En hund som vaktar matskål, leksaker, tuggben, liggplatser, med mera kan vara riktigt farlig. Men det behöver inte vara så, vi kan väl titta lite på vad det handlar om och vad vi kan göra för att hålla alla trygga?

Till att börja med är det viktigt att förstå att det inte är någon katastrof. Alls. Det är ingen ledarskapskris, det är inte frågan om respekt, vi behöver inte fundera på dominans. Det är en hund som har något värdefullt och inte vill förlora det.

Det är faktiskt inte värre än så.

Och du. Bli medlem. Det är en fantastisk resurs som vi alla glatt kan dela på!

Naturligt

Jag är inget fan av att prata om natuuuuuurlighet, helt ärligt. Det är ofta bara en onödig omväg på sträckan “hur är det nu” till “såhär vill jag ha det”. Men när det kommer till saker som kan upplevas väldigt sårande – min hund, som jag älskar, morrar åt mig – kan den där avstickaren vara bra att göra ändå.

Att vakta och försvara skatter så man inte förlorar dem är ett fullständigt naturligt beteende. Om något har ett värde för min överlevnad vill jag inte att någon tar det av mig, såklart. Det som är vanligast att hundar försvarar är mat (utan mat svälter man ihjäl) och sovplatser (när man sover är man försvarslös), men det sprider sig även till så gott som vad som helst annat. Det avgörande är upplevelsen av värde, inte en faktisk analys av hur något påverkar hundens liv. En kotte på stigen kan kännas värdefull och det är lite mycket begärt att hunden ska göra jämförande beräkningar och komma fram till att den inte tillhandahåller tillräckligt många kalorier för att vara värd ansträngningen att försvara.

Vad hunden än vaktar har den rätt: den känner att det har ett värde. Känslor är känslor, vi resonerar inte bort dem.

Hunden känner också att det finns en risk att någon tar skatten, och det kanske stämmer? Eller inte. Men känslan finns där, och det är den som driver hundens beteenden.

Lösningar

Det finns lite olika aspekter att fokusera på här. Vi kan titta på hur orimligt det är att vakta något

• Det där är inte din sak, så det är orimligt att du ska försvara den
• Det där är en värdelös sak, en pinne har inget överlevnadsvärde
• Jag hade inte tänkt ta saken av dig, det finns ingen anledning att försvara den
• Osv

Hur många tänker att det är en konstruktiv väg framåt? Vill ni resonera med hunden, förklara hur ologiskt den beter sig? OK. Men vi kan fokusera på själva problemet då, beteendet:

• Jag är större och starkare än dig, du kan inte hota mig!
• Du får inte morra, då blir jag arg!
• Om du försvarar något blir du av med det direkt!
• Osv

Hunden gör något fel, vi stoppar beteendet, problemet löst. Hur svårt kan det vara liksom, visa vem som bestämmer bara! I det här huset har vi regler, och det är jag som sätter dem!

Hm.

Varför var det hunden hade de här oönskade beteendena igen? Var det månne pga en känsla? (Du behöver inte gå tillbaka och kolla, jag kan ge dig svaret: ja.) Hunden upplever att något är värdefullt, och att det finns en risk att förlora det. Om vi stoppar de beteenden som följer av det, vad händer med känslan då?

Varje gång vi svarar vaktandet med att hunden blir av med sin skatt eller på annat sätt straffar beteendet förstärker vi upplevelsen av hot. Hunden hade helt rätt – skatten var på väg att tas ifrån den. Beteenden kan påverkas av konsekvenser, dvs vi kan lära en hund att inte morra genom att straffa morrningar.

Men känslan som orsakade morret finns inte bara kvar utan har blivit starkare, och måste nu ta sig andra uttryck… Om du tar batterierna ur brandvarnaren blir det tyst och skönt, men huset brinner fortfarande.

Så vad gör vi?

Fullt fokus på vad hunden upplever. Fixa känslan så löser sig beteendena av sig själva.

Respektera alla varningssignaler! Om små, små varningar får önskad effekt finns ingen anledning att ta till starkare medel. De första varningarna brukar vara stelna till och sidoblickar, ge då direkt hunden space. Kliver vi över hundens gränser här kommer vi att se till att hunden tar till starkare hot. Medan om vi uppfattar att hunden känner sig hotad (inte att vi hotar hunden, att den känner sig hotad) och svarar på det med att ge större avstånd kommer vi att öka hundens trygghet – och därmed minska behovet att försvara.

