fbpx

Men vaf…?

Förvåning. Ibland en del besvikelse. Ibland irritation. Frustration. Det är de känslor som jag tänker filosofera över idag. De som ligger bakom när jag utbrister just “Men vafan? Varför? Vad ÄR det här?”

“Jag kan betydligt fler fula ord än “vafan”. Det händer att jag använder dem…”

Men vaf… Ta hit godisen!

Svär din hund åt dig ibland? Det gör mina. De anser att de borde få den där godisen i träningen, den där kamptrasan som syns i fickan, den där smakbiten på min tallrik. Men jag ger den inte! Alltså…vafan?

I träningen dyker det upp när jag vill ha mer: mer uthållighet, mer precision, mer jävlaranamma. För det vill jag – jag vill ha hundar som satsar, som vet att det är lönt att försöka igen, och ja – som svär åt mig ibland samtidigt som de tar i lite till. Det når jag genom att då och då spela på frustrationen. Aldrig någonsin så mycket att de ens funderar på att ge upp, men jag vill sträcka den där gränsen innan “vafan-känslan” kommer. Och jag vill lära dem att det lönar sig så in i vassen att jobba genom den.

I träningen dyker “vafan” till exempel upp i form av ljud (Midori), skall (Valle), hopp och tugg (Totoro). Det är värdefullt att veta att det är beteenden som kommer ur en känsla – försvinner känslan försvinner beteendet. Ibland är det känslor jag inte vill ha med i träningen överhuvudtaget (besvikelse), oftare känslor som jag faktiskt vill jobba igenom, men i små doser (frustration). Får Midori jobba med långa kedjor några veckor så är hon betydligt tystare i träningen.

I vardagen dyker det upp när de är mentalt trötta och alla känslor är på gränsen, när de anser att det är helt orimligt att de ska vara på golvet när jag äter och inte i min tallrik (Midori som valp), när de tycker att min arbetstid på morgonen egentligen är lektid (Midori som…inte bara valp…), eller när jag kallar in den hund som ihärdigt försöker skälla bort sopbilen (Valle). “Men matte. Vafan?” följt av “Ro hit godisen då, så får jag iallafall ut något av den här situationen.”.

Jag vet – det mesta i vardagen går att träna så man vill samma sak (det kan jag kanske ha hört mig själv säga någon gång). Men jag vet också att ibland händer livet. Och då kan det hända att hunden svär åt en. Det är jag helt OK med.

Men vaf… Varför fattar du inte?

Lite då och då händer det att min fyrbenta pälskling inte alls gör som jag tänkte mig. Jag slänger apporten, Midori springer ut i full fart, och…stannar och tittar på den. Eller vi går förbi ett gäng ungdomar och helt plötsligt har jag en hund som står på bakbenen och bara vill DIIIIT (Midori älskar ungdomar). Eller jag säger “sitt” och hon tittar på mig som om jag är dum i huvudet.

Beroende på situation så är det lite frustrerande (men vafan, bara TA apporten som du har gjort tusen gånger), en smula irriterande (men vafan, KOM nu!), eller rent av en källa till besvikelse (men vafan, nu nollade vi momentet eftersom din ömtåliga rumpa inte kan komma i kontakt med gräset).

Jag tycker att det är helt OK att min hund svär åt mig ibland – det är mitt val, jag sätter henne i situationen. Men jag är inte OK med att jag svär åt henne. HON beter sig som hon gör eftersom hon a: inte förstår vad jag vill (det här är inte min vanliga apport och den luktar annan hund – det är inte meningen att jag ska ta den i munnen), b: inte är förmögen att utföra det just nu (helt ärligt – sätt DU din rumpa i blött gräs som luktar kiss), eller c: är mer motiverad att göra något annat (som att hälsa på sina nya bästa kompisar som står där borta, och som nu har sett henne och skrattar och pratar med henne!).

