som är direkt kausalt länkade till dina beteenden, annars kommer din hjärna att anta att länken finns och uppfinna vidskepligheter som täcker hålen.

“Jag har koll på mitt mål. Spring fort, få bollen!”

Åsa hade en utmärkt lista igår på konkreta beteenden hon har som mål på tävling. Min lista är enklare, jag har bara punkten “se något nytt”. Det finns alltid något nytt att se, och särskilt på tävling! Det här målet skapar fokus – jag måste vara närvarande i ögonblicket för att kunna observera – och det gör allt som händer till något positivt. Så kul att Totoro pinkade på mina skor! Det har jag aldrig sett förut, så intressant.

Och har ni kul på tävling och blir direkt belönade för era beteenden kommer antagligen poängen också. Men det blir bara en bonus, för du är redan glad – du har nått dina mål.

Publicerad Lämna en kommentar

Tävling – var ligger din fokus?

Jag har tävlat sedan jag var 10 år gammal, först med häst och sedan med hund. Jag är uppvuxen med en pappa som tävlat i segling på elitnivå hela min barndom. Tävling har varit en naturlig del av mitt liv. Det har tagit lite tid att hitta rätt mentalt i att tävla – för det ska vara roligt att tävla! Det är trots allt frivilligt. Och när vi är två om upplevelsen så måste det vara roligt för båda.

Jag tävlar i tävlingslydnad och rallylydnad, och enligt Ulrika snart i nosework. De senaste åren har tävlandet legat lågt – det har hänt mycket i livet och jag har prioriterat annat. Men nu drar det lite i tävlingsnerverna igen… Lite sugen är jag allt!

Varför tävla?

Igår berättade Ulrika lite om sitt “varför”. Mitt är liknande. Tävling ger mig mål och riktning. Tävling är ett kvitto på vår träning. Tävling ger mig en utvärdering på var vi står, just nu. Vad funkar? Vad behöver vi stärka?
Mitt mål är bara resultatbaserat såtillvida att jag behöver vissa poäng för att komma upp i klasserna och få tävla i nya moment, i övrigt bryr jag mig inte så mycket om hur jag står mig i förhållande till andra – jag är intresserad av VÅR resa. Min och min hunds. Vår utveckling tillsammans.
Och för mig är känslan på plan det viktigaste. Att vi är en enhet, att vi har kul, att jag kan anpassa upplevelsen för att få min hund att känna sig som värsta bästa superhjälten! Poängen är sekundärt.

Här är en film på en av mina bästa tävlingar känslomässigt. Valle är strax under året, det är vår första tävling, och jag är genom hela rundan så oerhört stolt över att han gör sitt allra, allra bästa. Är det perfekt? Långt ifrån! Är det vårt personbästa i den situationen? You bet!

Att hitta “rätt känsla”

Hur hittar man den där “rätta känslan” då? Jag kan ju bara prata för mig själv, men för mig handlar det om två saker som hänger ihop:

  1. Målsättning
  2. Fokus

Målsättning

Jag gillar att formulera min målsättning tydligt för mig själv, och skriver gärna ner den. Då tvingas jag att verkligen formulera mig konkret. Min övergripande målsättning är alltid densamma:

JAG SKA VISA UPP EN GLAD HUND
OCH TREVLIG TRÄNING

Alla andra mål är underordnade. “Glad hund” och “trevlig träning” är ganska luddiga begrepp (hur ser det ut liksom), men jag vet vad det innebär. Viftande svans, villig att samarbeta, utför uppgifter med stor glädje och engagemang. Respekt för hunden, hjälpa och stötta vid behov, beröm och belöningar, relation före prestation.

Fokus

Nästa viktiga sak är: var har jag mitt fokus? Rätt svar för mig: på sådant jag kan påverka. Vad kan jag påverka? Mig själv.
Jag kan inte påverka vädret, startordningen, vad andra gör med sina hundar, vem som är domare, om jag får vänta, om de använder gula koner istället för röda. Jag kan inte ens direkt påverka min hund – det min hund presterar idag är till största delen ett resultat av tidigare träning. Men jag KAN påverka mitt beteende, och på så sätt göra det lättare för både mig själv och min hund att prestera så bra vi kan under de förutsättningar som ges.

