Att göra hunden mindre känslig för en retning kallas för att desensitering, och vi gör det vanligast och effektivast genom att utsätta hunden för så små mängder av retningen att den vänjer sig, och successivt och sakta öka på mängden. Nyckelordet är “små”! Blir det för mycket verkar det nämligen tvärt om – hunden blir MER känslig.

Rocket är, som den vallhund han är, en lite känslig själ. Är där något nytt och okänt? Ska bara…kolla…lite… Dessutom älskar han folk, och har varit ganska reaktiv mot hundar (det håller på att ändras). Och så var det det här med hormoner! Nyss fyllt ett år, och huvudet är inte helt med i leken. Inte den jag hade tänkt vi skulle leka iallafall.

I klartext: Rocket är rejält störningskänslig. MYCKET mer än Midori, och på ett annat sätt än Valle som låser totalt på visuella stimuli och inte klarar att sortera. Rocket reagerar framför allt på nya och okända saker, och på människor han gillar (alla som tittar på honom) och hundar som leker och/eller låter. Mycket har att göra med att han är en ung och oerfaren grabb i sina bästa tonår, och det är i högsta grad träningsbart! Skillnaden på fyra månader med medveten träning är STOR.

Så…vad gör vi då?

Lite olika grejer!

Vi går stadspromenader varje vecka ihop med Totoro och Ulrika som träning i okända miljöer, och jag passar på att ge honom ca 20 minuter själv innan våra kompisar dyker upp. Idag var det två hundar som skällde på honom och han valde att gå och nosa på annat. Han tog kontakt och ville efterhand träna på stora torget i Höör (inte så stort, men ändå!) med folk som satt på bänkar och gick omkring. Två STORA win!

Vi har planerade störningsövningar för att träna något specifikt, där jag kan anpassa mängden störning efter vad han klarar av. Vi kan jobba med hundstörning med trygga hundar, Ulrika är en kreativ retsticka med diverse leksaker, eller som på filmen kan vi jobba med den ENORMA störningen “människor sitter på stol”.

Helst vill jag gå steget längre än att bara desensitera, jag vill att störningarna ska få en ny betydelse: “superbra lägre att jobba med matte!”. Vi börjar komma dit med vissa störningar, men det är lång väg kvar… Men det är iallafall dit jag siktar!

Att jobba med störningar som man inte riktigt har kontroll över är ett vågspel. Ibland träffar jag rätt, som tävlingen för två veckor sedan. Preciiiis på gränsen för vad han klarar, men han redde ut det! Det mesta iaf.

Ibland blir det för mycket. I söndags var en sådan dag. En kombination av flera faktorer gjorde att vår start såg ut så här:

Med facit i hand borde jag inte ha startat alls – han klarade inte av uppvärmningsområdet och jag borde lagt upp hela upplevelsen annorlunda. Så är det! Ibland gör man rätt. Ibland får man istället lära sig något nytt. Här blev han helt klart mer och mer känslig än mindre och mindre = störningarna var svårare än han klarade av där och då.

Så vi åkte till hans trygga hemmamiljö istället och gjorde lite övningar som han kan väl och är duktig på. Jag har redan en plan för hur vi ska träna vidare – inklusive en backup-plan för miljöer som visar sig vara alltför svåra. Lite i taget!