Publicerad Lämna en kommentar

Glasyren på kakan

Den hund jag syns mest med är Midori, min lilla kelpieflicka som alltid är glad och alltid vill vara med. Hon tycker att det allra mesta är skitkul, hon är ganska okomplicerad. Vi har tävlat en hel del med goda framgångar främst i rallyn. Men – jag har TVÅ kelpies!

Midori (Tarrawangas Basha) och Valldemar (Stormkappans Ooranye)

Min andra kelpie är en working kelpie, eller “australian stock dog” som är den korrekta benämningen enligt SKK. Han införskaffades för att träna och tävla lydnad. På den tiden hade jag planer på att ta mig högt! Men…Valle hade inte lust. Vi tränade och hade kul, men han var väldigt ojämn. Vissa dagar FANTASTISK! Andra dagar…neh. Två hundar i en.
Vid hans höftröntgen fick jag en del av svaret: han har D-höfter, och även om många hundar går hela livet utan problem med dåliga höfter så är han inte en av dem. Han har ont i perioder. Han har svårt för vissa rörelser. Han avlastar dessutom så att han får spänningar i andra delar av kroppen, vilket i sin tur ger ytterligare problem. Vi provade “leklydnad”, dvs att jag tog bort kraven på precisa rörelser och bara jobbade med momenten, men även om han ÄLSKAR vissa moment (rutan gör han fortfarande då och då på egen hand) så räckte det att han “ville lite för mycket” någonstans och tog i på fel sätt för att han skulle bli låg och ledsen. Och så ska det inte vara!

Så vi la ner tävling helt. Tränade sporadiskt. Han är alltid med på planen när jag tränar Midori, lägger sig oftast på en strategisk plats för att kunna sno åt sig en kastad boll… Han har också varit med mig i skolan under mina sju år som lärare och lånats ut till diverse elever – det har han (och de) tyckt väldigt mycket om!

Dessutom har vi ägnat massor av tid åt att “bara vara”. Han har varit med mig på kurser, parkerad i en fåtölj har han njutit av att bara hänga. Träna lite grann. Dema enkla grejer. Han har följt med mig på tåget till Stockholm, varit mitt sällskap på en massa brukshundklubbar, och gått vid min sida (eller 10 meter framför) på hundratals långpromenader. Han ligger med glädje på uteserveringar. Han är enkel att ha med sig, gillar bilen, älskar sin tygbur (saknar front, perfekt som krypin), fantastisk av och på knapp.

Vi har varit väldigt nöjda båda två. Ni vet när man smakar på en riktigt god sockerkaka eller kladdkaka? Som är sådär perfekt, direkt från ugnen? Inga konstigheter, ingen garnering, ingen glasyr – bara… smaskens. Så har det varit.

Ute på promenad. Valle håller sig runt mig, nosar och strosar i sin egen hundvärld.

Så i maj hände något som jag tror ändrade hans liv lite grann: Ulrika frågade om jag ville hänga med på hennes noseworkkurs. Jag kunde INGET om nosework. Jag kan fortfarande oerhört lite.

Midori, som brukar vara den som kastar sig över allt nytt, tyckte att det var sådär. Men Valle, han tog sig an uppgiften med hull och hår! Han jobbar metodiskt, i sin egen takt, rör sin kropp precis som han vill och känner efter så att allt känns bra. Jag tror han njuter av att få visa mig något som jag faktiskt inte kan göra själv. Han är en väldigt intelligent hund (visst är jag något färgad av att jag lever ihop med honom, men jämfört med mina andra hundar är det milsvid skillnad) och jag är övertygad om att han har stenkoll på att jag har noll koll… Ibland tror jag dessutom att han småskrattar åt mig.

Vi avslutade grundkursen och hoppade genast på nästa. För varje ny uppgift han ställdes inför insöp han erfarenhet. Funderade. Löste problem. Blev starkare och starkare i nya miljöer. Lärde sig stänga munnen för att hitta doft. Följa doftmolnet till källan. Markera för korkade människor var doften är. Ignorera störningar, ignorera störningsdofter. Ulrika har hittat uppgifter som passar honom, stöttat mig när jag hittar på dumheter, sett till att han löst problemen på ett bra sätt, och hjälpt oss båda växa i självförtroende.

Vi har hållit på i tre månader – vi har LÅNGT kvar innan han börjar bli säker “på riktigt”. Men för första gången på fem år anmälde jag honom till en tävling! Han har tydligt markerat tidigare att tävling är tråkigt och onödigt, så det var ett vågspel – men tävlingsplatsen var välkänd och nära hemma, och våra kompisar (som han gillar) skulle vara med.
Och det betalade sig! Dels vann vi inomhussöket. Men det viktigaste var hans attityd: han var GLAD! Så glad att han upphetsat glädjeskällde, något som han bara gör när det är riktigt, riktigt coolt att vara Valle. Han kopplade på nosen och sökte järnet!
Fordonssöket blev för svårt – en felmarkering, utomhussöket kissade han bort sig i, men behållarsöket satte han snyggt och inomhussöket var helt utan tvekan rätt fram till doften där han satte nosen och tittade uppfodrande på mig. Jag tror inte att det var en slump att sista söket gick bäst, nu hade han jobbat sig igenom en miljö till och en ny situation läggs i erfarenhetsbanken.

100% Livsnjutare.

Att TRÄNA nosework har varit som att hitta ett nytt kakrecept som vi båda älskar.

Att TÄVLA nosework är bara glasyren på kakan, inget mer. Ibland är glasyr delikat. Men bara om kakan under är riktigt god!

Det var väldigt roligt att få ta emot ett förstapris. Men mitt starkaste minne från dagen är när vi satt och väntade på vår tur, jag på en stol och han med sidan tryckt mot mig. Han var så förväntansfull att han vibrerade, och jag hade lite tid att klappa, massera, och berätta för honom hur oviktig hans prestation egentligen var och hur mycket jag älskar honom för den fantastiska personlighet han är.

För så är det. Det är lätt att ryckas med i poäng och resultat, men egentligen är det oviktigt. Glasyr. Det är ett kvitto på var vi står i träningen och det ger vägledning och nya idéer till vidare träning.

Det som EGENTLIGEN räknas är hur kul jag fick ha ihop med min bästa kompis, i ett forum där vi båda trivs och utvecklas. Att få lära känna varandra lite bättre, att komma lite närmare, och uppskatta varandra på nya plan. För de vi ÄR och inte vad vi presterar. Jag mot honom och han mot mig. En perfekt kaka.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *