Tävlingarna är igång igen, både i Sverige och utomlands. Senaste veckan har jag läst fem olika inlägg, både svenska och utländska, som alla tar upp samma sak: hunden går fantastiskt på träning och uppvärmning, men vill ingenting så fort den går över ringbandet. Så vad är det egentligen grejen med ringband? Är de magiska?

När jag började träna hund pratade man om att hunden visste att man inte fick korrigera inne på plan, och därför passade på att “jävlas”. Det kan säkert ha stämt för många – tyvärr! Inte att hunden jävlades, utan hundar som hysteriskt passade på att få utlopp för behov att nosa och undersöka miljön när de visste att de inte skulle bli straffade, och dessutom vägrade låta sig fångas in. Så klart. Det magiska ringbandet var nyckeln till att slippa obehag.

Numera är problemet oftare att hunden vet att på andra sidan ringbandet blir det jobbigt, svårt och tråkigt. Vem kan hålla arbetsviljan uppe då liksom? Kombinera med att många ofta belönar väldigt mycket precis innan hunden ska in, så att kontrasten blir extra stor. Utanför ringbandet: enkla uppgifter, massor av belöningar, glad förare. Gå över den magiska gränsen: svårt, inga belöningar, sammanbiten förare.

Ja, jag överdriver. Men inte så mycket som man skulle kunna tro!

Låt oss byta sport ett ögonblick, och titta på agility. Klass ett räcker för att man ska se att merparten av hundarna vill IN över det där magiska ringbandet, för det är där allt det roliga händer! SLÄPP IN MIG!

Det handlar alltså om att hunden ska förvänta sig att KUL grejer händer på andra sidan ringbandet! Den målbilden har jag haft ett tag, att mina hundar nästan ska dra in mig på banan för att där gör vi superkul grejer tillsammans. Ringbandet ÄR en magisk gräns – till partylandet!

Så hur får man till det då?

För det första behöver hunden kunna sina uppgifter tillräckligt väl och tycka att de är roliga att utföra. Där är agility mycket enklare för de flesta hundar, att springa och hoppa och balansera och springa genom tunnlar är helt enkelt roligt i sig. Vi som tränar sporter där inte alla delar som ingår är hundens favoritsysselsättning behöver antingen bygga in glädje i momenten, bygga upp värdefulla tävlingsmässigt belöningar, eller ha ett foolproof system för att bygga helhet med belöning efteråt. Gärna alla tre.

Alla som ber hunden prestera, oavsett om det är tävling eller vardag, behöver också har tränat på alla de delar som hunden behöver kunna som inte har med själva momenten att göra.

• Stökig miljö
• Nervös förare
• Värma upp på en plats, prestera på en annan
• Andra hundar har suttit på samma fläck
• Tävlingsledare som pratar
• Domare som tittar

Hunden bör sammankoppla allt detta med “partytime”, inte med “svårt och utan lön”.

“Var är partyt sa du?”

Träna den magiska gränsen separat!

Det är inte så svårt. Vilken känsla ska komma av “kliva över ringbandet”? Jag vill ha fokuserad förväntan.

Vad ger din hund den känslan? För mina är det en enkel uppgift och en stor belöning.

Para ihop “gå över bandet” med “grunka som ger rätt känsla”! Jag parar ihop det med tex två steg fot, handtarget, sitt vid sidan, och värsta bästa superbelöningen! Efterhand sträcker jag tiden innan belöningen kommer, och lägger in fler uppgifter.

Så ja, ringbandet är en magisk gräns. Utnyttja det till din fördel! Och tackar din hund sugen när den går in på banan – då är det faktiskt bara att bita i det sura äpplet och börja jobba med att ändra vad hunden förväntar sig på andra sidan!