Jag tycker att vardagslydnad är tråkigt. Sådär – nu är det ute. Jag läser med beundran och viss förvåning om människor som brinner för hantering, uppfinner nya övningar för koppelträning under vardagspromenaderna, och bokar träningsdater för att träna hundmöten – inte för att det egentligen behövs utan för att det är intressant.

Jag menar, det är klart att jag tränar för att vardagen ska funka – hyfsat. Det är inte rättvist mot hunden annars. Men jag misstänker att livet hemma hos mig är friare än hos många andra, och väldigt mycket liksom plåstrar jag över.

Exempel: Midori lärde sig öppna dörrar som väldigt ung. För att hon inte skulle riva huset hade hon bara tillgång till en mindre del av huset när vi inte var hemma. För att hindra dörröppnandet tog vi bort fästet till dörrhandtaget och tog helt enkelt bort hela handtaget på dörrsidan mot henne innan vi lämnade huset.
Exempel: Båda mina hundar har varit dragdjur av rang. Ett midjebälte och en dragsele har tagit hand om det problemet.
Exempel: Kelpar gillar att sova middag på köksbordet. Matte drar ut stolen så att de lättare ska kunna ta sig upp och ner.
Exempel: Tre hundar under lunchpromenaden i parken utanför skolan när jag jobbade som lärare var lika med högljudda hundmöten. Min lösning? Se till att aldrig, aldrig ha en logga på kläderna som visade var jag jobbade, hålla hårt i kopplen, och byta håll för den mötande hundens skull. (Och här behöver det förtydligas att mina hundar inte skällde av osäkerhet eller aggression, utan av ren upphetsning och för att de var just tre som eldade på varandra).

OK, jag tror att det är tillräckligt med bekännelser för en dag.

Vad tränar vi då?

Det är här det faktiskt blir lite intressant, för jag gillar ju att träna hund! Och jag är faktiskt inte så dålig på det som det kanske låter heller – jag vet PRECIS hur jag skulle kunna lösa samtliga situationer ovan med några månaders träning. Så bra känner jag mina hundar. Men jag gör det inte. Varför? Booooooring…

Så vad är det som gör att jag har lagt antagligen hundratals timmar på att träna in ett riktigt snyggt fotgående och typ noll tid på att träna gå fint i kopplet på vardagspromenaden – som vi ju gör så mycket oftare? Varför är det så mycket roligare att lära min hund “baka kaka” (höger tass på höger hand, vänster tass på vänster hand, och avsluta med båda tassarna på båda händerna) än att lära min hund ge tass för kloklippning? Mina hundar reagerar aldrig på andra hundar på något som liknar en träningsplan – hur kan det vara så mycket svårare att träna in samma reaktion i parken? (Hint: det är det inte. Jag har bara inte gjort jobbet.)

Igår tränade vi på fyra nya trick: backa slalom mellan mina ben, sidosteg mittemot mig på avstånd, kryp, och cirkla runt en kon åt båda hållen. I förrgår tränade vi på att hoppa genom ringar, stötte på problem, och jag började genast skissa på en träningsplan som jag ser fram emot att testa idag. Plus att vi uppehåller våra tävlingsmoment i både tävlingslydnad och rallylydnad (och jag verkar ÄNTLIGEN efter SJU ÅR ha lärt hunden att kunna stå stilla när jag går runt henne ett varv!). Idel helt nödvändiga grejer alltså…

Tänk om det fanns tävlingar i hantering…

I fyra månader nu har jag hållit på med en onlinekurs i kloklippning. Det tar tid, därför att det tar emot. Kloklippning är viktigt, det behöver göras ganska ofta och många hundar tycker att det är väldigt jobbigt. Jag VET hur man tränar på ett bra sätt, flera olika sätt faktiskt så att man kan anpassa efter sin hund. Men. Så. Tråkigt.

För många år sedan pratade jag med en kompis om att ifall frivillig kloklippning var ett obligatoriskt tävlingsmoment – vad skulle hända då? Tänk er momentbeskrivningen: “Hunden ska på signal frivilligt lägga sin tass i förarens hand, som därefter klipper en klo. Hunden får inte hållas fast. Momentet skall belönas på ett för hunden omtyckt sätt.” Hade det fått tävlingsintresserade hundägare att träna kloklippning annorlunda? Med en mer strukturerad plan?

Tidigare fanns momentet tandvisning med i tävlingslydnad klass 1, att domaren skulle kunna titta på hundens tänder medans hunden satt vid förarens sida. Jag är väldigt glad att momentet försvann så som det såg ut – det var många hundar som blev skrämda av oförsiktiga domare – men lek med tanken att FÖRAREN skulle kunna titta på hundens tänder. För på plussidan fanns en hel del väldigt bra träning för att kunna genomföra momentet! Jag jobbade med nosryggstarget med duration och omvänt lockande på både min “jag älskar alla”-kelpie och min “för sjutton rör mig inte”-terrier och fick väldigt bra resultat. Den träningen hade, helt ärligt, inte blivit av annars.

Jag tror att för min del så är det faktiskt så enkelt. Jag gillar att träna mot tydliga förutbestämda mål. Momenten i tävlingslydnad, skyltarna i rallylydnad, hindren i agility, tricken i hundtricksporten. Men det räcker liksom inte att målen finns, jag vill ha en möjlighet att visa upp vad vi har jobbat med för någon som är insatt och kan uppskatta träningen bakom.

Jag tränar hund för den rena glädjen i att träna hund, samarbetet, utmaningen, att min hund älskar det, i första hand. Det är därför jag överhuvudtaget tränar hund. Det är KUL!
Men jag jobbar också för ganska okomplicerade yttre förstärkare tror jag – uppskattning, poäng, godkända betyg. Det avgör inte OM jag väljer att träna, men påverkar VAD jag väljer att träna.

Hanteringstitlar? Vardagstitlar?

Jag måste fundera vidare på ett titelsystem i hantering. Förslag på moment skulle kunna vara:

• Frivillig påsättning av halsband eller sele
• Klippning av en klo framtass, en klo baktass
• Tandvisning (föraren tittar på tänderna)
• Dra en borste längst ryggen
• Undersöka öron
• Vaccinationsövning med en penna (alltså kunna lyfta nackskinnet och sätta en penna där sprutan skulle sättas)

Något sådant. Vad tror du? Skulle det kunna få DIG att träna mer hantering? Kanske skulle det kunna utvecklas till flera vardagstitlar?

“Åsa Jakobsson har med beröm uppnått titeln VardagsDrottning klass 1 med sin hund Midori.” Det har en viss känsla.

Eller så är du redan en av dem som jag beundrar och till viss del blir förvånad över. Grattis till dig i så fall, och till din hund! Själv ska jag försöka hitta fler sätt att jobba med vardagsgrejer utan att dö av uttråkning…