fbpx

Ensam är inte stark.

För andra gången i mitt hundliv siktar jag högt tävlingsmässigt. Förra gången var 12 år sedan, då jag valde Valle för att satsa på lydnaden. Det gick åt skogen. Valle är trasig (dåliga höfter) och jag tyckte inte alls om hur besviken jag blev – tävlingar är verkligen inte det viktigaste med att leva med hund. Så det har tagit ett tag att vilja satsa “på riktigt” igen!

Valle är en fantastisk hund, och bäst i världen på att vara just Valle!

Jag har under åren med Midori jobbat en hel del med mina egna motivationer att tävla, och när jag letade efter Rocket så kände jag att jag var beredd att göra ett nytt försök att satsa högt. Midori blev visserligen rallychampion, men det var liksom aldrig meningen – vi bara lattjade på banorna. Nu ville jag se vad som skulle hända om jag faktiskt gick in med ambitionen att nå högt.

Rocket är vald med freestyle och HtM i åtanke. Hittills har han levererat över förväntan! Många av de egenskaperna som gör honom pissjobbig i vardagen är desamma som gör att han är awesome att träna med och presterar bra på tävling.

Jobbig? Jag? Aldrig!

För att bli bra och kunna prestera måste man träna. Ofta och mycket. Och den där träningen behöver också vara hyfsat genomtänkt och leda framåt.

Det är där det blir svårt om man är ensam. Vissa dagar är tyngre än andra, vissa dagar har jag inte hjärnan med mig, och vissa dagar kör vi helt enkelt fast i träningen! Samma hjulspår leder till samma resultat.

Jag har tur. Jag har en träningskompis som tar sitt coachingjobb på största allvar – ser till att träningen blir av, styr upp både mig och Rocket vid behov, tvingar upp mig ur de där inkörda hjulspåren, följer med på träning och tävling, kommer med otaliga tips och funderingar, och ser det som helt självklart att vi ska gå hela vägen till stjärnorna utan att ens vara i närheten av att krascha i trädtopparna.

Vill jag slå henne ibland? Självklart. En bra träningskompis utmanar den där bekvämlighetszonen som är så lätt att stanna i, och det kan kännas lite jobbigt. Ulrika känner oss så bra att hon inte bara utmanar bekvämlighetszonen, hon bränner den helt. För säkerhets skull liksom – den tjänar inte längre ett syfte och det ska inte vara möjligt att gå tillbaka dit.

Totoros bekvämlighetszon är stor som hela universum. Min är lite mindre.

Kommer vi att gå hela vägen? Det vet vi inte än. Om vi fastnar på vägen kommer jag inte att drabbas av samma besvikelse som förra gången – jag är numera helt trygg i både mitt och min hunds värde utan att behöva bevisa något, att satsa fullt drivs mer av nyfikenhet än något annat. Frågan “Vad händer om…?” intresserar mig tillräckligt för att försöka ta reda på svaret.

Men en sak är säker: det kommer inte att falla på bristande vilja. Och om min egen tillfälligt vacklar så har jag en till att luta mig mot.

Du kanske också gillar…

När är man tävlingsfärdig?

När är man tävlingsfärdig?

Det är en fråga som vi får lite då och då, i olika kurser för olika sporter. När är man tävlingsklar? Och svaret tror...

Gott slut och gott nytt!

Gott slut och gott nytt!

Dags för vår sedavanliga årskrönika med tillbakablick och framtidshopp. 2023 har varit kärvt för många, inte minst...

Slängprogram i freestyle

Slängprogram i freestyle

Just nu jobbar jag med vår nästa onlinekurs, som handlar om något som jag tycker är väldigt roligt, intressant och...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.