fbpx

Hela bilden

I lördags roade jag mig med lite ideellt arbete på klubben och dömde en träningstävling i rallylydnad. För att testa banan innan de tävlande kom gjorde Ulrika och Totoro en runda, som inte riktigt levde upp till hur Tot faktiskt brukar bete sig på rallyträning… Jag satte lite texter till filmen och la upp på våran FB till allmän glädje.

Filmen ser du här:

Ulrikas svar på mitt tilltag (jag hade inte visat henne filmen innan jag la upp den till allmänheten):

“Åh gud, jag har inte skrattat så mycket på en evighet!😂😂😂
(Men jag kommer aldrig att kunna ha en rallykurs igen!
😳😆)”

Jag är väl ganska säker på att jag har någon sorts hämndaktion på väg åt mitt håll, men den dagen den sorgen…

Hela bilden

Den som har följt oss har kanske märkt att vi lägger upp både träffar och missar. Vi berättar givetvis när det går bra – att skryta är en mänsklig rättighet, och givetvis vill man dela med sig av allt som blir som man tänkt sig – men vi både bloggar och visar upp filmer också från de tillfällen då det inte alls fungerar som planerat. För sådana dagar har man! Till och med min lilla träningsnarkoman har tillfällen då hon gör EN övning och sedan tittar på mig och säger “inte idag”. Eller helt och hållet missförstår vad vi pysslar med. Eller stjäl hela godisväskan när jag tittar bort. Eller av någon anledning kommer på mitt under en tävling att “det här var inte så kul” och liksom bara…slutar…

Jag har varit synlig på sociala medier och bloggar som hundtränare/instruktör i minst tio år (jag orkar inte räkna längre bak än så…) Jag tog väldigt tidigt beslutet att inte begränsa det jag delar med mig av, utan försöka ge hela bilden. Ibland går det bra. Ibland gör det inte det. Och i valet mellan att gråta och skratta väljer jag till 99% att skratta åt hela situationen och dela med mig så att andra också kan få skratta och – inbillar jag mig – inse att det där med hundträning faktiskt för det allra mesta inte är en fråga om liv eller död. (Den sista procenten skrattar jag också åt, men det kan ibland ta lite tid att komma dit…)

Kärlek är inte villkorad. Hunden har sitt värde i vad den ÄR, inte vad den PRESTERAR. Alltid.

Hundens upplevelse

När det gäller tävling, eller träning under tävlingslika former, eller träning inför tävling, så är det väldigt lätt hänt att man som tvåbening blir ganska prestationsinriktad. Vi glömmer lite att hunden faktiskt inte varit med i beslutet att anmäla till tävling, eller åka till tävlingsplatsen, eller starta. Vi bara väntar oss att den ska prestera, och i situationen när hunden säger “nej tack, jag har annat för mig” så blir vi frustrerade, besvikna, och får helt plötsligt som främsta mål att hunden faktiskt ska genomföra banan!

Vad får då hunden för minnesbild till nästa tävling? Kommer den att känna “hurra” när den går över ringbandet, eller “hoppsan, det var i denna situationen det kändes svårt och misslyckat sist”?

Att vi får sämre träningar och tävlingar med våra hundar händer. Alla. Garanterat. Det är hur vi hanterar det som skiljer sig åt.
Titta på den sista biten av filmen igen. Ulrika bryter efter halva banan, berättar för Tot att han faktiskt är världens bästa hund, och han ser väldigt stolt ut när han travar ut. Han behöver inte veta att han “gjorde fel” (i våra ögon), han behöver veta att en rallylydnadsbana är en kul plats även när det är så varmt att han knappt kan röra sig och det är en massa snygga brudar runt honom. Det är grunden som vi bygger vidare på – glädjen.


Erfarenheter ger oss verktyg

Jag säger ibland att man behöver ha levt med ett (hund)problem för att på riktigt förstå hur det är. Det är oftast när jag pratar om hundar med olika typer av rädslor, stress eller utfallsproblem, men det är precis lika sant oavsett vilket problem den handlar om.

