Ni som såg mina inlägg från gårdagens tävling på vår FB-sida vet att jag var en smula småirriterad på mig själv. Prinsessan gjorde en superfin runda i mästarklass rallylydnad, och jag schabblade bort 16 poäng genom att inte förbereda mig tillräckligt bra – det räcker liksom inte att komma på att man gjort fel precis i ögonblicket man gör det… ?

Känslor är OK, även de negativa, så igår tillät jag mig att vara okonstruktivt sur. Men bara igår. Idag har jag fått lite distans. Ja, det blev fel. Ja, det var sjukt störigt. Ja, Ulrika fick ta en del av mitt dåliga humör (sorry…).

Men. Om jag inte tillåter mig själv att våga göra fel – hur ska jag då våga göra något alls?
Det gäller all träning, inte bara tävling. Om jag blir rädd att göra fel så låser jag mig vid sådant vi redan kan, jag och min hund. Förutsägbart. Och då stagnerar vi. För att utvecklas måste jag inte bara vara beredd på att ibland blir det fel, utan också utnyttja felen och se dem som de erfarenheter de är. Det ingår liksom.

Jag tror att för att något ska hända så måste man GÖRA något. Vad som helst.
Ska jag skriva en text så är det bättre att skriva dåligt och sedan ändra än att inte skriva alls.
Efter en fotosession slänger jag minst 50% av bilderna direkt, för om jag inte vågar göra fel så får jag aldrig till den där ovanliga, kreativa, fantastiska bilden.
Ska jag lära mig eller min hund något måste jag starta någonstans och testa vad som funkar.
Ska jag bli bättre på att tävla måste det vara OK för mig att flytta fötterna fel, eller blanda ihop två skyltar…

Om jag blir rädd att göra fel så börjar jag inte automatiskt göra allt rätt – jag slutar riskera att göra fel. Översättning: jag slutar försöka. Och då blir ju INGET rätt, eftersom jag inte gör något…

Det är en av anledningarna till att jag tränar hund som jag gör, utan obehag. Inget är “förbjudet” eller “fel”, det bara lönar sig inte för hunden här och nu att göra det oönskade beteendet – och något annat lönar sig bättre. Även om Midori gör något som jag med största sannolikhet aldrig kommer att vilja ha, som att studsa på Valle (vilket han inte gillar) eller sno Mårrans mat (vilket Mårran inte bryr sig om, men mattjuven blir fet), så undviker jag hot och obehagliga påföljder.
Varför? Därför att om Midori blir rädd för att göra fel så kommer hon att bli mer och mer passiv. Hon måste också våga göra fel, våga testa. Annars slutar hon prova nya saker, och får ett tråkigare liv. Och det vill jag inte!

Veckans tema hade jag bestämt redan i lördags, att jag sedan lyckades illustrera det perfekt under söndagen var en lycklig slump. Ur den synvinkeln blev det ju faktiskt helt rätt – även om det blev fel. ?

Och nej, Midori har ingen aning om att det blev tokigt. Hon fick sitt vanliga party, en genuint stolt matte, ett paket köttbullar och en skogspromenad. Det hade hon fått oavsett om hon gjort “fel” eller “rätt”, för hon gjorde sitt allra bästa. Det gör faktiskt hundar så gott som alltid, utefter de förutsättningar de får.

Denna veckan vill jag uppmana dig att våga göra fel.
Se det för vad det är: erfarenhet, lärdom. Jag har lärt mig att jag behöver träna på att hålla min linje i framförbyten, stå still med fötterna när jag skickar till kon, och lära mig banan utantill. Så tack vare mina fel så vet jag vad jag behöver träna på och kan bli bättre till nästa tävling.

“There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask “What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly? “

Erin Hanson