fbpx

Problemlösning

Jag är med i ett par hundgrupper på FB, mest för att jag vill hålla koll på vilka problem som är vanliga och vilka råd som ges. Grupperna är alla inriktade på belöningsbaserad träning – jag vill hålla koll, inte bli ledsen – och jag är mestadels en passiv åskådare. Och jag har, som det sägs på radion ibland, en spaning!

“Jepp, jag kan se låååångt från min spaningsplats!”

Jag har definitivt inga som helst vetenskapliga belägg för den, och givetvis är jag extremt subjektiv – om man ser något man reagerar på på ett ställe brukar man automatiskt lägga märke till liknande saker på andra stället. Lite som att om man är valpsjuk så ser man valpar överallt. Eller är spekulant på en viss bil så dyker det bilmärket upp överallt.

Ta alltså min spaning för vad den är: en reaktion på en trend som jag har märkt tydligare de senaste sex månaderna. Om inte skon passar så ta inte på den – då är det inte dig jag pratar om.

OK, här kommer min spaning:

Många som frågar om hjälp om ett problem är väldigt beredda att träna problemet. De har ofta redan testat flera sätt att bemöta det när det händer, det är därför de ber om nya idéer. Det de INTE är beredda att göra är att ändra något i sitt liv för att förebygga att problemet uppstår. Det finns inte heller någon större motivation att jobba med planerad träning utanför problemsituationen. Om jag hårddrar det jag sett så finns det en önskan att helt enkelt fixa hunden så att den både mår bra och låter andra må bra i den vardag de lever i.

Jag vill också fixa mina hundar så att alla problem försvinner. Jag vill också göra det med träning, aktivt jobba med problemet och lösa det! Jag gillar min vardag som den är, tack så mycket. Men jag vet att det inte riktigt funkar så.

“Men vad snackar du om? Vi måste ju JOBBA MED PROBLEMET! Eller?”

Problemet är att det så gott som alltid krävs något annat än träning i akuta situationer. Det krävs en förändring av vardagen, ibland temporär ibland långsiktig, för att lösa problembeteenden. Varför? Därför att i den akuta situationen så har det redan gått för långt – hunden är antingen inte längre kontaktbar eller har värsta partyt. Och jag ser väldigt, väldigt, VÄLDIGT mycket av “det går inte att undvika”.

Helt ärligt: det är klart det gör. Men det kan vara besvärligt och jobbigt – ibland VÄLDIGT besvärligt och jobbigt. Man kan behöva möblera om, ändra sina rutiner, göra saker på ett annat sätt än man egentligen vill. Jag känner personer som har flyttat eftersom hunden inte klarade av stadsmiljön. För det allra mesta så är det inte fråga om den typen av förändringar som krävs, och OM det är det så är det fortfarande inte säkert att det är något man väljer att göra oavsett hur mycket man älskar sin hund – det är bara ett exempel på att det går.

När jag ger råd, för det gör jag ibland när jag har tid, så är de så gott som alltid tredelade.

  1. Förebygg att problemet händer.
  2. Träna in vad hunden ska göra istället, bygg SAKTA upp till att det nya beteendet fungerar i problemsituationen.
  3. Råd för den akuta situationen (oftast “ta dig ur så snabbt och lugnt som möjligt”).

Det är de första två punkterna som gör skillnad. Punkt tre är enbart med för att livet händer och vi är inte mer än människor.

Det är väldigt sällan vad den som ställt frågan vill höra.

“Du säger inte det jag vill höra så jag tittar åt ett annat håll!”

Det finns en mall för problemlösning som i stort sett alltid fungerar om det inte är något medicinskt som ligger bakom:

  1. Gör en ABC-analys: Identifiera det beteende du vill förändra, i vilka situationer händer det, vad leder det till för vinst för hunden (komma åt något eller komma undan något)?
  2. Se till att det oönskade beteendet inte längre tränas på.
  3. Träna in ett annat beteende som inte är kompatibelt med problembeteendet som ger hunden samma vinst (eller så lik som möjligt om det hunden egentligen vill ha är olämpligt).

