När jag skaffade min första egna valp (för 23 år sedan) fick jag lära mig att miljöträning var viktigt. Åtta underlag, åtta ljud, åtta miljöer, åtta nya personer – allt på åtta veckor så det var “klart” när valpen blev 16 veckor. Liknande “recept” figurerar fortfarande, och det är så klart lika fel nu som då.

Ja, miljöträning är viktigt. Ja, perioden fram till ca 16 veckor är den bästa (inget är kört efter 16 veckor, men hunden går in i en annan lite mindre mottaglig fas i sin utveckling runt den åldern). Men nej, det finns inget “magiskt nummer” att klara av!

Hundar är olika. För vissa räcker det utmärkt att hantera hem, trädgård/gatan utanför, och kanske närmsta kvarteret. För andra är det perfekt att få åka runt och uppleva olika sorters miljöer. Miljöträning handlar inte om antalet upplevelser, det handlar om vilka associationer hunden gör. Känslan vi är ute efter är “Coolt, ny plats! Här kommer jag att trivas.” Den känslan får vi fram genom att anpassa efter hunden.

Du är hundens trygga punkt

Precis som ett barn knyter hunden an till dig och har dig som sin trygghet. Med dig som bas vågar den utforska världen. Ibland längre, ibland bara en liten bit. Vissa hundar vill verkligen hålla sig nära fötterna, för andra räcker vetskapen att morsan eller farsan är i närheten om de behövs.

Första gångerna jag skulle träna Totoro (ca 10 månader vill jag minnas) utan Ulrika i rummet blev det väldigt tydligt att hon verkligen var hans trygghet. Även om han brydde sig noll om henne när hon var i rummet så föll världen när hon gick. Till bådas vår förvåning! Han kunde ta godis på nåder, men hela hans uppmärksamhet var på var mamma (Ulrika) befann sig. Så fort hon kom tillbaka var jag hur kul som helst igen. Jag har fått jobba ganska hårt och väldigt gradvis på att ha något värde som träningskompis och inte bara levande kamptrasa.

Med Rocket har vi medvetet delat på träningen tidigt och Ulrika passar honom över natten med jämna mellanrum, och han har oss båda som trygghet. Han är ganska mammig av sig, så det är väldigt skönt att han har två familjer! Och han tränar med den av oss som bjuder in honom, jag har inte märkt någon direkt preferens.

Men vanligtvis hänger han ju med mig större delen av sin vakna tid, och han är väldigt tydlig med att även om han är chill och sorgfri så behöver jag finnas där, att lita på och söka stöd hos när det behövs. Runt mig händer inga obehagliga saker (det är ett ganska stort ansvar som kräver lite eftertanke ibland), jag är alltid trygghet och jag löser situationen åt honom om han blir rädd eller arg eller alltför uppspelt.

Men vänta, ska han inte lära sig att hantera sådant själv?

Jo. Vissa situationer, lite i taget, efterhand som han blir äldre. Men i HANS takt, så att han har kontroll över situationen. Jag vill aldrig, någonsin, pusha honom mot något som han tycker är obehagligt. Nyfikenhet och upptäckarlusta är beroende av kontroll och trygghet. Det är spännande att hoppa fallskärm när man själv valt det, men inte om man blir knuffad mot sin vilja! (Eller, det påstås att det är spännande. Jag är höjdrädd och skulle aldrig få för mig att testa…)

Och nej. Vissa situationer vill jag inte att han hanterar själv, eftersom han ibland (ofta) har ganska kort stubin. Jag är inte ett dugg intresserad av att han ska använda “att bli förbannad” som en strategi. Alltså hanterar jag de lägen där den risken finns, och tränar honom att hitta strategier som ger mindre skaderisk både får honom och andra – välja bort, gå undan vid behov, dela med sig. Lite som en fyraårig grabb med mycket humör! Räkna till tio, ta ett andetag, sänk axlarna, gå därifrån. Jag är din trygghet, jag fixar det.

Lämpliga miljöer?

Det är bra att ge hunden bra erfarenheter i de miljöer den behöver kunna hantera i livet. Sådant som (med största sannolikhet) aldrig kommer att hända behöver inte testas.

Rocket är väldigt väl bevandrad i olika delar av skogen, området runt träningshallen, och så klart inne i hallen. Han har varit på cafe och gått i Eslöv och tittat på människor och bilar. Det har den senaste veckan blivit tydligt var jag har lagt mest tid – och var jag behöver lägga en ansträngning! Det här med folk som rör sig runt trädgården när man är på kollo hos Ulrika och Totoro är faktiskt INTE OK! Så det behöver vi träna. Cityliv överhuvudtaget behöver en promenad lite då och då, för att normalisera asfalt och trängsel i en liten Rockets huvud.

Så vi passar på när jag är runt och jobbar på olika ställen. Förra veckan blev det klassrum, city, park och centralstation. Lite i taget, i Rockets egen takt. Mycket köttbullar, täta pauser då vi letade upp ett lugnare hörn. Han var ganska förbryllad över att ingen brydde sig om honom (“men hallååååå, jag är ju söööööt”) och blev väldigt, VÄLDIGT glad när till slut en kvinna frågade om hon fick hälsa på valpen. Association till Malmö central: mycket god.

Vad ska valpen göra?

Ny miljö – välbekanta beteenden. Äta godis. Leka – om den vill. Träna roliga saker – om den vill. Låt valpen bestämma. Rocket såg ankor för första gången och ville stå och titta på dem en stund (och lyssna), så det gjorde vi. Sedan ville ha träna lite positionsarbete (hans favorit), så då gjorde vi det. Och sedan satte vi oss ner och myste lite. Ingen stress, inga måsten, bara en trevlig upplevelse.

Planen framåt…

…för vår del är att ta citypromenader i lugn och ro. Chilla i stan, fika lite, i lugn och ro. Och när jag känner att jag inte behöver ha 100% fokus på Rocket 100% av tiden så blir det lite bilder och filmer på vad vi gör också. Han är en bra bit över 16 veckor (22 veckor idag) så det är extra viktigt att upplevelserna blir bra – han är över sin “öppna” fas när han bara gillar allt per automatik. Men det låter kul! Speciellt fikadelen 😁