För exakt fyra år sedan, på dagen idag, avslutade jag min fasta anställning och blev helt egen. Jag hade någon vag idé om vad jag ville göra framåt, men inte mer. Jag drevs av en önskan om förändring och frihet, och en stark nyfikenhet – om jag verkligen la all min tid och energi på mitt eget företag, skulle jag få det att flyga då?

Vad händer om…?

Just nyfikenheten som drivkraft följer mig fortfarande, fyra år senare. Vad händer om…?

Ibland är svaret “Intressant, men det där gör vi inte om.” Men mycket, MYCKET oftare är svaret “Oh! Spännande! Vart går vi härifrån?”. Och så nördar jag ner mig totalt i något under en period.

Just den där sidan som bara MÅSTE VETA vad som händer om jag gör x y eller z, har fått fritt spelrum ihop med Ulrika. Vi funkar ganska likadant, vilket är en till 99% fantastisk och till 1% livsfarlig kombination. Vadå “går inte”? Vill vi göra det så måste det ju finnas ett sätt!

Vad är det värsta som kan hända?

Det har bland annat resulterat i att jag nu har anmält Rocket till hans förstå två rallylydnadstävlingar i höst. Är han tävlingsfärdig? HELL NO! Visst kan han skyltarna i nybörjarklass – när han vill – men tävlingsmiljön? Den är svår för honom.

Det kan alltså gå hyfsat i bästa fall, och i värsta fall stryker vi oss innan jag ens startar (och det finns massor av alternativ däremellan.). Jag är helt OK med vilket som!

Jag anser alltså INTE att allt behöver vara perfekt genomtränat innan tävling. Däremot anser jag att man behöver vara medveten om vilka delar som inte är genomtränade, ha rimliga förväntningar och mål, och en backupplan för att hunden ska få en bra upplevelse oavsett vad som händer. Har jag tänkt igenom de sakerna så blir inte fallhöjden vidare stor om det visar sig att vingarna snarare brister än bär.

Om jag ser till att det värsta som kan hända inte riskerar att ta skada någon, så är jag ganska home free. Oavsett om det gäller att tävla eller sluta jobbet eller få för sig att starta en hundskola med en kompis. Visst, det kan kosta pengar och onödigt jobb, men om alternativet är att avstå för att jag är rädd för att det inte ska gå bra – då är mitt val enkelt. Jag. MÅSTE. Veta!

Men vad ska folk tänka!

Det här med prestige eller falsk blygsamhet ligger inte direkt för mig. För att citera RuPaul: “What other people think about you is none of your business!”

Jag är skyldig min hund att göra val som är rätt för honom eller henne, jag är skyldig tävlingsarrangörer att uppträda trevligt och korrekt, och jag är skyldig medtävlande att göra det jag kan för att alla ska ha en bra tävlingsdag. Om jag gör rätt mot hund, arrangör och medtävlare så får folk tänka precis vad de vill i övrigt. Och helt ärligt är det väldigt, VÄLDIGT sällsynt att jag hör eller märker något negativt! Antingen har jag väldigt bra filter som bara släpper igenom positiva saker, eller så ser jag kanske skrämmande ut 😅.

Jag misstänker att det handlar mer om faktumet att jag lägger ingen prestige i höga poäng, jag skrattar (och lär mig) när det går dåligt och jag skryter när det går bra. Att drivas av nyfikenheten gör ju att alla resultat uppfyller målet: att få veta!

Vad stoppar dig?

Inget?
Underbart! Det gläder mig. Kör så det ryker!

“Inte ska väl jag…”?
Men varför skulle inte du? Om du vill alltså. Testa, med ett rimligt mål. Du betalar lika mycket för en start som alla andra, du gör precis vad du vill med “din” tid. Ta plats!

“Jag vill, men vågar inte.”
Vad är starkast, viljan eller rädslan? Vad är det värsta som kan hända? Om det bara har att göra med vilka poäng du får på en tävling, så kom ihåg att tävling är en lek som vi har satt lite andra regler på. Det är inte mer allvarligt än så.

“Jag vill inte.”
Respekt! Du vet vad du vill – och inte vill.