Jag har vissa issues med kontrollbehov. Ett lagom mått av kontroll är nödvändigt för att jobba med det jag gör, jag måste veta vilken boll som är i luften och ungefär var på banan mot marken den befinner sig, så jag kan fånga den innan den faller.

Just nu väntar vi på att våra lokaler i “The Unicorn Zone” ska bli inflyttningsklara. Det är inte vi som gör arbetet, och jag har noll kontroll över vad som händer – vilket är rejält stressande… Att ta kontroll är alltså en stressrelease för mig – det känns bra att aktivt kunna kontrollera vad som händer i mitt liv.

Men om jag går överstyr i mitt kontrollbehov så blir jag dels odräglig som person och dels är det också väldigt stressande. Det är fysiskt omöjligt att kontrollera allt, och det är definitivt inte önskvärt att ens försöka.

Så jag försöker hålla fokus på de delar som jag faktiskt kan (och har nytta av att) kontrollera, och lita på att andra människor också klarar att sköta sina uppgifter. Att mata kontrollbehovet genom att fokusera på sådant som jag inte kan påverka, eller att gå in i millimeterkontroll på andra delar som kompensation, gör det bara värre.

Vad vill jag säga med detta korta besöket på insidan av min hjärna?
Att känslan av att man är i kontroll och att man kan påverka vad som händer i ens liv är viktigt. För alla varelser. Blir man fråntagen kontrollen mår man sämre.
Och att man ibland behöver hjälp att fokusera på rätt saker – sådant som man faktiskt kan kontrollera – istället för att låsa på sådant som är utanför ens kontroll.

Kontroll i vardagen

Jag som människa har betydligt lättare att ta kontroll än min hund har. Tänk hur mycket vi kontrollerar av våra hundars liv: när de får mat, när de går på toa, när de går ut, när de ska sova, vad de ska äta, var de ska sova, var promenaden ska gå, osv i all oändlighet.

Jag har just konstaterat hur mycket bättre jag mår när jag har kontroll över mitt liv och kan påverka vad som händer, och hur stressande det är när viktiga saker ligger utanför min kontroll. Hundar känner exakt samma sak! ALLA levande varelser faktiskt.

Just därför försöker jag ge mina hundar kontroll och valfrihet så mycket jag kan. De har en hundlucka och kan gå ut och in som de vill. De har flera sovplatser och kan fritt välja bland alla möbler dessutom. Jag lyssnar på vart de vill gå under promenaderna och väntar medans de nosar och undersöker intressanta saker även om det är tråkigt för mig. Jag svarar på inviter till lek, kel och träning, jag lyssnar (så långt det är möjligt) när de ber om olika saker. Jag väljer träningsaktivitet efter vad de verkar föredra. Ibland säger jag stopp, idag gör vi som jag vill (pga olika anledningar), men oftast kan vi göra som de vill.

Vad de däremot INTE får kontrollera är maten. Jag bestämmer vad, hur mycket, och när. Sorry hundarna, men här vet faktiskt jag bättre än er.

Inlärd hjälplöshet

I gymnasiet läste jag psykologi, och en av de få saker jag kommer ihåg av kursen är att det var första gången jag såg termen “inlärd hjälplöshet“. Det fastnade, jag hade hästar då och kunde se paralleller som jag inte tyckte var så trevliga. När jag stötte på begreppet igen i hundvärlden passade jag på att läsa på.

När en individ sätts i en situation där den inte kan komma undan ett obehag oavsett vad den gör så ger den upp och blir passiv. Även om en utgång sedan presenteras så har individen blivit hjälplös – den gör ingenting. Det kan gå så långt att djur svälter ihjäl trots tillgång till mat. Ett fruktansvärt tillstånd!

Under min gymnasietid drog jag paralleller till unghästar med mycket vilja som skulle “brytas ner” för att bli fungerande ridhästar. Senare såg jag det i hundvärlden: håll fast tills hunden ger upp. Det blir lätt normaliserat, det ser nämligen ofta ut som att individen blir lugn! Den blir passiv, slutar försöka komma loss, tystnar, accepterar det som händer. Den vet att den inte kan komma undan – den är fråntagen all kontroll över sin situation.

Kontroll och hantering

Vi har skrivit om frivillig hantering många gånger, eftersom det är en punkt där många hundar tappar kontrollen. Speciellt små hundar. Varför? För att det går.

