fbpx

Vad vill du satsa?

Vi jobbar MYCKET just nu, och har gjort hela månaden, för att få saker och ting klara i hallen till invigningen på söndag. Allt kommer inte att hinnas med pga längre leveranstider än utlovat, läckor pga massor av regn, tejp som beter sig illa, och lite annat smått och gott. Men mycket blir klart! Och mer ska det bli, vi har ju en hel vecka till på oss. Förutom det pyttelilla faktumet att vi har vårt vanliga jobb också, men det leder mig till bilden jag inleder det hör blogginlägget med. Detta är viktigt för oss, så vi får det att funka.

Så är det med det mesta här i världen, upplever jag. Är det viktigt så löser man det. Upptäcker man att man istället har tusen ursäkter så kanske det – handen på hjärtat – inte var så viktigt?

OBS! Alla typer av utmattning, depression, etc är undantaget. Jag pratar om fullt friska människor som, liksom jag, till exempel skyller på att det regnar när man planerat att man ska ut och springa.

Just springa är ett för mig utmärkt exempel. Hur många gånger har jag börjar springa med dogsen? Massor. Ibland håller jag i flera veckor. Och sedan…inser jag att det inte är tillräckligt viktigt för mig. Det är helt enkelt inte värt jobbet. Och det märks oftast just genom att jag hittar ursäkter…

Kära nån! Min favoritsele är i tvätten. Det går faktiskt inte att springa i någon annan av mina 8 selar. Det blir till att stanna hemma. Men så synd!

Det gäller i hundträning också!

Hundar har olika lätt för olika saker. Visst kan man lära de flesta hundar det mesta, men ibland krävs det MYCKET jobb. Vissa saker är helt enkelt inte värda jobbet som krävs, antingen för att det är tråkigt eller för att det helt enkelt inte passar den hunden. Midori gillar inte när jag lämnar henne på plan, men hon älskar att jobba nära mig. Alltså har vi valt bort lydnaden med sina långa sändanden och inkallningar till förmån för alla kul sporter där vi kan vara ihop – rally, freestyle, parkour, etc. Sedan hittade vi en sport där jag verkligen, verkligen vill kunna handla på distans, hoopers, och då är det helt plötsligt värt jobbet att träna det igen.

Snacka skit! Jag är GRYM på distansarbete. Kolla nu när jag springer 50 meter ifrån dig in i skogen! Fast vänta…Jag tyckte jag hörde ett vildsvin? Jag stannar nog här ändå.”

Ibland vill man något som definitivt känns värt jobbet, men stoppas av något annat: rädsla. Att ha en realistisk syn på vad man ger sig in i är både sunt och nödvändigt. Men när rädslan liksom blir diffus, handlar mer om “tänk om jag misslyckas” och “vad ska andra tycka”, och hindrar en från att göra saker som faktiskt är hyfsat riskfria om man tittar krasst på det, så tycker jag att det är ett problem.

Jag brukar tänka så här: vad är starkast, viljan att lyckas eller rädslan att misslyckas?

“Jag kan flyga. Jag är inte rädd!”

För mig vinner viljan över rädslan, tveklöst. Men alla är inte som jag, och du bestämmer över dina val – ingen annan.

Idag har jag och Midori tränat distanshandling i hoopers i hallen. Sedan hade jag en privatlektion. Det var torrt, bra underlag, ljust, och tillräckligt varmt att jag kunde ta av jackan. Vi fick till linjer på 15 meters avstånd, jag och Midori. Så ja, jag och Ulrika jobbar mycket just nu. Vi satsar blod, svett och tårar. Bokstavligen (det gör ONT att skära sig på mattkniven eller slå sig på hammaren…).

Och ja, det är så värt det!

Du kanske också gillar…

Valpen lär sig om livet

Valpen lär sig om livet

Rocket är 15 veckor nu. Han har bott hos mig i sju veckor, placerat sig själv i centrum med samma beslutsamhet som en...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *