Jag utbildade mig och började jobba som hundtränare efter flera dåliga (katastrofala) upplevelser som kund till inkompetenta tränare. Människor som rent krasst inte vet vad de sysslar med, inte bryr sig om att ta reda på fakta, och definitivt gör mer skada än nytta. Det finns tyvärr gott om dem i branschen…

Min frustration och ilska över både de problem dessa tränare skapade för mig och min hund, såväl som min mer allmänna upprördhet över att folk jobbar med något de inte bryr sig om att sätta sig in i, skickade mig på en lång resa djupt in i såväl teknisk hundträning som de teoretiska modellerna bakom. Hundträning är inte “jag har haft hund i 30 år, så jag kan hund”, “jag växte upp i valplådan”, “jag är en naturlig ledare”, “jag har sett Cesar Millan på TV och psscch-at åt grannens spaniel” eller någon av alla de andra värdelösa förklaringarna som finns till varför någon anser sig lämplig att jobba som hundtränare. Hundträning är ett hantverk, det kräver teoretisk förståelse, praktisk tillämpning, och inte minst ett djupt intresse.

Jag har förstått att det finns ett TV-program som heter Arga snickaren, där en yrkesverksam, kompetent hantverkare(?) åker runt och upptäcker vilka fruktansvärda katastrofer klåpare har ställt till med hemma hos folk? Jag har inte sett det, men jag har en känsla av att mycket i hans upplevelser skulle vara bekanta.

En utmaning

Numera har jag en ganska solid kunskapsgrund som gör mig både säker och flexibel i de flesta hundträningssituationer, och jag är även fortfarande djupt intresserad och försöker hela tiden utvecklas och lära mig nytt. Men. Min väg in i det här yrket var, i ärlighetens namn, bitter. Jag började inte utbilda mig för att jag ville jobba som tränare, utan för att jag blivit så pass bränd att jag ansåg att det inte gick att lita på någon som kallade sig tränare. Jag skaffade mig kunskapen själv för att det – där och då – verkade som att den helt saknades hos alla andra. Så är det inte såklart! Det finns onekligen personer som jobbar som hundtränare som jag utan att tveka skulle hävda är antingen inkompetenta eller bedragare. Vare sig det beror på att de inte kan eller inte vill, oavsett ser de inte till att skaffa sig kunskap nog att sköta sitt jobb på ett ansvarsfullt sätt. Men det finns också många, många fantastiska, trevliga och jätteduktiga kollegor där ute!

Idag älskar jag mitt jobb, jag älskar hundträning både som hobby och yrke, och det är ändå en ganska liten del av mitt liv som ägnas åt vad klåparna ställt till med. Men var jag kommer ifrån kommer nog alltid att vara var jag kommer ifrån. I grunden kommer nog alltid att finnas ett mått skepsis och rent av försvar. Vill du att jag ska lyssna på dig? Tro på något du har att komma med? Bevisa att du är värd det först i så fall.

Det är inte en nyttig utgångspunkt! Alla – vare sig vi pratar en person, en bok, en idé, vad som helst – förtjänar att i alla fall börja från neutral mark. Men jag antar automatiskt att allt är en fiende. En vän berättade häromdagen för mig om en annan tränare, som läser alla böcker hen kommer över även om hen redan vet att den är dålig. Så långt vill jag inte gå – jag har inte tid nog att läsa allt jag behöver läsa, jag kan inte lägga tid på “Träning med elhalsband, 101 tips” – men jag beundrar inställningen!

Jag har inget intresse av hur man bäst elar sin hund, och bara tanken på att sådana böcker existerar gör mig väldigt ledsen. Jag menar inte att jag borde läsa sådant, jag vill inte och jag tror absolut inte det skulle vara värt det. Men eftersom jag är så grundläggande, automatiskt skeptisk finns risken såklart att jag försvarar mig mot allt när jag inte tänker mig för. Därför måste jag tänka mig för, annars kommer jag att fastna.

För mig är den största utmaningen att släppa in nya saker utan att bryta ner dem i minsta detalj för att se om de verkligen har precis allt helt korrekt. För ett tag sedan dök en ny grej upp när jag inte var uppmärksam, och min omedelbara reaktion var “NEJ“. Jag tänkte inte ens på det, bara nej.

Det fanns ingen anledning till det, det bara hände. Så nu har jag (med hjälp av Åsa) utmanat mina tankar och kommit fram till ett “mjaooaaeeaa, kanske…” istället. Och så har vi pratat lite mer om det, och hamnat på “japp“. Och snart kommer ni att se resultaten av det dyka upp i Hundflix, såklart!

För det var kul. Men det hade jag inte haft en aning om om jag inte utmanat mina tankar.