Jag ligger – för ovanlighetens skull – efter. Jag hinner knappt läsa mina mail, jag behöver filma och skriva kurser där deadline inte bara är nära utan tekniskt sett redan i backspegeln, vi har flera saker under utveckling där vi måste sätta en bestämd riktning och komma igång ordentligt hyfsat snart, vi har utmaningar, tävlingar och events som kalendern envisas tala om för mig hela tiden är mycket närmare än jag tror, och… Så mycket mer. (Det är här Åsa rått skrattar åt mig och ber mig gnälla lite till så hon slipper leta reda på någon underhållning på Netflix ikväll.)

Men hur mycket jag än ligger efter, hur mycket jag än har att göra, så finns det vissa saker som måste göras för att livet ska fungera. Roa Totoro är en av dem.

I sådana här perioder kan det kännas nästan omöjligt att räcka till, och att aktivera hunden blir en kamp – något man (eller i alla fall jag) lätt försöker komma undan med att göra så lite som det bara går för att livet preciiiiiis ska fungera. Vilket såklart är väldigt kontraproduktivt! En Totoro som är precis på gränsen till missnöjd är inte världens roligaste sambo, inte heller mår jag bra av det gnagande samvetet, och arbetsron blir minst sagt lidande också. Plus att jag missar de avslappnande andningshålen som aktiviteterna med honom skulle kunna vara.

För det är ju kul! Jag älskar honom, jag älskar att se honom glad, och jag älskar att träna hund. Så varför känns det så motigt ibland?

För att en stressad hjärna inte orkar med att ta ansvar för en sak till. Jag kan ta mig tiden med honom, jag kan engagera mig i det vi gör en stund, men jag orkar inte hitta på något att göra…

Aktiveringslistan kommer till undsättning!

Jag ser till att ha saker förberett. Helt enkelt. Om jag bara kan blunda och peka blir det så mycket lättare att ta en paus, uppmärksamma hans behov, och göra oss båda lyckliga. Så:

1. Hundflix. Ja, vi har gjort kurserna själva, jag “kan” egentligen alltihop redan, men medlemsbiblioteket är banne mig fantastiskt. Snacka om att slippa hitta på något själv, två klick (in i kurs, in i övning) så har jag någon som talar om för mig vad jag ska göra. Så. Skönt.
2. Baklängeskedjning. Gör trick x, få belöning. Gör trick y, sedan trick x, få belöning. Gör z, följt av y, följt av x, belöning. Osv, så lång kedja som Totoro orkar. (Kommer jag inte på några trick hugger jag några ur trickkurserna i Hundflix.) Det är både kul och nyttig aktivering, och Totoro tycker det är skönt med en tupplur sedan.
3. Nosaktivering, antingen nosework eller hårda spår (kurs på gång men dröjer lite till), det kräver lite mer investering från mig i det att jag först måste förbereda men sedan har jag en glad och nöjd hund.
4. Promenad på ny plats. Det här kan vara överraskande effektivt, nya dofter, nya vyer, nya intryck, det är spännande och roligt för hundar! Men det kommer ganska långt ner på listan för att då måste vi sätta oss i bilen och ta oss iväg någonstans (och jag måste hitta på en plats att åka till), vilket kan kännas nästan omöjligt när man är stressad. Men när vi kommer iväg märker jag hur mycket gott det gör inte bara Totoro utan även mig…
5. Lek! Bara leka, slänga sig ner på golvet och knuffas, brottas, kampa, jaga, bli jagad, finta, kasta leksaker, tittut, och tusen saker till. Så länge vi – ok, jag – orkar. Det är en helt fantastisk aktivering, problemet är att när jag redan är trött innan vi ens börjar kan det kännas lite mycket ibland tyvärr.
6. Konceptträning! Helt fantastisk träning, som verkligen låter Totoro – och vilken hund som helst – växa med uppgiften. Jag vet inte var de bortre gränserna finns för vad vi kan lära våra hundar, men jag vet att vi inte är i närheten av att upptäcka dem än i alla fall. Om det inte vore för att det ställer krav på mig att jag verkligen ska veta vad jag håller på med hade det varit betydligt högre upp på listan, jag älskar konceptträning och jag älskar vad det gör för min hund.

Häromkvällen tiggde Totoro macka när jag satt och fikade (jag har inga problem med tiggande hundar och har aldrig försökt lära honom av med det, jag tycker det är en helt ok sak att göra), jag var trött och lite less i allmänhet och ville inte dela med mig, så jag tänkte jag skulle – ja, lite elakt – be honom om något som han inte skulle klara av. Jag visade honom mitt vattenglas och bad honom “hämta samma” (match to sample, konceptträning), väl medveten om att jag aldrig använt glas i det sammanhanget, vi var helt utanför den situation han i vanliga fall är omgiven av när vi tränar MTS, jag aldrig använt ett parobjekt där det inte fanns samma utplacerat alldeles intill, och jag faktiskt inte ens visste var han skulle kunna hitta ett.

Totoro tittade på mig, tittade sig omkring, klev upp och tittade under sig – och knatade sedan iväg, högljutt protesterande. Till köket. Jag hörde diskmaskinen slamra. Efter en knapp minut kom han tillbaka och släppte ner ett glas i mitt knä.

Han fick en hel macka!

Och blev ganska rejält aktiverad. Och jag blev glad. Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar. Eller nåt. Men jag kunde jobba en stund i alla fall! Nu har han sovit på mina fötter medan jag skrivit den här bloggen, så nu gäller det att ha en plan innan han alldeles strax vaknar. Det blir enklaste möjliga lösningen: punkt 1, Hundflix.

Tack och lov för Hundflix!