Att träna in ett nytt beteende behöver göras grundligt och det tar tid. Under tiden behöver vi förebygga att problemet uppstår överhuvudtaget, och det är här det lite besvärliga och obekväma kommer in.

Ett par exempel från mitt liv:

När Totoro var liten gillade han att tugga på mig när jag och Ulrika hade möte (omskrivning för att vi satt och snackade om allt möjligt i ett par timmar). Det blir besvärligt och ganska smärtsamt att ha en Totoro som liksom magnetiskt dras till ens oskyddade kroppsdelar.
Det var väldigt tydligt när det hände (jag var i närheten och satt ner) och vad det ledde till (uppmärksamhet i någon form).
Önskat beteende var att han skulle kunna pyssla med någon av sina miljoner leksaker eller tuggisar istället för att behandla mig som en kombinerad leksak/tuggis. Där är vi idag, men det har tagit både tid och mognad!
Så under tiden fick jag sitta i bur. Jag hade en bur av kompostgaller runt mig som höll honom från oönskad närkontakt. Problemet behövde aldrig hända och han tränade inte på något som ingen av oss tyckte var en bra idé.
Efterhand som han har hittat andra sätt att få min uppmärksamhet och behovet har minskat med ökad mognad har vi tagit bort gallret. Problemet är löst, helt utan att vi har tränat på det faktiska problemet.

Mina hundar är morgontidiga, det har jag accepterat. Första promenaden tas vid kl 6 på morgonen och den var länge liktydig med två hundar som skrek rakt ut och studsade runt mig av upphetsning. Inte ett vidare kul sätt att starta sin dag på, speciellt inte för min man som försökte sova vidare och mina grannar!
Så jag följde mitt eget råd och gjorde en plan för att lära hundarna vara på sina platser under tiden jag tar på mig ytterkläderna. Att träna in att stanna på sin plats när det är dags för dagens viktigaste händelse som redan är betingad till en skyhög aktivitetsnivå tar tid, och att försöka träna något som funkar halvbra i den nivån av känslosamhet som uppvisades på morgonen är dömt att misslyckas.
Så jag började slänga ut halva frukosten på gräsmattan när jag gjorde mig iordning, som ett alternativ till att studsa och skrika fick de leta och äta. INTE fortsätta träna på att studsa med hög stressnivå.
Det funkade faktiskt så bra att det är det vi fortfarande gör. Det var tänkt som en temporär lösning, men det blev en permanent.

Midori har sedan en tid tillbaka eskalerat i sitt ljudande när vi tränar agility. Speciellt när hon sitter i sin bur och väntar på sin tur – då är det hög volym på yl och skall. Det har dessutom börjat följa med in på banan, så pass att hon är upptagen med att skälla och inte ser vart hon ska. Så kan vi inte ha det!
Önskat beteende: är tyst på sin plats och väntar på sin tur.
För att önskat beteende ska kunna hända behöver jag ändra hela hennes förväntan – hennes ljudande är ett resultat av hennes glädje över att det snart är hennes tur och frustration över att det inte alltid är hennes tur. Jag kan inte försöka träna på “tyst och lugn” i träningssituationen, för det kommer inte att hända – jag behöver bygga upp det långsamt och systematiskt.
Och under tiden behöver jag förebygga ljudandet och stresspåslaget, det ska inte hända. Det är enormt förstärkande för henne att ljuda ut sina känslor, om jag inte vill att hon ska göra det behöver jag se till att det inte händer.
Hur? Ta ut henne i bilen mellan hennes pass. Jobbigt? Ja. Nödvändigt om jag vill ha en chans att träna om henne? JA!

“Det borde ALLTID vara min tur. Faktiskt.”

“Men det måste ju gå att…” “Men jag måste ju kunna…” “Men hunden måste ju klara…”

Det finns mycket som “måstas”. Men om verkligheten inte ser ut så så gör den inte det! Vi lever inte i världen så som vi anser att den borde vara, utan så som den faktiskt är.

Och är det verkligen så att det “måstas” överhuvudtaget?

“Det måste ju gå att ta maten från min hund, tänk om det kommer ett barn?” Well… det finns en stor mängd sätt att säkerställa att det inte händer, inklusive att låta hunden äta i ett rum dit barn inte har tillträde. Det är besvärligare och kräver extra jobb, men det går.

