Jag fick en fråga om att hitta några gamla bilder igår. Jag hittade inte alla, men i mitt letande i bildfiler på gamla hårddiskar så påmindes jag om en massa händelser ur mitt och hundarnas liv! En återblick till vad vi jobbade med då, vad vi har överkommit, att vi faktiskt utvecklas tillsammans.

Jag har nästan alltid fokus framåt. Jag gillar nuet också och blir bättre och bättre på att stanna upp och vara i stunden, men jag planerar alltid för nästa grej jag vill göra, trick jag vill träna, problem jag vill lösa, kurs jag vill hålla eller gå.

När jag håller kurs om planering och målsättning (för det gör jag då och då) pratar jag alltid om vikten att fira varje delmål, att faktiskt stanna upp och klappa sig själv på axeln innan man siktar mot nästa del. Jag borde nog dessutom lägga till att man då och då tittar tillbaka och påminner sig själv om vad man åstadkommit ihop med sin hund! Eller kollega. Eller familj. Eller…(översättningsbart till i stort sett alla delar i livet).

Speciellt när vi tragglar problem, sådant som faktiskt behöver bli bättre för rent välmående. Sådant som går sakta, lite varje dag, där man inte ser framstegen förrän man tar ett steg tillbaka. I den träningen är det väldigt lätt att bara se allt man har kvar och inte det man faktiskt har åstadkommit!

Mina bilvallare

När vi flyttade ut på landet för några år sedan fick vi en promenad på landsväg på ca 100 meter innan vi vikar av in i skogen. Jag går där minst två gånger om dagen.

Mina kelpar vallar bilar. Båda två. De slänger sig ut i vägen och ska stoppa bilen, ju snabbare bilen går desto mer laddar de. Valle är värst. Därför har vi sedan vi flyttade hit jobbat med rutinen “ut till vänster och håll i”, alltså att jag skickar ut hundarna till vänster i dikesrenen och håller hårt i kopplen medans bilen kör förbi.
Hade det varit bättre med en tydlig träningsplan? Säkert. Men det här har fördelen att jag kan göra det på rutin, oavsett om hjärnan är påkopplad eller inte, oavsett och jag är sjuk eller frisk, oavsett om jag är stressad eller inte. Min man, som inte är en hundtränare utan bara en “vanlig husse”, kan göra samma sak utan problem. Så det har varit mitt sätt att hantera situationen, hålla mina hundar säkra, och undvika att skrämma förbipasserande bilförare (för det ÄR obehagligt när man ser en hund försöka slänga sig ut framför bilen!)

Härom dagen kom min man in och berättade att båda hundarna satt sig i dikeskanten automatiskt och väntat tills bilen körde förbi. Betyder det att vi kan slappna av? NOPE! Men jag fick en kort flashback till hur det såg ut när vi flyttade hit, och hur långt mina bilidioter har kommit i att kunna hantera situationen på ett säkert sätt för alla inblandade!

Framstegen dag för dag har varit för små för att jag ska kunna se dem. Inte vecka för vecka heller! Knappt månad för månad… MEN, går jag tillbaka ett år så ser jag skillnad. Och går jag tillbaka två år ser jag STOR skillnad!

Längre tillbaka

I mitt bläddrande bland filer kom jag betydligt längre tillbaka än så:

• När Midori var runt 2 år hade hon en rejäl rädsleperiod, och jag var orolig på riktigt för hennes välmående. Den har jag knappt tänkt på sedan den gick över.
• Valle vägrade komma tillbaka med grejer, och detta var en enorm grej i mitt huvud! Sedan många år tillbaka kommer han fortfarande inte tillbaka med grejer – om han inte är på rätt humör – men jag ser det inte som ett problem längre eftersom insidan av mitt huvud också har förändrats.
• Båda hundarna drog som idioter i kopplet, det liksom bara försvann när vi flyttade och jag bytte jobb. Numera blir jag förvånad när det dras i vissa situationer!
• För två år sedan hade Valle precis börjat lära sig vad eukalyptus var. Idag tittar vi efter tävlingar så fort de blir tillåtna igen.
• Och en gång i tiden gick jag och Midori våra första starter i både tävlingslydnad och rallylydnad. Vi har lärt oss en del sedan dess!

Ta några minuter och tänk tillbaka på hur ditt hundliv såg ut för ett år sedan, tre år sedan, fem år sedan. Vad jobbade ni med då? Kanske en helt annan hund, eller ingen hund alls? Ni har gjort en del sedan dess, inte sant?

Och nu då?

Nu har jag fått vältra mig lite i nostalgi, och fått känna att vi faktiskt har kommit en bra bit på vägen. Både jag och hundarna, i de flesta aspekter av livet!

Nu kan jag min vana trogen sikta mot nya mål igen. Resten av dagen ska jag ägna åt en online utbildning till hoopers instruktör via Canine Hoopers! Det är något som jag verkligen ser fram emot att bli bättre i och hålla kurser i, jag ser ett väldigt brett användningsområde och glädje för många olika hundar.

Så jag ser fram emot att nästa år titta tillbaka på våra första hoopersfilmer och konstatera hur långt vi har kommit.