Jag är en planerande människa. Det är inte naturligt, det är intränat sedan många år för att få koll på kaoset inuti mitt huvud. Om jag vill leva som jag gör – och det vill jag, tusen bollar i luften är min melodi – så måste jag planera. Annars tappar jag mer än hälften av bollarna och då försvann liksom vitsen med att kasta upp dem överhuvudtaget.

Planering är alltså en nödvändig del av mitt liv, och jag är väldigt, väldigt, VÄLDIGT hjälpt av uppbyggda system och goda vanor.

Men. Planering har en baksida.

Att planera innebär att tänka på framtiden. Vad ska jag göra härnäst? Vad händer efter det? När jag har uppnått x är det dags för y, och i tanken är jag redan där och funderar över z. Det är lätt att dras med i en ständig spiral av framåt!

Det här gäller i högsta grad för hundträningen. Om jag (när jag) blir alltför resultatorienterad så blir min träning sämre. Jag fastnar i att först ska jag lära hunden x, sedan ska vi kedja ihop med y, därefter sätta till musiken z, och… krasch.

Under många år undvek jag att träna program i freestyle av just den anledningen: jag blev så fokuserad på att klara programmet att jag missade målet. Det blev en massa halvtränade beteenden och kedjor med svaga länkar. Visst, jag och vovven har alltid kul när vi tränar, men jag blev frustrerad över hur lätt jag gled in i att försöka få hunden att göra saker (jag visar bara liiiite med handen…och lite mer….och tar en godisbit…) istället för att lära hunden att göra saker på egen tass. Det är inte en typ av träning som jag gillar.

Den sidan av mig kommer mestadels bara fram just i freestyleträning på program, friheten i att man i freestyle faktiskt kan göra i stort sett precis vad man vill plockar fortfarande ibland fram en dålig sida hos mig som tränare helt enkelt. I tävlingslydnaden är allt mycket mer uppstyrt och inga dubbelkommandon tillåts, rallyn är fortfarande tillräckligt begränsat för att rama in mig, men freestylen är fri! FRI! Och min hjärna spinner loss totalt.

Jag tror att det handlar mycket om att mitt fokus hamnar för långt in i framtiden. Istället för att njuta av träningen här och nu – utmaningen i att lära in en flytig slalom mellan benen, peta med precisionen i snurrar åt båda hållen, jobba ut distansarbetet – så är mina tankar redan på nästa steg och jag vill dit så fort som möjligt. Planering är bra, jag måste så klart veta vad som är nästa steg, men det behöver balanseras!

De senaste fem åren har mitt nyårslöfte varit “ta vara på nuet”. Jag har blivit mycket, mycket bättre på att kunna sätta på och stänga av planeringen inuti huvudet efter behov. Freestylen fungerar också, för det mesta, och jag kan numera hitta samma nöje i att jobba med en gemensam sidostegsförflyttning till fyra takter musik som i tävlingslydnadens fotgående, utan att direkt vilka gå vidare till nästa steg i träningen.

Det gör det också enklare att kunna se och plocka upp mina hundars egna idéer om hur trick skulle kunna se ut. Och det är kul! De har ofta funderingar över var det skulle kunna finnas en extra snurr, var en front är lämpligare än en fotposition, att ett backande kan avslutas med en bugning, eller att allt faktiskt blir bättre med ljudeffekter (det senare går jag sällan med på…).

Samma sak i livet. Jag avsätter tid för planering, jag avsätter tid för olika uppgifter, och jag avsätter tid för att bara vara och låta saker hända. Då håller mitt kontrollbehov sig tyst, bollar som ska vara flygande håller sig flygande, och jag kan uppskatta ögonblicket här och nu och ta in andras tankar och idéer om vad som skulle göra världen till en bättre plats. Planering – men med måtta.