Under dagens banvandring på vår öppna rallyträning kommenterade en av deltagarna “Så skönt att se att det inte bara är jag som räknar i spiralen!”. Jag räknar ALLTID i spiralen (ett moment där man först ska runda tre koner, sedan två, och till slut bara en). Jag räknar också i åttan, 1-2-3 steg fram, och alla andra liknande moment. Högt.

Det händer att jag går fel ändå, men risken minskar betydligt. Att faktiskt räkna högt gör det enklare att fokusera än att räkna tyst, upplever jag.

Men jag räknar inte bara för att hålla rätt på skylten – jag räknar för att ge mig själv en tydlig och konkret uppgift! Jag lider nämligen av det där som kallas tävlingsnerver. Och då hjälper uppgifter.

“Men Åsa, du har ju skrivit om att du gillar att tävla! Till och med om det går dåligt! Då kan du väl inte bli nervös?” Jodå, det går alldeles utmärkt. Jag har inte heller något emot att få lite fjärilar i magen och känna mig lite spänd – det gör oftast att jag skärper upp mig och presterar bättre.

Ett problem blir det bara om jag blir FÖR nervös och inte längre kan komma ihåg banan eller vara det stöd för min hund som hon förtjänar, eller om jag börjar blanda in prestationsångest i det hela. Funderar över “vad ska andra tänka”. Så har jag känt, och så har jag tänkt.

Prestation och andras åsikt har jag jobbat ganska hårt med generellt, och det dyker väldigt sällan upp längre. Det handlar – för min del – om att ha min målsättning och mitt “varför jag tävlar” EXTREMT klart för mig, och att inse att jag faktiskt inte behöver bry mig ett dugg om vad andra tycker och tänker.
Det är så klart väldigt trevligt när någon säger att de tycker att man gjort något bra, missförstå mig inte, men det är inte längre något jag tar vid mig av ifall random publik eller domare som bara ser oss i ett par minuter INTE tycker att vi är något vidare. Ibland har de till och med rätt, ibland är vi helt enkelt dåliga, men det är OK. Man är inte på topp jämt!

Den andra delen däremot, den om att bli alltför nervös, den jobbar jag med varje tävling. Det här med att ge mig själv väldigt konkreta och tydliga uppgifter i varje del av tävlingen är en stor del! Min hjärna klarar nämligen inte av att vara nervös så man vill spy OCH fokusera på exakt hur många steg jag går ifrån min hund i inkallningen samtidigt. Eller hur jag ska flytta fötterna i vänster om halt. Eller att jag i varje stillastående andas ut och sänker axlarna – får jag in lite biofeedback i mina uppgifter blir det ännu bättre. När jag upptäckte det blev tävlingslivet väldigt mycket lättare!

Så jag räknar högt. Andas. Fokuserar på att mina fötter ska röra sig eller stå stilla. Sjunger (små grodorna eller lilla snigel oftast). Berömmer min hund. Pysslar med momentrutiner. Mina uppgifter är både sådana som faktiskt hjälper min hund – tex att jag håller rätt på min handling, och sådana som bara hjälper mig själv (vilket så klart också hjälper min hund) som att räkna stegen från att jag lämnat hunden inför en inkallning.

Jag ser också till att vara förberedd! Banan i rally är väl inlärd, både från banvandring och x antal repetitioner i huvudet med banskissen som backup, och jag brukar göra en snabbkoll av skyltarna för dagen under uppvärmningen. I hoopers försöker jag visualisera “den perfekta banan” och verkligen gå igenom min handling utifrån problem som kan uppstå. I tävlingslydnaden har jag tränat alla moment, så klart, men också transporterna mellan momenten och små rutiner som gör det enklare för min hund (och mig!) att hitta rätt känsla i momentet. Fart? Lugn? Följa? Stanna? Allt sådant kan jag hjälpa oss båda med redan under transporten.

Om en månad (knappt!) debuterar både jag och Midori i en ny sport: freestyle! Vi kommer under två dagar att starta sammanlagt fyra gånger i freestyle klass 1, och fyra gånger i Heelwork to Music, klass 1. Fyra starter om dagen alltså. Ska man köra igång ska man göra det med besked!

Den förberedande uppgiften jag jobbar med just nu är att JAG ska kunna programmet, till 100%, utan tvekan. Jag vill kunna höra vilket stycke ur låten som helst och direkt veta vilken rörelse vi (förhoppningsvis) gör och var på planen vi finns. Den delen är Midori inte ens inblandad i, den gör jag på egen hand. Givetvis tränar vi programmet (i delar än så länge). Tricken och övergångarna behöver fungera, i det tempo och det antal repetitioner som passar till musiken, innan vi kan kedja ihop alltihop. Lite i taget får vi ihop en helhet.

Hur tror jag att det går då? Jag har INGEN aning. Kanske får vi båda hjärnsläpp. Kanske är så pass många starter för mycket för henne (eller mig). Kanske går vi in och bara leker när musiken sätter igång. Eller kanske sitter allt, och vi kan visa upp våra program precis som jag hade tänkt.

Helt ärligt är själva tävlingen faktiskt den lilla biten. Jag pratade om mitt “varför jag tävlar” tidigare i texten – en STOR del av mitt varför är att träningen månaderna innan en start blir betydligt mer strukturerad och riktad, vilket gör att vi utvecklas tillsammans. Det målet har vi redan uppnått, så oavsett hur vi presterar på själva dagen är det fortfarande WIN!