Åtta starter på två dagar, både freestyle och Heelwork to Music, hann vi med. Hur gick det då? Bra! Här följer filmer på samtliga starter och en högst personlig upplevelseberättelse av Sommarfesten 2022.

Efter två dagars läger i just freestyle åkte jag hem på fredagseftermiddagen, packade in Midori i husbilen, och körde ca tre timmar till Ulricehamn och Sommarfesten. I bagaget hade jag förutom Mis grejer min kamera, dagarna skulle ägnas åt att fotografera tävlingarna. Och debutera själv! Några månaders träning hade resulterat i två ganska väl intränade program som jag var VÄLDIGT nyfiken på hur de skulle bli bedömda. För den delen var jag inte säker på att Mi skulle samarbeta överhuvudtaget – hon är van vid rallybanor.

Var jag nervös? JA! Det är jag alltid inför tävlingar. Tack och lov hade jag Ulrika i mobilen, förberedd på att prata mig tillrätta med jämna mellanrum.

Väl framme slogs jag av två saker: 1: Det var ett STORT arrangemang. 2: Det var ett välorganiserat arrangemang!
Jag möttes av Trevlig Man På Elscooter som visade mig rätt plats. Kopplade in husbilen, och tog en promenad och tittade på omgivningarna. Mi brukar ta rollen som vaktkelpa på största allvar när vi kommer till en ny plats, och det gjorde hon denna gången också… Hon lugnade sig till nästa dag, men sorry alla som gick förbi på fredagen och blev utskällda!

Lördag.

Promenad vid sex eftersom Kelpan inte frångår sina morgonrutiner. Sekreteriatet öppnade 7.30, jag gjorde mina banvandringar i lugn och ro och undersökte var allt fanns. Eftersom jag ville missa så få ekipage som möjligt i fotograferandet startade vi först i varje klass, vilket gjorde det mycket enklare för mig att pricka rätt tid. Klockan nio drog det ihop sig… Lite strul med tekniken – det hör till – och sedan var det dags!

Vi gick in på plan, ställde upp, och Sir Duke startade i högtalaren. Och Mi checkade ut! Kändes det som iallafall. Jag blev så paff, hon var liksom inte med mig alls! Känslan var verkligen i botten. Så här såg det ut:

Det ser inte alls så illa ut som det kändes, tack och lov, men där är några rejäla missar och hela starten är svansen väldigt osäker på vad som händer. Jag skickade filmen osedd till Ulrika med texten “Första starten rent åt helvete 😆”, och sprang och bytte hund mot kamera. Ja, Mi, fick en STOR belöning, och var nöjd med att chilla i husbilen. Tack och lov har den extra ac, det var redan över 20 grader!

Nästa start var freestyle, i inomhushallen. Mi uppskattade att det var svalare än ute och var verkligen peppig under uppvärmningen! Ett väldigt bra system med egen startbox kändes dessutom extra tryggt för en liten kelpa tror jag. Hon är väldigt van vid tävlingsplatser och gillar dem, men ibland blir hon osäker runt andra hundar i nya miljöer.

Vi sabbade starten, hon reagerade ordentligt på högtalaren, och jag faller in i väldigt tydliga handhjälper och vi tappar timingen.

Men vi tog oss igenom programmet, och det blev successivt bättre! Hennes freestyleprogram har alltid varit sämre än hennes heelwork, så missarna var inte helt oväntade, däremot var jag förvånad över reaktionen när musiken satte igång.

Nytt byte av hund mot kamera, och jag missade prisutdelningen – men fick till min förvåning reda på att htm-programmet gett mig uppflyttningspoäng – och en fjärdeplacering! What?
Freestylen var 0,5 poäng ifrån, med vårt sämsta betyg på musiktolkning och timing, vilket jag förstår – timingen är bitvis helt borta.

Dagens tredje start var HtM inomhus.

Nu kände jag igen min hund! Pepp och fin genom hela programmet – det syns att JAG blir lite övertaggad och tappar min timing, men HON har en härlig attityd!

Nu var det Varmt med stort V utomhus, och efter en kort kissrunda var hon väldigt nöjd med att hoppa upp i sängen i den svala husbilen. Jag fortsatte fotografera och dagens sista start närmade sig, freestyle utomhus.

Jag förberedde väldigt kort, dels behöver inte Mi mycket förberedelser (tvärt om) och dels är hon värmekänslig och det var nu närmare 30 grader på planen. Vi hade hittat en bra rutin med att springa in på planen och tjoa lite och hon kändes taggad! Vi ställde upp. Musiken gick igång. Och hela hunden sjönk. Vi har tränat hur mycket som helst med vår musik, men tydligen inte med just den ljudbilden – jag vet inte vad som hände så klart, men jag TROR att hennes skotträdsla triggades av ekot av basen. Hon bara frös.

