Vårt tema den här veckan är glädjeämnen vilket för mig – som har en viss dragning åt pessimism – framförallt handlar om att anstränga mig att se den ljusa sidan när jag känner mig lite butter… Idag har jag färdigställt vår nästa kurs som släpps imorgon. En kurs om att lära hunden att vara trygg och lugn när den är ensam hemma. Dels är den såklart en del av fantastiska Hundflix, och dels finns den som fristående. Vi skapar minst en ny kurs i månaden, alla hamnar i Hundflix och många blir även fristående för de som föredrar det.

Butterheten här handlar om att det varit en jobbig kurs att skapa. Ensamhetsträning är inte som annan träning och alltså kan inte kursen vara som andra kurser. Det är svårt att passa in den sortens träning i ett kursformat. Glädjeämnet är såklart att den till slut är färdig – och jag hann i tid! Det är också en svår kurs rent känslomässigt för mig. Jag blir påmind om hur många hundar som far illa i sin ensamhet. Som skäller, ylar, förstör, kissar inne – eller bara lägger sig och ger upp. Och människor som kämpar med att få ordning på problemet men inte reder ut det. Det är jobbiga tankar… Men motsvarande glädjeämne är såklart att nu har jag något färdigt som kan hjälpa i alla fall många!

Totoro

En annan källa till pessimism har varit Totoros skada. För några veckor sedan gjorde han illa sig i trädgården på något sätt jag inte såg. Först trodde jag han brutit benet, men hos veterinären gick misstanken istället till höften och sedan knät. Hemska möjligheter tornade upp sig! Totoro är en stor och tung hund, korsbandsskador är inte ovanliga och operation och rehab bådade för en mörk tid. Jag har fortfarande svårt att släppa katastroftankarna, men faktum är att han repar sig hittills fint! Varje gång vi är tillbaka på rehab har han gjort framsteg, han blir allt starkare och stabilare och risken för operation dalar sakta undan. Vad som hänt vet jag fortfarande inte, men så länge han blir bra igen får jag leva med ovissheten.

Det i sig är såklart ett glädjeämne, men jag har hittat ett annat i situationen. Jag har upptäckt saker i Totoros vardag som jag inte tänkt på innan! Jag har fått en chans att omvärdera hur vi tillbringar vår tid, när han inte längre fick springa lös ute blev det tydligt hur mycket jag litar på att han får passiv aktivering förutom vad jag bjuder på. Passiv aktivering ska inte vara nödvändigt för att vårt liv ska fungera, det borde inte vara mer än en extra krydda. Men med strikt koppelvila blev han snabbt ett monster och jag har fått acceptera några tuffa sanningar. Inte de roligaste insikterna, men jag är väldigt glad över att ha upptäckt hur saker faktiskt ligger till.

Vintern

… är på väg. Suck. Jag gillade vinter när jag bodde norröver – där finns det snö! Här finns det bara lera. Vintrarna här är mörka, blöta och blåsiga och jag känner hur mungiporna strävar neråt bara jag tänker på det. Sommaren var alldeles för kort! Hösten kom jättesnabbt och blev även den blöt och kall, leran är på väg och jag bara vill inte!

Glädjeämnet då? Imorgon får vi vår lokal!

När Åsa och jag bestämde oss för att gå ihop 2019 skämtade vi – med visst allvar – om att vi skulle ha ett eget hundcenter inom fem år. Två år senare kliver vi in i vår hundhall imorgon! Visst, den är fortfarande inte 100% färdigställd (byggjobb drar alltid ut på tiden) och den är inte glassigt nybyggd och fem fotbollsplaner stor. Men! Den är 600 kvadratmeter (mattan kommer på måndag), upplyst, skyddar mot väder och vind, uppvärmd, har kök, toa och teorisal, och uteplanen kommer att anläggas så snart det sista är fixat inne.

Vi är inte klara än. Det finns planer – stora planer – kvar att förverkliga. Men vi har kommit riktigt, riktigt långt på kort tid. Imorgon börjar jobbet med att boa in oss och förvandla vår Unicorn Zone till den magiska plats vi vet att den kommer att bli! När det är klart lyfter vi blicken igen.

Butter? Varför skulle jag vara butter?