“Min hund måste kunna sitta vid mitt skrivbord utan att försöka bita mina kollegor när de kommer förbi.” Nope, det måste den inte alls. Den måste inte ens vara med på jobbet. Det är krångligare och dyrare att hitta ett bra hunddagis eller en bra hundvakt, men det går.

“Jag bor i stan, det finns hundar överallt, vi måste träffa hundar på promenaden!” Nix. Välj tider på dygnet då färre är ute, välj miljöer där du har utrymme att komma undan, utnyttja parkerade bilar att gömma er bakom (för det finns det ännu mer av i stan än hundar), eller stoppa hunden i bilen och åk dit ni kan vara ifred. Det är supermeckigt, men det går.

“Min hund vaktar längs staketet och skäller på alla som går förbi, men den måste ju få vara ute!” Njae… Du kan vara med och ha hunden i koppel och se till att ni håller er på ett avstånd där din hund kan tänka och du kan träna. Du kan bygga ett dubbelstaket, så att hunden inte kommer fram till det “riktiga” staketet utan får mer space till förbipasserande grannar. Ja, det är en del pyssel och tar en del tid. Men det går.

Är jag besvärlig? Det stämmer, det är jag. Det ÄR ofta besvärligt att fixa problem, och ibland – om det är du som har problem och inte hunden – är det inte värt besväret, låt det vara. Det är din hund, ditt liv, ditt beslut. Om det däremot är ett problem som hunden mår dåligt av så behöver du faktiskt hjälpa den, det är din skyldighet.

“Jag har inga problem med att jag stjäl mat. Smaskens! Matte däremot…”

Jag ska dra en liknelse som jag har använt tidigare (och stulit ifrån Jean McDonald tror jag):

Jag jämför beteende med en stig genom högt gräs som går till målet.
Ju fler gånger hunden utför beteendet/går stigen, desto enklare blir stigen att gå på. Vi vet hur stigar funkar. Den blir upptrampad, enkel att se, en väg hunden kan i sömnen.
Att lära in ett nytt beteende är som att hunden ska trampa upp en ny stig bredvid, till samma mål. Det går tungt i början när gräset är högt, det blir efterhand enklare och enklare ju fler gånger hunden väljer den nya stigen.
Om båda stigarna finns tillgängliga så kommer hunden att välja den enklare, invanda stigen så ofta den kan. Också när den nya stigen är ännu större, finare och mer inbjudande så finns den gamla kvar och ser ut som den brukar, kanske lite mindre men inte mycket eftersom hunden varit där med jämna mellanrum – och eftersom den var den första så är det den som hunden väljer när den är trött, stressad, eller inte riktigt tänker.
Om du däremot spärrar av den gamla stigen så att den inte längre är tillgänglig så kommer den att växa igen i samma takt som den nya trampas upp. När du väl tar bort avspärrningen så syns den gamla stigen knappt längre. Den finns visserligen alltid kvar, men risken att hunden skulle välja den är oerhört mycket mindre!
Viktigt: under tiden hunden trampar upp en ny stig får inte den gamla stigen vara öppen ibland och stängd ibland. Den behöver vara STÄNGD.

Så om du har ett problembeteende hos din hund som du vill ändra på behöver du göra ansträngningen att dels spärra av den gamla stigen och dels bygga en ny stig från scratch. Först när den nya stigen är klar och den gamla igenvuxen tar du bort avspärrningen.

Jag säger inte att det är enkelt. Men vill du få hållbara resultat så är det så gott som alltid nödvändigt.

Du kanske också gillar…

Förebereda inför tävling

Förebereda inför tävling

Om knappt en vecka debuterar vi i både HtM och Freestyle, Midori och jag. För en gångs skull har jag faktiskt haft en...

Hantera tävlingsnerver

Hantera tävlingsnerver

Under dagens banvandring på vår öppna rallyträning kommenterade en av deltagarna "Så skönt att se att det inte bara är...

Lär du hunden vakta sina grejer?

Lär du hunden vakta sina grejer?

Resursförsvar kallar vi det när hunden försvarar sådant som är viktigt för den. Det är något som är helt naturligt,...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.