Sammanlagt 30 sekunder av detta är vårt planerade program, resten är improvisationer av hennes favoritövningar. Jag är så nöjd med, och lättad över, att jag lyckades vända hennes känsla, och att hon avslutar glad. Det var det ENDA som fanns i mitt huvud just då.

Döm om min förvåning när rundan gav uppflyttningspoäng. Heelworkprogrammet likaså, men det hade förvånat mig annars – den kändes att den satt.

Efter diskussioner med Ulrika kom vi fram till att jag skulle byta musik till freestylen, det är inte OK att medvetet utsätta henne för något som helt plötsligt visar sig vara ett obehag. Jag kan tycka att det inte borde vara det hur mycket jag vill – hennes upplevelse räknas. Jag valde “Don’t feel like dancing” med Scissor Sisters och började repetera musiken för att åtminstone kunna fejka någon sorts timing… 😅

Söndag

Tack och lov sover vi bra när vi är iväg och vaknade hyfsat utvilade. Morgonpromenad vid fem, sedan en mer normal morgonpromenad vid 7. Många rundor på planen utan hund med den nya musiken i öronen. Ändra ett par smådetaljer när jag ändå var igång. Värma hunden väldigt kort – ännu varmare idag – och så var vi igång.

Så mycket bättre reaktion på den nya musiken! Eftersom takten är långsammare blir rörelserna dåligt timade trots att hon egentligen är med fint, men jag är väldigt nöjd med rundan. Basic, men gör jobbet.

Nu visste hon hur dagen skulle se ut och visade tydligt att det var en utmärkt uppdelning för henne. Ut och jobba kort, och vara inne och chilla resten av tiden. Perfekt kelpieliv, åtminstone för den här Kelpan!

Dagens andra start var HtM inomhus, och här vet jag inte vad som hände – hon är disträ, vääääldigt vid i sina positioner, och till och med nosar! Hon nosar typ aldrig när hon jobbar. Så är det ibland, hon hade en egen agenda helt enkelt.

Prisutdelningen avslöjade uppflytt på freestylen – men inte på heelworken. Återigen 0.5 poäng ifrån, och återigen tycker jag att det är helt berättigat!

Resultatmässigt hade vi alltså chans på uppflytt (det krävs tre starter med uppflyttspoäng) i både freestyle och HtM, OM vi satte de två sista starterna!

Jag fungerar inte bra om jag har resultatmål, jag både presterar sämre, blir en sämre förare, och mår sämre. Men jag har tävlat så pass mycket och jobbat så pass mycket med mina tävlingsnerver att jag vet hur jag bäst hanterar när jag börjar tänka resultat: återställ fokusen på hunden och hundens upplevelse. Se till att JAG kan MINA uppgifter. Givetvis gillar jag när det går bra, givetvis ville jag verkligen se till att vi presterade de två sista starterna så absolut bra vi kunde, men poängen är alltid underordnade hundens känsla på plan.

Så. Dags för sista freestylestarten. Jag hade egentligen redan gett upp tanken på uppflytt, jag hade just kommit på ett nytt slut som jag ville testa och ägnade uppvärmningen åt att träna in det – det ser definitivt lite slarvigt ut, men hon var riktigt taggad genom hela programmet (det är hon som skäller) och vi hade väldigt roligt!

Och så hade turen kommit till sista HtM starten. Varmt som i en bastu. Rejält trött hund. Rejält trött förare! Innan starten satt vi i skuggan och jag berättade för henne vilken fantastisk hund hon är, och vi bara mös och hade det bra. Det är en viktig bit av tävlande, kvalitetstid tillsammans!

Vi sprang in på plan. Ställde upp. Startade lite tvekande, men efter första svängen händer något och hon bara säger “kör matte, kör!”.

Jag tror det hördes hur stolt jag var ända in i inomhushallen…😂

Och ja – båda rundorna gav uppflyttningspoäng. Freestylen knappt, men med det där halva poänget på rätt sida marginalerna den här gången. Heelworken gav vårt bästa betyg för helgen med bl a en 9 på musiktolkning och timing, och en andraplacering.

En trött hund hoppade direkt upp och la sig i sängen, och en trött matte packade ihop och körde hem med huvudet fullt av nya erfarenheter, tankar och idéer.

Jag är så glad och tacksam över väldigt många saker under de här två dagarna, men jag vill lyfta lite extra:

• Min fantastiska lilla kelpa, så klart.
• Världens bästa coach (Ulrika) i mobilen som dessutom tog hand om Rocket.
• Min man som oförtrutet håller ställningarna hemmavid och har hand om Valle när jag är iväg.
• Alla awesome arrangörer som gjorde sitt bästa för att allt skulle flyta.
• Alla grymma deltagare som gett mig så mycket inspiration.
• Alla jag har pratat med – mycket eller lite – freestylevärlden är verkligen en välkomnande värld!

Nu siktar jag både på starter i klass två med Midori och debut med Rocket senare i höst. Två helt olika kelpies som det ska bli så roligt att få fortsätta freestyleäventyret med!