Problem gör oss – åtminstone mig och Ulrika – till problemlösare.

Valle vill inte komma tillbaka med apporten? Jag ägnar ett år åt att totalt grotta ner mig i olika övningar om hur man kan jobba med just apportering. Midori visar tydlig osäkerhet i nya miljöer? Fördjupning i miljöträning, coming up! BÅDA kelparna tycker att det är en suverän idé att hoppa ut framför bilar? Tydlig hanteringsstrategi skapas och delas med husse så att vi båda jobbar mot ett tryggare liv längst vägen.

När jag började tävla Midori i dåvarande lydnadsklass ett hade vi 17 starter innan vi fick ihop uppflyttningspoäng. Jag har tävlat en lydnadsklass 2 med Valle som landade på 27,5 poäng. Har jag varit frustrerad, uppgiven, nervös, funderat över “vad folk ska säga”? Självklart! Och just därför vet jag hur det är att vara i den sitsen. Jag kan dela med mig av mina erfarenheter.

De erfarenheterna hade jag inte haft om inte jag och mina hundar jobbat med just de delarna.

Men vad ska folk tänka?

Det råkar jag på lite då och då, och de tankarna dyker upp hos mig själv ibland också. Vad ska folk tänka när de ser detta? De kommer att tro…

RuPaul brukar säga “What other people think of you is none of your business”. Vad han menar är att om man låter sin rädsla för vad andra ska tycka och tänka begränsa den man är och vad man gör så mår man sämre och hindrar sig själv från att bli allt man kan bli.

Helt ärligt: vad tänker du själv när du ser till exempel en medtävlande som har en dålig start? Inte tänker du “Jistanes, den personen borde aldrig ha startat!”? Vi vet allihopa hur mycket jobb som ligger bakom en start, hur många saker som kan bli tokiga, och att hundar har bättre och sämre dagar. Så länge hunden är glad så är det faktiskt VÄLDIGT få som dömer – och helt ärligt så är det personer vars åsikt jag faktiskt inte bryr mig om.

De allra flesta tittar inte ens. Jag och min hund är bara medlepunkten i vårt eget universum, inte i deras.

Det är på skoj. Så gott som alltid.

Ja, det finns hundproblem som faktiskt MÅSTE lösas, och som faktiskt kan handla om liv och död. Men för det allra mesta är det inte så. När det gäller hundsport och tävlande är det DEFINITIVT inte så. Det är på skoj.

Ibland går det bra. Då skryter vi och delar med oss.

Ibland går det mindre bra. Då skrattar vi och delar med oss. Jag misstänker att det kanske är ännu viktigare.

“Jag briljerar alltid i att vara just jag!”

Du kanske också gillar…

No-brainer aktivering

Mycket att göra? Lite ork. Dåligt samvete för hunden? Samma här! Så här kommer fem tips på roliga, enkla saker att...

DON’T PANIC

DON’T PANIC

Idag blir det ett kort blogginlägg. Det är sol ute, jag har några timmars ledigt och tänker gå ut i skogen med mina...

Kontrollera din hund!

Kontrollera din hund!

Hundar kan inte få springa omkring fritt och göra vad de känner för, du har ett ansvar som hundägare att kontrollera...

2 Kommentarer

  1. Johanna

    Det är därför jag och Khan (Akita/scäferpojken) älskar er.
    För eftersom att ni visar livet som det är har min prestationsångest minskat rejält.
    Jag har världens coolaste ett-åring, han är tvär,, envis och sjukt kärleksfull.
    Älskar att träna eftersom att han alltid är bäst
    Och jag är den mest fantastiska människan, i hans ögon.

    Så har det blivit för att vi har lyssnat på er, läst vad ni skrivit och tränat i hundflix.
    Jag är så tacksam för att ni tänker på helheten, den som inkluderar det operfekta.
    För vi är ofta det, operfekta. Men vi har sjukt kul ihop!
    Tack som 17 från oss i Uppsala 🙏🏻

    Svara
    • Åsa

      Ååååh! Nu grinar jag ju nästan! TACK! 🥰😁

      Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *