I helgen som gått har vi varit ute på äventyr. Jag och Rocket, Ulrika och Totoro har varit i Ulricehamn i två dagar och tävlat freestyle och HtM. Båda grabbarnas debuter!

Jag fokuserar på Rocket och min upplevelse. Totoros tränings- och tävlingsresa är Ulrikas att berätta – även om jag är väldigt engagerad!

För mig var den här tävlingen något att en milstolpe.

Jag valde Rocket med tanke på just freestyle (heelwork är en extra bonus!) och vi valde musiken och började bygga det här programmet redan när han var väldigt ung. Sedan har det utvecklats i takt med att han har lärt sig nya saker så klart, och också ändrats beroende på vilka rörelser han verkligen gillar. Jag ville att hans första “riktiga” program skulle kännas helt igenom roligt för honom, men många av hans favorittrick som i sig är belönande att få utföra.

Och jag har lyckats, det är ett program som han verkligen gillar att utföra! Men – han har visat vid flertalet tillfällen att han är väldigt störningskänslig och blir starkt påverkad av en stökig miljö. Hans är dessutom väldigt påverkad av allt som händer i kropp och knopp hos en snart 14 månaders ung kelpiegrabb. Vissa dagar är han VÄLDIGT reaktiv, andra superchill. Min största oro var att han skulle få dåliga erfarenheter, tycka att situationen var jobbig, och helt enkelt inte vilja vara med. Men man måste ju liksom starta någonstans! Jag var fullt beredd på fyra rejäla diskstarter (alltså belöna under programmet), för att säkerställa hans positiva upplevelse.

Så vi packade in oss i bilen lördag morgon, och körde de tre timmarna till tävlingsplatsen. Kolla läget, ta en promenad, prata med folk vi känner, titta på andra tävlande (väldigt kul!). Våra grabbar är vana att vara i bilen och trivs utmärkt där, det är verkligen skönt att veta!

Rocket var glad, nyfiken på området, inte stressad alls av miljön. Jag började slappna av lite. Han skvallrade glatt på hundar och människor, och vi tränade lite på gräsplanen och gick i korta omgångar in i hallen för att han skulle få vänja sig vid miljön. Hans filt är verkligen det som räddar oss när det är stökigt runtomkring! Den ger verkligen en “snabbfil” i i träningsläge i hans hjärna – han känner igen situationen och hittar rätt fokus. Han gick ganska snabbt från att titta på miljön till att vilja träna sina favorittrick.

Dags att värma upp inför första starten. In i startboxen, nosen direkt ner i backen. Mina nerver startar upp igen, men tack och lov är jag van att lyssna på Ulrika som guidar mig: “Lek! Och avsluta… lite självkontroll…och lek igen! Filt. Kör ett trick. Ny lek!”

Vår tur. Ulrika håller Rocket medans jag sätter in rekvisitan, allt för att han ska känna igen situationen. Vi går in. Ställer upp. Han lägger sig, jag går ifrån, vinkar igång musiken. Och så kör vi hans allra första freestylestart.

Han går direkt in i programmet, sätter (nästan) varenda trick, svansen är igång, vi ser bara varandra och har KUL! Båda två!

Det är inte perfekt. Men det är nära nog.

Poängmässigt räckte det till både uppflytt och en femteplacering, och jag bestämmer mig för att nästa start blir en belöningsstart. Jag har nått mitt mål – uppflyttningspoäng – och vill ge honom bästa möjliga upplevelse på planen. Andra starten är han dessutom betydligt mer påverkad av miljön eftersom han är tröttare. Notera hur han får syn på domarna i starten, han reagerar på skällande hundar, och att han hoppar på mig. Efter leksaken har han superfokus igen! Varje tävling är förberedelse inför nästa start, jag vill att han ska ÄLSKA tävlingsplanen!

Efter starter och prisutdelningar styrde vi kosan mot vår hyrda stuga i Ulricehamn. Var finns det en pizzeria? Kan vi gå dit med hundarna? Utmärkt!

Efter att trötta hundar och mattar fått en stadspromenad och mat var det dags att dela av rummet med ett kompostgaller för att hindra våldsamt lekande, och väldigt snart snarkades det från båda sängarna. Inga problem med att koppla av i ny miljö inte!

Söndag morgon. Sovmorgon (för mig, som är van att gå upp tidigt pga Midori), morgonpromenad genom parken för att ta sig till macken för kaffe och varma lussekatter, en badtur för Totoro (alldeles för kort om man frågar honom) och tillbaka till stugan. Mitt tema för heelworken är punk, och en punksminkning tar en liten stund även om jag gör den slarvigt. Grabbarna roar sig med att stjäla grejer och tråna efter varandra genom gallret, vi lyssnar på freestylemusik och planerar för dagen. Avfärd, lunch på vägen, framme lagon för att se SM i teamwork – väldigt inspirerande!

Sedan några timmars väntande. Ganska många. Grabbarna sover i bilen efter en längre promenad. Vi tittar på heelwork.

Dags för Rockets första start! Han är betydligt mer obs på miljön idag (pga trött kelpkille), men väl i startboxen känner han igen situationen! Heelworknumret kräver mer fokus och precision och det finns inte riktigt idag – men vi tar oss igenom numret utan alltför många missar.

Väldigt långt ifrån vad vi faktiskt kan prestera på träning, men under omständigheterna ett bra jobb från mig och ett VÄLDIGT bra jobb från Rocket!

Det syns att han kämpar med att hålla fokus på jobbet – det blir hackigt på sina ställen där han blir störd och han hoppar en del. Det syns också att jag är rädd att tappa honom i mellanpositionen, vanligtvis tittar jag rakt fram och sträcker på mig. Det blir en dålig cirkel där jag istället driver honom bakåt genom mitt kroppspråk.
Jag är väldigt nöjd med att vi fick till backandet, och positionsbytet på slutet – det har vi slitit en del med.

Jag trodde inte att det skulle räcka till uppflyttningspoäng – men jag hade fel! Samarbete/precision var precis på gränsen, men tydligen kunde vi visa tillräckligt bra hur programmet är tänkt att se ut och fick betydligt högre på både variation/svårighet och musiktolkning. Extra kul, eftersom jag vet hur mycket bättre precision vi har vanligtvis!

Ny väntan, sista starten var sist i nästa klass. Rocket var VÄLDIGT trött, så jag bestämde mig för att bära in honom till startboxen så han skulle slippa stöket i hallen. Bra beslut, fungerade perfekt! Jag hade redan bestämt att vi skulle i stort sett bara belöna, så det är vad vi gjorde:

Mitt fokus låg på startpositionen (han har ibland svårt att hitta den), mitt kroppsspråk i mellanpositionen (SÅ mycket bättre!) och avslutningen. Check på det!

Prisutdelning, hemfärd med fyra väldigt trötta individer – tur att vi var två i bilen annars hade vi kunnat hamna var som helst, och snark i egen säng.

Jag är nästan lite chockad över hur duktig han har varit! Han har hanterat väldigt mycket nya intryck och en för honom ganska svår miljö, och kunnat prestera superfint. Extra glad är jag över att han glatt drog mig mot tävlingshallen så fort han fick chansen – han ville in på plan!

Nu vilar vi från programmen någon vecka, sedan har vi lite finputs att göra innan nästa tävling. Och sedan byter vi till klass 2! Ny musik, nya program, nya utmaningar.