Att jag svär åt min hund beror också på underliggande känslor. Att bli medveten om dem är första steget (ibland räcker det för att se det absurda i att jag inombords svär åt min hund för att hon inte vill göra ett trick), att göra en plan för att träna igenom situationer där de uppkommer – om det är viktigt för mig – är nästa.

Hindret, Midori. HINDRET! INTE tunneln. Men vafan…?

Men vaf… Jag trodde jag hade koll?

Jag gillar att tävla. Innan jag började tävla med hund tävlade jag med häst. När man tävlar i bedömningssporter – dressyr, tävlingslydnad, rallylydnad, händer det lite då och då att man inte fattar vad som gick snett.

Med hästen var det “Men vafan – femma på schwung? Förra domaren gav en åtta?” eller “Men vafan – underkänd bakdelsvändning? Han trampade ju runt hela vägen?” Med hunden har det istället varit allt från “Men vafan – snurren var ju åt rätt håll!” till “Men vafan – det borde varit en godkänd apportering!” eller “Men vafan – jag stod ju stilla!”

Speciellt om jag verkligen trodde att vi skulle få ett högt betyg på till exempel ett ställande under gång, och fick en femma pga “rör tass”. Eller en dressyrrunda som kändes som att vi dansade fram, men ledde till ett medelbetyg på 6. Eller som en lydnadstävling för ett par år sedan, där jag fick en femma på fotgåendet pga “ur position i svängarna”.

Här har jag ett val. Tidigare, när jag tävlade häst, fastnade jag gärna i “dumma domaren som har fel”. Det är inte vidare konstruktivt och leder mig inte framåt.
Nuförtiden väljer jag att lära mig av erfarenheten – jag behöver inte hålla med, men vetskapen om att en annan person har sett missar som jag inte varit medveten om ger mig möjlighet att träna och bli ännu bättre. Våra svängar i fotgåendet – som jag redan tyckte var alldeles utmärkta – fick sig ytterligare en genomgång. INGEN skulle kunna tycka att hon inte hänger med längre! Att träna svängarna gav dessutom andra bra effekter i fotgåendet, en win över hela linjen alltså.

Bedömningssporter är alltid upp till personen som dömer, och visst dömer domare fel ibland. Jag har film på att den där snurren faktiskt var på rätt håll. Domare är människor.
Men helt ärligt har jag fått precis lika många “Men vafan” åt andra hållet, missar som inte dragits för, diskar som inte bedömts som diskar. Det jämnar ut sig!

Men vaf… Varför gjorde jag nu så?

Ett sista “Men vafan” som jag hamnar i ibland är när jag gör antingen dumma grejer eller bara grejer som blir fel. Det händer relativt ofta. För det mesta är jag ganska förlåtande mot mig själv, men ibland blir jag väldigt irriterad på min egen oförmåga och svär högt åt mig själv. (Hjälper det? Nope…)

  • När jag tar fel avfart i rondellen och hamnar på motorvägen där man som bekant inte kan vända. För tredje gången… (hände i förra veckan).
  • När jag gör fel skylt på en rallytävling, och kommer på att jag gör fel under tiden att jag gör det.
  • När jag glömmer, missar, eller på annat sätt schabblar bort möten och saker jag lovat göra.
  • När jag inte tänker innan jag öppnar munnen och säger något som uppfattas som hårt eller elakt. Det är aldrig menat så, men ibland pratar min mun innan hjärnan tänkt på hur man uttrycker sig till andra personer.

Det allra mesta går ju att fixa med lite tid och en förklaring och ursäkt, tack och lov har jag förstående människor runt mig! Och ibland säger de “Men vafan Åsa!”, och det är fullt berättigat. 😆

Du kanske också gillar…

Vad vill du satsa?

Vi jobbar MYCKET just nu, och har gjort hela månaden, för att få saker och ting klara i hallen till invigningen på...

Vad ska du göra när du blir stor?

Vad ska du göra när du blir stor?

När jag var liten ville jag bli veterinär. Jag ville det väldigt mycket, jag hade hela planen klar för mig, ända tills...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *