Åsa skrev en bekännelse i måndags att hon tycker vardagslydnad är boooring, jag tror inte jag kan skriva någon motsvarande bekännelse för den som har sett min hund i två sekunder har nog redan insett det. Totoro är en underbar hund som kan en massa olika beteenden – många av dem ganska avancerade även om jag säger det själv – men några titlar i vardagslydnad hade vi inte tagit. Vi hade inte ens fått en slokande tröstrosett.

I mitt fall tror jag inte det handlar så mycket om avsaknaden av tävling eller bedömningsbara moment, det är bara så… Tja, just vardagligt! Just för att det ju inte är så svårt ser jag inte riktigt poängen med att träna det.

Missförstå mig inte, Totoro kan gå i koppel, stanna i bilen tills han får varsågod att komma ut, klippa klorna utan någon dramatik, stillsamt dregla anklagande två centimeter ifrån min tallrik istället för rakt över den, osv. Men han kan inte alltid möta hundar eller människor nära inpå utan att jag har åtminstone några torrfoderkulor i fickorna (för han vill hälsa om han får den minsta inbjudan), han kan inte låta bli att släpa mig som ett protesterande ankare när vi går mot dörren till agilityhallen, och vill han sitta i ett knä så ser han till att knäet blir suttet i.

Jag kan ändra på allt det där om jag vill, men varför skulle jag? Det stör inte mig för fem öre att ha med godis i fickorna (jag har alltid godis i fickorna, det är liksom inte konstigare än att ha bajspåsar i fickorna), jag tycker det är roligt hur hysteriskt glad han är för agility, och hade jag inte velat ha en knähund hade jag inte skaffat cane corso. (Jag varnar gäster. Väljer de att komma in ändå har de gjort sitt val.)

Jag är – tro det eller ej – vardagslydnadsinstruktör (bland annat). En sak som slagit mig på de kurserna så gott som varenda gång jag hållit en är: för vem ska det här tränas?

Varför?

Så gott som alltid är det en eller – oftast – flera kursdeltagare som har en lista med vad deras hundar behöver kunna i vardagen som verkar komma från någon annan. Det har inget att göra med hur de egentligen vill att deras hundliv ska fungera, utan det är “hur hundar SKA uppföra sig”. Hur får jag hunden att sluta tigga vid matbordet, hur får jag hunden att stanna på nedervåningen när familjen är uppe i vardagsrummet på kvällarna, hur får jag hunden att sluta hoppa upp i soffan, osv. När de i själva verket älskar att dela med sig av (utvalda, ofarliga) smakbitar till sina hundar, helst vill att hunden ska få vara med familjen, och tycker att det verkar supermysigt att kunna ha hunden slumrande tätt intill i soffan medan de ser på TV…

Varför träna in en massa regler man inte vill ha?

Visst inte alla knän tål att sittas i, men det fixas ju enkelt med ett kompostgaller just då då. Ibland kanske jag har huvudvärk och inte alls känner för att bli släpad över parkeringen vid träningshallen, men då får jag väl be om ett fotgående istället. Och skulle vi någon gång ha fått slut på godis vid ett svårt, tight hundmöte så får vi väl leka med kopplet eller springa och tjoa en bit istället.

Poängen är inte vad jag tycker är trevliga rutiner i vår vardag – jag är helt säker på att många hade tyckt att det hade varit jättejobbigt att dela sitt liv med en Totoro – utan bara att vi har en vardag jag är väldigt nöjd med, trots att min hund är “ouppfostrad”. Jag har ingen vardagslydnad för någon annans skull, utan det här är det liv som gör oss glada. Och jag önskar, jag önskar verkligen, att fler skulle fundera på hur de egentligen vill ha det och varför, istället för att tänka så mycket på borde och måste.

Vi måste väldigt lite, så länge vi är rättvisa mot hundarna och omgivningen.

Jag skulle vilja döpa om vardagslydnad till vardagsglädje. Det är en ständig liten källa till glädje i mitt liv, att Totoro är så vansinnigt ouppfostrad och fräck att han vill saker och tar för sig! Det är en kärleksförklaring att han vill vara nära mig, leka med mig och sova tillsammans. Det är ett uttryck för tillit att han stirrar förnärmat på min mat eftersom den ju borde varit hans. Och när han stjäl mina skor och triumferande springer omkring och firar sitt stordåd skrattar jag högt och bryr mig inte ett ögonblick om en del muttranden om ledarskap och ouppfostrade monster.

All träning är trickträning. Vardagslydnad likaså. Det är bara trick. Vissa trick är roligare än andra, och varför träna tråkiga trick när man inte har någon nytta av dem?