För att komma till mitt övergripande mål har jag alltså ett antal uppgifter till mig själv. Uppgiftsmål helt enkelt. Det alla mina uppgiftsmål har gemensamt är att de fokuserar på MIG. Vad JAG ska göra. Inte min hund – JAG.

  • Ät frukost även om jag inte vill (blodsockerdipp är inte bra för humöret)
  • Packa kvällen innan
  • Dubbelkolla hundgodis, leksak, halsband, koppel
  • Åk i tid (tidsoptimist javisst)
  • Starta med 15 minuters avslappningspromenad på området
  • Anpassa uppvärmning efter vädret
  • Börja uppvärmningen med att checka bästa belöningen för dagen
  • Påminn om svåra delar med max belöning (kan vara mer för min egen skull än hundens)
  • Håll sockernivån jämn
  • Titta om möjligt på minst två hundar, lär mig banan
  • Le mot domaren, hälsa glatt
  • Andas
  • Ett moment i taget – här och nu

Lite så kan några av mina egna uppgiftsmål se ut. Om jag genomför alla mina uppgifter så ökar chansen betydligt att vi båda är på bra humör och är laddade på rätt sätt när vi går in på banan. Väl inne på banan väntar ett nytt gäng uppgifter till mig själv, som säkerställer att jag ger min hund bra förutsättningarna att göra sitt bästa inför och under varje moment.

Mina tre tävlingshundar. Viktigare: mina tre bästa kompisar.

Bygga framåt

En viktig sak som jag alltid har i bakhuvudet är att jag tränar långsiktigt. Jag tror att en förutsättning för bra resultat är att mina hundar gillar att tävla. Jag VET att en förutsättning för rätt känsla på banan är att mina hundar gillar att tävla. Hur får jag dem att gilla att tävla? Jag ser till att tävlingar är ett magiskt ställe där allt är fantastiskt och inget kan gå fel. Om min hund missar något, nollar ett moment, checkar ut, så är det ett kvitto på att något behöver ändras i TRÄNINGEN. Det fixar jag inte på tävlingsbanan. Det fixar jag i träningen inför nästa tävling, eller kanske nästa igen beroende på vad problemet är.

Att vara medveten om sina svagheter

Jag vet att jag blir nervös. Lagom nervös är bara bra, då skärper jag till mig. Blir jag för nervös blir jag otrevlig – INTE bra. Genom att hela tiden ha uppgifter till mig själv motverkar jag nervositeten och håller min hjärna i schack. Jag och nervositeten känner varandra ganska bra efter väldigt många år av tävlande, och jag har lärt mig att hitta rätt läge och hålla mig där. Genom att vara medveten om hur min nervositet påverkar mig, att det är en svaghet som jag behöver hålla koll på, så blir jag en bättre hundförare och bättre tävlande.

Jag vet att om jag inte vaktar på min hjärna så glider den lätt in i prestationsträsket. Där finns inga bra saker – där finns dåligt självförtroende, där finns jämförelse med andra, där finns tvivel på mitt eget värde. Fokus på sådant jag INTE kan påverka. Det är en av anledningarna till att jag skriver ner samma målsättning innan varje tävling – jag behöver påminna mig själv varenda gång.

Jag vet att vi är två, och min hund har inte skickat iväg anmälan – det har jag gjort. Hon är samma hund när vi åker hem som när vi kommer dit, oavsett hur det går, oavsett vad hon gör (eller inte gör). Hon presterar sitt bästa utefter de förutsättningar som jag ger henne – och dit räknas relation, träning, uppvärmning, mitt agerande under tävlingsdagen, etc. Även om hon inte gör som jag hade tänkt mig, inte presterar som jag “vet att hon kan”, så har jag INGEN RÄTT att bli besviken på henne! Mig själv, möjligtvis, om det är konstruktivt – inte om jag bara trycker ner mig själv. Aldrig min hund.
Och det här med “vet att hon kan”… Det är ett uttryck som jag avskyr. Gör hon det inte så kan hon det inte tillräckligt bra eller är tillräckligt motiverad – båda hänger på mig!

MIN HUNDS VÄRDE
LIGGER I HENNES PERSON
INTE HENNES PRESTATION

Glöm aldrig:

  1. Tävling är frivilligt
  2. För oss – inte våra hundar…
  3. Därför är det din skyldighet att ge din hund en bra tävlingsupplevelse!
“Jag gillar att tävla! Godis, leksaker, glad matte, lätta uppgifter – perfekt läge ju!”