Där är det en klar fördel att vara stor. 50 kg Totoro går det till exempel inte att tvinga i hanteringen. Inte 29 kg Valle heller. 16 kg Midori däremot – henne kan jag faktiskt hålla still med våld. Jag gör det inte, men jag hade kunnat. Mindre hund – större risk att vi tar ifrån hunden kontrollen och kör över hundens vilja. Ibland utan att ens tänka på det!

Vad gör det med hundens stress och livskvalitet?

Vill du läsa mer om frivillig hantering? Vi har ett blogginlägg här, en gästblogg från veterinär Elin Lindell här, och en gästblogg från hundfrisör Jessica Schiött här. Och i Hundflix finns en hel kurs om kloklippning, som enkelt kan anpassas till annan hantering.

Hundar med överdrivet kontrollbehov

Precis som att jag inte mår bra när jag matar mitt kontrollbehov för mycket eftersom det slår över, så finns det hundar som har liknande problem. En hund som är avlad för att till exempel jobba med att kontrollera får kan ibland få ett problematiskt kontrollbehov i resten av världen också. Jag tar exemplet med fåren av en anledning – jag ser oftast problemet hos vallhundar (även om det så klart finns hos andra raser också).

En hund som har ett överdrivet och ibland skadligt behov av att ha koll på sin omgivning behöver – enligt mig – framför allt två saker:

1. Utlopp för behovet, under kontrollerade former. Jag älskar pekaleken, där jag lär hunden att peka på saker med nosen för att tjäna en godis! När kontrollen blir ett trick så tar andra delar i hjärnan över och hunden kan lättare flytta fokus från “HERREGUD, DÄR ÄR EN MÄNNISKA SOM RÖR SIG DÄR BORTA!!!” till “Jag har en uppgift: jag pekar på människan och får godis.”. Om jag kan få hunden att växla spår i huvudet från att reagera (alarmklockorna ljuder, känslor leder till beteende) till att agera (hunden är i träningsmode och väljer att utföra en uppgift för att få en belöning) så flyttar jag hundens fokus från vad den inte kan kontrollera (sina känslor) till vad den kan kontrollera (sina beteenden).
2. Hitta andra saker att göra som konkurrerar ut kontrollbehovet. Nosa, röra sig, äta. Eller när man kommit lite längre kanske nosework, agility, lickimat eller snuffelmatta. Lite i taget ger man hunden andra sätt att hitta stressrelease än att försöka kontrollera allt i miljön.

Både pekaleken och andra aktiviteter behöver först fungera utanför miljön där man faktiskt vill att de ska fungera. Peka på neutrala grejer för att verkligen lära in hur leken fungerar. Nosework i störningsfri hemmamiljö. Agility när ingen annan är på planen.

Därefter lägger vi på störningar gradvis, så att det blir lätt för hunden att hålla det spåret som vi har valt istället för att glida tillbaka i gamla vanor.

Fokus på rätt delar

För mig handlar det om att försöka kontrollera rätt saker. Sådant som jag faktiskt kan kontrollera. Det blir ofta extra tydligt på tävlingsbanan – jag kan inte kontrollera vad andra gör, hur domaren dömer, vilket väder det blir, eller om det används en stor eller en lite kon. Däremot kan jag kontrollera vad jag faktiskt gör: att jag utför mina uppgifter på rätt sätt, stöttar min hund, försöker vara trevlig mot andra. Genom att hålla fokus på mitt eget beteende så finns det mycket mindre utrymme för min hjärna att liksom sticka iväg och hispa över de delar som jag ändå inte kan påverka.

Och jag tänker likadant för min hund. Om jag ger henne så mycket kontroll över sina val som möjligt – gå dit hon vill, nosa var hon vill, titta på vad hon vill, få godis när hon vill (genom att göra trick som ger godis) så får hon en mycket lägre nivå på grundstressen och därmed ett mindre behov av att kontrollera allt och alla. (Inom rimliga gränser så klart, hon kan till exempel inte gå in på tävlingsbanan eller hälsa på främmande hundar även om hon skulle vilja.)

Får hon dessutom så mycket kontroll över sitt liv som möjligt på hemmaplan så är utgångsnivån ännu bättre och behovet av stressrelease genom kontroll minskar ytterligare.

Jag släpper kontroll till hunden, med viss styrning. Båda mår bättre. Allt hänger liksom ihop. Ganska coolt, när man tänker efter.