fbpx

Kontrollera din hund!

Hundar kan inte få springa omkring fritt och göra vad de känner för, du har ett ansvar som hundägare att kontrollera vad din hund gör. Vad betyder det egentligen?

Kontroll?

För många (de flesta?) är svaret självklart: jag sätter gränserna genom att stoppa hunden när den gör fel och lär den vad som är förbjudet. Hunden vet vem som bestämmer! Då har jag kontrollen. Men är det verkligen så självklart?

Jag håller helt med om att i vissa situationer behöver vi kunna styra hundens beteenden så vi undviker katastrofer, det kan vara allt från att hunden inte går i vägen för trafik till att den inte tar femtio bullar från bordet på svärmors födelsedagskalas. För hundens bästa, för mitt bästa, och för omgivningens bästa är det ibland viktigt att hunden gör det just jag tycker är rätt beteenden. Men jag håller inte med om att det måste uppnås genom att hunden ska veta när den “gör fel”. Exakt samma resultat – hunden går på trottoaren, hunden ligger stillsamt på sin plats i ett hörn – kan vi få genom att påverka vad hunden vill göra.

Är det lathet?

Det är helt klart enklare att låta hunden göra vad den vill, utom. Då behöver jag bara ta ansvar och agera när hunden kliver över en (för den osynlig) gräns. Nej! Inte så! Sluta med det där! Och så är jag ledig igen. Det är upp till hunden att försöka gissa varför jag ibland blir arg och undvika att det händer igen, så länge den gissar rätt kan jag bara chilla.

Vill jag lära min hund att göra rätt val måste jag vara steget före – det handlar inte längre om vad hunden inte får göra, utan vad jag vill att den ska göra. Jag kan inte bara vänta och reagera när något går fel utan måste ha åtminstone en rudimentär plan. Vilka bra/trevliga beteenden vill jag att min hund gör? Hur får jag dem att hända? Hur ser jag till att det är värt det för hunden att utföra de beteendena?

I exemplet med trafiken vill jag inte bara att min hund håller sig på trottoaren, jag vill att han håller sig på insidan om mig sett från trafiken (alltså så jag är mellan honom och vägbanan). Det är för det mesta ganska enkelt – det brukar ändå vara på den sidan som de spännande dofterna finns – och kan styras upp lite extra med slumpmässiga belöningar som då och då dyker upp för att han hänger på den sidan. Totoro är även lärd att “balansera” på trottoarkantstenar, dvs han sätter alla fyra tassarna på dem och försöker gå längs med som ett roligt trick – om han någonsin hamnar på fel sida om mig kommer han alltså att stanna upp självmant på trottoarkanten och jag kan sedan visa honom tillbaka. Mer jobb? Absolut, men det var jäkligt roligt att lära honom!

I exemplet med svärmors bullar (jag har ingen svärmor men det är både det roligaste och pinsammaste exemplet har jag lärt mig, så vi låtsas) kanske jag vill att hunden ska mest hålla sig undan allt ståhej? Då är en inlärt pausfilt guld värt – lägg den där hunden ska vara, där kommer han sedan att stanna eftersom han lärt sig att det är bästa platsen ever. Eller så vill jag att hunden ska hänga med i festligheterna men inte ta för sig av bullarna? Då är det ju bra att min hund lärt sig hur man får godsaker som råkar ligga framme – inte genom att ta, utan genom att behärska sig eller utföra andra trevliga trick. För att det är det som lönar sig, inte för att bullarna är förbjudna.

Bullarna ser väldigt goda ut, hörru…

De här lösningarna kräver helt klart att jag lär min hund saker i förväg, men kontrollen – sett till vilka beteenden min hund utför – är ju densamma. Varför är den enklare lösningen för människan (men svårare för hunden!) bättre? Just för att den är enkel?

Är det stolthet?

Ibland verkar belöningar vara något fult – om vi behöver belöningar är det för att hunden inte respekterar oss. Och om hunden bjuder på trevliga beteenden som ett sätt att få belöningar visar det att den manipulerar oss. Hemska tanke!