Jag vet att det känns fel. Men det är för att vi fokuserar på oss istället för på hunden. Och det är inte vi som har ett problem, det är hunden – lös hundens problem så försvinner våra också. Lite mindre ego generellt är ofta en bra sak, eller hur?

Om hunden vaktar sin mat, ge lite extra godis ihop med större avstånd. Hunden vaktar sin boll, ge en till boll. Osv. Vi vill ta bort känslan av hot, vi är inte ett hot mot hundens resurser utan en källa till mer.

Träna på den roliga leken “tack” – den är superkul, för varje gång man släpper något gäsp-tråkigt får man något fantastiskt som belöning (och får behålla det tråkiga dessutom). Träna med saker som hunden inte tycker är särskilt värdefulla, säg “tack” och ge en godis. Japp, bara ge godisen – vänta inte ut att hunden först släpper, och ta inte saken sedan hunden släppt. Bara säg “tack” och ge en godis, oavsett vad hunden gör. Det viktiga är inte saken hunden har, utan saken hunden får. Det skapar rätt förväntan på ordet “tack”, där finns inget hot om att hunden blir av med något, inget krav, bara ett glatt löfte om godis. Vad händer med känslorna? Jo, hunden upplever att saken den har är värdelös (inte värd att vakta) och att du har något bra du vill dela med dig av. Den kommer att glatt börja spotta ut saker när den hör dig säga “tack” och komma för att få sin belöning!

Om du använder “tack” för att få hunden att släppa något den inte ska ha, använd belöningen för att båda gå därifrån. Försök inte hinna före hunden till saken den släppt, det kommer att sabotera “tack” till nästa gång. Gå iväg tillsammans, fortsätt belöna, och gå tillbaka och hämta saken när hunden inte längre tänker på att det kan vara något att vakta.

Träna på att byta mellan identiska saker som en rolig lek, ha två likadana leksaker en i vardera hand. Lek med den ena, hojta “byt!” och låt den leksaken bli tråkig medan du gör den andra rolig – hunden måste inte byta, men du kommer bara att leka med den andra.

Stjäl inte hundens skatter. Det den har får den behålla. Om det inte är något farligt givetvis, då är det inte träning utan akutläge. Däremot kan vi förekomma och se till att saker som triggar vaktande inte finns framme hur som helst – om hunden vaktar barnens lego kan inte barn, hund och lego vara tillsammans just nu.

Respektera hundens varningssignaler (och se till att andra, som barn eller andra hundar, gör detsamma) och var generös med skatterna – mer, fler, bättre. Fokus på känslan, inte beteendet. Det är faktiskt inte krångligare än så för att göra hunden trygg och därmed minska behovet av att vakta.

Men måste man krångla till det så förbannat?

Nej. I många (men långt ifrån alla…) fall kan man helt enkelt “visa vem som bestämmer”. Vi kan som sagt undertrycka beteenden genom att straffa dem. Känslan som drev beteendet kommer att söka sig nya vägar, men beroende på hund kommer det att gå olika snabbt och utvecklas i olika stora steg. En hund som inte vågar morra längre kanske tar ett år på sig att våga lyfta överläppen som nästa steg – kväs det med så har du ett år till innan den klappar till i luften. Hundar lever inte för evigt, med den hunden kommer du kanske aldrig till ett bett. Den är känslig för straff och eskalerar i små steg, du kan anse att du lyckats. (Det gör inte jag.)

Andra hundar är mindre känsliga för straff och eskalerar snabbare. Du tar bort morrandet och nästa dag blöder du. Men det är ju enkelt att skylla på hunden, en normal hund hade inte gjort så (utan mått dåligt i tysthet). Eller hur?

Visst är det väl vår rätt att slippa anstränga oss att göra livet lättare för hundarna? Jag menar de är ju hundar och vi smarta människor – varför ska vi tänka ut lösningar? Mycket rimligare att hundarna får ta ansvar för situationen vi placerar dem i, eller hur?

Vare sig din hund går att trycka ner och tvinga till passivitet eller inte finns det ingen ursäkt att tvinga den att må dåligt istället för att få den att känna sig trygg. Vi kan göra deras liv bättre och slippa beteenden vi tycker är jobbiga.

Ja det tar lite längre tid och kräver kanske att vi kommer över vårt eget ego en stund, men det ger ett säkrare långsiktigt resultat och bättre mående för alla inblandade. Välj den smarta lösningen – du har hjärna nog att klara av det.