Öh! Hörru! Vem av oss är det som bestämmer egentligen!?

Den grundläggande skillnaden ser för mig ut att ligga i att kontroll antingen handlar om att jag och hunden vill olika saker och jag ser till att min vilja går vinnande ur den striden. Hur jag ser till att jag vinner kan se olika ut, allt från en sträng blick till vad jag skulle vilja kalla ren brutalitet finns i den verktygslådan, men avgörande är att där finns en konflikt och jag går segrande ur den. Eller så ser jag till att vi båda vill samma sak – hunden väljer att utföra de beteenden jag tycker är lämpliga i situationen, för jag har sett till att dessa beteenden lönat sig för honom. Vi vill samma sak – kanske av olika anledningar (han vill smaka bulle medans jag inte vill han ska få magknip/svärmor ska bli arg) – och resultatet är att jag har kontroll över hans beteenden.

Den kontrollen syns dock inte, jag är ju inte där och ingriper när han försöker göra fel. Istället är det han som är “duktig”. Är det det som är problemet? Att jag inte kan demonstrera att han gör som jag vill? Eller är det just det att där inte finns någon konflikt så jag kan inte känna mig som vinnaren? Är vi kanske tillbaka till manipulationsaspekten, att jag har manipulerat hunden genom hemska belöningar till att vilja samma sak som jag är liksom oärligt och falskt? (Medans tvång är ärligt och därför bättre?) Eller att hunden egentligen är den som bestämmer, eftersom han bara gör som jag vill för att det lönar sig – han manipulerar mig! Tiggbeteenden som dominanshandling kanske? Hur man förlorar ledarskapet genom att få hunden att sitta fint…

Rätt verktyg för jobbet

Dessa något raljanta beskrivningar handlar om en viss typ av hundägare, de som anser att kontroll genom att “visa vem som bestämmer” är det enda rätta och godis är något fult. Många fler använder aversiv kontroll helt enkelt för att de inte har verktygen för att göra något annat. Vi är fortfarande i en kultur där normen är att “sätta gränser” på det sättet, vilket gör att det är vad man lär sig utan att ens tänka på det. Vill man göra på ett annat sätt krävs det både att man reflekterar över att det finns ett annat sätt, och att man ser över sina metoder och motivationer i grunden. (Jag kan inte nog rekommendera Hundflix för alla som vill få fler träningsverktyg! Bättre blir det faktiskt inte.)

Rätt verktyg för jobbet är i min värld helt och hållet belöningar. Men det har inte alltid varit så, tvärtom! Jag tillämpade själv en gång i tiden aversiv kontroll som något självklart, det var inte ens något jag kunde föreställa mig var problematiskt. Så jag vet hur naturligt det kan kännas – normer är ju bekväma så länge man passar in! – och hur främmande den konfliktfria belöningsbaserade vägen kan se ut i början.

Men visst är det väl värt det!?

Nu igen?

Åter till den här bilden. Min mamma är 80+ år och väger mindre än Totoro. Hur mycket kontroll tror ni det krävts för att kunna ta den här bilden? Eller hur mycket samarbete? Jag hade aldrig gett mig på det med en hund som inte ville ligga där, som inte tyckte det var roligt att samarbeta. En hund jag måste tvinga ner, som låg kvar för att han böjde sig för min vilja men egentligen själv ville fara upp… Då hade mammas höftproteser legat alltför illa till!

Det är en sak att göra som man alltid gjort när man inte vet att det finns alternativ. Men när man ställs inför valet, vad är då rätt val?

Du kanske också gillar…

Men vaf…?

Men vaf…?

Förvåning. Ibland en del besvikelse. Ibland irritation. Frustration. Det är de känslor som jag tänker filosofera över...

Hundhallen blir ännu bättre

Hundhallen blir ännu bättre

- hela tiden! Det är långa dagar nu. Långa dagar fyllda med jobb vi inte riktigt är experter på. Men så värt det! Vem...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *